Tuesday 25 February 2020

Varför växer naturbetesmarkerna igen?


Häromsistens deltog jag i ett samtal där en deltagare hävdade att det så kallade ”betestvånget”, dvs mjölkkors rätt att under en begränsad tid på året komma ut och röra sig i det fria under några timmar,  var en bidragande orsak till att naturbetesmarkerna växer igen. Hens argument var att det innebär en ökad kostnad för svenska producenter vilka då tappar i konkurrenskraft. Och när svensk mjölkproduktion tappar i konkurrenskraft blir det färre kor. Och även om mjölkkorna inte skulle beta så betar kvigor, sinkor (de som inte mjölkas i väntan på att de skall kalva) och stutar (kastrerade tjurar). Men de skulle också minska i antal om svensk produktion tappar ytterligare marknadsandelar. Idag är Sverige bara självförsörjande till 75 % på mjölk och till 60 % på nötkött, så det låter ju rimligt. 
Kon Borta, med blommor i munnen, arbetar med att restaurera ett strandbete vid Strandsjön i Uppland
Men resonemanget håller inte alls om man studerar den faktiska utvecklingen. Ängs- och naturbetesmarken i Sverige minskade kraftigt under 1900-talets första hälft. Statistiken är litet skakig och definitionerna av ägoslag har ändrats över åren, men det mesta talar för att vi hade långt över 1 miljon hektar betesmark i början av 1900-talet. Arealen sjönk i ganska jämn takt fram till 1970-talet för att därefter stabiliseras mellan 400 000 hektar och 500 000 hektar.

Fram till och med 1990 var svenskt jordbruk reglerat och skyddat från internationell konkurrens, och det gäller särskilt mjölkproduktionen. Sverige var självförsörjande på mjölk, och hade tidvis en rätt stor export av smör och var också självförsörjande på nötkött, som i stort var en biprodukt från den mycket stora mjölkproduktionen, eftersom en mjölkko föder nästan en kalv om året i genomsnitt. Orsaken till den kraftiga minskningen av naturbetesmarker fram till 1970-talet måste därför sökas på annat håll. Orsakerna är framför allt den ökade produktionen i växtodlingen och förändringar i struktur och driftsformer inom nötkreatursaveln.

Skördarna på de svenska åkrarna ökade kontinuerligt på grund av en kombination av snabbt ökad åkerareal (som hastigt minskade efter 1950), växtförädling, konstgödsel, kemisk bekämpning, förbättrade växtföljder med intensiv vallodling istället för nyttjande av permanenta slåtterängar. Ökad tillgång på odlat foder och låga priser på spannmål gjorde det attraktivt att utfodra kor med odlat foder snarare än att låta dem gå och beta. Därför minskade betesmarkernas omfattning trots att antalet kor ökade ända fram till slutet på 1940-talet. 
Fram till 1930-talet ökade antalet jordbruk i Sverige och de uppgick till runt 430 000. Av dessa hade 400 000 kor, dvs nästan alla gårdar hade en ko och korna fanns utspridda i hela landet. Vid 1947 års jordbrukspolitiska kursändring startade en omfattande strukturrationalisering och antalet gårdar minskade snabbt. 1990 var det bara 50 000 gårdar kvar med kor. För de allt större gårdarna som skulle drivas modernt och rationellt blev det mest besvär att ha kor på bete. Och eftersom det blev färre gårdar blev by efter by utan kor.

Efter 1990 har strukturomvandlingen fortsatt i ungefär samma takt och nu är det bara 15 000 gårdar som har nötkreatur. Inom mjölkproduktionen har omvandlingen varit ännu mycket kraftigare. Nu är det bara 3 500 gårdar kvar som har mjölkkor. Och antalet mjölkkor är en sjättedel av antalet 1939. I takt med att gårdarna blev större och korna mjölkade allt mer blev det mindre intressant att släppa korna på bete.

