Är vi utsugare?

”De progressiva och demokratiska värderingar som har drivit arbetarrörelsen, miljörörelsen och rörelser för mänskliga rättigheter är helt enkelt inte förenliga med pengarnas och världshandelns polariserande logik.”

Alf Hornborg skrev en intressant artikel i Dagens Nyheter häromdagen. Den hade givits rubriken ”Alf Hornborg: Därför är det inte trovärdigt att påstå att världen blir bättre” vilket var lite synd, för även om den diskussionen fanns där, så var det inte artikelns huvudbudskap.

Jag lade ut en länk till artikeln på sociala medier och fick en del kommentarer. Många tycker att Alf Hornborg är alltför pessimistisk eller kritisk och att han inte erbjuder några alternativ. Andra kritiserar hans argument. Istället för att fortsätta diskutera på sociala medier tänkte jag att det var bättre att utveckla min syn på de frågor som Hornborg tar upp i artikeln.

Hornborg hävdar[i] – i blandning av min tolkning och direkta citat:

• Att det finns sakliga skäl till att vara kritisk till globaliseringen och fördelningen av dess välstånd och att det är olyckligt att vänstern i stor utsträckning har anslutit sig till liberalismens dogmer om att fri handel är en organisatorisk princip som inte kan ifrågasättas.
• ”Att tro att det moderna konsumtionssamhället kan omfatta hela jordens befolkning är lika aningslöst som att förneka klimatförändring.”
•  ”om de rikare ländernas livsstil kunde globaliseras så skulle det fordra fyra ytterligare jordklot" och därför är det en illusion att hävda att ”världen blir bättre”.
• Det globala handelsutbytet är i grunden ojämlikt, där rika länder och rika människor i rika länder dikterar villkoren. Hela systemet bygger på att de fattigas arbetstid värderas mycket lägre. 

Puh, det är många frågor Hornborg tar upp och det är nog svårt att göra alla rättvisa. Låt mig börja från slutet.

Hornborgs anser att det globala utbytet är ojämlikt och att mänskligt arbete samt andra resurser i de fattiga länderna värderas lägre än de gör i de rika länderna och att mycket av ”vårt” välstånd bygger på en form av utsugning. Det här är centralt i Hornborgs arbete, och hans egen forskning om detta återges i många av hans artiklar samt i hans böcker, t.ex. Myten om maskinen.

Jag är benägen att i rätt stor utsträckning hålla med Hornborg. Ojämlikheten i ekonomin kan ses på alla nivåer. Tydligt blir det om man tittar på kunnige kyparen på finkrogen. Trots att kyparen är delskapare av den fantastiska avsmakningsmenyn med 8 rätter för 1200 kronor plus vinpaketet för 850 kronor så har hen inte alls råd att äta där. De som äter där har arbeten som värderas högre eller lever på så kallade investeringar, dvs på att låna ut pengar som andra får betala tillbaks i form av ränta, aktieutdelning eller ökat värde på portföljen. Så ligger det givetvis till också för relationen mellan oss som köper massor av konsumtionsvaror och de som tillverkar dem.

Min vän invänder: ” När det gäller det ojämna utbytet finns det här nya analyser som visar att de stora inkomstskillnaderna mellan fattiga och rika länder beror på att humankapitalets kvalitet är högre i de rika länderna. Detta kan man visa genom att undersöka vilka varor rika respektive fattiga länder exporterar.”…” Denna analys pekar alltså på att det är skillnader i hur arbetskraften kan ackumulera skicklighet som skapar stora inkomstskillnaderna mellan länder. Inte utsugning.”

Även om jag själv inte studerat de där analyserna så har jag inget skäl i att tro de är ”fel”. Det är ju i princip samma resonemang man använder inom länder för att motivera varför vissa jobb har högre lön än andra. Men jag tror nog att de flesta kan hålla med om att det inte är utan komplikationer att tala om ”humankapitalets kvalitet”. ”Kvalitet” är ett väldigt subjektivt begrepp som alltid innefattar värderingar. Det är svårt att se att en dataprogrammerare eller aktiemäklares arbete skulle ha högre kvalitet än en kulturarbetares, en förskolelärares eller en bondes. På global nivå känns diskussioner om människors ”kvalitet” som inte alltför väsensskild från de argument som apartheid och slaveri har grundat sig på.

Om man formulerar om ”kvalitet” till ”produktivitet” är resonemanget lite mindre motbjudande. Men produktivitet är inte bara uttryck för arbetarens skicklighet, utbildning eller uthållighet utan ännu mer ett uttryck för vilka resurser man har till sitt förfogande. I Den stora ätstörningen jämför jag situationen för en zambisk småbonde (Susan) med en helmekaniserad USA-bonde (Bob).

”Bobs arbetsproduktivitet, uttryckt i kilo majs per arbetstimme, är mer än femhundra gånger högre än Susans. Den absolut viktigaste faktorn för denna enorma produktivitet är den mängd energi Bob använder i sin produktion. Susan har nästan ingen extern energi tillgänglig för sin produktion förutom dragkraften hos det par oxar som hon hyr in för plöjning och indirekt genom den ringa mängd subventionerad konstgödsel som hon använder. ... På Bobs gård används energi motsvarande ett fat olja per 0,4 hektar mark (samma yta som Susan odlar majs på). Energiinnehållet i ett fat olja motsvarar energin i 14 personers heltidsarbete under ett år, det är därför inte alls konstigt att hans arbetsproduktivitet är så mycket större än Susans.”

