Sunday 24 November 2013

Obegränsad konkurrens inte hållbar


Strukturrationaliseringen fortsätter med oförminskad takt i jordbruket, i Sverige och i andra länder. I USA fanns hälften av alla mjölkkor på gårdar med fler än 80 kor 1987 medan de nu finns på gårdar med fler än 570 kor. Den ökade storleken är starkt kopplad till specialisering och mekanisering. Det började med att djurhållning och växtodling delades. År 1900 hade tre fjärdedelar av alla gårdar i USA fortfarande mjölkkor och grisar. Nu är det bara var tjugonde gård som har det. Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. De stadfäster en trend som pågått mycket länge, man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Och vad beror detta på?

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt “mer effektiva” för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är sk ”externaliteter” som inte finns med i priset på produkten. Trots den ständiga rationaliseringen är bara 25 procent av lantbruksföretagen långsiktigt lönsamma, enligt en rapport från LRF Konsult. 

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju “bara” levererar råvaror.

För bönder som inte kan hänga med i det snabbt snurrande hjulet finns det ingen väg ut – eller rättare sagt det finns bara vägen ut. Det leder oundvikligen till att jordbruket helt upphör i vissa områden och att det specialiseras enormt i andra områden. Varje område riktas in på ett fåtal grödor eller djur, bestämt av konkurrensförhållanden. Det finns förvisso möjligheter för vissa bönder att nischa sig med gårdsbutiker, besöksverksamhet och liknande, men deras bidrag till den totala produktionen är ungefär lika litet som exklusiva boutiquers bidrag till våra garderober. Att upprätthålla illusionen att vi kan driva ett miljövänligt och djurvänligt jordbruk i hård internationell konkurrens är att lura oss själva.

Det storskaliga jordbruket, drivet av internationell konkurrens, har ersatt lokala system vilka baserades på kretslopp och återskapande av resurser med helt linjära system byggda på insatser av fossil energi och andra icke-förnyelsebara resurser. De ekonomiska och sociala följderna av denna utveckling är mycket stora, men påverkan på miljö och biologisk mångfald är ännu mer alarmerande. Det storskaliga lantbruket orsakar lidande hos djuren och stora direkta och indirekta kostnader i naturen, kostnader vilka samhället och våra barn-barn får ta hand om. Den obegränsade konkurrensen är därför helt enkelt inte uthållig och vi måste finna andra metoder för att organisera jordbruksproduktionen.

Först publicerad i Svenska Dagbladet.




Thursday 21 November 2013

Den slösande effektiviteten

Smaka på det här resonemanget:

Om vi jämför "effektiviteten" i olika system, tex jordbruk eller livsmedelsförädling, så kommer det ofta visa sig att det storskaliga systemet är mer "effektivt". Och det gäller faktiskt inte bara ekonomiskt, utan de storskaliga systemen gör också ofta av med mindre resurser, t.ex. energi eller maskinkapital, per kg vara. Bonden som kör sin lilla pickup till affären eller bondens marknad gör ofta av med mer energi per kg vara än lastbilen som kör varor från ett centrallager. Och även om en stor går har mer och större maskiner än en liten, så har de oftast lägre maskinkostnader per kg produkt, vilket visar att deras maskinanvändning är mer effektiv.

Men om man vänder på resonemanget och räknar per arbetad timme så är resursförbrukningen oftast mycket lägre i småskaliga system. Bonden i pickupen gör av med mindre resurser än chauffören som kör en 20 tons lastbil. Det betyder att om alla människor är sysselsatta i sådan småskaliga system så kommer de göra av med mycket mindre resurser än om de jobbar i storskaliga system. Och på så sätt kommer det samhället i slutänden göra av med mycket mindre resurser än det "effektiva" storskaliga systemet.

Ett sådant småskaligt samhäller kommer givetvis sammanlagt producera mindre "saker" och "välstånd" också. Men det här inlägget handlar inte om vilket nivå av materiell konsumtion är "bäst" - även om min utgångspunkt är att lagom är bäst inte att mest är bäst.

Kanske resonemanget är lite förenklat, men på det stora hela verkar det kunna förklara varför effektiviseringarna i industri och jordbruk för det mesta inte leder till totala resursbesparingar på samhällsnivå. För alla människor är sysselsatta med något som förbrukar resurser i det storskaliga samhället - även de arbetslösa för de håller igång Arbetsförmedling och jobbcoacher, som i sin tur har kontor och använder internet och köper lunchmat och allt det där andra.

Tuesday 12 November 2013

Mat och jordbrukspolitik - NU

Jag ser att regeringen har gett utredningen om det svenska jordbrukets konkurrenskraft mer tid. Nu skall den inte leverera förrän 1 mars 2015, i god tid efter valet, och för sent för att påverka det svenska landsbygdsprogrammet.
Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Vi har heller inget som helst mål för vår livsmedelsförsörjning, staten anser att ”mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

Vi behöver en jordbrukspolitik och livsmedelspolitik värd namnet och den bör grunda sig på en utredning med ett mycket bredare uppdrag. I princip har vi varit utan någon sammanhållen politik sedan EU inträdet.


Läs mer på


Sunday 10 November 2013

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten


– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta på tre år.


Från Lantbrukets lönsamhet 2013, LRF Konsult
Genom höjda mjölkpriser förbättras lönsamheten i mjölkföretaget till över 2011 års nivå. Priserna just nu är historiskt höga och har bara överträffats två gånger tidigare: 2007 och 2010 – båda var mycket bra år för mjölkföretagare om man ser till avräkningspriset. Å andra sidan är mjölkpriserna globalt redan på väg ner. Vid den senaste globala mejeriauktionen, på Nya Zeeland föll priserna med 1,8 procent för alla produkter, rapporterar Land Lantbruk. Med tanke på hur marknaden fungerar kommer det snart slå igenom i Sverige – för vårt mjölkpris följer svängningarna på den globala marknaden trots att vi egentligen har väldigt liten handel med mjölk (se grafen).

I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt förbättring om än svag.
– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.

Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel. För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40 procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.

Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en utredning om Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner att politiken har havererat.

I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs mer på tyska, eller på engelska.

I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.


*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de försöker stödja matproduktionen i landet.

Wednesday 6 November 2013

Skräpmat - en optimal energilösning?

Jag har jobbat vidare med mina analyser av energiåtgången för vår mat, och uppdaterat mitt mest lästa - och kritiserade blogginlägg. Mina nya uträkningar visar att energiinsatsen är
0,6 gånger kaloriutbytet för oljor och fett
2,5 gånger för socker och sötningsmedel
3,5 gånger för spannmålsprodukter
6,7 gånger för kött
7,7 gånger för mjölkprodukter
8,2 gånger för grönsaker
i mat som konsumeras i USA.


