Lantbrukets konkurrenskraft blir bondens död

Istället för att titta avundsjukt söderut, kanske vi skulle snegla lite mer åt öst och väst. Fler jobb i lantbruket och bättre mat får vi inte genom att fortsätta på samma väg som vi farit på i flera decennier. Vi bör sträva efter livskraft snarare än konkurrenskraft.

Statistik över jordbrukets produktionsvärde de senaste femtio åren är ingen munter läsning. Den är både ett uttryck för minskande produktion och sjunkande priser. Och det är klart att krafttag behövs för det svenska jordbruket. Men vilka krafttag?

 
Svenskt lantbruk tittar alltsomoftast avundsjukt på Danmark, ett land där lantbruket är en stark industri och som exporterar stora mängder fläsk mm. Danmarks framgångssaga bygger på en mycket starkare kommersialisering och en ännu kraftigare strukturomvandling. Under 2016 sjönk antalet gårdar som bedriver jordbruk på heltid till 9 768. Närmare ett tusen jordbruk lades ner. Två hundra av dem gick i konkurs. ATL presenterar dessa fakta som "bottenrekord för danskt lantbruk". Samma tidning har på ledarplats varit positiv till den nya svenska livsmedelsstrategin, som ju just hyllar den danska modellen med betoning på konkurrenskraft, export och strukturrationaliseringar.

ATL är inte ensam om att hylla strategin, LRF och samtliga riksdagspartier är överens om denna inriktning. 

Det är inget "bottenrekord" för Danmark att så många jordbruk lägger ned, utan helt enkelt den logiska följden av jordbrukets inriktning. Det är den utvecklingen som man vill emulera. I praktiken har vi redan drivit den politiken länge. Regeringens långsiktiga målsättning för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är en ”avreglerad, marknadsorienterad och konkurrenskraftig jordbrukssektor".

Den enda skillnaden med den nya "strategin" är att samma frihandelspolitik nu kombineras med en uttalad målsättning om att produktionen skall öka. Men man har inte skapat någon politik som kommer att leda till produktionsökning, eller till ökad självförsörjning. Det finns heller inga skarpa mål, även om både statsministern och landsbygdsminister Bucht har orerat i media om att strategin skall skapa tiotusentals jobb.  

Utvecklingen hittills har varit den motsatta, det är bara en tredjedel så många som arbetar i jordbruket idag som för trettiofem år sedan. 

Men skulle inte det vända om vi var mer konkurrenskraftiga? Titta på Danmark så ser du svaret. Det danska jordbruket skapar nästa dubbelt så mycket värde som det svenska, men sysselsätter ännu färre personer än det svenska jordbruket; man är helt enkelt mycket mer produktiv i ordets vanliga betydelse. Varje årsarbete i dansk lantbruk skapar tre gånger så mycket värde än ett arbete i svenskt lantbruk. 

Istället för söderut borde vi snegla mer åt både öst och väst. Visst kan det verka lite bakåtsträvande att inte hänga med danskarna i den allt tuffare konkurrensen på världsmarknaden. Och visst betyder det att vi inte kan fortsätta pressa priserna nedåt, eller bönderna och djuren hårdare. Men vi kan samtidigt få en mer levande landsbygd, bättre mat och glada bönder och grisar (Livskraft och konkurrenskraft är två olika saker)


Vi har formulerat en alternativ strategi där det övergripande målet är 
En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.  

(pdf version av den alternativa strategin kan laddas ned på denna länk)


Bilderna ovan kommer från Jordbruksverket. 

Läs fler inlägg om Livsmedelsstrategin
Livsmedelsstrategin: Fel utgångspunkt, fel analys, fel omfattning och fel åtgärder
Den handlar inte om livsmedel och det är ingen strategi, men nu är den här, livsmedelsstrategin

Tro inte att du bestämmer men använd den makt du har

En av de starkaste myterna som vårt samhäller bygger på och underhåller är den om konsumentmakt. När jag är runt och pratar i olika sammanhang är de få saker jag säger som provocerar så mycket som när jag förklarar varför konsumentmakten är en myt. Det finns mer effektiva sätt att förändra världen på än genom shoppingvagnen. De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är att konsumera mindre och konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

Jag tänkte utveckla de olika argumenten här. De handlar om spårbundenhet, produktionsförhållanden, makt, information, etik, politik och om valen alls fungerar, dvs om vi verkligen får valfrihet.

Spårbundenhet och produktionsförhållanden

För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur, vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. (Att människor äter ko istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om nötkött, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.) När de väl gjort de där valen, begränsade de våra framtida val i mycket hög grad.

Visst får vi nya råvaror, men det går väldigt långsamt och drivs heller inte av konsumenternas efterfrågan — det är inte precis konsumenterna som skriker efter att få äta insekter eller alger, snarare är det de företag som satsar på dessa nya produkter som skall övervinna ett stort konsumentmotstånd.

Det är sannerligen inte konsumenternas krav som drivit bönderna att mekanisera och specialisera. Det är inte heller konsumenternas krav som styrt växtförädling och djuravel, utan det är lantbrukets och livsmedelsindustrins intressen. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter 13 gånger mer kyckling idag än för sextio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig. Till och med för marknaden för ekologiska produkter var det helt klart (jag var där!) producenterna som drev hela den tidiga utvecklingen, följt av affärskedjor och politiken. Det är först det senaste årtiondet där konsumenternas efterfrågan har varit stark.

