Demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet hindrar unga (blivande) bönder.

Varför är det så få unga som blir lantbrukare? 

Det diskuteras ofta varför det är så få unga som vill bli lantbrukare eller jobba inom lantbruket. Det förklaras ofta med värderingar och intresse, dvs det är helt enkelt inte häftigt att vara bonde. Då är receptet från näringen att göra det coolt, på samma sätt som andra tynande verksamheter (partier, kyrkan, folkrörelser) försöker attrahera ungdom genom att ”tala deras språk”. 

Andra förklaringar är att det helt enkelt är svårt att få tag på mark eller andra möjligheter att odla. Det finns ett europeiskt nätverk, Access to land, för att ge folk tillgång på mark, med det franska Terre de liens som paradexempel. De har köpt in 170 gårdar för att göra tillgängligt. Det är ingen ny tanke, för några månader sedan liftade jag till en väns fest med en annan bekant som hade fått köpa mark av en sörmländsk kommun för tjugo år sedan i ett försök att skapa nya småbruk. Han var den enda av den handfull person som fortfarande drev sin lilla gård, men som så många andra småbruk var det mest en trevlig hobby, eller ett politiskt statement. 

Inget ont i att framställa det som coolt att vara bonde eller göra mark tillgänglig för unga brukare. Men om det inte kompletteras med en djupare analys kan det knappast hjälpa. I mitt tycke är de tre viktigaste förklaringarna till varför det är svårt att attrahera unga rätt uppenbara och de hänger ihop. De är demografi, stort kapitalbehov och låg lönsamhet. 

Den första orsaken är rent demografisk kan man säga. Det klagas ofta över att en stor del av bönderna är gamla.  Var tredje jordbruksföretagare som drev enskild firma var 65 år eller äldre år 2016. Bara var sjätte jordbruksföretagare var under 45 år.  Antalet sysselsatta i jordbruket har minskat dramatiskt sedan andra världskriget. För fyrtio år sedan, då de som nu är 65 var 25 och kanske startade sitt jordbruk fanns det mer än dubbelt så många lantbruksföretag och tre gånger så många årsarbeten inom jordbruket. Ganska många lägger faktiskt av med sina jordbruk i förtid. Men minskningen i sysselsättningen har varit mycket snabbare än takten i de som lägger av i förtid. Då behövs det helt enkelt inte så många unga. 

Den andra viktiga faktorn är att det krävs mycket stora resurser att driva ett jordbruk idag. Jordbruk är helt enkelt en av de mest kapitalintensiva verksamheterna vi har. Det kostar mycket mer att skapa ett jobb inom jordbruket än i industrin för att inte tala om inom IT eller serviceyrken. En investering på 10-20 miljoner för ett eller två arbetstillfällen är högst normalt. Och vilken 25-åring kan hosta upp de pengarna, eller anses kreditvärdig? Förr i världen var det marken i sig som var den mest värdefulla resursen i kombination med böndernas eget arbete. Idag är det stora kapitalbehov i alla led, mark, byggnader, maskiner och extern service. Det är också ett mycket stort behov av rörelsekapital eftersom jordbruket i allt högre grad arbetar med stora flöden in och stora flöden ut till skillnad från forna tiders jordbruk där det mesta man behövde skapades och återskapades på gården. 

Till historien kan läggas den usla lönsamheten i jordbruket, särskilt om man tänker på arbetsdagarnas längd, det stora ansvaret och de ofördelaktiga arbetstiderna. Och med det stora kapitalbehovet krävs god lönsamhet hela tiden. I forna tider kunde bondehushållen dra ner på den egna konsumtionen om de hade ett dåligt år. I ett typiskt modernt jordbruk är bondens egen lön en så lite del av de totala kostnaderna att det inte spelar någon roll för att klara en svacka. Dagens unga verkar (kanske jag har fel i det?) också ha höga förväntningar på sin materiella standard och forna tiders glorifiering av hårt arbete och umbäranden ses mest ses som en psykisk störning; slit, svett och uppoffringar hör hemma på gymmet, på maran eller på Ironman, men inte i arbetslivet.

