99 miljoner skäl att ändra jordbrukspolitiken

Djurens rätt har gjort en film från svensk kycklinguppfödning. Jag blir inte upprörd när jag ser den för jag visste redan hur det såg ut, men jag kan förstå att den gör genomsnittstittaren upprörd eller i alla fall bekymrad. Några kycklingar ser ut att må dåligt, andra saknar fjädrar och någon är död. Det är trångt när kycklingarna växer, det får finnas 25 kycklingar per kvadratmeter, de får aldrig gå ut och själva mängden kycklingar är överväldigande. 


Svensk Fågel bemöter kritiken med att hävda att det inte är något negativt för kycklingar att födas upp inomhus. Tvärtom, så är det bra både för kycklingarna och konsumenterna som skyddas från sjukdomar mm. Man anser att ytan är tillräcklig och påtalar att svensk kyckling har mer plats än de har i konkurrentländerna. Man säger att kycklingarna kan se dåliga ut när de byter fjäderdräkt under uppväxten. Man konstaterar att döda djur plockas bort allteftersom. 

Egentligen är det inte någon större skillnad i fakta från de två organisationerna. Det är värderingen som skiljer. Jag håller helt med Djurens Rätt i att kycklingar borde få gå ut, att man föder upp för många kycklingar på en liten yta och att de snabbväxande hybriderna är en styggelse. 

Däremot är det lite "billigt" att visa bilder på djur som ligger döda. Hur man än föder upp kycklingar kommer det att dö en del djur av ett eller annat skäl. Det är heller inte ovanligt att kycklingar äter en död kyckling, och det ser ju ännu värre ut (om du vill se, titta på den här). Det sker också i småskalig produktion.
Läs mer fakta om kycklingproduktionen längre ned.


De krav som Djurens Rätt ställer i sin kampanj är helt rimliga: 

• Kycklingarna får mer utrymme att röra sig på.
• Kycklingar av snabbväxande ras inte används.
• Kycklingarna får berikning (märkvärdigt ordval, sannolikt översättning från engelska, min kommentar) i form av sittpinnar och olika material för sysselsättning.
• Kycklingarna får tillgång till en normal dygnsrytm, dagsljus och bättre belysning.
• Kycklingarna får möjlighet att vistas utomhus.

Men det är klart, svenska uppfödare invänder
- att det inte blir bättre för kycklingarna, och
- att man inte kommer att klara konkurrensen med importen om man skall ytterligare fördyra produktionen. Man har redan striktare regler än konkurrenterna.

Den första invändningen är den man kan vänta sig, men den är inte mer sann för det.

Den andra invändningen har dock mer bäring. Redan idag importeras mycket kyckling som framför allt säljs till restauranger och storkök.  Ekologiska kycklingar som får gå ut, är av långsamväxande ras och har bättre plats, dvs uppfyller de krav som Djurens Rätt ställer (och en del mer) kostar nästan tre gånger så mycket som den svenska konventionella, som i sin tur kostar mer än importen. 

De existerande producenternas anläggningar skulle knappast gå att ställa om, utan man får börja om från början med betydande kapitalförstöring som följd. Detta sammantaget gör att det inte är så enkelt att ställa om kycklingproduktionen. Kycklingproduktionen är den djurhållning som är mest industrialiserad, vilket också är orsaken till att konsumtionen av kyckling har ökat så mycket, både i Sverige och globalt. Tidigare var kyckling lyxmat, inte för inte pratar amerikanerna om Sunday Chicken (lyssna på Dolly Parton sjunga om den här). 

På det stora hela följer både djurhållning och växtodlingen samma logik: linjära flöden, specialisering, större enheter, fokus på lönsamhet och effektivitet, externalisering av kostnader osv.

Grundproblemet är den mördande konkurrensen och kostnadsjakten eller den höga "produktiviteten" med ett annat ord. Detta bejakas av så gott som alla partier, nu senast i den nyligen antagna livsmedelsstrategin som förordar fortsatt "strukturomvandling", vilket på ren svenska betyder att stor skall bli större och små lägga av.

