Saturday 31 March 2018

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår


I lantbrukspressen har det väckt stor uppmärksamhet att City Gross gått ifrån sin linje att bara sälja svenskt nötkött.  Stefan Ljungdahls skriver i sin ledare i Jordbruksaktuellt att de inte vet vad de köper eller så blundar de för hur djuren föds upp. Och det ligger nog mycket i det. Men frågan är om det inte gäller lika mycket för köttet från Sverige som det från andra sidan jordklotet?

På sin hemsida skriver Citygross att man inte klarar av att möta efterfrågan från kunderna med enbart svenskt kött eftersom svenska bönder endast försörjer runt 60 procent av efterfrågan på nötkött och 70 procent på fläskkött. Nu köper man nötkött från bland annat Australien. Det visar sig vid närmare granskning att djuren får gå i en så kallad feedlot under delar av sitt liv.

När Jordbruksaktuellt (27 mars 2018) konfronterar City Gross med att de djur de importerar från Australien slutgöds på en feedlot visar det sig att City Gross inte hade en aaaaning om det eller att de valt att strunta i det. Michael Riedel, affärsområdeschef för Bergendahls som äger City Gross vrider sig som en mask på kroken när han skall förklara hur deras import kan gynna den svenska produktionen. Genom att importera kött kan de hålla kvar kunder som annars skulle gå till konkurrenterna, och då tappar de ”kunder som i framtiden skulle kunna tänka sig att köpa svenskt”. 



Feedlot
Uppfödningen i feedlot är ofta kritiserad. Jag har själv sett en amerikansk feedlot med 40 000 kor. Det var en chock om inte annat för det enorma antalet djur, den enorma mängden gödsel och den likaledes enorma mängden foder. Det är svårt att gilla det sättet att föda upp djur på. Jämfört med att gå på bete är det givetvis en stor skillnad i vilken utsträckning djuren får utlopp för sina naturliga behov. Att man samlar djur, ofta från olika gårdar, på en liten yta ökar risken för spridning av sjukdomar och leder till ökade medicinering. Många feedlots saknar egen foderproduktion utan de köper in stora mängder foder. Det blir självklart väldigt mycket gödsel från anläggningarna och ju fler kor på ett ställe, desto större risk att det blir stora utsläpp av gödsel till omgivningarna.
I Australien går djur ute på bete större delen av sitt liv, kalvar får gå med sina mammor. Ungefär en tredjedel av alla nötkreatur i Australien tillbringar sina sista månader på en feedlot.  Djuren går i sådan utomhusanläggningar och äter kraftfoder (spannmål och något proteinfoder, typ soja) mellan 50-120 dagar, en relativt kort tid av sitt liv. Syftet med slutgödningen är att få upp slaktvikten och få fram ett mört och marmorerat kött som marknaden vill ha.  I vissa delar av Australien gör långvarig torka det svårt att få upp djuren i de vikter som marknaden kräver. I Australien har den genomsnittliga feedloten 2500 djur.

En mindre feedlot i Namibia som jag besökte 2011




Men hur står det till med det svenska nötköttet?

”Vi har en sund och bra uppfödning av djur till nötköttsproduktion i Sverige. Alla kor, kvigor och stutar går ute på bete under sommarhalvåret. Det ger oss öppna landskap och en rik biologisk mångfald. De betande djuren är fantastiska på att omvandla gräs till kött och de ger värdefull gödsel till odling av livsmedel och foder.”

Så beskrivs ofta den svenska nötköttsuppfödningen, som i citatet ovan från en broschyr av LRF. Det är svårt att säga att det är en lögn, men det är heller inte hela sanningen.

Sverige påstås vara det enda land i världen där korna skall kunna gå ut på bete sommartid. Då glömmer man att tala om att i många länder skulle man aldrig behöva ha sådana lagar eftersom tanken att djur skulle hållas inne är helt främmande, att beta är det normala för större delen av världens nötkreatur. Men framför allt glömmer man att detta lagkrav inte gäller tjurarna. Och det handlar inte om enstaka avelstjurar utan om en mycket stor del av tjurarna.

Ungefär 54 procent av nötköttet kommer från stut (kastrerad tjur), kviga eller ko. Drygt 3 procent av köttet kommer från kalvar, medan hela 43 procent kommer från tjurar, varav den absoluta merparten utgörs av ungtjurar (Svenskt Kött). Att utelämna ungtjursuppfödningen i beskrivningen av svensk nötköttsproduktion är helt enkelt inte ärligt.

