Det råder nästan totalt konsensus i vårt land om frihandelns välsignelse. En vän till mig sa en gång, att när det råder konsensus betyder det att folk inte har förstått.
Jag grubblar mycket över utvecklingsfrågor, över effekterna på marknaden på våra liv, och inte minst på livet för våra sämre lottade systrar och bröder i andra länder, och då särskilt inom jordbruket. Enligt svensk utvecklingsideologi så skall de fattiga jordbrukarna driva jordbruk i konkurrens på världsmarknaden och de skall på något sätt odla sig ur fattigdomen, generera överskott som kan investeras osv.
Men det jag ser "på fält" är att inga fattiga bönder klarar av att odla sig ur fattigdomen med att odla stapelgrödor (majs, vete, ris, potatis, kassava osv) dvs den mat som håller igång mänskligheten. Ett mindre antal fattiga bönder kan odla sig ur fattigdom genom att satsa på någon specialgröda, eller på ekologiskt eller någon annan form av nisch. Men de kommer vara en mycket liten del av bönderna, och de kommer alltid vara under hotet att ny teknik kommer slå ut dem. De är också nästan alltid bönder som redan från början hade det bättre ställt (läs några inlägg här,Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom,Is commercialized farming the cure for smallholders' ills?)
I själva verket erbjuder inte den fria världshandeln någon bra utvecklingsmöjlighet för dessa jordbrukare - som jordbrukare. Och det beror inte i första hand på att de rika länderna dumpar sitt överskott på de fattiga länderna (vilket vi gör och det är helt fel), utan det beror i första hand på de enorma energiresurser som rika bönder har till sitt förfogande. De har använts för att ersätta mänskligt arbete med traktorer och
skördetröskor. År 1850 tog det 250 arbetstimmar att skörda och tröska 1
ton korn i Sverige, år 2000 tar det 5 minuter. Ett annat sätt
energiresurserna används på är till konstgödsel. Den ökar skörden
kraftigt och gör samtidigt att bonden kan specialisera mer (då ingen
växtföljd behövs) och kan då på så sätt använda maskiner ännu mer
effektivt.
Ett oljefat med 159 liter olja (det vi kallar för oljefat är större än det universella oljefatet) kostar 700 kronor. Den måste rafineras, transporteras osv för att kunna användas, så låt oss ta ett saltat dieselpris vid macken: 2500 kronor. Energin i den motsvarar 25 000 arbetstimmar mänskligt arbete (om du är intresserad av detaljerna så får du köpa min bok Trädgården Jorden) eller cirka 14 årsarbeten. Tio öre timmen är kostnaden för dessa oljearbetstimmar. Men det kostar ju en massa att ha maskiner för att använda oljan, så säg 1 krona timme instället - 10 gånger mer. Det är ganska exakt den "timersättning" som den fattigaste miljarden människor lever på. Det är ingen tillfällighet utan en helt logisk följd av att de konkurrerar på marknaden - deras muskler mot vår diesel och traktorer.
Och det värsta är att den fria marknaden leder till att de får det sämre, i alla fall i rollen som jordbrukare (de kan få billigt penicillin och mobiltelefoner i stället).
Användandet av fossila bränslen har pressat ner priserna på jordbruksprodukter så att de är mycket billigare än tidigare. Men för den som inte har tillgång till dessa resurser är arbetsinsatsen och skörden ungefär som den var för 100 år sedan. Om priserna sjunkit till hälften så inser man snabbt att de faktiskt blivit rejält mycket fattigare.
Man inser också att det är en oerhörd fördel att göra den här omvandlingen först. De som först ersätter mänsligt arbete med olja får en oerhörd konkurrensfördel. Och för den som inte ligger i fronten, blir omvandlingen mer och mer omöjlig i takt med att priserna sjunker. De får inget som helst överskott att investera. Man har inte ens råd att ha dragdjur utan får exploatera familjen mer och mer. Frågan är om man inte skall se den stora barnaskaran i landsbygdsfamiljerna som just en effekt av denna konkurrens? Det gäller ju att få mer arbetskraft.