Det finns en massa osäkerhetsfaktorer och siffrorna inkluderar INTE energin i restauranger eller hem för matlagning, ej heller energin för färdigrätter i affärerna så det egentliga utbytet är SÄMRE. Ta alltså dessa siffror med en nypa salt, och citera dem inte som sanningar med decimaler. Däremot så tror jag att relationerna mellan olika livsmedel är relativt rättvisande. Eftersom det mesta av energin går åt i lagring, förädling och transport och inte i själva jordbruket blir det lätt så att energitäta livsmedel och sådan som inte behöver hanteras i kylkedjor ger ett betydligt bättre utbyte. Socker, oljor och spannmål är både energitäta och enkla att lagra. Den största felkällan är nog för sötningsmedlen, för siffrorna för energiåtgång inkluderar inte läsk, öl och andra drycker, medan energiinnehållet i sockret i läsken finns med som kalorier.
Man kan konstatera att de som äter skräpmat nog energioptimerar kosten. Kanske det faktum att fattiga verkar överkonsumera junk food inte är så orationellt i ett kortsiktigt perspektiv?
Skjut  nu inte budbäraren. Jag känner mig ungefär som Wilbur O. Atwater (du kan ladda ner en intressant artikel om honom här), han som uppfann kaloriätningen av mat. Han konstaterade att två flaskor vin gav dagsbehovet av kalorier. Problemet var att han var aktiv i den religiösa nykterhetsrörelsen och blev utfryst av sina kollegor där. 


Monday 4 November 2013

Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder

Att sätta pris på det vi får från naturen i pengar framställs av många som en universallösning på hur vi skall reglera vårt förhållande till naturen. Tvillingparet är att också lägga avgifter på de skador vi åsamkar naturen (t.ex. koldioxidavgifter). Ett typiskt marknadstänkande alltså. 

Andra menar att vi inte skall använda marknader för att reglera naturens tjänster eller de skador vi orsakar, men att det ändå kan finnas en viss poäng med att uttrycka dessa sakers värde i pengar, om inte annat för att öka vårt medvetande om hur viktiga de är. Constanza m.fl angav att värdet av ekosystemtjänsterna 1997 var 1,8 gånger den globala BNP.

Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget "värde". På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden - och därigenom också tillväxt. "Ekonomisk tillväxt mäter omvandling av naturen till pengar och allmänningar till varor" säger Vandana Shiva i en artikel i the Guardian häromdagen.

Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig, säger norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, och jag lutar nog åt att det är en riktig hållning.

I dagarna har utredningen för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället presenterats.
- Genom att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster tillsammans med användare, vilka ofta har viktig kunskap, kan värdet av ekosystemtjänster synliggöras, säger Maria Schultz. Våra åtgärdsförslag handlar om att hitta verktyg för att ta om hand och utveckla dessa värden.
Utredningen tar inte avstånd från att uttrycka ekosystemtjänsterna i pengar. "Beräkning av ekosystemtjänsters värden i monetära termer kan ge viktigt beslutsunderlag och motivera åtgärder. Dagens kunskap om sambanden bakom ekosystemtjänsterna är dock begränsad vilket försvårar sådana beräkningar." Och man pekar på att i viss utsträckning så har vi redan sådan ersättningar, t.ex. jordbrukets miljöstöd. Hur de egentligen fungerar behöver dock utredas vidare, säger utredningen. Men utredning påtalar också att:
Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering). 
Det här gäller ju i högsta grad jordbruket som ju påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna (t.ex. de tre exemplen i citatet) och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner (vilka också kan uttryckas i pengar). Intressant nog så föreslår utredning sedan - som det enda konkreta förslaget till användning av ekonomiska styrmedel - att "en större andel av jordbruksstöden skall användas till miljöersättningar" och att de sk gårdsstöden skall styras så att de ger en positiv effekt på den biologiska mångfalden.

I ärlighetens namn finns det nog väldigt lite samband mellan miljöstöden och de tjänster de påstås leverera. De är ju ett resultat av politisk kohandel och inte av någon form av vetenskapsbaserad uträkning.

Läs mer på t.ex
Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?
Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 
Vad har naturen gjort för oss
Osynliga Mirakel 
Effekt
Supermiljöbloggen
Uppsala nya tidning

Ett intressant seminarium arrangeras av Naturskyddsföreningen 22 november
och några dagar senare ett annat av Hagainitiativet

Sunday 3 November 2013

De förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet.

Häromodagen fick jag för andra gången tepåsar på en restaurant som var förpackade i en yttre hårdpappförpacking. Jag antar att den bevarar aromen, ger bättre möjlighet till design och reklam och fungerar som en sorts behållare för den avända tepåsen. Det senare är ju ett både praktiskt och estetiskt problem. Vad skall en göra av tepåsen? 

Samtidigt så är det ett förfärligt slöseri att få till detta te. Det var ju redan mycket med papperslappen, snöret, klämman och plastnätspåsen. Nu tillkommer en kartong. Och det i en värld där vi pratar om hållbarhet och spara på resurser.

Restauranten hade givetvis en fin miljöpolicy. Men vad som riktigt slog mig var att pappförpackningen hade två olika "uthållighetsmärkningar".

Dels Ethical Tea Partnership:
"Together we’re helping to create a thriving tea industry that is socially just and environmentally sustainable."
Our ETP Global Standard (4241) now covers areas to help protect the environment as well as social and labour provisions. It aligns with the standards of the main certification programmes. 

Dels det i Sverige mer kända Forest Stewardship Council (FSC). 
"FSC visar vägen till ett ansvarsfullt skogsbruk, med regler som gäller lika i hela världen.
FSC respekterar traditionella rättigheter, garanterar justa arbetsvillkor, arbetar med miljöanpassade metoder och med rutiner som ger insyn och möjlighet att påverka."
 

FSC jobbar alltså med skogen och märkningen har inget med téet att göra.  

Kartongen belyser rätt väl ett av problemen med att göra "uthållighet" till en konsumtionsfråga. Genom att bli en marknadsföringsfråga stimulerar uthållighetsargumenten ökad konsumtion. Grön konsumtion i stället för brun, smutsig konsumtion. Men det är en falsk bild. Det är lik förbannat slöseri på resurser. 

Det är en myt att konsumenters val kommer skapa ett hållbart samhälle, och mer information till människor om hållbarhet hjälper inte när budskapet att vi ska konsumera oss ur den ekonomiska krisen pumpas ut ännu hårdare. Det är några av budskapen i en ny studie som Nordiska ministerrådet nyligen kom ut med och som slår hål på ett antal myter kring just hållbar konsumtion. Läs rapporten på http://www.norden.org/sv/publikationer/pblikationer/2013-564. Jag har skrivit om de här frågorna många gånger tidigare. 
"Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. "
Självklart skall vi ta ansvar för vad vi köper, och välja miljömärkt och KRAV-märkt - och framför allt välja att inte köpa. Men vi måste också inse att de förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet. 
Och de förhållandena styrs av ekonomiska och politiska faktorer.

