Sojakorvens förlorade oskuld

All soja i världen skulle behövas för att ersätta de proteiner som vi idag får från animalierna. Därför kan inte företagen som säljer veganska sojaprodukter hävda att de inte bidrar till sojans miljöproblem. Ungefär en fjärdedel av sojan används redan för humankonsumtion.

Man läser ofta påståenden att odlingen av sojabönor för människoföda är så liten att den är helt oväsentlig för miljöeffekterna av de storskaliga sojaodlingarna. Naturskyddsföreningen skriver till exempel: ”endast en mycket liten del används i livsmedel. Det är inte sojabönan i sig som är problemet utan den enorma efterfrågan på foder som kräver en intensiv odling.”

I kommentarer på sociala media ser jag ofta siffran 2 % och ibland 5 % för andelen sojabönor som används till människoföda och att resten används till foder. Eftersom nästan alla sojabönor används för produktion av sojaolja vars huvudsakliga användningsområde är föda för människor har jag alltid vetat att detta är nonsens.  

Nu har jag äntligen tagit mig tiden att räkna lite närmare. Alla data är från FAO:s databas, FAOStat, som inte är felfri, men det bästa vi har att tillgå.        

Så här ser det ut i ton totalt i världen.

Produktion med lagerkorrigeringar: 267 451 972
Foder: 17 477 765
Humankonsumtion:10 648 892
Utsäde:7 403 698
Förluster:3 973 945
Processning:227 310 929

Innan vi räknar vidare bör vi först räkna bort det som skall användas till utsäde och det som går till spillo, dvs tillsammans 11 miljoner ton. Då återstår 256 miljoner ton sojabönor.

Av dessa används 17 miljoner ton till foder och 11 miljoner ton till mat.

Hela 227 miljoner ton processas vidare i sojabruken.

I dessa produceras 179 miljoner ton sojamjöl och 42 miljoner ton sojaolja, samt sojalecitin, cirka 2 miljoner ton. Sojalecitin används som livsmedelstillsats.

Av de 179 miljonerna sojamjöl används nästan allt till foder, men cirka 3 miljoner ton går till industriellt processade sojaprodukter för humankonsumtion.

Av de 42 miljonerna ton sojaolja används 24 miljoner ton till sojaolja för livsmedelsändamål och resten till industri och biodiesel.

Vi kan ställa upp följande tabell för hur sojan fördelar sig på användningsområde i vikt, miljoner ton. 

	Till foder	Till mat	Till industri och biodiesel
Hela bönor	17	11
Sojamjöl	176	3
Sojalecitin		2
Sojaolja		24	18
Totalt	193	40	18
Procent av total	77 %	16 %	7 %

 
 Det vill säga 16 % av alla sojabönors vikt används för humankonsumtion.

I livscykelanalyser är det vanligt att om en råvara har flera delar att man fördelar miljöbelastning efter värdet snarare än efter vikten. Fast ibland låter man den viktigaste delen ta all belastning. När man pratar om köttets klimatpåverkan är det ytterst ovanligt att man fördelar miljöbelastningen också till huden, inälvorna, talget eller benen trots att de alla är en del av kon, och viktmässigt till och med en större del än köttet. I fallet med sojaoljan och sojamjölet förefaller det vara rimligt att fördela miljöbelastningen utefter deras respektive värde. Sojaoljan utgör bara 18 % av vikten, men 35 % av värdet. Om vi korrigerar för det så är det cirka 24 % av sojan som kan anses vara för livsmedelsproduktion, 13 % för biodiesel och 63 % som är för foder. Om vi också korrigerade för sojalecitinets högre värde hamnar vi runt 25 %.** Cirka en fjärdedel av sojan används till matproduktion.

*

Hur skulle det gå om alla slutade äta animalier och de ersattes med soja?

Den globala konsumtionen av protein per person och dag uppgick 2013 till 81 gram per person. Omräknat till ton per år globalt blir det 212 miljoner ton. Av det kom 84 miljoner ton protein från animalier. Den soja som odlas till foder idag innehåller total cirka 88 miljoner ton protein. Man skulle behöva odla lika mycket soja som idag om man vill ersätta alla animaliska livsmedel med soja.

Sojaproduktfabrikörernas argument om att deras soja inte bidrar till sojaexpansionen bygger på att deras marknadsandel fortsätter vara helt marginell men faller platt om man förutser en global övergång till vegansk kost.

*

Invändningar?

Man kan givetvis argumentera att vi skall äta bönor, ärtor, potatis mm odlade i Sverige istället för att importera sojabönor. Jag kan bara hålla med, men det argumentet gäller i lika hög grad odlingen av foder till djur, vi skulle mycket väl kunna odla det här i stället för att importera det. Vad vi importerar eller odlar själva bestäms av vår jordbrukspolitik och globala konkurrensförhållanden och inte av folks kostval i första hand.

Man kan också hävda att människor äter för mycket protein. Men de här beräkningarna är globala genomsnitt och bygger alltså på en betydligt lägre proteinkonsumtion än svenskarnas. Jag har inte tagit hänsyn till proteinkvalitet, det är väl känt att animaliskt protein har hög kvalitet, så det är inte självklart att man kan räkna gram för gram.

Diskussionen ovan gäller protein, men om vi tittar på fettförsörjningen blir bilden ännu mer komplex, och mer problematisk för den veganska kosten; en stor andel av kostens fett kommer från animalier, och de vegetabiliska oljorna bygger på att restprodukterna kan säljas som djurfoder. Fettförsörjningen i en helt vegansk kost är ett mycket underskattat problem.

