Sunday, 22 March 2020

Corona: idag, snart och senare

Det är givetvis vanskligt att skriva om något som alla har en åsikt om och samtidigt att formulera något som inte hundratals personer sagt tidigare. När jag skriver det här har jag just tillfrisknat från något som jag antar var en mild version av Covid-19. Men kanske det var något annat förkylningsvirus. Vad kan coronasmittan betyda idag, snart och för framtiden?

Sannolikt är det först om några år som vi med säkerhet kan avgöra vilken strategi som fungerat bäst. Jag tillhör dem som tycker att den svenska regeringens politik för att begränsa smittspridningen verkar relativt rimlig för att balansera smittspridningen med inskränkningar i folks liv på kort sikt.

Åtgärderna för att minska skadeverkningarna för samhället i övrigt är jag mindre övertygad om, men nya utspel kommer dagligen så det kan ju förändras snabbt. Det är definitivt bra att man slopat karensdag och betalar sjukpeng de första 14 dagarna och medfinansierar permitteringar. Däremot är lån och skattekrediter till alla de små och medelstora företag som nu håller på att gå omkull i de flesta fall inte verkningsfullt. Restauranger, caféer, besöksnäringen, kulturen blöder kraftigt, och i många av branscherna är lönsamheten redan låg och möjligheten att tjäna igen flera månaders utebliven inkomst är mer eller mindre obefintlig. Även om regeringen släpper på kranarna kommer bankerna att göra sedvanlig kreditprövning och det är helt osannolikt att de skulle låna ut pengar till många av de verksamheter som tagit de största smällarna.

Direkta bidrag är säkert nödvändiga och kommer att kräva avsevärd flexibilitet eftersom de drabbade branscherna präglas av stor andel familjeföretag, osäkra anställningsformer och en mycket hög andel frilansare. Någon form att coronabasinkomst som går till alla de som antingen förlorat jobbet, måste ta hand om barn som inte får gå i skolan, har ett krisande småföretag eller på andra sätt inte kan tjäna ihop sin försörjning, är kanske en väg fram.

En åtgärd jag saknar är masstestning. Motivet till masstestning är inte i bara, eller i första hand, kontroll av smittspridning utan att så snabbt som möjligt få folk i arbete igen, att få folk att besöka sina äldre släktingar igen osv. Minst lika viktigt ur det här perspektivet är att testa om folk redan haft viruset och tillfrisknat. Dessa personer får antas vara immuna, i alla fall för en tid. Hur realistiskt det är med en snabb utbyggnad av testningen vet jag inte, men jag har saknat en uttalad strategi för att göra det, fast nu verkar det tas steg åt det hållet.

*

Det råder ingen tvekan om att de ekonomiska konsekvenserna av coronaviruset kommer att bli stora och att de växer för varje dag och för varje ytterligare nedstängning av samhället. Det kan hända att värnandet om ekonomin och hindrandet av smittspridning leder till relativt likartade prioriteringar, fast jag har inte sett några övertygande bevis för det. I det sammanhanget undrar jag om regeringens hänvisningar till Folkhälsomyndigheten i nästan alla lägen är rimliga. Visst, de är experter på folkhälsa och kan beräkna vilka effekter på smittspridningen en viss åtgärd har. Men om detta är värt de kostnader och inskränkningar i folks frihet som det innebär är en politisk fråga. Det är det som är politik. Alternativet till det är en ren teknokrati och ämbetsmannavälde där inget ansvar kan utkrävas (något vi har mer än nog av i Sverige redan). När smittan har lagt sig är det trots allt regeringen som får bära ansvaret för de åtgärder som gjordes och de som inte gjordes. Ingen kommer då att acceptera att de skyller på Folkhälsomyndigheten.

