Favorit i repris

Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor man har och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.

När det stod klart att vår mor inte skulle leva länge, så initierade det privata vårdhemmet i Uppsala programmet för palliativ vård. Jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade hur det fungerade. Frågeformulär skulle fyllas i och hon visade hur deras ISO 9001 certifierade kvalitetssystem skulle garantera att mamma skulle få god vård.

Det tog inte många dagar innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor man har och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Ofta kom jag in i rummet bara för att finna att persiennerna var neddragna, trots att min mamma alltid ville kunna titta ut. TV:n stod ofta på i ett trots att mamma aldrig sett på TV på det sättet. I många fall stod till på köpet en stol eller annat i vägen så att mamma ändå inte kunde se bilden. Det fördes mycket noggrann logg över hur mycket vätska (ingen!) som hon fick i sig, däremot var det ingen som noterade att hon inte orkade suga på sugröret, utan att man var tvungen att spruta in juicen för att hon skulle få i sig något överhuvudtaget.

Det är dags att avslöja kvalitetssäkringsreligionen som bara en av många flugor inom organisationsstyrning och ledning. Mina invändningar bygger på tre grunder. För det första bygger systemen på felaktiga antaganden. För det andra saknas det vetenskaplig grund för att slå fast att kvalitetssäkring levererar det man påstår och för det tredje att även om den faktiskt skulle ha vissa positiva effekter så uppväger de inte de mycket stora insatser som behövs för att införa systemen. Jag själv har arbetat med certifiering, ackreditering och revision i tjugo år och har infört kvalitetsledningssystem och kvalitetssäkring i ett flertal organisationer. I de flesta fall har det varit frustrerande, resultaten har varit blygsamma och ibland rent negativa.

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är en av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också givits en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver den standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter, revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, dvs de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

De som förespråkar kvalitetssäkring säger att ”kvaliteten kommer först” eller liknande. Men vad betyder det? Är kvalitet viktigare än arbetarskydd eller miljöskydd? Är det viktigare än vinst? De som utvecklar kvalitetssystemen tar oftast sin utgångspunkt i standarden, men det är en dålig utgångspunkt för att förbättra organisationer. Ett bra förbättringsarbete tar avstamp i hur organisationen fungerar här och nu och inte i hur den borde fungera.

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur det skall göra något i stället för att ha frihet och motivation och förstå varför. Förutom att det är en trist människosyn så blir det också lätt självuppfyllande eftersom betoningen på checklistor och kvalitetsmått gör att det blir de som är viktiga och inte verksamhetens egentliga syften och mål, precis som i exemplet med min mammas vård i livets slutskede.

Många organisationer inför kvalitetsystemen för att ”de måste”, antingen för att samhället kräver det, köparna kräver det eller för att konkurrenterna har gjort det. Det leder till att kvalitetssystemen i många fall inte genomförs fullt ut och att de görs som ett särskilt projekt, och glöms lika fort igen. Hyllor med pärmar är kanske det mest påtagliga resultatet.

 
Slutligen så inriktas revisionerna på själva systemen och inte på den egentliga kvaliteten i produkten eller tjänsten. Revisorerna kontrollerar att systemen är korrekt införda och att organisationen gör den föreskrivna interna revisionen och översynen. Det i sin tur leder till att organisationernas fokus blir att bli ”reviderbara” snarare än pålitliga och robusta. Det är hög tid att denna kvasivetenskap rensas ut.  

Artikeln ovan publicerades av Svenska Dagbladet  20 januari 2013 och blev väldigt mycket läst, delad och kommenterad. Jag läste just en tänkvärd artikel av Marina Eriksson i Landets Fria, vilket fick mig att tänka på den här artikeln, som numera ligger bakom SvD:s betalvägg.

Etik till salu?

Kväkaren Benjamin Lundy öppnade en affär i Baltimore 1836 där han bara sålde produkter från “fria arbetare”, dvs inte slavar. Det är ett tidigt exempel av etiskt marknad som fortsatte ända till slaveriet avskaffande i USA 1865.

Etiska marknader som bygger på frivilliga standarder och certifiering har spridits i en snabb takt över världen de senaste decennierna. De är ett resultat av några trender som samverkar, särskilt

- att marknader och konsumentens val framställs som viktiga verktyg för att nå etiska, ekonomiska, miljömässiga eller sociala mål,

- avreglering och privatisering,  

- en stenhård global konkurrens vilken driver på en differentiering på marknaden för att undvika att produkterna hamnar i commodity hell (handelsvaruhelvetet), dvs att betraktas som namnlösa massprodukter.  

När du köper en kopp kaffe för 20 kronor får bonden 30-40 öre för kaffet i koppen. Om du köper en kopp ekologiskt och rättvisemärkt kaffe så får du betala 25 kronor – och bonden får kanske 40 eller 50 öre. Bondens inkomst ökar, kanske med imponerande 20-25 procent. Med ett annat perspektiv kan man säga att du får betala 5 kronor mer för att öka bondens inkomst med 10 eller 15 öre. Frågan är om marknaden är ett effektivt sätt att omvandla konsumenternas vilja att betala för direkta eller indirekta fördelar i produktionen till ekonomiska styrmedel för bönderna.