I min bekantskapskrets finns det gott om väl fungerande gårdar med brukare som börjar bli till åren och som gärna såg någon som kunde ta över. Men som inte hittar någon alls. I en del fall är det förstås för att den existerande brukaren levt på rost och röta eller har haft så många egna speciallösningar med silvertape, ståltråd, buntband, presenningar och hemdragna el, vatten och avloppsledningar att det är stort omöjligt för någon annan att få det att fungera. Men oftare är kombinationen av det stora kapital som behövs och den taskiga lönsamheten den rätt uppenbara orsaken att ingen vill ta över.

Ett nytt samhällskontrakt för jordbruket

Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men dessa är bara medel för att nå vissa mål. Vad som verkligen skulle behövas är ett nytt samhällskontrakt för jordbruket som bejakar både böndernas viktiga roll och samhällets många olika förväntningar på jordbruket.

Fram till efter andra världskriget stöddes småbruk i Sverige. I början på trettiotalet infördes förmånliga lån till småbruk, i folkmun kallade Per Albin-torp. Under trettiotalets djupa lågkonjunktur ingick Socialdemokraterna en krisuppgörelse 1933 med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet). Överenskommelsen döptes lite raljant till ”kohandel” av kritikerna. I efterhand har uppgörelsen omvärderats som viktig för att möta den ekonomiska depression och politiska instabilitet som präglade perioden. Socialdemokraterna fick igenom en del av sina åtgärder för att minska arbetslösheten, samtidigt som man bytte fot i jordbrukspolitiken och gick med på att stötta det inhemska lantbruket på en rad olika sätt. I och med detta lades grunden för en starkt reglerad jordbrukspolitik.

Per Albin-torp i Obbola, Umeå. Foto: Maria Löfgren, Västerbottens museum

Man strävade efter att jordbrukets folk skulle ha samma löner, bostäder, utbildning och kulturell service som arbetarna i städerna. Men i längden gick det inte att uppnå på de små gårdarna när industrilönerna steg snabbt. Och maten från de små gårdarna blev dyr. Detta var också drivkraften för 1947 års jordbrukspolitiska beslut, en reform som blev omvälvande för jordbruket och maten vi äter. Nu skulle i gårdarna slås ihop till större, rationella enheter som skulle bära sig ekonomiskt och producera mera mat billigare. Staten skulle garantera priserna och tillsammans med ökad produktion skulle det ge bönderna bättre inkomster, samtidigt som Sverige skulle vara självförsörjande på mat om det återigen blev krig. De bönder som ”blev över” kunde flytta in till städerna och få jobb i industrin.

Så fortsatte det till slutet av åttiotalet, då böndernas antal och politiska inflytande minskat kraftigt samtidigt som både stordriften, jordbruksregleringarna och monopolen i jordbruket gjorde att allmänhetens förtroende och sympatier för bönderna var lågt. I tidens marknadsliberala anda skulle jordbruket avregleras och frihandeln sågs som idealet. Bönderna omvände sig under galgen och Bo Dockered ledde det stora spårbytet. Nu blev det inte så mycket av den omställningen mer särskilda bidrag, eftersom Sverige snabbt bytte fot och sökte EU medlemskap, och fick anta en jordbrukspolitik som i stora drag liknade den man lämnat bara några år tidigare. Bönderna, som nog varit rätt ambivalenta till spårbytet såg EU medlemskapet som en garant för fortsatt samhällsstöd.

Nu tjugo år senare mottar delar av jordbrukarkåren avsevärda belopp för att förvalta våra landskap och kulturarv, medan andra försöker anpassa sig till en allt hårdare konkurrens. De kräver också att svenska bönder skall ha samma villkor som konkurrenterna inom EU och i resten av världen.