Det måste mer till än konsumentkrav för att förändra kycklingproduktionen.
Visst, det finns en del konsumenter som vårt hushåll. Vi äter bara ekologisk kyckling eller svartslaktad gårdstupp från närområdet, men vi äter inte 20 kg per person och år som genomsnittssvensken utan snarare 5 kg. Men ärligt talat är det nog inte så sannolikt att resten av befolkningen följer vårt exempel. Det är heller inte försvarbart att det är individernas konsumtionsval som styr kycklingarnas välbefinnande. 

Det krävs ett helt systemskifte i livsmedels- jordbruks- och handelspolitik och ett kraftfullt engagemang för lantbrukets villkor från breda folklager.



Lite mer kycklingfakta
På 1930-talet hade nästan alla de 400 000 gårdarna i Sverige en mindre flock höns för ägg, och lika många tuppar föddes upp till slakt. År 2015 fanns cirka 100 uppfödare som har mer än 1000 kycklingplatser. Medelproducenten föder upp cirka 85 000 kycklingar per omgång och producerar 7 omgångar per år, dvs mer än en halv miljon kycklingar.
 
Ofta tillämpar man "delad slakt" vilket innebär att det görs två "utplock" av kyckling per omgång.En femtedel av kycklingarna slaktas ut vid en lägre vikt för att ge plats åt de kvarvarande kycklingarna att växa sig större och sedan slaktas vid en högre vikt. På så sätt kan man nå en högre vikt per kvadratmeter. Produktiviteten i kycklingproduktion uttrycks på lite olika sätt. Den så kallade "foderkvoten" talar om hur många kilo foder som behövs för att producera ett kg kyckling, dvs hur effektiv kyckling är att omvandla foder till kött. I ett examensarbete från lantbruksuniversitetet som samlade in data från sju uppfödare låg foderkvoten på 1,60 kg, total slakt per kvm på 43,96 kg, 23 kycklingar per kvm. Dödligheten var 2,87% och "kassation" vid slakt 1,98 %.
 
Den enorma effektiviteten i kycklinguppfödningen gör att kyckling har mycket små växthusgasutsläpp per kg kött, så låga att till och med de forskare på Chalmers som brukar framföra värdet av vegansk kost säger att man kan kraftigt öka kycklingkonsumtionen så att vi skulle äta mer kött än nu, utan problem. I själva verket har kyckling lägre utsläpp per kg protein än de flesta vegetabiliska proteinkällor. Växthusgasutsläppen ökar kraftigt om kycklingar får gå ut, vara av annan ras och leva längre. Detsamma gäller egentligen den mesta produktion.

I en rapport från Örebro Universitet konstaterar man att: "de viktigaste problemområden som rör djurvälfärd är snabbväxande kycklinghybrider,förekomst av ben-och fotskador, dödlighet i kycklingflockar, transport till slakt och användning av antiparasitära medel." De personer från branschen som intervjuats menade att konsumenter förespråkar och föredrar en god djurvälfärd, men är inte beredda att betala för det.

Ris och ros
👍Det är glädjande att Djurens Rätt återigen tar upp djurskyddsfrågor på ett konstruktivt sätt. Under en lång tid verkade man anse att krav på förbättringar för djuren stred mot det veganska grundbudskapet.
👎 Det är tråkigt att Djurens Rätt ändå inte riktigt förmår att engagera sig i djurskyddet utan att samtidigt använda det som ett argument för vegansk kost. Det är inte riktigt konsekvent att rikta en massa krav till Svensk Fågel och samtidigt säga att det viktigaste man kan göra är att sluta äta kyckling. Det rimliga hade varit att uppmana konsumenterna att köpa ekologisk kyckling som ju uppfyller de krav man ställer. 

Välkommen omninorm!

Klimatfrågan har på ett mycket effektivt (?) sätt blandats ihop med djurrättsfrågorna, och därigenom också tagit över de mycket cementerade konfliktlinjerna. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev nyligen en debattartikel där vi hävdade att nöt och fårkött från naturbetesmarker är klimatsmarta. Det är möjligt att vi har rätt, det är också möjligt att vi har fel, men det intressanta för min diskussion här var ryggmärgsreaktionerna artikeln fick.

