Sunday, 24 April 2022

Hot går hem

Både pandemin och de hastigt uppblossande NATO-debatten visar att folk och samhället är beredda till stora förändringar om ett hot upplevs som stort och påtagligt. De visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna. Det viktigaste är att man slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen.

Det finns ett ljus i slutet av tunneln, stock av nedfallet träd i Bialowezaskogen i Polen, foto: Gunnar Rundgren

Under lång tid har stora delar av miljö- och klimatrörelsen, och ännu mer den ”gröna politiken” använt sig av ett positivt narrativ om den omställning som behövs, där huvudbudskapet är att det är ganska enkelt att lösa miljö- och klimatproblemen. Du kommer inte bara få åka bil i framtiden utan den kommer till och med styra sig själv, flygplan eller hyperloopar går på vätgas och mat kan odlas i laboratorier så att vi kan lämna naturen i fred. I huvudsak löser sig det hela med Grön Tillväxt, cirkulär ekonomi och lite nudging. Några förändringar i livsstil är egentligen inte nödvändiga.

Även många av de som innerst inne vet att omställningen kommer att bli svår menar att man inte skall stöta bort folk genom att tala om hur svårt det skall bli. Man skall istället resonera som om man går med ett barn på fjället, bara tala om det som skall hända den närmaste timmen, att nå nästa krön eller tjärnen fyra kilometer bort. Man använder sig av förenklade populärpsykologiska tankar om hur man motiverar folk som möjligen, möjligen stämmer när man skall motivera ett barn att läsa läxorna, eller gå upp ur sängen.

Samtidigt bedrar man sig själv med det positiva budskapen. Det börjar som en strategi, men när man hasplat ur sig samma positiva budskap gång på gång, och får positiv feedback av åhörarna eftersom folk blir mer entusiastiska av att få ett positivt budskap än ett negativt, så börjar man själv tro på det man säger. Detta gör en desto mer övertygande vid nästa tillfälle.

De senaste trettio årens utveckling visar dock att strategin är helt felaktig. Ett övertydligt exempel på det är både den folkliga opinionen mot ökade el- och bränslepriser och det politiska svaret på de trots allt blygsamma kostnadsökningar dessa innebär, där partierna bjuder över varandra i hur man skall kompensera folket. Ett bensin- eller dieselpris på 25 kronor litern är verkligen i minsta laget om man verkligen vill påverka användningen av fossila bränslen (jo vi har fortfarande en fossilbil och dieseltraktorer på vår gård...).

Coronakrisen visade att världens ledare var beredda till mycket kraftiga åtgärder med stora konsekvenser för att rädda människoliv (om åtgärderna var rimliga är en annan fråga). Åtgärderna handlade både om kraftiga inskränkningar i folks frihet att röra sig och att resa samt mycket stora ekonomiska insatser.

Det är litet svårt att få ett grepp om hur mycket pengar som man spenderat i olika former av coronastöd i Sverige. Siffror från Ekonomifakta tyder på att statsbudgeten har belastats med 369 miljarder i extra kostnader under 2020 och 2021. Till det kommer kostnader som företag haft för vilka de ej kompenserats (en del företaga och individer har sannolikt överkompenserats, men det är en annan fråga).

Även om det har funnits en hel del protester har befolkningarna i stort accepterat inskränkningarna i frihet. I Sverige var det snarare så att fler ville ha hårdare restriktioner.

Det visar att folk och samhället är beredda till stor omställning om hotet upplevs som stort och påtagligt. Det visar också att ”man måste ge folk hopp” och ”visa på positiva alternativ” inte alls är en förutsättning för att få folk att ändra beteenden, något som miljö- och klimatrörelsen byggt sina strategier på under de senaste decennierna.