I djurskyddslagen från 1988, populärt kallad Lex Lindgren efter Astrid Lindgren, fastslogs dock att kor skulle ha rätt att beta. Undantag finns dock för tjurar som kan stå inne hela livet. Hur stor andel av tjurkalvarna som står inne finns det ingen tillförlitlig statistik på, men det är sannolikt större delen av de 165 000 tjurar som slaktas varje år, vilka i sin tur utgör 43 % av allt svenskt nötkött. Tjurar som kastreras, stutar, får beta och betar ofta naturbetesmarker.

I takt med att mjölkkorna mjölkade allt mer minskade antalet mjölkkor och därmed antalet kalvar. Samtidigt växte Sveriges befolkning vilket gjorde att tillgången på nötkött blev dålig. Konsumtionen av nötkött minskade därför från 21,5 kg per person år 1939 till 17,3 kg 1990. Denna situation öppnade upp för så kallad dikoproduktion (ibland respektlöst kallade köttkor eller biffkor). Detta var tidigare mycket ovanligt i Sverige, så ovanligt att det är först 1974 de särredovisas i statistiken.  Antalet får hade samtidigt minskat från fler än 1,5 miljoner på 1800-talet till hundra tusen på 1950-talet.

Antalet får och dikor har nu ökat mycket från bottennivåerna och antalet dikor var 214 000 år 2018 (antalet minskade litet under 2019 som en effekt av torkan 2108) medan antalet får var som högst med 600 000 på mitten av 2010-talet. Diko och fåruppfödningen är i stor utsträckning inriktad på betesdrift.

Minskningen av naturbetesmarkerna har således två huvudorsaker. För det första, den ökade odlingen av högt avkastande foder (både vall och spannmål) på åkermark under första halvan av 1900-talet. För det andra den omfattande intensifieringen och strukturomvandlingen i den svenska mjölkproduktionen. Det finns inget direkt samband mellan storleken på mjölk eller nötköttkonsumtionen och hävdande av naturbetesmarkerna, även om givetvis en viss konsumtion är nödvändig för att upprätthålla betesmarkerna.

Under 1970-talet uppmärksammades igenväxningen av naturbetesmarker som ett problem och olika former av lokala, regionala och nationella projekt startade för att upprätthålla naturbetesmarkerna. Idag omfattas mycket stora delar av naturbetesmarkerna av olika typer av stödprogram.  Och huvuddelen av dem betas av dikor och deras avkomma samt får och i viss utsträckning hästar (de flesta hästar får dock inte bete på naturbetesmarker utan går för det mesta i rasthagar).

Med den här bakgrunden är det mycket svårt att se att hävdandet av de svenska naturbetesmarkerna är beroende av den svenska mjölkproduktionens internationella konkurrenskraft. Mjölkproduktionen skulle – återigen - kunna använda naturbetesmarker men det förutsätter en annan modell för produktionen, en modell som är raka motsatsen till den som näringen företräder och som staten stöder.

Utöver betande av utpräglade naturbetesmarker kan ökad betesdrift också leda till att små åkrar, skogsbryn, åkerholmar och andra marker som har övergivits, särskilt i skogsbygderna kan hävdas. På sikt kommer de att skapa stora naturvärden.

Sunday 16 February 2020

En fladdermus vingslag pressar rapspriset



I senaste numret av Jordbruksaktuellt finns två artiklar på ett uppslag.  Den ena handlar om hur coronaviruset pressar oljepriset och den andra om hur rapspriset faller kraftigt. Och det visar sig att dessa två, till synes helt orelaterade saker, hänger ihop.

Spridningen av coronavirus har kraftigt minskat den ekonomiska aktiviteten i Kina och samtidigt minskat internationell handel och resande. Effekten är fortfarande inte jättestor, men råvarumarknaden räknar ändå med att efterfrågan på olja kommer att minska. Priset sjunker därför ganska snabbt.