Vi har inga frivilliga märkningssystem för arbetsförhållanden i Skandinavien, medan i USA har man nu utvecklat Food Justice Certified märket som skall garantera justa arbetsvillkor i jordbruk och livsmedelsindustrin. Varför? Därför att det behövs i USA men inte i Skandinavien. Den här typen av frivilliga märkningssystem utvecklas i det vakuum som finns mellan det som är bra reglerat på marknaden och det som är bra reglerat av samhällets lagstiftning. Man kan diskutera om de är ett resultat av ”marknadsmisslyckande” eller av ”politikmisslyckande” eller om de helt enkelt är normala inslag i samhället.

Det finns flera sektorssystem som Roundtable for sustainable palm olja, och liknande för soja och biobränslen som har ambitionen att vara “golvregler” dvs en förutsättning för att få sälja på marknaden. De har självklart ett mycket stort inflytande på handeln, och blir då de facto obligatoriska på samma sätt som lagar. Man kan fråga sig om de inte då skall följa samma principer för hur de utvecklas och bestäms som lagar (I stället för att beslutas av märkesägarna). Många, särskilt u-länder ser den här typen av frivilliga system som rena handelshinder.

I de flesta fall dikteras de av de starka aktörerna på marknaden. Ett typiskt exempel av det är GLOBAL GAP, en standard för hygien och säkerhet på jordbruksprodukter, där handelskedjorna dikterar regler vilka i praktiken utestänger miljoner småbrukare från marknaden. Samma handelskedjor som uppmanar oss att köpa rättvisemärkt för att gynna småbrukare.

I Sverige, som i de flesta länder, anser regeringen att det är konsumenternas val som kommer att avgöra om bönder kommer odla ekologiskt eller inte. Men det är klart att regeringen kunde, om den ville, förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller lägga extremt höga avgifter på dem. Regeringen kan förbjuda djurfabriker om den ville, och vi kan som medborgare kräva det.

Det används cirka 100 000 kemikalier. Jag gör sannerligen inget medvetet val om min dator skall vara dränkt i den ena eller den andra kemikalien eller vilka kemikalier som finns i min nya soffa. Att vi skall välja miljövänliga produkter betyder att staten accepterar att det säljs produkter som är skadliga för miljön. Jag tycker inte att det skall vara ett konsumentval om det skall vara bisfenol A i min mat.

Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. Vilket är orsaken till att köpet av rättvisemärkt kaffe aldrig kommer utrota fattigdomen. Det förstod också de som kämpade mot slaveriet i USA. Det var inte konsumtionen av produkter från fritt arbete som utrotade slaveriet, utan politisk handling och till och med ett inbördeskrig som gjorde det.

Men det ena kan leda till det andra.

-Många konsumenter vägrade att köpa burägg fram till att de förbjöds

-Miljövänner köpte freonfria kylskåp fram till att de fasades ut som ett resultat av Montrealprotokollet 1989

-Det tog mer än tjugo år av konsumentaktioner och andra typer av bojkotter mot apartheidregimen i Sydafrika tills regeringarna i västländerna gick med på ekonomiska sanktioner i mitten av åttiotalet.

Det är således ingen antingen-eller diskussion. De flesta, inklusive mig själv, vill inte ha en förmyndarstat där staten i detalj talar om för oss vad vi skall göra, vad vi skall köpa och vad vi inte skall köpa.

Det är bra att göra medvetna etiska val som konsument. Det är inte bara bra – det är vår skyldighet. Men i många fall så är det bättre att vi gör valen gemensamt som medborgare i stället för som konsumenter. Det är främst de mindre viktiga valen och de val där det råder stor oenighet som bäst lämnas till konsumenten.

Att säga till konsumenter att de kommer att förändra världen eller utrota fattigdomen genom att shoppa är att luras.

Inledning till en panel under rubriken Ethics for sale? 11 september 2013
(inlägget följdes av en paneldebatt med många intressanta tankegångar)

Från allt är utbytbart till att bygga relationer

Matfusk är inget nytt. Det har länge funnits folk som söker snabba pengar genom att blanda ut mjölken med vatten, vinet med glykos, kaffet med rostat korn. Fusk får vi nog leva med. Men det finns situationer och system som uppmuntrar till fusk och sådana som uppmuntrar till ärlighet. 

Dagens livsmedelsproduktion har mer och mer tagit samma form som annan industriell produktion. Ett litet antal affärskedjor säljer produkter under eget varumärke,eller under märket av stora processföretag (det kallas för "förädling", men i de allra flesta fall finns det inget "förädlande" i processen, bara vinstskapande). Inte bara råvaror utan också själva industriprocesserna handlas på korta kontrakt där de är billigast. Det hela kallas för "värdekedjor" men borde kallas för vinstmaskiner.