När skadorna på ekonomin tas upp finns det många som indignerat säger att vi inte kan mäta liv i pengar och på så sätt avfärdar alla ekonomiska resonemang. Men det vittnar om okunskap om hur samhället fungerar eller är rent hyckleri. Antalet intensivvårdsplatser vi har tillgängligt i Sverige är just ett resultat av ekonomiska överväganden på samma sätt som stora delar av vården har varit underbemannad under lång tid, och just därför har svårt att ta hand om ett stort antal patienter. Avsaknaden av nödvändig materiel i beredskapslager är också ett resultat av ekonomiska överväganden. Vi vet att hundratals människor kommer att dö och många fler invalidiseras i trafiken varje år, likväl stoppas inte biltrafiken. Många obevakade järnvägsövergångar och vägkorsningar är dödsfällor som kan byggas bort, men det är helt enkelt för dyrt att göra det enligt Trafikverket, som värderar ett människoliv till 40 miljoner. Inom sjukvården finns liknande räknesätt där värdet av ett ”kvalitetsjusterat levnadsår” ligger runt 1 miljon kronor. Antalet döda av klimatrelaterade översvämningar och värmeböljor i framtiden ställs hela tiden mot åtgärder som kan göras idag.

*

Många har påtalat att det är konstigt att regeringarna kan vidta alla dessa extrema åtgärder väldigt snabbt för att motverka smittspridningen, medan kraftfulla åtgärder mot klimatkrisen fortfarande lyser med sin frånvaro. Man visar också hur kraftigt luftföroreningar och fossilbränsleanvändning har minskat under coronakrisen och pekar på att vi därför har ett gyllene tillfälle att genomdriva en kraftfull klimatomställning. En del pekar på att antalet liv som räddas av själva stilleståndet kanske rent av är fler än de som kommer att dö av coronasmittan. Det verkar vara ett bra läge att låta flygindustrin, bilindustrin, oljeindustrin och resebranschen genomgå ett stålbad som kommer att krympa dem rejält. Regeringen behöver egentligen inte göra något alls och kommer att få enorma utsläppsminskningar på köpet, istället för kostsamma omställningsåtgärder.

Det är dock svårt att se att denna tid av kris är rätt tidpunkt att göra detta. Politiskt rätt, dvs möjligt, menar jag. Omställningen till ett fossilfritt samhälle är nödvändig och brådskande. Men det är en mycket omfattande omställning som kräver relativt hög grad av politisk enighet och ett brett folkligt stöd för att lyckas. Den kräver också långsiktiga spelregler för näringsliv och medborgare och kan därför inte vila på knappa politiska majoriteter eller bräckliga uppgörelser. Att få någorlunda politisk enighet runt hanteringen av coronakrisen är svårt nog. Att koppla den till en 90-procentig nedläggning av flyget och en total långsiktig livsstilsförändring hos miljontals svenskar är nog betydligt svårare. Möjligen kan man tänka sig att, när den mest akuta släckningsfasen är över, att mer offensiva satsningar görs på icke-fossil teknik. Men klimatomställningen handlar för mig mer om att ställa om till en mindre resurskrävande ekonomi och livsstil, snarare än miljardsatsningar på höghastighetståg och laddstolpar.

I det avseendet kan en krympt ekonomi vara ett steg i rätt riktning, om den krymps på rätt sätt och med socialt ansvarstagandet. Men chansen att covid-19 blir starten på en pastoral omställning är rätt liten.

Det är inte osannolikt att coronapandemin är starten för en massiv global ekonomisk depression med konsekvenser långt utöver 2008 års finanskris. Denna gång är det den reala ekonomin som krisar, produktionen av varor och tjänster, och inte bara finansmarknaden (som ju egentligen bara är en sorts grotesk överbyggnad på den reala ekonomin). Det är inte svårt att se en efterfrågekris utvecklas i spåren av coronakrisen, mängder av småföretag som gått i konkurs, massarbetslöshet, kraftigt fallande priser på aktier, bostäder, ja det mesta. Oljepriset har redan rasat till nivåer som hotar Rysslands och Saudiarabiens ekonomier och regimer. Den amerikanska frackingindustrin som redan är högt belånad kommer att gå bankrutt och dra stora finansiella intressen med sig. Med nollräntor och massiva interventioner sedan finanskris och eurokris har centralbanker inte mycket de kan göra för att stimulera ekonomin och många stater har alltför stora statsskulder för att under en lång tid sprida helikopterpengar till medborgarna eller på annat sätt kicka igång ekonomin.