Från veganhåll och från de som förespråkar att vi bör minska köttkonsumtionen fick vi våldsam kritik för att vi förespråkade ökad köttkonsumtion. Detta trots att vi inte alls gjorde det, utan tvärtom. För andra som inte vill kännas vid att deras konsumtion innebär ett problem av något slag sågs vår artikel som ett bevis för att kött inte alls är dåligt. Detta trots att vår artikel tog mycket tydlig ställning emot den industriella djurhållningen och att en övergång till kött från betesdrift skulle innebära både dyrare och mindre kött. 

Det är bara ett av många exempel, där oviljan att ta till sig fakta, lyssna på andra, eller konfrontera den egna uppfattningen är mycket stor. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom det handlar om värderingar och tro, och därför är ungefär lika svårt att diskutera som religion. Samtidigt så är det skillnaderna i dessa underliggande värderingar som nästan helt styr folks hållning i de aktuella dagsfrågorna.

Förespråkarna för en vegansk linje har framgångsrikt använt sig av normkritikens språk och hävdar att det finns en ”köttnorm”. Det kan man kanske hålla med om, även om den inte varit i samma liga som heteronormen eller olika normer för kvinnors uppförande. Men redan under min uppväxt på sextiotalet var det inte ovanligt med vegetarianer och man kunde mycket väl få helt vegetarisk mat någon gång ibland. Det var ingen som förväntade sig kött till risgrynsgröten eller pannkakorna, och vissa rätter innehöll så litet kött att det knappast kan anses vara normerande utan snarare en krydda. Det är sant att den som bara åt vegetabilier sågs med viss misstänksamhet eller skepsis i vissa kretsar. Den största bristen under ”köttnormen” var att vegetarianer och veganer sällan fick något bra käk, utan deras alternativ var att man lyfte bort köttbiten från tallriken (något jag sett i verkligheten).

Mot köttnormen ställs en ”vegonorm”. Det får anses att vara en enorm framgång för veganrörelsen att de flesta inte inser att den dikotomin är falsk. Vegonorm innebär inte att det – äntligen — blir OK att äta vegetariskt eller veganskt, det innebär att äta animalier blir till något helt onormalt. De två ”normerna” är därför väldigt olika till sin natur. Under ”köttnormen” var det ingen som ansåg att det var fel att man åt vegetabilier. I själva verket har vegetabilierna stått för ungefär två tredjedelar av vårt kaloriintag under lång tid, och grönsakskonsumtionen har ökat mycket snabbare än animaliekonsumtionen under den tid då köttnormen ansetts ha rått.

Vegonormen är något väsensskilt, den innebär att ingen får/bör äta kött eller dricka mjölk i de sammanhang normen tillämpas. Den är ett uttryck för när en liten men kompromisslös grupp lyckas driva igenom att alla skall anpassa sig till deras krav. Det kallas ibland träffande för minoritetens diktatur. Det är kanske inte förvånande att många upplever att en sådan norm är uttryck för översitteri. Det är översitteri och intolerans av högsta klass.

Den rimliga ersättaren till köttnormen vore omninormen, där en varierade blandkost är det normala, Ibland är det mycket kött, ibland är köttet en krydda och helt vegetariska eller veganska rätter förekommer också som huvudalternativ. Givetvis bör folk med särskilda preferenser få dem uppfyllda i den utsträckning det går.  Då kan vi få ömsesidig respekt.

Hur mycket kött är hållbart?

Det finns en avgrund mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 

Det finns ett stort intresse för hur vår kost påverkar miljön. Det finns också ett stort intresse för hur vi skall kunna föda en växande befolkning. Vissa kombinerar dessa och slutligen börjar frågan om hur ”vi” kan föda vår egen befolkning få ökat utrymme.

I Sverige har sådan forskning bland annat bedrivits inom projektet Hållbar svensk proteinkonsumtion av Elin Röös, Mikaela Patel, Johanna Spångberg, Georg Carlsson och Lotta Rydhmer. Deras resultat publicerades redan för mer än ett år sedan i en artikel i Food Policy. Nu finns det en svensk populär sammanfattning, Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? 