– Det här är ingen sörgårdsidyll, det är en industri. Vi tar hand om kycklingar som fötts upp för att bli mat. Det skäms jag inte för, säger Jimmy Samuelsson, vd på Guldfågeln i en intervju i Sydsvenskan 2012.

Samtidigt finns det en kraftig folkopinion för ett mer miljövänligt och djurvänligt jordbruk, och det finns en ökad förståelse för att jordbruket handlar om mer än att bara producera råvaror till livsmedelsindustrin. På senare tid har också frågan om sårbarheten i livsmedelsförsörjningen blivit mer aktuell. Jordbruket är en av våra främsta sätt att förvalta naturen på, och det har en huvudroll i den gröna omställningen för framtiden. Det spelar också stor roll för landsbygdsutvecklingen. Det har blivit allt tydligare att det storskaliga jordbruket, med sitt fokus på internationell konkurrenskraft inte klarar av att kombinera alla dessa roller.

För att möta alla framtidens utmaningar behövs därför ett nytt samhällskontrakt för jordbruket. Det skall bygga på jordbrukets många olika roller och samhällets ansvar för dem. Det behöver också inse att den mat som vi får från jordbruket inte bara handlar om kalorier och priser utan om kultur, hälsa, miljö och mycket mer, och att marknaden för jordbruksprodukter inte kan ta hand om alla dessa behov. Bönderna behöver se sin verksamhet som förvaltande av viktiga samhällsresurser, men också samhällets rätt att ha synpunkter på hur det görs. En bra början vore att på ett mycket tydligare sätt föra upp diskussionen om vad de egentliga målen med att driva jordbruk i Sverige. Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter, konkurrenskraft, men alla dessa är ju bara medel för att nå vissa mål.

Artikeln är en något längre variant på en artikel som jag och Ann Helen Meyer von Bremen skrev i Land Lantbruk häromdagen. 

P.S. "Samhällskontrakt" är ett begrepp som har sitt ursprung i tankar om att människor accepterar samhällets eller statens makt och tvång i utbyte mot säkerhet, viss trygghet osv. Begreppet kan också användas i en mer begränsad betydelse om vad vissa grupper förväntar sig för att ställa upp och stödja samhället, företagen, miljön eller annat. Jordbrukets samhällskontrakt grundar sig på tanken att jordbruket uppfyller viktiga funktioner i/åt samhället och att samhället har legitima skäl att lägga sig i hur det sköts, samtidigt som bönderna får rimliga villkor för sin verksamhet. Ett annat exempel på hur begreppet används är samhällskontraktet mellan stad och land.

Sluta rationalisera!

I förrgår träffade jag en mjölkbonde som sade att han skulle försöka investera sig ur mjölkkrisen genom att minska kostnaderna. Vad som händer när EUs mjölkkvoter avskaffas vet ingen. EU Kommissionen låtsas som att goda tider väntar bönderna och säger att att den europeiska produktionen kan utöka och ta nya marknadsandelar. Men det finns inte mycket som tyder på att det kommer bli så.

"Sluta rationalisera" är kanske en förvånande uppmaning till landets bönder. Det som just nu orsakar detta utrop är att LRFs konsults lantbruksbarometer rapporterar ett riktigt lågtryck i lantbruket. Lönsamheten har nått historisk botten: "8 procent av de tillfrågade upplever att lönsamheten är ganska eller mycket dålig. Endast 18 procent av lantbrukarna upplever lönsamheten som ganska god och blott en procent av de tillfrågade lantbrukarna upplever sig ha mycket god lönsamhet."