Det finns samtidigt ett ganska starkt samband mellan oljepriserna och priserna på vegetabilisk olja. Det beror främst på marknaden för biobränslen som gör att de vegetabiliska oljorna konkurrerar med oljeprodukterna diesel och bensin. Utöver detta så försöker Indiens regering stimulera den inhemska produktionen av vegetabiliska oljor och har lagt tullar på importen, vilket gör att palmolja måste tryckas ut på andra marknader. Som grädde på moset finns det ny indisk lagstiftning som begränsar icke-hinduers möjligheter till medborgarskap i Indien. Denna har kritiserats av Malaysia, världens näst största producent av palmolja, vilket har resulterat i ännu mer hinder för exporten till Indien. Palmoljan är en direkt konkurrent till rapsoljan (även om folk i Sverige tror att vi kan ”välja bort palmolja” har den en helt avgörande roll för världsmarknaden för vegetabilisk olja och om svenskarna köper mer av någon annan olja kommer några andra köpa mer palmolja) och har precis som den alternativ användning som biodrivmedel.

Så trots att förra höstens rapsskörd i Europa var relativt låg och lagren små så pressas nu priset på raps.

Exemplet belyser flera intressanta saker.

För bönderna i Sverige och EU är det tydligt att det är skeenden långt utanför deras kontroll som är avgörande för deras lönsamhet. I det kortsiktiga perspektivet är det inte mycket de kan göra eftersom rapsmarknaden är en bulkmarknad som bygger på världsmarknadspriser. Det finns egentligen bara en sak att göra, ständigt pressa produktionskostnaderna. På liknande sätt fick bönderna ta smällen av Rysslands annektering av Krim. EU reagerade på det genom att utfärda sanktioner mot Ryssland vilket Ryssland i sin tur kvitterade genom att stoppa importen av en rad jordbruksprodukter, vilket gjorde att mjölk och fläskpriserna rasade.

Den mer övergripande slutsatsen är att vi nu lever i en världsekonomi som är mycket starkt integrerad och där händelser helt utanför vår kontroll, och som inte har något alls att göra med den plats eller bransch vi verkar i, plötsligt kan kasta om hela branscher och hela länder.  

De ekonomiska krafterna, konkurrensen och marknaden, eller ”kapitalismen” som jag föredrar att kalla den, har drivit på denna enormt långt gångna ekonomiska integrering. De har också drivit på minskade lager, både offentligt och i näringslivet eftersom det kostar att hålla lager. Det gör att störningar i de globala försörjningskedjorna snabbt får effekt. Vi har fått lära oss att ökad ekonomisk integration är av godo. Visst har väl ingen undgått att se hur hela branscher fått lägga ned på grund av internationell konkurrens, men på det stora hela är det ett pris man ansett värt att betala. Vi har ju kunnat köpa saker billigare från andra länder och de kan köpa det som vi är duktiga på att producera, allt enligt Ricardos nu två hundra år gamla teori om komparativa fördelar. Därför byggs den nya slussenbron i Kina, därför kokas och packas svenska bönor i Italien för att sedan fraktas tillbaks till Sverige och därför bygger facebook monstruösa serverhallar i Luleå.

Men när det knakar i fogarna, ett virus slår till i Wuhan, en översvämning i Thailand, ett krig i Syrien eller en tokig president i Vita huset kan många av de gamla sanningarna visa sig vara högst relativa. Mer om det i en kommande artikel.


Men fladdermusen då? Ja mycket talar för att coronaviruset kommer från fladdermöss. Rapsprisfallet är givetvis bara en av väldigt många effekter och troligen inte alls den viktigaste, av den kyss som utväxlats mellan en människa och en fladdermus.

Thursday 13 February 2020

All energi har ett pris


I senaste numret av Sveriges Natur finns ett bildreportage från Luleälven, med bilder från förr – innan vattenkraften – och nu. Luleälv står för nästan ofattbara 10 procent av all Sveriges elektricitet. Konstigt nog hade inte tidningen något anslutande reportage om den stora älvstriden där Naturskyddsföreningen ju var en betydande aktör. Kampen för att vattnet skulle få strömma fritt var mig veterligen den första stora miljöstriden.