Deras forskning (precis som all forskning) bygger på ett antal förutsättningar och antaganden. De existerande naturbetesmarkerna skall användas för kött-, och mjölkproduktion. Grisar, höns och kyckling skall födas upp på restprodukter, som inte äts av människor direkt — kli och bagerirester, vassle, rapskaka, betfiber, potatis och rotfrukter, drav och baljväxtrester. Åkermark används i första hand till mat och till vinterfoder för betesdjur samt spannmål som foderkomplement, för att kunna använda restprodukterna effektivt. Det får inte gå åt mer än 0,21 hektar åkermark per person och år, en yta som räcker till att producera mat till en befolkning på 13,5 miljoner människor på den nuvarande svenska åkermarken.

Man studerade sedan klimatpåverkan, markanvändning mm för tre olika scenarier baserade på dessa förutsättningar:

Intensiv mjölkproduktion. Kor används för att producera maximal mängd mjölk per ko. Mjölkkorna äter mest ensilage, spannmål, bönor och raps. Kvigkalvarna betar naturbetesmarker och tjurkalvarna föds upp på stall eller åkerbete nära gården. Restprodukter från livsmedelsindustrin används för att föda upp grisar. I detta scenario behövs ca 1,8 miljoner nötkreatur, dvs nästan 30 procent fler än i dag. I kostscenariot skulle vi bland annat kunna äta 150 g nötkött, 70 g fläsk och 2,4 liter mjölk per person och vecka. Inga ägg och ingen kyckling. 

Extensiv mjölkproduktion. Mjölkkorna betar i större utsträckning, äter vallväxter men inget spannmål eller baljväxter. Alla ungdjur betar (tjurarna som stutar) och får ensilage och biprodukter vintertid. Restprodukter från livsmedelsindustrin ges till grisar, höns och kycklingar. Här behövs 870 000 nötkreatur för att hålla markerna öppna. I detta scenario kan vi bland annat äta 70 g nötkött, 320 g fläsk, 1 liter mjölk, 14 g fågelkött och 3 ägg per person och vecka. 

Köttproduktion med dikor. I detta scenario får kalvarna dia korna istället för att vi tar hand om mjölken. Korna kan då i större utsträckning beta och vi behöver endast 540 000 betesdjur för att hålla betesmarkerna öppna. Restprodukterna från livsmedelsindustrin används till grisar, höns och kycklingar. I detta scenario äter vi ingen mjölk eller mjölkprodukter, men 40 g nötkött, 330 g fläsk, 14 g fågel och 3 st ägg per person och vecka. 

Graf från rapporten

Något rent veganskt eller vegetariskt scenario finns inte med eftersom dessa inte skulle medge bete av naturbetesmarker eller ett effektivt användande av restprodukter. Man skriver:

"..det är ändå inte självklart att en vegetarisk eller vegansk kost för alla är det bästa för miljön. När mjölk och ägg produceras, produceras oundvikligen kött när mjölkkorna och hönorna slaktas. Om alla vore vegetarianer skulle detta kött behöva kasseras och det kan diskuteras om det är resurseffektivt….Betesmarker utgör dessutom värdefulla livsmiljöer för många hotade växt- och djurarter. Utan betesdjur skulle den biologiska mångfalden i dessa marker minska." 

Forskning i USA som nyligen publicerades kom till också slutsatsen att en vegansk kost var mindre effektiv vad gäller användning av åkerareal än en laktovegetarisk kost och placerade sig ungefär som en kost där man minskat köttkonsumtionen till 40 procent av den nuvarande. Att en rent vegansk kost inte är det mest resurseffektiva är inte svårt att förstå. Det räcker egentligen att titta på de hundratals olika produktionssystem som funnits i världen. Inget av dem har varit veganskt trots att de flesta jordbruksproduktionssystem fram till modern tid varit tvingade att hushålla med begränsade resurser. Att det finns olika nivåer på den optimala mixen mellan animalier och vegetabilier i kosten är också uppenbart om man studerar olika produktionssystem och deras ekologiska förhållanden. 

Hur är det globalt då? För inte så länge sedan publicerade Schader m.fl. en artikel som bygger på liknande antaganden som den svenska, dvs idisslare skall beta naturbetesmarker och animalier skall i övrigt äta restprodukter, medan miljöeffekterna skall minska. Deras beräkningar visar att man kan få samma proteinförsörjning som idag per person 2050 med fler idisslare och kraftigt minskat antal grisar och höns. Trots ökningen av antalet metanrapande idisslare räknar man med 18 % minskade växthusgasutsläpp, 26 % mindre markanvändning, 46% minskat N-överskott, 40% minskat P-överskott och 21 % mindre vattenanvändning.

