Negativa utsläpp av färre kor eller inga utsläpp av samma antal kor?

- Minska antalet kor och skapa negativa utsläpp
- Behåll antalet kor och var klimatneutral
- Öka antalet kor och öka den globala uppvärmningen

All tre påståenden stämmer med hur metan* från kor fungerar i atmosfären. Däremot stämmer de inte alls med hur livscykelanalyser räknar om metan till koldioxidekvivalenter. Lösningen på detta är att sluta tillämpa livscykelanalysernas resultat på det sätt som man gör i klimatdebatten**, och att diskutera kors metanutsläpp utifrån deras faktiska påverkan på klimatet.  

Jag har debatterat detta i lantbrukstidningen ATL med sex forskare från SLU och Chalmers***.

I det första inlägget kritiserade jag livscykelanalyserna för att vara ofullständiga och missvisande både vad gäller lustgas och metanutsläpp, något som är allvarligt för jordbruket i stort eftersom de flesta växthusgasutsläpp – som de räknas i livscykelanalyser och klimatrapporteringen - från jordbruket är lustgas och metan. Jag skrev bland annat:

”Omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter inte är korrekt på grund av metanets korta livslängd i atmosfären. Det som är avgörande för metanets klimatpåverkan är om utsläppen ökar, är konstanta eller minskar. För koldioxid behövs stora negativa utsläpp för att temperaturen ska minska, medan för metan leder redan en liten minskning av utsläppen till minskad temperatur. Eftersom metanutsläppen från de svenska korna har minskat kraftigt sedan 1990 finns det ingen anledning för svensk mjölk- eller nötköttsproduktion att acceptera påståendena om att kornas metan skulle utgöra ett klimatproblem.”

Johan Karlsson med flera skriver i en replik till min debattartikel att de är eniga i att det finns uppenbara svagheter i livscykelanalyserna och att dessa kan behöva kompletteras med andra sätt att analysera livsmedelssystemet på. De bekräftar också att det gängse sättet att räkna om metan till koldioxidekvivalenter inte ger en korrekt bild av metanets klimatpåverkan. Däremot drar de andra slutsatser av detta än vad jag gör. De lägger tyngdpunkten på att vi kan minska den globala uppvärmningen genom att minska antalet kor. Det skulle i praktiken fungera på samma sätt som negativa utsläpp.

I min slutreplikpublicerad 26/3 skriver jag: ”Det är sant som de säger att om vi minskar antalet kor kan vi minska metanutsläppen och därmed bidra till en momentan temperatursänkning. Men det är lika sant att det nuvarande antalet kor i Sverige kan bibehållas utan att de leder till någon som helst ökning av metanhalten i atmosfären och därmed ingen temperaturökning (från metanet, de andra växthusgaserna är annorlunda). Trots att både påståendena är sanna ger de mycket olika bilder av lantbruket och matens roll i klimatpolitiken.”

Livscykelanalyser där man räknar om metan till koldioxidekvivalenter**** är helt missvisande och det gör också att de siffror som anger klimatpåverkan av en ko, av 1 liter mjölk eller 1 kg kött är missvisande. Sveriges klimatrapportering avseende kornas metanutsläpp blir också missvisande när de räknas om till koldioxidekvivalenter. Så länge allmänhetens medvetande är färgat av dessa missvisande beräkningar är det omöjligt att ha en intelligent diskussion om hur man kan resonera runt kornas metanutsläpp.

Vetenskapen om metanets verkliga klimatpåverkan förklaras bland annat här. 

Det finns en hoper andra relevanta saker att diskutera om kornas och idisslarnas roller. Själv tycker jag att fokus på klimatpåverkan är olyckligt och det är bra om man kan prata mer om allt det andra positiva. Men samtidigt är det helt klart så att vanföreställningarna  om kornas växthusgasutsläpp är så utbredda att de blockerar mycket annan diskussion. Det är särskilt beklagligt att lantbrukets egna organisationer har köpt problemformuleringen, och artikeln riktar sig till dem.

I nästa inlägg kommer jag publicera ett utdrag ur Kornas planet om metan. 

