Att producerar konsumtion

Jag är en mycket hängiven grönsaksodlare och har förmånen att ha nästintill obegränsat med mark att odla på och möjlighet att inom rimliga (nåja) gränser lägga tid på odlingarna. Alla som har odlat grönsaker i den större skalan har säkert erfarit att det blir alldeles för mycket grönsaker på samma gång. Så även jag. Utöver noggrann planering (typ så dill 7 gånger med 10 dagars mellanrum istället för två eller tre gånger om året) och metoder att förlänga säsongen (spetskålen jag skördade på midsommardagen planterades efter en sallatsskörd som i sin tur planterades efter skörd av övervintrad spenat i mars), så handlar det om att konservera, torka, sylta, safta, frysa, syra osv.

Det leder till att jordkällaren fylls med konserverad bönor, sylter och safter. Chilin blir chilisås, syrad chili, tabasco osv. Halvtorkade tomater lagras i olja i åtta månader utan problem, Körvel persilja, dill och gräslök fryser vi rå och krossar efter frysning. Morötter lagras främst i jordkällaren som de är och de håller sig till nästa sommar, men fula och skadade morötter kan raspas, rostas och torkas och strös på soppa eller sallad. Hyvlade morotsskivor läggs in i 1,2,3 lag och kan finhackas som syrlig smak i sallad eller skäras ned i en asiatisk wok.

Men min artikel här skulle inte handla om konservering, utan om konsumtion. Det är ganska uppenbart att konsumtionen i vårt hushåll påverkas starkt av att vi odlar egna grönsaker och potatis. Och att konsumtionen påverkas av hur vi kan lagra och bereda olika grönsaker.

Samtidigt är det klart att vi också i viss mån styr produktionen.  Min mage har svårt att fördra lök så vi odlar rätt lite lök. Men mycket bestäms av de förhållanden som vi har. Klimatet är en väldigt uppenbar begränsning, hur gärna vi än vill kan vi inte odla apelsiner eller bananer. Jordmånen, tung lera, gör också att det är svårt att odla så mycket rotfrukter – de växer förvisso bra men det är svårt att skörda dem, så vi är ofta lite kort på potatis. Vi odlar också för att sälja och har specialiserat oss på jordgubbar och sparris. Det gör att vi äter väldigt mycket mer gubbar och sparrisar än vi skulle ha gjort om vi skulle ha köpt dem. Just nu har vi alldeles för mycket sallat av olika slag och kosten blir följaktligen rik på gröna blad. Vad vi odlar är också bestämt av utbudet av fröer, vilket i sin tur är bestämt av en rad andra faktorer.

Det torde vara uppenbart för läsaren att den mat vi ”konsumerar” här på gården inte i första hand kommer till våra magar via vår roll som konsumenter eller kunder i marknadsmässiga termer. Vår situation är kanske ovanlig i Sverige, men globalt sett är det säkert en eller ett par miljarder människor som driver en omfattande matproduktion.

Det finns många andra som inte har möjlighet att välja sin mat. Vi lärde känna en flyktingfamilj som bodde på en av alla dessa förläggningar. Där serverades de matlådor som kom från någon annanstans. De var inte tillåtna att laga någon mat i rummet, men trots det hade de smugglat in en vattenkokare så att de skulle kunna ge barnen snabbnudlar när de inte gillade maten, och koka en kopp te av den sort de drack. Snabbnudlarna köptes i den lilla lanthandeln som låg 6 km bort, vilken var det enda ställe de kunde handla på eftersom de inte hade bil. Vilka valmöjligheter hade de? Många fler människor i världen har inga eller mycket begränsade valmöjligheter för den mat de äter. Alla de på olika institutioner, skolelever, fångar, flyktingar. Men vi har också alla de som jobbar inneboende, får mat på jobbet för att inte tala om alla barn och andra som äter den mat någon annan lagat. Hundratals miljoner människor bor i lägenheter eller rum som saknar matlagningsmöjligheter eller förvaringsmöjligheter. De är ofta hänvisade till att äta gatumat av olika slag.

Men även bland de som kan välja är valmöjligheterna mycket begränsade. Tillgången på produkter är en uppenbar begränsning, och kostnaden en annan. De flesta har redan när de handlar ett prisfilter som gör att de inte ser eller väljer bort allt som ligger bortom det som man har råd med (och de som inte har önskade nog att de hade det). Men begränsningarna är många fler. Transportmöjligheter, lagringsutrymmen och teknik samt kökens utformning är rätt avgörande för vilken typ av råvaror man kan köpa. Till allt detta kommer omgivningens förväntningar, religion, marknadsföring, kunskap i matlagning och förvaring och mycket mer.

