Habitatbanker - fler avlatsbrev

"Marknader för biologisk mångfald omsätter globalt över 25 miljarder kronor årligen. Naturvårdsnytta som skapas genom att skydda naturområden och återskapa naturvärden översätts till biologiska kompensationskrediter som sedan kan säljas till aktörer med intresse av att investera i naturkapital. Efterfrågan drivs framför allt av verksamhetsutövare med behov av ekologisk kompensation."

skriver Sveaskog och Boliden i ett pressmedelande. Med ekologisk kompensation menar man att den som kommer att skada naturmiljöer ska kompensera det genom åtgärder någon annanstans. Det är samma tanke som ligger bakom marknaderna för klimatkompensation. EU-kommissionen föreslog exempelvis 2011 ett system där asfaltering av mark inom EU skall kompenseras med åtgärder av samma värde ”någon annanstans”. På så sätt skall man kunna ersätta åkermark som asfalterats i det tätbebyggda Europa med att återställa eller ta i anspråk mark någon annanstans, till exempel i Afrika. I sanning en märklig värld vi lever i. Jag är mycket skeptisk till dessa system av ett flertal skäl, bland andra:

• Det är en öppen fråga om "pris på ekosystemen" leder till mer eller mindre exploatering. Det är ju just genom att göra dem till handelsvaror som man gör dem till något man kan exploateras. Jag utvecklar det här i inlägget, hhttp://gardenearth.blogspot.se/2011/03/ecosystems-invaluable-and-worthless.html 
• Marknadsmekanismer har inte ens lyckats se till att en miljard människor får MAT. Att då tro att alla de relationer människan har till naturen skulle kunna regleras med marknadsmekanismer är helt orealistiskt. 
• De marknadsbaserade program som redan existerar visar också att det inte finns något som helst samband mellan de sofistikerade vetenskapliga beräkningarna för värdet av ekosystemtjänsterna och priserna för dessa på marknaden. Ett tydligt exempel är marknaden för utsläppsrätter för koldioxid. Värdet av denna marknad minskade med 38 procent 2013, medan utsläppen ökade. EU:s marknad för utsläppsrätter omfattar 94 procent av världens handel med utsläppsrätter och där sjönk priser för utsläppsrätterna med 18 dollar per ton under 2012 och 2013. 
• Allra viktigaste: I allt högre utsträckning tycks vi blanda ihop ”värde” och pris uttryckt i pengar och vi bör akta oss för att förstärka detta ytterligare genom att sätta priser på naturen.

 Tidigare inlägg på detta tema, på svenska.
Vad har naturen gjort för oss?
Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?
Varg AB - hur verkligheten igen överträffar mina vildaste fantasier!

Jag utvecklar dessa resonemang vidare i boken Ätstörningen.  
 
I boken Garden Earth skriver jag följande:

Trade in ecosystem services of various kinds is a booming market.[1] There are carbon offsets, payment for ecosystem services, and wetland banking (discussed again in Chapter 26) and species banking.[2] For instance, by putting your money in the Florida Panther Conservation Bank you can get the right to encroach on the habitat of the panthers in some other place. ‘Through a combination of comprehen­sive large-scale planning and a coordinated mitigation strategy, the Florida Panther Conservation Bank reduces conflicts and costs between development and conservation aims, thereby increasing the ecological effectiveness of our conservation strategy’ (Florida Panther Conservation Bank 2011). The only ‘rational’ way capitalism is able to manage ecosystem services is to convert them into commodities than can be traded. This comes with a large chunk of problems. First, it is the valuation itself; as we discussed, it is very difficult to appraise ecosystem services. Second, there are distributional issues. This gives the rich and powerful even more influence over the life of the poor, as the rich, gradually, take ownership of more and more of these services. Once the ownership is endorsed, the moral right to criticize this imbalance is much weakened. The poor are also, in most cases, less competitive in the supply of ecosystem services as higher transaction costs are involved in dealing with many small suppliers than one large one. Third, the assignment of (monetary) value to these ‘services’ means that human relationship to nature is changing into a commodity as well.[3]

---

[1]       At least it is portrayed as such by proponents of a green economy.

[2]       As of April 2011, there were 101 ‘species banks’ in the United States (see http://www.speciesbanking.com).