Utan animalier skulle man kunna spara in på andra fodergrödor, främst majs. Delar av det fodret skulle kunna användas till humankonsumtion, eller så kunde man odla bönor och ärtor på den arealen, för att minska efterfrågan på soja.

Eftersom varianterna är i det närmast oändliga i hur vi kan producera vegetabilier och animalier kan vi helt enkelt inte på ett meningsfullt sätt göra den typ av jämförelser som hela tiden görs och dra generella slutsatser av dem.

Detta räknestycke, och ett tidigare om hur stor (liten) del av nötköttet som kommer från regnskog, gör jag för att visa hur felaktiga påståenden driver debatten om köttkonsumtionen. Jag argumenterar inte för att den nuvarande animaliekonsumtionen i Sverige eller världen är lagom. Jag anser att det är fel ände att börja diskussionen i. Hur vi producerar, processar, handlar med och lagar mat är viktigare än om råvarorna är animaliska eller vegetabiliska.

* Siffrorna går sällan ihop till 100 %, men nära. Orsaken kan vara dåliga data, förändringar i vikt i samband med bearbetning samt förändringar i lager i olika led. Jag har uteslutit poster under 0,5 miljoner ton, samt avrundat enligt gängse normer.

** Om man istället räknade kalorier skulle man sannolikt få en ännu högre andel för andelen till humankonsumtion, medan om man räknar protein skulle få en betydligt lägre andel. Inget sätt att räkna på är helt invändningsfritt. Oavsett andel så är sojaproduktionen strukturellt beroende av att båda delarna av bönan går att sälja, så i det perspektivet skulle man kunna säga att uppdelningen i foder och human konsumtion är omöjlig.

En hållbar jul på er allihop

I vårt samhälle har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

En kollega i en styrelse sade en gång att om alla håller med har de nog inte förstått vad det handlar om. Lite så känns det med Hållbarheten. Finns det något företag eller organisation som inte bekänner sig till denna heliga princip?

I den så kallade Brundtlandsrapporten från 1987 finns den mest vedertagna definitionen av hållbarhet. ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.” Begreppet har behållt sin lyster genom åren och 2015 antog FN de så kallade Globala utvecklingmålen vilka skall skall ha uppnåtts 2030. I de sjutton målen förekommer order hållbar i tio av dem.

Man brukar tala om tre dimensioner av hållbarhet, miljö (ekologi), social och ekonomisk hållbarhet. Ofta framställs de som tre cirklar som delvis överlappar varandra och där i mitten finns den, Hållbarheten.

Ekologisk hållbarhet har ägnats mycket energi att definiera och diskutera men här lämnar jag den för att istället titta på de två andra. Social hållbarhet är den dimension som oftast hamnat i skymundan. Flertalet definitioner av social hållbarhet är individcentrerade, dvs de diskuterar mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och liknande. Det är förvisso viktigt, men utan ett fungerande samhälle finns det inga mänskliga rättigheter alls, eftersom det är samhället som garanterar dem och inte individen.

I mångas ögon har den ekonomiska hållbarheten trumf på hand. Ekonomisk hållbarhet saknar dock helt vedertagna definitioner. I de Globla utvecklingsmålen talas om ”kontinuerlig hållbar ekonomisk tillväxt”, trots att det definitionsmässigt inte kan vara hållbart. I samband med företag betyder hållbar oftast "lönsam" eller "långsiktigt konkurrenskraftig". Det är endast företag som går med vinst som har råd att bry sig om miljön, brukar det heta. 

Men hela vårt ekonomiska system är bara en utväxt på samhällskroppen och ekonomin är helt beroende av sociala institutioner som pengar, äganderätt, handelsavtal, arbetsrätt osv. Ekonomisk hållbarhet kan bara finnas inom ett hållbart samhällssystem och att vi lever i en hållbar ekologisk nisch. Menar vi bara lönsamhet och profit är det bättre att man säger det än babbla om hållbarhet.

Ofta reduceras hållbarheten till att mäta några faktorer, i de globala utvecklingsmålen finns 240 sådana mätbara indikatorer. Jag tror att vi istället skall titta hur systemen styrs och vilka samband som finns. Ta t.ex. konkurrens. I ekologiska system förekommer det konkurrens mellan arter, men om en art, som människan, tar över helt kommer hela systemet att kollapsa. Ett visst mått av konkurrens mellan individer och mellan samhällen är sannolikt både oundvikligt och nyttigt, men om det går ut över förmågan till samarbete för gemensamma mål är det skadligt. I det ekonomiska systemet har globalisering, utveckling av informationsteknologi och logistik, avreglering och privatisering kraftigt stärkt konkurrensens styrande kraft, på bekostnad av både sociala och ekologiska funktioner. Att låta konkurrensen dominera på det sättet kan inte vara hållbart oavsett hur fina hållbarhetsdokument som företagen producerar. 

Med ett mer konkret exempel skulle en handelskedja bedöma sin hållbarhet inte främst utifrån koldioxidutsläppen per kg sålda varor utan efter hur dess verksamhet påverkar leverantörer och konsumenter, energi och materialflöden, landskapet, transportsystem, sårbarhet och avfolkning av glesbygden.

