Thursday 30 August 2018

Veganismens slutliga lösning



Den som följer mig på bloggen och i övrigt vet att jag brukar undvika den etiska diskussionen runt veganismens kärna. Det beror inte på att jag duckar för de etiska spörsmålen, utan mer på att jag väljer mina strider. Jag tar gärna strid med dem som förespråkar veganism som ett mer effektivt eller miljövänligt sätt att föda mänskligheten, eftersom jag anser att det saknar grund. Men lika lite som jag brukar diskutera religion på min blogg  brukar jag diskutera om det är "rätt" att hålla djur eller inte. 
Häromsistens fick jag en e-post från Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland med en artikel som resonerar runt de bärande etiska perspektiven i veganism. Jag tycker det är utmärkt att de som föder upp djur försöker förstå djurrättsaktivisternas argument och gärna tar debatten, snarare än att avfärda dem som fanatiska terrorister.

Jag brukar inte ofta ha gästinlägg på in blogg, men här kommer Stefans artikel.  
Veganismen är på frammarsch i Sverige, inte minst har djurhållningens klimatpåverkan gett en skjuts. De positiva omdömena dominerar i medierna; vem kan försvara djurfabriker, massavlivande av oskyldiga djur och djurhållningens negativa miljöpåverkan, allt detta som veganerna kritiserar. Alla rörelser, oavsett hur rätt de verkar ha, ska dock kunna granskas kritiskt. Veganrörelsens aspirationer på moralisk/etisk överhöghet, att vara de enda verkliga djurvännerna, får varningslampan att blinka – ett kritiskt granskande behövs inte minst av denna anledning.


Först ett tankeexperiment. Anta att det finns en organisation med namnet Människans Rätt, som säger sig verka för mänskliga rättigheter. Organisationen är naturligtvis emot tortyr, dödsstraff, all omänsklig behandling osv. Kort sagt en alldeles utmärkt organisation, som förtjänar trovärdig och stöd. Men om organisationen också har som slutmål att rädda planeten genom att på sikt låta mänskligheten dö ut – inte genom något som helst våld, utan genom en politik som förhindrar/försvårar reproduktion, då skulle nog de flesta människor bli litet fundersamma!

Organisationen Djurens Rätt försvarar djurens rättigheter, dvs. deras rätt till liv och frihet och att de inte ska utsättas för lidande och ”omänsklig” behandling. Allt detta låter också bra, men det finns en dold agenda; alla ”tamdjur” måste bort, endast de fria vilda djuren ska få finnas kvar. Naturligvis talar inte Djurens Rätt uttryckligen om tamdjurens utplåning, utan om att befria dem ur fångenskap, men även de mest inbitna veganerna inser naturligtvis att för våra kor, hästar, får och höns innebär ”friheten” en säker död! De har ju helt enkelt ingen plats i det ”vilda” ekosystemet. Befriade laxar och även minkar, hundar och en del katter klarar kanske friheten, men när veganismen segrat blir nog betande kor, hästar och får lika sällsynta som ullhåriga mammutar!

Enligt veganerna/djurrättsaktivisterna befinner sig lantbrukets tamdjur i en ”förintelseindutri” och då blir ju de vanliga djurskyddsfrågorna av mindre vikt. Trots namnet är därför t ex Djurens Rätt ingen vanlig djurskyddsorganisation. En analogi med de nazistiska utrotningslägren förklarar en del; en människorättsrörelse som bara vill förbättra lägerfångarnas mat, sjukvård och allmänna välbefinnande, men inte reagerade mot massmorden, förlorar ju all trovärdighet.

 Alla försök att diskutera antibiotikaanvändning, ekologisk produktion, närproducerat eller biologisk mångfald imponerar därför inte alls på veganerna. För dem står ”förslavandet” och dödandet helt i fokus! Människan har nämligen, till skillnad mot alla andra arter, inte någon som helst rätt att döda levande varelser för att äta dem. Genom att inte äta djur minskar vi död och lidandet, för till skillnad mot rovdjuren kan vi göra medvetna, ”goda”, val. Det är alltså det som skiljer oss från djuren, nämligen intelligens, självmedvetande och förmåga att känna empati, som ytterst fråntar oss rätten att handla som djur.

