70 gram

Håller på med lite research för en artikel om glyfosat till kulturtidskriften Balder. Den kommer nog vara lite mer resonerande och filosofisk än den råa samlingen nedan. 

Det används cirka 70 gram glyfosat per person i Sverige. Den hittas lite överallt.
 






Glyfosat hittades i 71.4 procent av linserna och i 30 % av solrosfröna samt cirka 10 % av havre och veteproverna i Europa år 2015. 

Så här säger LRF 

- Som det ser ut i dag är livsmedelsförsörjningen beroende av glyfosat. Om det försvinner kan man säga att man skulle behöva rita om kartan för hela jordbruksproduktionen. Eftersom det i dag inte finns effektiva alternativa metoder någonstans i världen skulle det ta lång tid för jordbruket att ställa om. Om det blir ett förbud i hela Europa riskerar det europeiska jordbruket att slås ut i förhållande till resten av världen – som ju kommer att fortsätta använda glyfosat. Det skulle också innebära dyrare mat. Många stora jordbruksländer har godkänt glyfosat för lång tid framöver och kommer att kunna producera billigare mat än Europa. ”

Och så här säger Kemikalieinspektionen. 


"I mars 2017 kom Echas riskbedömningskommitté, RAC, med ett yttrande med slutsatsen att det tillgängliga vetenskapliga underlaget inte uppfyller kriterierna för att klassificera ämnet glyfosat som cancerframkallande. ...Tidigare har International Agency for Research on Cancer, IARC, publicerat en rapport i juli 2015 med den samlade slutsatsen att glyfosat troligen är cancerframkallande. IARC är specialiserat på cancerforskning och lyder under World Health Organisation, WHO."
https://www.kemi.se/hitta-direkt/bekampningsmedel/vaxtskyddsmedel/verksamma-amnen-i-vaxtskyddsmedel/vaxtskyddsmedel-som-innehaller-glyfosat 

Svinaktig matematik, eller hur vi får en levande landsbygd

Hur skall vi skapa en levande landsbygd, minskad sårbarhet och ett livskraftigt lantbruk? 

Det är stora och viktiga frågor. Det finns särskilda skäl för mig att tänka på dem idag. I kväll skall jag lyssna på Po Tidholm som håller föredrag byggd på sin senaste bok, Läget i landet. I morgon skall jag debattera – förlåt, samtala om – livsmedelsstrategin här i Åre där jag befinner mig på Saerimner, den årliga samlingen av mathantverkare i Eldrimners regi.

Jag lyssnade just på ett föredrag av Mattias Nordström från Ängavallen i Skåne. Hans familj har skapat ett mycket intressant och blomstrande företag på gården. Produktionen byggdes upp runt ekologisk djuruppfödning med extra hänsyn till djurens naturliga beteende, men har sedan starten 1971 kompletterats med besöksverksamhet, omfattande livsmedelsförädling, restaurang och hotell.

Det finns mycket intressant och spännande att säga om Ängavallen, och jag uppmanar verkligen dig att kolla deras hemsida och läsa om kalvar som får gå med sina mammor, djur som lockas in i slakteriet och mycket annat.  Mattias är ingen sifferkille, men jag lyckades i alla fall få fram tre siffror som kan vara av intresse för den lite större debatten. Ängavallen omsätter sisådär 18 miljoner, har tjugo årssysselsatta och brukar cirka 260 hektar mark.  Detta är en tiotusendedel av all åkermark i Sverige.

Om vi mulitplicerar de två andra siffrorna med 10 000 får vi 180 miljarder kronor och 200 000 årsarbeten. Det kan jämföras med det svenska jordbrukets produktionsvärde som är cirka knappa 60 miljarder kronor med cirka 60 000 årsarbeten. 

En svinaktig matematik.

Visst kan man ha invändningar mot denna enkla matematik. Är det realistiskt att tro att folk kommer att vilja köpa bacon för 480 kronor per kilo eller dryckesmjölk för 30 kronor per liter? Och är inte den del av Sverige som Ängavallen brukar mycket mer bördig än andra delar av landet. Jag köper de invändningarna, men trots det så ger oss Ängavallen en del ledtrådar i hur man skall kunna både skapa mer sysselsättning i jordbruket och på landsbygden – med en ökad miljöhänsyn och hänsyn till djurens välbefinnande.