Publicerad i JAKs tidning Grus och Guld nr 4 2016

En alternativ jul, Sven-Erik Bucht

Allt färre människor arbetar i jordbruket. Samtidigt kommer maten vi äter från ett litet antal stora företag, och görs med råvaror från hela världen. Företagen anlitar professionella storytellers för att ge sina massproducerade varor en identitet de saknar. Den som säljer dem eller serverar dem har ingen aning om hur den producerats, eller hänvisar till anonyma kvalitetssystem.

Genom att färre människor har någon relation till jordbruket och matproduktionen, minskar deras förståelse för böndernas situation och sammanhanget mellan maten, jordbruket och landskapet; de blir ekologiska analfabeter. Det ökande avståndet mellan konsumenterna och produktionen gör det enklare att dölja industrimatens verkliga effekter.

Samhällets kostnader för kvävegödseln i form av övergödning och förstörda vattentäkter är större än böndernas förtjänster av att använda den. Användningen av palmolja i bakverken och färdigmaten vi äter bidrar till utrotningen av tigrar och orangutanger. Odlingen av mandlar i Kalifornien frestar på knappa vattenresurser. Sociala orättvisor döljs också effektivt av avståndet. Det är fler människor som odlar svenskarnas kaffe — cirka 200 000 — än antalet människor i hela det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans. Hur mycket skulle kaffet kosta om de hade våra löner?

Avståndet gör det svårare för oss att utkräva någon form av ansvar både från oss själva och från de företag tjänar på dessa förhållanden. Att maten genom kommersialiseringen av hela kedjan från jord till bord blivit till varor, produkter, som köps för pengar, bidrar också till att dölja sambanden, eftersom pengarnas funktion är att göra saker utbytbara och ge utbytet ett sken av rättvisa och objektivitet. Att de enorma miljökostnaderna inte reflekteras i priset är något som man helst bortser från.

När vi märker avarter, som miljöförstöring, djurplågeri eller slavlika produktionsförhållanden blir lösningen oftast att hantera problemet med annan konsumtion, att köpa rätt. Men det gäller inte bara att handla klokt i butiken utan vi måste minska avstånden till maten och jordbruket. Ibland kanske vi inte skall handla alls eller handla direkt av bonden istället för i butiken, eller odla och laga själva.

Runt om i landet pågår många initiativ, både privata och offentliga, för att skapa nya relationer mellan dem som äter och dem som odlar och de djur och växter som vi äter samt det landskap som de finns i. Det kan handla om andelsjordbruk där människor går ihop för att stödja en bonde eller regionala och lokala livsmedelsstrategier där kommuner eller regioner integrerar jordbruk, mat, naturresursförvaltning, krisberedskap, turism och landsbygdsutveckling. Initiativet Stadsnära odling i Göteborg är ett av många goda exempel, liksom stadens policy att stödja ekologiskt jordbruk på olika sätt.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystem där maten ingår. Vi behöver därför begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Det står i bjärt kontrast mot hyllandet av så kallad fri handel och konsumentmakt som dominerar svensk jordbruks och livsmedelspolitik. 

En svensk livsmedelsstrategi har utlovats under året, men har försenats gång på gång. I stället för att fortsätta i de gamla spåren med konkurrens på globala marknader, större jordbruk och minskad biologisk och gastonomisk mångfald borde den innehålla frön, jordmån och näring för ett livskraftigt ekologiskt och lokalt matsystem i hela landet, byggt på de initiativ som redan växer i snabb takt. Ge oss den julklappen, Sven-Erik Bucht!

Publicerad i Göteborgsposten 5 december 2016

Kan Leonardo räkna?

Svenskarna konsumerar (på sin höjd) 10 gram nötkött som kommer från avskogad mark — per år. Kan man då hävda att vår nötköttskonsumtion har något att göra med regnskogsskövling? 
Coop gör det, Paul McCartney gör det, Sveriges Television gör det och Leonardo Di Caprio för det. 
 Kopplar ”vår” nötköttskonsumtion till skövlingen av regnskog. I Leonardo DiCaprios nya omskakande film Before the Flood är ett av huvudbudskapen att:

“Nötkött är det främsta skälet till skövling av regnskog. Och produktion av nötkött är ett av de minst effektiva sätten att använda planetens resurser. …Men om du verkligen måste få lite kött mellan tänderna kan du minska dina utsläpp med 80 % genom att gå över till kyckling”.

Vi får ofta höra att det är betande kor som är huvudorsaken till avskogningen. I nästa steg är det konsumtionen av nötkött som är huvudorsaken till avskogningen. Och i sista steget är det amerikaners, britters eller svenskars konsumtion av nötkött som driver avskogningen.

Men hur är det, egentligen?

Hur omfattande är skövlingen av tropisk skog för betande nötkreatur?

Hur stor del av nötköttet i världen har sitt ursprung i skövlad regnskog?
Finns det något egentligt samband mellan konsumtionen av nötkött i Sverige eller i DiCaprios hemland USA och skövling av regnskog?
I hela världen har 129 miljoner hektar skog förlorats sedan 1990, en stor del av det är i tropikerna. Det motsvarar drygt 3 procent av världens skogareal, fast siffrorna döljer att skogsarealerna har ökat i vissa områden medan de minskat i andra. Skogsarealerna ökar i de rikare länderna men minskar i de fattigare länderna, och eftersom många av de fattiga länderna ligger i tropikerna minskar skogen där mer (se kartan).