Varje led i produktionen görs av specialistföretag som bara har marknadsrelationer till sina leverantörer och kunder. Certifiering av anonyma företag - som lever på att certifiera - påstås garantera integriteten. Kvar finns identiska produkter där leverantören kan bytas när som helst. Det är ett system som bygger på allas utbytbarhet och anonyma relationer. Eller rättare sagt, inga relationer alls, bara kontrakt och pengar.

Och då får man hästkött i hamburgaren och färgat fläskkött som säljs som nöt. På samma sätt som man får barnarbete i kakaoindustrin eller i textilindustrin. Och när privata vårdföretag begränsar blöjbytena på di gamle så agerar de likadant.   

Visst kan man - och skall - ha mer kontroll i produktionen.

Men det är också viktigt att inse att de moderna marknadslösningarna leder till dessa anonyma affärsmässiga relationer som bara kan fungerar med mer kontroll och mer certifieringar. Vi kunde istället söka andra "affärsmodeller", modeller som kanske just slutar vara "affärsmodeller" utan relationer mellan människor. Relationer som skapar mer förtroende och mer socialt kapital, istället för de nu förhärskande marknadsmodellerna som steg gör steg bryter ner vårt samhälle.

Tanken att fler och fler mänskliga relationer skall ersättas av marknadsrelationer, vilka i sin tur innebär att allt är utbytbart, är i grunden en omänsklig tanke.    

"En hög med pärmar"

Jag har fått helt överväldigande positiva reaktioner på min artikel om kvalitetssäkring i Svenskan igår. Den var också den mest lästa under stora delar av dagen. Hela tusen personer har rekommenderat den på f---book. 

En cancerläkare skriver såhär
Din artikel är en av de väsentligaste bidragen till samhällsdebatten det sista årtiondet. Alla dina exempel och reflexioner är fullständigt korrekta och mycket relevanta. De gäller inte bara skola och sjukvård. De visar hur pseudo -objektiva utvärderingar underminerar den personliga arbetsmoralen och ansvarskänslan.

Tron på att det går att utvärdera komplexa arbetsinsatser objektivt och kvantifierbart är grundförutsättningen för att ekonomistyrning skall fungerar även om man inte säljer ut arbetsresultatet på en öppen marknad.

De ekonomiska styrsystem som fungerar i  en öppen marknad används i försök att effektivisera offentligt finansierad skola och sjukvård trots att det bara finns fiktiva priser på arbetsresultaten. Det finns inte ens adekvata prisrelationer mellan t.ex. behandlingsresultat vid olika diagnoser.  Man använder  konstruerade prisnivåer, som  tagits fram från kostnadsanalyser gjorda långt tidigare i då befintlig organisation. De säger inget om det egentliga värdet för individ och samhälle av uppnådd effekt.

En annan läkare:

Jag jobbar som läkare inom sjukvården. Just nu sedan många år i Norge. Men jag har under alla dessa år upplevt att det är exakt som du säger. Alla dessa "kvalitetssystem" är bara en hög med pärmar. Och en möjlighet för ledning och ansvariga att svära sig fria från ansvar. Och som du skriver. Man betonar inte det personliga ansvaret längre. Jag tycker ju att en stor del av kvalitetsarbetet grundläggs av personligt engagemang!

En professor i hälsa

I thank you for taking the time to write the article and having the courage to publish it.  Your experience is not unusual.  First hand accounts of experiences with trying to care for a relative are especially important -- this is for me a kind of 'ground truth' that tells us exactly what the situation is.

En ledarksapskonsult:

Du har så rätt! Och det är en sån lättköpt religion som i värsta fall innebär ansvarsfrånskrivelse och att människor slutar tänka själva.

Flera har skrivit och berättat om hur de straffats eller förlöjligats för att de ifrågasatt dogmerna. Fd informationsdirektören Björn Thärnström skriver på sin blogg:

För snart nio år sedan skrev jag en kolumn i Skatteverkets tidning. Den handlade om det administrativa nedfallet, som jag kallade den – i mitt tycke – onödiga interna byråkratin. En massa påbud uppifrån som var totalt meningslösa. Hit hörde bl.a. det så kallade kvalitetsarbetet.  Jag fick massor med positiva tillrop av medarbetare (och även av en del chefer) runt om i landet, men ledningen straffade mig. Vi den kommande omorganisationen året efter hamnade jag i kylan.

ALLA gillar förstås inte vad jag skriver. 
Pluraworld skriver

Med stor förundran läser jag att kvalitetssystem är felaktiga och stör verkligheten. Så här skriver Gunnar Rundgren på Brännpunkt i SvD:

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur de skall göra något i stället för att ha frihet och motivation att förstå varför.

Något mer korkat påstående har jag inte hört på länge

I kommentarsfältet på SvD är de – få – som är kritiska mest kritiska mot att de har uppfattningen att jag inte tycker att man skall ha checklistor. Det är en uppfattning de fått från rubriken och bilden antar jag. Checklistor som är ett stöd är i många fall bra att ha, och i vissa lägen säkert helt nödvändiga. Checklistor som finns i stället för att folk tänker är en annan sak. Och så är det med många aspekter av det som går under begreppet kvalitetsstyrning. Många av delarna är användbara, men det är när systemet tar över som det ofta går fel.