[3]       Anthropologist Sian Sullivan (2010) has written a paper, ‘The environmentality of “Earth Incorporated”: on contemporary primitive accumulation and the financialisation of environmental conservation’, which expands on these issues.

Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder

Att sätta pris på det vi får från naturen i pengar framställs av många som en universallösning på hur vi skall reglera vårt förhållande till naturen. Tvillingparet är att också lägga avgifter på de skador vi åsamkar naturen (t.ex. koldioxidavgifter). Ett typiskt marknadstänkande alltså. 

Andra menar att vi inte skall använda marknader för att reglera naturens tjänster eller de skador vi orsakar, men att det ändå kan finnas en viss poäng med att uttrycka dessa sakers värde i pengar, om inte annat för att öka vårt medvetande om hur viktiga de är. Constanza m.fl angav att värdet av ekosystemtjänsterna 1997 var 1,8 gånger den globala BNP.

Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget "värde". På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden - och därigenom också tillväxt. "Ekonomisk tillväxt mäter omvandling av naturen till pengar och allmänningar till varor" säger Vandana Shiva i en artikel i the Guardian häromdagen.

Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig, säger norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, och jag lutar nog åt att det är en riktig hållning.

I dagarna har utredningen för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället presenterats.

- Genom att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster tillsammans med användare, vilka ofta har viktig kunskap, kan värdet av ekosystemtjänster synliggöras, säger Maria Schultz. Våra åtgärdsförslag handlar om att hitta verktyg för att ta om hand och utveckla dessa värden.

Utredningen tar inte avstånd från att uttrycka ekosystemtjänsterna i pengar. "Beräkning av ekosystemtjänsters värden i monetära termer kan ge viktigt beslutsunderlag och motivera åtgärder. Dagens kunskap om sambanden bakom ekosystemtjänsterna är dock begränsad vilket försvårar sådana beräkningar." Och man pekar på att i viss utsträckning så har vi redan sådan ersättningar, t.ex. jordbrukets miljöstöd. Hur de egentligen fungerar behöver dock utredas vidare, säger utredningen. Men utredning påtalar också att:

Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering). 

Det här gäller ju i högsta grad jordbruket som ju påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna (t.ex. de tre exemplen i citatet) och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner (vilka också kan uttryckas i pengar). Intressant nog så föreslår utredning sedan - som det enda konkreta förslaget till användning av ekonomiska styrmedel - att "en större andel av jordbruksstöden skall användas till miljöersättningar" och att de sk gårdsstöden skall styras så att de ger en positiv effekt på den biologiska mångfalden.

I ärlighetens namn finns det nog väldigt lite samband mellan miljöstöden och de tjänster de påstås leverera. De är ju ett resultat av politisk kohandel och inte av någon form av vetenskapsbaserad uträkning.

Läs mer på t.ex
Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?
Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 
Vad har naturen gjort för oss
Osynliga Mirakel 
Effekt
Supermiljöbloggen
Uppsala nya tidning

Ett intressant seminarium arrangeras av Naturskyddsföreningen 22 november
och några dagar senare ett annat av Hagainitiativet

Jorden behöver tid

Jag vet inte om jag skall bli glad eller ledsen när jag läser sådant som är skrivet för länge sedan och som träffar så mitt i prick att det inte kan sägas eller skriva bättre idag. Det är klart att jag är glad för att någon har sett ett sammanhang. Samtidigt kan det vara lite deprimerande som skribent att inse att det kanske inte spelar någon som helst roll om det jag skriver är rätt. Kanske någon läser det om hundra år och säger: "tänk, han såg det redan då - men det gjorde ingen som helst skillnad".

Det jag just läst är boken Fred med Jorden av Elin Wägner och Elisabeth Tamm skriven under brinnande krig och utgiven 1940. Och trots att den skrevs under andra världskriget så handlar den inte i första hand om människors krig mot varandra utan om människans krig med jorden och naturen. Jag fick boken genom den tragiska händelsen att min före detta sambo, Kari Örjavik, avled. Hon hade fått den som en symbol för ett stipendium från stiftelsen Fred med jorden 1993. Av någon anledning läste jag den aldrig. Men nu har jag alltså läst den, och kan varmt rekommendera den.