Eftersom Brasilien spelar en sådan stor roll i de här diskussionerna låt oss fokusera på Brasilien. Som man ser på kartan är det endast Australien av länderna med betydande nötköttsexport som förlorar skogsareal (bara delvis relaterat till nötköttsuppfödning). Indien som har flest kor i världen ökar sin skogsareal, bifflandet USA likaså.

Brasilien har 493 miljoner hektar skog, 12 procent av alla skog i världen, bara Ryssland har större arealer. Sedan 1990 har skogsarealen minskat med över en miljon hektar om året. På senare år har takten i avskogningen minskat. Det råder ingen tvekan om att betande kor spelar en roll för avskogning, men det råder heller ingen tvekan om att svepande påståenden om att nötkreatursbete är den främsta drivkraften till avskogningen kan ifrågasättas.

FN:s säger i en rapport att i Latinamerika betar kor stora arealer som tidigare varit regnskog. Ibland har skogen huggits ned för att skapa bete, men oftare har skogen huggits för att kunna sälja timmer, därefter har marken odlats upp, men övergivits när skördarna gått ner och blivit extensivt bete efter några år när skördarna minskat. I andra fall har boskapsrancher sålt sin mark till sojaodlande bönder eller sockerrörsplantager för att själva dra vidare och röja nya beten i skogen. Arealen betesmark i Brasilien har varit relativt konstant det senaste årtiondet. Är det då sojan, sockret eller korna som är orsaken till avskogningen?

I Brasilien har det varit enklare för regeringen att låta de många jordlösa få mark i Amazonas och andra oexploaterade områden, än att genomföra en jordreform i konflikt med landets mäktiga jordägare. Så här skriver Ann-Helen Meyer von Bremen och jag i boken Jorden vi äter:

”Under president Lulas regering tog koloniseringen fart och 519 000 familjer fick ny mark mellan 2003 and 2008… Brasilianska staten delar gratis ut 50 hektar oanvänd mark till alla egendomslösa, förutsatt att de brukar marken under fem år. Det enklaste sättet att bryta ny mark är att hugga ned skogen och låta köttdjur beta. En unik skog, som har oersättliga värden, huggs ned för köttproduktion som inte ens ger bönderna en särskilt god inkomst.”

En betydande del av de stora rancherna i skogskanten drivs snarare av spekulation i mark än produktion av kött.

Men låt oss hålla kvar uppfattningen att betande nötkreatur är den främsta drivkraft för avskogningen, och sätta den i ett globalt perspektiv.

Låt oss räkna

Nötköttsproduktionen i Brasilien har ökat kraftigt på senare årtionden från 1,3 miljoner ton 1961 till drygt 9 miljoner ton idag. Enligt en beräkning av Christel Cederberg m.fl.* 2010. kom 6 % av Brasiliens nötkött från områden i Legal Amazonas, som avverkats de föregående tjugo åren, vilken är den period då större delen av omvandlingen av skog till bete skett. Legal Amazonas är det större område där Amazonas regnskog finns, men det innefattar också områden utan regnskog, vilket betyder att siffran är i högsta laget om man bara diskuterar skövling av regnskog, men låt oss använda den. En orsak till att andelen kött från regnskog är så pass låg trots de stora arealer som kor betar på är att produktiviteten är mycket låg.

Total produktion av nötkött i världen var 2013 enligt FAO 68 miljoner ton, dvs ungefär 9 kg per person i världen. Av denna produktion kom ungefär 9 miljoner ton från Brasilien. Drygt en halv miljon ton av detta kommer från regnskogsbeten, eller mindre än en procent av nötköttsproduktionen i världen. Om vi sedan säger att det i resten av världen finns sammanlagt lika stora arealer regnskog som avskogats för bete som i Brasilien (vilket sannolikt är en grov överdrift) skulle vi hamna på att två procent av allt nötkött skulle komma från regnskogsbete. 

Brasilianarnas egen konsumtion av nötkött har också vuxit mycket snabbt, så att de nu äter mer kött än amerikanerna. I absoluta tal ökade konsumtionen från 1,3 miljoner ton 1961 till 7,5 miljoner ton idag. Ungefär 16 % av produktionen exporteras. Eftersom Amazonas ligger långt från hamnar och kvaliteten på köttet och dess hantering kan antas vara sämre än i de mer utvecklade delarna av Brasilien är det egentligen inte sannolikt att mycket av det över huvud taget når en exporthamn. Men låt oss ända säga att det gör det, då kommer andelen regnskogskött också vara 6 % av exporten.

Amerikanerna konsumerar 12 miljarder kg nötkött om året, man exporterar runt 1 miljard kg årligen och man har importerat mellan 100 miljoner och 200 miljoner kg nötkött från Brasilien. I runda slängar är importen av nötkött från Brasilien bara en procent av den amerikanska konsumtionen. Med samma beräkning skulle endast 0,06 % av det kött amerikanerna äter komma från den brasilianska regnskogen. Möjligen importerar USA nötkött från något annat land som skövlat regnskog, men då är det säkerligen i väldigt liten skala.

Enligt jordbruksverkets marknadsrapport importerades 1 600 ton nötkött från Brasilien till Sverige 2015. Den totala konsumtionen var 250 000 ton.  Den brasilianska importen uppgick således till 0,6 % av det nötkött som konsumeras i Sverige. Om 6 % av det kom från regnskogsbete skulle det betyda att 0,036 % av svenskarnas nötkött (10 gram per person och år!) skulle komma från mark som varit regnskog de senaste 20 åren. Vi importerar ingen nämnvärd kvantitet nötkött från andra länder där regnskog eventuellt omvandlats till kreatursbete.