Snart skall den statliga konkurrenskraftsutredningen presentera sina resultat.Men vi kan inte räkna med någon direkt hjälp från det hållet. I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det begärs ingen analys av hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Och inte ens på utrdeningens kärnområde konkurrenskraften kan vi vänta oss mycket eftersom utredaren knappt får föreslå några åtgärder. Fokuseringen på "konkurrenskraft" är i vilket fall som helst missriktad. Jordbruket har inte gjort annat än att förbättra sin effektivitet och produktivitet de senaste sextio åren, produktivitetsutvecklingen i jordbruket har varit mycket snabbare än i de flesta industrier. Men vad hjälper det? Det enda som händer är att jordbrukarna slår ut varandra och att jordbrukets roll för vår ekonomi blir mindre och mindre, samtidigt som jordbrukets externa kostnader i form av miljöförstöring ökar och det bidrar mindre och mindre till så kallade kollektiva nyttigheter som samhället vill ha, skötsel av landskap, vattenavrinningsområden och natur.

Det är också - lite paradoxalt - så att de mest konkurrenskraftiga jordbruken skapar inte bara ekologiskt döda landskap utan också sociala öknar eftersom det behövs så få människor i produktionen. Ja i USA talar man till och med om att de är "food deserts" (matöknar). Det är svårt för människor att få tillgång på mat i dessa högproducerande områden, befolkningsunderlaget är för litet för affärer och på gårdarna produceras inte längre mat utan handelsråvaror.

Det finns bred politisk enighet om att Sverige behöver en livsmedelsstrategi, och vi kan förvänta oss initiativ i den frågan snart. Men det är svårt att se att det politiska etablissemanget vågar lämna jakten på internationell konkurrenskraft bakom sig, och se vår matproduktion som den livsviktiga sak den är samt inse att skötseln av vår planet kräver andra styrsystem än en ständigt fluktuerande världsmarknad. 

Vill vi ha det globala snabbköpet?

Nu är jordbrukets lönsamhet på tapeten igen. Negativa nyheter, något vi har blivit ganska vana vid.
Jordbruket misslyckas både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Arton procent av den värdefulla ängsmarken har försvunnit på 10 år, bara som ett exempel. 

Paul Christensson, ordförande för LRF Väst, anser att Sverige tappar konkurrenskraft och jobb till utlandet. - En stor orsak är ju att vi tagit på oss, ibland välgrundade, kostnader med djurskydd och miljöskydd som de andra utanför oss inte har, säger han till Ekot i SR, också rapporterat i SvD.


Visst kan det spela en viss roll, men jordbrukets företrädare överdriver ofta betydelsen av särregler, och  man talar aldrig om de regler som ger svenska bönder en fördel jämfört med många andra bönder. EUs jordbrukspolitik stöder t.ex. jordbruket mycket mer än vad t.ex. Thailand, Brasilien och Nya Zealand gör. Och i jämförelse med de afrikanska småbönder jag jobbar med framstår de svenska leva i en drömvärld. Vem betalar deras pension? Vem ser till att de har vägar som de kan använda för att sälja sina produkter? Likväl så skall de konkurrera med våra bönder på samma globala marknad.


Det är fel att skylla det på illojal konkurrens och hårdare regler. Men det är också fel att skylla det på bönderna, och tro att de skall jobba ännu hårdare och att de skall fortsätta springa snabbare i det ekonomiska ekorrhjulet.
Det vore bäst om jordbrukets företrädare, samhällsdebattörer och politikerna erkände att situationen är ett resultat av att marknaden fungerar som den skall. Precis som jordbruket i delar av Sverige redan slagits ut av konkurrens från mer effektiva gårdar på slätten och i Skåne, så kommer många fler svenska bönder slås ut av effektivare producenter i andra områden. 

Specialiseringen och storleksrationaliseringarna kommer att fortsätta.  Låt mig upprepa: Det är så en marknad skall fungera. Vilket Uppsala Nya Tidning konstaterar i klippet här bredvid. Jag är helt överens med UNT om hur en fri marknad fungerar.


Men sedan delar jag inte alls slutsatsen: att vi kan asfaltera åkermarken.

