Strukturrationaliseringen fortsätter med oförminskad takt i jordbruket, i Sverige och i andra länder. I USA fanns hälften av alla mjölkkor på gårdar med fler än 80 kor 1987 medan de nu finns på gårdar med fler än 570 kor. Den ökade storleken är starkt kopplad till specialisering och mekanisering. Det började med att djurhållning och växtodling delades. År 1900 hade tre fjärdedelar av alla gårdar i USA fortfarande mjölkkor och grisar. Nu är det bara var tjugonde gård som har det. Utvecklingen är densamma i Sverige: 1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En tredjedel av alla mjölkproducenter kommer att sluta de närmaste åren. De stadfäster en trend som pågått mycket länge, man brukar säga att antalet mjölkbönder halveras vart tionde år. Och vad beror detta på?
Större enheter har för det mesta inte högre produktion per enhet, däremot har de lägre kostnader. I USA använder mindre gårdar fyra gånger så mycket arbete och dubbelt så mycket maskinkapital per hektar majs jämfört med de stora gårdarna. Och sammanhangen är desamma här. De större gårdarna är helt enkelt “mer effektiva” för att prata ekonomiska. Jordbrukets produktivitetsökning har överträffat industrins under lång tid. Att grisar lider, landskapen läggs öde och naturen blir helt ensidig är sk ”externaliteter” som inte finns med i priset på produkten. Trots den ständiga rationaliseringen är bara 25 procent av lantbruksföretagen långsiktigt lönsamma, enligt en rapport från LRF Konsult.
Jordbruket lider av en paradox som många utanför jordbruket inte verkar förstå. Ju mer det ökar sin produktivitet desto lägre blir priserna och desto fler bönder slås ut. På det sättet är bönderna fångna i ett ekorrhjul drivet av konkurrens. De tvingas ständigt rationalisera och öka produktiviteten, vilket leder till överproduktion och/eller sjunkande priser. Folk äter en viss mängd mat. Jämfört med industriföretag har bönderna mycket begränsad möjlighet att utveckla nya produkter för att kompensera för detta. Den produktutveckling som sker inom livsmedel drivs främst livsmedelsindustrin och handeln och inte av jordbrukarna som ju “bara” levererar råvaror.
För bönder som inte kan hänga med i det snabbt snurrande hjulet finns det ingen väg ut – eller rättare sagt det finns bara vägen ut. Det leder oundvikligen till att jordbruket helt upphör i vissa områden och att det specialiseras enormt i andra områden. Varje område riktas in på ett fåtal grödor eller djur, bestämt av konkurrensförhållanden. Det finns förvisso möjligheter för vissa bönder att nischa sig med gårdsbutiker, besöksverksamhet och liknande, men deras bidrag till den totala produktionen är ungefär lika litet som exklusiva boutiquers bidrag till våra garderober. Att upprätthålla illusionen att vi kan driva ett miljövänligt och djurvänligt jordbruk i hård internationell konkurrens är att lura oss själva.
Det storskaliga jordbruket, drivet av internationell konkurrens, har ersatt lokala system vilka baserades på kretslopp och återskapande av resurser med helt linjära system byggda på insatser av fossil energi och andra icke-förnyelsebara resurser. De ekonomiska och sociala följderna av denna utveckling är mycket stora, men påverkan på miljö och biologisk mångfald är ännu mer alarmerande. Det storskaliga lantbruket orsakar lidande hos djuren och stora direkta och indirekta kostnader i naturen, kostnader vilka samhället och våra barn-barn får ta hand om. Den obegränsade konkurrensen är därför helt enkelt inte uthållig och vi måste finna andra metoder för att organisera jordbruksproduktionen.
Först publicerad i Svenska Dagbladet.
4 comments:
Hej
Tack för länken, ditt ämne är angeläget, det finns många aspekter på detta som behöver belysas och det är alltför få som skriver om det. Försöker gynna närproducerat och ekologiska produkter i mitt eget liv, men inser hur långt vi har kvar att gå. Sedan jag läste humanekologi har jag ibland undrat hur vägen mot ett hållbart jordbruk skall se ut mot bakgrund av hur världens jordbruk och livsmedelindustri fungerar. Vi behöver visionärer på området.
Mvh Mikael Hägne (mp)
Med bloggen satyagraha
Hej Mikael, jag tycker mig skönja hur ett hållbart jordbruk skall kunna se ut - men jag ser inte att det som styr jordbruket idag kommer ta oss dit. Marknaden styr helt enkelt inte år rätt håll, och det är den som styr. Problemet som jag ser det är att hitta de styrmedel som skulle leda oss rätt, utan att för den skull ha en total planekonomi, vilket ju har haft förödande konsekvenser i jordbruket.
Så vitt jag förstår saknas en avgörande förutsättning för rationalisering och stordrift i jordbruket: matproduktion lider av avtagande avkastning. Ju mer som produceras på en given yta desto dyrare blir varje ny enhet som produceras.
Dessutom lider bönder under den perfekta konkurrensens förbannelse - det finns ett oändligt antal producenter som producerar i stort sett identiska varor.
Så vitt jag förstår finns bara ett sätt för jordbruket att bli ekonomiskt lönsamt: diversifiering och förädling. Råvaror blir ingen rik på.
Jan, det är sant att det för enskilda jordbrukare kan vara intessant att förädla, men samtidigt skall man inse att livsmedelsindustrin effektivt tar upp det mesta av det utrymmet. Det är där sk "produktutvedckling" sker, och det är deras mat som läggs in i folks mikorvågsugnar eller hamnar på de flesta restaurangers menyer. Den lokala nischade maten är bra, men under rådande ekonomiska villkor kommer det alltid vara en nisch. Bra för den som kan leva på den, men i stort irrelevant för den globala livsmedelsförsörjningen.
Post a Comment