 Om detta är inte mycket att säga – det är väl snarat moralisk/etiska spekulationer. Men om slakt av djur ökar lidandet kan verkligen diskuteras. Alla djur dör förr eller senare och det är upp till veganerna att bevisa att döden för de ”fria” vilda djuren verkligen är bättre än avlivandet i slakterierna! Bilder från slakterier är inte trevliga, men resultatet av en vargattack på en fårflock ska inte heller visas för underåriga! Älgar som svälter ihjäl har ingen lätt död och någon hjälp av veterinärer kan vilda djur inte förvänta; jägaren erbjuder utan tvivel det mest smärtfria alternativet!  De vilda djurens ”naturliga” lidande och smärtfulla död skulle aldrig tillåtas av djurskyddsmyndigheterna - om det gällde tamdjur!

 Utifrån ett utilitaristiskt synsätt torde det därför vara helt klart att de flesta tamdjur, som ju slipper rovdjursangrepp, hunger och köld och får behandling vid sjukdomar, har ett bättre liv än sina vilda kamrater. Och troligen gäller detta även, i de flesta fall, det sätt de dör på.

 Lidande orsakat av själva ”fångenskapen” förutsätter för det första ett medvetande hos djuren som knappast existerar och för de andra att tamdjurens naturliga beteenden är oförenliga med ”fångenskap”. Att så inte är fallet visar forskning om domesticeringen; de första fåren, korna och grisarna verkar inte ha tvingats att bli tama, utan de har sökt sig till människans boplatser för att finna föda och skydd. Utvecklandet av liknande symbiotiska förhållande mellan olika arter är förövrigt inte helt ovanliga i naturen.  

 Om alltså lantbruksdjuren sköts väl och ges möjlighet att behålla sina ”naturliga” nedärvda beteenden, vilka naturligvis skiljer sig åtskilligt från deras icke-domesticerade släktingars, så är det svårt att döma ut jordbrukets djurhållning. Den djurskyddslagstiftning vi har bygger på just detta – genom forskning kan vi utröna vilka behov tamdjuren har, och sedan utformar vi djurhållningen så djurens välmåga garanteras.

 Men om djurhållningen helt präglas av industriell stordrift, som i t ex kycklingproduktionen, är risken stor att relationen mellan djur och människa påverkas. Djuren blir bara produktionsfaktorer – den goda symbiosen, ömsesidigheten, riskeras. Vi har lagar som påbjuder att hästar måste ha sällskap av varandra. Kanske ska vi också ha lagar som underlättar kontakt mellan människa och djur genom att begränsa antalet djur per skötare! Gården med ett rimligt antal kor eller får, djur som kan uppfattas som ”personligheter” av bonden, ger troligen de optimala förutsättningarna för en bra djurhållning. ”Djurfabriker” skadar nog människornas relationer och känslor för djuren mer än de skadar djuren själva, men detta är illa nog.

 Veganerna sparar helt klart liv när de avstår från kött. Dock medför detta också att liv som kunnat bli till inte får sin existens; om ingen äter ost och lammkött kommer heller inga kalvar eller lamm att födas.  Om vi, liksom veganerna, anser att våra tamdjurs liv – och död, bara innebär ett enormt, ofattligt, lidande, kan kanske ”utplånandet” av dem som arter försvaras, inte annars!   
Stefan Engström, fårbonde i Ångermanland

Utöver de perspektiv som Stefan har finns det ett annat resonemang som jag tycker har en hel del vikt. Även om man bara äter vegetabilier kommer man att bidra till att "vilda" djur dödas, fångas, stängs inne eller stängs ute på olika sätt samt får sin mat eller boplats förstörd. Här på gården har vi till exempel en ständig kamp mot harar, rådjur, fåglar m.fl. vilka alla vill äta upp det vi odlar. När man tar upp ny mark för odling dödas djur på olika sätt, direkt och indirekt. När man plöjer, fräser och harvar dödas grodor. sniglar, ormar och möss av olika slag, insekterna skall vi inte tala om. När vi skördar dödas andra djur. Och åkrarna tar mycket livsutrymme från andra djur. Andra delar av den mänskliga civilisationen bidrar också till massutrotning - bilismen, skogsbruket, vattenkraften, vägar, hus, gruvor med mera.