Det finns ingen som helst grund för att säga att nötköttskonsumtionen i USA eller Sverige driver på avskogningen av tropikerna eller är strukturellt beroende av den mycket lilla andel av världens nötkött som kommer från tropiska regnskogsmarker. Konsumtionen av nötkött i västvärlden spelar en helt marginell roll i detta sammanhang. Det är helt enkelt intellektuellt ohederligt att diskutera svensk eller amerikansk nötköttskonsumtion i samma andetag som man diskuterar avskogningen i tropikerna. Det är ungefär som att säga att man bidrar till skövling av regnskog när man köper en fyrtumsregel på brädgår’n, bara för att marknaden för virke driver avskogning.

Detta betyder inte att skövlingen är ett litet problem. Men det betyder att det är ett problem som måste åtgärdas i länderna där det sker, i första hand genom lagstiftning, och upprätthållande av lagar samt ändrad politik. Det styrks ju också av att regnskogsskövlingen i Brasilien har minskat på senare tid.

Det finns däremot annan konsumtion (till exempel palmolja och kakao) som i mycket större utsträckning är strukturellt beroende av odling på regnskogsmark, dvs där en mycket stor del av produktionen kommer från regnskogsmark. Där kan vår konsumtion anses spela en betydande större roll för skövlingen. 

Det finns givetvis en rad andra förhållanden och missförhållanden i nötkötts- och mjölkproduktionen som är värda att diskutera, varav några bidrar till växthuseffekten (framför allt metanavgången). Men det är viktigt att vi inte använder felaktiga resonemang när vi skall utforma strategier för att hantera växthuseffekten. 

Det finns också ett samband mellan global köttkonsumtion och sojaexpansionen, som ju också bidrar till avskogning, men det gäller i första hand grisar och kyckling. Högmjölkande kor får också en hel del soja i Sverige. Andra får gärna försöka räkna ut hur mycket av sojan i världen som kan anses orsaka skövling av regnskog och hur den skall fördelas mellan grisar, kyckling, mjölkande kor, humankonsumtion och nötköttsuppfödning, mitt tips är att det är en liten del som kan hänföras till nötköttet.   

DiCaprios film är värd att se, men häng inte upp dig på kopplingen mellan regnskogsskövling och köttkonsumtionen. 

* Man kan välja att använda någon annan uppskattning än denna, men även om man skulle hamna på siffror som var dubbelt eller fyrdubbelt så höga förändrar det litet av resonemanget.

 

Larvigt eller smart?

Jag vaknade mitt i natten, illamående och med sprängande huvudvärk. Jag vet fortfarande inte om det var smakproven av mjölmaskpraliner, den rapsbaserade skyren eller proteinbaren på musslor som gjort mig sjuk, eller om det var intaget av saft av jästa druvor från Rioja vid den efterföljande brakmiddagen på Grythyttans gästgivaregård som var orsaken.

Hursomhelst, jag deltog i ett evenemang av Vinnova där 14 nya ”klimatsmarta proteiner” presenterades och tävlade. De deltagande företagen hade fått en halv miljon var för att utveckla produkterna och de fem vinnarna skall kunna få ytterligare två miljoner. Jag måste erkänna att de olika produkterna var bättre än vad jag räknat med, men jag bör nog inflika att mina förväntningar var mycket låga.

Vinnare i tävlingen var en lupinbas som kan användas till en stor mängd livsmedel som dryck, färs, korv, pålägg, pasta, bröd och glass. På andra plats kom ett svampprotein, på tredje plats en färs gjord på mjölmask och på delad fjärdeplats kom en proteinbar på musslor och en proteinpralin gjord på mjölmask.

Tre av bidragen var baserade på mjölmask, men bara en av deltagarna odlade dem, de andra köpte in dem och malde ner dem. Inget av bidragen var övertygande tyckte jag, men juryn tyckte annorlunda. Man fick egentligen inte smaka på dem, eftersom larver inte är godkända som mat i Sverige, men de modiga (eller dumdristiga?) deltagarna (jag med) försåg sig själva när tillverkarna tittade åt annat håll.

Ett bidrag var av tång, och flera bidrag handlade om att öka användningen av musslor. Det är lätt att hålla med om att ett ökat användande av tång och musslor är vettigt, sedan tycker jag nog att det bara var fisk/musselkorven och tångprodukten som var lovande.

Det är däremot lite lustigt hur de som presenterade produkterna gjorda på produkter från havet och av insekter betonade hur de kan spara mark och vatten. Brist på åkermark är kanske inte svensk livsmedelsproduktions största problem. Lite skämtsamt kan man undra hur stort vattenfotavtrycket är av musselodling?

Flera bidrag handlade om att ta hand om existerande restprodukter, som t.ex. den skyr som tillverkats av rapskaka. Att öka värdet på rapskakan genom att använda den som livsmedelsråvara istället för som djurfoder är en bra idé så länge slutprodukten blir bra.

De flesta bidragen var industriråvaror snarare än mat, produkter där ursprung och råvarukvalitet inte spelar någon roll i den färdiga produkten, lite lustigt med tanke på de starka trenderna för lokalt, terroir och kvalitet. Ett flertal produkter, t.ex. vinnaren, förefaller snarare vara ersättning för soja, vasslepulver och mjölkpulver än för kött.

Att staten skall stimulera produktion av högproteinprodukter (två av bidragen) har jag svårt att förstå. Att folk konsumerar onödigt mycket protein är väl inget att stimulera, alldeles oavsett om proteinet är animaliskt eller vegetabiliskt?

