Tuesday, 20 October 2020

Vegostormen mojnar

Jag vet inte om du har märkt det, men kraften i vegovinden har minskat. Visst är det en strid ström av nya vegoproduktlanseringar på marknaden, men lyssnar man noggrannare kan man se många tecken på att vegotrenden har tappat ångan. Särskilt gäller det den missionerande klimatvegonormen som bygger på uppfattningen att inga animaliska livsmedel skall konsumeras någonstans och som motiverar detta med klimatargument. 

Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

Några av de saker som får mig att påstå detta är:

Det mediala intresset för veganska budskap har sjunkit som en sten. Det finns inget nytt i det, många människor blir irriterade eller uttråkade av att läsa samma budskap hela tiden. Numera intervjuas också kritiska röster när man rapporterar om vegansk mat. Receptsidor som bara för något år sedan hade nästan uteslutande vegetariska recept har nu mycket mer blandad kost. Google trends visar sjunkande användning av ordet vegan och vegetarisk. Det av branschen nyskapade ordet växtbaserat som en täckmantel för veganskt används helt obetydligt. Antalet vegomagasin i Pressbyråns tidskriftshyllor har minskat kraftigt.

De miljöorganisationer som gått i bräschen för skuldbeläggandet av animalierna har insett att de har gått alldeles för långt och nyanserar numera sitt budskap avsevärt, framför allt vad gäller värdet av kött från naturbetesmarker. De har också insett att djur är effektiva omvandlare av restflöden och nedklassade kvaliteter av växtprodukter och att ett livsmedelssystem utan djur blir mindre miljövänligt än ett system med ett rimligt antal djur.

Det finns en ökad insikt om att hur något produceras är minst lika viktigt som vilken produkt man äter. Ett tydligt exempel på det är WWF:s nya vegoguide som visar att både klimatpåverkan och annan miljöpåverkan kan vara mycket stor för många veganska produkter. Den upphetsade debatten runt Oatlys nya storinvesterare Blackstone är ett annat tecken på att allt vego inte längre får grönt ljus i alla lägen.

Forskningen har blivit mer nyanserad och domineras inte längre av rapporter som visar att en vegansk kost är överlägsen för miljö eller hälsa. Inte ens de rapporter (som IPCC:s  senaste landrapport) som påstås stödja en övergång till vegansk kost gör det när man läser dem. Tvärtom så kommer det alltmer forskning som visar att en kombination av växter och djur är optimal. Nyare forskning visar också att lustgasutsläppen från nötkreatur ofta är mycket mindre än det som påståtts och att man inte kan räkna om metan till koldioxid på det sätt som görs i livscykelanalyserna.

Det finns en ökad medvetenhet om att ett ensidigt fokus på klimatpåverkan av mat gör att man tappar många andra viktiga perspektiv på jordbruket och maten. Det gäller näringsvärdet i maten, effekten på biologisk mångfald, användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel med mera.

Klimatveganismen anför ofta negativa effekter av djurhållning i fjärran länder (avskogning av Amazonas exempelvis) samtidigt som man helt saknar ett globalt perspektiv i andra avseenden. Att hundratals miljoner människor lever på småskalig djurproduktion, att flera hundra miljoner oxar och andra dragdjur hjälper fattiga människor att odla mer mat fossilfritt och att många kulturer (mongoler, samer, massajer och mängder av andra folkgrupper i Asien och Afrika) är helt byggda runt djur är svårt att bortse ifrån i längden. Att hävda veganismens överlägsenhet är ett frontalangrepp på dessa kulturer.

Genom att utesluta animaliska livsmedel tappar man stora delar av smakpaletten som är mycket svåra att återskapa eller ersätta. Det är ingen tillfällighet att de animaliska livsmedel som man kan göra någorlunda ätliga kopior av är de som också i sin animaliska form är mest industrialiserade och karaktärslösa (burgare, ”puckar” och grumlig dryck). Visst har det gjorts stora framsteg på det vegetariska området, men trots hundratals vegokokböcker och miljardinvesteringar har inte vegansk mat samma kulinariska möjligheter som mat där man kombinerar vegetabilier och animalier, särskilt inte om den skall vara näringsrik.