Man kan invända att hotet att bli smittad och allvarligt sjuk eller rent av dö var mycket påtagligt och konkret och att man därför inte alls kan jämföra det med de mer långsamma och ännu kanske abstrakta hoten från ett förändrat klimat eller minskad biologisk mångfald. Men den mycket hastigt uppseglande NATO-debatten är ett exempel på att det inte behövs ett omedelbart hot mot människors liv och hälsa för att motivera dem till åtgärder. Man kan förvisso ha litet olika bedömningar av hur stor risk det är att Sverige skulle anfallas av Ryssland, men jag tror inte att det är någon seriös bedömare som tror att det skulle vara nära förestående.*

Till ett NATO-medlemskap hör en upprustning av militären till att motsvara 2 % av BNP, nästan en fördubbling jämfört med idag, eller 107 miljarder per år med 2021 års BNP. Statsbudgeten 2021 var 1114 miljarder. 2 % av BNP betyder således nästan 10 % av statsbudgeten. Många av dem som, fortfarande, motsätter sig ett NATO medlemskap anser sannolikt också att Sverige skall rusta upp i ungefär samma utsträckning, eller kanske ännu mer.

Avsikten här är inte att diskutera ett NATO-medlemskap. Oavsett om man är för eller emot (jag är definitivt emot) är poängen att ”folk”, både vanligt folk och politiker uppenbarligen motiveras starkt av hot. I vare sig NATO-fallet och pandemifallet finns det något positivt att se fram emot. Det är ingen belöning som väntar utan motivationen bygger på att det inte skall bli ännu sämre.

Vi kan jämföra de nuvarande globala militärutgifterna på cirka 2,5 procent av BNP årligen med de beräknade kostnaderna för att motverka klimatförändringarna vilka har uppskattats till runt 1 procent av den globala BNP per år de kommande årtiondena. Inget tyder på att världens länder lägger de resurser som behövs på att motverka klimatförändringarna.**

I min analys är en viktig orsak till att det görs så litet mot utsläppen av växthusgaser just betoningen av de positiva nyheterna. Vi ges föreställningen att klimatomställningen endast handlar om ett energiskifte med tillhörande teknikskifte och att alternativa lösningar redan finns eller är alldeles bortom nästa krök på vägen – de kommer rent av vara både billigare och bättre! Och vi kan suga upp koldioxiden ur atmosfären igen med smart teknik eller mer skog. Därför är det inte nödvändigt att snabbt och drastiskt minska förbränningen av fossila bränslen.

Det mesta tyder på att det endast är om folk i gemen och det politiska ledarskapet ser klimatförändringarna som ett reellt hot och den nuvarande situationen som en kris som vi kan få någon verklig förändring.

Det finns trots allt också ett positivt slut på historien om utsläppen av växthusgaser. Där hägrar ett liv som inte bara har mindre prylar men som också har mer tid för sådant som är verkligt viktigt i livet. Mindre konsumtion, mindre själlöst arbete, mindre rotlöshet och lägre inkomst. Mer relationer, en levande natur, jordning. Men för att nå dit krävs stora förändringar. För att vilja nå dit krävs i de flesta fall också insikten att det nuvarande är ohållbart. 

Det viktigaste är att vi slutar behandla den vuxna befolkningen som barn, som inte tål att höra sanningen. 

 

* Med nära förestående menar jag ett par, tre års tid. Personligen har jag svårt att se att det finns något hot ens på tjugo års sikt. Det är klart att om man tror att Putin på allvar är helt galen och kan företa sig nästan vad som helst, då kan man anse att hotet är betydligt större. Med tanke på att USA nyligen hade en president som många också ansågs som helt galen är det kanske inte någon direkt fördel att vara med i en USA ledd allians? Själv ger jag inte mycket för teorierna om världsledares galenhet utan ser dem mer som uttryck för den situation de befinner sig i – som de själva också varit medskapare av.

** Jag är i och för sig övertygad om att dessa siffror är felaktiga och alldeles för låga.

Friday, 22 April 2022

Åt atenarna ukrainska vetebullar?

I en understreckare i Svenska Dagbladet 19 april skriver Kristian Göransson att veteodlingarna norr om Svarta havet var en förutsättning för Atens blomstring och politiska stabilitet. I artikeln står att: ”Även under år med goda skördar behövde Aten importera hälften eller tre fjärdedelar av det spannmål staden konsumerade. Delvis orsakades detta av att man snarare än ett mer diversifierat jordbruk satsat på ”cash-crops”, alltså på intensiv odling av särskilt lönsamma produkter för export, vilket i Atens fall var lika med oliver som pressades till olivolja och såldes med god vinst.” Jag har inget att invända mot detta, det låter sannolikt.