Läs mer på:
Etik till salu?
Det Goda Märket eller en miljon bitar information?
Are we consumers or citizens?

Sunday 20 October 2013

Bland barn i Burundi


Jag har köpt ett par Rayban för tjugofem kronor i Bujumbura och är väl rustad för fältbesök i Burundi.

Vi besöker passionsfruktodlare i Banga. Vid Banga Guest House möter gruppens ledare Tharcisse Nziganasabo oss. Han säger att han skall gå upp till odlingarna så kan vi åka bil. Jag tänker att det är skönt med en promenad och säger att jag gärna går, men undrar lite hur långt det är.
- Det är inte långt alls, tio minuter
- OK, säger jag
Tharcisse hade inte sagt att vi skulle stiga från 1700 meter till 2100 meter på en kilometer och att han har deltagit i de afrikanska mästerskapen i löpning. Det var verkligen tur att det var så många saker på vägen om jag behövde stanna och titta på och fråga honom om vad det var. Hög höjd är verkligen inget för mig. En halvtimme tog det, men ”It was worth it” som jag brukar säga i reklamen.

Det var ett intressant besök. Man har gjort en sorts enkla terrasser med plantering av vetivergräs och diken för att fånga regnvatten för att hindra erosionen som är ett väldigt påtagligt problem. Med de branta slutningarna är det en förutsättning för odling. Gruppen består av 13 bönder som odlar passionsfrukt för försäljning. De odlar ekologiskt, men säljer frukten på den vanliga marknaden än så länge. En ganska stor del exporteras till Rwanda. Tanken är att deras frukt skall börja säljas i Bujumbura som ekologisk med det östafrikanska märket för ekologiskt, och att de på så sätt långsamt skall bygga upp en marknad och konsumentmedvetande.

De hade en del problem med virus i passionsfrukten, men annars så var det ekonomiska faktorer som var de största bekymren, brist på kredit, kostnader för uppbindning av passionsfrukten. Det vanliga fattigdomskomplexet med andra ord.

Den lilla flicka till höger bar ett tungt vedlass
Vi möter några barn, varav det minsta, en flicka på kanske fem år, bär ett tungt knippe ved på huvudet. Adrien Sibomana, min följeslagare som var premiärminister i Burundi innan kriget, säger
- Titta på dem, de har ingen mat, de får bära ved och arbeta på åkern. Barn i deras ålder i Europa har bra mat, de går i skolan, har datorer och behöver inte arbeta. Hur kan man prata om rättvis och fri konkurrens under sådana förhållanden?
Jag kan bara hålla med. Fri konkurrens och frihandel är tveksamt redan mellan de rika länderna, och är definitivt orättvis när folk har så olika förutsättningar.  
När mekanisering och energianvändning i de rika länderna har pressat ner priset på de fattigas arbetskraft långt under det som behövs för att överleva, så är billig arbetskraft inte längre en komparativ fördel utan en dom till evig fattigdom och halvsvält.
Från 1993 till 2005 var det inbördeskrig i Burundi, minst 200 000 dödades. Tharcisse säger att hans hus förstördes under kriget och hans far dödades. På parkeringsplatsen till det trevliga hotellet där vi bor dödades 105 personer på en dag. Burundi är fortfarande ett av världens fattigaste länder. Halva statsbudgeten är bistånd, plus massor av projekt som går utanför budgeten.

Pensionatet är en saga för sig. Det drivs av nunnor. När vi kommer tillbaks på eftermiddagen så sitter en av nunnorna och dricker öl med ett gäng unga män, vilka visar sig vara jurister som arbetar med försoningsprocesser. När kvällen kommer, får restaurangen alltmer exotiska besökare. Två fala damer som söker kunder – och lyckas med två belgare, ett gäng amerikanska mormoner med barn, när de har gått ersätts det av en grupp muslimer som dricker palmvin, allt medan fyra nunnor sitter och pokulerar vid ett bord. En stackars karl försöker förtvivlat betjäna trettiotalet gäster. Ingen el finns det. Och inget rinnande vatten.

När jag checkade in så fick jag välja mellan ett rum som hade varmvatten och ingen utsikt och rummet med fantastisk utsikt men inget varmvatten. Det var inte så svårt att välja, en natt utan varmvatten är inte så farligt. Med tanke på att det nu finns varken varmt eller kallt vatten i några rum så är jag rätt nöjd med mitt val!

Jag äter ”Poulet bicyclette” dvs cykelkyckling, vilket betyder sådan som föds upp i byarna (och transporteras hängande från pakethållarna). Bortsett från transporten till marknad och slakt har de ett trevligt liv – och smakar fantastiskt jämfört med broiler.

Nästa morgon ser jag hur unga flickor går ner till ravinen, hundra meter ner, och bär det vattnet hela vägen upp för berget, fyra hundra meter högre upp. Det som jag tyckte var en riktig kraftansträngning - och jag hade inte 15 liter vatten på huvudet. Då skäms man lätt när man klagar på att det inte kommer något vatten ur kranen.
Men det går över.
Tyvärr.

Thursday 10 October 2013

Viktökning 50% med ekologisk odling

För någon månad sedan besökte jag bondegruppen Yasoman i det torra Yatta i Kenya, på vägen mot Somalia. Som man brukar göra så samlades vi i gruppens lilla mörka kontor för att få en liten briefing och bli ordentligt välkomnade innan vi åkte ut i fält.

Joseph Manyala from Yasoman farmers
Joseph Manyala, åskådliggjorde gruppens framsteg med sin egen kropp och berättade stolt att innan gruppen startade sitt arbete med ekologiskt jordbruk så vägde han bara 50 kg, men nu hade han gått upp till 75 kg! Det var ett mycket konkret sätt att uttrycka framsteg på tyckte jag. Se nedanstående film som vi gjort från några av det framgångsrika ekologiska odlarna i Kenya och Tanzania.





Tuesday 24 September 2013

Hur ser ett LCHF jordbruk ut?

Jag måste erkänna: jag är dietskeptiker. Nu är det sagt. 
Det känns som att det är betydligt mer suspekt än att vara en klimatskeptiker (dvs en som tvivlar på växthuseffekten). Nu vet ni det, jag har inte en sådär jättestark uppfattning av vad som är bäst att äta ur hälsosynpunkt utom att jag försöker undvika mat som odlats med bekämpningsmedel, konstgödsel och antibiotika. Det är möjligt att jag kan botas från denna brist och bli som alla andra, men låt mig i alla fall säga något innan jag blir omvänd.

Det finns många goda skäl att bry sig om vad man äter, och det finns säkert en kost som är bättre och sådan som är sämre ur hälsosynpunkt, på samma sätt som det finns det ur resurssynpunkt och från andra perspektiv. Sen finns det ett etiskt perspektiv där den svåra frågan om att döda andra varelser är viktig - och förtjänar att vara viktig. Och frågan om mina kostvanor går ut över andra människor.