*

Det är värdefullt att man gör undersökningar och simuleringar som dessa, men man får akta sig att dra alltför stora slutsatser av dem. Framför allt måste man inse hur resultaten styrs av de antaganden som görs. 

Scenariona i Kött och mjölk från djur uppfödda på bete och restprodukter – ger det en hållbar kost? bygger på kraftigt utökad baljväxtodling och rapsodling för att kompensera för bortfall av fett och protein i animalierna. Att vi kan utöka baljväxtodlingen är rätt klart, men hur mycket är egentligen realistiskt? Att vi skulle kunna fördubbla rapsodlingarna verkar inte realistiskt. Jag har själv räknat på fettförsörjningen och kommit till slutsatsen att vi kommer vara beroende av animaliskt fett om vi skall klara fettförsörjningen (Jag kommer att presentera detta i ett inlägg snart). Man förutsätter också att ökad odling av baljväxter och raps och minskad vallodling skulle ge en minskad användning av kemiska bekämpningsmedel, vilket förefaller vara ett helt grundlöst antagande. 


I den intensiva mjölkvarianten förutses betydande export av mjölkprodukter, vilket inte tas hänsyn till i beräkningarna av miljöeffekterna. Scenariona förutsätter en kraftig förändring av grönsakskonsumtionen, med nästan en halvering av de fiberfattiga grönsakerna (sallat, gurka, tomat osc) och en ännu större ökning av rotfrukter och liknande. Det är en förändring som jag också brukar ta fram, men som oftast drunknar i ”ät mindre kött, ät mera grönsaker” slagorden. Frågan är bara om folk kommer ändra sina kostvanor på det sättet? Trenden är ju den motsatta. 

Konstgödseln skall, enligt forskningen, produceras med någon i dagsläget oprövad teknik, en förutsättning som starkt underminerar trovärdigheten i resultaten. Kolinbindning i betesmarker och andra mullhaltsförändringar har inte räknats med, medan däremot ökad odling av bioenergi på friställd åkermark finns med. 

Tanken att alla människor skall använda lika stora arealer för sin matförsörjning kan ju verka solidarisk och rimlig. Men med tanke på hur olika jord, klimat, vattentillgång och andra produktionsförutsättningar är känns det som en mycket krystad förutsättning.

Man kan också fråga sig varför författarna har en så statisk syn på markanvändningen. Man konstaterar själva att vi hade närmare 2 miljoner hektar naturbetesmark 1850 (I själva verket betades ju också stora delar av skogarna också), men beräkningarna bygger på att ”bara” de 450 000 hektar som är öppna nu skall bevaras. Om vi betade fyra gånger så mycket mark skulle det se rätt annorlunda ut. Om inte annat borde det ha funnits med som alternativa scenarier.

De effekter på klimat och annat som redovisas presenteras tyvärr som effekter av ”kosten”. Men det borde tydligare framgå att det handlar om råvaruproduktionens miljöeffekter, vilka inte kan likställas med ”kostens”. Människor äter trots allt färre råvaror, och det som händer efter gårdsgrinden får en allt större betydelse. Jag har skrivit om det i ett flertal inlägg tidigare, t.ex.

Titta bortom gårdsgrinden - del I

Titta bortom gårdsgrinden - del II

På grund av alla dessa begränsningar så anser jag inte att forskningen har ett svar på frågan i rubriken, "Hur mycket kött är hållbart?". Är frågan ens är relevant?

*

Även om lantbrukets organisationer, och ännu mer forskare, kan säga saker som att vår uppgift är att försörja så många människor som möjligt, så styrs den enskilde bonden inte alls av detta nobla uppdrag, utan helt enkelt av vad som lönar sig att odla. Sveriges bönder har inget uppdrag att försörja landet med mat, inte heller resten av världen med mat. Tvärtom så betonar både jordbrukets egna organisationer och ledande jordbrukspolitiker att uppdraget är att tjäna pengar och vara internationellt konkurrenskraftiga.