Artikeln beskriver att Aten kunde få betydande mängder spannmål från det Bosporanska riket, som var en sammanslutning av grekiska städer på den östra delen av Krim och vid Kertjsundet som förbinder Azovska sjön med Svarta havet. Jag har själv besökt flera av dessa tidiga grekiska kolonier på Krim.

I artikeln står det att ett år levererades hela ”20,8 miljoner liter spannmål(!)” från det Bosporanska riket till Aten – med utropstecken. Och visst är det rätt mycket....men inte så himla mycket. Vete väger cirka 0,75 kg per liter så vi talar om 15,6 miljoner kg, 15 600 ton. I en spannmålsdominerad kost äter folk ungefär 250 kg spannmål per person och år. Det betyder att spannmålsleveranserna motsvarade ungefär 60 000 människors behov, ungefär en femtedel av Atens befolkning vid samma tid. Inte illa men långt ifrån Atens behov. 

Och väldigt, väldigt litet jämfört med idag. Jag besökte en gård i Ukraina 2008 som producerade mer än 100 000 ton spannmål.... ekologiskt.

Säsongen 2020/21 exporterade Ukraina och Ryssland tillsammans ungefär 60 miljoner ton, dvs ungefär 4000 gånger mer än exporten av vete till Aten. I själva verket var stora delar av de berömda ryska och ukrainska svartjordarna inte alls uppodlade under antiken, utan större delen var en relativt torr stäpp som betades av djur. I själva verket är det just detta som gjort jordarna så djupa och rika. Det var först på slutet av 1700-talet och på 1800-talet under den ryska expansionen som områdena odlades upp i stor utsträckning särskilt efter introduktionen av järnplogar under andra halvan av 1800-talet. De svarta jordarnas historia påminner därför rätt mycket om den amerikanska prärien.  


Här står jag på stäppen i Askania Nova 2008, området har sannolikt aldrig plöjts utan är en del av den ursprungliga stäppen. Där kan man se visenter och Przewalskis häst.

Medan det otvivelaktigt förekom export från området norr om Svarta havet redan under antiken var omfattningen mycket liten och det är först på senare delen av 1800-talet som man kan prata om Ukraina som en kornbod. För övrigt är det värt att notera att skördarna i Ukraina och Ryssland, trots de berömda jordarna är medelmåttiga jämfört med i Sverige. Det beror delvis på att det är för torrt. 

Många utlänningar har misslyckats med att öka skördarna för att man stirrat sig blind på jorden utan att ta hänsyn till klimatet, infrastrukturen, korruptionen mm. Så gott som alla storstilade svenska projekt för att driva jordbruk i Ryssland eller Ukraina har misslyckats.

Sunday, 3 April 2022

Nyamkokosten - ha råd med bensin


När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni intervjuas i Svenska Dagbladet 2 april säger hon att hon vill sänka bränslepriserna mer: 

 - Nu måste vi se till att folk också har råd till att köpa mjölk, bröd och falukorv till sina familjer. Det kan man inte med de priserna man ser idag. 

Men hur dyrt är det egentligen med mjölk, bröd och falukorv? En Nyamkokost som till och med inkluderar ekologisk mjölk och ger dagsbehovet av energi och protein kostar 36 kronor om dagen, dvs ungefär en tusenlapp i månaden. 


Men OK, jag skall vara schysst, vi lägger med 200 gram morötter om dagen också, mer vitaminer och fibrer - ekologiska de med - och drar ned litet på korven. Med ungefär samma innehåll av energi och protein så kommer vi upp i 40 spänn om dagen, 1200 kronor i månaden. 

Hur många som inte kan lägga 1200 kronor i månaden på mat äger en bil?