Under 1950-talet växte motståndet fortsatt utbyggnad av de ännu orörda älvarna som kulminerade med striden om Vindelälven. En opinion som från början bara bestod av några hundra älvräddare, hade då växt sig så stark att den lyckades åstadkomma en majoritet i riksdagen mot en fortsatt utbyggnad. I april 1970 beslutade regeringen Palme att Vindelälven inte skulle byggas ut.
(Själv var jag något för ung för vattenkraftstriden, mitt miljöintresse väcktes av trafikmiljön i Uppsala samt av föroreningarna av Mälaren, för att sedan uppgå i tidens kärnkraftsmotstånd, följt av engagemang för ekologiskt jordbruk samt motstånd mot skogsbesprutningarna).

Efter denna seger ifrågasattes nästan varje nytt vattenkraftsprojekt och med ett riksdagsbeslut 1993 utsågs Torne älv, Kalixälven, Pite älv och Vindelälven till nationalälvar och skyddades från fortsatt utbyggnad. 
Höljesdammen i Klarälven, foto:Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet


Idag står vattenkraften fortfarande för nästan hälften av vår elkraft och den ingår i kategorin förnyelsebar och fossilfri energi. I och med att kraftverken redan finns och ingen föreslår ny utbyggnad ifrågasätts den sällan. Sedan några år pågår en strid om att miljötillstånden skall förnyas för kraftverken, de måste vidta åtgärder för att minska påverkan på miljön. Men det är klart, den största skadan är redan skedd, och när samhället kräver rivning av fyrahundra år gamla kvarndammar, medan reglerade älvarna ser ut som de gör kan man verkligen fundera på proportionaliteten. Det finns också andra krafter som verkar för att vattendomarna skall luckras upp, ”göras mer flexibla”, framför allt för att möta behovet av mer reglerkraft i framtiden, ett behov som uppstått med en ökad andel vindkraft. Dessa krav drar åt precis motsatt håll.

Det finns mycket att säga om allt detta, men just nu tänker jag mest på hur selektiv debatten och opinionen är vad gäller olika energislag och de många olika sätt vi människor exploaterar natur på. Der Spiegel påstår i en artikel att sötvattensbiomerna är några av de mest hotade i världen, och att de hyser närmare hälften av alla fiskarter, och det låter sannolikt. Sjöar och floders yta motsvarar endast några procent av landytan, men de exploateras i mycket stor utsträckning. I Sverige är ytan av vattenkraftsmagasin och reglerade sjöar nästan lika stor som all åkermark.  Större delen av dessa kraftverksdammar är där det bor väldigt få människor och väldigt långt från de städer där de flesta beslutsfattare, opinionsbildare och journalister bor. På liknande sätt förhåller det sig med utbyggnaden av vindkraften – i ökad utsträckning förläggs vindkraftverken till norra Sverige.

Är vattenkraft bra eller dålig? – det är svårt att ge ett generellt svar på det. ”Bra” eller ”dålig” är subjektiva begrepp som bara är meningsfulla om man har samma värderingar och referensramar. Om man anser att samhällets elkraftsförsörjning och användning är av överordnad betydelse (de är utan tvekan mycket viktiga för detta samhälle) är man givetvis beredd att knäcka några ägg för att få tillgång till vattenkraft. Den orsakar ju också väldigt litet föroreningar. Men om man är renskötare som blivit av med viktig betesmark eller självhushållare som förlorat fisket har man en annan åsikt. Och om man tvingas byta utsikt från en virvlande fors till en torrlagd älvfåra har man både förlorat stora estetiska och ekonomiska värden, att ens hus kommer att spolas bort vid en dammkollaps är grädde på moset.

All energi har ett pris. Därför bör vi göra mycket större ansträngningar att minska energianvändningen.  Det gör det givetvis också enklare att avveckla de fossila bränslena och samtidigt göra förbättringar i reglerade älvar, och att spara de ännu oförstörda vattendragen.
 