De lyckas beskriva det som vi kallar "ekosystemtjänster" idag på ett tydligt sätt med enkelt språk. Några godbitar:

"Det är på lång sikt till människornas egen fördel att avstå från att odla upp och utnyttja hela jordklotet. Jorden måste få behålla stora områden där hon får vara ifred. Hon behöver behålla ett mått av frihet för att livet skall kunna arbeta i alla sina variationer: vatten, sten och mark, växt och djur."

"Människan har blivit alltmera rastlös, men jorden har sin egen rytm. Hon behöver tid till allt det arbete hon skall utföra."

 "Om man också införde arbetsplikt för medborgarna från vaggan till graven kan deras arbete aldrig ersätta den obetalda arbetskraft som naturen gett oss."

Birger Schlaug har utfört ett fantastiskt arbete för att föra fram Elin Wägners rika gärning. Läs mer på
Elin Wägner. Nu måste jag helt enkelt leta rätt på Väckarklocka och läsa den igen. Var är den, var kan jag lagt den?

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen. 

Vad har naturen gjort för oss?

"Det handlar om att göra naturens värde till allmängods. Hur mycket betyder det för människor, människors samhällen och ekonomi att ha närhet till natur? Hur mycket bidrar ekosystemen?"

säger den amerikanska ekologen Gretchen Daily, som nyligen fick Volvos miljöpris på 1,5 miljoner kronor. Tanken att vi skall uttrycka naturens värde i pengar, vanligen format kring begreppet ekosystemtjänster har vunnit mark på senare år. Tidningen Effekt har ett mycket bra reportage om detta i det senaste numret, där bl.a. Daily är intervjuad. Men den andra sidan kommer också till tals.

Den norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, till exempel, menar att varje idé om att formulera ekologins betydelse i marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig.

Det är inte alla som tycker att man skall uttrycka värdet av ekosystemen i pengar som tycker att det nöd- vändigtvis betyder att man skall börja köpa och sälja ekosystemtjänster. Å andra sidan så är det först om man gör det som man kan få dem att påverka ekonomin. Det är inte bara en logisk fortsättning av privatiseringar som började redan när adeln fick tilldelat sig allmänningar av despotiska kungar (hur trodde du att privat ägande av land uppstod?) utan det är också nästan en förutsättning för att kunna reglera skötseln av allt knappare naturresurser inom det ekonomiska system vi har.

Jag ställde tex frågan häromveckan i min blog, med tanke på att värdet av jordbrukets produkter och ekosystemtjänster har ungefär samma värde, hur det kommer sig att ersättningen till lantbrukarna för att sköta ekosystemtjänsterna är så väldigt små jämfört med ersättningarna för lantbrukets produkter? Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?

Det är också det synsättet som FN:s miljöprogram, UNEP har. Och det gäller både att uppskatta värdet av naturen, men också kostnaderna av att inte ta hand om den. "Om vi tittar bortom företagens vinster och ser till deras påverkan på samhället i stort, kan vi konstatera att de orsakar kostnader för samhället på 2000 miljarder dollar varje år. Det är en tredjedel av vinsten," säger Pavan Sukhdev, chef för UNEP:s initiativ för Grön Ekonomi. Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 

I boken "Vad har naturen gjort för oss" (än så länge bara på engelska) försöker Tony Juniper, fd chef för Jordens Vänner i England balansera de här synsätten. Boken berättar en rad historier om hur värdefulla ekosystemen är. Många, men inte alla, historierna inkluderar uttalande av värde för en tjänst. Vad gäller betalning för tjänsterna säger han att det kan fungera men att det finns många fallgropar. För honom är det att få folk att inse värdet av tjänsterna som är det viktiga. Han tror att den "gröna ekonomin" bygger på felsynen att vi skall inlemma naturen i vår ekonomi, medan det riktiga vore att inlemma ekonomin i naturen, dvs inse att ekonomin är ett system som lever inom naturens ramar och inte tvärtom. Jag kan bara hålla med.

Om du vill förstå ekosystemens värde kan du gå ut i skogen, andas in luften, försöka tänka dig hur det vore om den inte fanns, om träden inte fanns, om fåglarna inte sjungo.