Därför är det ett avgrundsdjupt gap mellan de teoretiska resonemangen om hur många människor vi kan föda med olika produktionssystem och den verklighet som bönder, livsmedelsindustrin och konsumenterna lever i. Om vi skall vara huvudsakligen självförsörjande på livsmedel är en fråga som främst avgörs av de politiska ramverk som finns. 

Var skall fettet komma ifrån?

Vegetabiliska oljor är den snabbast växande delen av den globala kosten. Även om en del äter för mycket fett är det en bristvara på global skala och ökad konsumtion av fett är lika starkt kopplad till ökade inkomster som ökad konsumtion av kött. Därför är det sannolikt att konsumtionen av vegetabilisk olja kommer att fortsätta. 

Samtidigt tillför animalierna en 40 % av fettet i kosten. Denna andel har dock minskat, dels för att konsumtionen av vegetabilisk olja har ökat betydligt snabbare än köttkonsumtionen och dels för att de moderna uppfödningsformerna får fram ett betydligt magrare kött, både därför att konsumenterna har föredragit det och för att det helt enkelt är billigare för uppfödarna att få fram ett kilo muskler än ett kilo fett, vilket också är anledningen till att grisar och kycklingar slaktas vid så ung ålder.

Viktigaste vegetabiliska oljorna 2012/13

Oljeväxt	Andel av produktionen
Oljepalm	40%
Sojabönor	27%
Raps	15%
Solros	9%
Bomullsfrö	3%
Jordnöt	3%
Kokosnöt	2%
Oliver	2%

Källa: USDA FAS 2014, Major Vegetable Oils: World Supply and Distribution.

Så gott som alla vegetabiliska oljor ger en mycket proteinrik restprodukt efter att oljan pressats ur, vilken används som djurfoder. Palmolja ger en rätt liten andel restprodukt och olivoljans rest är mer eller mindre oanvändbar som foder, medan man får cirka två tredjedelar proteinfoder och en tredjedel olja från raps och en lägre andel olja från sojabönor som bara har 18 % fetthalt. 

Om vi tittar på den omfattande sojaodlingen så låter det ofta som att den drivs uteslutande av behovet av foder, men sojaolja är en viktig del av sojaproduktionen, och utgör 27 % av tillförseln av vegetabilisk olja. I själva verket var det oljan som var skälet till sojans expansion efter andra världskriget, men i takt med att odlingen växte fick sojaindustrin och djuruppfödare ett gemensamt intresse att utveckla sojamjölet som foder.

Sojaodlingsekonomi	Sojaolja	Sojamjöl
	18%	81%
Pris per ton $ genomsnitt 2006-2015	904	366
Värde för 1 ton soja (dollar per ton)	162,72	296,46
Procent av intäkter	35%	65%
Priser från Index Mundi

Även om oljan endast utgör 18 % av sojabönan har den ett avsevärt högre pris än sojamjölet; de senaste tio åren har sojaolja betalats med 2,5 högre pris än sojamjölet (se graf nedan). Det betyder att 35 % av intäkterna av sojaodlingen kommer från oljan som huvudsakligen används till human konsumtion (se tabellen ovan) — rätteligen borde också 35 % av miljöbelastningen, inklusive avskogningen hänföras till sojaoljan (men det kan vi diskutera en annan gång). 

Om alla åt en vegansk kost skulle ännu mycket mer vegetabilisk olja att behöva produceras för att kompensera det mycket stora bortfall av fett som animalierna tillför idag (jag pratar alltså globalt här). Det är då frågan om sojaodlingarna nästan kommer att upphöra (utom det som behövs för direkt human konsumtion) eller om de i själva verket skulle behöva utökas ytterligare för att få fram mer olja. Det mest sannolika är nog att palmoljeproduktionen skulle expandera ytterligare eftersom den inte har så mycket foderbiproduktion. Utan djurproduktion som kan betala bra för restprodukterna ökar kostnaderna för de andra oljorna mycket mer än för palmoljan, med undantag för olivolja. Olivolja har å andra sidan en mycket begränsad produktionspotential och är redan mycket dyr – nästan fem gånger så dyr som soja och palmolja. Palmolja är också mycket mer markeffektiv än de andra oljorna, eftersom skörden olja per hektar är helt överlägsen (10 gånger sojan, fem gånger rapsen). 