I en globaliserad ekonomi är det helt omöjligt för Susan att odla majs och ackumulera kapital för att kunna investera och öka sin produktivitet, på det sätt som USA:s och Europas bönder kunnat göra. Det är därför omöjligt för henne att konkurrera, inte ens på hemmamarknaden.

Man kan givetvis vrida och vända på perspektiven, men det enklaste sättet att betrakta det tycker jag är att jämföra den nationella situationen med den globala. Trots heroiska satsningar på utbildning och sociala transfereringar har vi en utbredd ojämlikhet i Sverige. Välstånd går i arv, både direkt och indirekt i många generationer och klyftorna är stora.

På ungefär samma sätt som tjänarna på slottet mestadels lierat sig med kungen eller greven och inte med allmogen, så ”tjänar” även svensk arbetarklass på det globala utbytet. Detta kan vara en av flera förklaringar till att ”vänstern” inte har varit angelägen att lyfta frågan om det ojämlika utbytet internationellt utan fokuserat på nationell fördelningspolitik. Detta står i motsats till den globalisering som man hyllar. På global nivå är klyftorna enormt mycket större, och biståndets volym så litet att det i stort är försumbar för att uppväga de mycket större klyftorna.

Det är givetvis något annat att påstå att allt välstånd vi har bygger på utsugning av andra, dvs att utan denna utsugning skulle vi i Sverige fortsatt leva på sjuttonhundratalsnivå. Men varken Hornborg eller jag påstår det.

*

Om världen blir sämre eller bättre är både en fråga om definitioner och om värderingar, det går inte att säga entydigt ”ja” eller ”nej” på det. Tveklöst så ökar medellivslängd så gott som överallt, möjligheten att behandla sjukdomar har också förbättrats och de allra flesta människor får i sig fler kalorier än femtio år tidigare. Friheten har också ökat. Listan på framsteg går att göra väldigt lång. Mot det kan man ställa ökade klyftor, stora flyktingströmmar, fetma, krackelerande samhällen osv.

Visst vi skall glädja oss åt de framsteg som gjorts. Men det är inte heller det globaliserade handelssystemet som kan ta äran för alla dessa framsteg. Det är många olika som vill ha äran. Marknaden, demokratin, staten, fossila bränslen, utbildning, entreprenörer, forskningsframstegen, kulturell utveckling är några av kandidaterna och de har sannolikt alla betytt något. Vi vet heller inte om framgångarna är uthålliga och stabila. Att utveckling inte bara går åt ett håll är tydligt både för folk i Grekland och i de forna kommunistländerna i öst.

Det mesta tyder på att de förbättringar som uppnåtts förutsätter ett mycket högt uttag av naturresurser. Vi använder förvisso, mestadels, resurserna mer effektivt per producerad vara eller tjänst, men eftersom den totala konsumtionen av varor och tjänster ökar så snabbt ökar trots dessa effektiviseringar i så gott som alla fall det totala uttaget. Och det är ju det som spelar roll i den fysiska världen. En nyligen publicerad forskningsartikel i Technological Forecasting & Social Change (Magee, C.L., Devezas, T.C., 2016. A simple extension of dematerialization theory: Incorporation of technical progress and the rebound effect) visade att av 57 studerade material hade inte förbrukningen av ett enda material minskat trots att effektiviteten i deras användning oftast ökat kraftigt. I en annan undersökning av 69 material var det sex vars användning minskat. Av dessa var flera giftiga ämnen (asbests, kvicksilver) där lagstiftning var den främsta orsaken till minskad användning. Ull var ett av de få undantagen, men där är det inte effektivare användning som är orsaken utan att ull har ersatts av bomull och konstfiber – vilket gjort att svenska bönder får bränna sin ull.

Utöver det stora uttaget av material av olika slag bygger vår ekonomi på omfattande miljöförstöring, så illa att vi till och med förstör klimatet för oss själva. Visst sker förbättringar. Vi orsakar mindre utsläpp per grej, men producerar samtidigt allt fler grejor Vi tränger undan andra arter vilket är tragiskt för dessa arter men också ett växande hot mot oss själva. En ökande del av jordens biologiska produktion tas nu direkt i anspråk av människan. År 1910 använde vi 13 % av jordens biologiska produktion och hundra år senare dubbelt så mycket. Eftersom vi manipulerar och kontrollerar de allra flesta ekosystemen idag har vi också förändrat livsbetingelserna för de allra flesta arter. Ju större del av den biologiska produktionen på planetens yta som vi tar i anspråk desto svårare blir det för oss att upprätthålla funktioner som ”skötts” gratis av naturen.

Vi måste alltså ställa de förbättringar som skett i relation till de stora resurser som använts och används för att uppnå dessa förbättringar. Det handlar om stora uttag av fossil energi och andra naturresurser till priset av destabiliserade globala system som klimatet, kol och kvävebalanserna och massutrotning av arter. Och det är ju detta som Hornborg diskuterar i artikeln, inte om antalet människor över ett visst fattigdomsstreck blivit fler eller färre (något som i och för sig är värt att diskutera).

Det är högst rimligt att som Hornborg säga att är att alla i hela världen inte skulle kunna ha samma konsumtionsmönster som vi har.  I vilket fall som helst är det rimligare än att hävda motsatsen.