Tuesday 11 February 2020

Rapport från framtiden


Jag deltog i sista delen av SvT:s rapport från 2050 med Erik Haag och Lotta Lundberg. Programmet är en sorts infotainment, en form som jag egentligen inte gillar särskilt mycket. Och visst det är en hel del flams och trams i programmet men jag tycker ändå att de lyckas relativt bra med att åskådliggöra hur vardagslivet skulle kunna te sig 2050 på en rad olika områden. Man har en ström av experter av olika slag som frågas ut om olika typer av scenarion, en del av dem motsägelsefulla. Erik och Lotta reflekterar över dem utan att döma.

Det jag gillar allra mest är att ny teknik spelar en rätt liten roll i programmet och att de allra flesta scenario bygger på ”mindre” (kläder, byggnader, transporter, resor, mat osv.). Programmet ger väldigt litet plats för ”ny lovande teknik” som har räddat klimatet utan att vi har tvingats till rätt stora omställningar. Trögheten i förändring visades väldigt bra i ett inslag där riksarkitekt Helena Bjarnegård visar ett gammalt hus och säger att de flesta kommer att bo i sådana (om än moderniserade invändigt). Precis som de allra flesta människor år 2020 bor i ett hus byggt innan 1990, kommer de allra flesta människor 2050 bo i hus byggda innan 2020, så vi vet redan hur det ser ut där de flesta kommer att bo 2050.

Det som saknades de flesta fall är diskussion om hur omställningen kommer att ske och vilka styrmedel som skall till. Det var egentligen mest i det sista avsnittet, det om mat som måltidsforskaren Rikard Tellström kom in på att ransonering är det mest sannolika om man vill minska konsumtionen av kött radikalt.

Överlag tycker jag att matprogrammet fokuserade alldeles onödigt på att framtiden skulle innebära en nästan obefintlig konsumtion av ”kött”. Visst kommer konsumtionen av kött förändras i en klimatneutral framtid, men sannolikt inte på det sätt som många tror. Konsumtionen av kött, mjölk, smör, ost, ull och läder från idisslande djur kommer vara en lika viktig del av den mänskliga bioekonomin i framtiden som den varit det historiskt. Den produktionen kan enklare än någon annan vara fossilfri och konstgödselfri. 
Konsumtionen av gris och kyckling drivs däremot av ett konstgödsel- och fossildrivet globalt livsmedelsystem som inte är hållbart på något sätt. Det finns dock plats för en viss konsumtion av dessa också, grundad på resursbesparande uppfödningsformer till ett betydligt högre pris än dagens. Det finns många andra matvanor som kommer att behöva ändras minst lika mycket som köttkonsumtionen, framför allt konsumtionen av exotiska frukter och långväga grönsaker samt industriell ultra-processad mat. Färdigmat och uteätande kommer sannolikt minska kraftigt.

I önskan att vara relevant för folk i allmänhet var fokus i programmet hur omställningen påverkar folks vardag. Det är ett vanligt medialt angreppssätt, men det är samtidigt väldigt lätt att man då får ett ensidigt konsumtionsfokus, vilket programmet också fick. Svagheten med det är att det understödjer ett synsätt på vår värld som driven av individers konsumtion. Men konsumtionen och konsumenten är det sista ledet i en kedja. På många områden är det snarare produktionen som styr utvecklingen än tvärtom. Vad gäller livsmedelssystemet är det mycket tydligt att det är den stora överproduktionen av grödor och den internationella konkurrensen som driver livsmedelssystemet. 

Visst behöver vår konsumtion ändras, men det är inte i första hand individens vall som driver konsumtionsförändringar utan innovationer och marknadsaktörerna – det var ju knappast konsumenterna som drev fram iPhone, eller hur? Jag utvecklar det mer här.

Personligen tror jag att omställningen kommer vara betydligt mer omfattande och genomgripande än det som Rapport 2050 visar, och att det kommer att leda till kaskadeffekter som vi inte kan förutse. Men det är en annan artikel….