Hur bryta tillväxtberoendet?

Under sjuttiotalet fanns det relativt starka röster som kopplade ihop miljöförstöring och den ekonomiska tillväxten. Känd är till exempel Romklubbens rapport TillväxtensGränser från 1972 (precis som Malthus bok om befolkningsfrågan antagligen en bok som få faktiskt har läst). Kopplingen mellan industrier och bilar-symboler för ekonomisk tillväxt-och utsläpp verkade tydlig. I början var industri och politiskt etablissemang okänsliga för denna kritik. Men kostnaderna för miljöförstöringen blev tydlig och folk ville kunna bada i sjön och andas luften utan rädsla. Detta ledde till att man sökte tekniska lösningar på föroreningar och genom förbättrad effektivitet eller genom införande av helt ny teknik minska användning av resurser. Delvis fungerade det; sjöar blev klarare och även om stadsluften lämnar en hel del att önska så har den inte försämrats i samma takt som bilarna ökat till antal. Och bilen drar mycket mindre bränsle än tidigare.

Men nu står vi där igen. Den biologiska mångfalden i världen är hotad eftersom vi tar mer och mer resurser i anspråk. Giftiga luftföroreningar har tagits bort med partikelfilter och katalysatorer men den ogiftiga koldioxiden seglar upp som det största hotet mot vår civilisation. Användningen av det likaledes harmlösa kvävet i konstgödsel riskerar att kväva skogar och hav. Oljan har inte tagit slut, men den har blivit dyr, och kraftigt ökade resurser får användas för att utvinna den, resurser som tas från annan ekonomisk aktivitet.

Den effektivisering som har genomförts har oftast inte lett till absolut minskning av utsläpp eller resursanvändning, för i och med effektivisering har också kostnader minskat, och konsumtionen ökat igen – det kallas ofta rekyleffekten. När bensinen räcker längre kör vi längre enkelt uttryckt.

Utöver det så har vi utlokaliserat stora delar av vår miljöpåverkan till andra länder. Att vår gris- och kycklingproduktion är byggd på soja från Brasilien, att större delen av våra konsumentprodukter kommer från rykande industrier i Kina syns inte i våra miljöräkenskaper. Om vi flyttar utsläpp till andra länder bokförs det som framsteg, istället för kolonisering av andras livsmiljö.

I den mycket läsvärda rapporten Grön ekonomi från Naturskyddsföreningen diskuterar Anton och Simon Grenholm frågan om vi kan nå en uthållig ekonomi genom det som kallas ”grön tillväxt”. De konstaterar att den gröna tillväxten ”är en orimlig tanke”, beroende på denämnda rekyleffekterna och de andra krafterna som driver ekonomisk tillväxt. Effektiviseringar är självfallet bättre än inga effektiviseringar, och grön konsumtion är bättre än smutsig konsumtion. Men utan att vi förändrar det system de sker i kommer de inte leda till generella miljöförbättringar eller minskat resursuttag.

Utöver effektivisering så behöver vi aktivt skydda naturen men också minska samhällets tillväxtberoende enligt Grenholms. Det är resonemangen om det sista som är rapportens stora förtjänst. Bland åtgärder som nämns finns cirkulär ekonomi, nya företagsmodeller där samhällsnytta är drivkraft och inte vinst, att vi skall växla in ökad produktivitet i minskad arbetstid (mer fritid) reglerad kreditgivning och lokal ekonomi. Samtidigt väjer de inte för svagheter i de föreslagna åtgärderna: cirkulär ekonomi är bra men har den inte samma rekyleffekter som effektivisering? Kommer folk vara motiverade att driva företag utan vinst och hur kommer vi kunna upprätthålla och finansiera välfärden om folk skall jobba mindre, då behöver ju ännu fler jobba i välfärdssektorerna? De efterlyser också systemförändring av större mått, men de hoppas inte på något plötsligt paradigmskifte, utan förordar åtgärder där det ”redan idag är möjligt att få till stånd diskussioner med de politiska partierna”.

Rapporten kunde ha vunnit på att ännu bättre förklara mekanismerna för hur den ökade produktiviteten och konkurrens driver tillväxten. I debatten förklaras oftast tillväxten med att det är konsumtionen som driver den ökade produktionen. Men det är snarast tvärtom, att den ökade produktiviteten driver konsumtionen. Och den ökande produktiviteten drivs av konkurrens och globala marknader.

Läs gärna inlägget: Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten

Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder

Att sätta pris på det vi får från naturen i pengar framställs av många som en universallösning på hur vi skall reglera vårt förhållande till naturen. Tvillingparet är att också lägga avgifter på de skador vi åsamkar naturen (t.ex. koldioxidavgifter). Ett typiskt marknadstänkande alltså. 