*Resonemanget här gäller bara utsläpp av metan, inte utsläppen av koldioxid från foderproduktionen eller lustgas från konstgödsel, gödsel och mark. I de gängse räknesättet (vilket jag kritiserar) utgör metan kornas största växthusgasutsläpp. 

** Det hindrar inte att livscykelanalyser kan ha ett värde för att analysera olika typer av produktion för att se vilka förbättringsmöjligheter som kan finnas.

*** Johan Karlsson, doktorand djurens roll i livsmedelssystemet, SLU

Elin Röös, lektor miljösystemanalys livsmedel, SLU

Rasmus Einarsson, forskare växtnäring i jordbruket, Chalmers

Cecilia Sundberg, lektor bioenergisystem, SLU, och forskare, KTH

Martin Persson, docent, fysisk resursteori, Chalmers

Christian Azar, professor, energi och miljö, Chalmers

 

**** Det finns givetvis inget som hindrar att man redovisar utsläppen av metan och lustgas för sig istället för att räkna om dem till det oprecisa begreppet koldioxidekvivalenter. Detta synsätt har fått ökat acceptans på senare tid och diskuteras ingående i den kommande sjätte IPCC rapporten.  

Skall vi elda upp träden eller låta skogen stå?

 Är ökat uttag av virke bra för klimatet?

”De skogsprodukter som varje år tas ut från skogarna minskar genom substitutionseffekter utsläppen med 40 miljoner ton. Om mer av biomassan i den avverkade skogen utnyttjades skulle klimatnyttan kunna höjas till 60 miljoner ton per år, mer än de årliga svenska utsläppen, 54 miljoner ton. Vid ökat uttag stiger alltså klimatnyttan ytterligare.” (Skogforsk)

Skogsindustrin har — nästan — lyckats sälja in argumentet att biomassa ersätter fossila bränslen och att man därför skall se ökad produktion av biobränslen eller bioenergi som utsläppsminskning. Det kan ske genom ökat uttag av grenar, toppar och rötter från skogen samt genom ett ytterligare intensifierat skogsbruk med främmande trädslag, genteknik, gödsling mm.

Kan man resonera på det sättet?

Tittar man på svensk energianvändning sedan 1970 kan man få se att biomassa i viss utsträckning ersätter fossila bränslen. Användningen av biobränslen av olika slag har ökat med 100 TWh sedan 1970 medan användningen av fossila bränslen har minskat med nästan 200 TWh. Många villaägare slängde ut oljepannorna och inte minst fjärrvärmesystemen har ersatt olja och kol med biobränslen. Ser man globalt finns det dock inte alls samma samband. Sedan 1990 har användningen av fossila bränslen ökat med nästan 70 procent medan användningen av biomassa har ökat med 50 procent. Möjligen kan man argumentera för att denna användning av biomassa har minskat ökningen av fossila bränslen, men att minska ökningen är trots allt inte alls samma sak som att minska utsläppen.

Att en energikälla ersätter en annan beror mest på att den är billigare eller på annat sätt mer attraktiv. Kol och ånga trängde exempelvis undan väderkvarnar och skvaltkvarnar för att man inte längre var beroende av vädret. Men det är viktigt att se de större utvecklingslinjerna och då verkar användningen av olika energikällor handla mer om addition än substitution. I situationer där biomassa används för elkraft kan biomassa likaväl konkurrera med vatten, sol och vind eller kärnkraft som med fossila bränslen. Idag står val för uppvärmning av hus ofta mellan eldrivna värmepumpar och biomassa. Den snabba elektrifieringen av bilarna gör att valet i en snar framtid kan stå mellan att driva en bil med biobränsle och el.

På det stora är substitutionsargumentet rätt svagt, och att man kan definitivt inte resonera som att en kWh biomassa ersätter en kWh fossila bränslen.

Är förbränning av biobränsle lika illa som förbränning av kol?

” Förbränning av biomassa ger utsläpp i samma storleksordning som från fossila bränslen och den alstrade koldioxiden blir kvar i atmosfären i 50-100 år eller mer.”