Flera bidrag hade inte riktigt nått fram eller fått ändra sin produkt under resans gång (vilket är helt förklarligt). Andrapristagaren från Lantmännen hade ursprungligen tänkt sig att använda restprodukten från etanolproduktionen som råvara, men ändrade sig och odlat sin svamp på havre istället. Det team som skulle odla köttceller på ”skelett” av extruderade baljväxter kunde bara odla cellerna med användning av antibiotika (jag har hört att det gäller all sådan cellodling), vilket inte är tillåtet för livsmedelsproduktion, så de kunde bara presentera skelettet. Jag är fortsatt mycket skeptisk till köttcellsodlingar.

De mest intressanta produkterna i mitt tycke var de baljväxtbaserade. Där fanns en blåmögelost på åkerböna producerade av baljväxtnestorn Fredrik Fogelberg, en gråärtsfärs utvecklad av Magnus Westling, den vinnande lupinbasen av Nordisk Råvara och gulärtstempeh från Mögelmat. Tempeh var min favorit för den hade en intressant smak och var riktig mat, liksom.  

Många av presentationerna var mycket ytliga och man förstod inte ett dyft hur produkterna tillverkades eller på vilket sätt de egentligen var klimatsmarta, medan t.ex. Karolina Östbring med sin veganska rapsskyr hade en fantastiskt informativ presentation.  

Det var två höjdpunkter vid panelens smakprovning. Den första var när Vinnovas generaldirektör frågade ”är det där larver” och visade sin tydliga avsmak, men sedan kände sig tvungen att stoppa in en i munnen när Tareq Taylor mer eller mindre tvingade henne. Den andra var Tareq Taylors ansiktsuttryck när en av tillverkarna av en musselprodukt förklarade att man smälte ur musslorna ur skalen snarare än att ta ur dem mekaniskt.

Det är inget fel att ha en smakpanel som en del av urvalet för vilka som skall gå vidare och kunna få två miljoner, men att ha vinst i tävlingen som huvudkriteriet verkar vara ett omdömeslöst sätt att hantera offentliga medel. Det är möjligt att juryn hade fått betydligt mer information, men att döma av deras frågor är det inte troligt. Av de fyra jurymedlemmarna var det bara Tareq Taylor och Lina Gebäck som ställde några frågor, och juryn hade ingen kompetens vare sig från jordbruk eller livsmedelsindustri, för att inte tala om kompetens att bedöma om bidragen verkligen var ”klimatsmarta”. Det känns bekymmersamt hur lättsamt Vinnova verkar ta på fördelningen av sina medel – och det är inga småsummor de hanterar, utan 2,7 miljarder om året för att ”främja hållbar tillväxt genom att förbättra förutsättningarna för innovation och att finansiera behovsmotiverad forskning”.   

En avslutande fundering. Vem är det som tjänar på de nya proteinerna? Den som tjänar mest på att man för över mer av vår kost från animalier till olika typer av industriprodukter är livsmedelsindustrin och inte bönderna. Även i de fall när det är odlade restprodukter som förädlas kommer mycket litet, om något, av mervärdena nå bönderna. Veten har inte blivit mer värd för att man gör etanol av den, och rapsen kommer inte betalas bättre för att man kan tillverka värdefulla produkter av rapsmjölet, det är produktionskostnaderna för raps i bondeled som bestämmer priset till bonden. I det perspektivet handlar många av de nya proteinerna om att industrin kan ta en ännu större del av kakan. Om det är bra eller dåligt är en annan fråga som jag inte tänker ta upp här. Men du får gärna ge dina åsikter om det i kommentarsfältet.

Kanske var det en släng av vinterkräksjukan som jag hade. Trevlig helg!

Trendkänslig?

Det är bra att studera trender för att förstå var det är strategiskt viktigt att göra insatser nu. Explosionen av flygresor och datatrafik borde ges mycket mer uppmärksamhet än en stagnerad nötköttkonsumtion. Lägg budskapet "rädda klimatet - ät mindre kött" i komposthinken. 

Det finns många vanföreställningar om hur kosten förändrats både vad gäller Sverige och globalt.
Jag har i en tidigare bloggpost visat att animaliekonsumtionen per capita stått relativt still i Sverige de senaste femtio åren. Och eftersom det totala intaget av energi (kalorier) ökat rätt kraftigt så har animaliernas del av livsmedlen (i kalorier räknat) minskat från 36 % till 32 % under samma period.Vi konsumerar mer kött, men mindre mejeriprodukter (för detaljer läs det inlägget).

Hur ser det ut globalt?
Grafen nedan visar förändringar i den globala konsumtionen av mjölk, nötkött, grönsaker, vegetabilisk olja och kyckling, samt befolkningens ökning 1961 till 2011. Som synes är kycklingen raketen som ökat tolv gånger. Även grönsaker och vegetabilisk olja har ökat fem gånger, medan nötköttskonsumtionen har hållt jämna steg med befolkningsökningen, dvs ökat 2,3 gånger medan mjölkkonsumtionen inte ens ökat i takt med  befolkningen. Att mjölkkonsumtionen inte hänger med har att göra med att befolkningen ökar lite i de områden där mjölkdrickandet är stort medan befolkningsökningen har varit stor hos folk som inte dricker mjölk i så stor utsträckning. Deras mjölkkonsumtion ökar förvisso snabbt men från en låg nivå. All data är från FAOs databas.





