Det finns artiklar som hävdar att det dödas mer djur av odling än de som djurskötseln föder upp och dödar. Jämfört med året-runt betande djur är det sannolikt sant. Men stora delar av världens djur får en viss andel odlat foder; gris och kyckling får huvudsakligen odlat foder när de föds upp i större skala. Om odlingen dödar många djur, så gör ju odlingen av foder det också. Däremot tycker jag att resonemanget är intressant för att det inte längre handlar om det är fel att döda djur eller begränsa deras rörelser eller på andra sätt styra deras liv, utan vi diskuterar då hur mycket, i vilken utsträckning är det OK.
Jag tror att det är den kategoriska inställningen att det alltid är fel att föda upp djur för produktion som är svårsmält för sådana som Stefan och mig.
Samtidigt så är det bra att man tar upp frågan om det är rätt att döda djur eller hålla dem i fångenskap för egen vinning. Det skall ta emot att skicka djur på slakt, det skall ta emot att hugga ned tvåhundraåriga träd, det skall ta emot att reglera en älv, det skall ta emot att dika en våtmark för att odla där och det skall ta emot att skjuta en älg. Att vi känner för andra varelser och annat i naturen är bra och tvingar oss att reflektera.

Sunday 26 August 2018

Dieselskatt javisst, men först en riktig jordbrukspolitik!


Ingen lär ha undgått att notera att jordbruket har det jobbigt. Om inte förr så gjorde torkan att förståelsen för lantbrukets pressade läge ökade. Och visst har torkan varit exceptionell, kanske en hundraårstorka i alla fall i vissa delar av landet. Men lantbruket har varit pressat under lång tid, det har varit griskris och mjölkkris. För andra branscher har eländet varit permanent och därför ingen kris. Frågan om hur man bäst skall hantera den akuta krisen lämnar jag därhän i det här inlägget för att istället lyfta blicken och diskutera hur vi skall skapa ett livskraftigt jordbruk i Sverige.

Många lantbrukare känner sig — med all rätt — övergivna av konsumenter och samhället som å ena sidan ställer höga krav men å andra sidan inte vill betala vad det kostar. De får ständigt signalen att rationalisera men när de gör det får de kritik. Att olika typer av regler och fyrkantig kontroll och tillsyn lägger på ytterligare bördor gör det ännu svårare, och som lök på laxen klarar inte ens den ansvariga myndigheten att betala ut de ersättningar som jordbrukarna har förtjänat.

Hur man tycker att man skall hantera detta beror givetvis vilken uppfattning man har om vad som är problemet?

Vissa, främst politiker och jordbrukstjänstemän (dvs rådgivare och andra anställda som inte är bönder), men också en och annan medlem i tiotonsklubben (de bönder som skördar mer än 10 ton vete per hektar) anser att det huvudsakligen är ett effektivitets- och ledningsproblem. Om man bara kapar ”svansen” av ineffektiva bönder, de där med 20 procent lägst lönsamhet, låt dem lägga av, gå i konkurs eller få förtidspension. Samtidigt låter man ”spetsen”, de där fem procenten som driver 40 procent av produktionen mest effektivt, ta över svansens marker. Under lång tid har det i själva verket varit offentlig politik, och det får kraftigt uttryck i den livsmedelsstrategin som en enig Riksdag antog för drygt ett år sedan. Och visst fungerar det; varje år lägger massor med svansbönder av.  Men samtidigt är det ett ekorrhjul som snurrat i decennier och det växer ju hela tiden ut en ny svans, det som var fullt normal effektivitet är hopplöst improduktivt tio år senare. Det är ju så teknisk utveckling och konkurrens fungerar; hur den skall fungera.