I andra ringhörnan står de som hävdar att man istället skall se alla utsläpp av koldioxid, inklusive de som kommer från biobränslen, som bidrag till växthuseffekten. I deras ögon är inte biobränslen något som minskar utsläppen genom att ersätta olja eller gas utan tvärtom något som bidrar till växthuseffekten. Klimatet gör ingen skillnad på koldioxidmolekylerna beroende på ursprung. I ett begränsat perspektiv har de givetvis rätt.

Naturen släpper ut stora mängder koldioxid varje dag och varje år, mycket mer än det som släpps ut via förbränningen av fossila bränslen. Men naturen binder också in lika stora (ja till och med ännu större) mängder. Om biomassa eldas upp, äts av djur eller granbarkborrar eller ruttnar, spelar liten roll för kolbalansen, slutresultatet är koldioxid i alla fallen.  

De som hävdar att biobränslen från skogen är klimatskadliga anser att det vid förbränning uppstår en koldioxidskuld som tar mycket lång tid att ”tjäna in”, dvs att träd återigen binder in koldioxiden. Å andra sidan kan man faktiskt endast elda ved som redan har vuxit, dvs koldioxid som redan bundits, så det argumentet är inte särskilt övertygande. Att räkna med naturens utsläpp som likvärdiga med fossilutsläppen kan också bidra till att dölja problemen med de fossila bränslena.

Men precis som det finns ett korn av sanning med påståendet att biomassa kan minska användningen av fossila bränslen, så finns det ett korn av sanning i uppfattningen att eldning av biomassa kan bidra till växthuseffekten.  Om takten i användningen av biomassa överstiger återväxten av biomassa, dvs om förråden av biomassa minskar betyder att har vi flyttat en hel del kol från växtligheten till atmosfären och på så sätt ökat koldioxidhalten i atmosfären. Den effekten liknar den som uppstår exempelvis vid avskogning. Det finns också en hel del argument om ökad avgång av koldioxid orsakat av kalhyggen, dikning och markberedning i det moderna skogsbruket. Dessa är dock inte i sig kopplade till frågan om biobränslen.

Kan man lagra kol i orörd skog?

Ett mer slagkraftigt argument än att förbränningen av biobränslen är att jämställa med förbränning av fossila bränslen är att skog som får stå orörd lagrar in kol. Den årliga tillväxten i skogen anses nu vara över 115 miljoner kubikmeter. Varje kubikmeter har mycket lågt räknat 200 kg kol, omräknat till koldioxid blir det över 700 kg koldioxid per kubikmeter virke. Det betyder att om ingen skog avverkades skulle kolförråden växa med motsvarande 80 miljoner ton koldioxid om året – betydligt mer än det som skogsindustrin säger sig kunna skapa genom substitution. Och då har jag ändå inte räknat med allt som binds i grenar stubbar och rötter, så den verkliga inbindningen är betydligt större. 

Efter en tid skulle dock tillväxten avta, träd blåsa omkull, skogsbränder uppstå. Processen skulle stanna av betydligt efter ett antal årtionden, fast sannolikt inte upphöra helt. De som betonar hur bråttom det är att hindra ökningen av växthusgaser i atmosfären kan dock argumentera för att även om inbindningen kommer att minska framöver så är det viktigaste att vi binder mycket kol snabbt för att hindra att vi passerar trösklar, tipping points. Men existensen av dessa tipping points, vid vilken temperaturökning de inträffar och om det spelar någon större roll om de inträffar nu eller om tjugo år är mycket osäkert.

Nästan ingen skog avverkas för att eldas upp

Trots den provokativa rubriken är det mycket ovanligt att skog i Sverige avverkas med syfte att få bränsle. Den helt övervägande delen av biobränslena från det svenska skogsbruket är biprodukter av massa och sågverksindustrierna. Det är alltså skogsindustrin och inte skogen som sådan som står för den helt övervägande delen av biobränslena. Sedan förbrukar skogsindustrin självt en stor del av dessa bränslen (se mer här eller här). Om man ändå producerar pappersmassa och timmer är det självklart rimligt att använda dessa biprodukter. Diskussionen borde därför handla om det är rimligt att ta ut virke för massa och timmer i den utsträckning man gör snarare än att ha biobränsle som fokus i skogsdebatten. 

