Jorden behöver tid

Jag vet inte om jag skall bli glad eller ledsen när jag läser sådant som är skrivet för länge sedan och som träffar så mitt i prick att det inte kan sägas eller skriva bättre idag. Det är klart att jag är glad för att någon har sett ett sammanhang. Samtidigt kan det vara lite deprimerande som skribent att inse att det kanske inte spelar någon som helst roll om det jag skriver är rätt. Kanske någon läser det om hundra år och säger: "tänk, han såg det redan då - men det gjorde ingen som helst skillnad".

Det jag just läst är boken Fred med Jorden av Elin Wägner och Elisabeth Tamm skriven under brinnande krig och utgiven 1940. Och trots att den skrevs under andra världskriget så handlar den inte i första hand om människors krig mot varandra utan om människans krig med jorden och naturen. Jag fick boken genom den tragiska händelsen att min före detta sambo, Kari Örjavik, avled. Hon hade fått den som en symbol för ett stipendium från stiftelsen Fred med jorden 1993. Av någon anledning läste jag den aldrig. Men nu har jag alltså läst den, och kan varmt rekommendera den.

De lyckas beskriva det som vi kallar "ekosystemtjänster" idag på ett tydligt sätt med enkelt språk. Några godbitar:

"Det är på lång sikt till människornas egen fördel att avstå från att odla upp och utnyttja hela jordklotet. Jorden måste få behålla stora områden där hon får vara ifred. Hon behöver behålla ett mått av frihet för att livet skall kunna arbeta i alla sina variationer: vatten, sten och mark, växt och djur."

"Människan har blivit alltmera rastlös, men jorden har sin egen rytm. Hon behöver tid till allt det arbete hon skall utföra."

 "Om man också införde arbetsplikt för medborgarna från vaggan till graven kan deras arbete aldrig ersätta den obetalda arbetskraft som naturen gett oss."

Birger Schlaug har utfört ett fantastiskt arbete för att föra fram Elin Wägners rika gärning. Läs mer på
Elin Wägner. Nu måste jag helt enkelt leta rätt på Väckarklocka och läsa den igen. Var är den, var kan jag lagt den?