Tuesday 23 February 2021

Give pigs a chance

Grisproduktion, grisskötsel, grisuppfödning, att ha grisar.  Sug på de orden, de säger en del. 

Jag skriver väldigt mycket om vikten av kor och andra idisslande djur (får, getter, kameler, jakar) för deras stora fördelar. För det mesta brukar jag prata litet föraktfullt över industriellt uppfödda grisar och kycklingar. Men jag tänkte ägna denna artikel åt en upprättelse av grisen, om än inte av den industriella svinproduktionen.

Konsten med all djurhållning i lantbruket är att ge djuren den rätta funktionen i jordbruket och livsmedelssystemet. För korna och de andra idisslarna är det helt klart förmågan att omvandla gräs till både nyttiga produkter och gödsel samt möjligheterna att integrera deras foder i växtföljder som är det starkaste kortet. Man kan också ha kor som hushållskor och ge dem en massa rester av olika slag, det är exempelvis fallet i Indien. Men överlag är grisen överlägsen korna i att omvandla matavfall och en rad olika typer av rester till mat så länge de inte är för svårsmälta (halm är exempelvis bättre att ge hästar och kor).

Grisen är också ett bättre betesdjur än vad många förstår. De kan mycket väl till stor del försörja sig på att beta i skog och mark. Det var mycket vanligt förr i Sverige där grisar ofta fick beta trädesåkrar. Ännu viktigare var bok- och ekollon for grisarna. Huvudorsaken att dessa inte omfattas av allemansrätten lär vara deras stora värde som svinfoder under goda ollonår. Ollonbetet var noga reglerat. Av okända orsaker (klimatet?) minskade ollonbetet från 1500-talet och framåt även om det bet sig kvar i Skåne (Myrdal 2000).  I Spaniens och Portugals korkeksskogar har betande grisar spelat en stor roll, och det finns fortfarande kvar traditionell produktion även om huvuddelen av Spaniens mycket stora fläskproduktion numera bygger på importerad soja och spannmål.

På vintrarna åt grisarna mest avfall av olika slag. I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet stadgas att bonden inte fick ha fler svin än han kunde föda av restprodukter från tröskningen av spannmål (Myrdal 2000). Sannolikt höll man mest suggor vid liv över vintern för att föda upp en kull om året istället för flera kullar som man gör nu.

Under 1800-talet var korna betydligt viktigare i det svenska folkhushållet än svin. År 1800 åt svenskarna i genomsnitt 19,5 kg nötkött och 12 kg fläskkött, år 1900 20,4 kg nötkött och 16 kg fläskkött. Till det kommer mjölken från korna som ju var viktigare än köttet, i alla fall under senare tid (Svensk kötthandel 1983). Sedan ökade fläskkonsumtionen raskt för att toppa 2011 med över 37 kg fläsk, medan nötköttskonsumtionen endast ökade marginellt (siffrorna avser slaktvikt och inte den konsumerade vikten som är ungefär hälften så stor).

Ökningen av fläskköttet under den första halvan av 1900-talet var förbunden med den kraftigt ökade mjölkproduktionen och därtill hörande ost- och smörtillverkning, där svinen fick stora mängder vassle och skummjölk. Det var till och med vanligt att mejerierna hade egen svinuppfödning. Resterna från brännvins- och öltillverkningen bidrog också till svinuppfödningen och den ökade urbaniseringen och välståndet gjorde att mängden matavfall ökade. Flera städer började också föda upp grisar som ett sätt att nyttiggöra avfallet. Från 1950-talet och framåt blev svinskötseln alltmer industriell i sin karaktär och den ökade tillgången av billig spannmål (som gjordes möjligt med ökad användning av konstgödsel) gjorde grisen till en omvandlare av spannmål. Senare kompletterades detta med proteinfoder som exempelvis soja. Numera får man inte ens föda upp grisar på matavfall.  