För övrigt så kan man bara välja det som redan finns. En annan av mina erfarenheter belyser det tydligt. När vi började odla ekologiskt på slutet av sjuttiotalet var det för att vi ville det och inte för att det fanns en marknad för sådana produkter – det var sannerligen inga konsumenter som stod där och skrek att vi vill ha ekologiskt. Utan det var vi bönder som fick trycka ut produkterna genom rätt motsträviga handelskedjor till konsumenter som hade rätt vaga uppfattningar om vad som var ekologiskt. Marknaden för ekologiskt skapades av bönder som redan bestämt sig för att odla ekologiskt, på samma sätt som Apples skapat marknaden för iPhones. Vissa handelskedjor såg tidigt en möjlighet att positionera sig med ekologiska produkter. Vid en viss tidpunkt kommer konsumenter ha en uppfattning om produkterna, börja ställa krav och mer aktivt delta i processen som en av många aktörer. Statligt stöd till ekologisk produktion och offentlig upphandling har varit andra verksamma medel för att utveckla den ekologiska produktionen. De statliga stöden har underlättats av och delvis motiverats med att ”konsumenterna efterfrågar produkterna”, men man skulle också kunna uttrycka det som att ”folk gillar ekologiskt”. Även i fallet med ekologiskt så bidrog motioner av medlemmar i Konsum till att både Konsum Värmland och Konsum Stockholm över huvud taget tog in produkterna.

Under andra världskriget var hur folk åt och vad de åt viktigt för samhället och de flesta matvaror var ransonerade. Matsvinnet var i det närmaste obefintligt. Dagens konsumenter är tillsagda att minska svinnet, men det händer inte så mycket eftersom det inte finns något som effektivt styr folks agerande. I själva verket fortsätter affärerna och livsmedelsindustrin att få folk att köpa mer än de behöver och därigenom uppmuntrar de till svinn. Det är också väl känt att hushållen i rika länder har mycket större matsvinn än fattiga hushåll, trots att de har bättre lagringsmöjligheter, eftersom de har råd att slösa. Alltför sällan diskuteras matsvinn och köttkonsumtion i ljuset av den enorma överproduktionen i jordbruket. Exemplet visar tydligt att förhållandena runt vår konsumtion är avgörande för hur och vad vi konsumerar.

Om vi vill förändra konsumtionen kan vi inte ”konsumtion” ses som en enskild handling av individer utan den måste ses i ett betydligt större sammanhang. Ingrid Stigzelius uttrycker det i sin doktorsavhandling om grön konsumtion (Producing Consumers) som att konsumtionen av mat är producerad av en rad olika aktörer och en rad materiella förhållanden. Mondäna ting och materiella förhållanden som en shoppingvagn och affärskassar, transportsystemen samt tillgången på olika slags köksutrustning kan vara lika avgörande för vad vi köper som vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt. Och vad vi tror är nyttigt eller miljövänligt är också skapat genom en kombination av olika aktörer, deras framställande av fakta, märkningar och marknadsföring. Vad vi kan konsumera bestäms också av våra inkomster och vår förmåga att laga mat. Statens hand vilar också över hela systemet med olika typer av regleringar som begränsar eller ibland stimulerar viss konsumtion.

Därför är det inte möjligt att lägga över ansvaret på ”individen” och tro att individens miljövänliga val i affären är det som skall driva utvecklingen. Det betyder givetvis inte att det är oväsentligt att göra val i butiken, eller att individen saknar ansvar, men det är viktigt att förstå att det inte är det främsta sättet att förändra världen på.

Tro inte att du bestämmer men använd den makt du har

En av de starkaste myterna som vårt samhäller bygger på och underhåller är den om konsumentmakt. När jag är runt och pratar i olika sammanhang är de få saker jag säger som provocerar så mycket som när jag förklarar varför konsumentmakten är en myt. Det finns mer effektiva sätt att förändra världen på än genom shoppingvagnen. De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är att konsumera mindre och konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

Jag tänkte utveckla de olika argumenten här. De handlar om spårbundenhet, produktionsförhållanden, makt, information, etik, politik och om valen alls fungerar, dvs om vi verkligen får valfrihet.