Det finns kanske skäl till att man inte pratar så mycket om ungdjursuppfödningen. Det är väldigt svårt att få information om hur svenska ungtjurar föds upp. Sökningar på nätet ger nästan ingen information och definitivt inga bilder.  Det är mycket lättare att få information om hur en australiensisk feedlot fungerar. Men den här bilden växer fram:

Ungtjuruppfödningen är mycket intensiv. Det är vanligt att man köper in kalvar från många olika gårdar (många mjölkgårdar säljer sina kalvar till uppfödare). De flesta djuren går inne hela livet. Fram till augusti 2017 fick tjurar stå konstant uppbundna, men det är nu förbjudet. Kraftfoderandelen är mycket hög, man kan knappast påstå att dessa djur föds upp på gräs. Gräset de får som ensilage, hö eller halm är mest för att deras matsmältning kräver det. Djuren växer med mer än 1,5 kg om dagen. I en jämförelse med 28 andra länder var det bara i amerikanska feedlots som man hade en något snabbare tillväxt än för de svenska tjurarna. Branschens mål är att ytterligare öka tillväxten.

Feedlot vs svensk gödtjursuppfödning – ingen solklar vinnare.

Det är lite svårt att köpa bilden av att feedlot-uppfödningen skulle vara så dålig jämfört med den svenska ungtjursuppfödningen. I båda fallen samlas ett större antal djur på mindre ytor, de får inte beta och de får en kost med mycket hög andel kraftfoder vilket deras matsmältning inte är särskilt väl anpassad för. En feedlot har oftast betydligt mer djur vilka är uppdelade i grupper på upp till ett par hundra. Det stora antalet djur är därför sannolikt mer en miljöfråga än en fråga för djurens välfärd. Gödselläckagen kan givetvis bli högre i en feedlot, men de flesta feedlot system finns i torra områden. Utrymmet per djur är normalt sett betydligt större i en feedlot än i ett stall – inte så konstigt eftersom kostnaden för ytan är mycket lägre för en feedlot.  Att djuren i en feedlot går ute och de svenska tjurarna går inne är mer en anpassning till klimat och andra förutsättningar än en principiellt viktig sak.

Svensk tjuruppfödning och amerikanska eller australiensiska feedlots är lika snabba att påtala att uppfödningen är klimatsmart och använder lite mark jämfört med betesdriften. Och visst är det så om man räknar på det tvivelaktiga gängse sättet (dvs räknar om metan till koldioxidekvivalenter). Orsaken är att djuren växer snabbt och får odlat foder av hög kvalitet (ungefär samma foder som grisar och höns får). I mitt tycke visar det bara hur fel man hamnar när man sätter arealanvändning och växthusgasutsläpp högst på kriterierna för vad som är en bra djuruppfödning.    

Att djuren oftast tillbringar en kortare del av livet i en feedlot och större delen av livet på bete är definitivt en fördel för feedlotsystemen. Fördel Sverige är mycket låg antibiotikaanvändning, bedövning vid avhorning och kastrering (fast tjurarna kastreras som bekant inte), inga tillväxthormoner (sådant kött får inte importeras till EU) och en del annat, t.ex. regler för slakt. Dessa förhållanden har emellertid litet att göra med om djuren går i en feedlot eller inte.

Släpp tjurarna loss det är (snart) vår!

Det finns goda skäl att stödja svensk nötköttsproduktion om den är baserad på bete och gräs i skördad form på vintern. De djur som betar idag räcker inte för att hävda betesmarken som växer igen och odling av vall till kofoder är ett mycket positivt inslag i den svenska växtodlingen. Det finns de som har tjurarna ute på bete och det verkar går bra för dem. Alternativt skulle man kunna kastrera dem för att de blir lättare att hantera då.

Jag är medveten om att sådana förändringar inte låter sig göras i en handvändning. De som idag föder upp gödtjurar kanske inte ens har några betesmarker och har investerat i dyra stallar. Det krävs därför en kraftsamling för att genomföra det. Branschen och politiken borde ha som mål att få ut dessa djur på bete istället för att som nu förespråka fortsatt strukturomvandling med allt större besättningar och mer intensiv uppfödning för att göra produktionen ”konkurrenskraftig”.

För varje ytterligare steg åt det hållet tappar man trovärdigheten i argumenten för att köpa svenskt och man riskerar istället gynna dem som förespråkar en helt vegansk kost. Långsiktigt är det viktigt för förtroendet för det svenska nötköttet att djuren föds upp enligt den idealbild som sprids av näringen självt.