Du kan också läsa den förträffliga boken Osynliga Mirakel av Inger och Karin Källander:

"Den här boken tillägnas med största vördnad er alla naturens myriader levande varelser som gör mänskligt liv på planeten Jorden möjligt...Ni uträttar naturligtvis inte era viktiga tjänster av vänlighet eller solidaritet, samarbetar inte heller för allas bästa...Tack för att ni finns och ger oss rent vatten, bördig jord där vi kan odla vår mat, luft att andas och skönhet för själen. "

Boken är inte bara bra skriven utan har också fantastiska bilder.


Jag har skrivit många inlägg om naturens tjänster tidigare, tex
Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Varg AB - hur verkligheten igen överträffar mina vildaste fantasier!
Företag ger blanka fan i om vi mäter BNP eller Happy Planet eller HDI
Grön Tillväxt, är det möjligt?
Brist på sand.
Miljöförstöring lönar sig
Välkommen till nya väder-världen

Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?

På det seminarium där jag lanserade min bok Garden Earth i Japan så sade Mashahito Enomoto, Director of the Policy Division for the Ministry of Agriculture, Forestry and Fisheries at de beräknar att värdet av jordbruksproduktionen i Japan är cirka 9,5 triljoner Yen (650 miljarder kronor) medan värdet av jordbrukets ekosystemtjänster är nästan lika stora, 8,2 triljoner Yen.

Jag har inte sett några liknande siffror från Sverige. Naturvårdsverket har gjort en form av inventering av ekosystemtjänster (ladda ned här) men den saknar den typ av sammanfattande värdering. Man kan ifrågasätta om man överhuvudtaget skall värdera ekosystemtjänster i pengar. Redan att göra det är att jämställa dem med datorer och vägar, vilket är mycket tvivelaktigt, ungefär som att sätta prislappar på människoliv.  Jag har skrivit om det tidigare. Men låt oss för debattens skulls säga att man kan det.

Exempel på några ersättningar svenska bönder kan få, från boken Jorden vi äter

För de som förespråkar fortsatta marknadslösningar på miljöområdet, dvs att bönderna skall dels få betalt för ekosystemtjänster och dels få betala för de skador de orsakar, så spelar ju en sådan värdering stor roll. Om vi ser till värdet av de sk miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för t.ex. konstgödsel.

För att ekonomiska styrmedel verkligen skall bli STYRmedel och inte bara någon form av skatt, så behöver de höjas väldigt mycket. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med frihandelsdogmatismen som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. Att vänta på att globala förhandling på FN nivå skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU.

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

Arlas kommentar
P1-Morgon│Löfte om klimatkompensation kan eka tomt
Ekot│Inga garantier för Arlas klimatkompensation
Studio Ett│Klimatkompensation SvD│Arla synar sitt planteringsprojekt
DN│Arla synar afrikanskt klimatprojekt
Aftonbladet│Arla klimatfuskar med eko-mjölken
Göteborgs Posten│Arlas mjölk inte så miljövänlig
U&WE│Kaliber skjuter lösa skott 

Uppdaterat 25 november:

Har nu lyssnat på Kaliber och tycker det är tråkigt att reportaget var så ytligt och sköt in sig på att a)bönderna inte har fått betalt (vilket beror på att företaget inte har lyckats sälja alla krediter); b) att ingen kan garantera att marken kommer vara beskogad i 100 år; och att c) man betalar i förskott.

Tyvärr viker de som säljer klimatkompensationen (Envirotrade och U&W) också undan från de svåra diskussionerna utan får det att låta som det hela är en enkel transaktion mellan lika "fria" parter. Hur vanskligt det är att lita på "certifierade" system framgår med all tydlighet. Mellanhänder, certifierare, forskare och konsulter tar också större delen av förtjänsten (I det aktuella faller har ju skattemedel på nästa 20 miljoner kronor använts för att bygga upp projektet).

Jag lägger till en punkt till de fyra ovan,
5) Att designa ekosystem som den aktuella projektet med syfte att leverera endast en produkt blir nästan alltid fel både ur social och ekologisk synpunkt.

Svinaktig jordbrukspolitik

En kastreringstång från Namibia

För att kompensera bristande konkurrenskraft orsakad av kravet på att smågrisar skall bedövas vid kastrering (alternativt vaccineras) får svenska grisbönder från 1 september 2012 stöd för bedövning av grisar som skall kastreras.