Spårbundenhet och produktionsförhållanden

För tvåhundra år sedan skulle tanken att konsumenten styrde jordbruket uppfattas som surrealistisk. I stora drag utvecklades våra matvanor till att äta – och tycka om – det som gick bra att producera där vi bodde. Utan tvekan har konsumenterna större inflytande idag än för två hundra år sedan, men fortfarande är det förhållanden i produktionen som styr utbudet, och därigenom våra val. Vår föda idag utgörs nästan helt av växter och djur, vilka domesticerades av våra förfäder för flera tusen år sedan. De valde ett hundratal arter av de miljoner som finns. (Att människor äter ko istället för antilop är inte för att vi tycker bättre om nötkött, utan för att vi aldrig lyckades tämja antiloper.) När de väl gjort de där valen, begränsade de våra framtida val i mycket hög grad.

Visst får vi nya råvaror, men det går väldigt långsamt och drivs heller inte av konsumenternas efterfrågan — det är inte precis konsumenterna som skriker efter att få äta insekter eller alger, snarare är det de företag som satsar på dessa nya produkter som skall övervinna ett stort konsumentmotstånd.

Det är sannerligen inte konsumenternas krav som drivit bönderna att mekanisera och specialisera. Det är inte heller konsumenternas krav som styrt växtförädling och djuravel, utan det är lantbrukets och livsmedelsindustrins intressen. Det som kan odlas och processas i stor skala, lönsamt och billigt är det som vi äter. Att vi äter 13 gånger mer kyckling idag än för sextio år sedan beror på att kycklingproduktionen har industrialiserats och kycklingen på så sätt har blivit billig. Till och med för marknaden för ekologiska produkter var det helt klart (jag var där!) producenterna som drev hela den tidiga utvecklingen, följt av affärskedjor och politiken. Det är först det senaste årtiondet där konsumenternas efterfrågan har varit stark.

Makten och politiken

Hela livsmedelssystemet är format som ett timglas. Det finns mer än en miljard bönder och lantarbetare och miljarder konsumenter i de två ändarna, medan den smala midjan består av ett minskande antal företag som dirigerar systemet. Det finns till exempel uppskattningsvis tjugo miljoner människor som är engagerade i odling och skörd av kaffe, men 40 procent av handeln och 70 procent av rostningen kontrolleras av fem företag.  I USA kom tre fjärdedelar av försäljningen i trettiotvå produktkategorier från endast fyra företag 2012. De tio största livsmedelsföretagen (de största är Nestlé, Pepsico and Kraft) kontrollerar mer än en fjärdedel av den globala marknaden för mat och dryck.[i] ICA i Sverige har över 50 procent av livsmedelsmarknaden.  På liknande sätt förhåller det sig med det som bönderna behöver för sin produktion. På den globala utsädesmarknaden har de tio största företagen tre fjärdedelar av marknaden, varav tre kontrollerar mer än halva marknaden.

Alla dessa stora företag i alla led av livsmedelsmarknaden utövar en mycket stor makt över vad, hur, när och var vi äter. De har ett gemensamt intresse att styra över konsumtionen till industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, istället för råvaror som vi lagar hemma. Produkterna är i stort variationer på majs, soja, vete, socker, mjölkpulver och palmolja, upphottade med färg, smak och konsistens på artificiell väg. Och om vi inte förstår vårt ”eget bästa” hjälper företagen gärna till med reklam för att få oss att välja rätt. Det är inte en tillfällighet att chipshyllan är så mycket större än potatisbingen i butiken.

Konsumentmakt kan också vara något av ett hån mot dem som inte har de ekonomiska resurserna att utöva någon makt. I stora delar av världen är det ett hypotetiskt resonemang utan någon som helst verklighetsförankring. Forskning i England visar att det är främst höginkomstagare som omfattar tanken att det är konsumenten som styr och skall styra livsmedelsmarknaden, medan de med låga inkomster hade en helt annan syn på saken. Även i Sverige är det rätt stora grupper som inte har råd att välja eller inte kan ta till sig all information eller transportera sig dit det finns valmöjligheter. Många äter ju också saker som bestämts av andra i familjen och på insitutioner.

Staten har också påverkat vår kost med jordbruks- och livsmedelssubventioner. Regler och kontroll av livsmedelshygien och miljö har också, trots i många fall goda intentioner, oftast gynnat den industriella produktionen.