Min slutsats är att den fria marknaden inte ger oss det resultat vi vill ha och att vi därför skall ifrågasätta dess överhöghet. Så länge jordbrukets företrädare själva och de få politiker som bryr sig om jordbruket inte vågar ifrågasätta marknadens diktatur så kommer inget väsentligt att förändras i det svenska jordbruket. Och det gäller förstås också oss alla. Vi kan inte plocka russinen ur den fria marknadskakan och tro att vi kan få allt det som är bra, utan att få allt det andra på köpet. Vi kanske måste ställa oss frågan om vi vill ha det globala snabbköpet?

Jag har beskrivit hur den obegränsade konkurrensen fungerar rätt väl i inlägget Obegränsad konkurrens inte hållbar, vilket bla publicerades på SvD och i en engelsk version av en mängd webplatser. Why competition is unsustainable.

Läs också:
Ökad konkurrenskraft är inte svaret Öppna kylskåpet
Mat och jordbrukspolitik - NU

Obegränsad konkurrens inte hållbar

Strukturrationaliseringen fortsätter med oförminskad takt i jordbruket, i Sverige och i andra länder. I USA fanns hälften av alla mjölkkor på gårdar med fler än 80 kor 1987 medan de nu finns på gårdar med fler än 570 kor. Den ökade storleken är starkt kopplad till specialisering och mekanisering. Det började med att djurhållning och växtodling delades. År 1900 hade tre fjärdedelar av alla gårdar i USA fortfarande mjölkkor och grisar. Nu är det bara var tjugonde gård som har det. Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. De stadfäster en trend som pågått mycket länge, man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Och vad beror detta på?

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt “mer effektiva” för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är sk ”externaliteter” som inte finns med i priset på produkten. Trots den ständiga rationaliseringen är bara 25 procent av lantbruksföretagen långsiktigt lönsamma, enligt en rapport från LRF Konsult. 

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju “bara” levererar råvaror.

För bönder som inte kan hänga med i det snabbt snurrande hjulet finns det ingen väg ut – eller rättare sagt det finns bara vägen ut. Det leder oundvikligen till att jordbruket helt upphör i vissa områden och att det specialiseras enormt i andra områden. Varje område riktas in på ett fåtal grödor eller djur, bestämt av konkurrensförhållanden. Det finns förvisso möjligheter för vissa bönder att nischa sig med gårdsbutiker, besöksverksamhet och liknande, men deras bidrag till den totala produktionen är ungefär lika litet som exklusiva boutiquers bidrag till våra garderober. Att upprätthålla illusionen att vi kan driva ett miljövänligt och djurvänligt jordbruk i hård internationell konkurrens är att lura oss själva.

Det storskaliga jordbruket, drivet av internationell konkurrens, har ersatt lokala system vilka baserades på kretslopp och återskapande av resurser med helt linjära system byggda på insatser av fossil energi och andra icke-förnyelsebara resurser. De ekonomiska och sociala följderna av denna utveckling är mycket stora, men påverkan på miljö och biologisk mångfald är ännu mer alarmerande. Det storskaliga lantbruket orsakar lidande hos djuren och stora direkta och indirekta kostnader i naturen, kostnader vilka samhället och våra barn-barn får ta hand om. Den obegränsade konkurrensen är därför helt enkelt inte uthållig och vi måste finna andra metoder för att organisera jordbruksproduktionen.

Först publicerad i Svenska Dagbladet.

Kommenterat av bl.a.

Det hållbara jordbruket långt…

Jordbruket är dödsdömt

Bakåtsträvare

Lantbruket - klämt mellan ofö…

Mat och jordbrukspolitik - NU

Jag ser att regeringen har gett utredningen om det svenska jordbrukets konkurrenskraft mer tid. Nu skall den inte leverera förrän 1 mars 2015, i god tid efter valet, och för sent för att påverka det svenska landsbygdsprogrammet.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Vi har heller inget som helst mål för vår livsmedelsförsörjning, staten anser att ”mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

Vi behöver en jordbrukspolitik och livsmedelspolitik värd namnet och den bör grunda sig på en utredning med ett mycket bredare uppdrag. I princip har vi varit utan någon sammanhållen politik sedan EU inträdet.