Jag har heller inte räknat om Ängavallens produktion till kalorier för att svara på om maten skulle räcka om ”alla gjorde som dem”. Det är givetvis en viktig fråga i det stora perspektivet, samtidigt är det en fråga som inga andra jordbruksföretag måste svara på. Trots all retorik från det industriella lantbruket så drivs det inte av en önskan att producera mest möjligt med mat från så liten areal som möjligt, utan det är lönsamheten som styr produktionen. 

*

Den nyligen antagna livsmedelsstrategin anger ett helt annat huvudspår för lantbruket. Ökad produktivitet, ökad internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling är ledord.  Kortfattat kan man säga att fortsätter på den redan inslagna vägen, eller den danska modellen.

Det märkvärdiga är att man samtidigt säger att man skall skapa mer sysselsättning. Men både forskning, offentlig statistik och uppenbara sammanhang visar att det är helt fel. Det danska jordbruket skapar nästa dubbelt så mycket värde som det svenska, men sysselsätter ännu färre personer än det svenska jordbruket; man är helt enkelt mycket mer produktiv i ordets vanliga betydelse. Det svenska jordbruket har under de senaste fyrtio åren tappat 2/3 av alla årsarbeten, och livsmedelsindustrin har en liknande utveckling. Tillväxten av antalet sysselsatta med mat sker i restauranger och kaféer, arbetskraftsintensiva branscher med svag produktivitetsutveckling (och usla arbetsvillkor).

På senare tid har det dock startat många mindre företag som håller på med livsmedel i olika former. Det finns cirka 2000 mathantverkare enligt Eldrimner, det finns flera tusen gårdsbutiker och besöksturism byggd runt jordbruk. Även om sysselsättningen inom livsmedelsindustrin som helhet inte växer har antalet mikrobryggerier och andra matentreprenörer ökat kraftigt.

Gemensamt för de nystartade livsmedelsföretagen är en stark tro på framtiden för svensk livsmedelsproduktion och en passion för produkten.  Hantverksprodukter, få eller inga tillsatser, lokala råvaror, miljövänligt/ekologiskt och snygga förpackningar var nyckelord, för dessa nya företagare enligt en undersökning av Livsmedelsföretagen.

Som en motbild till Livsmedelsstrategins ensidiga betoning på konkurrenskraft, och avsaknad av vision om en levande landsbygd, hållbar naturresursförvaltning och inte minst hälsosam mat, formulerade Ann-Helen Meyer von Bremen och jag en Strategi för den goda maten. Där formulerar vi en övergripande vision:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen. ”

Samt en hel rad av förslag som skall ta oss en bra bit på den vägen, bland annat satsningar på ett ökat värdeskapande i livsmedelskedjan, lokal mat och relationsmat.  

Det skall jag försöka få fram i samtalet i morgon. Samtidigt så är det också en viktig pusselbit för hur vi skall skapa en levande landsbygd.

"De flesta förändringar sker därför att folk går på och börjar leva sina liv som om det redan hänt"

Initiativtagaren till omställningsrörelsen, den ständige optimisten Rob Hopkins, har just varit i Sverige. Jag intervjuade Rob för några år sedan. Intervjun och mina funderingar finns i Den stora ätstörningen. Nu kan du också läsa det här. 

”Regeringarna tenderar till att vara reaktiva snarare än proaktiva; de flesta förändringar sker därför att folk går på och börjar leva sina liv som om det redan hänt”, säger Rob Hopkins. Med avstamp i den lilla staden Totnes i sydvästra England har Omställningsrörelsen (Transition kallas den på engelska) spritt sig till många länder, inklusive Sverige. Det finns 1 300 officiellt erkända initiativ, men enligt Rob Hopkins, rörelsens grundare, är det bara toppen på isberget. 

I centrum för omställningen är praktisk handling för att minska fossilbränsleberoendet och klimatavtrycket. Man strävar efter att återlokalisera så mycket av livet som är praktiskt genomförbart. Många som deltar i omställningsrörelsen upplever att själva processen att använda och lita på lokala resurser och inte minst den lokala gemenskapen är mycket värdefull också för den personliga utvecklingen. Initiativen startar med att utveckla en vision och identifierar sedan saker som kan göras här och nu. 

Mat är en av utgångspunkterna. I Totnes har man ett gemenskapsbryggeri och i Slaithwaite finna ett andelsbageri. En grupp i Norwich startade en gård utanför staden vars produkter distribueras med cykel: ”Våra grönsaker odlas några kilometer utanför staden, plockas på morgonen och levereras på eftermiddagen per cykel, vad skulle kunna vara bättre?” Transition Totnes har som mål att mat skall komma från ett område inom en radie av knappt fem mil, om det är praktiskt möjligt, och att de företag som producerar maten skall ägas lokalt, så att man skapar en väv av relationer. Med det perspektivet fördjupar man ”köp lokalt” till att gå längre än att vara någon form av lokalchauvinism. 