När politikerna säger att det är konsumenterna som skall välja betyder det att man avpolitiserar det som köps och säljs. Föreställningen om konsumentmakten bidrar till att lägga allt mer makt i ”ekonomin” istället för politiken och i det civila samhället, vilket betyder att de ökar makten för de som kontrollerar det mesta av den ekonomiska verksamheten? Bidrar inte det till passivisering av oss som medborgare?

Informationen

Väl fungerande val förutsätter god information, därför är mer och förbättrad information en paradgren för de som förespråkar konsumentmakten, t.ex i den nya livsmedelsstrategin. Det finns dock flera komplikationer här. Priset är sig en mycket viktig prissignal De verkliga kostnaderna reflekteras inte i priset för produkterna, vilket gör att prisets information är felaktig. En undersökning av FN:s jordbruksorganisation visade att om man hade räknat in alla miljökostnader för odling av de viktigaste grödorna skulle de vara 2,7 gånger dyrare än idag, vilket självfallet skulle ha påverkat konsumtionen. Hur realistiskt är det egentligen att få med all information om hur produkter påverkar miljö, ekonomi och samhälle i moderna produktionskedjor?

En ny forkningsrapport publicerad i Nature, Identifying species threat hotspots from global supply chains:visar med all tydlighet hur konsumtionen i ett land påverkar den biologiska mångfalden globalt. På kartan kan man se hur produktionen i ett land, USA, påverkar hotade arter i resten av världen. Ju mörkare färg desto större påverkan. (Det skulle se ut på liknande sätt om kartan visade Sverige. Vi har en avsevärt mindre befolkning men per person är vår påverkan i andra länder betydligt större än amerikanernas eftersom internationell handel spelar en mycket större roll i Sveriges ekonomi än USA:s.) Forskingsrapporten ger ett exempel på vilken typ av samband som avses. Det iberiska lodjuret hotas av bevattningsdammar i Spanien. Dessa används bland annat för produktion av olivolja vilken i sin tur säljs till USA (och Sverige). På så sätt bidrar amerikanernas konsumtion av olivolja till utrotningen av det iberiska lodjuret. På samma sätt har deras (och vår) konsumtion av svenskt papper bidragit till utrotningen av den vitryggiga hackspetten. Det är inte rimligt att tro att konsumenterna skall kunna sätta sig in i alla dessa effekter och i det här fallet gällde det ju ändå bara en av många miljöeffekter.   

Etik

Gemensamt ansvarstagande och mekanismer för utfrysning av de som inte tar sitt ansvar utgör en grund för hållbara samhällen. Alla människor får del av de miljöförbättringar som görs genom de miljömedvetna konsumenternas val, men det är bara de ansvarstagande konsumenterna som står för fiolerna. Alla andra är fripassagerare som njuter resultatet utan att bidra. Sådana system är helt enkelt inte socialt hållbara, och strider också mot de ekonomiska marknadsteorier som fött tanken på konsumentens makt.

Det finns också ett starkt etiskt argument att inte lägga för stort ansvar på konsumenten. Det kan  knappast vara en konsumentfråga om vi skall förstöra vår miljö, om folk skall arbeta under slavliknande förhållanden eller om djur skall behandlas illa. Att säga att det ligger i händerna på konsumenten att bestämma lyfter bort frågan från den politiska arenan. 

Fungerar valen?

Det finns också många undersökningar som visar att folk inte följer sina egna preferenser eller rekommendationerna från myndigheter eller miljöorganisationer när de väl står där i butiken, det är helt enkelt svårt att motstå köpsignalerna, extrapriserna och impulserna. När valen är många får konsumenten istället lägga sitt förtroende hos affärskedjan eller hos tillverkarna eller hos staten — om produkten är skadlig skulle den väl ändå inte vara tillåten att sälja är nog en högst normal och vanlig tanke hos konsumenter.

*

Spelar då mina val ingen roll? Jovisst gör de det, det är självklart bra att göra informerade och etiska val. Det är inte bara bra — det är vår moraliska skyldighet. Miljövänliga och etiska val kan också bidra till verkligt positiva förändringar. Men, som jag skriver i Den stora ätstörningen:

”Det är viktigt att förändra saker här och nu, att vara den förändring man vill se (vilket påstås vara en av Gandhis många aforismer). Men det är minst lika viktigt att förändra de makroekonomiska strukturerna och mekanismerna i den konkurrens som styr enskilda företag, bönder, livsmedelsförädlare och konsumenter. Det måste också gå hand i hand med förändringar i våra värderingar och världsbild, samt hur vi relaterar till varandra. Förändringarna måste också stödjas av och ibland drivas på av samhällets politik”.