Kastreringstödet

Bedövnings- och smärtlindringsmedel: Ersättning enligt kvitto.
Sprutor och kanyler: 0,26 kronor per behandlad gris.
Arbete: 4,45 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Vaccin: Ersättning enligt kvitto.
Säkerhetssprutan: Ersättning enligt kvitto.
Arbete: 2,90 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Självklart kan detaljerna i ett sådant system diskuteras i det oändliga:

” Arbetsersättningen för vaccineringen bedömer vi som låg. Att hålla isär

galtgrisarna och dessutom vistas i en miljö med grisar som väger från 80 kilo

och uppåt och dessutom vaccinera tar längre tid, än den tidsåtgång som

Jordbruksverket presenterat.” säger LRF:s och grisföretagarnas remissvar

Men egentligen bryr jag mig inte om de där detaljerna, de är typiska cykelställsfrågor, dvs sådana där frågor som folk kan diskutera i evigheter, medan de inte lägger någon energi alls på jordbrukspolitiken i stort. Och det är det ju nästan ingen som gör. En anledning är nog att det är svårt, och ännu svårare som EU medlem eftersom 90% av jordbrukspolitiken utformas i Bryssel. Då får vi en politik som består av det smågulliga Matlandet, lag mot den stora varbölden i samhället, djursex, och bidrag för griskastrering.

Det stora problemet är att inga politiska partier och nästan inga intressegrupper vågar ifrågasätta att den heliga marknaden skall vara den i särklass främsta kraft som formar vårt jordbruk. Efter en period av trist jordbruksreglering fram till åttiotalet så har alla prisat marknaden.

Marknaden har misslyckats med att distribuera mat till de fattiga
Problemet är att Marknaden som enda styrmedel för jordbruket har många brister, redan för distributionen av produkter – vi ser ju att en miljard människor är hungriga.

Marknaden saknar mekanismer för att sköta ekosystemen
Jordbruket är en förvaltare av kultur och spelar en stor roll för landsbygden. Jordbruksekosystemen omfattar ungefär hälften av all biologisk produktion på jorden, vilket gör att hur vi sköter jordbrukssystemen i stort är hur vi sköter planeten. Och även den mest entusiastiske marknadsförespråkare tror knappast att marknaden är det bästa sättet att sköta de globala ekosystemen på – och varför skulle den vara det?

Fria marknader gör det mycket svårt för ett lands jordbruk att gå längre Det är svårt för lantbruket i ett land att gå före med högre miljökrav eller krav på djurvälfärd. En rapport, EU Pork Industry on Threshold of Changes, Rabobank industry note 268-2011 från Rabobank säger att kraven på djurvälfärd, miljö och markplanering för svinskötseln inom EU leder till 1,5 Euro högre kostnader per kg slaktad vikt jämför med de viktigaste konkurrentländerna USA och Brasilien. I sin tur hävdar svenska grisbönder att de har högre kostnader än konkurrenterna i Danmark eller Nederländerna på grund av svenska djurskydds- och miljöbestämmelser. Vilket är orsaken till kastreringsstödet ovan.

Nu kan man ju invända att det är precis likadant i industrin – varför skall jordbruket behandlas annorlunda? Men då glömmer man flera förhållanden.
1. Hårda samhällskrav har bidragit till att vi idag har den mest miljöfarliga industrin i fattiga länder
2. Industrin är inte alls lika platsbunden som jordbruket. De flesta industrier har samma teknik i hela världen, mer eller mindre samma typ av ägare, chefer rekryterade från samma internationella elit, nyckelarbetare från en global pool av experter, råvaror från samma länder mm. Det gör att lokala argument från industrin inte har samma bäring som lokala jordbruksförhållanden.
3. Industrin spelar ingen liknande roll som förvaltare av natur som jordbruket.

Det som är jordbrukaren förtjänst blir samhällets kostnader.
Jordbruket orsakar också mycket stora externa kostnader, som man bara undantagsvis betalar för. Som bara ett av många exempel: Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessment orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro, medan lantbrukarnas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattas till mellan 10 och 100 miljarder euro.