En vegansk kost passar inte särskilt bra in i det ökade intresset för lokal mat, självförsörjning och matsäkerhet. Redan proteinet är problematiskt, men fettet är ett större problem. Ett vegansverige kommer att vara strukturellt beroende av soja- och palmoljeimport. På Uppsalas rekoring, där jag säljer ekologiska grönsaker, säljs all möjlig lokal mat, men inget lokalproducerad veganskt protein eller fett.

*

Förhoppningsvis kan vi slippa den missionerande veganismen i miljö- och klimatdebatten framöver. Samtidigt är trögheten stor i medvetande och politik. Styrdokument och klimathandlingsplaner som upprättats de senaste åren läggs inte i dokumentförstöraren bara för att verkligheten visar att de var fel och personer och organisationer som investerat hårt i vegotrenden kommer ha svårt att byta fot. Ett tydligt exempel på det är att WWF:s vegoguide inte ger rött ljus för några vegetabilier oavsett hur flygfraktade eller superbekämpade de är, utan man fick hitta på en orange signal för att ändå fortsätta låtsas som att dåliga vegetabilier aldrig är lika dåliga som dåliga animaliska produkter.

En mer sansad diskussion om hur vår mat produceras och vad vi äter är behövlig och det finns många skäl att vara kritisk till stora delar av både djurhållningen och växtodlingen – samma ensidighet, kemikalisering, storskalighet och linjära flöden finns i hela jordbruket och matsystemet. Det finns givetvis möjligheter att vidareutveckla växtprodukter precis som människor har gjort i årtusenden. Jag skulle dock hellre se att det skedde med att man breddar basen med fler växter än att man kokar nya industriprodukter av vete, majs, kokos och soja.

Det kommer säkert också i framtiden finnas människor som inte vill äta animalisk föda. Problem uppstår dock när den gruppen försöker tvinga på resten av befolkningen sina normer. Veganismen skulle långsiktig vinna på att skippa ett överdrivet och felaktigt klimatargument och andra pseudoargument som kopplingar mellan köttkonsumtion och pandemier eller överdrivna påståenden om hälsofaran av att konsumera kött eller mjölk. Istället borde man fokusera på de etiska frågeställningar som är själva kärnan i veganismen. Man kan hålla med eller inte hålla med, men eftersom det handlar om värderingar kan man heller inte visa att det är falskt.

 


Wednesday, 30 September 2020

Matens globala kolcykel

Trots den stora uppmärksamhet som riktas mot klimatförändringar och hur man kan binda kol i ekosystemen saknas mycket kunskap på området. Det saknas exempelvis en sammanställning av kolflödena i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet, något som borde göras skyndsamt. 

Jag deltar i en kommitté i Kungliga Skogs och Lantbruksakademien om bindning av kol i jordbruksmark. I kommittén försöker vi få ett grepp om det som påverkar kolets kretslopp i jordbrukssystemet och hur man kan öka inlagringen av kol i jordbruksmark. I kommittén tittar vi bland annat på kolbalans på gårdsnivå och på global nivå. Det har fallit på min lott att borra litet i de globala flödena. Jag presenterade det jag lyckats skrapa fram vid ett seminarium 10 september. Här är en sammanfattning. 

Låt oss börja med den riktigt stora bilden: 


Som du förhoppningsvis ser från bilden är utsläppen av de fossila bränslena knappa 10 GtC per år. (Mängden kol (C) kan räknas om till koldioxid (CO2) genom att multiplicera med 3,67). Fotosyntesen från växtligheten binder 120 GtC per år. Så gott som allt detta går tillbaks till atmosfären igen i form av respiration, antingen direkt från växterna (ungefär 50 %) eller från respiration och annan nedbrytning från markorganismer och djur. Som synes är förråden av kol i jorden mycket stort, ungefär dubbelt så stort som förråden i atmosfären.