*

Det finns flera sakliga skäl att vara skeptisk till den ekonomiska globaliseringen. Jag tar inte upp folks rörlighet eller den kulturella globaliseringen här. De är inte så starkt kopplade till den ekonomiska globaliseringen vilket vi tydligt kan se vad gäller migrationen där alla de globaliseringsförespråkande partierna i Sverige har varit överens om kraftiga begränsningar i folks rätt att flytta, eller i det snabbt globaliserade Kina där folk inte ens får flytta fritt inom landet.  

Den så kallade fria marknaden, vilken i stort drivs av konkurrens mellan företag, har en säregen förmåga att driva på ekonomiska utveckling och innovation. Men detta har också ett pris. Redan inom ett land finns det en massa spänning och konflikt orsakade av marknadens verkningar. Dessa mildras av att det finns gemensamma regler (till exempel miljöskydd, arbetstidsreglering och arbetarskydd) och relativt likartade förutsättningar, vilket gör att de som konkurrerar ändå kan uppleva att de i stort har samma villkor och att konkurrensen därför är ”rättvis”. Välfärdsstaten försöker hjälpligt ta hand om de som inte hänger med eller har otur på annat sätt.[ii]

Med den ekonomiska globaliseringen förstärks effekterna av den fria marknaden, både de ”bra” och de ”dåliga”. De nationella välfärdsystemen och lagstiftning utmanas av konkurrensen – allt oftare motiveras förändringar med att de är nödvändiga för konkurrenskraften (läs mer om det här). Den som kan externalisera sina sociala kostnader och miljökostnader är vinnare. Samtidigt saknas globala mekanismer för utjämning och minimiregler för sociala förhållanden och miljöhänsyn för att i någon mån upprepa det som nationalstaten gjort för sina medborgare på global nivå.

Sakernas tillstånd är en dröm för de sanna marknadsliberalerna och ett av de främsta skälen för varför de bejakar globaliseringen mest av alla. Men det är svårt att förstå hur större delen av den så kallade vänstern[iii] sluter upp runt det globala ekonomiska projektet. Oppositionen kommer istället ofta från grupper som är xenofoba, fundamentalistiska och värdekonservativa

-       -  Jaha, ok, det är inte bra, vad skall vi göra istället?

-       -  Det tänker jag skriva om i ett kommande inlägg.

---

[i] Hornborg hävdar också att den globala ekonomin byggs upp av lånade pengar som skapas av bankerna ur tomma intet och ”det är pengarnas nuvarande logik som är elefanten i rummet.” Denna fråga tänker jag inte behandla i detta inlägg, kanske i ett kommande.

[ii] Det är en annan fråga om den nationella välfärdsstaten i svensk form kan fungera utan en ständig tillväxt, vilket jag inte tror, men inte utvecklar vidare här.

[iii] Det är ännu svårare att förstå hur de så kallade gröna kan sluta upp runt detta, med tanke på hur den globala ekonomin driver på miljöförstöring och hindrar nationella miljökrav.

En alternativ jul, Sven-Erik Bucht

Allt färre människor arbetar i jordbruket. Samtidigt kommer maten vi äter från ett litet antal stora företag, och görs med råvaror från hela världen. Företagen anlitar professionella storytellers för att ge sina massproducerade varor en identitet de saknar. Den som säljer dem eller serverar dem har ingen aning om hur den producerats, eller hänvisar till anonyma kvalitetssystem.

Genom att färre människor har någon relation till jordbruket och matproduktionen, minskar deras förståelse för böndernas situation och sammanhanget mellan maten, jordbruket och landskapet; de blir ekologiska analfabeter. Det ökande avståndet mellan konsumenterna och produktionen gör det enklare att dölja industrimatens verkliga effekter.

Samhällets kostnader för kvävegödseln i form av övergödning och förstörda vattentäkter är större än böndernas förtjänster av att använda den. Användningen av palmolja i bakverken och färdigmaten vi äter bidrar till utrotningen av tigrar och orangutanger. Odlingen av mandlar i Kalifornien frestar på knappa vattenresurser. Sociala orättvisor döljs också effektivt av avståndet. Det är fler människor som odlar svenskarnas kaffe — cirka 200 000 — än antalet människor i hela det svenska jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans. Hur mycket skulle kaffet kosta om de hade våra löner?

Avståndet gör det svårare för oss att utkräva någon form av ansvar både från oss själva och från de företag tjänar på dessa förhållanden. Att maten genom kommersialiseringen av hela kedjan från jord till bord blivit till varor, produkter, som köps för pengar, bidrar också till att dölja sambanden, eftersom pengarnas funktion är att göra saker utbytbara och ge utbytet ett sken av rättvisa och objektivitet. Att de enorma miljökostnaderna inte reflekteras i priset är något som man helst bortser från.

När vi märker avarter, som miljöförstöring, djurplågeri eller slavlika produktionsförhållanden blir lösningen oftast att hantera problemet med annan konsumtion, att köpa rätt. Men det gäller inte bara att handla klokt i butiken utan vi måste minska avstånden till maten och jordbruket. Ibland kanske vi inte skall handla alls eller handla direkt av bonden istället för i butiken, eller odla och laga själva.