Några har skrivit om Lean Management. Jag har ingen direkt uppfattning om i vilken omfattning Lean bygger på ISO 9000 och liknande, och har därför svårt att diskutera i vilken utsträckning mina erfarenheter har någon bäring på det. 

Jag snubblade över en debattartikel av Joakim Molander i ett närliggande ämne, då kallad resultatbaserad planering (eller något annat modeord som gäller för dagen). Den kan jag varmt rekommendera.

Mina erfarenheter ja. Ingången till min artikel var som anhörig i vården, men jag har skrivit flera andra artiklar på ämnet med andra ingångar. I den engelska artikeln Quality management is a management fad elevated to divinity  så är utgångspunkter min erfarenhet som kund till ett stort åkeri. Men i grunden finns mina kunskaper från kvalitetssäkringsarbete inom certifiering, ackreditering och i jordbruks och livsmedelssektorn. Vidare har jag som konsult upplevt hur man inom internationellt bistånd använder sig av kvalitetssäkring och resultatstyrning. Till ingen nytta....  

För övrigt så har intresset för ISO 9000 certifiering avstannat globalt sett.

I Sverige har antalet certifierade företag minskat från 5687 år 2010 till 4901 år 2011.

SvD artikeln har uppmärksammat bla av

Flyktlinjer

Vårdförbundet,
Gunnar Degerman,
Kvalitetsmagasinet,
Björn Tärnsgtröm,
POs reflektioner
Vetenskap och känsla     

Uppdatering 5 mars: Dagens Nyheter har haft en artikelserie av Maciej Zaremba som använder min artikel i SvD som referens.

Kvalitetsledningsreligionen

Svenska Dagbladet publicerar en debattartikel där jag kritiserar hur okritiskt kvalitetledningssystem införs i organisationer och hur man hänvisar till sådana system istället för verklig levererad kvalitet. Roligt nog är den just nu den näst mest lästa opinionsartikeln, och jag har fått mycket ros - och självklar en del ris också. En del av läsarna har skjutit in sig på rubriken - och upplever att jag påstår att checklistor är fel - de bör nog läsa hela artikeln först. Den som känner mig vet att jag tom har en förkärlek för checklistor...

En längre variant av samma artikel finns nedan. 

Jag har också skrivit om det i inläggen

Kejsaren är naken
kvalitetsutvärderingsplaneeländet!
Quality management is a management fad elevated to divinity
How quality Management can result in low quality...

Intresset för kvalitetsledning har också minskat avsevärt, se Don't cry for ISO 9001

artikeln har uppmärksammat bla av Vårdförbundet,
Gunnar Degerman,
Kvalitetsmagasinet,  
Björn Tärnsgtröm, 
POs reflektioner 
Vetenskap och känsla     
  

----------------------------------------------------------------------------------------------

Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.

När det stod klart att vår mor inte skulle leva länge, så initierade det privata vårdhemmet i Uppsala programmet för palliativ vård. Jag fick prata med en sjuksköterska som förklarade hur det fungerade. Frågeformulär skulle fyllas i och hon visade hur deras ISO 9001 certifierade kvalitetssystem skulle garantera att mamma skulle få god vård.

Det tog inte många dagar innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Ofta kom jag in i rummet bara för att finna att persiennerna var neddragna, trots att min mamma alltid ville kunna titta ut. TV:n stod ofta på i ett trots att mamma aldrig sett på TV på det sättet. I många fall stod till på köpet en stol eller annat i vägen så att mamma ändå inte kunde se bilden. Det fördes mycket noggrann logg över hur mycket vätska (ingen!) som hon fick i sig, däremot var det ingen som noterade att hon inte orkade suga på sugröret, utan att man var tvungen att spruta in juicen för att hon skulle få i sig något överhuvudtaget. 

Det är dags att avslöja kvalitetssäkringsreligionen som bara en av många flugor inom organisationsstyrning och ledning. Mina invändningar bygger på tre grunder. För det första bygger systemen på felaktiga antaganden. För det andra saknas det vetenskaplig grund för att slå fast att kvalitetssäkring levererar det man påstår och för det tredje att även om den faktiskt skulle ha vissa positiva effekter så uppväger de inte de mycket stora insatser som behövs för att införa systemen. Jag själv har arbetat med certifiering, ackreditering och revision i tjugo år och har infört kvalitetsledningssystem och kvalitetssäkring i ett flertal organisationer. I de flesta fall har det varit frustrerande, resultaten har varit blygsamma och ibland rent negativa.

Huvudexemplet på kvalitetssäkringsstandard är ISO 9000 serien som först publicerades 1987. Den byggde på en engelsk standard (BS 5750), som i sin tur hade utvecklats från en standard från USA:s försvarsdepartement som skulle hindra bomber från att explodera i hangarerna i stället för vid målet. Nu har ISO 9000 avläggare i miljöledning (ISO 14000), i certifiering (ISO 65) och i livsmedelskvalitet i form av ISO 22000. 