Samvetsömma konsumenter i Sverige kan självfallet använda oliv, raps och solrosolja för att slippa känna sig delaktiga i soja eller palmoljeproduktionen, men under rådande ekonomiska system spelar det ingen som helst roll eftersom de mängder rapsolja som vi kommer att köpa på världsmarknaden kommer kommer kompenseras av palmolja som säljs till någon annan. 

Det är bara om vi bestämmer oss för att odla vår olja själva som vi med viss rätt kan slippa känna ansvar för vad odlingen av soja och palmolja ställer till med. Men det är inte så lätt att utöka rapsodlingarna i Sverige. Däremot har vi en mycket lång tradition av att producera mjölkfett och ister från feta grisar för att täcka vårt fettbehov.

Utöver restprodukterna från de vegetabiliska oljorna blir det också värdefullt foder som restprodukt från framställningen av etanol, öl, bomull (det oljerika fröet) och sockerbetor (melass och betfiber). Detsamma gäller agnar, skal och kli från spannmålsodlingar, det mesta av det används som foder. Även tofun, sojamjölken och havremjölken har restprodukter som ges till grisar. 

Proteinet i alla dessa restprodukter (inklusive oljeväxternasd) motsvarar (globalt) en tredjedel av allt odlat protein och en stor del av detta protein kommer in i den mänskliga födan via animaliska livsmedel.  Därför är det mycket förenklat att titta på allt det som ges till djuren som ”förluster”. Det mesta skulle vara förluster även om vi inte födde upp djur. Den alternativa användningen skulle för det mesta vara energiproduktion eller gödsel, men att elda upp protein kan inte vara rimligt. Det finns en teoretisk möjlighet att några av dessa produkter i framtiden skulle kunna omvandlas direkt till mänsklig föda, men vi är inte där idag. 

Är Sk*nkan verkligen bättre än skinkan?

Tidningen Syre har en julspecial med ett veganskt julbord. Och det är inget fel med det. Men att pimpa den veganska kosten med påstående om ”glada planeter” och minskade koldioxidutsläpp är mycket tvivelaktigt. I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon året.  Och så gör vi kor till problemet?

En rad olika missförhållanden och problem i den storskaliga djurhållningen — och det finns gott om dem, allt från antibiotikaresistens till vedervärdiga produktionssystem — tas som argument för varför vi helt skall sluta äta kött. Underligt nog är det ingen som använder samma resonemang på vegetabilier. Vi uppmanas inte att sluta äta ärtor och bönor för att sojaodlingar skövlar pampas, cerradon och amazonas, och vi uppmanas inte att sluta använda vegetabiliskt fett för att palmoljeplantager är en av de absolut största källorna till växthusgasutsläpp från jordbruket, och ökningen av konsumtionen av vegatabiliska oljor är mycket större än ökningen av köttkonsumtionen. Inte heller förkastas ris som föda trots att riset orsakar nästan tio procent av alla metanutsläpp. Växthusodlade grönsaker orsakar långt större klimatpåverkan än kött, men vem varnar för tomater? 

Att jordbruket historiskt sett ut på olika sätt i världen beror på att de ekologiska förutsättningarna har varierat stort och det har lett till att den lokala kosten har varit mycket olika på olika ställen. Vi har exempel som mongoler, samer masaaier och innuiter som byggt sin livsmedelsförsörjning nästan helt på animalier. Vår egen mattradition har varit byggd runt nötkreaturen därför att klimat och mark ha varit gynnsamma för dem. Vi har många exempel på kulturer som varit till övervägande del baserade på vegetabilier, men mig veterligen inte en enda som helt avstått från animalier.