Förutom de löpande utsläppen från jordbruket sker det relativt stora utsläpp från det som brukar kallas för förändrad markanvändning. Enligt den senaste IPCC rapporten om detta, orsakar avskogning (framför allt i tropikerna), nyodling och nedbrytning av organiskt material utsläpp runt 5,5 GtC årligen. Det motsvarar mer än en tredjedel av de totala växthusgasutsläppen. Ökat virkesförråd efter avverkning och att jordbruksmark överges binder dock samtidigt 3,8 GtC, vilket gör att nettoutsläppen beräknas till 1,7 GtC. Ekosystem förändras också av klimatförändringarna och ökad koldioxidhalt. Hittills har dessa förändringar lett till ökad växtlighet, och därmed inbindning av kol, i stora områden. Denna kolinbindning uppskattas vara dubbelt så stor som nettoutsläppen från markanvändningen, 3 GtC. Totalt sett sker således en nettoinbindning av kol i markens växtlighet, detta innefattar också skog, våtmarker etc. Växtligheten buffrar därmed koldioxidökningen i atmosfären (haven gör det också).

Om vi håller oss till jordbruksmarken kan vi se att olika uppskattningar av nettoprimärproduktionen (NPP) i åker och betesmark varierar från 6 GtC till 11 GtC för åkermark och från 4 GtC till11 GtC för betesmark (grasslands) (omräknat per hektar åker skulle detta motsvara 4-8 ton C per hektar). Med nettoprimärproduktion menas den inbindning av koldioxid som görs via fotosyntesen minus växtens ovanjordiska respiration. Litet mer pålitliga data får vi när vi kommer till skörden. Där landar uppskattningarna på att skördarna innehåller runt cirka 1,9 GtC från åkermark och runt 1 GtC från betesmark. Uppskattningarna från betesmark är mycket mer osäkra och det är också osäkert vilka så kallade ”grasslands” som faktiskt betas av djur. Större delen av vissa länders öknar klassas som betesmark, medan Sverige inte klassar renbeteslandet som betesmark exempelvis.

Av dessa knappa 3 GtC återfinns mindre än 1 GtC i våra livsmedel. En hel del blir gödsel och förs tillbaks till jordarna. Mindre mängder återförs också som kompost eller slam. Likväl så är det mycket stora mängder kol som förs bort från jordarna och som högst sannolikt huvudsakligen går upp i luften som koldioxid. 

Om vi istället riktar blicken mot det som sker i jordarna kan man göra följande förenklade uppställning: 


Rotexudat är det som växterna utsöndrar i sitt utbyte med jordens mikroorganismer. Där ingår kolföreningar vilka är energi för mikrolivet. Detta utbyte har fått allt större uppmärksamhet på senare år. Om man tidigare betraktade organiskt material i jorden som rester av döda växtdelar så ser man det numera snarare som rester av döda mikroorganismer.

Man får givetvis ta den här typen av uppskattningar med en stor nypa salt, men den ger i alla fall en bild av storleksordningar.

Kolläckage och icke-organiskt kol

Det pratas litet om läckage av kol från mark, men mycket talar för att det är av större omfattning än man tidigare trott. Ytterligare ett kolflöde och förråd i mark som det sällan talas om och som inte är medräknat i sammanställningen ovan är det icke-organiska kolet (främst karbonater) i jorden. Det finns stora behov av forskning på dessa två områden och hur de hänger ihop.

Några kolrelationer

Bara några procent av solljusets energi omvandlas till kolhydrater av fotosyntesen.

Hälften av det kol som växten binder i fotosyntesen går direkt tillbaks till atmosfären som koldioxid genom växtens ovanjordiska respiration.

20 %-40 % av nettoprimärproduktionen återfinns i skörden som förs bort från åkern.

50 %-80 % av nettoprimärproduktionens kol går tillbaks till atmosfären som koldioxid genom respiration från jord.

-10 - 10 % av det kol som tillförs jorden via nettoprimärproduktionen återfinns i mer stabila sammanhang i jorden eller försvinner på annat sätt (läckage, erosion).

Hur mycket kol kan vi binda i jordbruket?

Det finns många åsikter och påståenden om hur mycket kol vi kan binda i jordbruket. Globala uppskattningar varierar från mindre än 1 GtC till uppemot 3 GtC. Om vi utgår från nettoprimärproduktionen så kanske det är optimistiskt realistiskt att högst 10 procent av denna skulle kunna bindas in som kol. Om vi håller oss till den odlade jorden, dvs inte  inkluderar betesmark skulle det betyda 0,4-0,8 ton C per hektar och år. På global nivå blir det runt 1 GtC per år. Utöver detta borde en storskalig återförsel av det organiska materialet i livsmedelssystemet kunna ge avsevärt med kol, kanske lika mycket. Det är viktigt att komma ihåg att den nuvarande trenden sannolikt är att kol förloras från åkermark, så nettoförändringen i kolbalansen som behövs är större.

