Den stora ätstörningen

De flesta människor i den industrialiserade och urbaniserade världen äter nästan ingenting som produceras i deras närhet och ännu mindre av någon de känner. Konsumtionen har ingen direkt koppling till det lokala jordbruket och livsmedelsindustrin är organiserad på samma sätt som annan modern industri, där komponenterna levereras från hela jordklotet för att sättas ihop till en Findus pizza, en McDonald's hamburgare eller en GB-glass. 

Under större delen av mänsklighetens utveckling har folk ätit det som har funnits tillgängligt lokalt och vilka metoder för livsmedelsförädling som har använts har i sin tur påverkats av lokala förhållanden. Tillgången på bränsle och fett har också påverkat vilken typ av matlagning som dominerat. På så sätt har folks matvanor varit ekologiskt anpassade och någorlunda i samklang med jordbruket och naturen där de bott. 

Men numera formas våra matvanor av ekonomin snarare än av ekologin. Det moderna livsmedelssystemet rör sig på samma gång mot enformighet och mångfald. Samtidigt som globaliseringen ger många människor tillgång till fler sorters mat än tidigare, minskar skillnaderna mellan vad folk äter i olika delar av världen. Vi får höra att det är våra val som konsumenter som styr hur livsmedelsproduktionen ser ut, men innan vi kan välja har de viktigaste valen redan gjorts av de olika aktörerna i livsmedelskedjan. Mångfalden i hyllorna är illusorisk; vi duperas lätt av de starka färgerna och fina bilderna i annonser och på förpackningar. De flesta varor produceras av en handfull företag av ett fåtal råvaror – främst palmolja, vete, soja, majs och socker - som köps från några få geografiska områden. 

Jordbruket drivs på ett sätt som överskrider flera gränser för en hållbar utveckling. Användning av kväve- och fosforgödsel har rubbat viktiga balanser i biosfären. Vårt livsmedelssystem orsakar runt en tredjedel av de mänskliga växthusgasutsläppen och jordbruket är den viktigaste orsaken till förlusten av biologisk mångfald. Uttaget av vatten överskrider i många delar av världen det som årligen återskapas. Bekämpningsmedel orsakar stor förlust av biologisk mångfald och hundratusentals dödsfall bland bönder och lantarbetare — ingen vet hur de påverkar vår hälsa i stort. 

Mat är billig, för billig, därför att vi låter någon annan – naturen, djuren, andra människor, kommande generationer, skattebetalare – betala för klimatförändringar, för förlust av biologisk mångfald, för djurens lidande, för övergödning, för nitrat och bekämpningsmedel i våra grundvatten eller till och med för förlust av både vatten och jord. Utrotningen av arter och växthusgasutsläpp är inte inkluderat i priset på kycklingbröstet eller fläskkotletten. Och så länge det inte är det, så är det mer lönsamt för bonden att använda stora mängder konstgödsel än att odla ekologiskt. 

Diskussionerna om mat och jordbruk handlar ofta om de tekniska aspekterna, som användning av genmodifierade organismer och konstgödsel och dess fördelar eller nackdelar. Eller så debatteras miljö och hälsoeffekter av vår kost och vilka val konsumenterna skall göra. Men dessa diskussioner missar oftast att vårt livsmedelssystem är ett socioekonomiskt system och behöver ses och förstås som ett sådant.  

Tre starka drivkrafter — megatrender — har format vårt livsmedelssystem under de senaste århundradena:

1) Kommersialiseringen av hela livsmedelssystemet.

2) Användningen av fossil energi och tillämpad teknik, i form av maskiner eller konstgödsel, för att ersätta levande arbete och processer.

3) Befolkningsökning och urbanisering.

Dessa tre megatrender är ömsesidigt förstärkande; på egen hand skulle ingen av dem resultera i de förändringar som vi kan se i dag. Mekaniseringen av jordbruket har lett till att andelen av befolkningen som arbetar i jordbruket har kunnat minska kraftigt och frigjorts för jobb i industri och service. Detta har i sin tur skapat behov av ett storskaligt och flexibelt matdistributionssystem i form av en marknad. Konkurrensen på marknaden driver i sin tur bönderna att ständigt rationalisera och specialisera sig. Och hela systemet drivs av fossila bränslen. 

Marknaden har blivit dirigenten för hela livsmedelssystemet från jord till bord. Men kommersialiseringen av jordbruket får oss att se marken, vattnet och naturen som privat egendom och livet, växterna och djuren som handelsvaror. Marknadssignalerna tar inte hänsyn till ekosystemens hälsa, till arter som hotas av utrotning, till föroreningar eller växthusgasutsläpp. Inte heller till känslorna hos de djur som lider i vår tjänst. 

Jordbruket dominerar mer än hälften av jordytan och en ännu större del av den biologiska primärproduktionen. Hur vi odlar har därför en avgörande påverkan på planetens ekosystem. De mänskliga jordbrukssystemen måste ses som planetära ekosystem. Det finns emellertid inget skäl att tro att marknader är bra instrument för att reglera vårt förhållande till rosen, örnen eller vattnet i oceanen eller planetens klimat. Den globala marknaden har inte ens lyckats med den mest primära uppgiften att förse alla med mat. Trots ett överflöd av mat och jordbruksprodukter går närmare en miljard människor hungriga till sängs medan lika många äter alldeles för mycket. 

Först om vi ser på naturen och jordbruket som kollektiva nyttigheter kan ekosystemtjänster och matproduktion hanteras och balanseras inom samma ramar. Det låter kanske revolutionärt, men även idag har vi insett att många sidor av maten och jordbruket inte kan lämnas åt marknaden att bestämma över. Regleringar och jordbruksstöd kan ofta ifrågasättas, ändå finns de där av en orsak; för att den fria marknaden inte fungerar. Eller rättare sagt, den fungerar som den skall, men vi gillar inte resultaten.

—

I Den stora ätstörningen diskuterar jag också framtiden och alternativen. Vi behöver tänka på mat som en rättighet och som en social och kulturell uttrycksform snarare än som varor, och vi behöver se jordbruk som ett sätt att sköta det mänskliga landskapet och slutligen hela planeten. Vi behöver skapa nya relationer i livsmedelssystemet —baserade på att mat och jordbruk är gemensamma angelägenheter. 

Politisk aktion av många slag behövs. Det handlar om att begränsa skadan av det nuvarande systemet, som till exempel att förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller begränsa handeln. Det handlar också om att stödja utvecklingen av alternativ. Det kan vara att omfördela forskningsmedel från industrijordbruk till ett regenerativt (återskapande) jordbruk, att revidera skattesystemet för att locka fler människor att arbeta med jordbruk eller att stödja nya former av ekonomiska relationer och institutioner. 

Det finns goda möjligheter att producera mer och bättre mat med ekologiskt jordbruk och en mer hantverksmässig livsmedelsförädling. Men det kommer också att kräva att fler människor deltar i matproduktionen samt att produktion och konsumtion anpassas till de lokala förhållandena. Detta påverkar i sin tur hur många människor som kan producera bilar och iPhones eller servera oss kaffe. I det stora hela tror jag ändå att en sådan förändring är bra för samhället, kulturen och naturen. 

Brist på viktiga resurser kommer på sikt att avgöra våra val, men det blir enklare om vi stoppar exploateringen av naturen och bygger ett återskapande livsmedelssystem nu, innan vi behöver bekymra oss om ifall vi kommer att få någon mat alls innan vi går till sängs. 

Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris.

Läs recensioner här.