Makten och politiken

Hela livsmedelssystemet är format som ett timglas. Det finns mer än en miljard bönder och lantarbetare och miljarder konsumenter i de två ändarna, medan den smala midjan består av ett minskande antal företag som dirigerar systemet. Det finns till exempel uppskattningsvis tjugo miljoner människor som är engagerade i odling och skörd av kaffe, men 40 procent av handeln och 70 procent av rostningen kontrolleras av fem företag.  I USA kom tre fjärdedelar av försäljningen i trettiotvå produktkategorier från endast fyra företag 2012. De tio största livsmedelsföretagen (de största är Nestlé, Pepsico and Kraft) kontrollerar mer än en fjärdedel av den globala marknaden för mat och dryck.[i] ICA i Sverige har över 50 procent av livsmedelsmarknaden.  På liknande sätt förhåller det sig med det som bönderna behöver för sin produktion. På den globala utsädesmarknaden har de tio största företagen tre fjärdedelar av marknaden, varav tre kontrollerar mer än halva marknaden.

Alla dessa stora företag i alla led av livsmedelsmarknaden utövar en mycket stor makt över vad, hur, när och var vi äter. De har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, upphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Det är inte en tillfällighet att chipshyllan är så mycket större än potatisbingen i butiken.

Konsumentmakt kan också vara något av ett hån mot dem som inte har de ekonomiska resurserna att utöva någon makt. I stora delar av världen är det ett hypotetiskt resonemang utan någon som helst verklighetsförankring. Forskning i England visar att det är främst höginkomstagare som omfattar tanken att det är konsumenten som styr och skall styra livsmedelsmarknaden, medan de med låga inkomster hade en helt annan syn på saken. Även i Sverige är det rätt stora grupper som inte har råd att välja eller inte kan ta till sig all information eller transportera sig dit det finns valmöjligheter. Många äter ju också saker som bestämts av andra i familjen och på insitutioner.

Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

När politikerna säger att det är konsumenterna som skall välja betyder det att man avpolitiserar det som köps och säljs. Föreställningen om konsumentmakten bidrar till att lägga allt mer makt i ”ekonomin” istället för politiken och i det civila samhället, vilket betyder att de ökar makten för de som kontrollerar det mesta av den ekonomiska verksamheten? Bidrar inte det till passivisering av oss som medborgare?

Informationen

Väl fungerande val förutsätter god information, därför är mer och förbättrad information en paradgren för de som förespråkar konsumentmakten, t.ex i den nya livsmedelsstrategin. Det finns dock flera komplikationer här. Priset är sig en mycket viktig prissignal De verkliga kostnaderna reflekteras inte i priset för produkterna, vilket gör att prisets information är felaktig. En undersökning av FN:s jordbruksorganisation visade att om man hade räknat in alla miljökostnader för odling av de viktigaste grödorna skulle de vara 2,7 gånger dyrare än idag, vilket självfallet skulle ha påverkat konsumtionen. Hur realistiskt är det egentligen att få med all information om hur produkter påverkar miljö, ekonomi och samhälle i moderna produktionskedjor?

En ny forkningsrapport publicerad i Nature, Identifying species threat hotspots from global supply chains:visar med all tydlighet hur konsumtionen i ett land påverkar den biologiska mångfalden globalt. På kartan kan man se hur produktionen i ett land, USA, påverkar hotade arter i resten av världen. Ju mörkare färg desto större påverkan. (Det skulle se ut på liknande sätt om kartan visade Sverige. Vi har en avsevärt mindre befolkning men per person är vår påverkan i andra länder betydligt större än amerikanernas eftersom internationell handel spelar en mycket större roll i Sveriges ekonomi än USA:s.) Forskingsrapporten ger ett exempel på vilken typ av samband som avses. Det iberiska lodjuret hotas av bevattningsdammar i Spanien. Dessa används bland annat för produktion av olivolja vilken i sin tur säljs till USA (och Sverige). På så sätt bidrar amerikanernas konsumtion av olivolja till utrotningen av det iberiska lodjuret. På samma sätt har deras (och vår) konsumtion av svenskt papper bidragit till utrotningen av den vitryggiga hackspetten. Det är inte rimligt att tro att konsumenterna skall kunna sätta sig in i alla dessa effekter och i det här fallet gällde det ju ändå bara en av många miljöeffekter.   

Etik

Gemensamt ansvarstagande och mekanismer för utfrysning av de som inte tar sitt ansvar utgör en grund för hållbara samhällen. Alla människor får del av de miljöförbättringar som görs genom de miljömedvetna konsumenternas val, men det är bara de ansvarstagande konsumenterna som står för fiolerna. Alla andra är fripassagerare som njuter resultatet utan att bidra. Sådana system är helt enkelt inte socialt hållbara, och strider också mot de ekonomiska marknadsteorier som fött tanken på konsumentens makt.

Det finns också ett starkt etiskt argument att inte lägga för stort ansvar på konsumenten. Det kan  knappast vara en konsumentfråga om vi skall förstöra vår miljö, om folk skall arbeta under slavliknande förhållanden eller om djur skall behandlas illa. Att säga att det ligger i händerna på konsumenten att bestämma lyfter bort frågan från den politiska arenan. 

Fungerar valen?

Det finns också många undersökningar som visar att folk inte följer sina egna preferenser eller rekommendationerna från myndigheter eller miljöorganisationer när de väl står där i butiken, det är helt enkelt svårt att motstå köpsignalerna, extrapriserna och impulserna. När valen är många får konsumenten istället lägga sitt förtroende hos affärskedjan eller hos tillverkarna eller hos staten — om produkten är skadlig skulle den väl ändå inte vara tillåten att sälja är nog en högst normal och vanlig tanke hos konsumenter.

*

Spelar då mina val ingen roll? Jovisst gör de det, det är självklart bra att göra informerade och etiska val. Det är inte bara bra — det är vår moraliska skyldighet. Miljövänliga och etiska val kan också bidra till verkligt positiva förändringar. Men, som jag skriver i Den stora ätstörningen:

”Det är viktigt att förändra saker här och nu, att vara den förändring man vill se (vilket påstås vara en av Gandhis många aforismer). Men det är minst lika viktigt att förändra de makroekonomiska strukturerna och mekanismerna i den konkurrens som styr enskilda företag, bönder, livsmedelsförädlare och konsumenter. Det måste också gå hand i hand med förändringar i våra värderingar och världsbild, samt hur vi relaterar till varandra. Förändringarna måste också stödjas av och ibland drivas på av samhällets politik”.