Det är klart att så länge vi pratar om individer så kan alla äta precis det de vill, och det spelar liten roll för den globala livsmedelsförsörjningen om Kalle äter LCHF, Anna är vegan och Lasse bara äter nötter.  Om man förespråkar en kost som universell, dvs något som borde vara hur huvuddelen av mänskligheten äter, så är det rimligt att också ägna några tankar åt hur det produktionssystem skall se ut som föder mänskligheten med en viss kost. Ja för de som ägnar sig med stor kraft åt att sprida ett visst kostbudskap så tycker jag nog att det krävs mer än "några tankar".

Det är helt avgörande för trovärdigheten i universella kostråd att man har en idé hur mänskligheten skall kunna få sin näringsförsörjning med rimliga insatser från en sådan kost. De som förespråkar ekologiskt jordbruk har t.ex. lagt fram trovärdiga analyser om hur man kan föda världen på ekologiskt. Troligen beror det på att deras utgångspunkt är just jordbruket och inte kosten.

Jag har hitills inte sett några seriösa (nu menar jag inte nödvändigtvis vetenskapliga och oantastliga, men i alla fall seriösa) försök att visa hur ett veganskt globalt jordbruk skall se ut, eller vilka förändringar som krävs för vi alla skulle kunna äta paleo kost eller LCHF kost. 

Några saker man behöver tänka på:

Trots att ett veganskt jordbruk borde vara "effektivast" (eftersom det är en omväg att låta mat gå igenom djur) så finns den nästan inget exempel på ett veganskt jordbrukssystem. Det traditionella japanska är det som kommer närmast (men det var inte veganskt), men det är också orsaken till att japanerna har en av världens största fiskeflottor och att de fiskar val. Indien framställs ofta som en vegetarisk nation, men de konsumerar stora mängder mjölkprodukter och är nu världens största exportör av nötkött. Som tur för oss så säljs de indiska sopätande korna och utslitna bufflarna mest till grannländer och Mellanöstern.

Hur man skulle kunna föda världen på en kost som utesluter spannmål är för mig en gåta. Redan att kraftigt minska spannmålens andel i kosten är en stor utmaning. Att erstätta den med kolhydratrika rotfrukter är inte omöjligt, de ger oftast högre skörd per ytenhet, men det är oklar vilka andra systemförändringar som skulle krävas, och hur Asiens riskulturer skulle klara en sådan omställning. Att ersätta spannmål med ännu högre intag av kött är inte realistiskt i stora delar av världen.

Att ersätta kolhydraterna i spannmål med ännu mer socker skulle säkert gå bra - men jag vet inte om det finns några starka förespråkare för HS - min internetsäkning på High Sugar diet gav bara deprimerande svar - ingen verkar tala väl om det stackars söta sockret.

Att ersätta kolhydrater med mer fett kommer vara mycket svårt. Globalt är fett en större bristvara än kolhydrater, och en helt avgörande del av världens fett kommer från de två miljövärstingarna palmolja och soja. Ett intressant faktum som många kanske inte tänker på är att båda också producerar stora mängder foder. I sojans fall är det ju snarast att sojaoljan betraktas som biprodukt från sojakakorna som ges till djur. Dvs den storskaliga matoljeproduktionen och djurskötseln är kraftigt kopplade till varandra.

Kopplingen mellan mat och jordbrukssystem verkar ofta gå förlorad - men den är i själva verket helt oundgänglig. Uttrycket Medelhavskost säger mycket mer än att det är den mat man brukade äta runt Medelhavet. I själva verket är det inte den mat som folk runt Medelhavet valde att äta, utan den som man kunde producera på ett vettigt sätt under de ekologiska förhållanden man hade.

Olivoljan är ett bra exempel. Det är möjligt att den är nyttig (även om det nog mest är stödpengar från EU som har gjort oss tro det). Men oliver går bara att odla i ett mycket smalt klimatområde och olivolja kan därför aldrig vara annat än en helt marginell olja i ett globalt försörjningsperspektiv. Den svenska motsvarigheten till Medelhavskosten olivolja är kanske inte alls rapsolja utan smör?

Läs mer på tex
De tomma kalorierna är de stora resursbovarna
Does vegan farming work?

Thursday 12 September 2013

Etik till salu?



Kväkaren Benjamin Lundy öppnade en affär i Baltimore 1836 där han bara sålde produkter från “fria arbetare”, dvs inte slavar. Det är ett tidigt exempel av etiskt marknad som fortsatte ända till slaveriet avskaffande i USA 1865.

Etiska marknader som bygger på frivilliga standarder och certifiering har spridits i en snabb takt över världen de senaste decennierna. De är ett resultat av några trender som samverkar, särskilt
- att marknader och konsumentens val framställs som viktiga verktyg för att nå etiska, ekonomiska, miljömässiga eller sociala mål,
- avreglering och privatisering,  
- en stenhård global konkurrens vilken driver på en differentiering på marknaden för att undvika att produkterna hamnar i commodity hell (handelsvaruhelvetet), dvs att betraktas som namnlösa massprodukter.  

När du köper en kopp kaffe för 20 kronor får bonden 30-40 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe så får du betala 25 kronor – och bonden får kanske 40 eller 50 öre. Bondens inkomst ökar, kanske med imponerande 20-25 procent. Med ett annat perspektiv kan man säga att du får betala 5 kronor mer för att öka bondens inkomst med 10 eller 15 öre. Frågan är om marknaden är ett effektivt sätt att omvandla konsumenternas vilja att betala för direkta eller indirekta fördelar i produktionen till ekonomiska styrmedel för bönderna.

Vi har inga frivilliga märkningssystem för arbetsförhållanden i Skandinavien, medan i USA har man nu utvecklat Food Justice Certified märket som skall garantera justa arbetsvillkor i jordbruk och livsmedelsindustrin. Varför? Därför att det behövs i USA men inte i Skandinavien. Den här typen av frivilliga märkningssystem utvecklas i det vakuum som finns mellan det som är bra reglerat på marknaden och det som är bra reglerat av samhällets lagstiftning. Man kan diskutera om de är ett resultat av ”marknadsmisslyckande” eller av ”politikmisslyckande” eller om de helt enkelt är normala inslag i samhället.

Det finns flera sektorssystem som Roundtable for sustainable palm olja, och liknande för soja och biobränslen som har ambitionen att vara “golvregler” dvs en förutsättning för att få sälja på marknaden. De har självklart ett mycket stort inflytande på handeln, och blir då de facto obligatoriska på samma sätt som lagar. Man kan fråga sig om de inte då skall följa samma principer för hur de utvecklas och bestäms som lagar (I stället för att beslutas av märkesägarna). Många, särskilt u-länder ser den här typen av frivilliga system som rena handelshinder.