Kanske är det Krisen med stort K som placerar oss i en situation inte alltför olik den i mellankrigstiden.

Jag förespråkar förvisso nedväxt och att mänskligheten överger den globala marknadsekonomin och borde kanske vara glad för att detta sannolikt sker på grund av yttre press. Men det finns många skäl att inte känna den typen av skadeglädje. För det första kommer väldigt många människor fara väldigt illa av den typen av ekonomisk kris. För det andra är det en överhängande risk att en sådan kris åtföljs av ökad xenofobi, den sämre sortens nationalism och ett mer auktoritärt samhälle. För det tredje så är det mer sannolikt att få med folk på byggandet av en ny värld om de väljer det med glädje än om de bara tvingas till det av de yttre omständigheterna.

Det positiva som trots allt kan komma ur coronakrisen är att trovärdigheten för den globaliserade ekonomin har fått sig ännu en törn. Globaliseringen ledde till en explosionsartad utveckling av smittan, och pandemin satte fingret på hur extremt sårbara individer, företag och samhället är när man är helt beroende av globala försörjningskedjor där marknadens starka tendens till oligopol och klusterbildning gör att olika områden i världen är helt avgörande för produktion av vissa varor.  Att inte livsmedelsförsörjningen är mer störd än den är beror på att livsmedel är den produktion som är minst globaliserad.* Cirka 25 procent av alla livsmedel passerar en gräns. I mitt tycke är det redan alldeles för mycket, men det är betydligt mindre än genomsnittet för varuhandeln. Ny-liberalismen har också fått en riktig käftsmäll eftersom bristerna i tillgång på materiel och skyddsmedel och mycket annat tydligt visar hur marknadisering av samhällskritiska funktioner faktiskt är livsfarligt. Spanien nationaliserade följaktligen sin sjukvård för en vecka sedan.

Möjligen har också insikten vuxit att om samhället kraftsamlar kan man göra mycket stora förändringar. Ett sympatiskt drag i många av reaktionerna till covid-19 är den höga prioritet man givit att förhindra smittspridning och att de kostnader och ekonomiska skador som man är beredd att acceptera för att minska antalet dödsfall, av främst gamla och svaga, är mycket stora. Kanske har folk sett att det är viktigt med solidaritet och samarbete direkt mellan människor och inte bara via staten? Kanske får vi ett större uppsving av intresse för en riktig omställning som innefattar en enklare livsstil, minskad marknadsstyrning av våra liv och fungerande lokala ekonomier? 




* Sårbarheten i livsmedelskedjan är likväl mycket stor för att lantbruket är mycket beroende av olika importerade insatsmedel som diesel, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, för att produktionen är så specialiserad och för att marknadskanalerna är så centraliserade.


Sunday, 15 March 2020

Skogen och klimatet - låt den stå eller elda upp?


”De skogsprodukter som varje år tas ut från skogarna minskar genom substitutionseffekter utsläppen med 40 miljoner ton. Om mer av biomassan i den avverkade skogen utnyttjades skulle klimatnyttan kunna höjas till 60 miljoner ton per år, mer än de årliga svenska utsläppen, 54 miljoner ton. Vid ökat uttag stiger alltså klimatnyttan ytterligare.” (Skogforsk)

Skogen har — nästan — lyckats sälja in argumentet att biomassa ersätter fossila bränslen och att man därför skall se ökad produktion av biobränslen eller bioenergi som utsläppsminskning. Det kan ske genom ökat uttag av grenar, toppar och rötter från skogen samt genom ett ytterligare intensifierat jordbruk med främmande trädslag, genteknik, gödsling mm.