Runt om i landet pågår många initiativ, både privata och offentliga, för att skapa nya relationer mellan dem som äter och dem som odlar och de djur och växter som vi äter samt det landskap som de finns i. Det kan handla om andelsjordbruk där människor går ihop för att stödja en bonde eller regionala och lokala livsmedelsstrategier där kommuner eller regioner integrerar jordbruk, mat, naturresursförvaltning, krisberedskap, turism och landsbygdsutveckling. Initiativet Stadsnära odling i Göteborg är ett av många goda exempel, liksom stadens policy att stödja ekologiskt jordbruk på olika sätt.

När vi väl förstår sammanhangen ser vi också att marknaden inte klarar av att hantera det mångfacetterade ekosystem där maten ingår. Vi behöver därför begränsa marknadens krafter och aktivt styra jordbruket och livsmedelsproduktionen åt det håll vi önskar. Det står i bjärt kontrast mot hyllandet av så kallad fri handel och konsumentmakt som dominerar svensk jordbruks och livsmedelspolitik. 

En svensk livsmedelsstrategi har utlovats under året, men har försenats gång på gång. I stället för att fortsätta i de gamla spåren med konkurrens på globala marknader, större jordbruk och minskad biologisk och gastonomisk mångfald borde den innehålla frön, jordmån och näring för ett livskraftigt ekologiskt och lokalt matsystem i hela landet, byggt på de initiativ som redan växer i snabb takt. Ge oss den julklappen, Sven-Erik Bucht!

Publicerad i Göteborgsposten 5 december 2016

Självklart Ann Linde

Den nya socialdemokratiska EU och handelsministern Ann Linde har ett enkelt jobb, i alla fall är analyserna enkla. Det mesta verkar "självklart" för Ann. Att skära ned på EUs budget och på jordbruksstöden är en självklar svensk linje, säger den nyutsedda EU-ministern i en intervju med Land Lantbruk. "När Sverige gick med i EU så var Cap något av det som vi främst ville ändra. Vi trodde att alla skulle tycka som vi, att vi självklart skulle ta bort den dumma jordbrukspolitiken."

I en intervju i Svenska Dagbladet 28 maj svarar hon på frågan "Frihandel - ja eller nej"?
- Självklart ja! Det är så självklart så det finns inte.
(jag får anta att hennes  grumliga användning av "det finns inte" betyder "det finns inget annat alternativt", "något annat är otänkbart" eller det gräsliga "något annat finns inte på kartan")

Men i kombinationen jordbruk och frihandel är situationen minst av allt självklar. Det är nästan inget land i världen som tillämpar frihandel fullt ut på jordbruksområdet. I Sverige påbörjades ett program för frihandel för mat och jordbruk i slutet på 1980-talet, omställning 90, men det genomfördes aldrig eftersom landet sökte medlemskap i EU. Man kan ha många åsikter och mycket kritik mot EUs jordbrukspolitik - det har jag med - men att EU har en jordbrukspolitik och att man försöker skydda jordbruket är ingen extremistisk hållning.

Redan den nästan fria handeln inom EU innebär mycket stora påfrestningar på jordbruket i olika EU-länder och binder dem till EUs miljö och djurskyddsregler. Det är ingen tillfällighet att svenska bönder begär att man skall ha samma regler som konkurrentländernas. Det är heller ingen tillfällighet att EUs bönder inte anser att det är rimligt att man skall acceptera import av amerikanskt hormonkött när användningen av dessa hormoner är förbjudna inom EU. Användningen av hormoner i uppfödningen uppges sänka kostnaden att föda upp ett ungnöt med 700 kronor.

I dagens läge har EU en importtull på ungefär 30 kronor kilot för nötkött och lite lägre på andra typer av kött. Man har däremot inga eller mycket låga tullar på sojabönor eller palmolja. EU är följaktligen självförsörjande på kött och storimportör av sojabönor och palmolja. Man kan ha synpunkter på om detta är vettigt eftersom det leder till att europeiska djuruppfödare importerat en massa soja som foder och att livsmedelsindustrin använder importerad palmolja istället för solros eller rapsolja. Men exemplet visar också tydligt att det är tack vara tullarna (kombinerade med EUs jordbruksstöd)  som EUs produktion kan upprätthållas. Om man inte gillar köttproduktionen kan man hitta liknande exempel för spannmål eller potatis.

Det finns många sidor av diskussionen om hur handeln fungerar och för och nackdelar med frihandel. Det är mycket oroande att vi nu har en minister som inte tycker att det finns något att diskutera alls.
För Ann Linde är det  självklart att vi skall ha fri import av amerikanskt hormonkött, att vi självklart skall låta industriprodukter som producerats enligt undermåliga miljöregler och arbetsskydd konkurrera fritt med svensk industri (någon kommer ihåg Algots?) Att länder som struntar i att minska sina utsläpp av växthusgaser för att upprätthålla sin globala konkurrenskraft fritt skall konkurrera med länder som försöker ta sitt ansvar är också....självklart.

Svenska bönder köper fulsoja men vill att vi skall köpa svenskt.

Det är bedrövligt att de svenska bönderna som anser att den svenska staten och folket skall köpa svenskt, och bara produkter som följer svenska regler, gladeligen köper fulsoja istället för de svenskodlade proteinfodren.