I de flesta fall dikteras de av de starka aktörerna på marknaden. Ett typiskt exempel av det är GLOBAL GAP, en standard för hygien och säkerhet på jordbruksprodukter, där handelskedjorna dikterar regler vilka i praktiken utestänger miljoner småbrukare från marknaden. Samma handelskedjor som uppmanar oss att köpa rättvisemärkt för att gynna småbrukare.

I Sverige, som i de flesta länder, anser regeringen att det är konsumenternas val som kommer att avgöra om bönder kommer odla ekologiskt eller inte. Men det är klart att regeringen kunde, om den ville, förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller lägga extremt höga avgifter på dem. Regeringen kan förbjuda djurfabriker om den ville, och vi kan som medborgare kräva det.

Det används cirka 100 000 kemikalier. Jag gör sannerligen inget medvetet val om min dator skall vara dränkt i den ena eller den andra kemikalien eller vilka kemikalier som finns i min nya soffa. Att vi skall välja miljövänliga produkter betyder att staten accepterar att det säljs produkter som är skadliga för miljön. Jag tycker inte att det skall vara ett konsumentval om det skall vara bisfenol A i min mat.

Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. Vilket är orsaken till att köpet av rättvisemärkt kaffe aldrig kommer utrota fattigdomen. Det förstod också de som kämpade mot slaveriet i USA. Det var inte konsumtionen av produkter från fritt arbete som utrotade slaveriet, utan politisk handling och till och med ett inbördeskrig som gjorde det.

Men det ena kan leda till det andra.
-Många konsumenter vägrade att köpa burägg fram till att de förbjöds
-Miljövänner köpte freonfria kylskåp fram till att de fasades ut som ett resultat av Montrealprotokollet 1989
-Det tog mer än tjugo år av konsumentaktioner och andra typer av bojkotter mot apartheidregimen i Sydafrika tills regeringarna i västländerna gick med på ekonomiska sanktioner i mitten av åttiotalet.

Det är således ingen antingen-eller diskussion. De flesta, inklusive mig själv, vill inte ha en förmyndarstat där staten i detalj talar om för oss vad vi skall göra, vad vi skall köpa och vad vi inte skall köpa.

Det är bra att göra medvetna etiska val som konsument. Det är inte bara bra – det är vår skyldighet. Men i många fall så är det bättre att vi gör valen gemensamt som medborgare i stället för som konsumenter. Det är främst de mindre viktiga valen och de val där det råder stor oenighet som bäst lämnas till konsumenten.

Att säga till konsumenter att de kommer att förändra världen eller utrota fattigdomen genom att shoppa är att luras.

Inledning till en panel under rubriken Ethics for sale? 11 september 2013
(inlägget följdes av en paneldebatt med många intressanta tankegångar)

Monday 9 September 2013

På gång

En liten uppdatering av vad jag håller på med - rent professionellt alltså.
Konsultjobb
Föredrag
Skriver bok

Konsultjobb
Jag håller på att avsluta ett större 3 årigt projekt Organic Standards East Africa, OSEA. Det är finansierat av Sida, men det får man inte säga längre, i alla fall inte utanför Sverige, där skall man säga att det är finansierat av "the Government of Sweden". Jag vet inte om det döljer sig en djupare mening i detta skifte eller om det bara är klåfingrigt. Projektet slutar i år, och jag är projektledare, så det är rätt bråda dagar att förbereda slutrapport, hantera urtvärdering och självklart se till att de resultat vi vill ha uppnås.

I övrigt så är jag väldigt restriktiv med att ta på mig nya konsultuppdrag, men har lite diskussioner med UNEP (FN:s miljöroganisation) om ett mindre jobb i Ukraina, Armenien och Moldavien. En uppföljning av ett tidigare jobb jag gjorde för dem,
Green Economy a win-win-win?

Föredrag
Nu på onsdag håller jag en inledning under rubriken Ethic for sale på Uppsala universitet, organiserat av Lantbruksuniversitetet. 16.00-18.00 room X i universitetets huvudbyggnad.

Jag kommer hålla fyra föredrag baserade på boken, Jorden vi äter.
Enköping, Biblioteket 24 september 19.00 
Göteborg, 30 september 18.00  
Skene, 1 oktober 18.00
Gävle, Stadsbiblioteket , Café Edbom  7 oktober 19.00.

Sedan skall jag deltaga i Särimner i Östersund 8-10 oktober. Den 9 oktober kl 13.30 pratar jag om "Mathantverk i ett globalt hållbart sammanhang"

5 november skall jag delta vid ett UNEP seminarium om Green Economy i Geneve.
27-28 november pratar jag på den danska ekologikongressen




Skriver bok
Jag har påbörjat ett nytt bokprojekt som försöker koppla ihop vår mat, livsmedelsförädling, vårt jordbruk, vår miljö och vårt samhälle.

Huvudberättelsen är hur dessa hänger intimt ihop och att man inte kan ändra på en av dem utan att de andra ändras. Konsumentens val kanske inte spelar så stor roll för utvecklingen som vi tror? Kanske vad vi äter redan bestämts genom vad som odlas, hur det förädlas osv. Om vi vill ha bättre mat kanske vi också behöver ett bättre samhälle - och vice-versa....

Som vanligt när jag skriver så överproducerar jag hemskt och har för många vildvuxna uppslag. Men just nu är jag i expansionsfasen i projektet, gallringen och ogräsrensingen kommer sedan.  Boken, som inte ens har ett arbetsnamn ännu, skrivs på engelska, och jag slänger ut en del av materialet på den engelska bloggen. Den svenska bloggen blir nog lidande.

Monday 2 September 2013

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt




Rädda vattnet – ät potatis
"16 000 liter vatten krävs för att producera 1 kilo nötkött.Världens vattenresurser sinar. Det största hotet är vår matproduktion. Har du tänkt på hur mycket vatten som går åt för att producera maten du äter? Ett kilo ris kostar 2 700 liter vatten att framställa. Ett kilo nötkött kostar 16 000 liter vatten. En liter öl kostar 400 liter vatten.” så skrev Aftonbladet för några år sedan. Och liknande siffror och braskande rubriker valsar runt lite överallt.
Jag har roat mig med att gå till källorna för att titta lite närmare på de här vattensiffrorna. Det som är viktigt att förstå att forskarna pratar om grönt, blått och grått vatten och de är väldigt olika. Det gröna vattnet är i princip regn och snö. Blått vatten är grundvatten och vattendrag och grått vatten är det vatten som behövs för att ta hand om (späda ut eller rena )avfallet från en viss verksamhet. Själv tycker jag att man skulle använda sig av ytterligare en kategori av vatten, förslagsvis svart för fossilt vatten, dvs grundvatten som inte har någon kontakt med det som sker på markytan idag. Det vattnet är ju i princip en helt ändlig resurs. Tyvärr används det i stor skala i vissa länder som Saudiarabien, Egypten och USA.