I reda siffror, vad betyder det här per person:

Konsumtion kg per capita	1961	2011
Nötkött	9	9
Mjölk	112	106
Grönsaker	72	155
Vegetabilisk olja	5	11
Kyckling	3	15

Man kan diskutera olika typer av miljöeffekter av dessa förändringar.
För mjölk och nötkött är den främsta globala miljöeffekten metangasavgång (läs mer här). I övrigt ser produktionen så olika ut i olika delar av världen att det är svårt att generalisera. Skillnaden mellan de indiska korna och de amerikanska är helt enkelt väldigt stor. Den indiska kon är fortfarande en hushållsko som äter mycket litet som människor skulle kunna äta, medan huvuddelen av de amerikanska korna föds upp i stora anläggningar där de fodras med industriellt foder. I några tropiska länder, främst i Latinamerika, betar kor stora arealer som tidigare varit regnskog, ibland har skogen huggits ned för att skapa bete, men oftare har skogen huggits för att kunna sälja timmer, marken har odlats upp, men övergivits och blivit extensivt bete efter några år när skördarna minskat*. De europeiska högavkastande mjölkorna får en del soja som odlats i Latinamerika (se nedan), medan köttuppfödningen går från att vara betes och gräsbaserad till att närma sig amerikanska system, olika i olika länder. Masajer, mongoler och miljontals andra nomadiserande människor driver fortfarande traditionell betesdrift.    

Ökningen av den vegetabiliska oljan är direkt knuten till avskogning i tropikerna, med sojaodlingar i Latinamerika och palmolja i Sydostasien. Dessa två områden producerar en mycket stor del av all vegetabilisk olja i världen idag, medan de producerade nästan ingen olja alls 1961. Sojaodlingarna drivs både av sojans värde som djurfoder (två tredjedelar av värdet) och dess användning som den näst mest använda vegetabiliska ojlan i världen (en tredjedel av värdet).

Konsumtionen av grönsaker har inte bara ökat kraftigt utan den har också gått mot mer exklusiva grönsaker, med mindre näringsinnehåll och resurskrävande produktion och distribution. Sallad och annat bladgrönt, paprika, tomat och gurka är sådant som ökat kraftigt medan basgrönsaker som kål, och rotfrukter inte ökat i samma utsträckning. Miljöpåverkan av dessa grödor och deras hantering hela vägen till konsumtion är stor, särskilt om man ställer det i relation till det mycket blygsamma bidraget till kaloriförsörjningen (jo jag är grönsaksodlare och tycker mycket om dem!).

Kycklingproduktionen är raketen framför alla andra. 1961 föddes fortfarande de allra flesta kycklingar i världen upp i småskaliga system på gårdar som hade ett litet antal, de fick ofta äta avfall, eller hitta sin mat själva. Kyckling var därför dyrt och åts sällan. Idag är nästan all kycklingproduktion industrialiserad och drivs i anläggningar med upp till en miljon fåglar. Fodret köps färdigt och innehåller soja, majs eller något annat billigt foder; fodret har ofta rest väldigt långt. Gödsel, ammoniak och lukt skapar stora problem runt anläggningarna.

Min uppfattning är att det är relativt meningslöst att diskutera vissa livsmedels miljöpåverkan som om de vore inneboende i själva råvaran, särskilt när det görs i grova kategorier som "kött" kontra "grönsaker", eller "animalier" kontra "vegetabilier". Hur de produceras är långt mycket viktigare. I det sammanhanget skulle vi vara mest bekymrade över kycklingkonsumtionen eftersom det knappast är möjligt att producera dessa kvantiteter kyckling på ett bra sätt, även om kycklingens omedelbara klimatpåverkan är låg.

I det moderna industrialiserade matsystemet är miljö och klimatpåverkan av det som händer efter gården nästan lika stor som det som sker på gården. Läs t.ex.
Titta bortom gårdsgrinden - del I
Titta bortom gårdsgrinden - del II
Vilket är ytterligare ett skäl till att inte vara så fixerad vid råvarorna. Kyld processad färdigmat kan ha mycket stor klimatpåverkan även om råvarorna varit klimatsmarta.

Många av de siffror som påstås bevisa hur mycket bättre en vegansk kost är jämfört med en med animalier bygger på överdrivna prognoser av ökningen av nötköttskonsumtionen och att man tillskriver animalierna så gott som all avskogning som skett i världen vilket är helt fel**, samtidigt som man bortser från det som sker efter gården. Man förutsätter också att folk äter den bäst möjliga veganska kosten. Men om om man tittar på veganska recept är olika typer av fabriksköttersättningar, nötter, cashewostar, mandelmjöl, avokado och andra resurskrävande grönsaker vanliga.

Även om man anser att metanutsläppen från nötkreatur är ett stort problem så är det helt uppenbart att många andra utsläpp ökar mycket snabbare. Nedanstående diagram visar ökningen av registerade bilar, antaler flygresor och förbrukningen av fossila bränslen. De ökar alla mycket snabbare än befolkningen. Observera att det är antalet flygresor som avses och inte antalet personkilometer, jag hittade inga data för det, men är övertygad om att resorna har blivit betydligt längre på femtio år, dvs kurvan skulle vara mycket brantare om den visade personkm. Hade jag lagt in mobiltelefoner, datacenter, platt tv apparater eller andra konsumtionsvaror hade jag fått använda helt andra skalor, eftersom ökningen av dessa är oändlig....
 