På 1930-talet hade fortfarande nästan alla lantbruk i Sverige i alla fall en gris, men idag är det bara 1000 gårdar som föder upp svin, och de allra flesta slaktsvin finns på gårdar som föder upp fler än 2000 svin per år. Svenska grisar har det skapligt bra jämfört med hur grisarna föds upp i många andra länder, men likväl känns den allt större skalan som en osund utveckling. Effektivitetspiskan viner också allt hårdare för svinbonden, de anställda och för suggorna, där målet är att varje sugga skall klämma ur sig 30 levande kultingar per år, jämfört med 16-17 på 1980-talet. Branschens uppföljningar av ”bästa” besättningarna handlar bara om en sak: så stor produktion som möjligt med så små insatser som möjligt. 

Det finns en viss motreaktion mot den allt hårdare drivna svinskötseln, men den totala omfattningen av alternativt uppfödda grisar är liten. Störst av de alternativa koncepten är ekologiska grisar som utgör cirka 2,5 % av den svenska produktionen.

Fortfarande spelar olika former av restprodukter en stor roll i den svenska grisproduktionen (som någon gång bestämde sig för att gris låter bättre än svin). Enligt en helt ny genomlysning av den svenska grisproduktionen gjord av Rise utgör biprodukter från livsmedelsindustrin hälften av svenska grisars foder. Viktigast är vassle från mejerierna, drank från etanoltillverkningen följt av rester från kvarnar, bryggerier och bagerier. Utöver det äter de också rapsmjöl (1,7%) och sojamjöl (2,3%) vilka också är restprodukter från produktionen av vegetabilisk olja (det finns en ständig diskussion om sojamjölet eller sojaoljan är huvud eller bi-produkt, men i verkligheten är det en meningslös diskussion för båda produkterna är helt nödvändiga för sojaodlingarnas ekonomi). Mer än en tredjedel av fodret utgörs av spannmål, en liten del är ärtor och bönor. 

Grafik; Svenskt Kött

I Riserapporten framgår dock att användningen av biprodukter i grisproduktionen har minskat sedan 2005. Detta beror på att livsmedelsindustrin har hittat nya användningsområden för vissa restprodukter. Det är klart att det är mer intressant för Arla att sälja vasslepulver till kroppsbyggare som har betydligt högre betalningsförmåga än grisbönder. En annan orsak är att olika typer av restprodukter har använts till bioenergi. Utvecklingen belyser de motstridiga intressen som finns i mellan olika aktörer och användningsområden för olika restflöden.

Enligt rapporten är klimatavtrycket från ett kilo slaktad gris i genomsnitt 2,5 kg koldioxidekvivalenter, där foderproduktionen står för 54 % av klimatpåverkan och lagring och hantering av gödseln för 36 %. Det är således odlingen som står för den största klimatpåverkan och inte grisen självt (till skillnad från kor där kons egen matsmältning (felaktigt) anses vara det största bidraget). Klimatpåverkan från odlingen beror i sin tur på hur man odlar. 

Som alltid med livscykelanalyser får man ta resultaten med en viss försiktighet, men rapporten är välgjord och transparent avseende de överväganden, begränsningar och allokeringar som gjorts. Man har också redovisat hur vissa förändringar skulle förändra klimatavtrycket. En fossilfri odling (dvs fossilfria drivmedel men också fossilfri konstgödsel) skulle till exempel sänka utsläppen med 13,5 %.

Författarna konstaterar att en ökad effektivisering i form av ännu fler smågrisar per sugga och en minskad foderförbrukning skulle minska miljöbelastningen per kg fläsk ytterligare. Det är samma logik som används både i växtodling och andra former av djurhållning, att ökad effektivitet ger minskad miljöpåverkan. Och i ett begränsat perspektiv är det förstås sant, men på systemnivå håller oftast inte effektivitetsresonemangen.

Det begränsade klimatperspektivet missar också frågorna om djurvälfärd och den större frågan om vilken relation vi skall ha till lantbruksdjuren. I specialiserad slaktsvinsuppfödning ägnas varje gris cirka 10 minuters arbetstid under sin (korta) livstid. I en ekologisk grisuppfödning ägnar skötaren någonstans mellan 35 och 90 minuter per gris, och enligt uppgift (kommer inte ihåg källan för det) ägnades varje gris cirka 8 timmar på 1930-talet.

Hur man än vrider och vänder på saken så finns det både plats och behov av grisar i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Hur många och hur de skall födas upp kan man gärna diskutera. Precis som för idisslarna gäller det att optimera grisens roll som omvandlare av avfall, i vissa fall också som jordbearbetare eller markberedare i skogen. Eftersom det är större brist på fett än protein bör man också sträva efter att föda upp grisar till högre ålder då de blir fetare – och smakar godare.