Jag har använt mig av två rapporter från erkända forskare, föregångare i forskningen om vattenavtryck, eller vattenfotavtryck som det ibland kallas, Mesfin M Mekonnen och Arjen Y Hoekstra från Twenteuniversitetet i Nederländerna. Så här ser deras senaste data ut:

De första kolumnerna berättar hur många kubikmeter vatten det går åt för ett ton av ett visst livsmedel – det är ju detsamma som liter per kg. Så där finns siffrorna som ligger till grund för påståendena ovan. Det går åt cirka 50 gånger så mycket vatten per kg kött som för grönsaker. Eller det går åt 50 gånger så mycket vatten per kg nötkött som för en genomsnittlig grönsak. I själva verket varierar grönsakerna mycket också. Sparris gör av med 2150 m3 per ton, medan morötter bara behöver 195 m3 per ton och. Torkade tomater ligger precis jämnt med kyckling.

Men är det verkligen vettigt att prata åtgång per kg? Är det inte rimligare att ställa det i relation till hur mycket man äter, eller hur mycket man behöver äta för att tillfredsställa vissa behov. Potatis innehåller 8 gånger mer kalorier än gurka, kött innehåller dubbelt så många kalorier som potatis, men mer än 10 gånger så mycket protein (ändrat detta 26 jan -16, pga av tidigare felskrivning). I de tre sista kolumnerna ser vi vattenåtgång för kalorier, protein och fett. Vattenavtrycket av nötkött är störst per kalori och minst för rotfrukter och spannmål. För protein är nötter “sämst” och spannmål och oljeväxter “bäst” medan för fett är oljeväxter inte helt förvånande bäst och potatis rotfrukter sämst.


Men man kan också titta på vilken sorts vatten som går åt för de olika produkterna. Det är ju trots allt mycket mer värdefullt med rent vatten i en bäck eller som grundvatten än som regn – det är något som forskarna också anser. Så samma tabell som ovan – utan regnvatten ser ut så här:

Nu är nötterna värstingar både för kalorier och protein och grönsakerna sämst för fett (det är ju inte så konstigt eftersom de innehåller mycket litet fett). Oljeväxterna är mest vatteneffektiva för protein och fett medan rotfrukterna är bäst för kalorierna. Mjölk och fårkött framstår som riktigt bra alternativ.


Med tanke på hur olika uppfödningsformer det finns för nötkött kan det vara meningsfullt att titta noggrannare på hur de olika formerna skiljer sig åt. Då ser man att nötkött från betesdrift har bara halva avtrycket av blått och grått vatten än det industriella köttet – och det börjar närma sig fårköttets värden. Det har däremot ett större grönt vattenavtryck än det industriella köttet. Å andra sidan så kommer mycket beteskött från områden där regnmängderna är så små att det inte finns någon alternativ användning av marken – det är helt enkelt för torrt att odla några grödor. Du kan läsa mitt inlägg från Namibia för att få perspektiv på det hela - Vi använder våra kor för att hela vår jord).



Nu är ju alla de här siffrorna globala genomsnitt och frågan är om det egentligen är meningsfullt att diskutera globala genomsnitt? Det globala genomsnittet för spannmål är 1644 m3/ton, medan det är 637 m3/ton i Nordeuropa och 4658 m3/ton i Centralafrika.

En annan invändning kan vara att kalorier, fett och protein inte är det viktiga. Man äter ju grönsaker främst för vitaminerna. Må så vara, men i en diskussion där man framställer det som att vi kan välja mellan olika livsmedel för att påverka vårt vattenavtryck är det rimligt att först titta på energi och protein. Allt det andra kommer sen när det gäller den globala näringsförsörjningen.

Den övergripande slutsatsen?
Att man skall vara försiktig med att dra för snabba och säkra slutsatser av lösryckta siffror. Ladda ner en PDF version av artikeln här

Rapporternas fulla namn är:
The green, blue and grey water footprint of crops and derived crop products, från Hydrology and Earth System Sciences 15, 1577-1600, 2011
A Global Assessment of the Water Footprint of Farm Animal Products, Ecosystems (2012) 15: 401–415 DOI: 10.1007/s10021-011-9517-8

Friday 30 August 2013

Frihandelslogiken haltar i jordbruksutvecklingen

Det råder nästan totalt konsensus i vårt land om frihandelns välsignelse. En vän till mig sa en gång, att när det råder konsensus betyder det att folk inte har förstått.

Jag grubblar mycket över utvecklingsfrågor, över effekterna på marknaden på våra liv, och inte minst på livet för våra sämre lottade systrar och bröder i andra länder, och då särskilt inom jordbruket. Enligt svensk utvecklingsideologi så skall de fattiga jordbrukarna driva jordbruk i  konkurrens på världsmarknaden och de skall på något sätt odla sig ur fattigdomen, generera överskott som kan investeras osv. 

Men det jag ser "på fält" är att inga fattiga bönder klarar av att odla sig ur fattigdomen med att odla stapelgrödor (majs, vete, ris, potatis, kassava osv) dvs den mat som håller igång mänskligheten. Ett mindre antal fattiga bönder kan odla sig ur fattigdom genom att satsa på någon specialgröda, eller på ekologiskt eller någon annan form av nisch. Men de kommer vara en mycket liten del av bönderna, och de kommer alltid vara under hotet att ny teknik kommer slå ut dem. De är också nästan alltid bönder som redan från början hade det bättre ställt (läs några inlägg här,Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom,Is commercialized farming the cure for smallholders' ills?)

I själva verket erbjuder inte den fria världshandeln någon bra utvecklingsmöjlighet för dessa jordbrukare - som jordbrukare. Och det beror inte i första hand på att de rika länderna dumpar sitt överskott på de fattiga länderna (vilket vi gör och det är helt fel), utan det beror i första hand på de enorma energiresurser som rika bönder har till sitt förfogande. De har använts för att ersätta mänskligt arbete med traktorer och skördetröskor. År 1850 tog det 250 arbetstimmar att skörda och tröska 1 ton korn i Sverige, år 2000 tar det 5 minuter. Ett annat sätt energiresurserna används på är till konstgödsel. Den ökar skörden kraftigt och gör samtidigt att bonden kan specialisera mer (då ingen växtföljd behövs) och kan då på så sätt använda maskiner ännu mer effektivt.

Ett oljefat med 159 liter olja (det vi kallar för oljefat är större än det universella oljefatet) kostar 700 kronor. Den måste rafineras, transporteras osv för att kunna användas, så låt oss ta ett saltat dieselpris vid macken: 2500 kronor. Energin i den motsvarar 25 000 arbetstimmar mänskligt arbete (om du är intresserad av detaljerna så får du köpa min bok Trädgården Jorden) eller cirka 14 årsarbeten. Tio öre timmen är kostnaden för dessa oljearbetstimmar. Men det kostar ju en massa att ha maskiner för att använda oljan, så säg 1 krona timme instället - 10 gånger mer. Det är ganska exakt den "timersättning" som den fattigaste miljarden människor lever på. Det är ingen tillfällighet utan en helt logisk följd av att de konkurrerar på marknaden - deras muskler mot vår diesel och traktorer.

