De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

På grund av det stora behovet av mark för odling av foder så drar många slutsatsen att de som i dag är hungriga skulle få mer mat av att rika länder åt mindre kött. Men det är i stort ett felslut. Visst behöver köttproduktionen begränsas av miljöskäl, men de största miljövinsterna finns i att minska konsumtionen av alla de tomma och dyra kalorierna och det stora svinnet.

Hur det vi äter påverkar möjligheterna att föda en växande befolkning handlar det här inlägget (som är det fjärde inlägget* om hur vi kan föda världen) om. 

Det är självklart att olika matvarors produktion tar olika mycket resurser i anspråk. Det som främst diskuteras är kött, där det bland annat föreslagits köttskatt (Jordbruksverkets förslag om det fanns i Hållbar köttkonsumtion). Invändningarna är att det går åt mycket mark, energi eller vatten för att odla djurfoder och att det sker stora utsläpp av växthusgaser från djurhållningen, främst metanutsläpp från nötkreatursuppfödningen. 

Inlägget diskuterar inte om det är principiellt etiskt fel eller rätt att döda djur för att äta. Om man anser det så är ju den andra diskussionen rätt ointressant.

Vår köttkonsumtion har ökat kraftigt, och det gör den i alla länder där inkomsterna ökar. Brasilianarna äter exempelvis redan mer kött än svenskarna och kinesernas köttkonsumtion har ökat från mindre än 4kg per person 1960 till mer än 50 kg i början på 2000-talet.

En stor del av åkermarken används för foderodling. Enligt Lester Brown (Hungerns planet) används 35% av spannmålsarealen till foderodling. I Sverige odlas foder på cirka 70 procent av åkerarealen (vi exporterar faktiskt betydande mängder foder varje år, samtidigt som vi importerar annat foder, och kött). Huvuddelen av spannmålen går till uppfödningen av grisar och kyckling. Det är främst de djurslagens kött som ökar globalt. Kor, får och getter kan och bör äta gräs och utgör då ingen direkt konkurrent till människan om mat. Men i ökad utsträckning får de också spannmål och annat kraftfoder, till exempel soja.

Vi äter nästan 10 gånger mer kyckling än för 50 år sedan!

Medan mängden kött ökat så har andelen av matkostnaderna som läggs på animalier inte alls ökat, utan tvärtom. I början på 1900-talet använde ett hushåll i Stockholm 54% av sina matpengar på animalier, med i början på 2000-talet var animaliernas andel av kostnaderna nere på 37%. Det är i själva verket att kött har blivit så billigt som förklarar varför konsumtionen ökar. Och det har blivit billigt genom två huvudorsaker: Priserna för spannmål och soja har minskat kraftigt (se diagrammet nedan) och djuruppfödningen har industrialiserats. En stor del av den ökade konsumtionen kan på så sätt sägas vara produktionsdriven snarare än konsumtionsdriven, det visas ju också av att kycklingkonsumtionen har ökar väldigt mycket snabbare än nötköttskonsumtionen.

 

Vi hör ofta att köttproduktion förbrukar mycket vatten. Men vad de flesta inser inte att man då räknar allt regn som faller på betesmarker som att djurproduktionen har ”förbrukat” det vattnet. Kor, getter eller får som betar naturbetesmark i Hälsingland, Namibia eller Montana går på mark som inte lämpar sig för växtodling då den är för kall, för mager eller för torr. Det skulle därför inte bli mer mat för att man tog bort de djuren, tvärtom.

Men utökningen av betesmark har på senare tid delvis skett i regnskog, vi har sett hur köttproduktionen expanderar i Amazonas, vilket är negativt för biologisk mångfald och växthuseffekten. Samtidigt har vi i Sverige, och i många andra länder, stora arealer naturbetesmark som inte utnyttjas, eller som har fått växa igen, tidigare betades också skogsmark. Vi använder bara några procent av den betesmark som användes för 150 år sedan. Det är i stort ekonomiska faktorer som avgör den här utvecklingen.

Så var det där med metangasutsläppen. Det är otvivelaktigt så att det pyser metan ur kor och andra idisslare, och metan är en potent växthusgas. Metanutsläppen från idisslarna motsvarar cirka 5% av växthusgasutsläppen, tillräckligt för att vi skall vara bekymrade. Metancykeln är komplicerad och det finns en rad faktorer som man behöver ta under övervägande:

1. Relationen ”naturliga” idisslare och tamdjuren. Om vi ersätter en älg med en ko så har vi inte minskat metanutsläppen nämnvärt eftersom båda är idisslare. Det beräknas att den amerikanska prärien var hem åt lika många bison som det nu finns kor på den, och metangasutsläppen var sannolikt liknande. Det är säkert så att vi globalt har fler tama idisslare än det antal av de vilda släktingarna som ersatt, men likväl så är det ett relevant perspektiv. Det är ju ökningen av metangasutsläppen som är ett problem.

2. Idisslarna utsöndrar metan genom att grovt material (gräs) behandlas av bakterier. Dessa bakterier kan producera metan också utan kor. Så finns samma bakterier också i termiter, vilka utsöndrar metan motsvarande en femtedel av allt metan som utsöndras av idisslare.

3. Utsläppen varierar mycket och de siffror som finns är mycket grova uppskattningar. Eftersom kunskapen om metanutsläppens inflytande på klimatet är ny har det knappt drivits någon forskning på hur man skall kunna minska utsläppen. Det är mycket stora variationer mellan olika produktionssystems metangasutsläpp.  