Vissa tror att man skall kunna kompensera alla dessa brister med olika typer av miljöavgifter och ersättningar för specificerade tjänster, på så sätt kan man fortsätta att jobba helt inom marknadens ramar. Men resultatet av ett sådant reglerande är att vi introducerar en detaljreglering som får Sovjetunionens jordbruksreglering att framstå som liberal....Se bara hur en enda liten skillnad mellan ländernas förhållanden, kastrering av grisar, ger upphov till ett särskilt stöd, en särskild lag, en särskild förordning och säkert några särskilda kastreringspoliser. Eller se hur våra miljöersättningar i jordbruket fungerar, och de håller en så länge mest på med små saker och inte stora miljöproblem som exempelvis jordbrukets klimatpåverkan eller kväveutsläpp.

Det står därför klart att det behövs andra mekanismer, om inte annat för att ta hand om allt det som marknaden inte sköter på bäst möjliga sätt. Vi vet av erfarenhet att ett statligt reglerat jordbruk har många svagheter. Exemplen från Sovjetunionen och Kina är avskräckande, det svenska jordbruket fram till åttiotalet var också starkt reglerat och utmärkte sig genom låg kvalitet och marknadsmonopol. EU:s jordbruksbyråkrati inger knappast någon entusiasm, inte heller USA:s.

Det är en stor utmaning att hitta modeller för hur livsmedel skall kunna distribueras på ett rättvist och miljömässigt välanpassat sätt samtidigt som jordbruket som vårdare av kultur och ekosystemen spelar en lika stor roll som den att producera mat.

Jag har inte alla svar, men ställer i alla fall frågan. Regeringen duckar helt för frågan, deras enda två jordbrukspolitiska insatser är en allmän strävan till avreglering av EUs jordbrukspolitik (vilket den delade med den tidigare regeringen också) samt det famösa Matlandet, en spottloska i havet. Oppositionen lyser inte heller särskilt starkt.

Läs mer
Arla fortsätter i samma spår - de kan nog inget annat
Jordbruket - vilken industri som helst

PS
Den som har stort intresse i griskastrering kan läsa mer på den här länken, eller på
Aftonbladet, ATL, SvD, Land, Politikerbloggen

Om Matlandet, Regeringen, Vart går pengarna, Det Nya Matlandet - lösgodis?
DS

Vad kommer efter skogen som skövlats?

De måste ha varit oerhört fattiga, Maria och Luis Vieria, när de för snart tjugo år sedan bestämde sig för att lämna sitt liv som lantarbetare i det fattiga nordöstra Brasilien och i stället bege sig in i Mato Grosso, till Amazonskogens utkanter.

Vi tänker på det när vi besöker dem i deras enkla hem i Nova Esperança, drygt 10 mil norr om Juruena i nästan väglöst land. De var 24 familjer som flyttade hit, 17 blev kvar, de övriga har dött i malaria eller andra sjukdomar. Eller helt enkelt gett upp och flyttat. Livet som nybyggare var nämligen oerhört hårt.
- De första två åren överlevde vi på råtta, palmhjärta, mjölet av babassupalmen och andra vilda växter,  medan vi röjde marken berättar Maria Vieria.

Maria mal det hemodlade och hemrostade kaffet för att bjuda oss.

Trots att hon bara är 57 år, ser hon ändå ut som en gammal gumma.  Hon har diabetes, ett sår med begynnande blodförgiftning och bara tre tänder kvar i munnen. Nio barn har hon fött, sex är i livet.

I dag tycker de själva att de har fått det bra. En solpanel producerar el till lampor, tv och en radio, de har färskt vatten från bergen som leds in med hjälp av slang och självtryck, avloppsvattnet går ut i den lilla fiskodlingen och även om det finns en gasolspis,verkar Maria laga den mesta maten på vedspisen. De har några grisar, köttdjur, fiskodling och framför allt bedriver de skogsjordbruk, vilket är anledningen till att vi besöker dem. I dag finns det också en väg, som visserligen är oframkomlig under regnperioden och lämnar dem helt isolerade från omvärlden, men när de kom hit fanns det bara en åsnestig.

När de anlände till byn, vars namn betyder ”nytt hopp” var skogen redan skövlad av illegala avverkare. I dag visar Luis stolt upp sin skog med över åttio olika arter. Han har planterat vartenda träd själv. Här växer kaffe, kakao, bananer, papaya, mango, varvat med teak, eukalyptus och andra träd som ska bli timmer. Familjen Vieria deltar i Poço de Carbono Juruena, ett projekt för skogsjordbruk, eller agroforestry som det också kallas.  Tanken är att dels bevara den biologiska mångfalden genom att förhindra att skogen avverkas för att ge plats åt trädplantage, odling eller betesmarker för köttdjur, dels att bönderna ska kunna leva av skogen, utan att behöva avverka alla träd på en och samma gång. Inkomsterna från skogsjordbruket är nu större än från köttet, det som de allra flesta lever av här.