Huvuddelen av det proteinfoder som svenska djur äter är importerat, och har varit det under en längre tid. Men det går att producera proteinfoder här också. Jag har hört ropen på svenskodlat protein så länge som jag varit engagerad i jordbruket, dvs snart fyrtio år (tiden flyger...). Man har lanserat sojaodling med jämna mellanrum, och användning av rapskakor, musselmjöl, alger, restprodukter från etanoltillverkningen  mm. Men inte minst är det odling av foderärter och åkerbönor som skall greja det.

Så det borde vara en jättebra nyhet att skörden av ärter och bönor 2015 är hög, kanske upp till 50 procent mer än tidigare år som ATL rapporterar 3 november. Men när bönderna nu lyckas med en rekordskörd av ärter och bönor, vad händer då.  Ja då är det ingen som vill betala för dem. Det är ju trots allt billigare med sojabönor från andra sidan jordklotet.

Mikael Jeppson spannmålschef för Lantmännen, som ägs av svenska bönder, säger att det inte nödvändigtvis blir mer ärtor och bönor i deras foderblandningar eftersom de måste kunna konkurrera med sojabönor.
- Optimeringen [med det menas troligen någon självständig enhet inom koncernen eller möjligen ett dataprogram...] använder de råvaror som ger den billigaste blandningen utifrån uppställda kvalitetskrav på fodret och där ser vi inte att ärter är speciellt konkurrenskraftiga till dagens prisnivå.
Han menar att exporten av ärtor och bönor till Fjärran Östern eller medelhavsländerna måste öka. Detta är inte ett öde som är unikt för ärtor och bönor. Den proteinrika restprodukten från Lantmännens etanolfabrik, Agrodrank, exporteras också i stor utsträckning; mer än hälften exporterades 2011, det år jag hittat siffror från.

Det är bedrövligt att de svenska bönderna som anser att den svenska staten och folket skall köpa svenskt, och bara produkter som följer svenska regler, gladeligen köper fulsoja istället för de svenskodlade proteinfodren. Men det är väl så en fri marknad skall fungera om man skall vara krass. Och det är man - det kallas för att vara företagare. Cirkusen med proteinfodret visar med all tydlighet att det är en rent igenom ekonomisk fråga om svenska grisar och kor kommer äta soja från Brasilien eller inhemskt foder.

Det visar också hur ytliga Lanmännens stora ord om miljön är. Sannolikt vet "optimeringen" inte vad miljö eller etik är.


Själv skulle jag också slå ett slag för att korna kan klara sig med gräs och örter av alla de slag, det är trots allt det som kor är skapta för. Och varför inte vitklöverensilage till höns och grisar? Vi kunde gott dra ner på proteinfodret överlag och låta djuren växa lite långsammare, det vore bättre både för dem och för oss. Men återigen, vad djuren äter eller inte äter i det konventionella produktionssystement bestäms bara av en sak, om det är konkurrenskraftigt (läs billigt) eller inte.

TILLÄGG 6 November: Det finns en hel del bönder, inte minst de ekologiska, som visar att det går bra att klara sig utan importerat proteinfoder, de skall ha all heder för det!

Till den sista droppen

Det är inte bara i Sverige man pratar om mjölkkris. Läs artikel om England här.  Den visar väl att mjölkkrisen är resultat av ett system och inte handlar om ett enskilt elakt företag (Arla), eller att bönderna är ineffektiva. I det nya frihandelsavtalet för stillahavsområdet vägrade Canada att ge efter på att de måste få fortsätta kontrollera mjölkproduktionen, priset och importen, även om de måste öppna sin marknad till viss del (läs mer). Läste i Land att USA inför smörtullar på 2 dollar per kg för att skydda sin produktion. Inte ens i landet med kobesättningar med 40 000 kor fungerar det att konkurrera på världsmarknaden (hittar ingen källa på nätet). Och Nya Zeelands världsledande mjölkindustri går på knäna, och det drabbar hela ekonomin.

Det är intressant att läsa deras analys av varför världsmarknadspriserna rasar. De skyller det på att EUs producenter försöker hitta nya marknader eftersom Ryssland stängt sin marknad och att grekkrisen har gjort att Euron fallit kraftigt vilket sänkt priserna globalt. USA:s jordbruksdepartement gör samma analys. Det är ju just det som kännetecknar världsmarknaden; att rätt små händelser får enorma konsekvenser. Exporten till Ryssland motsvarade trots allt bara 2 procent av EUs mjölkproduktion. 

När skall politikerna inse att det är i den fria handeln och konkurrensen där en stor del av problemet ligger? Och när skall de som redan har insett det våga SÄGA det?

Det är rätt många som har förstått, men de är rädda för att bli marginaliserade eftersom det är en odiskutabel sanning i Sverige att fri handel alltid är bra, och gynnar landet. Därför satsar man nu på att "öka exporten" som räddning för jordbruket. Men det kommer bara öka exponeringen av jordbruket på världsmarknaden, öka konkurrensen, öka importen och öka omvandlingstakten (läs nedläggningen) av svenskt jordbruk.  Det finns självklart en massa andra, och snabbare, åtgärder man behöver sätta in för att "rädda" den svenska mjölken, men om man inte har gjort den grundläggande analysen om var problemens ursprung är så riskerar man att ge fel sorts stöd. Och det som är kortsiktigt vettigt - att öka effektiviteten för att kunna producera billigare - är trots allt inget som löser det underliggande problemet, eftersom alla konkurrenter gör detsamma.