Läs mer på

Ny jordbrukspolitisk utredning nämner inte miljömålen

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta på tre år.

Från Lantbrukets lönsamhet 2013, LRF Konsult

Genom höjda mjölkpriser förbättras lönsamheten i mjölkföretaget till över 2011 års nivå. Priserna just nu är historiskt höga och har bara överträffats två gånger tidigare: 2007 och 2010 – båda var mycket bra år för mjölkföretagare om man ser till avräkningspriset. Å andra sidan är mjölkpriserna globalt redan på väg ner. Vid den senaste globala mejeriauktionen, på Nya Zeeland föll priserna med 1,8 procent för alla produkter, rapporterar Land Lantbruk. Med tanke på hur marknaden fungerar kommer det snart slå igenom i Sverige – för vårt mjölkpris följer svängningarna på den globala marknaden trots att vi egentligen har väldigt liten handel med mjölk (se grafen).

I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt förbättring om än svag.

– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.

Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel. För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40 procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.

Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en utredning om ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner att politiken har havererat.

I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs mer på tyska, eller på engelska.

I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de försöker stödja matproduktionen i landet.

Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder

Att sätta pris på det vi får från naturen i pengar framställs av många som en universallösning på hur vi skall reglera vårt förhållande till naturen. Tvillingparet är att också lägga avgifter på de skador vi åsamkar naturen (t.ex. koldioxidavgifter). Ett typiskt marknadstänkande alltså. 

Andra menar att vi inte skall använda marknader för att reglera naturens tjänster eller de skador vi orsakar, men att det ändå kan finnas en viss poäng med att uttrycka dessa sakers värde i pengar, om inte annat för att öka vårt medvetande om hur viktiga de är. Constanza m.fl angav att värdet av ekosystemtjänsterna 1997 var 1,8 gånger den globala BNP.

Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget "värde". På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden - och därigenom också tillväxt. "Ekonomisk tillväxt mäter omvandling av naturen till pengar och allmänningar till varor" säger Vandana Shiva i en artikel i the Guardian häromdagen.

Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig, säger norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, och jag lutar nog åt att det är en riktig hållning.

I dagarna har utredningen för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället presenterats.

- Genom att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster tillsammans med användare, vilka ofta har viktig kunskap, kan värdet av ekosystemtjänster synliggöras, säger Maria Schultz. Våra åtgärdsförslag handlar om att hitta verktyg för att ta om hand och utveckla dessa värden.

Utredningen tar inte avstånd från att uttrycka ekosystemtjänsterna i pengar. "Beräkning av ekosystemtjänsters värden i monetära termer kan ge viktigt beslutsunderlag och motivera åtgärder. Dagens kunskap om sambanden bakom ekosystemtjänsterna är dock begränsad vilket försvårar sådana beräkningar." Och man pekar på att i viss utsträckning så har vi redan sådan ersättningar, t.ex. jordbrukets miljöstöd. Hur de egentligen fungerar behöver dock utredas vidare, säger utredningen. Men utredning påtalar också att:

Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering). 

Det här gäller ju i högsta grad jordbruket som ju påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna (t.ex. de tre exemplen i citatet) och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner (vilka också kan uttryckas i pengar). Intressant nog så föreslår utredning sedan - som det enda konkreta förslaget till användning av ekonomiska styrmedel - att "en större andel av jordbruksstöden skall användas till miljöersättningar" och att de sk gårdsstöden skall styras så att de ger en positiv effekt på den biologiska mångfalden.

I ärlighetens namn finns det nog väldigt lite samband mellan miljöstöden och de tjänster de påstås leverera. De är ju ett resultat av politisk kohandel och inte av någon form av vetenskapsbaserad uträkning.

