Obegränsad konkurrens inte hållbar

Strukturrationaliseringen fortsätter med oförminskad takt i jordbruket, i Sverige och i andra länder. I USA fanns hälften av alla mjölkkor på gårdar med fler än 80 kor 1987 medan de nu finns på gårdar med fler än 570 kor. Den ökade storleken är starkt kopplad till specialisering och mekanisering. Det började med att djurhållning och växtodling delades. År 1900 hade tre fjärdedelar av alla gårdar i USA fortfarande mjölkkor och grisar. Nu är det bara var tjugonde gård som har det. Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. De stadfäster en trend som pågått mycket länge, man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Och vad beror detta på?

Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt “mer effektiva” för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är sk ”externaliteter” som inte finns med i priset på produkten. Trots den ständiga rationaliseringen är bara 25 procent av lantbruksföretagen långsiktigt lönsamma, enligt en rapport från LRF Konsult. 

Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju “bara” levererar råvaror.

För bönder som inte kan hänga med i det snabbt snurrande hjulet finns det ingen väg ut – eller rättare sagt det finns bara vägen ut. Det leder oundvikligen till att jordbruket helt upphör i vissa områden och att det specialiseras enormt i andra områden. Varje område riktas in på ett fåtal grödor eller djur, bestämt av konkurrensförhållanden. Det finns förvisso möjligheter för vissa bönder att nischa sig med gårdsbutiker, besöksverksamhet och liknande, men deras bidrag till den totala produktionen är ungefär lika litet som exklusiva boutiquers bidrag till våra garderober. Att upprätthålla illusionen att vi kan driva ett miljövänligt och djurvänligt jordbruk i hård internationell konkurrens är att lura oss själva.

Det storskaliga jordbruket, drivet av internationell konkurrens, har ersatt lokala system vilka baserades på kretslopp och återskapande av resurser med helt linjära system byggda på insatser av fossil energi och andra icke-förnyelsebara resurser. De ekonomiska och sociala följderna av denna utveckling är mycket stora, men påverkan på miljö och biologisk mångfald är ännu mer alarmerande. Det storskaliga lantbruket orsakar lidande hos djuren och stora direkta och indirekta kostnader i naturen, kostnader vilka samhället och våra barn-barn får ta hand om. Den obegränsade konkurrensen är därför helt enkelt inte uthållig och vi måste finna andra metoder för att organisera jordbruksproduktionen.

Först publicerad i Svenska Dagbladet.

Kommenterat av bl.a.

Det hållbara jordbruket långt…

Jordbruket är dödsdömt

Bakåtsträvare

Lantbruket - klämt mellan ofö…

Den slösande effektiviteten

Smaka på det här resonemanget:

Om vi jämför "effektiviteten" i olika system, tex jordbruk eller livsmedelsförädling, så kommer det ofta visa sig att det storskaliga systemet är mer "effektivt". Och det gäller faktiskt inte bara ekonomiskt, utan de storskaliga systemen gör också ofta av med mindre resurser, t.ex. energi eller maskinkapital, per kg vara. Bonden som kör sin lilla pickup till affären eller bondens marknad gör ofta av med mer energi per kg vara än lastbilen som kör varor från ett centrallager. Och även om en stor går har mer och större maskiner än en liten, så har de oftast lägre maskinkostnader per kg produkt, vilket visar att deras maskinanvändning är mer effektiv.

Men om man vänder på resonemanget och räknar per arbetad timme så är resursförbrukningen oftast mycket lägre i småskaliga system. Bonden i pickupen gör av med mindre resurser än chauffören som kör en 20 tons lastbil. Det betyder att om alla människor är sysselsatta i sådan småskaliga system så kommer de göra av med mycket mindre resurser än om de jobbar i storskaliga system. Och på så sätt kommer det samhället i slutänden göra av med mycket mindre resurser än det "effektiva" storskaliga systemet.