Jag menar alltså inte att vi inte har ansvar för vår konsumtion och vår livsstil — visst har vi det. Vi får emellertid inte reducera vårt sätt att påverka världen till de val vi gör i affärerna. Vi kan agera på väldigt många olika sätt. Vår livstil påverkas också starkt av de politiska och ekonomiska ramverken och det är därför lika viktigt att påverka dessa som att förändra den egna livsstilen.

Även gentemot handeln och producenterna kan vi agera som medborgare och kräva att de tar ansvar för det de säljer och producerar. Det är inte svårt att se i verkligheten att politik och aktivism har gjort mer för att påverka vad som konsumeras och hur det producerats än individuella konsumentval. Att klorblekt papper fasades ut var inte i första hand en effekt av att folk inte köpte det klorblekta utan att miljöorganisationer övertygade företagen att sluta tillverka och saluföra det. Detta är i själva verket den dominerande funktionen för förändringar av affärernas utbud i mer hållbar riktning.

För att komma tillbaks till konsumtionen. Tänk om det i själva verket är de som shoppar mindre och sällan väljer mellan 100 olika pizzor som gör de mest meningsfulla valen?  Sex brittiska forskare som studerade alternativa försörjningssätt konstaterar i studien Reconnecting Consumers Producers and Food att de som hade minst valmöjlighet, exempelvis köpte mat från en enda gård eller odlade själva, oftast åt den mest varierade kosten, mer färsk mat och lagade mer mat från grunden. Bristen på valmöjligheter uppmuntrade (och tvingade) dem att lära sig nya sätt att använda råvarorna och laga mat på. På grund av svårigheterna att tillgodogöra sig all information om tusentals produkter kan färre val faktiskt kan göra valen betydligt mer upplysta och faktiskt ge konsumenten mer makt än när antalet val är mycket stort.

De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är:

- konsumera mindre

- konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

---

[i]           Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.

Maten är för billig i butiken och för dyr för framtiden

Region Gotland tvingades 2014 investera 40 miljoner kronor för att rena vattentäkten i Bingeby från bekämpningsmedlet Bentazon.[i] Det är ett tydligt exempel på det som kallas externa kostnader för jordbruket, en kostnad som inte finns med i matpriset, utan som läggs på skattebetalarna eller skjuts på framtiden. 

Artikel publicerad i Ekologiskt Lantbruk

Vad kostar egentligen övergödningen av vattendrag, bekämpningsmedelsrester i naturen, minskad biologisk mångfald och de andra skador på naturen och hälsan som jordbruket kan orsaka? För att inte tala om de kulturella och sociala kostnader som också kan uppstå. Och vem ska betala räkningen? Detta är något som har börjat diskuteras allt mera på senare tid.

Att uttrycka naturen i pengar

I ekonomisk terminologi kallas naturresurser för naturkapital. De kostnader som uppstår för en verksamhet som inte ingår i priset på de producerade varorna och tjänsterna kallas externa kostnader eller externaliteter. Det kan till exempel vara föroreningar, utslitna arbetare eller minskat värde på de naturkapital som bonden förvaltar som exempelvis matjorden. Ekosystemtjänster är de funktioner i naturen som har ett direkt värde för människan. Det kan vara reglering av klimat, rening av vatten, tillgång till genetiskt material eller estetiska värden som en beteshage.

Det har kommit ett flertal rapporter som försöker uppskatta de externa kostnaderna. Enligt expertrapporten om kväve, European Nitrogen Assessement, från 2011 orsakar kvävegödslingen inom EU miljökostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Utslaget per kilo kväve ligger kostnaden mellan knappt 2 euro och 13 euro. Böndernas ökade inkomster från kvävegödslingen uppskattades samtidigt till mellan 10 och 100 miljarder euro.[ii] Rapporten visade tydligt att konstgödselanvändningen är ett nollsummespel, ifall man räknar in hela kostnaden.

Skadorna av konstgödselkvävet är mestadels indirekta. FN:s klimatpanel konstaterar i sin rapport från 2013 att kväve från konstgödsel utgör den största källan till ökningen av lustgas i atmosfären.[iii]  Ett internationellt forskarlag rapporterade 2014 att Östersjöns döda bottnar har ökat från 5 000 kvadratkilometer till mer än 60 000 kvadratkilometer under drygt hundra år. Det motsvarar en sjundedel av Östersjöns yta. Huvudorsaken är ökad tillförsel av näringsämnen där jordbruket står för en stor del av utsläppen.[iv] Kostnaderna för att halvera utsläppen beräknades i början av 2000-talet till mellan 9 och 15 miljarder kronor årligen.[v]

Enligt rapporten TEEB for Agriculture & Food från FN:s miljöprogram UNEP är hälsokostnaden för användning av kemiska bekämpningsmedel inom EU hela 127 miljarder euro per år, vilket är ungefär en procent av EUs bruttonationalprodukt. De största kostnaderna är för neurologiska skador som minskad hjärnkapacitet (bland annat i form av 13 miljoner förlorade IQ-poäng!) och olika beteendestörningar som ADHD. Andra hälsokostnader är fetma, förtidig död och fortplantningsrubbningar.[vi] [vii] Till dessa kostnader kan läggas miljökostnader. Det är inte många rapporter som kommer fram till så höga siffror, men en metaanalys av vetenskapliga studier av skadorna för användning av kemiska bekämpningsmedel i USA drar slutsatsen av kostnaderna mycket väl kan vara större än vinsten av att använda dem.[viii]