Wednesday, 30 March 2022

Globalisering i baklås

Rysslands krig mot Ukraina och sanktionerna mot kriget är ytterligare ett steg bort från globaliseringen. Det beror på direkta störningar på den globala handeln som kriget innebär, främst på handeln med jordbruksprodukter och konstgödsel via Svarta havet. Men viktigare är att de omfattande ekonomiska sanktionerna kraftigt minskar Rysslands integration med sin viktigaste handelspartner för både import och export, EU. De indirekta effekterna på både EU-länderna och Rysslands ekonomier är nog viktigare. 

Ryssland kommer att vända sig mer till de asiatiska länderna, varav endast ett fåtal har sanktioner mot Ryssland. EU-länderna kommer att få ändra sin energipolitik snabbt och kostsamt. Utöver det har kriget stor påverkan på EU:s jordbrukspolitik. På sikt kan sanktionerna mot Ryssland leda till att dollarns ställning försvagas. Om viktiga ekonomier som Kina och Indien ser att man kan utestängas från att handla i dollar och från de betalningssystem som styrs av amerikanska banker kan det mycket väl göra att man söker andra valutor och betalningslösningar. Det gäller för övrigt också EU:s strävan för att fler betalningar skall ske i euro, vilket bland annat motiveras med att skydda europeiska företag mot sanktioner av andra (läs USA). Detta kommer att göra hela det internationella handelssystemet trögare och krångligare.***

Under lång tid har vi levt i ett samhälle där det varit en självklarhet att globaliseringen (här använder jag begreppet för den internationella ekonomiska och politiska integrationen) skulle fortsätta och öka. Bärande i denna process har varit nedmontering av olika typer av protektionistiska (jag använder detta ord helt sakligt utan några värderingar) skydd för den inhemska produktionen (tullar, avgifter, tekniska handelshinder), avregleringar av varu- och tjänstemarknader, avreglering av kapitalmarknader, en viss integration av arbetsmarknader, ökad migration och rörlighet. Sovjetunionens kollaps och Kinas öppnande innebar också betydelsefulla steg i denna integration.  

Många har sett detta som en naturkraft med bara en riktning. De flesta har också sett det som i stora drag positivt även om vissa pekat på vissa avigsidor som man skall på olika sätt hantera. Jag själv tillhör dem som anser att de negativa effekterna överväger samt att hela globaliseringen har en slagsida för det som gynnar kapitalintressen. Nästan ingen av de som kramar globaliseringen och frihandel tycker att fri rörlighet för människor är en bra idé, medan jag tycker att det borde komma före både fri rörlighet för kapital och varor. För den historiskt intresserade kan det vara värt att nämna att fri rörlighet för människor varit vanligt i många samhällen som samtidigt reglerat varuhandel.

Men oavsett vad jag tycker så har globaliseringen stannat av. Det bästa ekonomiska måttet på globalisering är andelen av BNP som utgörs av handel. Som syns på grafen nedan har handelns globala andel av BNP gått ned från 61 % innan finanskrisen 2008 till 51 % idag*. Jag har också lagt in ett antal andra länder. Som synes är utvecklingen liknande i många viktiga länder. Det största fallet är i Kina i takt med att den inhemska köpkraften och konsumtionen ökat kraftigt, från 64 % 2006 till 34 % 2020. Jag lade med Ryssland också, inte för att den ryska ekonomin är så viktig men för att det kan vara värt att ha litet extra uppmärksamhet på Ryssland just nu. Man kan till exempel se att sanktionerna mot Ryssland efter 2014 invasionen av Krim inte satt några direkta spår. 


Sverige sticker ut i listan, men det har också att göra med att vi är en liten ekonomi, dessa kommer alltid har en högre andel handel av BNP. Men inte ens Sverige hade kommit upp i 2008 års andel 2019. Man kan jämföra Sveriges 84 % med Finlands 72 %, Norges 65 %, Danmarks 103 %**.

Ett annat tecken på att globaliseringen tappat fart är att Världshandelsorganisationen, WTO, har misslyckats med att få till ett nytt handelsavtal trots att man försökt sedan 2001. Den så kallade Doharundan är ännu inte formellt avslutad men knappast någon tror att den någonsin kommer att leda någon vart. På det politiska området har de olika internationella organisationerna och processerna lunkat på, men framstegen har varit begränsade. Bristen på skarpa åtaganden i Parisavtalet för klimatet är bara ett av många exempel.