Timmer kan också vara substitut för cement och stål, vilka i sin tur orsakar stora utsläpp, men inte heller där är diskussionen så enkel. Om ansträngningarna att tillverka cement och stål utan fossila bränslen kröns med framgång faller exempelvis de argumenten. Trä i hus är dock obestridligt ett betydande kollager, under förutsättning att man inte river och bygger om för ofta (det vore intressant att veta hur mycket det är).  

Djupa skiljelinjer

För den som har följt skogsdebatten under årtionden är det uppenbart att klimatargumentet används av parter som redan tidigare hade en helt motsatt bild av hur svensk skog skall brukas. Litet förenklat mellan de som betonar produktion och ekonomiska värden som skapas i skogsbruket och de som betonar miljö, allemansrätt, upplevelser och ekosystemfunktioner i skogen. Nu använder båda sidorna klimatet som tillhygge i debatten.

Men debatten präglas också av olika föreställningar och antaganden om klimatet, tillväxten och teknikens möjligheter. Bland de som anser att träden skall stå i så stor utsträckning som möjligt finns både de som anser att mänsklighetens hela resursanvändning skall begränsas mycket kraftigt och teknikoptimister som istället anser att elektrifiering, vätgas, fossilfritt stål och cement gör att vi kan minska användning av skogsprodukter radikalt.  

Bland de som förespråkar ett skogsbruk ungefär som nu men med ökat uttag av biomassa ser mer till skogens viktiga roll för ekonomin och anser att farhågorna med de ekologiska effekterna av ökat uttag är överdrivna. Man ifrågasätter inte att den mänskliga ekonomin styr naturresursförvaltningen.

Föreställningar om nödläge påverkar också de olika gruppernas inställning. Ett avverkningsmoratorium blir rimligare ju mer akut man anser att situationen är. Men skall man vara ärlig så är det bara de som vill dra i nödbromsen för nästan allt som på ett trovärdigt sätt kan föra fram det argumentet.

Vad finns där emellan?

Givetvis finns det en massa ståndpunkter mellan de motpoler jag skissat här. Jag själv intar en sådan. Jag tycker det är olyckligt att klimatfrågan har fått en så framträdande roll i debatten om skogen, det är trots allt bara ett av flera viktiga skogspolitiska överväganden. Att ensidigt betona kolinlagring i skog (eller via substitution) som målsättning för skogsbruket är en farlig väg att gå också ur miljösynpunkt. Det kan exempelvis leda till massiv plantering av snabbväxande trädslag.

Jag har ingen principiell kritik mot biobränslen utan tror att de kan fylla en viktig funktion i energisystemet, både för fordon och som ett effektivt sätt att lagra energi över säsongerna, precis som vedhögen hemma på vår gård. Däremot anser jag att vi ytterligare behöver öka ytorna som skyddas från kommersiellt skogsbruk och att det aktiva skogsbruket behöver miljöanpassas ännu bättre. Detta leder sannolikt till ett minskat uttag, men också till ökade kostnader. För mig hänger detta ihop med en krympning av samhällets ekologiska fotavtryck, av den mänskliga ekonomins krav på resurser och vår konsumtion.

Det är obegripligt för mig att ekonomin i skogsbruket sällan diskuteras eftersom det är detta som i stor utsträckning styr hur skogen sköts. Vi driver kontinuitetsskogsbruk (hyggesfritt) på vår lilla gård där vi försöker utveckla fler av skogens funktioner än den som virkesleverantör, bland annat genom skapande av öppna bryn, skogsbete och gynnande av lövträd och bärande träd. Det är trevligt och intressant, men på det stora hela olönsamt. Vi kommer aldrig att tjäna in det vi betalat för skogen. Det ironiska är att vi inte skulle kunna göra det ens om vi kalavverkade. Att andelen gammal skog* i Sverige har ökat i tjugofem år beror nog inte främst på miljöhänsyn utan på att lönsamheten vid avverkning är låg och mark med växande skog värderas högre än det netto man får vid slutavverkning (att skogsägarna är gamla är en annan sannolik orsak). Detta förhållande är trist för den som lagt ned en massa pengar i skogen, men öppnar samtidigt en möjlighet för att andra värden än produktion av störst möjliga volym kan få en större roll i framtiden.