Indien som ofta framställs som ett föredömligtland byggt på vegetarianism har ett jordbrukssystem och en kost där kon spelaroerhört stor roll som omvandlare av resurser som människan inte kan äta. Kor och bufflar är den biologiska dragkraften i stora delar av det indiska jordbruket, kogödsel och biogas används för att laga mat och mjölkprodukter som ghee (klarnat smör) och paneer (färskost) är mycket viktiga i kosten. Antalet nötkreatur per innevånare i Indien är mycket större än i Sverige (även inräknat de djur vars kött vi importerar). Att många indier inte vill äta köttet minskar inte växthusgasutsläppen från korna, utan medför bara en jättelik, resursslösande export av nötkött till andra länder.

Veganska odlingssystem kan fungera i enskilda fall och tillgång på konstgödsel och bekämpningsmedel har gjort vegansk odling till ett mer realistiskt alternativ. Men är det ekologiskt hållbart och resurseffektivt? Det vet vi inget om eftersom det inte finns några exempel på fungerande veganska livsmedelssystem. Det är sannolikt att om det hade varit ett effektivt sätt att producera mat på hade det säkert uppstått redan, eftersom en effektiv livsmedelsförsörjning har varit en av de viktigaste faktorerna för framgångsrika samhällen.

Djuren spelar en mycket stor roll i så gott som alla ekosystem. Det är bara växter och alger som kan omvandla solenergi till biomassa, men detta betyder inte att djuren är ”ineffektiva” eller skadliga, tvärtom de fyller viktiga roller också för växterna. Djur kan integreras i jordbruket sa att vi får mer mat och bättre mat från samma yta. En av nycklarna till den kraftiga ökningen i produktiviteten i det västeuropeiska jordbruket, och i Sverige, under sjutton- och artonhundratalen var övergången från ett ensidigt växtjordbruk och separat boskapsskötsel till ett system där växter och djur samspelade. I stället för att lägga marken i träda för att återfå sin bördighet började man odla kvävefixerande klöver och andra fodergrödor. Förbättrade växtföljder och att gödseln togs tillvara ökade åkrarnas bördighet. Kosten blev rikare och mer varierad med ett större inslag av animalier.

Korna är grunden för ett ekologiskt jordbrukssystem under svenska förhållanden. Grisar och höns har också en given plats som omvandlare av olika typer av avfall. En traditionellt uppfödd avfallsgris som blivit skinka skulle sannolikt vara mer resurssnål än de veganska industriprodukter som artikeln i Syre ger så mycket reklam. Den skulle också kunna vara mycket mer lokal. Den så kallade ”Sk*nkan” innehåller bland annat vetegluten, sojaprotein, rapsolja, palmolja, naturliga smakämnen, förtjockningsmedel och färgämnen.

Fokuseringen på idisslarnas metanutsläpp som det främsta miljöproblemet är mycket olycklig och leder oss bort från ett hållbart jordbruk. Idisslarnas förmåga att omvandla gräs och andra fiberrika råvaror till för oss nyttiga produkter är ett exempel på en mycket avancerad symbios mellan människa, växter och djur. Med klimatargument framställs industriellt uppfödda grisar och kycklingar som ett bättre val, och kor som drivs till högre avkastning genom att äta soja och spannmål släpper ut mindre metan per liter mjölk än de som går och betar naturbetesmarker. Nästa steg är att stänga in korna helt för att med modern teknik återvinna metanet, då kan kon plötsligt bli biogasleverantör istället.

Även om det är helt klart att idisslare som kor, får och getter släpper ut mycket metan är det inte alls självklart att detta metan skall ses på samma sätt som det som släpps ut från utvinningen av naturgas. Resonemangen om idisslarnas metanutsläpp är byggda på tveksamma antaganden och det saknas väldigt mycket kunskap om metancykeln, till exempel vilka naturliga funktioner som bryter ned metan igen och vilken roll betande djur spelar där.

I Sverige sjönk antalet vuxna nötkreatur från nästan två miljoner 1932 till ungefär en halv miljon idag. Antalet bilar gick under samma tid från färre än hundra tusen till fyra och en halv miljon (och i hela världen en miljard bilar). Antalet utlandsresor gick från i princip inga alls till nästan tjugo miljoner om året.  Och så gör vi kor till problemet?

Denna artikel är en längre version av en debattartikel jag skrev till tidningen Syre, som krävde att den skulle kort. Syres redaktör Lennart Fernström svarade på denna artikel. Jag tänker kommentera det svaret i en kommande bloggpost.