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är en av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också givits en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver den standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten.

Socialstyrelsen kräver t.ex. att det ska finnas ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården, Verksamheterna tar fram kvalitetsledningssystem och dokumenterar hur man ska arbeta för att få detta att fungera. Uppföljningen av resultaten sker inom verksam­heten genom revisioner. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter,  revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, dvs de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

Beställare i byggbranschen talar om att de inte är riktigt nöjda med hur systemen fungerar idag och talar om att för mycket fokus på checklistor bara tar hantverkarens tid utan egentlig nytta....de små entreprenörerna utan system klarade kvalitetsarbetet bättre (Byggentreprenörernas kvalitetssystem, av Ulf Johansson). En studie från tillverkningsindustrin visar att det inte fanns några skillnader i frekvensen felaktiga produkter mellan företag med kvalitetssystem och företag utan sådana (Theimpact of ISO 9000 quality management systems on manufacturing, Tufan Koc, Journal of Materials Processing Technology Volume 186, Issues 1–3, 7 May 2007, Pages 207–213). 

De som förespråkar kvalitetssäkring säger att ”kvaliteten kommer först” eller liknande. Men vad betyder det? Är kvalitet viktigare än arbetarskydd eller miljöskydd? Är det viktigare än vinst? Kvalitetsskrået utvecklar manualer och system och tror att de skall styra organisationen, men det är sällan de gör det. Ekonomichefen, marknadschefen och Vd:n har ofta en annan agenda. De som utvecklar kvalitetssystemen tar oftast sin utgångspunkt i standarden, men det är en dålig utgångspunkt för att förbättra organisationer. Ett bra förbättringsarbete tar avstamp i hur organisationen fungerar här och nu och inte i hur den borde fungera.

Kvalitetssystemen bygger på åsikten att folk presterar bättre om de blir tillsagda vad och hur det skall göra något i stället för att ha frihet och motivation och förstå varför. Förutom att det är en trist människosyn så blir det också lätt självuppfyllande eftersom betoningen på checklistor och kvalitetsmått gör att det blir de som är viktiga och inte verksamhetens egentliga syften och mål, precis som i exemplet med min mammas vård i livets slutskede. 

Även om de skulle ha visst värde, så motsvarar det oftast inte de mycket stora kostnader som införandet medför och det stora arbete som det innebär gör att mindre energi ägnas åt andra (verkliga) problem. Kostnaderna är proportionellt mycket större i små företag, vilket betyder att kraven gynnar de stora. Många organisationer inför kvalitetsystemen för att ”de måste”, antingen för att samhället kräver det, köparna kräver det eller för att konkurrenterna har gjort det. Det leder till att kvalitetssystemen i många fall inte genomförs fullt ut och att de görs som ett särskilt projekt, och glöms lika fort igen. Hyllor med pärmar är kanske det mest påtagliga resultatet. 

Slutligen så inriktas revisionerna på själva systemen och inte på den egentliga kvaliteten i produkten eller tjänsten. Revisorerna kontrollerar att systemen är korrekt införda och att organisationen gör den föreskrivna interna revisionen och översynen. Det i sin tur leder till att organisationernas fokus blir att bli ”reviderbara” snarare än pålitliga och robusta. Detta har beskrivits väl av Michael Power i boken Ritualsof Verification.

Självklart så är inte kvalitetsledning och kvalitetssäkring alltid dåligt, tvärtom kan de  vara bra i en del fall. Men det betyder inte att de alltid är bra eller att de i största allmänhet leder till mer pålitliga eller effektiva system. De bör ses som ett av många verktyg organisationer har för att styra sin verksamhet, ett verktyg som passar vissa bättre än andra beroende på storlek, kultur, resurser, stabilitet och verksamhet. De bör inte vara obligatoriska annat än i undantagsfall, och även när de är obligatoriska skall de inte ersätta kvalitetskontroll. 
 --------------

Uppdatering 5 mars: Dagens Nyheter har haft en artikelserie av Maciej Zaremba som använder min artikel i SvD som referens.

Standarder i maktens tjänst

Jag har just skrivit en längre recension på engelska av boken Standards: Recipes for Reality by Lawrence Busch, The MIT Press, 408 pages. Lawrence Busch är professor vid Michigan State University och är en av de få som studerar standarder som samhällelig institution. 

Det mest intressanta är Busch analys av hur standarder har spelat en avgörande roll för det ny-liberala projektet med en statsapparat som drar sig tillbaks. Samtidigt som företagen inte vill ha statligt reglerade marknader och förespråkar avreglering och "fria marknader" så är de skräckslagna för fria marknader där allt skall förhandlas hela tiden. I stället söker man förutsägbarhet. Modern produktion är organiserad enligt principerna "lean production", "outsourcing" och "just-in-time", vilket gör att företagen är beroende av relativt stabila och effektiva handelskedjor. Och det är där standarder kommer in. De blir ett sätt att kontrollera kvaliteten i dessa kedjor. Det är för det mesta de företag som leder kedjorna som också definierar standarderna. 