Denna artikel publicerades på Grön Opinion 21 mars. 

 

* Här talar jag om gammal skog enligt Riksskogstaxeringens definition, vilket inte är detsamma som en ”gammelskog” eller ”naturskog”, utan endast att de dominerande träden är 120-140 år gamla, vilket är mycket jämfört med den vanliga åldern vid avverkning, men långt ifrån en naturskog (begreppet naturskog är heller inte okomplicerat eftersom så gott som all skog i Sverige har varit påverkad av människan under lång tid).

Är bönder dumma i huvudet?

När man läser en del artiklar om den ökade efterfrågan på olika typer av vegetabiliska produkter kan man få intrycket att Sverige bönder är trögtänkta och helt fast i sina gamla hjulspår, att de sturigt vägrar tillgodose den stora efterfrågan av ”växtmat”, ”grönt”, ”växtbaserat”.

Men de som påstår detta demonstrerar sin egen okunnighet om svenskt lantbruk och vilka faktorer som bestämmer vad bönderna producerar och hur de producerar det. Man är okunnig om de klimatmässiga förhållandena i Sverige, men ännu mer okunnig om de ekonomiska förhållandena för lantbruket. 

Själva problemformuleringen, att det svenska lantbruket inte vill producera vegetabiliska livsmedel, är också helt grundlös. På vikts- och kaloribas är Sverige en stor nettoexportör av vegetabiliska produkter, även om vi främst importerar dyra frukter och grönsaker och exporterar billig spannmål. Samtidigt är Sverige en stor importör av animaliska livsmedel, nötkött, ost och charkuterier av olika slag.

Det hela blir inte bättre av att man klumpar ihop alla möjliga sorters vegetabilier, alltifrån grönsaker, över hela torra bönor till sojaproteinprodukter och havredryck. Problematiken är rätt annorlunda för dessa produkter och även inom kategorierna.

Vi importerar massor med frukt och grönt

Sverige är relativt självförsörjande på potatis och morötter. Ett stort undantag är potatis till pommes frites och annan färdiglagad potatis där de stora aktörerna (snabbmatskedjorna och dagligvaruhandeln normalt sett importerar potatisprodukter. Potatis och morötter passar bra att odla i svenskt klimat och har i modern odling mekaniserats kraftigt, vilket gör att arbetskostnaderna spelar en mindre roll i dessa än för blomkål, tomater eller sallat vilka alla skördas manuellt. Med modern lagringsteknik är nackdelen med vår långa vinter mindre än den var tidigare då man hade svårt att lagra morötter fram till nästa års skörd. För de flesta andra grönsaker är det en låg svensk marknadsandel.  

 

Fem viktiga faktorer som begränsar svensk grönsaksodling är:

- Klimatet: för svalt, för regnigt eller helt enkelt en för kort odlingssäsong.

- Strikta regler för kemiska bekämpningsmedel. Jag är förvisso en motståndare till kemisk bekämpning, men för den konventionella odlingen är tillgången på kemiska bekämpningsmedel en viktig faktor. Utöver de strikta reglerna är den obetydliga storleken på den svenska marknaden ett problem i sig eftersom varje bekämpningsmedel måste registreras för varje gröda, till avsevärda kostnader.

- Höga arbetskraftskostnader för lagligt arbetande. De höga kostnaderna handlar inte bara om lönen utan också om regler för övertid och semester. Trots att sommaren är kort och arbetskraftsbehovet är mycket stort så har anställda i Sverige rätt till fyra veckors sommarsemester (vilket kan förhandlas ned till 3 veckor), en rättighet som är helt främmande för de flesta bönder samt för lantbruksanställda i andra länder. Även om det förekommer så är andelen illegala arbetare jämförelsevis liten i svenska grönsaksodlingar medan det är mycket vanligt i exempelvis Spanien och Italien.

- Det förekommer ingen växtförädling för svensk grönsaksodling vilket gör att sorterna inte anpassas till våra förhållanden.

-  Den totala storleken på den svenska marknaden är liten och stöder inte utvecklingen av livskraftiga kluster vilka kan förse odlare med teknik, logistik, rådgivning, arbetskraft och allt annat som behövs i en modern odling.

Den småskaliga grönsaksodlingen hämmas också mycket av den extrema centraliseringen i den svenska detaljhandeln. De stora affärskedjorna har inga regionala inköp utan styr sina inköp till ett fåtal centraler där man helt kart föredrar att köpa från få stora leverantörer istället för många små. Prisbilden är också omöjlig för de småskaliga producenterna som ju inte kan konkurrera med den mer storskaliga odlingen i Sverige eller annorstädes.

Djuren äter upp baljväxterna

Jag skrev nyligen en artikel om baljväxter (ärtor och bönor) som förklarar varför det inte odlas mer sådana i Sverige. Samtidigt är det viktigt att inse att den nuvarande odlingen av ärtor och bönor motsvarar ungefär 10 kg per person och år, vilket är tio gånger mer än svenskarnas blygsamma konsumtion av baljväxter. Nästan alla ärtor och bönor fodras dock till djur. Men det är inte dumhet eller illvilja som gör att svenska bönder inte säljer sina bönor eller ärtor på konsumentmarknaden. Det har en mängd olika orsaker (som jag utvecklar i den länkade artikeln) men det beror främst på att kvalitetskraven är höga, sorterna få och betalningsviljan för svenska baljväxter hos industri och handel är mycket låg eftersom baljväxter är en bulkprodukt som handlas internationellt. Vill man formulera det enkelt så betalar svenska grisar mer för bönor än ICA.

Internationell konkurrens styr jordbrukets inriktning

Det är starka drivkrafter mot specialisering som gäller i lantbruket. Förr hade de flesta gårdar en omväxlande produktion, men stegvis har varje gård blivit allt mer specialiserad. I nästa steg blir hela områden specialiserade. Potatisodlingen var exempelvis tidigare spridd över hela landet, men den har koncentrerats till ett mindre antal produktionsområden. Det samma gäIler mortosodlingen där 60 procent av morötterna kommer från Skåne och 25 procent från Gotland. Den störste tomatodlaren i Sverige producerar mer än hälften av alla svenska tomater och utökar.  Den omfattande frukt- och grönsaksodlingen i Mälardalen hade redan blivit utkonkurrerad av Skåne innan holländare och spanjorer översvämmade den svenska marknaden.

Nästa steg är hela länder specialiserade på ett mindre antal produkter. Nederländerna är till exempel storproducent av tulpaner, Kanada producerar, trots sitt kalla klimat, mycket stora kvantiteter baljväxter och är världens största exportör. Nästan all palmolja i världen kommer från Malaysia och Indonesien medan USA, Brasilien och Argentina står för 80 procent av all soja i världen. Lilla Nya Zeeland står för en tredjedel av världshandeln med mjölk. Listan kan göras mycket lång.

Svenska bönder har också specialiserat i ett fåtal växter. Främst är det höstvete och maltkorn som odlas i kvantiteter som långt överstiger den svenska konsumtionen. Dessa grödor är lätta att mekanisera vilket gör att höga arbetskraftskostnader är ett litet problem. Trycket av skadegörare och ogräs är också relativt lågt i Sverige vilket håller nere kostnaderna för kemiska bekämpningsmedel. De är stora grödor med en utvecklad industriell infrastruktur.

Det är ju egentligen samma logik som gäller tillverkning av bilar, hårddiskar eller t-shirts. Det är med andra ord en mer eller mindre ”normal” och självklar följd av den globala frihandeln att Sverige exporterar en massa vete medan vi importerar grönsaker. Att ifrågasätta detta är att ifrågasätta hela frihandelsideologin (inte mig emot). Svensk jordbrukspolitik sedan avregleringen i början på 1990-talet bejakar både frihandeln och den kraftiga specialiseringen fullt ut, och strävar främst till att ytterligare förstärka dessa tendenser.