Och det värsta är att den fria marknaden leder till att de får det sämre, i alla fall i rollen som jordbrukare (de kan få billigt penicillin och mobiltelefoner i stället). 

Användandet av fossila bränslen har pressat ner priserna på jordbruksprodukter så att de är mycket billigare än tidigare. Men för den som inte har tillgång till dessa resurser är arbetsinsatsen och skörden ungefär som den var för 100 år sedan. Om priserna sjunkit till hälften så inser man snabbt att de faktiskt blivit rejält mycket fattigare.

Man inser också att det är en oerhörd fördel att göra den här omvandlingen först. De som först ersätter mänsligt arbete med olja får en oerhörd konkurrensfördel. Och för den som inte ligger i fronten, blir omvandlingen mer och mer omöjlig i takt med att priserna sjunker. De får inget som helst överskott att investera. Man har inte ens råd att ha dragdjur utan får exploatera familjen mer och mer. Frågan är om man inte skall se den stora barnaskaran i landsbygdsfamiljerna som just en effekt av denna konkurrens? Det gäller ju att få mer arbetskraft.


Frihandelsförespråkarna kan ju nu säga att, ja men då får de väl sluta driva jordbruk och flytta in till städerna i stället. Det är möjligt (fast jag är inte särskilt övertygad), mitt inlägg handlar om det förljugna i att frihandelns skulle vara bra för de fattiga ländernas jordbrukssektorer. Att många av de fattigaste länderna har förvandlats till nettoimportörer av mat är ett tydligt tecken på att det inte fungerar.

Monday 26 August 2013

Jorden behöver tid

Jag vet inte om jag skall bli glad eller ledsen när jag läser sådant som är skrivet för länge sedan och som träffar så mitt i prick att det inte kan sägas eller skriva bättre idag. Det är klart att jag är glad för att någon har sett ett sammanhang. Samtidigt kan det vara lite deprimerande som skribent att inse att det kanske inte spelar någon som helst roll om det jag skriver är rätt. Kanske någon läser det om hundra år och säger: "tänk, han såg det redan då - men det gjorde ingen som helst skillnad".

Det jag just läst är boken Fred med Jorden av Elin Wägner och Elisabeth Tamm skriven under brinnande krig och utgiven 1940. Och trots att den skrevs under andra världskriget så handlar den inte i första hand om människors krig mot varandra utan om människans krig med jorden och naturen. Jag fick boken genom den tragiska händelsen att min före detta sambo, Kari Örjavik, avled. Hon hade fått den som en symbol för ett stipendium från stiftelsen Fred med jorden 1993. Av någon anledning läste jag den aldrig. Men nu har jag alltså läst den, och kan varmt rekommendera den.

De lyckas beskriva det som vi kallar "ekosystemtjänster" idag på ett tydligt sätt med enkelt språk. Några godbitar:
"Det är på lång sikt till människornas egen fördel att avstå från att odla upp och utnyttja hela jordklotet. Jorden måste få behålla stora områden där hon får vara ifred. Hon behöver behålla ett mått av frihet för att livet skall kunna arbeta i alla sina variationer: vatten, sten och mark, växt och djur."
"Människan har blivit alltmera rastlös, men jorden har sin egen rytm. Hon behöver tid till allt det arbete hon skall utföra."
 "Om man också införde arbetsplikt för medborgarna från vaggan till graven kan deras arbete aldrig ersätta den obetalda arbetskraft som naturen gett oss."
Birger Schlaug har utfört ett fantastiskt arbete för att föra fram Elin Wägners rika gärning. Läs mer på
Elin Wägner. Nu måste jag helt enkelt leta rätt på Väckarklocka och läsa den igen. Var är den, var kan jag lagt den?

Thursday 22 August 2013

Kommer mina barnbarn vara hungriga?



Många människor ser kombinationen av fortsatt växande befolkning och en redan pressad jord och oroar sig för att vi kommer att få brist på mat. Att en miljard människor redan går hungriga till sängs och att spannmålspriserna har haft två kraftiga uppgångar 2008 och 2011/12 förstärker känslan av en nära förestående katastrof.

Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Slutligen kan vi producera mer mat på andra sätt än genom odling.

En liten sammanfattning. Det är möjligt att öka jordbruksarealerna rejält, särskilt i Afrika och i Latinamerika. Till och med i tätbefolkade Europa finns det en hel del outnyttjad åkermark och USA har stora arealer i träda. I Sverige har vi lagt igen mer än en miljon hektar betesmark och snart lika mycket åkermark. Men, och det är ett viktigt men, utökningen av åkerarealen sker till priset av ytterligare inkräktning på andra naturtyper.

Det är fullt möjligt att omvandla områden till rena jordbrukslandskap utan nästan någon vild natur, det ser vi i stora delar av kontinentala Europa, i Kina och Indiens bördiga floddalar. Kanske, kanske, kanske kan vi genom förbättrade metoder och mer naturnära jordbruk omvandla hela klotet till ett odlat landskap. Men helt oundvikligen skulle vi utrota ett mycket stort antal andra arter, och stora delar av den mänskliga kultur som är kopplad till denna natur. Vi skulle orsaka stora förändringar i livsviktiga cykler av kol, vatten, kväve, metan, fosfor. Vi vet genom växthuseffekten att effekten av sådana förändringar är svåra att förutse och kan få mycket långtgående konsekvenser.

De stora områden som fortfarande inte är uppodlade är jättelika buffertar som tar hand om en rad livsviktiga funktioner som vi behöver, så som vattenrening, nedbrytning av avfall, återskapande av naturresurser och biologisk mångfald. Om vi odlar upp mer behöver vi återskapa dessa funktioner inom det odlade landskapet. Det kan vara svårt, kostsamt och i många fall kanske ändå omöjligt. På global nivå är därför fortsatt uppodling inget bra alternativ.

Mer än tre fjärdedelar av den ökade tillgången av mat de senaste femtio åren har kommit från ett mer intensivt utnyttjande av arealerna genom högre skörd eller genom flera skördar per år (mycket viktigt i till exempel Kina). Ökad bevattning har varit en mycket viktig del av skördeökningarna, ökad användning av konstgödsel och förbättrade utsäden har också bidragit. Många, t.ex. Lester Brown, varnar för att det inte är möjligt att fortsätta öka skördarna. Min bedömning, som också är FAOs åsikt, är att högre skörd också framgent kommer vara mycket viktigt för att producera mer mat.