Luis visar sin kakaoodling

Det finns också en annan möjlig inkomstkälla. Skogsjordbruk kan binda några ton kol per år i växande biomassa och i jorden och detta är något som kan bli värt pengar.  Poço de Carbono Juruena stöds av Brasiliens halvstatliga oljebolag Petrobras. Det ligger i oljejättens intresse att hitta sätt att kompensera utsläppen av växthusgaser som orsakas av deras verksamhet.

Det finns dock några hakar med affärsidén. Dels kan det bli dyrt att mäta hur mycket kol som lagras in i marken, pengar som småbonden inte har, dels blir bonden bunden att bruka marken på ett visst sätt under en lång tid, en slags kolonialisering med miljövänliga förtecken.

Även om det kan finnas en hel del pengar att tjäna för bönderna, beräkningar visar att kolbildningen skulle kunna vara värt cirka 800 kronor i månaden, att jämföra med en genomsnittlig inkomst för bönderna på 1300 kronor, så är det ändå inte detta som man fokuserar på i projektet, utan man vill framför allt betona skogsjordbrukets egna ekonomiska och miljömässiga nytta.
- Visst är det en fantastisk luft här, säger Luis och drar djupa andetag när han visar oss runt i skogen.

Det är inte bara en fantastisk luft, det är en fantastisk skog!
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren
 Ursprungligen publicerad på Naturskyddsföreningens blogg 

Varg AB - hur verkligheten igen överträffar mina vildaste fantasier!

Jag hade en uppenbarelse häromdagen, att regeringen skulle lansera VARG AB, ett privat bolag för att ta hand om vargstammen. Regeringen skulle sätta vissa regler, sedan skulle VARG AB ta hand om vargstammen som ett kommersiellt företag. I stället för att förbjuda vargjakten skulle man göra det till ett attraktivt nöje som folk skulle betala för. På så sätt skulle jägarna och lokalbefolkningen bli positiva, och sluta tjuvjaga - varför tjuvjaga när man kan få betalt av andra som kan skjuta helt lagligt. Folk skulle kunna investera i Lupus Obligationer och Canis derivat. Genom privatiseringen av "vargen" skulle VARG AB kunna sälja kommersiella rättigheter till användandet av bilder på vargar i reklam eller nämnandet av varg i musik och litteratur (tänk Hesses Stäppvargen här!).

Det jag inte visste då är att så kallade artbanker, species banking, redan är stort i USA, där det finns över 100 sådana. I stora drag går det ut på att om du vill förstöra en arts habitat så betalar du till artbanken som ser till att skydda en motsvarande areal någon annanstans. Verkligheten överträffar igen mina vildaste fantasier!

Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen

"Naturens tjänster allt hetare tillgång" är rubriken på en artikel om värdet av ekosystemtjänster i Svenska Dagbladet. Den rapporterade från en konferens ordnad av Storebrand och norska miljödepartementet.

"Huvudtalare på konferensen var Pavan Sukhdev, Teeb-studiens ledare (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) och chef för FN:s miljöprograms gröna initiativ. Han inledde med ett tydligt exempel på hur naturen förser företag med sina tjänster. Rio de la Platas flodområde förser hela Latinamerikas jordbruk med vatten och är värderat till ungefär en triljon US-dollar per år. Nederbörden i flodområdet är dock beroende av en vattencykel som tillhandahålls av Amazonas regnskog. Men jordbrukarna betalar ingenting för det vatten som de får genom en fortsatt intakt regnskog. Sukhdev ser det som ett stort problem att den globala ekonomin inte tar hänsyn till naturen och dess tjänster. Företag både påverkar och är beroende av ekosystemstjänster och detta bör därför synliggöras i företagens balansräkningar. Inte bara nämnas i deras hållbarhetsrapporter. –Om vi tittar bortom företagens vinster och ser till deras påverkan på samhället i stort, kan vi konstatera att de orsakar kostnader för samhället på 2000 miljarder dollar varje år. Det är en tredjedel av vinsten, sa Sukhdev."