Men kan man resonera på det sättet?
Tittar man på svensk energianvändning sedan 1970 kan man få stöd för att biomassa i viss utsträckning ersätter fossila bränslen. Användningen av biobränslen av olika slag har ökat med 100 TWh sedan 1970 medan användningen av fossila bränslen har minskat med nästan 200 TWh. Många villaägare slängde ut oljepannorna och inte minst fjärrvärmesystemen har ersatt olja och kol med biobränslen. Ser man globalt finns det dock inte alls samma samband. Sedan 1990 har användningen av fossila bränslen ökat med nästan 70 procent medan användningen av biomassa har ökat med 50 procent. Möjligen kan man argumentera för att denna användning av biomassa har minskat ökningen av fossila bränslen, men att minska ökningen är trots allt inte alls samma sak som att minska utsläppen.

I den större skalan är det trots allt inte heller säkert att vår användning av biobränsle ersätter olja. Trots våra stora skogar importerar Sverige stora mängder biobränsle. Enligt uppgift är det ungefär 20 procent, men vi importerar också massaved och liknande som i sin tur delvis blir till biobränslen. En hel del av importen kommer från länder som använder fossila bränslen i stor skala. EU importerar 8 miljoner ton vedpellets, ungefär hälften av det som används, och importen kommer huvudsakligen från USA och Kanada, två länder med mycket stor produktion och konsumtion av fossila bränslen. Det är givetvis ur miljö- och klimatsynpunkt rent tokigt att skeppa skrymmande vedprodukter över Atlanten istället för att elda den veden i Nordamerika.

Visst kan en energikälla ersätta en annan, gas har exempelvis ersätt kol i rätt stor utsträckning. Att en energikälla tränger undan en annan beror mest på att den är billigare eller på annat sätt mer attraktiv. Kol och ånga trängde exempelvis undan väderkvarnar och skvaltkvarnar för att man inte längre var beroende av vädret. Men det är viktigt att se de större utvecklingslinjerna, och då ser det mer ut som att konsumtionen av olika energikällor handlar mer om addition än substitution. I situationer där biomassa används för elkraft kan biomassa likaväl konkurrera med vatten, sol och vind eller kärnkraft. Idag står val för uppvärmning av hus ofta mellan eldrivna värmepumpar och biomassa.  

Virke kan förstås också vara substitut för cement och stål, vilka i sin tur orsakar stora utsläpp, men inte heller där är diskussionen så enkel.

På det stora är substitutionsargumentet rätt svagt, och att man kan definitivt inte resonera som att en kWh biomassa ersätter en kWh fossila bränslen. 
*

I andra ringhörnan står de som hävdar att man istället skall se alla utsläpp av koldioxid, inklusive de som kommer från biobränslen, som bidrag till växthuseffekten. I deras ögon är inte biobränslen något som minskar utsläppen genom att ersätta olja eller gas utan tvärtom något som bidrar till växthuseffekten. Klimatet gör ingen skillnad på koldioxidmolekylerna beroende på ursprung. I ett väldigt begränsat perspektiv har de givetvis rätt.

Naturen släpper ut stora mängder kol varje dag och varje år, mycket mer än det som släpps ut via förbränningen av fossila bränslen. Men naturen binder också in lika stora (ja till och med ännu större) mängder. Om biomassa eldas upp, äts av djur eller granbarkborrar eller ruttnar, spelar liten roll för kolbalansen, slutresultatet är koldioxid i alla fallen. Att räkna med naturens utsläpp som likvärdiga med fossilutsläppen bidrar bara till att dölja problemen med de fossila bränslena.

 
Men precis som det finns ett korn av sanning med påståendet att biomassa kan minska användningen av fossila bränslen, så finns det ett korn av sanning i uppfattningen att eldning av biomassa kan bidra till växthuseffekten.  Om takten i användningen av biomassa överstiger återväxten av biomassa, dvs om förråden av biomassa minskar då har vi flyttat en hel del kol från växtligheten till atmosfären och på så sätt ökat koldioxidhalten i atmosfären. Den effekten liknar den som uppstår exempelvis vid avskogning.