Två mjölkgårdar om hundra år

I Sverige har mjölkbönderna köpt robotar och investerat miljarder för att hävda sig i konkurrensen. Resultatet är att antalet mjölkgårdar minskat från nästan fyrtio tusen 1984 till snart bara fyra tusen. Trots det genomlider branschen sin kanske värsta kris någonsin. Om trenden fortsätter kommer det finnas två mjölkgårdar med 150 000 kor var om hundra år.

Att möta konkurrensen med mer rationalisering, ökad specialisering och större enheter har nu varit receptet i årtionden, men inte ens de mest kommersiella och högproduktiva tjänar nödvändigtvis några pengar. Den holländska superintensiva gurk- och tomatodlingen, som slagit ut det mesta av den svenska odlingen, överlever knappt. Hälften av de skyhögt skuldsatta odlingarna har inte betalat ränta eller amorterat sina lån sedan 2011. Den framgångsrika danska matexporten är byggd på ett berg av skuld – den genomsnittlige danske bonden är skyldig 10 miljoner, och de stora företagen ännu mycket mer.

Bönderna får en minskande del av kakan och den starkaste drivkraften för dem är att ständigt producera billigare. Men bara en kan vara billigast och bara en liten grupp kan hänga med i den utvecklingen. Därför är utslagningen av mjölkgårdar en del av förutsättningarna. Det som kallas för en oerhörd kris i mjölkbranschen är egentligen det normala. Det är helt enkelt så en så kallad fri marknad ska fungera.

Några få bönder kan välja en annan väg, bygga gårdsmejeri, odla ekologiskt och sälja direkt till konsument. Men trots all trendighet så utgör ekologiskt en liten del (4-5 procent) av det totala, och det småskaliga en ännu mindre. Medan vi pratar om lokalt och svenskodlat ökar importen dag för dag. Och det beror på att konsumentens makt över livsmedelsmarknaden inte alls är så stor som vi får höra. Den styrs i stället av ett fåtal stora företag som kontrollerar alla delar av livsmedelskedjan, från frö till falafel och falukorv.

Den ständiga konkurrensen är också den främsta orsaken till många av jordbrukets stora miljöproblem, i Sverige och i andra länder. Det är strävan att producera billigare, inte bättre, som gör att man sprider konstgödsel och bekämpningsmedel, att åkrar läggs ihop och blir större medan landskapet blir att torftigare, att betesmark får växa igen samtidigt som vi importerar mer och mer nötkött. Att djurskyddet och arbetsförhållandena också offras är uppenbart. Genmodifiering är nästa steg, inte heller den för att producera bättre mat, eller ens mer, utan för att producera billigare.
Företrädare för svenskt jordbruk börjar så smått inse att vi nått vägs ände. Man fortsätter att tala sig varm för den fria marknaden, men i nästa andetag kräver man att politikerna ska gå in och stödja jordbruket. Samtidigt begär man att alla svenska ”särregler” – som att kor ska kunna gå ut på bete – ska tas bort, precis som om det skulle förändra dynamiken nämnvärt! Konkurrenstrycket kommer att fortsätta, oavsett om korna får beta eller inte. Istället för att ta bort svenska miljökrav och djurskydd är det dags att ifrågasätta själva antagandet att en global marknad med obegränsad konkurrens är en lämplig dirigent för vår mat och jordbruksproduktion.

Alternativet till en ohämmad internationell konkurrens behöver inte alls vara centralstyrda sovjetjordbruk eller de stelbenta jordbruksregleringar vi hade på sjuttiotalet. Först när man bryter igenom den närmast religiösa övertygelsen om frihandel som det allena frälsande, kan vi föra en vettig diskussion om hur mat och jordbruksproduktionen ska fungera för att både ge oss bra mat, nyttig kost, levande landsbygd och landskap, biologisk mångfald, god djuromsorg, säker försörjning och allt annat som vi vill ha från jordbruket.

En bra utgångspunkt kan vara frågan: Varför ska vi bedriva jordbruk i Sverige?
(publicerad i Värmlands Folkblad 28 jan 2015)

Om hundra år: två mjölkbönder

I Danmark får bankerna nu skriva av skulderna hos bönderna rapporterar Maskinbladet. Och i holländsk växthusodling har hälften av odlarna inte kunnat betala ränta på sina skulder sedan 2011, rapporterar ATL. Detta medan svenska mjölkbönder står med foten i avgrunden. Med samma nedläggningstakt som de senaste 30 åren så har vi två mjölkproducenter kvar år 2114! Men lugn, de kommer bara ha 150 000 kor var - om de lyckas i den internationella konkurrensen vill säga.

Det är ju trots allt bara en bonde som kan vara billigast. Och när hen väl nått dit, så är det inget Nirvana. Tvärtom. Snart har flera kommit ifatt, och hen får börja om igen. I takt med att tätklungan kapar mer och mer kostnader, och vältrar över kostnader på samhället, naturen och framtida generationer, så står de andra där, det stora flertalet bönder, och ser sina inkomster förtvina. 

Vem är det som fortfarande tror att fortsatt rationalisering är lösningen? Vem är det som fortfarande tror att fri handel och obegränsad konkurrens verkligen är lösningen? Räck upp din hand...