I rapporten Economic Blueprint for T&D: Our local food economy drar man slutsatsen att det är bättre för den lokala ekonomin att köpa av oberoende butiker än av affärskedjorna. Om man köper av oberoende affärer skapas två och en halv gånger så mycket lokala inkomster än om man köper av kedjorna. Det beror på att lokala butiker köper in mer lokalt, både produkter och tjänster. 

Rob är en mycket pragmatisk person och konstaterar att en del som förespråkar lokal mat inte tar hänsyn till de ekonomiska förhållandena som många människor lever under: ”Om du lever på en låg eller medelinkomst, är det inte ett realistiskt ekonomiskt alternativ att köpa all mat lokalt”. Genom att sätta ambitionen lägre, säg vid tio procent, behöver inte de fattiga uteslutas. Om Totnes skulle köpa tio procent av maten lokalt, skulle 2 miljoner pund extra injiceras i den lokala ekonomin. ”Att återlokalisera hela livsmedelssystemet känns lite abstrakt”, säger Rob. 

Omställningsrörelsen och Rob Hopkins, är för det mesta rätt tyst i de stora politiska diskussionerna och har ingen uttalad kritik mot ”systemet” eller ”ekonomin”. Rob tror att initiativen ändå kan påverka politiken mycket, och att rörelsen tar sig an många av tidens stora utmaningar genom positiv handling. Istället för att argumentera mot tillväxt förespråkar de arbetet med att bygga lokal resiliens som en typ av ekonomisk utveckling. ”Omställningen är en social teknik som är konstruerad för att fungera på det lokala planet och för att kunna göra det behöver man hålla sig borta från många av de [systemkritiska] diskussionerna och istället fokusera på att göra saker”, säger Rob. Även om det också är viktigt att det finns folk som engagerar sig i de stora politiska frågorna är Omställningsrörelsens roll annorlunda: ”… man behöver exempel och de goda historierna, det som redan händer och det som startade utan att vänta på något tillstånd”. 

“Vi ville inte sluta sälja lokalt, men marknaden bara försvann” säger en bonde i Totnes som intervjuas i en rapport av Holly Tiffens. Det odlades en stor variation av frukt, grönsaker och spannmål tidigare i Totnes, men bönderna gav upp eller specialiserade sig alltmer, mestadels på grund av dålig lönsamhet. Rapporten rekommenderar att man skall skapa kooperativ, förbättra logistiken och utbilda konsumenterna för att stärka de lokala marknaderna och för att öka efterfrågan av lokal mat. Det är förstås bra; det är faktiskt precis vad vi och våra vänner gjorde i det första kooperativet för att sälja ekologiska grönsaker i Värmland 1983. Men även om det är bra så räcker det inte för att motverka effekterna av affärskedjornas dominans eller strukturrationaliseringen av gårdarna, om inte de underliggande ekonomiska drivkrafterna och spelreglerna ändras. 

Alla de nya lokala initiativ som frodas nu — och de är många fler än Omställningsrörelsen — kommer att prövas i verkligheten och det är i många fall för tidigt att säga om de kommer att lyckas eller inte. ‘Tolly’, Iain Tolhurst, är en känd och duktig odlare i Hardwick i England som har odlat ekologiskt och veganskt i fyra årtionden. Trots att han bor i ett välmående lokalsamhälle är det bara åtta, nio av de tusen hushållen som regelbundet köper hans ekologiska lådor och han berättar för mig att försäljningen är fortsatt hans största problem.

För en folkets livsmedelspolitik

Frågan hur framtidens livsmedelspolitik skall se ut i Storbritannien har fått ny aktualitet genom det förestående utträdet ur EU. I dokumentet En folkets livsmedelspolitik har fler än 80 organisationer i England (förslaget är bara för England därför att Skottland och Wales har egna liknande processer) utvecklat en nydanande mat och jordbrukspolitik. 

Politiken bygger på två grundläggande principer; mat som en mänsklig rättighet och ”matsuveränitet”. Matsuveränitet betonar värdet av att naturresurserna och matproduktionen skall kontrolleras lokalt och demokratiskt. Båda synsätten innebär att mat, och de resurser som behövs för matproduktionen — mark, vatten, utsäde mm — inte kan hanteras som vilka varor som helst på en global livsmedelsmarknad.