Jag har skrivit många inlägg om dessa ekosystemtjänster och hur de håller på att privatiseras.  Och också om hur den "Gröna ekonomin" och den "gröna kapitalismen" på det stora hela är myter. Och jag jobbar själv med
det initiativ som talas om i artikeln. Läs tex

Företag ger blanka fan i om vi mäter BNP eller Happy Planet eller HDI

Grön Tillväxt, är det möjligt?

Brist på sand.

Miljöförstöring lönar sig

Välkommen till nya väder-världen

och ännu fler inlägg på min engelska blogg, Garden Earth, senast

Ecosystems: Invaluable and worthless (rekommenderas)

The Polluter Gets Paid Principle

Självklart är det bra att värdet av dessa ekosystemtjänster synliggörs, men jag tycker att det är få som klarar av att sätta dem i ett meningfullt sammanhang. 

 

 

 

 

 

Mer beroende av naturen än någonsin

Vulkanutbrottet på Island påminner oss, precis som växthuseffekten gör det, om att vi faktiskt är mycket beroende av naturen. Ja, paradoxalt nog så är vi faktiskt ÄNNU MER beroende av naturen än vi var när vi samlare och jägare. I Trädgården Jorden skriver jag så här:

Det finns nog den som tänker att industrialiseringen har lyckats göra människan mindre beroende av naturen, eller kanske inte alls beroende. Men det är en total felsyn. I fångstsamhällena var man beroende av vissa lokala resurser och vissa globala cykler men stora delar av naturen fungerade utan någon omfattande inblandning av oss människor och vi var inte särskilt beroende av dem. I och med jordbruket började vi investera i naturen. Med industrialiseringen förstärktes det och vi blev helt beroende av mängder av mineraler och andra råvaror för vår överlevnad. Tidigare i mänsklighetens historia fanns det inte så stora skäl för oss att bry oss om andra arter och ekosystem, annat än av vördnad för naturen. Denna vördnad kommer fortfarande väl till pass, men nu handlar det om ekologisk, social och ekonomisk nödvändighet.

För jägare och samlare var inte ett vulkanutbrott på Island någon större katastrof, ja inte ens växthuseffekten skulle drabba deras samhälle på samma sätt som det drabbar vårt samhälle, man kunde alltid flytta på sig, och det var väl precis det man gjorde när människan spreds över hela klotet. Jordbrukssamhällena var känsliga för klimatförändringar - men vårt moderna samhälle är faktiskt precis lika beroende av jordbruket som de gamla samhällena. På marginalen kan vi manipulera torka genom bevattning osv. Men det har man gjort i tusentals år redan och dels så har vi redan intecknat det bevattnade jordbrukets högre produktion med fler människor. Den största skillnaden är kanske att vår transportapparat har kapacitet att flytta runt mer produkter och på så sätt kanske minska effekten av lokala missväxter. Men när man ser att nästan en miljard människor har för lite att äta så kan man ju säga att det bara är en teorestisk möjlighet som bara utnyttjas när mottagaren är rik. Det är därför det inte svälter några engelsmän eller japaner trots att de faktiskt producerar mycket mindre del av sin mat än vad afrikanerna gör (något inte så många tänker på). Att frakta mat långa vägar är inte heller något helt nytt. Vid tiden för det Peloponnesiska kriget, 431–404 före vår tideräkning, kom mellan en tredjedel och tre fjärdedelar av maten i Grekland från import (Montgomery
2007) och Romarriket var helt beroende av import från Sardinien och Egypten under långa perioder.

Så trots vår teknosfär är vi mycket beroende av att naturen fungerar. Det är lätt att glömma bort det - men vulkanutbrott på island påminner oss.

19 april:
Susanna Baltcheffsky skriver i SvD om hur flygstoppet är ett jätteexpriment för hur miljön - och annat - påverkas utan flyg. Och så är det ju. Allför få har förstått att finanskrisen faktiskt ledde till enorma minskningar av koldioxidutsläpp. Det är bara Sovjetunionens härdsmälta som lett till lika stora minskningar. Vad Lomborg, Norberg och andra (herrar) än säger - mindre tillväxt leder till mindre utsläpp.