Frihandelsförespråkarna kan ju nu säga att, ja men då får de väl sluta driva jordbruk och flytta in till städerna i stället. Det är möjligt (fast jag är inte särskilt övertygad), mitt inlägg handlar om det förljugna i att frihandelns skulle vara bra för de fattiga ländernas jordbrukssektorer. Att många av de fattigaste länderna har förvandlats till nettoimportörer av mat är ett tydligt tecken på att det inte fungerar.
6 comments:
Pedagogiskt väl beskrivet...
När statligt understödda Forum Syds ledning började resonera som du gör så fick hon höra av Pagrotski att "kom ihåg vem som står för pengarna"....
Så kan det va...
Och då är ändå Paggan mycket bättre än det vi har nu....
Det är svårt att se någon utväg som inte på kort eller lång sikt betyder en rejäl strukturrationalisering av de minsta småjordbruken. Det går inte i längden att vara deltidsjordbrukare på en halv hektar - även om man bor så gynnat att man kan ta två skördar per år. Frågan är bara hur vi kan göra denna omvandling så smart och human som möjligt.
Jag tror att produktion och export av biodrivmedel har en roll att spela i denna utveckling som egen energi, som elproducent, som cash generator - även om det naturligtvis endast är en del av lösningen.
Jonas Ericson
Det är nog förvisso så Jonas. Vi skall inte glorifiera mikrojordbruk. Men om priserna är för låga så saknas det möjligheter för några att investera, köpa upp de andra osv. Det är rätt många av de fattigaste bönderna som har rätt mycket mark, men som saknar resurser att bruka den. En annan fråga som är bekymmersam är vart de övertaliga skall ta vägen. I tex afrika finns det mycket få konkurrenskraftiga industrier. De flesta simpla industriprodukter är ju också importerade. Och ALLA kan ju inte leva på att klippa varandra, eller hänga varandras tvätt. Jag tycker inte det finns något som tyder på att produktion av biodrivmedel skulle vara en produktion särskilt lämpad för fattiga småbönder - tvärtom. Nästan all biodrivmedelsproduktion är storskalig, i alla fall om den är för export eller cash.
Biodrivmedel är till sin natur storskalig - i alla fall jämfört med halvhektarsbönder. Dock går det att få lite spin-off genom att småbrukare kan sälja lite sockerrör eller jatrophabönor till ett existerande bruk i närheten. Men själva bruket kräver en viss storlek för att investeringen ska bli av, så en viss storlek är nödvändig.
Men - dels blir det jobb av bruket, dels blir det arbetstillfällen runt omkring - mat, service, affärer etc, dels kommer el till området, liksom skolor. En effekt som man också sett är att kunskap om effektivare jordbruksmetoder sprids till omgivande bönder så att de kan odla samma mängd mat på mindre yta och få mer areal och tid över till cash-crops.
Men övertalighet kanske man ändå inte kommer ifrån - å andra sidan är dagens situation helt ohållbar och leder till stort mänskligt lidande - och till att folk flyttar till städerna så fort de får en chans. Så vi får faktiskt lov att ta till de medel som finns och vara medvetna om att det inte räcker med en enda åtgärd. Varken biodrivmedel eller Oxfams flygfraktade Kenyanska böngroddar lär vara tillräckligt.
/Jonas Ericson
Problemet är väl snarast att sålänge vi har frihandelsdiktatur så tvingas de fattiga att ägna sig åt de verksamheter som gör dem fattiga. Det är det som kallas komparativa fördelar: om du är bättre på jordbruk än på industri ska du hålla på med det tills du dör. Och om detta tillämpas på ett land kommer det landet att förbli fattigt.
Sen må det vara som bönder med mikrojordbruk eller som peoner på latifundier (där det förra förmodligen ger högst levnadsstandard).
Bara industrialisering kan göra ett land rikt. Bara med industrialisering kan bönder försörja sig någotsånär rimligt. Det är inte tillräckligt, men nödvändigt.
Post a Comment