Det största problemet med skördeökningarna är att de har haft ett högt pris. Aralsjön och Kaspiska havet är skrämmande exempel på sjöar som bara pumpats ut till bevattning. Grundvattenytan faller snabbat i stora delar av världen. Konstgödsel leder till föroreningar av sjöar och hav, med algblomning och döda bottnar som följd. Nitrathalterna i grundvattnet stiger, och den biologiska mångfalden i odlingslandskapet förändras.

Problemen med bekämpningsmedel är mycket stora och Världsbanken som ju i stort inte precis är någon förespråkare för ekologiskt jordbruk, uppskattade 2008 att 350 000 människor dör årligen av användning av kemiska bekämpningsmedel. 41 miljoner anges lida av olika effekter av bekämpningsmedel, enligt The Guardian.

I den industrialiserade delen av världen är det inte sannolikt att vi kan -eller bör - driva upp skördarna högre, i stället bör vi söka att öka utrymmet för andra arter än vår mat i jordbrukslandskapet. Men i de delar av världen där de många nya människorna kommer födas finns mycket stora möjligheter att öka skördarna, som fortfarande är på den nivå de var här för hundrafemtio år sedan. Och det är fullt möjligt att göra det med ekologiskt riktiga metoder.

Om vi slösar mindre kommer vi ha mer kvar, det är nog rätt uppenbart för alla. Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till.

Utan tvekan så finns det en potential här, men jag tror inte att den är så stor som många tror. Det som slarvigt kallas ”svinn” har många olika komponenter. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat. I själva verket tror jag inte att det ”slängs” någon mat av de allra fattigaste, om den inte äts av någon gamling så äts den upp av kycklingar.

Svinndiskussionen närmar sig diskussionen om de sociala och ekonomiska faktorer som påverkar vem som är mätt och vem som är hungrig. På det stora hela så slänger man mat i de rika länderna för att den är för billig och för att demonstrera sitt överflöd. Det slängs exempelvis väldigt mycket exotiska frukter i affärerna, och de kan betraktas som dekorationer, och restauranterna serverar portioner som är för stora. Om vi skulle få brist på mat i Sverige är det ingen tvekan om att vi kommer sluta slösa på det sättet.

Att diskutera förändrade matvanor är den del av matekvationen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Men tyvärr diskuteras frågan väldigt endimensionellt. Vissa diskuterare den utifrån en i huvudsak etisk utgångspunkt i om det är rätt att döda djur, andra utifrån en eller annan kostlära, ytterligare andra utifrån effekterna på klimatet.

När jag hör vissa inlägg i den debatten kommer jag att tänka på ett barn som sitter och skriker på en restaurant i Thailand och vill ha köttbullar trots att inga sådana finns att få. Vad vi äter är faktiskt i ganska liten utsträckning ett uttryck för vad vi vill ha utan mer ett uttryck för vad som går att producera (på ett billigt sätt).

Jordbruket är ett system som bygger på samverkan mellan många olika delar. Hur man bedriver jordbruk bestämmer vad man kan få ut av det, och i vilka proportioner olika typer av livsmedel kommer produceras. Lika lite som vi ser – eller vill se – några älgar på Afrikas savann, så kan vi förändra de platsgivna förhållanden som bestämmer hur jordbruket bedrivs och därigenom hur vår kost behöver utformas.

För en mer utvecklad diskussion om det laddade köttet är det lika bra du läser hela det här inlägget. Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är mycket resurskrävande.

När man diskuterar kosten i sammanband med att försörja befolkningen med mat så borde man fokusera på protein, fett och kalorier. Att jämföra ett kg växthusgurka, ett kg potatis, ett kg soja och ett kg ost som livsmedel – eller för deras effekt på klimatet – är en tämligen meningslös exercis.

Jag besökte företaget Grodan för ett år sedan. De tillverkar de stenullsmattor som växthusodlare använder för odling av tomat och gurka. De talade om hur deras produkter kan bidra till att föda en växande befolkning. När jag frågade om de kunde ge mig ett exempel på att riktig mat, dvs sådant som spelar någon roll för vår livsmedelsförsörjning som spannmål, potatis, bönor odlades i stenull blev det i det närmaste förolämpade. Nya högteknologiska metoder att producera mat förespråkas främst av två grupper, företag som har en produkt som de vill sälja eller forskare som vill få anslag för nya forskningsprojekt.

Det finns gott om idéer om hur vi skall producera på andra sätt än genom jordbruk. Det som tilldrar sig mest intresse i media, som syntetiska hamburgare eller höghushodlingar, är i mitt tycke oftast de minst intressanta lösningarna.



Det oglamorösa (och troligen inte helt nyttiga) spannmålet, rotfrukter och oljeväxter i kombination med betande djur, kommer också i fortsättningen vara stommen den globala livsmedelsförsörjningen. Spannmål är lika viktigt oavsett om den äts i form av gröt, bröd, pasta eller hela korn, eller om den omvandlas till gris. Den räcker självklart längre om den inte tar vägen genom grisen. Vi kan utnyttja vild mat av olika slag mycket bättre.

Fiskodling kommer säker öka, men den är i dagens läge antingen byggd på rovfiske i havet eller på spannmål, och på så sätt skiljer den sig inte särskilt mycket från kycklingproduktion. Trots allt så finns det lika mycket eller mer biomassa i haven som på land, men vi får bara en bråkdel av vår mat därifrån. Odling av alger, musslor och andra enklare organismer skulle kunna innebära kraftigt ökad matproduktion. Hittills har dock fiske och valfångst (de är ju en form av biologiska trålar) varit de mest effektiva sätten att skörda alger på.

******
I föda världen diskussionerna är våra antagande om den framtida befolkningens storlek självklart mycket viktiga. Allt talar för att vi kommer landa på någonstans mellan nio och tio miljarder människor om fyrtio-femtio år. Mycket talar för att vi når en stabilisering där.

Föda-världen-diskussionen har en fysisk och biologisk dimension men ofta tappar man bort den sociala och ekonomiska dimensionen. Den som har makt eller pengar har alltid kunnat äta sig mätt. Att en miljard går hungriga till sängs idag är inte ett resultat av att det produceras för lite mat. I själva verket producerar vi mat för både den och flera till miljarder, de kan bara inte köpa maten. Svaret på rubrikens fråga - kommer mina barnbarn vara hungriga - har därför inte mycket att göra med om det kommer produceras tillräckligt med mat, utan vem som kommer få äta den.

I två kommande inlägg kommer jag att belysa befolkningsfrågan och jordbruket och livsmedelsförsörjningens sociala sidor. Stay tuned.

Wednesday 21 August 2013

Sex i topp

Det är intressant att se vilka av mina inlägg som har flest läsare:
(jo det är ett billigt trick att ha ordet SEX i titeln, inlägget får ofelbart fler läsare)

Totalt sett ökar antalet läsare och antalet sidvisningar är nu mer än 2000 per månad. Tack för att ni läser. 
Nu skall jag plocka kantareller.