Kriget i Ukraina har också gjort att säkerhetsfrågor har fått ökad aktualitet. Detta gäller inte minst mat och energi. Hur man vrider och vänder på det så kommer det leda till en minskad globalisering. Man kan inte upprätthålla en hög livsmedelsberedskap byggd på internationell handel. Detta var dock den svenska politiken sedan EU-inträdet då vi både slopade beredskapslager och skydd för det svenska jordbruket. Till saken hör också att matproduktionen är beroende av en hel rad med insatsvaror, förutom diesel och traktorer så märks framför allt konstgödsel. 

En annan viktig säkerhetsrelaterad utveckling är de hinder som införts i bland annat USA och Sverige mot att främst kinesiska företag utför samhällskritiska tjänster. En motsvarighet finns i länder som Ryssland och Kina där man på olika sätt styr internet mot nationella plattformar. Att utländska medier förbjuds också i demokratier som EU är ett (oroväckande) tecken på samma tendens.

Kombinationen av Ukrainakriget och klimatomställningen har – mycket för sent - satt ny fart på energiomställningen i Europa. Energiomställningen leder också till en minskad handel eftersom man ersätter en stor import av fossila bränslen med inhemskt producerad energi. 

Fossilomställningen leder också till avsevärt högre transportkostnader (du tror väl inte att 25 kronor litern räcker!). Detta minskar den globala konkurrensen och ökar kostnader för globala försörjningskedjor och internationell arbetsdelning, som att norsk fisk paketeras i Kina,  eller att svenskt fläsk röks till bacon i Polen.  Att EU planerar klimattullar och förbud mot ”avskogningsimport” kommer också innebära minskad handel. Energiomställningen kommer också innebära avsevärt högre priser på konstgödsel, vilket i sin tur leder till en återlokalisering och integrering av jordbrukssystemen.

Pandemins effekter på de globala försörjningskedjorna har varit mycket stora och de pågår fortfarande. Många företag har eller överväger att ”ta hem” produktion, en process som började redan med finanskrisen. Pandemin innebar ju också ett nästan totalt stopp för internationellt resande vilket inte bara minskar turismen utan också migration och handel. Pandemin har också lett till att länder vill öka sin kontroll och produktion av samhällskritisk utrustning, inklusive vacciner och skyddsutrustningar.

Fallet började med finanskrisen 2008, men det finns en rad andra händelser i världen, både före och efter finanskrisen som har bromsat globaliseringen eller visat på motstånd mot den:

  • The battle of Seattle och Göteborgskravallerna reflekterade stort missnöje – mest från vänster – med globaliseringen
  • Uppkomsten av nationalistiska partier och rörelser, mestadels ”höger”.
  • Kriget mot terrorismen sedan 11 september 2001, som gjorde flygresor mycket krångligare, ledde till omfattande kontroller av gods i hamnar i USA, begränsade miljoner människors möjligheter att resa och startade USA-ledda krig (Afganistan, Irak) som i sin tur destabiliserade hela Mellanöstern.
  • SARS epidemin och svininfluensan som också slog mot både resande och globala transporter.
  • Den stora översvämningen i Thailand 2011 som hotade hela världens försörjning av hårddiskar.
  • Fartyget Ever Given som satt fast och blockerade Suez kanalen i en vecka 2021.
  • Storbritanniens utträde ur EU. 

 

* Eftersom BNP samtidigt växt så betyder det inte att handeln har minskat i absoluta tal, men det intressanta är andelen handel och inte den totala volymen.

** Man kan ha mer än 100 % andel handel av BNP om man har mycket transithandel eller importerar råvaror som förädlas till exportprodukter. Ett land som Nederländerna har 145 %.

*** Det kan mycket väl tänkas att USA på sikt kan framstå som en förlorare av detta eftersom det sannolikt leder till att färre vill ha amerikanska statsobligationer, vilket i sin tur gör att USA:s ständigt ökande utlandsskuld måste betalas av.