 

PS. För den som vill veta mer om grisar kan jag rekommendera Martin Ragnars Grisens historia

Sunday 14 February 2021

Ärtor, inget att böna för?

Baljväxter* och särskilt svenska baljväxter är heta. För några dagar sedan kom en studie som visade att utsläppen från svenska torra baljväxter som tillagas hemma kunde släppa ut en åttondel mindre växthusgaser än sådana som transporterats till Italien för att kokas och läggas på tetra. Det påstås ofta att det finns goda förutsättningar för att kraftigt öka odlingen av baljväxter för humankonsumtion i Sverige (se här, här eller här).

Diskussionen är inte alls ny, även om den tidigare kanske främst gällt att ersätta importerad soja som foder med baljväxter odlade i Sverige. I mitt exemplar av Lantmannens bok från 1950 kan man läsa att man under 10 år försökt få fram sojasorter som kan odlas i Sverige. Man kan läsa samma idag. Så länge jag har varit engagerad i lantbruket, dvs sedan slutat av 1970-talet har frågan om baljväxter återkommit varje decennium. Det har också varit en rad initiativ för att öka odlingen. På det stora hela är det bara när staten har gått in med stimulanser som odlingen ökat. Varje topp i grafen nedan representerar statliga stöd. Under 1800-talet uppgick odlingen av baljväxter i Sverige till 50-60 000 hektar, ungefär detsamma som toppnoteringen 1987. Inte ens under första och andra världskrigen, då importen av oljekraftfoder minskade kraftigt ökade baljväxtodlingen nämnvärt. Som minst var odlingen under 1960-talet.


 Det odlas baljväxter på mellan 30 000 och 40 000 hektar årligen, främst åkerbönor och ärtor. Med en skörd runt 3 ton per hektar betyder det att det produceras cirka 10 kg torra ärtor och bönor per person. Men nästan allt äts av djur. Det är inte av elakhet eller okunskap som svenska bönder odlar och säljer baljväxterna som djurfoder. I princip betalas grödor för humankonsumtion alltid bättre. Men det svårt att få fram kvaliteter som duger till humankonsumtion av de vanliga baljväxterna i större delen av landet. Inte omöjligt, men svårt och väldigt varierande mellan åren.

Min egen primitiva odling av bönor kan tjäna som exempel. Jag kom mig äntligen för att tröska mina bönor idag. Eftersom bönorna inte hinner mogna här i Upplands skogar så rycker jag upp dem med roten och hänger in dem under tak för att torka. När jag nu tröskade dem hade fåglar ätit en fjärdedel, en fjärdedel var så dåligt mogna att de inte släppte i tröskningen, en fjärdedel var mögliga eller dåligt mogna medan en fjärdedel duger att koka och som utsäde nästa år. På bilden ser man en hög med fina barlottobönor och en hög med dåliga samt en hög med fina röda kidneybönor av en kanadensisk sort och en lika stor hög med dåliga. Nu är jag ingen proffsig bönodlare, men jag odlar rätt mycket bönor som skördas färska som en grönsak (brytbönor och vaxbönor) med skapligt resultat. Ärtor kunde jag knappt skörda några alls året som var, för fåglar åt upp sådden - två gånger i rad. 

Fina barlottobönor och kidneybönor i förgrunden.
Det saknas infrastruktur och processindustri för baljväxter i Sverige och trots hypen så har det inte blivit bättre. Den största aktören, Lantmännen, slutar exempelvis ta emot åkerböna och ekologiska ärtor i sina anläggningar 2021 och man säger att det beror på att foderindustrin inte är intresserad av att köpa åkerböna till de marknadspriser som gäller. Det finns också en del tekniska skäl till att foderindustrin inte är så intresserad av baljväxterna.