Även på ett annat område har standardiseringen varit en del av att staten drar sig tillbaks (nu är det i och för sig en myt att staten drar sig tillbaks, den växer nästan hela tiden, men den tar nya roller och lägger sig inte i marknaden så mycket). När man avreglerar eller konkurrensutsätter offentlig verksamhet uppstår normalt behovet att standardisera dessa tjänster på ett sätt att antingen medborgaren (som i det här fallet kallas kunden) eller kommunen/staten vet vad man får. Standardiseringen är en förutsättning för att omvandla det som tidigare bara gjordes till en tjänst som kan konkurrensutsättas. 

Busch noterar också att tidigare standardisering främst syftade till att skapa enhetlighet och global konkurrens, medan senaste decenniernas standardisering ofta används för att komma undan den globala konkurrensen genom differentiering. Ekologiska produkter och deras regler är tydliga exempel av det. 

Busch diskuterar den ökade valfriheten som både denna marknadsdifferentiering och de val vi som medborgare förväntas göra av skola, vård, äldreomsorg, pension, elleverantör mm. Han ser att den starkt ökar ”transaktionskostnaderna”, dvs det är en massa besvär att göra alla dessa val, och att det tar mer av vår tid och energi. Han menar också att denna nya valfrihet främst gynnar de  rika. Han menar att de rika inte bara har råd att köpa de bästa tjänsterna, men också att de har råd att köpa hjälp med att välja (personal shopper, elmäklare, pensionsrådgivare), att medelklassen klarar av att göra dessa val, men att de minst välbeställda, minst uppkopplade och lägst utbildade systematiskt missgynnas.  

Busch pekar på att standarder oftast diskuteras som om det är tekniska dokument och att de därför inte är föremål för politiska demokratiska processer när de beslutas, men att detta i kombination med att fler och fler företeelser i samhället regleras av standarder gör att vi förlorar makt över villkoren för våra liv – och att den makten tas över av företag och andra institutioner som utvecklar standarder.

Boken är väl värd att läsa.

Lite enklare för ekologiskt handel är goda nyheter

Ekologisk odling har funnits i sin moderna form i knappt 100 år. Föregångare som Rudolf Steiner, Lady Eve Balfour och Albert Howard såg faror med den kemikalisering av  jordbruket som tog sin början i slutet av 1800-talet. Soil Association i England och den biodynamiska Demetermärkningen var de första initiativen som togs för att standardisera odlandet. De första regelverken var mycket enkla. KRAV:s första regler som kom 1985 rymdes på en sida, att jämföra med dagens 250. Kontrollen sköttes oftast av odlarna själva eller av en rådgivare och det var först i början på 80-talet som oberoende kontrollsystem växte fram, KRAV var en av pionjärerna. EU:s lagstiftning 1991 blev startskottet för en utveckling i stor skala – idag har nästan 100 länder lagar som definierar hur en vara ska ha odlats för att få säljas som ekologisk. I Sverige fanns ingen önskan om lagstiftning, men vi fick den på köpet med EU-medlemskapet.


Lagstiftningen omfattar också importen, d v s att andra länders produkter ska uppfylla lagarna i importlandet. Till det kommer att organisationer som KRAV har egna regler som ska följas för att importerade produkter ska kunna KRAV-märkas. Men eftersom olika länder har olika lagstiftningar finns det exportörer som tvingats ha upp till åtta olika ekologiska certifieringar för att kunna sälja till de viktigaste marknaderna.


Ökade kostnader och direkta handelshinder är resultatet. I början fanns uppfattningen att alla skulle anpassa sig till importlandets krav, eller att man skulle kunna ha en bindande internationell standard för ekologiska produkter. Men ekologisk odling bygger på lokal anpassning – inte på internationell standardisering. För tio år sedan samlade den ekologiska världsorganisationen IFOAM och de två FN-organen FAO (jordbruk) och UNCTAD (handel) parter från hela världen för att söka lösningar på problemen. Jag var en av intitiativtagarna.


I samband med den stora ekologiska mässan Biofach i Nürnberg i förra veckan avslutades det arbetet med konferensen Let the Good Products Flow. Något stort genombrott har inte skett, men vissa framsteg har gjorts. Framförallt har man lyckats få förståelse för att ”likvärdighet” (ekvivalens) ska vara underlaget för godkännande av import. Det viktiga är att reglerna syftar till att säkerställa samma principer – inte att de är identiska. I den andan reviderade EU sin lagstiftning för några år sedan och 30 kontrollorganisationer utanför EU blev godkända i december 2011.


Vid Biofachmässan tillkännagavs att EU och USA har erkänt varandras regler och kontroll av ekologiska produkter. Det är en stor lättnad för handeln med ekologiska produkter. Visst, inte är alla så positiva till obegränsad internationell handel med produkter, jag är själv ganska kritisk, men om man över huvud taget skall begränsa handel så tycker jag man skall göra det på andra sätt än med tekniska handelshinder för ekologiska produkter.