Ett stort steg för att synliggöra externa kostnader av jordbruket togs med FAO- rapporten Natural Capital Impacts in Agriculture från 2015. Där uppskattas de globala externa miljö-och hälsokostnaderna för de fyra stora grödorna majs, sojabönor, ris och vete till 1,15 biljoner dollar. Det är 1,7 gånger mer än grödornas värde på gården som därmed skulle vara 2,7 gånger dyrare på gårdsnivå om kostnaderna räknades in i priset. Bland kostnaderna finns utsläpp av växthusgaser, förorening av vatten, luft och matjord samt markanvändning och vattenförbrukning.[ix]

FAO-rapporten har också studier över hur förändrade produktionssystem skulle kunna minska skadorna på naturen och människors hälsa. Bland annat har man tittat på veteodling i Tyskland och beräknat att ekologisk odling skulle minska de externa kostnaderna med 46 procent, från 2 532 dollar till 1 365 dollar per ton, jämfört med konventionellt odlat. Minskningen består främst av mindre vattenförorening. Den enda kostnad som ökade med ekologisk drift var markanvändningen. Att odla ekologiskt betydde alltså inte att alla externa kostnader försvann, men att de minskade.[x]

Även om det finns en utbredd medvetenhet om att jordbruket orsakar kostnader som betalas av andra, så har principen att ”förorenaren betalar”, inte praktiserats på allvar. Trots att EU redan 1992 i sitt miljöprogram rekommenderade ökad användning av miljöavgifter, är det få länder som infört sådana i jordbruket. Eller så har man liksom Sverige, infört och sedan tagit bort dem.

Sverige införde miljöavgifter på konstgödsel och bekämpningsmedel 1984 med syfte att minska användningen. Dessutom hade man sedan tidigare så kallade prisregleringsavgifter som togs bort 1992 [xi]. 1994 infördes en kadmiumavgift på konstgödsel samtidigt som kvävegödselavgiften höjdes till 1,80 kr per kg kväve. Dessa avgifter, som döptes om till skatter 1995, avskaffades 2010 för “att stärka jordbrukets konkurrenskraft”. 

I Nederländerna får den som har mer stallgödsel än spridningsareal, betala en avgift för att bli av med överskottet. Tidigare hade man ett system med växtnäringsbalanser på gårdsnivå där alltså även konstgödseln ingick och där gården fick betala mycket höga avgifter om man överskred fastställda gränsvärden, men systemet avvecklades. Österrike hade en konstgödselskatt som togs bort när landet blev medlem i EU.  Det land som har tuffast regler är Danmark. Där får lantbrukare endast använda 82 procent av den ekonomiskt optimala konstgödselgivan. Den danska rådgivningsorganisationen Seges har uppskattat att bara den begränsningen “kostar” det danska lantbruket 2 miljarder danska kronor om året. Danmark har också differentierade bekämpningsmedelsavgifter som kan vara så höga att de i praktiken innebär ett förbud.[xii]

I väntan på att staten ska göra allvar av principen att förorenaren betalar, försöker det holländska ekologiska frukt- och grönsaksföretaget EOSTA göra kostnaderna synliga på marknaden. I mars 2015 lanserade man en jämförande märkning av externa kostnader och nyttor för apelsiner, päron, ananas och citroner. Jämförelsen mellan ekologiska och konventionella päron från Argentina visar att de ekologiska päronen ger 17 % lägre skörd men skapar mervärden på ungefär 50 öre per kg. Volkert Engelsmann som är VD för EOSTA säger, “siffrorna visar att ekologiskt inte är dyrt utan att konventionella produkter är för billiga.”

Kan man lita på siffrorna?

Bakom siffrorna döljer sig komplicerade beräkningar och det kan vara sunt att se dem mera som en fingervisning än som absoluta tal. Olika modeller leder till stora skillnader i resultat. Kostnader för utsläpp av koldioxid i olika studier varierar mellan -10 dollar per ton till 350 dollar per ton. [xiii] Även när man använder samma modell kan resultaten vara olika beroende på hur kostnader beräknas. I FAO-rapporten beräknas kostnaderna för utsläpp av nitrat till vattendrag variera mellan 0 kr och 82 000 dollar per ton beroende på var utsläppen sker. Det beror på att i tätbefolkade områden med mycket jordbruk och mycket nederbörd är nitratföroreningar ett stort problem, medan i glesa områden med liten nederbörd är det sällan ett bekymmer. [xiv]

Debatten

Ett sätt att lösa dilemmat med jordbrukets externa kostnader, skulle kunna vara att helt enkelt låta jordbruket betala för sina föroreningar och samtidigt få ersättning för sin nytta. Marknader för utsläppsrätter och ekosystemstjänster skulle kunna lösa detta smidigt. Kritikerna menar dock att det finns en stor fara med att börja sätta prislappar på naturen.

De aktivister och forskare som är motståndare till att värdera ekosystemen i pengar och använda marknadsinstrument, menar att man blandar ihop ”värde” och pris uttryckt i pengar, trots att det inte finns något samband. De viktigaste naturresurserna som friskt vatten, luft och matjord är livsnödvändiga för oss, har ett oändligt värde och går inte att sätta pris på. Naturens värden är inte objektiva. När forskare ändå försöker värdera naturen, kan de bara utgå från subjektiva metoder. Ett sådant exempel är när man intervjuar människor om hur mycket de är ”villiga att betala” för att få se en varg, en hässja eller vandra i en gammal skog. På samma sätt styrs beräkningar av nytta och skada, hur objektiva de än må påstås vara, av en rad antaganden där vem som har nytta av en viss resurs och när nyttan eller skadan inträffar, påverkar resultaten starkt. Att uttrycka naturens värde i pengar förvandlar den dessutom till något utbytbart. En bit natur kan då fritt bytas mot värdet av en bil eller en TV.