Andra menar att vi inte skall använda marknader för att reglera naturens tjänster eller de skador vi orsakar, men att det ändå kan finnas en viss poäng med att uttrycka dessa sakers värde i pengar, om inte annat för att öka vårt medvetande om hur viktiga de är. Constanza m.fl angav att värdet av ekosystemtjänsterna 1997 var 1,8 gånger den globala BNP.

Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget "värde". På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden - och därigenom också tillväxt. "Ekonomisk tillväxt mäter omvandling av naturen till pengar och allmänningar till varor" säger Vandana Shiva i en artikel i the Guardian häromdagen.

Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig, säger norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, och jag lutar nog åt att det är en riktig hållning.

I dagarna har utredningen för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället presenterats.

- Genom att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster tillsammans med användare, vilka ofta har viktig kunskap, kan värdet av ekosystemtjänster synliggöras, säger Maria Schultz. Våra åtgärdsförslag handlar om att hitta verktyg för att ta om hand och utveckla dessa värden.

Utredningen tar inte avstånd från att uttrycka ekosystemtjänsterna i pengar. "Beräkning av ekosystemtjänsters värden i monetära termer kan ge viktigt beslutsunderlag och motivera åtgärder. Dagens kunskap om sambanden bakom ekosystemtjänsterna är dock begränsad vilket försvårar sådana beräkningar." Och man pekar på att i viss utsträckning så har vi redan sådan ersättningar, t.ex. jordbrukets miljöstöd. Hur de egentligen fungerar behöver dock utredas vidare, säger utredningen. Men utredning påtalar också att:

Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering). 

Det här gäller ju i högsta grad jordbruket som ju påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna (t.ex. de tre exemplen i citatet) och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner (vilka också kan uttryckas i pengar). Intressant nog så föreslår utredning sedan - som det enda konkreta förslaget till användning av ekonomiska styrmedel - att "en större andel av jordbruksstöden skall användas till miljöersättningar" och att de sk gårdsstöden skall styras så att de ger en positiv effekt på den biologiska mångfalden.

I ärlighetens namn finns det nog väldigt lite samband mellan miljöstöden och de tjänster de påstås leverera. De är ju ett resultat av politisk kohandel och inte av någon form av vetenskapsbaserad uträkning.

Läs mer på t.ex
Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?
Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 
Vad har naturen gjort för oss
Osynliga Mirakel 
Effekt
Supermiljöbloggen
Uppsala nya tidning

Ett intressant seminarium arrangeras av Naturskyddsföreningen 22 november
och några dagar senare ett annat av Hagainitiativet

Svinaktig jordbrukspolitik

En kastreringstång från Namibia

För att kompensera bristande konkurrenskraft orsakad av kravet på att smågrisar skall bedövas vid kastrering (alternativt vaccineras) får svenska grisbönder från 1 september 2012 stöd för bedövning av grisar som skall kastreras.

Kastreringstödet

Bedövnings- och smärtlindringsmedel: Ersättning enligt kvitto.
Sprutor och kanyler: 0,26 kronor per behandlad gris.
Arbete: 4,45 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Vaccin: Ersättning enligt kvitto.
Säkerhetssprutan: Ersättning enligt kvitto.
Arbete: 2,90 kronor per gris och behandlingstillfälle.

Självklart kan detaljerna i ett sådant system diskuteras i det oändliga:

” Arbetsersättningen för vaccineringen bedömer vi som låg. Att hålla isär

galtgrisarna och dessutom vistas i en miljö med grisar som väger från 80 kilo

och uppåt och dessutom vaccinera tar längre tid, än den tidsåtgång som

Jordbruksverket presenterat.” säger LRF:s och grisföretagarnas remissvar

Men egentligen bryr jag mig inte om de där detaljerna, de är typiska cykelställsfrågor, dvs sådana där frågor som folk kan diskutera i evigheter, medan de inte lägger någon energi alls på jordbrukspolitiken i stort. Och det är det ju nästan ingen som gör. En anledning är nog att det är svårt, och ännu svårare som EU medlem eftersom 90% av jordbrukspolitiken utformas i Bryssel. Då får vi en politik som består av det smågulliga Matlandet, lag mot den stora varbölden i samhället, djursex, och bidrag för griskastrering.

Det stora problemet är att inga politiska partier och nästan inga intressegrupper vågar ifrågasätta att den heliga marknaden skall vara den i särklass främsta kraft som formar vårt jordbruk. Efter en period av trist jordbruksreglering fram till åttiotalet så har alla prisat marknaden.

Marknaden har misslyckats med att distribuera mat till de fattiga
Problemet är att Marknaden som enda styrmedel för jordbruket har många brister, redan för distributionen av produkter – vi ser ju att en miljard människor är hungriga.