Saturday 24 March 2018

Gå ut från varuhuset

"Klimatfrågan är ett symtom. Att hantera utsläpp av växthusgaser som det stora problemet verkar inte vara så effektivt – kanske är det redan försent att nå Parisavtalets mål. Kan det i själva verket vara kontraproduktivt?
...

Att försöka förändra ett system genom att fokusera på mätbara parametrar är ingen vidare väg att gå. Vi behöver skifta systemets mål; berättelsen om vilka vi är och hur världen fungerar. Kan utsläppshetsen rentav bromsa ifrågasättande av de antaganden vi gör om vad som är viktigt och verkligt, och därmed hålla oss kvar i ett gammalt paradigm?"

Så skriver Pella Thiel på sin blogg.  Jag rekommenderar att du läser hela inlägget.

Det var mycket väl formulerat och tänkvärt. Debatten har spårat ut i ett bollande med koldioxidekvivalenter som släpps ut av ditt eller datt, grundade på livscykelanalyser med väldigt begränsade perspektiv och snäva systemgränser.

Väldigt få förstår att vi har en ekonomi som är byggd på att slösa med resurser. Det vi sparar på ett ställe leder till ökad förbrukning någon annanstans.

Detta är givetvis inget argument för att "vi skall fortsätta flyga som inget hänt" eller för att alla individuella ansträngningar att minska sina utsläpp är meningslösa. Men istället för att irra omkring på NK och undra vad jag skall köpa för att orsaka minst skada, kanske det är bättre att gå ut därifrån.

Thursday 22 March 2018

Alla måste ösa när båten sjunker


Det säger en del om vår tid att förslaget om att konsumenterna skall driva flygets omställning till biobränslen genom att frivilligt betala mer möts av bifall eller tystnad. Det borde ha mötts av vrede över att man lyckats göra ytterligare en fråga till ett ansvar för individen istället för en gemensam uppgift.   

Image result for titanic bild”Jag gillar piskor” är den kittlande rubriken till en intervju i Svenska Dagbladet med Maria Wetterstrand som tillsatts av regeringen för att analysera hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas för att minska utsläppen. Wetterstrand säger att det är ett "jätteproblem att flyget inte betalar sina miljökostnader.” Så långt är det lätt att hålla med, även om det inte fanns något konkret förslag. Men det är ju mycket begärt eftersom hon just fått jobbet och har ett år på sig att utveckla förslagen.

Det som stack ut i intervjun var inte piskorna, inte heller morötterna, utan tanken att konsumenterna skall ges en stor roll i att driva omställningen. Detta skall ske genom att vi frivilligt väljer att betala mer för en flygbiljett om flygbolaget förbinder sig att köpa en motsvarande kvantitet biobränsle, dvs ett system motsvarande det som finns för grön el. Tidigare i veckan berättade flygbolaget BRA för övrigt att de inför en sådan modell. Med start den 8 april ska kunderna kunna betala 300 kronor i tillägg för just biobränsle.

I själva verket är det ytterst osannolikt att flyg i en omfattning motsvarande dagens globalt skulle kunna drivas med biobränslen. I alla fall om man också skall öka användningen av biobränslen för andra transporter. Redan med den blygsamma användningen av biobränslen vi har idag är Sverige en storimportör av sådana. Vi dammsuger världen på överbliven frityrolja och slakteriavfall för att kunna fortsätta som vanligt samtidigt som vi upprätthåller illusionen om den gröna omställningen. 

Men låt oss ändå för ett tag låtsas att det är möjligt att ställa om flyget till hållbart producerade biobränslen. Skälet för att göra det är att fossildrivet flyg utgör ett kraftigt bidrag till växthuseffekten. Växthuseffekten är ett stort hot mot vårt samhälle och mänskligheten. Hur hanterar vi ett sådant problem?

Växthusgasutsläppen är en kollektiv utmaning, drabbar alla och orsakas av summan av allas beteenden. Den typen av problem hanteras i stort bäst av kollektiva lösningar som fördelar ”bördan” så jämnt som möjligt, eller när det går i proportion till hur mycket man bidrar till problemet. Att enskilda individer skall kunna välja om de har lust att bidra till lösningen eller inte är uteslutet. Det är som att sitta i en båt som läcker och några struntar i att ösa eller kanske till och med öser in vatten, medan de andra öser i sitt anletes svett.   