Andra, särskilt lantbrukets organisationer och de flesta bönder, anser att det främsta problemet är alla de pålagor som den svenska staten, och i viss mån EU, lägger på jordbruket. Det handlar om miljö- och djurskyddsregler, förprövning av stallbyggen, reglering av vattenanvändning, avgifter för tillsyn och annan byråkrati. Det handlar också om skatter, och särskilt de skatter som man anser särskilt drabbar lantbruket, t.ex. dieselskatt. Den här uppfattningen har sin grund i tron att visst är de svenska bönderna duktiga och kan konkurrera med vem som helst, bara man får samma villkor. Att det är en illusion kan man se inom det svenska jordbruket. Jordbruket har ju haft samma villkor inom Sverige, men det har inte alls räddat skogsbygdernas jordbruk från att slås ut. Och inom EU (eller inom USA) fungerar konkurrensen på liknande sätt. Hela bygder slås ut, andra specialiserar på en produktionsgren osv. Det är klart att det är en konkurrensnackdel med vissa typer av regler, men samtidigt finns det faktiskt många länder som har striktare regler än Sverige, t.ex. för miljöskydd, vattenskydd, vattenanvändning osv. Arbetslönerna är också högre i t.ex. Danmark. Den som säger ”frihandel är OK bara vi har samma villkor” har för övrigt helt missuppfattat grunderna i frihandel. Stora delar av de så kallade ”komparativa fördelarna” utgörs ju inte av företagarnas brillians utan andra förhållanden i det land de verkar i, utbildningssystem, geografi, klimat, löner, naturresurser osv.

Den tredje gruppen, närbesläktad med den första, har däremot förstått frihandelns innebörd. Visst gör det ont, visst är det svårt, men det är precis så här marknaden skall fungera. Den som inte klarar sig i konkurrensen slås ut, svårare än så är det inte. Vi har ingen skoindustri kvar, vi har ingen textilindustri kvar, vi har ingen varvsindustri kvar för de var inte konkurrenskraftiga. Det är möjligt att vissa produktionsgrenar slås ut helt, och att andra kommer att klara sig bra. So be it. Det finns inget självändamål med att driva jordbruk i Sverige, vi kan alltid köpa mat från andra länder. Om det är någon särskild tjänst som jordbruket gör som samhället värdesätter, t.ex. öppna landskap, så kan entreprenörer tillhandahålla denna genom statliga eller kommunala anbud.  Det är inte många som är engagerade i jordbruket som öppet förespråkar den här linjen, men den är inte helt ovanlig hos marknadsextremistiska grupper. Och trots den hårda kritik som Fredrik Segerfeldt fick för uttalandet ”Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. I många decennier har olika näringar slagits ut, av teknisk utveckling och konkurrens från andra länder. Detta bör vi bejaka även när det gäller denna bransch.”, är det egentligen samma analys i de två andra förhållningssätten.

Ett fjärde perspektiv är att hela eller delar av jordbruket står för förlegade produktionsformer. Plöjning, djurhållning, växtnäringsutsläpp, vattenförbrukning och markanvändning är alla tecken på att jordbruket som sådant har nått vägs ände, helt nya produktionsformer kommer att ta över. Det är labb-kött, aquaponik, insekter, inomhusodlingar, vertikala odlingar, ja det är nästan vad som helst som med lite fantasi kan kallas för food tech. Maten kan produceras i staden och jordbruksmarken kan lämnas tillbaks till ”naturen”, alternativt skall den användas för att binda kol, eller ersätta fossila bränslen. Ett särfall av det här perspektivet är de som anser att det är djurhållningen som står för de flesta problem, utöver att den bygger på ett hänsynslöst utnyttjande av djur (jag tar inte upp den diskussionen här, jag har diskuterat det många gånger tidigare).   Har man det här perspektivet är det inte särskilt motiverat att ”stödja bönder”, tvärtom genom att göra det så upprätthåller man bara en oekonomisk och miljöskadlig produktion.

Men det finns andra perspektiv än de fyra ovan.

Jordbruken var tidigare mångsidiga matproducenter som direkt och indirekt sysselsatte många människor och därmed utgjorde stommen i landsbygden. Jordbruket förvaltade landskapet och upprätthöll jordens bördighet och den biologiska mångfalden. I dag har jordbruket omvandlats till en produktionsapparat för råvaror vars främsta syfte är att säljas. Den omvandlingen har inneburit en hög grad av specialisering och rationalisering. Idag köper jordbrukarna nästan alla sina insatsmedel — konstgödsel, bekämpningsmedel, traktorer, foder och arbetskraft – för att kunna producera mat. Specialiseringen har också inneburit att den biologiska, sociala och kulturella mångfalden i jordbrukslandskapet har minskat mycket snabbt. Ett allt mer industrialiserat jordbruk innebär bland annat att djuren får betala priset i form av ovärdiga förhållanden.