4. Naturbetesmarker kan binda avsevärda mängder koldioxid i form av ökad mullhalt. Denna kolinbindning kan i gynnsamma fall helt motverka metanutsläppens bidrag till växthuseffekten. Om betesmarken skulle plöjas upp för odling skulle koldioxidutsläppen bli mycket omfattande. Om den skulle planteras med skog skulle den sannolikt binda mer koldioxid.

5. Det faktum att risodlingar släpper ut ännu mer metan än korna diskuteras helt utan det fördömande tonläge som man använder för korna. 

Men som sagt, det finns skäl att vara oroad för kornas metangasutsläpp och försöka minska dem, t.ex. genom att äta mindre kött. Den ensidiga fixeringen vid utsläppen av växthusgaser leder till att man inte tar tillräcklig hänsyn till andra viktiga miljöfrågor och djurvälfärd. Man kan mycket väl mista unik biologisk mångfald om man bara bryr sig om växthusgaser, och det är bättre att stänga in djuren i stället för att låta dem gå ute om man vill kontrollera utsläpp.

Det finns ett direkt samband mellan vad vi äter och hur vi driver jordbruk. De traditionella jordbrukssystemen var ofta väl anpassade till landskapet och de ekologiska förutsättningarna. Landskap, matvanor och jordbruk hängde intimt samman och stödde varandra. Det kalla klimatet i Sverige gjorde det lämpligt att ha ett jordbruk med stor djurhållning, framför allt av kor som kunde äta gräs som bete eller hö. Vilket ledde till vår mjölkbaserade blandkost. I många torra områden blev nomadiserande betesdrift den bästa ekologiska anpassningen, och ledde till en kost bestående av kött, blod och mjölk. Asiens konstbevattnade risodlingar kunde föda stora befolkningar på en liten areal och medgav ingen stor djurhållning, utöver de många bufflarna som användes som dragdjur. De kulturerna har haft en låg köttkonsumtion, men i vissa fall kompenserat det med mycket stor fiskkonsumtion (Japan). Medelhavets heta och karga bergslandskap passade bäst för träd och buskar av olika slag som oliver, nötter, vin och apelsiner.

Det är ingen tillfällighet att nästan inga jordbrukande samhällen har haft en helt vegetarisk kost. Det finns idag i princip inga exempel på uthålliga jordbrukssystem av baslivsmedel som är helt utan djur. Jag besökte en vegansk odling i Japan (Does vegan farming work?) som förvisso fungerade bra, men den producerade bara färska grönsaker och inte baslivsmedel som ris och bönor. Bortsett från de jordbruksmässiga problemen så skulle vi också få problem med näringsförsörjningen. Animalieproduktionen står för viktiga källor av protein och fett. Just fettet glöms ofta bort, trots att det globalt sett är den största bristvaran (av de tre stora protein, kolhydrater och fett). Med kraftigt minskad djurproduktion skulle vi få starkt ökad efterfrågan på vegetabilisk olja, med kraftig ökning av palmoljeproduktionen med tillhörande regnskogsskövling (palmolja är den viktigaste oljan globalt sett). Det här är inga argument mot att minska konsumtionen av animalier, men väl emot att skippa den.   

En blandad produktion av djur och växter i rätt proportioner har varit ett framgångsrikt sätt att öka produktionen och tillgången på mat, som i Indien och Mato Grosso i dag och i Sverige på 1800-talet. Många rådgivningsorganisationer propagerar för en sådan utveckling i Afrika, där jordbrukare och boskapsuppfödare oftast varit skilda åt och i många fall till och med olika folkslag. En ko eller några getter som äter foder som odlats i en växtföljd kan öka produktionen av mat, inte minska den. Höns och svin är effektiva på att ta hand om rester i bioenergi- och matproduktion – så gott som all produktion av vegetabilisk olja har djurfoder som biprodukt. I den mindre skalan kan de också utnyttja nischer i jordbrukslandskapet.

Det går utmärkt att bedriva ett uthålligt jordbruk med tillräckligt hög avkastning för att föda världen med en betydande köttproduktion. Ett sådant jordbruk behöver dock i första hand ha kor, getter och får och färre grisar och höns än vad vi har idag (på global nivå alltså).  En rapport från FAO från April 2013 drar slutsatsen att en övergång till ekologisk djurproduktion utan användning av kraftfoder skulle leda till en minskning av köttproduktionen, en bibehållen livsmedelsförsörjning och samtidigt kraftigt minska miljöbelastningen.

Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är betydligt mer energikrävande än köttproduktion, så även ur energisynpunkt är den ensidiga fokuseringen på kött i debatten olycklig.

Åkermark används inte bara för mat: Cirka 6 miljoner hektar mark används för vinodling i världen, ännu större arealer för produktion av öl och sprit. 420 000 containrar med kaffe produceras i världen från minst 10 miljoner hektar. Sockerrör och sockerbetor odlas på cirka 25 miljoner hektar.

Den största ”vinsten” får vi om vi kraftigt minskar konsumtionen av de tomma kalorierna. I inlägget Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött visar jag att hur vi processar, distribuerar och lagar mat spelar större roll för energiförbrukningen än om råvarorna är vegetabilier eller animalier. Detta beror på att livsmedelsindustrin, distributionen och matlagningen tar den absolut största delen av energiförbrukningen. Så kallad "förädlad" mat och dryck står för den största energianvändningen. Inte nog med det, de tomma kalorierna utgör också 42% av alla livsmedelsutgifterna, enligt rapporten Vad kostar hållbara matvanor? från Folkhälsoinstitutet.

Det är fortsatt ett bra kostråd att äta det som kan produceras lokalt/regionalt på ett uthålligt sett. Och i Sverige innefattar det helt klart kött och mjölk. Ät ditt kött och drick din mjölk – med måtta.

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.