Jag menar alltså inte att vi inte har ansvar för vår konsumtion och vår livsstil — visst har vi det. Vi får emellertid inte reducera vårt sätt att påverka världen till de val vi gör i affärerna. Vi kan agera på väldigt många olika sätt. Vår livstil påverkas också starkt av de politiska och ekonomiska ramverken och det är därför lika viktigt att påverka dessa som att förändra den egna livsstilen.

Även gentemot handeln och producenterna kan vi agera som medborgare och kräva att de tar ansvar för det de säljer och producerar. Det är inte svårt att se i verkligheten att politik och aktivism har gjort mer för att påverka vad som konsumeras och hur det producerats än individuella konsumentval. Att klorblekt papper fasades ut var inte i första hand en effekt av att folk inte köpte det klorblekta utan att miljöorganisationer övertygade företagen att sluta tillverka och saluföra det. Detta är i själva verket den dominerande funktionen för förändringar av affärernas utbud i mer hållbar riktning.

För att komma tillbaks till konsumtionen. Tänk om det i själva verket är de som shoppar mindre och sällan väljer mellan 100 olika pizzor som gör de mest meningsfulla valen?  Sex brittiska forskare som studerade alternativa försörjningssätt konstaterar i studien Reconnecting Consumers Producers and Food att de som hade minst valmöjlighet, exempelvis köpte mat från en enda gård eller odlade själva, oftast åt den mest varierade kosten, mer färsk mat och lagade mer mat från grunden. Bristen på valmöjligheter uppmuntrade (och tvingade) dem att lära sig nya sätt att använda råvarorna och laga mat på. På grund av svårigheterna att tillgodogöra sig all information om tusentals produkter kan färre val faktiskt kan göra valen betydligt mer upplysta och faktiskt ge konsumenten mer makt än när antalet val är mycket stort.

De två viktigaste råden om man vill ta ansvar för sin konsumtion är:

- konsumera mindre

- konsumera saker som görs av någon du känner eller av dig själv

---

[i]           Inglis, D. och D. Giimlin (red.) 2009, The Globalization of Food Berg.

Inget märkvärdigt

Gästkrönika i Livsmedel i Fokus Nr 1 2017

Jag hade förmånen att vara KRAVs ledare de första sju åren. KRAV var ett nytänkande system för märkning av produkter, en märkning som inte talar om vad produkten är, eller vad den innehåller, utan hur den producerats. På mitten av åttiotalet var sådana märkningar i det närmaste okända.

  

Jag kände inte till det då, men det fanns föregångare. På 1800-talet i USA fanns det en märkning för produkter som tillverkats utan slavar och i Tyskland på 1870-talet fanns det en förening som motverkade matfusk och som erbjöd företag att frivilligt låta sig kontrolleras.

Efter att vi bildade KRAV har marknaden översvämmats av olika typer av märkningssystem — miljömärken som Svanen och Bra Miljöval, Fair Trade, uthållighetsmärkningar för fisk, skog, akvariefisk, soja och palmolja. Det finns till och med en märkning för elefantvänlig honung. Den kommer från byar i Östafrika där man använder bikupor som en barriär runt byns odlingar. Eftersom elefanter är rädda för bin så låter de byarnas grödor vara ifred, vilket i sin tur gör att byborna inte dödar elefanterna, och honungen kan märkas.

Märkningarna, tillhörande certifieringar och alla de konsulttjänster som företagen behöver för att hantera certifieringarna har blivit en jättemarknad med sin egen dynamik och olika märkningar konkurrerar med varandra.

Märkningarna har både goda och mindre goda sidor. KRAV-märkningen har utan tvekan varit avgörande för utvecklingen av marknaden för ekologiska produkter och därmed det ekologiska jordbruket. Samtidigt har märkningen bidragit till att det ekologiska jordbruket degraderats till ett ”marknadskoncept” där global konkurrens och affärskedjornas krav styr alltmer. Sedan flera år pågår ett mödosamt arbete som sysselsatt hundratals statsanställda och stora delar av branschen, med att revidera de EU-regler som gäller för ekologiskt jordbruk. Med denna byråkratisering har det mesta av dynamiken i den ekologiska märkningen gått förlorad. Och är det inte lite konstigt att staten skall reglera en frivillig märkning?