För betesmarker är variationen i förutsättningar så stor att det är mycket svårare att få fram en rimlig siffra. Rent generellt är förutsättningar för att binda kol i betesmark eller mark som har fleråriga växter för skörd (främst vall som foder) bättre än i vanlig växtodling. Detta beror främst på två viktiga faktorer: fleråriga växter allokerar mer kol till rotsystemen och de utnyttjar fotosyntesen hela växtperioden. Bete och odling av foder på åkermark är därför bland de bästa sätten att binda kol i jorden. En mycket stor del av världens betesmarker finns dock på mycket magra och torra jordar där potentialen för kolbindning är betydligt lägre.

I KSLA kommittén diskuterar vi möjligheten att få till stånd en kolbalans för det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Det är mycket konstigt att en sådan inte redan finns med tanke på den stora uppmärksamhet som riktas mot matens klimatpåverkan och olika sätt att binda kol i ekosystemen. Jag tycker att få en klarare bild av detta borde vara ett av de första och viktiga stegen innan man hastar iväg och föreslår en massa åtgärder.Det skulle också vara ett viktigt verktyg för att avgöra var det behövs vidare forskning.


Wednesday, 16 September 2020

Hur svensk är svensk mat?

Jag har utfört ett uppdrag för Ekomatcentrum där jag reder ut hur beroende svensk jordbruksproduktion är av importerade insatsmedel, och om det skiljer mellan ekologiskt och konventionellt. 

Rapporten i sin helhet finns här

Jag gjorde en presentation av rapportens resultat som kan ses här

Sammanfattningen i rapporten: 

Sammanfattning – eko är mindre beroende av importerade insatsmedel

Är svenska ekologiska jordbruksprodukter mer eller mindre beroende av importerade insatsmedel än svenska konventionella jordbruksprodukter? Den frågan söker den här rapporten svar på.

De grundläggande principerna för ekologiskt lantbruk betonar användning av lokala resurser. Regelverket förstärker detta främst genom förbudet mot användningen av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Rapporten visar att också i praktiken är svensk ekologisk primärproduktion i genomsnitt mindre beroende av importerade insatsmedel än svensk konventionell primärproduktion. Detta är särskilt påtagligt för andelen av intäkterna som går till att köpa importerade insatsmedel. Det betyder att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämför med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Skillnaderna är mycket stora för spannmål, där kostnaderna för importerade insatsmedel i den konventionella produktionen är mer än dubbelt så höga per kilo.

Avgörande för resultatet är användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i det konventionella jordbruket. För mjölkproduktionen är användningen av kraftfoder och andelen import i kraftfodret också av stor betydelse. Användningen av importerade drivmedel skiljer sig obetydligt åt mellan produktionsformerna trots att det ofta förs fram att ekologisk odling kräver mer körning för mekanisk ogräsbekämpning. 

Jämförelserna bygger på genomsnitt och säger inte mycket om hur enskilda gårdar fungerar. Den enskilde lantbrukaren kan påverka andelen importerade insatsmedel, exempelvis genom att endast använda svenskodlat foder, det gäller både ekologiska och konventionella lantbruk.

Genom ekologiskt jordbruk kan man göra jordbruket mindre beroende av import, gynna ett levande landskap, samt öka lönsamheten och sysselsättningen. En storskalig övergång till ekologiskt skulle genom högre priser minska matsvinn. Förändrade prisrelationer skulle också påverka konsumtionsmönstren så att konsumtionen av vissa produkter sannolikt skulle minska (exempelvis vegetabilisk olja, kyckling och gris) medan andra skulle öka (exempelvis mjölkprodukter och baljväxter). En storskalig övergång till ekologiskt skulle också innebära utmaningar för försörjningen av växtnäring vilka i sin tur skulle påverka produktionsinriktning, skördenivåer och hela livsmedelssystemet samt avloppssystemen.