Marknaden saknar mekanismer för att sköta ekosystemen
Jordbruket är en förvaltare av kultur och spelar en stor roll för landsbygden. Jordbruksekosystemen omfattar ungefär hälften av all biologisk produktion på jorden, vilket gör att hur vi sköter jordbrukssystemen i stort är hur vi sköter planeten. Och även den mest entusiastiske marknadsförespråkare tror knappast att marknaden är det bästa sättet att sköta de globala ekosystemen på – och varför skulle den vara det?

Fria marknader gör det mycket svårt för ett lands jordbruk att gå längre Det är svårt för lantbruket i ett land att gå före med högre miljökrav eller krav på djurvälfärd. En rapport, EU Pork Industry on Threshold of Changes, Rabobank industry note 268-2011 från Rabobank säger att kraven på djurvälfärd, miljö och markplanering för svinskötseln inom EU leder till 1,5 Euro högre kostnader per kg slaktad vikt jämför med de viktigaste konkurrentländerna USA och Brasilien. I sin tur hävdar svenska grisbönder att de har högre kostnader än konkurrenterna i Danmark eller Nederländerna på grund av svenska djurskydds- och miljöbestämmelser. Vilket är orsaken till kastreringsstödet ovan.

Nu kan man ju invända att det är precis likadant i industrin – varför skall jordbruket behandlas annorlunda? Men då glömmer man flera förhållanden.
1. Hårda samhällskrav har bidragit till att vi idag har den mest miljöfarliga industrin i fattiga länder
2. Industrin är inte alls lika platsbunden som jordbruket. De flesta industrier har samma teknik i hela världen, mer eller mindre samma typ av ägare, chefer rekryterade från samma internationella elit, nyckelarbetare från en global pool av experter, råvaror från samma länder mm. Det gör att lokala argument från industrin inte har samma bäring som lokala jordbruksförhållanden.
3. Industrin spelar ingen liknande roll som förvaltare av natur som jordbruket.

Det som är jordbrukaren förtjänst blir samhällets kostnader.
Jordbruket orsakar också mycket stora externa kostnader, som man bara undantagsvis betalar för. Som bara ett av många exempel: Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessment orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro, medan lantbrukarnas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattas till mellan 10 och 100 miljarder euro.

Vissa tror att man skall kunna kompensera alla dessa brister med olika typer av miljöavgifter och ersättningar för specificerade tjänster, på så sätt kan man fortsätta att jobba helt inom marknadens ramar. Men resultatet av ett sådant reglerande är att vi introducerar en detaljreglering som får Sovjetunionens jordbruksreglering att framstå som liberal....Se bara hur en enda liten skillnad mellan ländernas förhållanden, kastrering av grisar, ger upphov till ett särskilt stöd, en särskild lag, en särskild förordning och säkert några särskilda kastreringspoliser. Eller se hur våra miljöersättningar i jordbruket fungerar, och de håller en så länge mest på med små saker och inte stora miljöproblem som exempelvis jordbrukets klimatpåverkan eller kväveutsläpp.

Det står därför klart att det behövs andra mekanismer, om inte annat för att ta hand om allt det som marknaden inte sköter på bäst möjliga sätt. Vi vet av erfarenhet att ett statligt reglerat jordbruk har många svagheter. Exemplen från Sovjetunionen och Kina är avskräckande, det svenska jordbruket fram till åttiotalet var också starkt reglerat och utmärkte sig genom låg kvalitet och marknadsmonopol. EU:s jordbruksbyråkrati inger knappast någon entusiasm, inte heller USA:s.

Det är en stor utmaning att hitta modeller för hur livsmedel skall kunna distribueras på ett rättvist och miljömässigt välanpassat sätt samtidigt som jordbruket som vårdare av kultur och ekosystemen spelar en lika stor roll som den att producera mat.

Jag har inte alla svar, men ställer i alla fall frågan. Regeringen duckar helt för frågan, deras enda två jordbrukspolitiska insatser är en allmän strävan till avreglering av EUs jordbrukspolitik (vilket den delade med den tidigare regeringen också) samt det famösa Matlandet, en spottloska i havet. Oppositionen lyser inte heller särskilt starkt.

Läs mer
Arla fortsätter i samma spår - de kan nog inget annat
Jordbruket - vilken industri som helst

PS
Den som har stort intresse i griskastrering kan läsa mer på den här länken, eller på
Aftonbladet, ATL, SvD, Land, Politikerbloggen

Om Matlandet, Regeringen, Vart går pengarna, Det Nya Matlandet - lösgodis?
DS

Expressen slår rekord i okritiskt tänkande

"Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände."skriver Expressens ledare idag

Visst blir mycket bättre. Förvisso talar Expressen om andelen fattiga som har minskat, men undviker att tala om att antalet faktiskt inte minskat. Och det finns många andra saker i världen som inte alls går åt rätt håll, både socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Men låt oss inte gräva ner oss i det utan anta att rätt mycket faktiskt blir bättre.