En statlig utredning om ekosystemtjänster i Sverige 2013 konstaterade att ekonomisk värdering och kompensation inte fungerar i komplexa situationer där många ekosystemtjänster är inblandad, som jordmånsbildning, vattenreglering och pollinering, vilket är precis vad jordbruk handlar om.[xv]

Bortsett från svårigheten att värdera skulle det behövas mycket omfattande regleringar för att internalisera alla sociala och ekologiska kostnader, samt ersätta för de nyttor som jordbruket levererar. Miljöersättningarna inom EU ger bara en liten försmak av den byråkrati som skulle krävas. Vi talar också om mycket stora summor pengar i form av avgifter och ersättningar, vilket skulle påverka driften av jordbruket mer än marknaden för mat och andra råvaror. En omfattande förändring av vårt jordbrukssystem.

En sådan förändring skulle heller inte vara möjlig utan att förändra de övriga spelreglerna när det gäller exempelvis global handels- och jordbrukspolitik. Jordbruksavtalet inom WTO förbjuder uttryckligt att kompensation skall utgå för något annat än för verkliga kostnader eller uteblivna intäkter. Det är alltså inte tillåtet att ersätta någon med det uppskattade värdet av den aktuella ekosystemtjänsten. Det är också svårt att kombinera internalisering av kostnader med frihandel. FAO:s beräkningar visar att de externa kostnaderna för veteodling i Tyskland är mer än åtta gånger högre än dagens vetepris, men mycket lägre vid veteodling i Kanada, Australien och USA. Om bönderna skulle betala för dessa kostnader fullt ut i kombination med frihandel, skulle Tyskland, och stora delar av Europa helt få upphöra med veteodling.[xvi] Att Sverige tog bort de relativt blygsamma avgifterna på konstgödsel med motivet att stärka konkurrenskraften, är ytterligare en indikation på detta.

Många av förespråkarna medger att en del av invändningarna är relevanta, men anser ändå att dagens ekonomiska verklighet kräver att man använder ekonomiska styrmedel. Andra anser att värdering av externa kostnader främst är ett pedagogiskt grepp för att få allmänhet och politiker att förstå betydelsen av dem. Diskussionen lär fortsätta. 

Ann-Helen Meyer von Bremen

Gunnar Rundgren

---

[i]  Sveriges Radio P4 Gotland 2014, ”Bekämpningsmedel i gotländska dricksvattentäkter” 30 december 2014, sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6053554.

[ii] European Nitrogen Assessment

[iii]  IPCC 2013,  Climate Change 2013: The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fifth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change [Stocker, T.F., D. Qin, G.-K. Plattner, M. Tignor, S.K. Allen, J. Boschung, A. Nauels, Y. Xia, V. Bex och P.M. Midgley (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 1535 pp.

[iv] Lunds Universitet 2014, ”Tio gånger mer död botten i Östersjön”. www.lu.se/article/tio-ganger-mer-dod-botten-i-ostersjon.

[v] Finns billig medicin för Östersjön? SLU Fakta nr 12 2002

[vi] TEEB (2015) TEEB for Agriculture & Food: an interim report, United Nations Environment Programme, Geneva, Switzerland.

[vii] Estimating Burden and Disease Costs of Exposure to Endocrine-Disrupting Chemicals in the European Union, The Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism, 2015 Apr; 100(4): 1245–1255.

[viii] Denis Bourguet and Thomas Guillemaud, ”The hidden and external costs of pesticide use. Sustainable Agriculture Reviews 19: 35-120”                 

[ix] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

[x] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

[xi] Jordbrukverket 1992, Miljöavgifter - Bekämpningsmedel - Handelsgödsel

[xii] Seges 2015, Sammenligning af miljøregler i Danmark og nabolande

[xiii] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

[xiv] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

[xv] Statens Offentliga Utredningar 2013, Synliggöra värdet av ekosystemtjänster – Åtgärder för välfärd genom biologisk mångfald och ekosystemtjänster, SOU 2013:68.

[xvi] FAO 2015, Natural Capital Impacts in Agriculture.

Titta bortom gårdsgrinden - del II

De flesta diskussioner om matens miljöpåverkan handlar om det som händer på gårdarna. En annan typ av diskussion som är vanlig är att man skall avtså från en viss mat eller produkt pga av dess miljöpåverkan. Om man äter kött eller använder palmolja bidrar man till avskogning, om man äter kött bidrar man till växthuseffekten och om man äter mandlar från Kalifornien bidrar man till vattenbrist där. Även om det kan finnas en hel del fakta som stöder dessa olika ställningstaganden så missar man oftast den mer komplexa bilden där det som sker i jordbruket, i livsmedelsindustrin, i bioenergisektorn och på våra tallrikar hänger ihop. De är alla delar av ett system, där det bönder eller konsumenter gör på ett ställe av världen inte kan förstås skiljt från andra skeenden, och det kan inte ses isolerat från de drivkrafter som påverkar de val jordbrukarna och andra aktörer i livmedelsindustrin gör.

Några exempel som belyser detta är:

- En orsak till användning av konstgödsel är att kretsloppen mellan stad och land inte fungerar. Konstgödseln har möjliggjort att växtodling och djurhållning skiljts, vilket i sin tur gjort växtodlingen mer ensidig och beroende av konstgödsel och bekämpningsmedel, medan djurproduktionen har industrialiserats på ett djurfientligt sätt och med stora överskott av näringsämnen (gödsel). 

- Det är brasiliansk och europeisk politik, handel och priskonkurrens som leder till att stora sojaplantager breder ut sig i Brasilien medan Europas bönder låter åkermark och betesmark växa igen istället för att odla sitt eget proteinfoder. Det är därför inte korrekt att säga att det är europeernas köttonsumtion som driver avskogningen*, bara för att många av Europas djur äter brasiliansk soja.