För att motverka en del av de negativa effekterna av hur jordbruket drivs, utformar samhället lagar och regler samt beskattar vissa typer av insatsmedel (t.ex. diesel). Sverige har också rent allmänt ett högt kostnadsläge. I kombination med allt öppnare gränser leder detta till att vissa sektorer och stora delar av jordbruksbygderna inte längre är ”konkurrenskraftiga” och jordbruk läggs ned i snabb takt. Det hela förstärks av pragrafrytteri och mängder av krav som blir en tung börda för alla bönder – men bördan blir så gott som alltid proportionellt mycket tyngre för de små jordbruken. På samma sätt är det med de certifieringar som ”marknaden” (vilket i Sverige betyder en handfull aktörer) kräver. De som blir kvar får rationalisera ännu mer och ännu snabbare. 

Avståndet mellan konsumenter och producenter har ökat mycket och på samma sätt har kopplingen mellan platsen för matproduktionen och våra tallrikar blivit allt svagare i takt med internationaliseringen av livsmedelshandeln. Många konsumenter saknar kunskap om hur mat produceras och förstår inte sambanden mellan landskap, lantbruk och tallriken. En del förstår inte vilka ramar som sätts av ekonomi och biologi, utan tror att de kan äta vad som helst. Det finns också en föreställning om att ny teknik, food tech, ska kunna åstadkomma gratisluncher.  

Lantbruket och dess organisationer bejakar starkt teknisk innovation, men förstår inte att de viktigaste innovationerna för lantbruket är sociala, politiska och ekonomiska. I stället för att bejaka den marknadsekonomiska dogmen borde man ifrågasätta i vilken utsträckning den verkligen ger oss det jordbruk vi vill ha. Samtidigt borde miljöorganisationer och andra tyckare om mat och jordbruk inse att det inte går att lägga på jordbruket mer och mer pålagor utan att också skydda det från konkurrens eller ersätta det för bördan.
Dieselskatt javisst, men först en riktig jordbrukspolitik!

Sunday 12 August 2018

Hur få gårdar krävs för ett uthålligt och lönsamt lantbruk?

Det är märkvärdigt hur svårt det verkar vara att tänka bortom den verklighet som gäller idag. Visst är det så att strukturomvandlingen och globaliseringen i vardagen kan kännas som naturlagar som vi inte kan göra något åt, i lantbruksnäringen är det väldigt påtagligt. Det gör att lantbrukets krav på samhället helt fokuserar på att få bort regler och kostnader som upplevs som en begränsning för det man kallar för konkurrenskraft.
 
Men det är klart att vi kan utmana denna utveckling både i det stora eller det lilla.  

Vi skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet häromsistens och fick mothugg av Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson och Inger Pehrson från Landsbygdsnätverket (som trots namnet är en sorts statlig stödorganisation som EU i sin tur krävt för genomförandet av det så kallade Landsbygdsprogrammet). Dessa hävdade bland annat att jordbruket numera är som all tillverkningsindustri beroende av försörjning från utlandet med strategiska insatsvaror och att vi skall bejaka denna utveckling samt en fortsatt teknisk utveckling med automatisering och digitalisering. Denna utveckling bidrar till strukturomvandling för att uppnå uthålliga företag.
 