Huvudbudskapet här är inte att nötköttkonsumtionen är betydelselös för växthuseffekten, utan att 1) det finns mycket annan utveckling i livsmedelssystemet som borde få större uppmärksamheten, 2) tvärtemot det som oftast skrivs ökar inte nötköttskonsumtionen snabbare än befolkningen, i de rikare länderna har den redan planat ut eller minskar 3) hur vi producerar mat är viktigare än enskilda produkter 4) andra delar av vår konsumtion och livstil betyder betydligt mer för klimat och andra miljöeffekter, och vilket är viktigare, ökar mycket snabbare än befolkningen.

Överlag är det bra att studera trender för att förstå var det är strategiskt viktigt att göra insatser nu. I det sammanhanget borde explosionen av flygresor och datatrafik ges mycket mer uppmärksamhet och budskapet att "rädda klimatet - ät mindre kött" läggas i komposthinken.

Källa till antalet passagerarflyg är Världsbankens World Development Indicators.

Källa till fossila bränslen är Etemad & Luciani (1900-1980) & US EIA Historical Statistics (1981-2010)

Källa för biregistreringar: Ward’s Communications, Ward’s World Motor Vehicle Data, 2014 Edition 

* FAO beskriver processen så här: 

"Typically, the deforestation process starts when roads are cut through the forest, opening it up for logging and mining. Once the forest along the road has been cleared, commercial or subsistence farmers move in and start growing crops. But forest soils are too  nutrient-poor and fragile to sustain crops for long. After two or three years, the soil is depleted. Crop yields fall. The farmers let the grass grow and move on. And the ranchers move in."

** Av någon anledning pratas det lite om att kakao och kaffeodlingar så gott som uteslutande etableras i regnskog.

Vi ligger risigt till

I WWFs Living Planet Report för 2016  kan man läsa att mänsklighetens ekologiska fotavttryck motsvarar 1,6 jordklot. Genomsnittsfotavtrycket per person i världen är 2,8 globala hektar. Jordklotets biologiska kapacitet beräknas samtidigt till 1,7 globala hektar per person. Det andra måttet som finns i rapporten är Living Planet Index, ett mått på den biologiska mångfalden, mätt på populationerna ryggradsdjur. Med dagens takt minskar populationerna varje år med 2 procent. Mellan 1970 och 2012 har de i snitt minskat med 58 procent. Värst är det för sötvattensarterna som gått ned med 81 procent. Utan överdrift kan man säga att mänskligheten ligger risigt till.

I den senaste rapporten visas att Sverige tillsammans med länder som USA. Kuwait och Australien har störst ekologiskt fotavtryck per capita. Från att i 2014 års rapport behöva 3,7 jordklot om alla på jorden skulle ta efter vår konsumtion, så motsvarar det svenska fotavtrycket nu 4,2 planeter. Värstingarna syns väl på denna karta.

Globalt fotavtryck enligt WWF.

I WWF Sveriges pressmeddelande och information om Living Planet report betonar man följande tre åtgärder

1. Ta fram mål för att minska våra konsumtionsbaserade utsläpp
2. Utarbeta en strategi för hur vi halverar Sveriges köttkonsumtion
3. Stopp för nyförsäljning av fossildrivna bilar - om möjligt till 2025

Av alla former av konsumtion så nämner man inte allt flygande, man nämner inte de ständigt ökande transporterna eller bostadssektorn eller de enorma mängder elektronik som köps och slängs efter något år, hundmaten, nöjeshästuppfödningen eller all färdigmat och uteätande -- det är endast köttkonsumtionen som nämns. Och där slänger man in en halvering som får det låta som att det grundar sig på någon form av vetenskaplig beräkning. Detta trots att det saknas samband mellan köttkonsumtionen och det ekologiska fotavtryckets storlek enligt de data som ligger till grund för WWFs egen rapport. Ett stort antal länder (t.ex. Argentina, Brasilien, Frankrike, Portugal, Storbrittanien, Vitryssland och Danmark) där man konsumerar mer kött än i Sverige har betydligt lägre fotavtryck.

Rapporten innehåller ett intressant kapitel (3) om livsmedelssystemet som man önskar att fler skulle läsa. Istället för att betona konsumentens val beskriver den hur systemet är riggat för produktion av handelsvaror för marknaden, ett system som gynnar ett litet fåtal och missgynnar både huvudelen av jordens befolkning och förstör naturen och ekosystemen. I Living Planet report sidan 122 säger man: "We must create a new economic system that enhances and supports the natural capital upon which it relies." (Vi måste skapa ett nytt ekonomiskt system som utvecklar och understöder det naturkapital som det är beroende av). 


Det vore bra om WWF Sverige hade haft kurage att ifrågasätta det ekonomiska system som utgör det egentliga hotet snarare än att sprida missuppfattningen att det är genom att äta mindre kött som vi löser problemen, särskilt när deras egen rapport visar att så inte är fallet.

Storleken av det ekologiska fotavtrycket bestäms av den mix av varor och tjänster som invånarna i landet använder samt av hur effektivt resurser, inklusive fossila bränslen, används i produktionen av varorna och tjänsterna. Allt detta vägs samman till ett mått som kallas global hektar. Det är klart att ett sådant mått kan kritiseras på olika sätt (hur räknar man om koldioxidutsläpp till hektar?), men på det stora hela är det, i mitt tycke, ett pedagogiskt sätt att göra vår användning av planeten synlig.