Märkningssystemen har inbyggda problem. Jag har i mitt jobb som konsult ägnat många timmar åt att upprätta meningslös formell dokumentation åt icke skrivkunniga bönder för att tillfredsställa certifieringsorganisationerna. I många länder saknar småbönder, inte minst kvinnor, formellt ägande eller arrendekontrakt på marken vilket gör att de utestängs från system som har krav på att brukaren kan uppvisa laglig rätt till marken. Även svenska småföretag har proportionellt betydligt större kostnader och problem med certifieringarnas krav och rutiner än mer resursstarka företag.

Frivillig märkning kan driva utvecklingen framåt, och påverkar oftast inte bara de som använder märkningen utan hela branscher — det som börjar som en överkurs kan så småningom bli det nya normala. Vi har exempelvis sett det med frigående höns och klorfritt papper.

Frivillig märkning istället för lagstiftning har också passat de senaste årtiondenas förhärskande ideologi att marknadsstyrning är önskvärt på de flesta områden och att eventuella brister i marknaden skall korrigeras med information. Men där finns också en komplikation. Är det etiskt försvarbart att ha frivilliga märkingar för sådant som borde gälla alla produkter, som djurskydd, miljöskydd och anständiga arbetsvillkor? Till syvende och sist krävdes det ett inbördeskrig för att få slut på slaveriet i USA och en offentlig livsmedelskontroll ersatte det frivilliga systemet i Tyskland. 

Mer om märkning:
Etik till salu?
Can we shop our way to a better world?
Standards as tools for power

Marknadsmekanismer kan inte lösa miljöproblemen

Jordbruksproduktionen dominerar mer än halva biosfären på land. Jordbruket har direkt och indirekt påverkan på nästan alla stora miljöfrågor från växthuseffekten till den biologiska mångfalden. Därför är hur vi driver jordbruk en av de absolut viktigaste miljöfrågorna. 

Stora delar av miljörörelsen och internationella organisationer driver tesen att marknaden skall lösa dessa problem, antingen genom att sätta pris på miljöskador och tjänster eller genom att konsumenten skall välja miljövänligt. Men marknadsmekanismer har inte är lösningen på jordbrukets miljöpåverkan. 

I Japan beräknas värdet av jordbruksproduktionen vara cirka 650 miljarder kronor och värdet av jordbrukets positiva miljöpåverkan, de sk ekosystemtjänsterna, är nästan lika stora. Någon liknande beräkning har jag inte sett för Sverige. Om vi ser till värdet av de miljöersättningar som svenska jordbrukare får idag så uppgår det till knappa 2 miljarder per år, det är mindre än en fjärdedel av jordbruksstödet, och det motsvarar mindre än 5 procent av värdet av jordbruksprodukterna. Det är uppenbart att ersättningar i den storleksordningen spelar en mindre roll för hur jordbruket kommer att drivas, även om de har gjort stor nytta i vissa bygder. 

Den offentliga utredningen för att synliggöra värdet av ekosystemtjänster konstaterade också nyligen att en värdering i pengar inte fungerar i komplexa situationer som omfattar många olika ekosystemtjänster eller där det finns skilda övertygelser om vilka värden som är viktigast. Det här gäller i högsta grad jordbruket som påverkar ett flertal av de viktigaste ekosystemtjänsterna och utöver det har viktiga sociala och kulturella funktioner. Jordbruket orsakar stora externa kostnader, ofta i storleksordningen några tusenlappar per hektar. 

Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad. 

Livsmedelsverket fann år 2010 att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om. Frågan är vad det kostar? Kostnaderna finns i vilket fall som helst inte med på kvittot från ICA. 

För att ekonomiska styrmedel i jordbruket verkligen skall bli styrmedel behöver de höjas väldigt mycket, till en nivå där deras totala volym kanske är lika stor som det totala produktvärdet. Men det saknas helt politisk vilja att göra det, eftersom det inte går att förena med den frihandelsdogmatism som styrt Sveriges hållning på jordbruksområdet i mer än 20 år. 