Finns det inte pengar att tjäna på det ökade intresset för vegomat?

För att återkomma till diskussionen om vegetabilier kontra animalier. Av den förenklade diskussionen kan man få intrycket att bönderna skulle kunna tjäna mer eller i alla fall lika mycket av att lägga om sin produktion till vegetabilier. Men även om det givetvis kan vara kommersiellt intressant för en enskild lantbrukare så är resonemanget falskt för lantbruket i stort. För ett normalt jordbruk är djurproduktionen ett sätt att ”förädla” vegetabilier på gården. Man ökar kraftigt värdet på växterna genom att använda dem som foder jämfört med att sälja dem som de är.

I utredningen Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa räknade jag på ett scenario där all svensk mjölk och mjölkprodukter skulle ersättas med havrebaserade produkter (samt rapsolja och ärtor för att kompensera för havrens låga innehåll av fett och protein). Effekten på jordbrukets ekonomi skulle bli dramatisk. Med 2016 års priser skulle jordbrukets intäkter från mjölkproduktionen minska med 9 miljarder kronor. Utöver det skulle mer än halva nötköttsuppfödningen försvinna (det mesta nötköttet I Sverige har sitt ursprung i mjölkproduktionen), den omsatte drygt 6 miljarder. Mjölkproduktionen sysselsatte 2016 cirka 8 600 personer, nötköttsuppfödningen 5 000 personer och odlingen av vall (vilken används för både kött och mjölk) 5 600 personer. Hela odlingen av spannmål, oljeväxter och ärtor sysselsatte endast 3 200 personer, och omsatte 6,6 miljarder. Odlingen av spannmål, raps och ärtor för att ersätta mjölken skulle sysselsätta mindre än 1 000 personer att jämföra med de cirka 15 000 arbetstillfällen som skulle försvinna.  

Eftersom de vegetabiliska alternativen till animalieprodukterna är dyra så kan lekmannen kanske tro att det finns mycket pengar att hämta för bönderna där. Men de vegetabiliska produkterna använder sig av billiga råvaror och det är industrin som tar de mesta. Havreodlarna i Sverige har inte fått mer betalt för sin havre för att Oatly växer och exporterar. För varje liter mjölk får bonden mellan 3 och 4 kronor, medan havren som ingår i en liter havredryck kostar mellan trettio och fyrtio öre, dvs en tiondel. Den soja som finns i sojafärs för 100 kronor kilot har gett bonden litet drygt en krona (sojafärsen innehåller oftast en rad andra råvaror, men även dessa är mestadels billiga), medan svenskt nötkött ger bonden runt 55 kronor per kg*.

Däremot så skulle det finnas mycket pengar för lantbruket att hämta i att ta hem stora delar av frukt och grönsaksodlingen.  Det förutsätter också att folk anpassar sin konsumtion till sådant som går bra att odla i Sverige, och anpassar konsumtionen säsongsmässigt (det fungerar rätt bra för delikatessen jordgubbar, men det är snarare undantaget). Tyvärr har konsumtionsmönstren de senaste årtiondena gått åt fel håll i det avseendet, där mango ersatt äpple och sparris flygs från Peru året om. Konsumtionen av frukt och grönt har ökat kraftigt, men det är främst sådant som vi inte kan odla på friland i Sverige som har ökat. Men om man verkligen vill få mer grönsaksodling i Sverige måste man göra något för att förbättra konkurrenssituationen (se ovan).

 

 

*Priset är runt 40 kronor för så kallad slaktvikt, men det avgår en del ben, putsfett mm från detta, så bonden får betalt för fler kilo än butikerna kan sälja. Jag ändrade siffran från 50 kr till 55 efter synpunkter. För mer info läs gärna jordbruksverket utmärkta utredning om sambandet mellan slaktvikt och vikt i efterföljande led.