Läs mer på t.ex
Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?
Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 
Vad har naturen gjort för oss
Osynliga Mirakel 
Effekt
Supermiljöbloggen
Uppsala nya tidning

Ett intressant seminarium arrangeras av Naturskyddsföreningen 22 november
och några dagar senare ett annat av Hagainitiativet

Jordbruket kostar mer än det smakar

"Jordbruket smakar mer än det kostar" var rubriken på den artikel som jag och  Ann-Helen Meyer von Bremen skrivit till Ordfront. Nu var det inte vi som skrivit rubriken - jag hade nog hellre vänt på det hela.
Artikeln finns att läsa på Ordfronts hemsida - eller nedan. 

Att ifrågasätta marknadsanpassningen av jordbruket i Sverige verkar vara värre än att slakta heliga kor i Indien.  Men det är intellektuellt oärligt att påstå att det går att förena ett jordbruk som ska konkurrera på en global marknad med satsningar på gastronomi, ekologi, ekosystemtjänster, småskaligt och djurvälfärd.

Jordbruket beskrivs ibland som ett marginellt särintresse, eftersom det bara står för knappt två procent av jobben, men den analysen bygger på en bristande insikt om vad jordbruk är.  Jordbrukslandskapen täcker halva jordens landyta och är därför människans största ingrepp i naturen. Det är inte bara grunden för vår överlevnad utan också en viktig hörnsten i vår kultur och vårt samhällsbygge.

Industrialiseringen av jordbruket, pådrivet av den internationella konkurrensen, har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens livsnödvändiga tjänster att fungera.  Jordbruket har utvecklats till en komponentindustri – genetiskt material utvecklas av ett fåtal jätteföretag, foder produceras i vissa områden, djur föds upp i andra, slaktas i ett tredje och görs till korv i ett fjärde och säljs i det femte landet.

Matens utarmning är ett växande problem för våra sinnen, vår hälsa, vår gastronomi och kultur. De senaste skandalerna på livsmedelsområdet visar också konsekvensen av den allt hårdare prispressen på maten, men också hur beroende vi är av ett fåtal aktörer och deras produkter och system. När något går fel sprider det sig som en löpeld i hela systemet.

När alla världens bönder ska konkurrera med varandra, oavsett förutsättningar, leder det till att de slår ut varandra. Europas stater och bönder sätter sitt hopp till olika typer av kvalitetssatsningar på ekologiska livsmedel, regional mat osv. Dessa olika initiativ kan fungera bra för en begränsad grupp av bönder, men ändrar inte det faktum att huvuddelen av jordbruket rör sig i en annan riktning. Ekologiskt jordbruk har exempelvis efter 30 år av stora satsningar en marknadsandel på 3-4  procent och marknadsandelen för svenskproducerat ekologiskt är ännu mindre. Det är ett gott exempel som är värt beröm och uppmuntran, men att tro att konsumenterna frivilligt ska ta över alla samhällskostnader och ersätta kollektiva nyttigheter i sina inköpsbeslut är inte bara orealistiskt utan också en i grunden felaktig tanke.

I direktiven för regeringens nyligen tillsatta jordbruksutredning står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Det saknas helt målsättningar för jordbrukets andra funktioner som bevarandet av biologisk mångfald, utformning av landskapet och utveckling av landsbygden. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatförändringar eller andra chocker som påverkar vår livsmedelsförsörjning – vi saknar idag helt sådan beredskap. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Men varför kritisera konkurrensen, den har ju gett oss historiens billigaste mat? Baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans:
-        Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad.
-        I Sverige fann Livsmedelsverket att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel år 2010. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om.

Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för till exempel konstgödsel. Anledningen är som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. Jordbrukspolitiken borde bland annat leda till att:
- Jordbruket minskar sin negativa miljöpåverkan och samtidigt stimuleras till att utföra de miljötjänster vi behöver.
- Vi får fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt.
- Jordbruket och vår livsmedelsförsörjning kan klara av kraftigt ökade energipriser eller andra störningar i det globala handelssystemet.
- Jordbruket och livsmedelsförädling och distribution levererar högvärdig och säker mat till rimliga priser.