Expressen försöker förklara vad som är viktigt: 

Den här otroliga utvecklingen hade inte varit möjlig utan tillväxt och handel - just det som domedagsprofeterna brukar skylla världens olycka på....utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.....

Expressen får det all låta som om de som är tillväxtkritiska menar att man kan skapa välstånd i fattiga länder utan tillväxt. Eftersom själva fattigdomsbegreppet är ett ekonomiskt begrepp som anger hur mycket ekonomiska resurser man har, är det ju rätt självklart att man bara kan bli mindre fattig av att få mer resurser. Det är ju inte det tillväxtdisukssionerna handlar om - utan det är om fattiga människor får det bättre av att vi gör av med mer resurser. Forskning från Världbanken säger att för 100 kronor av global tillväxt får de fattigaste 60 öre, så vi får verkligen konsumera av bara tusan för att uttrota fattigdom med den metoden. Vi hörde samma skruvade argumentation i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Där fick energilobbyn det att låta som om de som vill minska energianvändningen i rika länder menade att de två miljarder vilka inte har elekricitet inte skulle få det. 


Det finns förvisso ingen som helst automatik i att fattiga skulle få det bättre av att vi får det sämre, men att det finns konkurrens om resurser kan man heller inte förneka. Det är också ett faktum att de ekonomiska skillnaderna i världen har ökat, mellan individer i samma länder, mellan regioner i samma länder och mellan länder, och självklart mest mellan de fattigaste i fattiga länder och de rikaste i rika länder. Och det finns inga  mekanismer i det ekonomiska systemet som korrigerar det. De mekanismer som korrigerar är politiska och sociala. Ökad handel leder förvisso ofta - men inte alltid - till ökat välstånd, men det leder nästan alltid till större välståndsökning för den som redan har det bättre ställt. Av försäljningen av en iPad från Kina får den kinesiske arbetaren 2 %, medan nästa hälften är ren profit till kapitalister. 


Fördelning av resurser är mycket mer effektivt för att garantera de fattigaste ett anständigt liv, vilket också är varför vi har socialbidrag och a-kassa och sådant i Sverige. Det är också anledningen till att Vietnam har en mindre andel mycket fattiga än Brasilien, trots att Brasilien har tre gånger så hög BNP per person. Men självfallet måste det skapas ett välstånd att fördela också.


Expressen menar att biståndet har misslyckats med att skapa välstånd. Tacka sjutton för det! Det globala biståndet på några hundra miljarder dollar skall användas för att förbättra förhållandena för två miljarder fattiga, dvs det satsas ungefär en hundralapp i bistånd för varje fattig (att sedan en liten del av biståndet når dessa och mycket bistånd är ineffektivt är en annan diskussion). De rika länderna använder större belopp årligen för att stödja några miljoner bönder och deras kor (också väldigt innefektivt). Ingen förespråkar bistånd som ett alternativ till en god politik eller satsning på utveckling av produktivitet och näringsliv, lika lite som socialbidrag är ett alternativ till företagsamhet. Att ställa dem som motsatspar är okunnigt och i värsta fall oärligt.



Expressen glömmer att nästan hela fattigdomsbekämpningen under trettio år har presterats av en diktatur med en statsapparat som lägger sig i allt och reglerar allt på ett sätt som Expressen tar avstånd från. 

Om man vill hitta förklaringar till vårt (de rikas) ofantliga välstånd så är det som ligger närmast till hands att vi under några få generationer har förslösat enormt naturkapital, i form av mineraler och framför allt fossilt bränsle. När vi använder hundra gånger så mycket energi som vi gjorde för två hundra år sedan,så är det ju inte särskilt märkvärdigt att vi har så många prylar och att befolkningarna har exploderat - energi är trots allt den viktigaste begränsande faktorn för så gott som alla livsformer, inklusive mänskliga samhällen.


Slutklämmen på Expressens ledare är  något av rekord: "Den viktigaste lärdomen att dra från historien är att ingenting är omöjligt." Om det vore uttryck för hur svårt det är att förutspå vad som kan hända skulle jag rentav hålla med. Inget system eller rike varar särskilt länge, att det som som verkade SANT eller oundvikligt plötsligt inte alls finns (platt jord, järnridå, allsmäktig gud, kungamakt, slaveri). Så kommer det också gå med Expressents ohämmade tillväxt....En annan värld är inte bara möjlig utan också oundviklig.


Men här används det som ett argument för varför det inte finns anledning att vara orolig för fattigdom och miljöförstöring, eftersom ny teknik och kapitalism kommer lösa alla problem. Och det är en mycket farlig - och ogrundad - inställning


Det finns många andra viktiga lärdommar av historien. Det som man kan förvånas mest över är hur illa vi människor har lyckats behandla varandra. Både tidigare och idag. En annan viktig lärdomen att dra från historien är att den upprepar sig.