Vi skrev följande svar

Det är glädjande att Harald Svensson på Jordbruksverket och Inger Pehrson på Landsbygdsnätverket håller med oss om att dagens lantbruk och matförsörjning måste bli mindre sårbart och mer robust. Däremot är det sorgligt att man fortsätter att skriva ut samma medicin som är orsaken till att svenskt lantbruk håller på att förtvina. Oavsett om diskussionen gäller jordbrukets dåliga lönsamhet, sårbarhet, klimatpåverkan eller andra miljöproblem så är receptet det samma – fortsatt strukturrationalisering. Det är mycket allvarligt att man inte förmår att tänka i nya banor, trots att resultaten efter flera decenniers förd politik, förskräcker.
Om fortsatt strukturrationalisering är lösningen, hur få gårdar krävs det då för att lantbruket ska bli uthålligt, ekonomiskt såväl som miljömässigt? Blir det överhuvudtaget några kvar? Om målet är fortsatt prispress på maten, då har inte Sverige så mycket att komma med i en globaliserad värld, annat än möjligen lite spannmålsodling. Och var finns egentligen vinnarna? I grannlandet Danmark, som ofta brukar lyftas fram som ett föredöme bland de som ivrar för fortsatt strukturrationalisering, ligger lantbrukets skuldsättning på 80 procent och bankerna drar sig för att låna ut pengar till företagen. Anledningen är att bankerna förlorade 12 miljarder danska kronor på lantbrukets konkurser mellan åren 2009 och 2016, allt enligt en rapport från LRF Konsult. Tittar vi på de länder eller regioner i världen som har drivit effektiviseringen och strukturrationaliseringen ännu längre, blir mönstret ännu tydligare – lantbruket är inte uthålligt vare sig ekonomiskt, miljömässigt eller socialt. I de amerikanska, brasilianska och indonesiska öknarna av majs, soja och palmolja finns det vare sig någon levande landsbygd eller biologisk mångfald men det är dessa landskap som är de mest konkurrenskraftiga på den globala bulkmarknaden av livsmedelsråvaror, åtminstone enligt de spelregler som gäller nu. De här landskapen visar också tydligt att jordbruk inte med automatik genererar de viktiga ekosystemtjänster som Svensson & Pehrson skriver om. Alla de livsviktiga funktioner som ingår i begreppet ekosystemtjänster, som en rik fauna och flora, ett vackert landskap, rening av vatten och luft, reglering av klimatet, pollinering, mullbildning osv beror på hur jordbruket bedrivs eller inte bedrivs. Den andra sidan av strukturrationaliseringens mynt är alla de regioner där jordbruket försvinner helt och de negativa konsekvenser som det får, inte minst för miljön. Att varna för den effekten är inte det samma som att vara emot stora gårdar, det är att nyktert inse vad dagens utveckling innebär.
Det kan inte nog poängteras att trots decennier av strukturrationalisering så är lönsamheten usel inom lantbruket och de flesta produktionsgrenar är beroende av EU-stöd. Det blir extra tydligt när lantbruket nu drabbats av torka. Många lantbrukare har i debatten påpekat att de redan hade det ekonomiskt tufft, det finns inga marginaler. Men det finns en alternativ utveckling som man inte verkar vilja låtsas om när man med lite lätt raljerande ton talar om det småskaliga lantbruket. Det är nämligen i det småskaliga jordbruket som tillväxten sker, vilket inte minst LRFs rapport ”Grön entreprenör”, visar. Sverige har i dag exempelvis fler gårdsbutiker än mjölkgårdar och inom livsmedelsindustrin är det hos de små livsmedelsföretagen som sysselsättningen ökar. En annan LRFrapport ”Sverige som ekoland”, visar att en storskalig omställning till ekologisk produktion skulle öka lönsamheten betydligt, även inom det konventionella jordbruket. Att ställa om till ekologiskt kommer inte att lösa alla problem med sårbarheten, men det kommer att vara ett viktigt steg på vägen eftersom det ekologiska lantbruket är mer mångsidigt och inte använder insatsmedel som konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. 
Vi har inte påstått att hela det svenska lantbruket ska vara småskaligt. Inte heller har vi påstått att alla gårdar ska odla ”alla” grödor eller föda upp ”alla” djur, men vi hävdar nödvändigheten av ett lantbruk i hela Sverige och nödvändigheten av en större variation än i dag. EUs jordbrukspolitik håller nu på att göras om och det finns en politisk vilja att ge medlemsländerna större inflytande över sin egen politik. Den här utvecklingen bör Sverige vara med och främja, i stället för att som nu, vara fastlåst i mantrat om ”rättvisa konkurrensvillkor” och fortsatt strukturomvandling.
Svensson & Pehrson har rätt i sin analys att lantbruket har blivit som ”övrig tillverkningsindustri” och därmed ”är mer beroende av försörjning av utlandet med strategiska insatsvaror”. Det är just detta som är det grundläggande problemet, både för lantbrukets lönsamhet men också för vår matförsörjnings sårbarhet. Men hur kan Jordbruksverket och i synnerhet Landsbygdsnätverket acceptera den utvecklingen, än mindre försvara den?
Vi hävdar att lantbruk inte är som vilken annan tillverkningsindustri som helst och mat är inte som vilka andra konsumtionsvaror som helst, lantbruk och mat är grunden för vår överlevnad och bör behandlas med större respekt.
Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren