Säg nej till en bondefri matproduktion

För ett tag sedan såg jag på en debatt mellan George Monbiot och Allan Savory. George Monbiot är en engelsk miljö- och samhällsjournalist som från att i första hand vara en skarp kritiker av kapitalismen har gått mot att fokusera på miljöproblemen i jordbruket. Särskilt kritisk är han mot djurhållningen, och då inte i första hand den industriella djurhållningen utan den som bygger på betesdrift. Som alternativ för han i viss mån fram veganism, men i ännu högre grad olika typer av mat framställd med fermentering och elektricitet – Farm free foods eller som jag föredrar att kalla det, industriell matproduktion*.

Alan Savory är mest känd för holistic management och holistiskt planerad betesdrift som bygger på noggrann planering av betande djur, främst kor, för att efterlikna hur hjordar av naturligt förekommande djur betar. Ett stort antal djur betar små ytor åt gången och återkommer inte till samma plats förrän gräset har återhämtat sig.

Debatten var en stor besvikelse (jag skriver en längre sammanfattning av den på engelska här). Den skulle handla om “Is livestock grazing essential to mitigating climate change?”. Men Allan Savory vägrade att diskutera frågan direkt utan talade bara om hur holistisk betesdrift kan motverka ökenspridning. Med en välvillig tolkning kan man hävda att minskad ökenspridning eller rent av omvandling av öken till grön mark kan spela en viktig roll i att bromsa klimatförändringar, men Savory lyckades inte alls kommunicera detta. Han är 87 år och inte någon duktig kommunikatör eller debattör så det var nog inte särskilt genomtänkt att ställa upp mot George Monbiot, en erkänt duktig debattör. Denne höll sig till ämnet men lyckades egentligen inte heller särskilt väl med uppgiften. Det ironiska var att Savory och Monbiot var överens om en sak, att de traditionella jordbrukssystemen i stort sett varit skadliga, även om de gör det från väldigt olika utgångspunkter. Men de har båda fel. De flesta traditionella jordbrukssystem har varit långt mer uthålliga och hållbara än den industriella civilisation vi lever i nu!

*

Monbiot har ägnat stor energi de senaste åren åt att föra fram olika typer av industriell matproduktion, senast i boken Regenesis. Men det finns starka skäl till att vara kritisk och skeptisk både till de påstådda fördelarna med dessa industriella processer och till de påstådda nackdelarna med jordbruk. Jag har själv skrivit om detta flera gånger, och även debatterat frågan med Monbiot.

Om man vill läsa en grundligare kritik av Monbiots Regenesis kan jag rekommendera Saying No to a Farm-Free Future (Chelsea Green) av Chris Smaje, sociolog och småskalig grönsaksodlare. Boken är trots sina 160 sidor pamflettartad i stilen och bygger på en omsorgsfull kritik av det Monbiot säger, men även av det han inte säger. Den innehåller också Smajes egna tankar om hur livsmedelssystemet och jordbruket bör utvecklas samt en hel del filosofiska resonemang.

Chris Smaje är överens med George Monbiot att det nuvarande livsmedelsystemet inte är hållbart, men är helt oenig både vad gäller analysen varför det nuvarande systemet är ohållbart och vad alternativet är. Dessa två är förstås mycket starkt kopplade.

För Monbiot är jordbrukets stora markanvändning det helt överskuggande problemet även om det givetvis finns andra problem som utsläpp av växthusgaser, övergödning användning av pesticider osv. Eftersom djurhållningen, och särskilt betesdrift, behöver mycket mark blir den definitionsmässigt värst av allt. Monbiot vill skydda naturen genom att spara så mycket natur som möjligt. Han har också gjort sig känd som en förespråkare av förvildning av landskapet.

För Smaje är jordbrukets omvandling till ett storskaligt jordbruk som producerar anonyma handelsvaror – med stora insatser av fossila bränslen, konstgödsel och bekämpningsmedel – för avlägsna urbana maktcentrum, grundproblemet i matförsörjningen och i förlängningen i hela samhället.  Han ser tvärtom att vi behöver fler människor för att förvalta landskapet och producera mat och att vi istället för att tro att vi skyddar naturen genom att dra oss tillbaks till städerna skall ta vårt ansvar som ekologisk nyckelart på fullaste allvar.

Gemensamt för så gott som all industriell matproduktion är att den använder mycket energi. I själva verket är energiförbrukningen en av de största svagheterna. Lustigt nog nämns inte energiförbrukningen som en svaghet i den översiktsartikel** som nyligen publicerades i nature communications, trots att det är energikostnader som hittills varit den främsta begränsningen för industriell matproduktion. Men det belyser bara alltför väl det inbyggda problemet med att de som forskar på industriell matproduktion så gott som uteslutande har ett stort egenintresse i denna typ av produktion antingen mycket konkret i form av att man driver företag i branschen eller indirekt genom att den forskning man driver finansieras av aktörer som kommer att fortsätta finansiera forskningen så länge resultaten är positiva (detta är givetvis inte unikt för industriell matproduktion utan gäller så gott som all ”ny teknik”).

Eftersom nästan ingen av dessa nya metoder finns i kommersiell skala*** och det inte finns några oberoende livscykelanalyser av deras resursförbrukning upprepar medier – och Monbiot - företagens PR friskt utan kritisk granskning. Enligt Smajes beräkningar skulle halva världens elproduktion gå åt för att tillverka det mikrobiella protein som Monbiot förespråkar och energiåtgången skulle vara cirka 100 gånger högre än om samma mängd protein kom från odling av sojabönor (enligt mina beräkningar skulle hela världens elproduktion gå åt, men jag räknade på kalorier och inte protein, så det behöver inte vara någon motsättning mellan dessa).

Processer som påstås spara mycket mark eller vatten, men som samtidigt använder mycket energi kan mycket väl innebära en mycket stor mark- eller vattenanvändning. En alldeles färsk livscykelanalys av en av de få större kommersiella inomhusodlingarna i Sverige visar att den totala markanvändningen är tre gånger högre än för frilandsodling medan vattenanvändningen var en tredjedel, långt ifrån de ofta hörda påståendena om att man sparar över 95 % vatten. Förvisso ingår inte inomhusodlingar i den industriella matproduktion som Monbiot förespråkar (tvärtom, se denna länk, som samtidigt är intressant för att den ger många av de argument som också talar emot den industriella matproduktion som Mobiot numera själv förespråkar) men exemplet visar hur ihåliga argument om att spara mark och vatten är när man byter ut dessa mot energi.  

Smaje förklarar bra varför både blandjordbruk med djur och växter och betesdrift har en viktig roll att spela i ett ekologiskt lantbruk samtidigt som han, med all rätt, är mycket kritisk till hur den industriella djurhållningen bedrivs.

I boken A small farm future har Smaje utvecklat sin vision för agrara lokalsamhällen och bärande tankar kommer igen i Saying No to a Farm-Free Future. Han har (givetvis) blivit kritiserad för att romantisera bondesamhället, inte bara av Monbiot. Men han tillbakavisar både att han vill ha det forna bondesamhället tillbaks och uppfattningen att det bara var misär. Samtidigt som han tar avstånd från romantiserandet vill han återupprätta romantikens kritik av modernismen och synen på framsteg som i huvudsak materiell, med tonvikt på ekonomi, teknik och produktivitet, ofta på bekostnad av sociala, kulturella och andliga värden.

Smaje delar också min uppfattning att det nuvarande samhället byggt runt de siamesiska tvillingarna, tillväxt och kapitalism, är dömt att gå under och att det är ett misstag att tro att utveckling har en riktning: framåt. Monbiot och många andra ekomodernister saknar en vision, de ser bara att samhället skall fortsätta i samma spår som nu, men med smartare teknik. Men för att uppnå vad? frågar Smaje. Det som verkar som storslagna visioner för framtiden är egentligen bara att fortsätta i det upptrampade spåret:

”Aside from the unrealistic energy dynamics, the main problem with such proposals is that they replicate exactly the high-energy, high-capital, growth oriented urban industrialism that generates the problems they’re trying to overcome. Ecomodernist doing-somethingism is really a version of doing-nothingism disguised under some fancy but flawed and superficial technological tricks”

Det finns nästan inga människor i Monbiots vision för industriell matproduktion, medan Smajes vision är full av människor. Boken skulle kanske hellre heta Saying no to a farmer-free future.

 

* Jag använder ”industriell matproduktion” här som ett samlingsbegrepp för produktion av mat genom cellodling (av kött etc), så kallad precisionsfermentering, elektrobakterier mm. Till skillnad från industriellt jordbruk så är dessa metoder inte platsbundna utan sker i fabriker vilka rent teoretiskt kan ligga nästan var som helst. Gränsfall mellan dessa och jordbruk är kycklinguppfödning, fiskodling, insektsodling och växthusodlingar där man inte odlar i jord, i synnerhet inomhusodlingar.

** Artikeln innehåller dock en mycket bra översikt av de olika teknologier som utvecklas och en lista på alla mer konkreta tillämpningar som ”är på gång”.

*** Man bör dock notera att i grund och botten är det inte särskilt mycket nytt med de flesta av de tekniker som förs fram. En produkt som Quorn bygger på teknik som är snart 100 år gammal. Under andra världskriget tillverkades Norrlandsbiff av jästsvampen Cyberlindnera jadinii som odlades på cellulosalut. En liknande produkt finns att köpa som dyrt kosttillskott än idag under namnet torulajäst. Man svänger sig med termer som precisionsfermentering, Single Cell Protein och får det låta nytt, men det är inget märkvärdigare än att jäsa champagne eller göra ost. Det nya är möjligen att man genmodifierar mikroorganismerna.

Som en liten lustig knorr tackas jag i efterorden till både Regenesis och Saying No to a Farm-Free Future eftersom jag var i kontakt med båda författarna i deras efterforskningsarbete.

 

Genvägar till gratisluncher?

Den 5 juli kom EU-kommissionens förslag om ändringar i GMO-lagstiftningen. Om det går igenom kommer förslaget göra det enklare för växtförädlare att använda den så kallade gensaxen (CRISP/Cas9) för att ta fram nya sorter av grödor för odling och användning i EU. Gensaxade (genomredigerade) växter, som skulle kunna tas fram med konventionella förädlingsmetoder, ska behandlas som konventionellt framtagna sorter vad gäller märkning av produkter och utan krav på någon specifik metod för identifiering eller märkning gentemot odlare, livsmedelssektorn eller konsumenterna.

Förslaget ligger inbäddat (begravt?) i ett stort lagpaket med åtgärder inom jordhälsa, minskat avfall från mat och textilier mm. I presentationen av förslaget säger man bland annat:

”New Genomic Techniques (NGT) are innovative tools that help increase the sustainability and resilience of our food system. They allow developing improved plant varieties that are climate resilient, pest resistant, that require less fertilisers and pesticides and can ensure higher yields, helping to cut the use and risk of chemical pesticides in half, and reducing the EUs dependency on agricultural imports.”

Nu finns det givetvis inget i förslaget som gör att dessa nya genomiska tekniker (som inte bara inkluderar CRISPR/Cas9 utan också flera andra tekniker – be mig inte förklara dem) kommer att användas bara för dessa ändamål, eller ens främst för dessa ändamål.

I USA finns en marknadsgodkänd ko som fått kortare päls genom CRISPR/Cas9, detta påstås i sin tur göra att de skall klara hetta bättre. Det kan givetvis kallas för klimatanpassning, men det är inte precis brist på koraser med kort päls som klarar hetta, tvärtom så lever en mycket stor del av världens kor i sådana klimat (på våra egna kor tycker jag mig dock observera att de som har mycket kort päls besväras mycket mer av bromsar och flugor när det är varmt....). CRISPR/Cas9 har använts av ett svenskt företag för att ta fram en potatis med förändrad sammansättning av stärkelse. Japan har godkänt en genomredigerad fisk och två sorters tomater som livsmedel. Den ena tomaten innehåller ett blodtryckssänkande ämne.

På en sida som propagerar för ökad användning av genredigering inom EU listar man 750 olika tillämpningar som är på gång. Av dessa är det 54 som avser samma gamla herbicidresistens som hittills dominerat gentekniken inom jordbruket, dvs att man tar fram sorter som är motståndskraftiga mot herbicider vilket gör att man kan använda dessa (helst en som samma företag som äger utsädet också säljer) i växande gröda. Om det verkligen minskar användningen av herbicider är starkt omtvistat – och i vilket fall som helst så cementerar det ju användningen av pesticider snarare än att få bort den.

Utan att dyka ner alltför mycket i de tekniska frågorna om gensaxen kan man konstatera att det är snarare regel än undantag att nya vetenskapliga innovationer lockar till överdrivna förhoppningar som inte infrias. Det mest uppmärksammade problemet med CRISPR/CAS9 är risken för så kallade off target-effekter, det vill säga att den lilla gensaxen förväxlar två snarlika platser på DNA så att genförändringen hamnar på helt fel ställe. Andra problem är instabilitet och giftverkan på celler. Men det finns mängder av praktiska problem i tillämpningarna. Det gör att man nu utvecklar en rad nya ”gensaxar”. Läs mer här.

Men det är nog inte misstagen och bristerna som är de viktigaste begränsningarna eller problemen med både ny och gammal genteknik. 

Det helt enkelt är svårare än de flesta inser att ”öka skördarna” eller få fram ”torktåliga grödor”. De flesta åtråvärda egenskaper styrs av en rad olika gener och många av dessa kan ”slås av eller på” beroende på andra faktorer, så det är helt enkelt inte så lätt som det kan låta när man beskriver det som om man klipper och klistrar som barn på dagis.  Det finns sällan några gratisluncher lika litet i naturen som i företagen eller i samhället i stort. Om man försöker förbättra en egenskap ändrar man så gott som alltid andra egenskaper. Det gäller också för konventionell växtförädling. Och det finns ofta andra grödor eller djur som redan har de egenskaper man eftersträvar.

Kritiker för också fram att gentekniken domineras av stora företag, medan förespråkarna försöker det att låta som att nästan vem som helst kan börja genklippa och -klistra i sitt garage och att tekniken därför gynnar småskalighet. Det senare argumentet har vi ju hört om alla möjliga digitala tjänster mm, men verkligheten fungerar inte på det sättet. Å andra sidan så är redan traditionell växtförädling så krävande och utsädesmarknaden är redan så enormt koncentrerad att det inte är i gentekniken vi skall söka orsaken till monopoliseringen av utsädesmarknaden. Det är ett jätteproblem, men har inte särskilt mycket just med gentekniken att göra. Marknaden, skalfördelar och utsädeslagstiftning är det som driver denna utveckling, med eller utan genteknik. Däremot så är det uppenbart att ingen växtförädling som drivs av de stora kommersiella företagen drivs av altruistiska motiv utan den kommer att hela tiden vara inriktad på att tjäna pengar.

De som förespråkar gentekniken har sedan länge försökt få det att låta som att Greenpeace eller miljörörelsen har stoppat genteknikens utbredning i jordbruket. Så påstods under snart två årtionden att det var Greenpeace ”fel” att det så kallade Gyllene riset inte kunde användas. Förvisso är det nog sant att det är motstånd från miljörörelsen som gjort att genteknikens användning för kommersiell produktion inom EU och ett mindre antal andra länder är kraftigt begränsad – men inte alls förbjuden. Men i fallet med det Gyllene riset och andra liknande fall så är det uppenbart att den uteblivna framgången för det Gyllene riset inte beror på miljöaktivister. På liknande sätt återuppväckte Timbro debatten häromsistens genom att påstå att det är miljörörelsen som stoppat ett ris som minskade metanutsläppen. Men det är helt enkelt bara hittepå. Genmodifierade grödor har varit godkända i odling i många av de viktigaste risodlingsländerna, USA, Kina, Indien, Japan, Vietnam osv, i årtionden och om det Gyllen riset hade varit intressant på marknaden hade det givetvis redan odlats i de länderna. Ris med låg metanproduktion finns redan sedan länge i Kina, helt utan genteknik.

Jag tillhör inte dem som är extremt oroad över den nya gentekniken, men inte heller de som är entusiastiska. På det stora hela så tycker jag påståendena om teknikens välsignelser är överdrivna och att de stora förhoppningarna man har på gentekniken gör att man lägger mindre vikt vid andra strategier för jordbrukets utveckling. Särskilt bekymmersamt är det när man lyfter fram gentekniken som nödvändig för att förhindra framtida svält eftersom det förstärker uppfattningen att det på något sätt skulle råda matbrist i världen trots att verkligheten är att jordbruksproduktionen ökat med 268 procent sedan 1961, medan befolkningen ökade med 151 procent. Påståendena om att det är viktigt för Europas, eller Sveriges, lantbrukare att anamma den nya tekniken för att kunna konkurrera, eller för att minska importen, bygger också på en bristande förståelse för vad som styr jordbrukets utveckling. EU har för övrigt ett stort överskott i handeln med jordbruksprodukter.

 

Naturen är ingen marknad

"Naturhänsyn i brukande är mycket sällan lönsamt. Det är inte lönsamt med hyggesfritt skogsbruk, tvärtom, man får vara glad om det går plus minus noll. Det är inte lönsamt att bruka ett småskaligt mosaiklandskap, precis som det inte är lönsamt att odla en mångfald av grödor. Mindre odlingsplättar och fler grödor tar helt enkelt längre tid att sköta om och är svårare att mekanisera. Det är inte lönsamt att ha mer ogräs i åkern eller att låta gäss och vildsvin äta delar av skörden. Det är inte lönsamt att låta korna gå ute och beta jämfört med att ha dem inne och föda upp dem med kraftfoder. Det är inte lönsamt att låta skogen i Amazonas stå eller att skydda fisken i havet, men inte heller att bedriva agroforestry (jordbruk integrerat med odling av träd, trädjordbruk) eller uthålligt, småskaligt kustfiske.”

 

skriver vi i Det levande. Man kan tackla detta på flera olika sätt.

I dagens Uppsala Nya Tidning har vi en debattartikel där vi diskuterar de olika marknadsinstrument som växer fram eller föreslås för att skapa ”affärsmodeller” för naturvård och klimatreglering. Några sådana exempel: 

• I höstas föreslog Skogsstyrelsen i en rapport att man skall utveckla nya affärsmodeller som gör ”skogar med höga naturvärden till en lika naturlig del av marknadsekonomin som skogsprodukter”.
• Swedbank har just köpt de första svenska biodiversitetskrediterna.
• Representanter för LRF och Södra Skogsägarna föreslog nyligen att man skulle införa ”artpremier” där skogsägare skulle få betalt så länge en namngiven art fortfarande väljer att vistas på den aktuella marken.
• Numera kan man ”investera” i noshörningsobligationer där man får 9,2 procents ränta om antalet noshörningar i en nationalpark i Sydafrika ökar med mer än fyra procent på fem år.
• Det finns sedan länge marknader för ekologisk kompensation där man möjliggör exploatering av naturen på en plats genom att kompensera för skadorna någon annanstans.
• Klimatkompensation är en mer känd variant av detta där man kompenserar växthusgasutsläpp genom att binda kol på annan plats. 

Vi diskuterar i artikeln om dessa fungerar. I många fall gör de inte det: En internationell genomgång av 32 utvärderingar av ekologisk kompensation visar att i endast en tredjedel av fallen har åtgärderna varit tillfredsställande. En internationell granskning av världens största tjänst för klimatkompensation, Verra, visade att inte ens en tiondel av deras klimatkompensationsprojekt i regnskogen höll vad de lovade.

Det kan också finnas motsättningar mellan naturvård och andra värden på samma sätt som det finns en intressekonflikt mellan virkesproduktion och miljö. I en riktig urskog kan det exempelvis vara väldigt svårt att ta sig fram där döda träd ligger huller om buller. När man restaurerar en våtmark så är det inte samma vattennivå som är bäst för klimatet och för fågellivet, grodor och fiskar. Vad händer när den art som skogsägarna får betalt för att skydda, jagas på grannfastigheten, eller när naturturismen stör häckande fåglar?

Det finns mycket mer att säga om hur dessa så kallade marknadslösningar fungerar och vi diskuterar det ingående i ett av bokens slutkapitel. Men den tunga invändningen mot att miljö- natur- och klimatvården i större utsträckning ska kommersialiseras är dock att det stärker föreställningen att en hotad art eller ett landskap har ett specifikt monetärt värde och därför är utbytbart mot andra varor och tjänster som en t-shirt, en hårklippning eller en bil. Att formulera naturens ”värde” i pengar eller andra marknadstermer, leder därför ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste tvärtom överge allt språkbruk som klär naturen i ord som ”investering” och ”kapital”. Marknadslösningar innebär också förr eller senare att ägandet och kontrollen av naturen flyttas från det allmänna till privata företag.

De flesta av oss förstår instinktivt att det inte är en god idé att föra in alla aspekter av mänskligt liv i marknader. De flesta tycker inte att man skall köpa och sälja barn och kärlek och det mest värdefulla i livet, familj, vänskap och självförverkligandet ligger utanför marknadsekonomin. På samma sätt bör vi resonera om vår relation till det levande i stort. I inledningen av artikeln diskuterar vi att det inte är lönsamt med naturhänsyn. Men istället för att göra det lönsamt genom att införa låtsasmarknader kanske vi skall ifrågasätta om det verkligen är ”lönsamhet” som skall definiera vår relation med det andra levande.

”felet är kanske inte alls att det inte är lönsamt utan att vi är så besatta av lönsamhet. Är det verkligen lönsamheten som ska fortsätta att styra oss om vi vill sköta vår del av naturen på ett bättre sätt än vad vi gjort hittills?” skriver vi i Det levande.

 

Vi avslutar artikeln i UNT med ”det kan det vara relevant att ge skogsägare bidrag för att driva hyggesfritt eller skydda arter på samma sätt som man ger bönder stöd för att driva ekologiskt lantbruk eller hävda naturbetesmarker. Men man behöver inte kalla ekonomiska styrmedel för marknadsekonomi eller affärsmodeller, lika lite som vi kallar studielån, bostadsbidrag eller arbetslöshetsersättning för affärsmodeller. Framför allt skall vi inte göra det till varor, tjänster eller produkter som kan säljas på en marknad.”