Ett sådant småskaligt samhäller kommer givetvis sammanlagt producera mindre "saker" och "välstånd" också. Men det här inlägget handlar inte om vilket nivå av materiell konsumtion är "bäst" - även om min utgångspunkt är att lagom är bäst inte att mest är bäst.

Kanske resonemanget är lite förenklat, men på det stora hela verkar det kunna förklara varför effektiviseringarna i industri och jordbruk för det mesta inte leder till totala resursbesparingar på samhällsnivå. För alla människor är sysselsatta med något som förbrukar resurser i det storskaliga samhället - även de arbetslösa för de håller igång Arbetsförmedling och jobbcoacher, som i sin tur har kontor och använder internet och köper lunchmat och allt det där andra.

Mat och jordbrukspolitik - NU

Jag ser att regeringen har gett utredningen om det svenska jordbrukets konkurrenskraft mer tid. Nu skall den inte leverera förrän 1 mars 2015, i god tid efter valet, och för sent för att påverka det svenska landsbygdsprogrammet.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Vi har heller inget som helst mål för vår livsmedelsförsörjning, staten anser att ”mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

Vi behöver en jordbrukspolitik och livsmedelspolitik värd namnet och den bör grunda sig på en utredning med ett mycket bredare uppdrag. I princip har vi varit utan någon sammanhållen politik sedan EU inträdet.

Läs mer på

Ny jordbrukspolitisk utredning nämner inte miljömålen

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta på tre år.

Från Lantbrukets lönsamhet 2013, LRF Konsult

Genom höjda mjölkpriser förbättras lönsamheten i mjölkföretaget till över 2011 års nivå. Priserna just nu är historiskt höga och har bara överträffats två gånger tidigare: 2007 och 2010 – båda var mycket bra år för mjölkföretagare om man ser till avräkningspriset. Å andra sidan är mjölkpriserna globalt redan på väg ner. Vid den senaste globala mejeriauktionen, på Nya Zeeland föll priserna med 1,8 procent för alla produkter, rapporterar Land Lantbruk. Med tanke på hur marknaden fungerar kommer det snart slå igenom i Sverige – för vårt mjölkpris följer svängningarna på den globala marknaden trots att vi egentligen har väldigt liten handel med mjölk (se grafen).

I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt förbättring om än svag.

– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.

Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel. För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40 procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.

Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en utredning om ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner att politiken har havererat.

I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs mer på tyska, eller på engelska.

I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de försöker stödja matproduktionen i landet.

Skräpmat - en optimal energilösning?

Jag har jobbat vidare med mina analyser av energiåtgången för vår mat, och uppdaterat mitt mest lästa - och kritiserade blogginlägg. Mina nya uträkningar visar att energiinsatsen är
0,6 gånger kaloriutbytet för oljor och fett
2,5 gånger för socker och sötningsmedel
3,5 gånger för spannmålsprodukter
6,7 gånger för kött
7,7 gånger för mjölkprodukter
8,2 gånger för grönsaker
i mat som konsumeras i USA.


Det finns en massa osäkerhetsfaktorer och siffrorna inkluderar INTE energin i restauranger eller hem för matlagning, ej heller energin för färdigrätter i affärerna så det egentliga utbytet är SÄMRE. Ta alltså dessa siffror med en nypa salt, och citera dem inte som sanningar med decimaler. Däremot så tror jag att relationerna mellan olika livsmedel är relativt rättvisande. Eftersom det mesta av energin går åt i lagring, förädling och transport och inte i själva jordbruket blir det lätt så att energitäta livsmedel och sådan som inte behöver hanteras i kylkedjor ger ett betydligt bättre utbyte. Socker, oljor och spannmål är både energitäta och enkla att lagra. Den största felkällan är nog för sötningsmedlen, för siffrorna för energiåtgång inkluderar inte läsk, öl och andra drycker, medan energiinnehållet i sockret i läsken finns med som kalorier.

Man kan konstatera att de som äter skräpmat nog energioptimerar kosten. Kanske det faktum att fattiga verkar överkonsumera junk food inte är så orationellt i ett kortsiktigt perspektiv?