- Kaliforniens vatten pumpas slut för mandelodlingar, mjölkproduktion, isbergssallad eller någon av de hundra andra viktiga jordbruksprodukterna från Kalifornien. Det är inte konsumtionen av den utpekade syndagrödan som är orsaken till vattenbrist i Kalifornien utan torka, överexploatering och den fria marknaden i kombination med privatisering av vattenrätter. Detta leder också till att vissa bönder väljer att sluta odla helt säljer vattenrätterna till en golfbana eller till ett solkraftverk.

- Bevattning, konstgödsel och växtförädling samverkar så att näringsvärdet i de odlade grödorna successivt har minskat. Det är konkurrens mellan bönderna och ibland livsmedelsindustrins krav som drivit den utvecklingen, inte växtförädlarnas ondska eller böndrnas girighet.

- Intensifiering förespråkas som strategi för att minska utsläppen per enhet. Men intensifieringen driver samtidigt ökad konsumtion eftersom produktionen blir billigare. Det gör att vinsterna med intensifieringen i form av minskad miljöpåverkan uteblir. Intensifieringen av kyckling och laxuppfödning är goda exempel på detta. De har kraftigt minskat sin miljöpåverkan per kg produkt, men samtidigt stimulerat till kraftigt ökad konsumtion av dessa produkter. I intensifieringsförespråkarnas värld är naturbetesmarksbetande kor de värsta miljöförstörarna eftersom de släpper ut stora mängder metan per kg kött. Men i verkligheten kan naturbetesuppfödda kor och får vara den mest miljövänliga produktionen.

- Den intensifierade och effektiviserad spannmålsproduktionen har gjort den tidigare så dyrbara spannmålen så billig att den nu används i stor skala för köttuppfödning och biobränslen. Billig spannmål och soja är en av de främsta drivkrafterna för den ökade köttkonsumtionen.

- Även om man kan visa att energiåtgången per kg produkt för transport i stora globala handelskedjor är relativt liten och knappast större än i lokaliserade handelskedjor, är det likväl så att de globala handelskedjorna föder ett resursförbrukande livsmedelssystem där mycket större kvantiteter transporteras runt. Det är just för att de globala kedjorna är effektiva som de används mer och mer, så att den lokala produktionen slås ut. De globaliserade handelskedjorna skapar på så sätt ett förstärkt beroende.  

- Syftet med kylteknik är att bevara mat. I takt med att kylarna har blivit mer energieffektiva har de blivit större och många fler. En allt större del av vår mat utgörs nu av kylda livsmedel, vilka kräver hårt trimmade, obrtutna leveranskedjor, och vilka i sin tur skapar behov av mer kyla.** En intressant paradox är att det förstörs mest mat i de länder som har de mest utbyggda systemen för kylda matvaror, medan fattiga hushåll utan kylskåp som köper lokal mat eller odlar själva knappast slänger någon mat.

Jordbrukssystemen och det som händer i livsmedelskedjan påvarkar varandra, stöder och återskapar varandras system och behov. I min bok Den stora ätstörningen, maten, makten, miljön som kommer ut på Ordfronts förlag i höst utvecklar jag de här resonemangen vidare.

Kommentar: den här artikeln har medvetet mycket litet fakta för att hålla fokus på resonemangen. Jag har skrivit ganska många andra artiklar och inlägg om miljö och klimateffekter av vår mat och djurhållning. De flesta har varit fulla av fakta som har bäring på det som jag skrivit ovan. Några av de mer lästa är:

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött

Att sila mjölk och svälja quorn

En quorny idé

Vattenfotavtryck under luppen: att lägga näsan i blöt

De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

Svenska bönder köper fulsoja men vill att vi skall köpa svenskt.

Och häromdagen skrev jag ett till inlägg, Titta bortom gårdsgrinden - del I, vilket handlade om energiförbrukningen i hela livsmedelskedjan.

* I dagsläget är för övrigt den kinesiska importen av soja mycket större än den europeiska.

** Det beräknas att 2,5 % av de brittiska växthusgasutsläppen kommer från kyl- och fryskedjorna.

Exportera sig till sämre djurhållning, sämre mat och utslagning av jordbruket

När LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export av jordbruksprodukter så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd.

Jordbruksministern och många andra inom näringen verkar tro att export är vägen fram för jordbruket. Men har man inte lärt sig av mjölkkrisen?Att Arla inte kan betala bönderna bättre beror faktiskt på att de gjort precis det som minister Bucht förespråkar. Exportera.

Arlas supermoderna torrmjölksfabrik i Vimmerby tar emot 510 miljoner kilo mjölk om året för att göra pulver av den. Det är mer än femtio liter mjölk per person i Sverige.  Pulvret säljs till Oman, Kina, Sydostasien, Mellanöstern och delar av Afrika. Under 2015 exporterade Arla cirka 30 procent av den mjölk som deras svenska bönder producerar som mjölkpulver, samtidigt som utländsk ost har tagit halva försäljningen i Sverige. Priset som Arla får för sitt mjölkpulver bestäms i stort av priset på Fonterras auktioner, Global Dairy Trade, och Arlas pris till sina ägare, bönder i Sverige, Danmark med flera länder, bestäms i stort av vilket pris Arla får.
Att småmejerier kan betala mycket mer för mjölken än Arla beror inte i första hand på att de är snällare eller duktigare än Arla, det beror på att de kan ha en helt annan relation till sina kunder för att de är lokala och för att de inte är exponerade för världsmarknaden på samma sätt.

Att öka exponeringen mot världsmarknaden är en förluststrategi för de allra flesta i det svenska jordbruket. Det är också en förluststrategi för de svenska konsumenterna, de svenska lantbruksdjuren och den svenska naturen som alla kommer få det sämre som ett resultat av branschens krav på konkurrenskraft (som i klartext betyder: ta bort alla jobbiga regler, kontroller och skatter).