Lokalt och ekologiskt, ja tack

Det är oftast samma saker som folk vill uppnå med att stödja ekologisk och lokal produktion. Att ställa dem mot varandra gynnar bara det som båda vänder sig emot: internationell handel av identitetslösa handelsvaror.

- Är det bättre med lokalt än ekologiskt?

Det är en av de vanligaste frågorna när jag håller föredrag om mat och miljö. Vissa debattörer har gjort det till en paradgren att få det att framstå att om man väljer ekologiskt så väljer man bort svensk eller närproducerat. Just i dagarna planeras för import av ekologisk kyckling och det leder till anklagelser om att den ekologiska importen hotar svensk produktion. Men det är en konstlad motsättning, den som köper ekologiskt eller lokalt önskar oftast samma sak, bättre miljö, en levande landsbygd, bra och hälsosamma produkter med gott djurskydd. Val är inte alltid svart-vita. Import av ekologiska produkter har varit en viktig signal för svenska bönder om att det finns en efterfrågan, som i fallet med kycklingen. Och när vi köper ekologiska bananer i stället för icke-ekologiska bananer bidrar vi till att fler lantarbetare kan leva ett liv fritt från bekämpningsmedel. Men det är klart att vi kunde ha köpt ett svenskt äpple istället. Att avgöra vad som är bäst är inte alltid så lätt. 

De produkter som säljs som ekologiska följer detaljerade regler som begränsar vad producenten får göra och föreskriver saker den måste göra. Reglerna innefattar allt från hur utsäden har odlats till användning av grön el, och den som skall bli godkänd måste uppfylla alla dessa krav. Konsumenter som sätter sig in i de 200-sidiga regelverken får en tydlig beskrivning av hur den ekologiska maten är producerad. En svaghet är att det finns små möjligheter till lokal anpassning. I olika jämförelser med icke ekologisk produktion är också de detaljerade reglerna en blandad välsignelse. Det säger sig själv att det går att hitta enskilda gårdar eller företag som är lite bättre på ett eller ett par av dessa regelområden.

Det är lätt att säga svepande saker om lokal produktion eftersom det inte finns några regler vare sig hur det producerats eller var det producerats. I själva verket kan lokal produktion vara gräslig. All produktion är ju lokal där den finns. Om man bor granne med ett hönseri kanske det lokala inte alltid framstår som så eftersträvansvärt. Och om jag bor granne med en korvfabrik är deras produktion mer lokal än en mathantverkare som bor några mil bort. Men är då korvfabriken ett bättre val?

En viktig fråga är vad är egentligen lokalt i lokal produktion. I de mer extrema fallen, som intensiva växthusodlingar och värphöns eller kycklinguppfödning kommer nästan alla insatsmedel och andra resurser som behövs från andra länder. I moderna växthus är byggnaden, inredningen, dataprogrammen, rådgivningen, vattenutrustningen, pesticiderna, substratet (stenull), konstgödseln, fröerna och mycket mer importerade. Moderna växthusodlingar och djurfabriker betraktar också den natur de råkar ligga i som en potentiell smitthärd och inte en resurs. Mycket jordbruksproduktion har inte någon direkt relation till det jordbrukslandskap som de flesta vill bevara och arbetsinnehållet är en mycket liten del av priset. Den svenska fläsk- och kycklingproduktionen är till exempel uppbyggd på import av proteinfoder från andra sidan jordklotet. En sådan produktion bidrar mycket litet till den lokala ekonomin. 

I stället för att betona skillnaderna borde vi förstå vad det är i lokalt och ekologiskt som attraherar folk. I stort strävar man efter samma sak med lite olika tyngdpunkt. En av grundbultarna i ekologisk produktion är att den är baserad lokala resurser. I stället för att köpa in konstgödsel använder man lokal biologisk kvävefixering. I stället för att köpa in insekticider använder den ekologiske bonden den biologiska mångfaldens naturliga fiender. I stället för att spruta mot ogräs används mänskligt arbete och växtföljd som ger ett omväxlande landskap. I ekologisk djurhållning köper man in mindre importerat foder och mediciner. På så sätt bidrar ekologisk produktion mycket till den lokala ekonomin där det drivs.

Egentligen borde ekologiskt också konsumeras i närheten av där det produceras, för det är en förutsättning för att kunna knyta ihop kretsloppet mellan stad och land. Storskalig transport av näringsämnen över jordklotet är inte önskvärt, eftersom det utarmar jordarna i exportländerna och övergöder naturen i importländerna. Men som sagt, ekologiskt kan inte vara bäst på allt.

För att lokal produktion skall vara meningsfull bör den också vara baserad på att utnyttja lokala resurser, t.ex, mark, vatten och ekosystem och ingå i ett lokalt ekologiskt sammanhang. I sådana fall så kommer den inte heller använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och den kommer ha en blandad produktion precis som den ekologiska. Om den utnyttjar lokala resurser kommer den också, precis som ekologisk produktion skapa mer sysselsättning.

Från både den lokala och ekologiska produktionen önskar vi identitet, redlighet, ansvar för produkt, djurskydd, miljö och socialt samt bidrag till lokal sysselsättning. Därför skall vi inte ställa dem mot varandra. Den gemensamma fienden för ekologiskt och lokalt är internationell handel av identitetslösa handelsvaror. 