Konsumentval och andra liknande marknadslösningar kan vara effektiva för att introducera en ny teknik eller för att stödja producenter som vill göra något nytt på ett bättre sätt. Ägg från frigående höns är ett sådant exempel. Det började med bönder som ville göra något och de fick stöd av konsumenter som köpte äggen för ett högre pris. Andra konsumenter valde att bojkotta buräggen, eller att helt sluta äta ägg. Men slutligen krävdes det lagstiftning för att få bort hönsburarna. Det är inte heller konsumentmakt som har fått svenska industrier att rena sina utsläpp eller fått svenska bönder till att avstå från att använda giftiga, men effektiva, bekämpningsmedel. Det är lagstiftning, dvs politik.

Om det nu är möjligt att få fram biobränslen vore det en mycket enklare lösning, och en lösning som sammanfaller med de flesta människors uppfattning av rättvisa, att flygbolagen helt enkelt tvingas blanda in biodrivmedel i en konstant ökande omfattning stället för att låta det vara den enskildes val om hen har lust eller råd att betala för de miljökostnader hen orsakar.

Saturday 17 March 2018

99 miljoner skäl att ändra jordbrukspolitiken

Djurens rätt har gjort en film från svensk kycklinguppfödning. Jag blir inte upprörd när jag ser den för jag visste redan hur det såg ut, men jag kan förstå att den gör genomsnittstittaren upprörd eller i alla fall bekymrad. Några kycklingar ser ut att må dåligt, andra saknar fjädrar och någon är död. Det är trångt när kycklingarna växer, det får finnas 25 kycklingar per kvadratmeter, de får aldrig gå ut och själva mängden kycklingar är överväldigande. 


Svensk Fågel bemöter kritiken med att hävda att det inte är något negativt för kycklingar att födas upp inomhus. Tvärtom, så är det bra både för kycklingarna och konsumenterna som skyddas från sjukdomar mm. Man anser att ytan är tillräcklig och påtalar att svensk kyckling har mer plats än de har i konkurrentländerna. Man säger att kycklingarna kan se dåliga ut när de byter fjäderdräkt under uppväxten. Man konstaterar att döda djur plockas bort allteftersom. 

Egentligen är det inte någon större skillnad i fakta från de två organisationerna. Det är värderingen som skiljer. Jag håller helt med Djurens Rätt i att kycklingar borde få gå ut, att man föder upp för många kycklingar på en liten yta och att de snabbväxande hybriderna är en styggelse. 

Däremot är det lite "billigt" att visa bilder på djur som ligger döda. Hur man än föder upp kycklingar kommer det att dö en del djur av ett eller annat skäl. Det är heller inte ovanligt att kycklingar äter en död kyckling, och det ser ju ännu värre ut (om du vill se, titta på den här). Det sker också i småskalig produktion.
Läs mer fakta om kycklingproduktionen längre ned.


De krav som Djurens Rätt ställer i sin kampanj är helt rimliga: 
  • Kycklingarna får mer utrymme att röra sig på.
  • Kycklingar av snabbväxande ras inte används.
  • Kycklingarna får berikning (märkvärdigt ordval, sannolikt översättning från engelska, min kommentar) i form av sittpinnar och olika material för sysselsättning.
  • Kycklingarna får tillgång till en normal dygnsrytm, dagsljus och bättre belysning.
  • Kycklingarna får möjlighet att vistas utomhus.
Men det är klart, svenska uppfödare invänder
- att det inte blir bättre för kycklingarna, och
- att man inte kommer att klara konkurrensen med importen om man skall ytterligare fördyra produktionen. Man har redan striktare regler än konkurrenterna.

Den första invändningen är den man kan vänta sig, men den är inte mer sann för det.

Den andra invändningen har dock mer bäring. Redan idag importeras mycket kyckling som framför allt säljs till restauranger och storkök.  Ekologiska kycklingar som får gå ut, är av långsamväxande ras och har bättre plats, dvs uppfyller de krav som Djurens Rätt ställer (och en del mer) kostar nästan tre gånger så mycket som den svenska konventionella, som i sin tur kostar mer än importen. 

De existerande producenternas anläggningar skulle knappast gå att ställa om, utan man får börja om från början med betydande kapitalförstöring som följd. Detta sammantaget gör att det inte är så enkelt att ställa om kycklingproduktionen. Kycklingproduktionen är den djurhållning som är mest industrialiserad, vilket också är orsaken till att konsumtionen av kyckling har ökat så mycket, både i Sverige och globalt. Tidigare var kyckling lyxmat, inte för inte pratar amerikanerna om Sunday Chicken (lyssna på Dolly Parton sjunga om den här). 