Särskilt roligt var det att höra USA:s vice jordbruksminister Kathleen Merrigan svara på frågan om de bryr sig om utvecklingen av reglerna utanför usa när de utvecklar sina egna regler. Hon svarade att de håller koll på vad IFOAM och KRAV gör - hon nämnde ingen annan, inte ens EU:s lagstiftning.
(lite modifierad efter mitt bidrag till Ekolådans veckobrev. )

Resultatet spelar ingen roll

ISEAL, har kommiot ut med en intressant rapport,

The ISEAL 100 Survey Results - Business and Certification: Beyond the Tipping Point

I den finns mycket matnyttigt. Jag fastnade speciellt för detta:
dvs, att för olika miljömärkningssystem och sociala märkningssystem så anser de som använder systemen (företagen) att den egentliga effekten av systemet var minst viktigt, medan hur den kontrolleras och utformas är viktigt. På sätt och vis är det lite deprimerande och stöder min tes att formerna och systemen har blivit de viktigaste och att vad systemen egentligen tjänar till spelar en lite roll. Det är också där som hela "uthållighetsbranschen" tappar bort sig. Systemen bjuder över varandra i att erbjuda syndernas förlåtelse, men egentligen är de få som kan visa på så stora resultat. Detta är ju allra mest tydligt för the ISO inspirerade ledningssystemen (ISO 9000, 14000, 22000), där resultaten egentligen inte spelar någon som helst roll.

....och liknande nonsens vad gäller örtmediciner

Man hinner bara ta sig för pannan för ett korkat EU direktiv, innan det är dags för nästa. På samma sätt som man vill kontrollera alla frön så vill man tvinga in alla örtmediciner i ett mycket strikt ramverk. Visst, de kan vara farliga och ha biverkningar, men många av dem har använts i hundratals, kanske tusentals år, och det är inte större skäl att underkasta dem strikta test nu - det vore som att börja testa morot, postatis och vete för att se att de inte är farliga. Jag är ingen expert i frågan, men det påminner starkt om det som gäller för fröna (se nedan). Du kan läsa mer på
http://www.anh-europe.org/news/anh-press-release-appeal-to-european-herbal-sector
(på engelska)

f.ö. så beskriver jag just det här i ett avsnitt av Trädgården Jorden:
"Radikala monopol
Med ”radikala monopol” syftar Illich på att en viss teknik eller en viss organisationsform ges en ställning där det i princip är omöjligt att klara sig utan det. Ett sådant exempel är polis och militär, som ju medvetet givits en unik ställning. Staten har ett radikalt våldsmonopol, det är endast staten som har rätt att utöva våld eller direkt begränsa medborgarnas frihet. Så långt är allt väl kanske, det får anses vara en del av samhällskontraktet. I det moderna samhället har dessa radikala monopol utökats långt utöver deras ursprungliga roll. Skolan är i princip ett radikalt monopol. Den är dels obligatorisk och dels starkt reglerad och kan bara tillhandahållas av godkända institutioner. Det är i princip omöjligt att komma någonstans i samhället om man inte har vissa specificerade utbildningar, oavsett vilka kunskaper man har. Internet är snart ett radikalt monopol, då det är nästan omöjligt att få tillgång till en del information och service om man inte är uppkopplad – i takt med att myndigheters och företags service förbättras på internet försämras den i ”verkligheten”. I USA får nog biltrafiken också anses vara ett radikalt monopol. Pengar är en särskild sorts radikalt monopol, vilket diskuteras mer senare. Det är inte alltid det finns en lag eller formell makt bakom dessa monopol.
 Standardisering och certifiering är relativt nya fenomen som ofta fungerar som radikala monopol som driver på koncentration och storskalighet. En tanke med standardiseringen är att den skall främja konkurrens på lika villkor, men ofta tvingar den företag att använda samma teknik och undviker på så sätt konkurrens. Ett exempel är livsmedelshygienregler. Samhället och köparna har konstant ökat kraven på livsmedelshygien. En av effekterna av detta är en utslagning av de mindre företagen och traditionella livsmedelsförädlingsmetoder. Ett annat område är byggnadsnormer/koder.
 Resultaten av de radikala monopolen är en kraftig begränsning av individens frihet och de kan leda till direkta tvång, t.ex. obligatorisk vaccination, avsättning av pensionskapital eller att höns måste hållas inomhus. Många av dessa saker krävs i all välmening, men utgör icke förty rent repressiva inslag i vårt samhälle, de begränsar valfriheten starkt och framförallt, vilket är det viktigaste, tvingar de in människor i de av samhället sanktionerade produktions-, konsumtions- och livsstilssystemen."

Ny föreskrift från Jordbruksverket – flera frösorter riskerar att försvinna

Ett trist exempel på det som Ivan Illich kallade "radikala monopol". Vårt samhälle blir tyvärr mer och mer intolerant. Standardisering och certifiering kan vara nyttiga, men de kan också leda till enfald i stället för mångfald.