Skjut  nu inte budbäraren. Jag känner mig ungefär som Wilbur O. Atwater (du kan ladda ner en intressant artikel om honom här), han som uppfann kaloriätningen av mat. Han konstaterade att två flaskor vin gav dagsbehovet av kalorier. Problemet var att han var aktiv i den religiösa nykterhetsrörelsen och blev utfryst av sina kollegor där. 

Sätta pris på naturen - eller värdera den på sina egna grunder

Att sätta pris på det vi får från naturen i pengar framställs av många som en universallösning på hur vi skall reglera vårt förhållande till naturen. Tvillingparet är att också lägga avgifter på de skador vi åsamkar naturen (t.ex. koldioxidavgifter). Ett typiskt marknadstänkande alltså. 

Andra menar att vi inte skall använda marknader för att reglera naturens tjänster eller de skador vi orsakar, men att det ändå kan finnas en viss poäng med att uttrycka dessa sakers värde i pengar, om inte annat för att öka vårt medvetande om hur viktiga de är. Constanza m.fl angav att värdet av ekosystemtjänsterna 1997 var 1,8 gånger den globala BNP.

Det finns massor med svårigheter och problem med värdering av ekosystemtjänster. Det är först när naturens leverans skadas tillräckligt mycket som det uppstår ett värde. Vi är t.ex. helt beroende av syre för att leva. Syre som produceras av växterna, en typisk ekosystemtjänst. Deras bidrag till mänskligheten är helt enkelt oändligt stort i ordets rätta bemärkelse. Men det finns ingen förutsättning för att skapa en marknad för denna tjänst, eftersom det inte finns någon brist. Därför har tjänsten heller inget "värde". På motsvarande sätt så är det först när man privatiserat naturen som det kan uppstå marknadsmässiga värden - och därigenom också tillväxt. "Ekonomisk tillväxt mäter omvandling av naturen till pengar och allmänningar till varor" säger Vandana Shiva i en artikel i the Guardian häromdagen.

Men kanske det är mer grundläggande principiella invändningar som smäller högre. Att formulera naturens "värde" i pengar eller andra marknadsanpassade termer, leder ett steg närmare ödeläggelse av jordens levande system. Vi måste lämna all typ av språkbruk som talar om ”vinst”, ”förlust”, ”investering”, ”kapital” när vi pratar om naturen. Annars sker aldrig den grundläggande förändringen av natursynen som är nödvändig, säger norske filosofiprofessorn Arne Johan Vetlesen, och jag lutar nog åt att det är en riktig hållning.

I dagarna har utredningen för att bättre värdera ekosystemtjänster och för att förbättra kunskapsunderlaget om ekosystemtjänsternas värde för samhället presenterats.

- Genom att identifiera och kartlägga ekosystemtjänster tillsammans med användare, vilka ofta har viktig kunskap, kan värdet av ekosystemtjänster synliggöras, säger Maria Schultz. Våra åtgärdsförslag handlar om att hitta verktyg för att ta om hand och utveckla dessa värden.

Utredningen tar inte avstånd från att uttrycka ekosystemtjänsterna i pengar. "Beräkning av ekosystemtjänsters värden i monetära termer kan ge viktigt beslutsunderlag och motivera åtgärder. Dagens kunskap om sambanden bakom ekosystemtjänsterna är dock begränsad vilket försvårar sådana beräkningar." Och man pekar på att i viss utsträckning så har vi redan sådan ersättningar, t.ex. jordbrukets miljöstöd. Hur de egentligen fungerar behöver dock utredas vidare, säger utredningen. Men utredning påtalar också att:

Monetär värdering är dock mindre pålitlig eller direkt olämplig (min markering) i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt. Detta gäller framför allt de stödjande och reglerande ekosystemtjänster som avgör ekosystemens långsiktiga kapacitet att generera välfärd för människor (t.ex. jordmånsbildning, vattenreglering eller pollinering). 