På det stora hela följer både djurhållning och växtodlingen samma logik: linjära flöden, specialisering, större enheter, fokus på lönsamhet och effektivitet, externalisering av kostnader osv.

Grundproblemet är den mördande konkurrensen och kostnadsjakten eller den höga "produktiviteten" med ett annat ord. Detta bejakas av så gott som alla partier, nu senast i den nyligen antagna livsmedelsstrategin som förordar fortsatt "strukturomvandling", vilket på ren svenska betyder att stor skall bli större och små lägga av.

Det måste mer till än konsumentkrav för att förändra kycklingproduktionen.
Visst, det finns en del konsumenter som vårt hushåll. Vi äter bara ekologisk kyckling eller svartslaktad gårdstupp från närområdet, men vi äter inte 20 kg per person och år som genomsnittssvensken utan snarare 5 kg. Men ärligt talat är det nog inte så sannolikt att resten av befolkningen följer vårt exempel. Det är heller inte försvarbart att det är individernas konsumtionsval som styr kycklingarnas välbefinnande. 

Det krävs ett helt systemskifte i livsmedels- jordbruks- och handelspolitik och ett kraftfullt engagemang för lantbrukets villkor från breda folklager.



Lite mer kycklingfakta
På 1930-talet hade nästan alla de 400 000 gårdarna i Sverige en mindre flock höns för ägg, och lika många tuppar föddes upp till slakt. År 2015 fanns cirka 100 uppfödare som har mer än 1000 kycklingplatser. Medelproducenten föder upp cirka 85 000 kycklingar per omgång och producerar 7 omgångar per år, dvs mer än en halv miljon kycklingar.
 

Ofta tillämpar man "delad slakt" vilket innebär att det görs två "utplock" av kyckling per omgång.En femtedel av kycklingarna slaktas ut vid en lägre vikt för att ge plats åt de kvarvarande kycklingarna att växa sig större och sedan slaktas vid en högre vikt. På så sätt kan man nå en högre vikt per kvadratmeter. Produktiviteten i kycklingproduktion uttrycks på lite olika sätt. Den så kallade "foderkvoten" talar om hur många kilo foder som behövs för att producera ett kg kyckling, dvs hur effektiv kyckling är att omvandla foder till kött. I ett examensarbete från lantbruksuniversitetet som samlade in data från sju uppfödare låg foderkvoten på 1,60 kg, total slakt per kvm på 43,96 kg, 23 kycklingar per kvm. Dödligheten var 2,87% och "kassation" vid slakt 1,98 %.
 

Den enorma effektiviteten i kycklinguppfödningen gör att kyckling har mycket små växthusgasutsläpp per kg kött, så låga att till och med de forskare på Chalmers som brukar framföra värdet av vegansk kost säger att man kan kraftigt öka kycklingkonsumtionen så att vi skulle äta mer kött än nu, utan problem. I själva verket har kyckling lägre utsläpp per kg protein än de flesta vegetabiliska proteinkällor. Växthusgasutsläppen ökar kraftigt om kycklingar får gå ut, vara av annan ras och leva längre. Detsamma gäller egentligen den mesta produktion.

I en rapport från Örebro Universitet konstaterar man att: "de viktigaste problemområden som rör djurvälfärd är snabbväxande kycklinghybrider,förekomst av ben-och fotskador, dödlighet i kycklingflockar, transport till slakt och användning av antiparasitära medel." De personer från branschen som intervjuats menade att konsumenter förespråkar och föredrar en god djurvälfärd, men är inte beredda att betala för det.


Ris och ros
👍Det är glädjande att Djurens Rätt återigen tar upp djurskyddsfrågor på ett konstruktivt sätt. Under en lång tid verkade man anse att krav på förbättringar för djuren stred mot det veganska grundbudskapet.
👎 Det är tråkigt att Djurens Rätt ändå inte riktigt förmår att engagera sig i djurskyddet utan att samtidigt använda det som ett argument för vegansk kost. Det är inte riktigt konsekvent att rikta en massa krav till Svensk Fågel och samtidigt säga att det viktigaste man kan göra är att sluta äta kyckling. Det rimliga hade varit att uppmana konsumenterna att köpa ekologisk kyckling som ju uppfyller de krav man ställer.