Kapitulationen för marknadskrafterna leder till motsatsen.

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Gräset är inte alltid grönare hos grannen men på Nya Zeeland är gräset nästan alltid grönt och det innebär fantastiska möjligheter att producera mycket mjölk till ett lågt pris. Och det är bland annat dessa bönder som svenska mjölkbönder ska konkurrera med, trots ett bistrare klimat och högre kostnader för foder och stall. Det står klart att Sverige inte kan vara en vinnare i den tävlingen och nyligen kom beskedet att en tredjedel av landets mjölkbönder tänker sluta inom de närmaste åren.  En logisk effekt av den hårdnande konkurrensen.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

Sverige är inte ensamt om att inte klara konkurrensen på världsmarknaden. Förlorare finns både i rika länder och bland de allra fattigaste, däribland många afrikanska länder vilka utvecklats från nettoexportörer av livsmedel till stora importörer av baslivsmedel. Skillnader när det gäller miljökrav, sociala regler, klimat, markförhållanden och tillgång på kapital ger olika länder olika förutsättningar.

På Chicagobörsen köps och säljs årligen majs som motsvarar 10 gånger världsproduktionen

I direktivet till utredingen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Dessutom får utredaren inte föreslå insatser som kostar något att tala om och frågan är vilken förändring som då är möjlig?  Inte ens EUs jordbruksstöd på elva miljarder kronor kan hindra kräftgången för svenskt lantbruk. Konkurrenstrycket är mycket starkare än så och alltså krävs det betydligt radikalare grepp.

Jordbruket beskrivs ibland som en marginell företeelse, ett särintresse som står för knappt två procent av jobben i Sverige, men då har man inte förstått vad jordbruk är och vilken unik roll det har. Skötseln av jordbruket är något som påverkar oss alla. Jordbrukslandskapet omfattar i dag mer än halva jordytan. Vi vet hur enormt beroende vår mänskliga civilisation är av de tjänster som naturen gör oss, som reglering av klimatet, biologisk mångfald, rening av luft och vatten. Maten inte bara är en förutsättning för vår överlevnad utan också en viktig del av vår kultur och vårt samhällsbygge, och hur vi odlar påverkar också innehållet i vår matkasse.

Men inget av detta regleras särskilt bra av marknaden för jordbruksprodukter. Konkurrensen har visserligen gett oss historiens billigaste mat, men baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans. Någon ska exempelvis betala för den globala erosionen som värderas till nästan 3 000 miljarder kronor per år – mer än 400 kronor per person. Någon ska betala för skadorna från kvävegödslingen, som inom EU kostar mellan 20 och 150 miljarder euro, lika mycket som lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd.

Jordbrukets industrialisering har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens tjänster att fungera. När 1 700 mjölkgårdar nu försvinner inom ett par år, försvinner också den biologiska mångfald som ett varierat lantbruk innebär.

 

Jordbrukspolitik är svårt och invävt i många olika processer, men det kan inte vara ett argument emot att överhuvudtaget ha en politik. Tvärtom, vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad.  En jordbrukspolitisk utredning värd namnet borde svara på bland annat följande frågor:

- Hur kan jordbruket minskar sina kostnader i form av miljöpåverkan och samtidigt få betalt för de viktiga miljötjänster det utför? Två faktorer som är grundläggande för ett uthålligt jordbruk.

- Går det att förena värden som matkvalitet, regional gastronomi , levande landsbygd, biologisk mångfald och ett miljövänligt jordbruk med en obegränsad global handel av livsmedel?

- Hur kan vi få fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt?

- Vilka strategier krävs för att jordbruket skall klara av kraftigt ökade energipriser eller en global livsmedelskris?

- Vilka risker finns det med att ytterligare minska vår självförsörjning och vilka insatser behövs för att minska vårt importberoende?

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

Författare till ”Jorden vi äter”

Artikeln är först publicerad på SvD Brännpunkt och i en kortare version i papperstidningen.