Jordbruksverket har precis kommit med ett förslag på en ny föreskrift om bevarandesorter och amatörsorter av köksväxter. Förslaget baseras på ett EU-direktiv och innebär att alla köksväxtsorter som inte finns med på EU’s sortlista måste registreras till en kostnad av en anmälningsavgift på 3000 kr och en årlig avgift på 2000 kr. Gamla och lite udda sorter som inte odlas i några större mängder får därmed svårt att bära sina kostnader. De fröfirmor som säljer dessa sorter får svårt att överleva och 300-500 sorters grönsaksfröer riskerar att försvinna! Vem gynnar det här, kan man undra? Remisstiden är extremt kort, sista datum för remissvar är den 10 november och de nya reglerna förväntas gälla från den 1 januari 2011. Kontaktperson på jordbruksverket är Linda Qvarnemark, linda.qvarnemark@jordbruksverket.se

Mer info hittar ni här:

http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/remisserochyttranden/remisser.4.2d224fd51239d5ffbf7800032690.html

http://www.alltomtradgard.se/forum/view-thread.xml?thread_id=840259&forum_id=13&moffset&offset=0&last=1

http://playrapport.se/#/video/2225034

Förstatligande av ekologiskt lantbruk

Det är dumt att märkningen av ekologiska produkter skall vara så reglerad som den redan är - och obegripligt varför regeringen vill reglera den ännu mer.

Den statliga kontrollen av ekologisk produktion har lett till ökade kostnader, minskad valfrihet för konsumenten och likriktning och bristande innovation i branschen. Samtidigt har inte trovärdigheten för ekologiska produkter ökat hos konsumenterna. Det genereras med andra ord ingen direkt nytta, men avsevärda kostnader. Det är ett typexempel av ett statligt engagemang som är onödigt och rent av skadligt.

Regeringen skickar ut remiss på en ny lagstiftning för ekologiskt lantbruk så här i jordgubbstider. Den handlar om en svensk tillämpning av de två EU förordningarna 834/2007 och 889/2008. I korthet så handlar den svenska tillämpningslagstiftningen om hur kontrollen skall gå till och arbetsfördelningen mellan kontrollorganen (Aranea, SMAK m.fl.) och de ansvariga myndigheterna (Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Fiskeriverket och alla kommuner samt Swedac). Några av nya saker som introduceras där är att:
- kontrollorganen kan inte utfärda sanktioner, bara myndigheterna
- myndigheterna skall hantera överklagande
- myndigheterna skall reglera avgifterna för kontrollen
- de privata kontrollorganen skall tillämpa förvaltningslagens bestämmelser för öppenhet och sekretess.

Med denna lagstiftning tas ytterligare ett steg av byråkratisering och förstatligande av det som ursprungligen var en mycket "alternativ" och utomstatlig verksamhet. Huvudproblemet ligger redan i EUs förordningar, men den svenska tillämpningen spär på det som redan är bekymmersamt. Av någon anledning - vilken EU kommissionen aldrig lyckats förklara - så hanteras regler och kontroll av ekologisk odling som om det vore en livsmedelssäkerhetsfråga. Men det är det inte. Om samhället ansåg att det verkligen vore en livsmedelssäkerhetsfråga så skulle man självfallet påbjuda att all mat skulle vara ekologisk. Kontrollen av ekologisk produktion är i stället en redlighetesfråga, dvs att det som påstås rörande varorna är sant.

Det är mycket svårt att förstå varför samhället reglerar detta påstående om en produkt så mycket mer än andra påstående. Man kan jämföra med miljömärkning, med Sigillmärkning, med Fair Trade märkning, med frigående höns märkning osv. Inga andra av dessa märkningar är reglerade på samma detaljerade sätt som märkningen av ekologiska produkter. Vissa, som klassificeringen av ägg är delvis reglerade, men det finns inte någon obligatorisk certifiering som för det ekologiska. Men de allra flesta är helt oreglerade. Att de är oreglerade betyder inte att konsumenten är utan skydd. Dels har de olika koncepten sina egna system för märkning, dels gäller den allmäna marknadsföringslagstiftningen för de påståenden som görs.

Genom EU:s, svenska statens och KRAV:s agerande (genom att släppa certifieringen) finns det inte längre någon som tar ett helhetsansvar för trovärdigheten för de ekologisk produkterna. I stället för en samlad organistion (KRAV) dit alla kunde vända sig och få ett svar, så har vi en handfull kommersiella certifieringsorganisationer, fyra statliga myndigheter och alla kommuner som aktörer. Och den konsument som nu har en fråga, kommer bollas runt mellan dessa i en aldrig upphörande dans. För tio år sedan kunde den konsument som var oroad för om en ekologisk produkt var pålitlig eller inte få svar direkt från den oberoende organisationen KRAV.

Sverige borde verka för avveckling av EUs lagstiftning för ekologisk produktion och om inte det går att genomföra så borde man i vart fall inte förstärka de tendenser som finns i EUs förordningar genom onödigt byråkratiska tolkningar.