Det här gäller ju i högsta grad jordbruket som ju påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna (t.ex. de tre exemplen i citatet) och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner (vilka också kan uttryckas i pengar). Intressant nog så föreslår utredning sedan - som det enda konkreta förslaget till användning av ekonomiska styrmedel - att "en större andel av jordbruksstöden skall användas till miljöersättningar" och att de sk gårdsstöden skall styras så att de ger en positiv effekt på den biologiska mångfalden.

I ärlighetens namn finns det nog väldigt lite samband mellan miljöstöden och de tjänster de påstås leverera. De är ju ett resultat av politisk kohandel och inte av någon form av vetenskapsbaserad uträkning.

Läs mer på t.ex
Hur skall vi kunna likställa produktion av mat och ekosystemtjänster?
Ekosystemtjänster skall bli tillgångar för företagen. 
Vad har naturen gjort för oss
Osynliga Mirakel 
Effekt
Supermiljöbloggen
Uppsala nya tidning

Ett intressant seminarium arrangeras av Naturskyddsföreningen 22 november
och några dagar senare ett annat av Hagainitiativet

De förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet.

Häromodagen fick jag för andra gången tepåsar på en restaurant som var förpackade i en yttre hårdpappförpacking. Jag antar att den bevarar aromen, ger bättre möjlighet till design och reklam och fungerar som en sorts behållare för den avända tepåsen. Det senare är ju ett både praktiskt och estetiskt problem. Vad skall en göra av tepåsen? 

Samtidigt så är det ett förfärligt slöseri att få till detta te. Det var ju redan mycket med papperslappen, snöret, klämman och plastnätspåsen. Nu tillkommer en kartong. Och det i en värld där vi pratar om hållbarhet och spara på resurser.

Restauranten hade givetvis en fin miljöpolicy. Men vad som riktigt slog mig var att pappförpackningen hade två olika "uthållighetsmärkningar".

Dels Ethical Tea Partnership:
"Together we’re helping to create a thriving tea industry that is socially just and environmentally sustainable."
Our ETP Global Standard (4241) now covers areas to help protect the environment as well as social and labour provisions. It aligns with the standards of the main certification programmes. 

Dels det i Sverige mer kända Forest Stewardship Council (FSC). 
"FSC visar vägen till ett ansvarsfullt skogsbruk, med regler som gäller lika i hela världen.
FSC respekterar traditionella rättigheter, garanterar justa arbetsvillkor, arbetar med miljöanpassade metoder och med rutiner som ger insyn och möjlighet att påverka." 
FSC jobbar alltså med skogen och märkningen har inget med téet att göra.  

Kartongen belyser rätt väl ett av problemen med att göra "uthållighet" till en konsumtionsfråga. Genom att bli en marknadsföringsfråga stimulerar uthållighetsargumenten ökad konsumtion. Grön konsumtion i stället för brun, smutsig konsumtion. Men det är en falsk bild. Det är lik förbannat slöseri på resurser. 

Det är en myt att konsumenters val kommer skapa ett hållbart samhälle, och mer information till människor om hållbarhet hjälper inte när budskapet att vi ska konsumera oss ur den ekonomiska krisen pumpas ut ännu hårdare. Det är några av budskapen i en ny studie som Nordiska ministerrådet nyligen kom ut med och som slår hål på ett antal myter kring just hållbar konsumtion. Läs rapporten på http://www.norden.org/sv/publikationer/pblikationer/2013-564. Jag har skrivit om de här frågorna många gånger tidigare. 

"Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. "

Självklart skall vi ta ansvar för vad vi köper, och välja miljömärkt och KRAV-märkt - och framför allt välja att inte köpa. Men vi måste också inse att de förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet. 
Och de förhållandena styrs av ekonomiska och politiska faktorer.

Läs mer på:
Etik till salu?
Det Goda Märket eller en miljon bitar information?
Are we consumers or citizens?