På ett liknande, men helt motsatt sätt, som man argumenterar att avverkade träd minskar utsläppen skulle man kunna hävda att man kan ”minska utsläpp” genom att införa ett moratorium på avverkning av virke så att träden får stå och växa till sig. Den årliga tillväxten i skogen anses nu vara över 115 miljoner kubikmeter. Varje kubikmeter har cirka 200 kg kol, omräknat till koldioxid blir det över 700 kg koldioxid per kubikmeter. Det betyder att om ingen skog avverkades skulle kolförråden växa med motsvarande 80 miljoner ton koldioxid om året – betydligt större siffror än de som skogsindustrin säger sig kunna skapa genom substitution.

Genom att helt sluta avverka skulle således stora mängder kol bindas upp. Efter en tid skulle dock tillväxten avta, träd blåsa omkull, skogsbränder uppstå osv, så denna process skulle stanna av betydligt efter ett antal årtionden, fast sannolikt inte upphöra helt. De som betonar hur bråttom det är att hindra ökningen av växthusgaser i atmosfären kan argumentera för att även om inbindningen kommer att minska framöver så är det viktigaste att vi binder mycket kol snabbt för att hindra att vi passerar trösklar, tipping points. Men existensen av dessa tipping points, vid vilken temperaturökning de inträffar och om det spelar någon större roll om de inträffar nu eller om tjugo år är alla mycket osäkra.

Förändringar i kolförrådet i ekosystemen har en direkt påverkan på halterna av koldioxid i atmosfären. Utöver att binda kol i växter som träd kan man binda in kol i mark. Markbundet kol är mer stabilt och skyddat än det som finns i ovanjordiska växter. Det är en intressant fråga som jag skrivit mycket om tidigare, men som denna artikel inte handlar om. 

Användning av biobränslen minskar inte utsläppen men de ökar heller inte utsläppen. Hur de produceras och används och i vilken omfattning är det som är avgörande. 

*

För den som har följt skogsdebatten under årtionden är det uppenbart att klimatargumentet används av två sidor som redan tidigare hade en helt motsatt bild av hur svensk skog skall brukas. Litet förenklat mellan de som betonar produktion och ekonomiska värden som skapas i skogsbruket och de som betonar miljö, allemansrätt, upplevelser och ekosystemfunktioner i skogen. Nu använder båda sidorna klimatet som tillhygge i debatten.

*
Det är ett alltmer utbrett fenomen att klimatargumentet tas fram för att stärka en annan argumentation som ursprungligen inte alls hade med klimatet att göra. Det syns tydligare än någon annanstans i debatten om livsmedelskonsumtionens klimatpåverkan, där grupper som vill avveckla djurhållningen av etiska skäl har lyckats göra köttkonsumtionens klimatpåverkan till en central fråga. Andra exempel är förespråkare för ett mer intensivt jordbruk som använder samma argumentation som skogsindustrin gör; genom ökad gödsling osv ”binds mer kol” i grödor som kan användas för att ”ersätta” fossila bränslen, plast, syntetfiber osv. Användning av exempelvis bekämpningsmedlet glyfosat motiveras med att det är klimatsmart, medan det huvudsakliga skälet till dess användning är att det är ett billigt sätt att lösa ett odlingsmässigt problem.


Intressedeklaration: Jag eldar med ved hemma och har gjort det i nästan hela mitt vuxna liv, med undantag för några år då jag bodde i lägenhet i Uppsala. Jag är också jord- och skogsbrukare och har inga principiella invändningar mot att det skördas virke i Sveriges skogar, men synpunkter på hur det görs och hur mycket vi skall avverka. I princip förespråkar jag ett multifunktionellt kontinuitetsskogsbruk (hyggesfritt), där skogens många olika funktioner utöver att vara virkesleverantör betonas.