Publicerat på Svenska Dagbladet Opinion 9 juni 2014

Mat och jordbrukspolitik - NU

Jag ser att regeringen har gett utredningen om det svenska jordbrukets konkurrenskraft mer tid. Nu skall den inte leverera förrän 1 mars 2015, i god tid efter valet, och för sent för att påverka det svenska landsbygdsprogrammet.

Bara en mindre del av det svenska lantbruket kommer klara av att konkurrera på världsmarknaden i framtiden, trots att lantbruket har rationaliserats och effektiviserats som få andra branscher. Regeringens nyligen tillsatta utredning, ”Konkurrenskraft ochutvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” är välkommen, men frågan är fel ställd. I stället för att enbart fokusera på hur konkurrenskraften ska stärkas, borde man också undersöka hur spelplanen kan förändras. Så länge som världsmarknadspriset på mjölkpulver – som sätts på Nya Zeeland – är det som bestämmer priset för svenska mjölkbönder, kommer utslagningen av svensk mjölkproduktion att fortsätta.

I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatpåverkan eller andra stora framtida förändringar som påverkar vår livsmedelsförsörjning. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Vi har heller inget som helst mål för vår livsmedelsförsörjning, staten anser att ”mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

Vi behöver en jordbrukspolitik och livsmedelspolitik värd namnet och den bör grunda sig på en utredning med ett mycket bredare uppdrag. I princip har vi varit utan någon sammanhållen politik sedan EU inträdet.

Läs mer på

Ny jordbrukspolitisk utredning nämner inte miljömålen

Ökad konkurrenskraft är inte svaret

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

Frihandelsreligionen lägger en död hand på jordbruksdebatten

– Vi bedömer att det bara är 25 procent av lantbruksföretagen som når en långsiktig lönsamhet under 2013, säger Jimmy Larsson, på LRF Konsult. I rapporten ”Lantbrukets lönsamhet” redovisas att alla grenar inom lantbruket har lönsamhetsproblem och för växtodlingsföretagen bedöms säsongen som den sämsta på tre år.

Från Lantbrukets lönsamhet 2013, LRF Konsult

Genom höjda mjölkpriser förbättras lönsamheten i mjölkföretaget till över 2011 års nivå. Priserna just nu är historiskt höga och har bara överträffats två gånger tidigare: 2007 och 2010 – båda var mycket bra år för mjölkföretagare om man ser till avräkningspriset. Å andra sidan är mjölkpriserna globalt redan på väg ner. Vid den senaste globala mejeriauktionen, på Nya Zeeland föll priserna med 1,8 procent för alla produkter, rapporterar Land Lantbruk. Med tanke på hur marknaden fungerar kommer det snart slå igenom i Sverige – för vårt mjölkpris följer svängningarna på den globala marknaden trots att vi egentligen har väldigt liten handel med mjölk (se grafen).

I alla animalieföretag påverkar foderpriset lönsamheten negativt och för växtodlingsföretagen försämras lönsamheten beroende på lägre spannmålspris. Även nötköttsföretagens lönsamhet sjunker något då höjda foderkostnader ätit upp avräkningsprishöjningar. Lönsamheten i grisköttsföretagen har en fortsatt förbättring om än svag.

– Med den kostnadsmassa som finns i svenska jordbruket behöver produktpriserna höjas med 15-25 procent från 2013 års nivå för att medelgården ska ha stabil lönsamhet, säger Stefan Nypelius, affärsrådgivare, LRF Konsult.

Inte förvånande så blir Sverige allt mindre självförsörjande på livsmedel. För flera stora jordbruksprodukter har självförsörjningsgraden minskat med 40 procentenheter sedan 1994 och det är bara när det gäller spannmål och ägg som produktionen någorlunda motsvarar konsumtionen, skriver ATL.

Regeringens enda initiativ för att stödja lantbruket är att tillsätta en utredning om ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion”. Både regeringen och Lantbrukarnas Riksförbund har haft denna konkurrenskraft som ledord i trettio år nu, trettio med kräftgång för det svenska lantbruket. Det är hög tid att man erkänner att politiken har havererat.

I Schweiz har man 95% självförsörjningsgrad på animalieprodukter. Man har mycket höga importtullar, för kött 125% och för mjölk 100%. Nu har man reviderat jordbrukspolitiken och lägger ytterligare tyngd på kvalitet, att minska den negativa miljöpåverkan och att minska utslagningen av jordbruk. Medan i Sverige hejar staten och lantbrukets organisationen på en fortsatt utslagning – för alla vet att en av de främsta sätten att öka konkurrenskraften är att slå ihop gårdarna. Schweizarna har också tydliga mål för minskade utsläpp och bevarande av betesmarker. Sist men inte minst, en viktig del av det schweiziska jordbruksstödet är att säkra mattillgången. Man satsar hela 30 miljarder kronor på det på fyra år*. Läs mer på tyska, eller på engelska.

I Sverige har vi inget som helst sådant mål eftersom vi anser att ”Mat kan vi ju alltid köpa”. Inte ens för kris- och krigstid ser staten matproduktionen som en viktig försäkring, utan det hela handlar bara om distribution.

*Det finns en hel del mindre positiva saker att säga om det schweiziska jordbruksstödet, man har t.ex. kvar ett saltmonopol från medeltiden i någon kanton, men det finns ändå skäl att titta närmare på hur de försöker stödja matproduktionen i landet.