Att förklara den obetydliga odlingen av baljväxter med bristande infrastruktur är dock att göra det väl lätt för sig. Det finns en hel rad av orsaker till varför odlingen inte ökar, oavsett om vi pratar foder eller humankonsumtion: Baljväxterna är känsliga för sjukdomar och skadegörare. På grund av så kallade växtföljdssjukdomar bör man inte odla ärtor och bönor oftare än vart 7-8 år (lupiner har dock inte samma sjukdomar och kan därför odlas som avbrott mellan ärtor och bönor). Baljväxterna är hårt utsatta för skador av gäss, duvor, tranor, vildsvin, rådjur och hjortar. I stora delar av Sverige är klimatet en begränsning, den typ av vanliga bönor (bruna, kidney, svarta osv) som främst efterfrågas kan man egentligen bara odla i de klimatmässigt bästa delarna av Sverige. Det är stora skördevariationer av baljväxterna. Under torkan 2018 drabbades exempelvis åkerbönorna mer än något annat växtslag. Skördarna av baljväxter har inte utvecklats lika bra som för spannmål.  Odlingen av baljväxter anses av de allra flesta bedömare helt enkelt inte tillräckligt lönsam och som mer riskabel än spannmåls- och vallodling (som ju är huvudgrödorna i svenskt jordbruk). Foderärtor och åkerbönor har legat i botten för lönsamhet (med ren förlust) i svensk odling flera år i rad.[i]

Det är heller inget specifikt svenskt problem, utan dålig lönsamhet jämfört med andra grödor är också det främsta skälet till att odlingen inte ökar inom EU. I den nuvarande CAP-perioden kan proteingrödor (dvs baljväxter för mogen skörd och oljeväxter) räknas som ekologisk fokusareal vilket krävs på alla gårdar med mer än 15 hektar. Utöver det krävs att man odlar fler än en gröda för att få stöd, vilket stimulerar till diversifiering.  Dessa två villkor kallas ”förgröningsstöd”, och ger incitament för att odla annat än spannmål, vilket gör baljväxter och oljeväxter mer intressanta. Sedan 2015 kan medlemsstaterna också ha frivilliga stöd för oljeväxter och baljväxter. 17 medlemsstater valde att införa detta, dock inte Sverige. Tidigare fanns andra stöd för baljväxtodling inom EU. Effekten stöden har varit blygsamma och det är tveksamt om något gett bestående effekter efter att stöden tagits bort.

Det finns skäl att öka produktionen av baljväxter i Sverige så att vi blir självförsörjande. På plussidan finns att baljväxter har naturlig biologisk kvävefixering, vilket gör att de inte behöver gödslas med konstgödselkväve. De är också en bra förfrukt (dvs efterkommande gröda växer bra) för andra grödor som spannmål. Detta gör baljväxterna mer attraktiva i den ekologiska odlingen. Ungefär en fjärdedel av alla baljväxter är redan ekologiskt odlade. Några gårdar, som Fagraslätt, säljer direkt till konsument - väl värt att stödja.

Vi kan också öka humankonsumtionen av baljväxter i Sverige, även om jag inte tycker att man skall överdriva vare sig behovet eller nyttan. Spannmål och potatis kompletterade med mjölkprodukter, ägg eller kött (även i mindre mängd än de nuvarande) räcker gott och väl för vår proteinförsörjning. Inte ens med en fortsatt vegotrend tror jag att man skall räkna med någon explosion av ärt- eller bönkonsumtionen. 

Det är värt att notera att i baljväxternas Mecka, Indien, bidrar baljväxterna likväl inte med mer än 13 % av proteinförsörjningen medan animalier står för mer än 22 % av proteinet och spannmål står för hälften. Indierna äter ungefär 13 kg baljväxter per person och år – förvisso många gånger mer än svenskarna, men likväl bara 28 % av den mängd som rekommenderas i den beryktade Eat-Lancet kosten**.

 

 

* Inlägget handlar om storfröiga baljväxter för mogen skörd. Utöver dessa är också de vanliga foderväxterna klöver (röd, vit och alsikeklöver), lucern och ett flertal mindre vanliga foder och gröngödslingsväxter baljväxter. Dessa odlas på stora arealer.

** Som en extra twist hävdar en nyligen publicerad forskningsartikel att utsläppen från Indiens mat skulle öka med 50% om man tillämpade EAT-Lancetkosten.



[i] Land Lantbruk, Mest lönsamt att odla, nr 45, 30 oktober 2020.