"LRF anser att ökad handel är viktigt för ekonomisk tillväxt och god utveckling i svensk ekonomi, för svenskt jordbruk innebär det att en ökad export av svenska jordbruksråvaror är viktig." Men en ökad handel betyder inte nödvändigtvis att exporten ökar mer än importen. För jordbruket har det definitivt varit tvärtom sedan EU-inträdet.  "Importen av jordbruksvaror och livsmedel var drygt 70 procent högre sett till värde än motsvarande export under 2013. Både värdet av importen och exporten har ökat under en lång rad av år." Skriver Jordbruksverket.

Det finns inga särskilt starka skäl att tro att den trenden skulle brytas. Dvs när LRF och ministern förespråkar ökad handel och ökad export så förespråkar de egentligen också ökad import - med nedläggning av jordbruk som följd. 

Om de 510 miljoner liter mjölk som Arla gör torrmjölk på istället blev ost som såldes i Sverige, istället för all import, skulle betalningsförmågan till Arlas medlemmar vara mycket bättre.

De av lantbruket företrädare som förespråkar en exportledd strategi, bortser från att det enda sättet vi skall kunna få ökad föreståelse för jordbrukets situation är genom dialog och engagemang från medborgarna i Sverige. Det är svårt nog redan som saker är nu, men att be om förståelse - och stöd - för att exportera mat istället för att producera bra mat för svenska konsumenter, är politiskt helt tondövt.
(tillägg 16 februari)

När kommer vi fram till lyckoriket - egentligen?

Det finns en i biståndssammanhang ofta berättad historia om konsulten som ser en fiskare som sitter vid en strand under ett träd och latar sig efter att ha bärgat dagens blygsamma fångst. Konsulten förklarar i mycken detalj för fiskaren hur han skulle kunna bli mer effektiv, sälja mer fisk billigare, anställa andra fiskare och till slut vara ägare till en stor fiskeflotta. Fiskaren frågar honom till slut
— Vad skall jag göra då?
— Då skall du sitta under en palm och njuta av livet.

Vi skall dock akta oss för att njuta av livet. Det gäller att vara attraktiv på arbetsmarknaden, att vårda sitt varumärke och att ständigt uppgradera sina kunskaper. Konkurrensen finns också på fritiden och i det sociala livet då vi skall vara aktiva, attraktiva, ha snyggast kök, träna mest och äta bäst.

Sverige som land skall vara på alerten så vi inte tappar konkurrenskraft. Svenskt näringsliv varnar ofta och gärna om att löneökningarna inte får bli för höga för att vi då tappar konkurrenskraft. Höga miljökrav riskerar att driva iväg industrin till andra länder, därför betalar de konkurrensutsatta industrierna mycket lägre koldioxidskatt. Skatterna för högavlönade får inte vara för höga för då kan vi inte rekrytera internationella toppchefer eller ens behålla våra egna talanger.

Att vara stor räcker inte heller. Barack Obama sade i sitt tal till nationen 2011 att hans huvudfokus skulle vara att säkra USA:s konkurrenskraft och tillväxt. Nokias dramatiska fall är en drastisk påminnelse om att ingen går säker i den mördande konkurrensens värld.

Att vi hela tiden måste skärpa oss för att inte hamna på efterkälken är ett erkännande av att påståendet att den globala ekonomin gynnar alla, fattiga som rika, inte är sann. Om det vore så, skulle vi kunna glädjas åt att någon annan tar ledartröjan och drar ett tag. Men verkligheten är att det finns gott om förlorare i den globala ekonomin. I längden finns det bara en som kan vara bäst och billigast.

Vad var det vi skulle uppnå egentligen? Även om det knappast finns en gemensam bild av hur vi vill att landet skall se ut, antar jag att de flesta vill att det skall vara ett trevligt land att bo i, med bra bostäder och mat, hyfsat jämlikt, med god miljö, glada kor och med folk som har tid och lust att ta hand om varandra. Har vi inte haft förutsättningarna för allt det under många årtionden? När skall vi få njuta av frukterna av all vår strävan?

Tron på Utvecklingen, Marknaden och Konkurrenskraften är en modern trossats som inte kan ifrågasättas. Den som trots allt vågar kritisera denna trossats framställs omväxlande som förespråkare av en socialistisk diktatur eller någon form av dystopi där vi alla strider med alla om knappa resurser. Har vi verkligen så liten tilltro till vår mänsklighet, samhället och våra förmågor att de skall vara de enda alternativ vi kan föreställa oss?

En något kortare variant av artikeln publicerades på av Svenska Dagbladet 9 februari.

En Kaffe Matte, tack!

Det är fler människor som odlar och plockar vårt kaffe än alla de som arbetar i det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans! Hur dyr skulle kaffekoppen vara om de hade samma löner som svenskarna?

Tillsammans med finnarna dricker vi mest kaffe i världen, cirka åtta kilo per person och år.  Omräknat till koppar blir det tre koppar om dagen eller drygt tusen koppar per år. Omräknat till pengar handlar det om en marknad på fem miljarder kronor (i butik, räknar vi priset på caféerna är det mycket mer). Vi importerar kaffe för cirka 4 miljarder årligen, men eftersom vi också exporterar kaffe kan vi anta att det kaffe som säljs för fem miljarder köps för kanske tre miljarder (det skall ju rostas och paketeras i Sverige). Om vi i sin tur räknar med att odlarna får cirka två tredjedelar av världsmarknadspriset och att arbetskostnaderna är ungefär två tredjedelar av odlarnas pris, så betyder det att arbetsersättningen för att odla och skörda vårt kaffe är cirka 1,3 miljarder årligen.

Det uppges allmänt att cirka 20 miljoner människor är engagerade i kaffeodlingarna, som odlare eller som plockare. Och det odlas kaffe på cirka 10 miljoner hektar mark. Sverige importerar ungefär en procent av världens kaffeproduktion, vilket i så fall betyder att 100 000 hektar mark används till att odla svenskarnas kaffe och 200 000 människor arbetar med att odla och plocka det.