Att vänta på att globala förhandlingar skall lösa problemet är helt verklighetsfrämmande och Sverige har heller inte tagit några sådana initiativ heller, vare sig i FN eller i EU. I själva verket har utvecklingen gått åt motsatt håll. Den tidigare regeringen minskade de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade till exempel för konstgödsel. Anledningen var som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”. Just nu driver LRF frågan att svenska miljö- och djurskyddsregler, tex att kor skall få gå på bete, skall slopas för att skapa ”rättvis konkurrens”. 

Insikten om detta gör att många sätter sin tro till en annan marknadslösning, att konsumenterna av egen kraft kommer att välja det som är bäst för miljön, till exempel köpa ekologiskt, lokalt och småskaligt. Visst är det bra att göra miljösmarta konsumentval, men trots att stora delar av Sveriges befolkning säger sig föredra svenskt, ekologiskt och lokalt så talar statistiken ett annat språk, inte ens fem procent av de varor som säljs är ekologiskt producerade, och importen ökar. 

När vi väljer bland de 20 000 produkterna på stormarknadens hylla kan man få intrycket att våra val är oändliga. Men de flesta valen har redan gjorts av staten, bönderna och av de stora livsmedelsföretagen. Det som styr böndernas val är en stenhård priskonkurrens snarare än konsumenternas val. Därför kommer marknadslösningar på jordbrukets miljöproblem endast att spela en marginell roll för den stora omvandling av jordbruket och hela vår livsmedelsproduktion som vi behöver. 

(debattartikel i Miljöaktuellt 29 januari 2015) 


Artikeln betyder inte att marknadsmekanismer är helt verkningslösa. Men att de är helt otillräckliga. Om vi överbetonar deras betydelse riskerar att missa andra mer verkningsfulla åtgärder. Som en del av verktygslådan är de helt OK...Läs liknande inlägg om detta.
 

De förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet.

Häromodagen fick jag för andra gången tepåsar på en restaurant som var förpackade i en yttre hårdpappförpacking. Jag antar att den bevarar aromen, ger bättre möjlighet till design och reklam och fungerar som en sorts behållare för den avända tepåsen. Det senare är ju ett både praktiskt och estetiskt problem. Vad skall en göra av tepåsen? 

Samtidigt så är det ett förfärligt slöseri att få till detta te. Det var ju redan mycket med papperslappen, snöret, klämman och plastnätspåsen. Nu tillkommer en kartong. Och det i en värld där vi pratar om hållbarhet och spara på resurser.

Restauranten hade givetvis en fin miljöpolicy. Men vad som riktigt slog mig var att pappförpackningen hade två olika "uthållighetsmärkningar".

Dels Ethical Tea Partnership:
"Together we’re helping to create a thriving tea industry that is socially just and environmentally sustainable."
Our ETP Global Standard (4241) now covers areas to help protect the environment as well as social and labour provisions. It aligns with the standards of the main certification programmes. 

Dels det i Sverige mer kända Forest Stewardship Council (FSC). 
"FSC visar vägen till ett ansvarsfullt skogsbruk, med regler som gäller lika i hela världen.
FSC respekterar traditionella rättigheter, garanterar justa arbetsvillkor, arbetar med miljöanpassade metoder och med rutiner som ger insyn och möjlighet att påverka." 
FSC jobbar alltså med skogen och märkningen har inget med téet att göra.  

Kartongen belyser rätt väl ett av problemen med att göra "uthållighet" till en konsumtionsfråga. Genom att bli en marknadsföringsfråga stimulerar uthållighetsargumenten ökad konsumtion. Grön konsumtion i stället för brun, smutsig konsumtion. Men det är en falsk bild. Det är lik förbannat slöseri på resurser. 

Det är en myt att konsumenters val kommer skapa ett hållbart samhälle, och mer information till människor om hållbarhet hjälper inte när budskapet att vi ska konsumera oss ur den ekonomiska krisen pumpas ut ännu hårdare. Det är några av budskapen i en ny studie som Nordiska ministerrådet nyligen kom ut med och som slår hål på ett antal myter kring just hållbar konsumtion. Läs rapporten på http://www.norden.org/sv/publikationer/pblikationer/2013-564. Jag har skrivit om de här frågorna många gånger tidigare. 

"Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. "

Självklart skall vi ta ansvar för vad vi köper, och välja miljömärkt och KRAV-märkt - och framför allt välja att inte köpa. Men vi måste också inse att de förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet. 
Och de förhållandena styrs av ekonomiska och politiska faktorer.

Läs mer på:
Etik till salu?
Det Goda Märket eller en miljon bitar information?
Are we consumers or citizens?