Om vi slår ut de 1,3 miljarder som vi betalar för odlarnas och plockarnas arbete på 200 000 personer så blir det 6500 kronor per person och år. I själva verket får nog odlarna avsevärt mycket större del av kakan och plockarna mindre, i alla fall på de stora kaffeodlingarna (se nedan).  

Jag får något lägre siffror om jag räknar på världsproduktionen av kaffe (8,4 miljarder kilo) * odlarpriset (18 kr/kg) / 20 miljoner arbetare = 7 500 kronor per person av vilket kanske två tredjedel kan anses vara för arbete, dvs cirka 5 000 kronor per person och år. Eller om vi vänder på det: odlarna av kaffe skulle behöva få mer än femtio gånger mer betalt för att närma sig svenska årslöner.

Kaffeplockar i Vietnam uppges tjäna så lite som 15 000 dong om dagen, vilket motsvarade 10 kronor per dag. Från Guatemala rapporteras att kaffeplockarna tjänade i genomsnitt 33 kronor om dagen och att de arbetade mer än 46 timmar i veckan. Men den egentliga lönen är mycket sämre för i de flesta fall hjälpte deras barn eller maka dem med skörden utan att få någon lön alls. Om plockarna fick samma löner som svenska arbetare skulle det kosta cirka 2500 kronor att plocka en svensk årskonsumtion. Med liknande påslag i procent i alla led som idag skulle svenskens kaffeköp i affären kosta minst 10 000 kronor om året, i stället för de 500 kronor det kostar idag.

Ett annat sätt att se fakta på är att det är fler människor som odlar och plockar vårt kaffe än alla de som arbetar i det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans!

Vi exploaterar inte bara andra människors arbete utan också deras naturresurser. Den areal som det svenska kaffet odlas på är större än den areal vi själva använder till potatis och ungefär lika stor som den mycket kritiserade sojan för svenskt bruk odlas på, och långt mycket större än den areal som används till att odla palmolja för den svenska marknaden.  

Vattenfotavtryck

Vi hör ofta siffror om hur mycket vatten det går åt för att producera olika produkter, det uppges tex att ett kilo kött förbrukar 14 000 liter vatten. Samma miljöekonomer som räknat ut det har beräknat att det går åt 140 liter vatten för varje kaffekopp vi dricker. Vår kaffekonsumtion motsvarar då 140 000 liter vatten per person och år. Det motsvarar då 10 kg nötkött (eller 700 kg morötter!), men medan köttet innehåller värdefullt protein och energi innehåller kaffe i stort sett ingenting.

Njut av koppen, brorsan. Men kom ihåg att det är mycket ojämlika maktförhållanden som gör att du kan njuta av den.

Data:

Det mesta data ovan kommer från Naturskyddsföreningens kampanjunderlag Vem betalar priset för ditt kaffe? som jag deltog i att ta fram underlag till.

Det är svårt att räkna på det här. Odlarpriserna varierar mycket både mellan länder, beroende på kvalitetet och mellan olika år. Och “odlarpriset” är inte alltid det pris som odlarna får, utan ibland det pris som ett exporterande handelsföretag får. Statistiken över antalet person som arbetar i kaffenäringen är ofullständigt, särskilt i de länder där småbönder står för större delen av produktionen. Jag har själv arbetat med småbönder som odlar kaffe. Även om kaffet har varit den viktigaste grödan är det svårt att säga hur mycket arbete som läggs ned på odlingen. Många småbönder har småjobb vid sidan av. Och även småbönder kan anställa en behövande kusin i plockningen, och kusinen tar med sina barn och systerns barn i odlingen. International Coffee Organization anger att 20 miljoner människor är engagerade i kaffeodling och plockning.  I Afrika beräknas cirka 10 miljoner bönder odla kaffe, 4 miljoner i Asien, en halv miljon i Centralamerika och en och en halv miljon i Sydamerika. Cirka 3 miljoner lantarbetare arbetar i kaffesektorn, varav de allra flesta i Central och Sydamerika. Det är sannolikt att inte alla de tjugo miljonerna jobbar heltid, men motsvarande uträkningar om hur lång tid det tar att plocka kaffe stöder att det i stora drag är så här många människor engagerade. Plockarna är ofta säsongsarbetare, men de flyttar sig mellan olika regioner allteftersom kaffet mognar och arbetar därför en stor del av året.  

En skicklig plockare i en kommersiell odling kan plocka hundra kilo kaffebär om dagen vilket motsvarar ungefär femton kilo rostat kaffe. Det tar alltså drygt en halv dag att plocka genomsnittssvenskens årskonsumtion av kaffe. I sämre skötta odlingar där buskarna ger låg skörd,

kan plockningen ta betydligt längre tid, mer än en dag.

Sen måste man hela tiden hålla tungan rätt i munnen när det gäller priset, är det för de råa bären, för de torkade bönorna eller för rostat kaffe? Det sker ju arbete och omvandlingsförluster i alla led (t.ex så blir ett ton gröna bönor cirka 850 kg rostat kaffe).

Siffrorna och mina uträkningar skall tas med en nypa kaffe, de kan säkert vara 25% fel, men det spelar egentligen inte så stor roll, eller hur?

En annan — viktigare — invändning är att om arbetslönerna var femtio gånger högre skulle 1) kaffekonsumtionen minska drastiskt och/eller 2) odlingarna skulle rationaliseras på samma sätt som vi har mekaniserat vårt jordbruk. Skuggkaffeodlingar på branta sluttningar skulle slås ut och monokulturer på öppna fält skulle ta över produktionen eftersom det är där man kan mekanisera skörd och andra odlingsåtgärder som beskärning. Dvs det är ett helt orealistiskt scenario att kaffeodlingen skulle se ut som den gör med kraftigt höjda priser. 

Men det tar inte bort värdet av att tänka tanken ”om…”