Friday 1 March 2024

Låt inte livscykelanalyser bestämma hur du odlar eller vad du äter

Livscykelanalyser har sitt främsta berättigande för att analysera vilka möjligheter det finns att förbättra industriella processer, men har mycket begränsat värde för att jämföra olika produkter från komplexa system, som jordbrukssystemet eller skogsbruket. Därför bör man inte basera böndernas miljö- och klimatarbete eller kostråd på livscykelanalyser.

När jag gjorde beräkningar för foderanvändningen i svensk djurhållning åt WWF använde jag i stort de metoder som används i livscykelanalyser även om mitt uppdrag handlade om användning av vissa råvaror, i detta fall foder, och inte den totala påverkan som denna användning orsakade. Det är inget som säger att en livscykelanalys i sig måste handla om påverkan av vare sig det ena eller andra, utan metoden kan tillämpas på användning av resurser. Tidigare analyser handlade exempelvis ofta om energianvändning, medan klimatpåverkan har varit oerhört dominerande på senare år.

Hursomhelst, när jag sysslade med detta hade jag skäl att, återigen, titta litet mer noggrant på metoderna och de överväganden som måste göras när man använder dem, samt vissa typer av begränsningar i metoderna, och därmed i resultaten.

Om du inte är särskilt bekant med metoden kan det vara bra om du läser detta först eftersom jag inte förklarar alla grundläggande termer och metoder här.

Hur fördelar man resursanvändning eller utsläpp?

Allokering, eller fördelning, av det som skall mätas är en delikat sak och den rymmer väldigt många överväganden. Dels handlar det om hur man definierar den funktionella enheten och dels hur man ser på bi-produkter från processen. I fallet med foderanvändning är första steget att få fram värdena för hur mycket foder som äts. Men används allt foder till köttet och mjölken? Knappast. 15 % av allt foder i Sverige används till hästar som i princip inte äts, så där är det rätt klart att foderanvändningen skall föras på något annat, nöjen, rekreation, tävlingar, hazardspel (Harry boy)?

Men också för de andra djuren är frågan inte så självklar. Många håller nötkreatur och får för landskapsvård, och många får statliga bidrag för det. Skall inte en del av fodret fördelas på det, och i så fall efter vilka principer? För får tillkommer komplikationen med ull och päls. Vissa raser har mycket värdefull päls och köttet kan nästan ses som en biprodukt till pälsen. Under svenska förhållanden gäller detta inte ullen, men det kan göra det i andra länder.

Fördelningen av foderanvändning mellan mjölk och kött i mjölkproduktionen har sina särskilda utmaningar och det har ägnats mycket energi åt detta (se exempelvis Kyttä mfl). För att få fram mjölk så behövs det dels en ström av nya kor (kvigor) som förr eller senare (oftast förr) kommer att slaktas och säljas som kött. Det blir också en ström av kalvar eftersom korna skall få en kalv per år, ungefär, för att fortsätta mjölka. Ganska ofta använder man ekonomisk allokering för att fördela miljöpåverkan mellan mjölken, kött från de slaktade korna samt de sålda kalvarna, dvs man fördelar utifrån intäkterna från de olika produkterna. Men det får det märkvärdiga resultatet att miljöpåverkan fluktuerar i takt med marknadspriserna.

Ekonomisk allokering är ingen bra metod i de flesta fall

Om man exempelvis studerar de svenska priserna för nötkött och mjölk under perioden kan man se att de inte alls gått i takt. I juni 2016 var bondepriset för nötkött 3253 kr per 100 kg medan mjölkpriset var 2792 kr per ton. In december 2022 nötköttspriset var 3771 kr per 100 kg medan mjölkpriset var hela 6749 kr per ton. På grund av den kraftiga prishöjningen på mjölk skulle en livscykelanalys för kött från mjölkproduktionen 2022 visa mindre än halva miljöpåverkan (av valfri sort) eller foderanvändning än exakt samma produktion 2016.


Bönderna får betalt för slaktkroppen, men slakterierna omsätter i själva verket många olika delar av djuret. Historiskt sett har alla bi-produkterna varit en del av slakteriernas ersättning. Så om man räknar på det som bonden får betalt för blir resultaten annorlunda än om man räknar på det som slakterierna säljer. När man skickar djur på slakt och tar återtag för att sälja själv (vilket vi gör) inser man att hudarna exempelvis har avsevärt värde eftersom man plötsligt får betala slakteriet för att få dem skickade på beredning. I de flesta livscykelanalyser för kött allokeras dock ingen miljöpåverkan alls till huden, vilket betyder att den har noll i miljöpåverkan. Det är knappast rimligt?

Systemexpansion ger ofta konstiga resultat

Metoden att använda systemexpansion kan ge konstiga resultat. Den bygger på att man fördelar påverkan utifrån att en produkt kan ersätta en annan. Exempelvis kan då nötkött ersätta fårkött eller griskött och ull kan ersätta lin eller nylon. Resultaten blir då väldigt olika beroende på vad man valt och valet är i det närmaste godtyckligt. Om man väljer att nötkött ersätter fårkött blir miljöpåverkan från mjölk mycket lägre än om man väljer att nötkött ersätter fläsk. När man lät lammkött ersätta nötkött i en livscykelanalys för ull blev resultatet i vissa fall negativa utsläpp från ullen. Metoden verkar helt enkelt helt olämplig. Läs mer här om du är intresserad.

Biofysisk allokering

I mina beräkningar försökte jag undvika ekonomisk allokering och systemexpansion utan valde, så långt det var möjligt, en biofysisk allokering som exempelvis skiljer foderåtgången mellan mjölk och kött utifrån hur mycket foder som går åt för tillväxt, kalvens utveckling respektive mjölk. Det lägger mer på köttet än den fördelning som man oftast får med ekonomisk allokering. Däremot använde jag ekonomisk allokering till slaktbiprodukter trots mina invändningar ovan. Hade jag tillämpat biofysisk allokering också för dem hade foderåtgången minskat till i runda slängar (jag har inte räknat på det utan bara gjort ett snabbt överslag i skallen) hälften för nötkreatur och ännu mer för får.

Biofysisk allokering blir särskilt intressant om man skall fördela foder för bete av naturbetesmarker eftersom foderåtgången för att upprätthålla dessa helt enkelt är det foder som djuren får från den aktuella marken. På detta sätt jämställs också bete av får, get, häst och kor och det frikopplas från köttproduktion. Om man vinterfodrar djur som hålls enbart för bete kommer även vinterfodret hänföras till hävdandet av betet, medan om man vinterfodrar djur som hävdar betesmarker på sommarhalvåret kan vinterfodret rimligen hänföras till köttproduktion. Jag resonerar i mer detalj om detta i WWF-rapporten.

Är allokering ens rimlig: Kan man verkligen skilja ut rapsolja och rapsmjöl?

Tänker man litet längre kan man dock fråga sig om det ens är meningsfullt att skilja mjölk och nötkött från mjölkproduktionen åt. De förutsätter varandra både vad gäller produktion och konsumtion. Om enskilda individer väljer mjölk men inte äter kött kan de givetvis intala sig att de vare sig bidrar till köttets miljöpåverkan eller till att det slaktas djur. Även om det stämmer på individnivå skulle ju effekten bli helt annorlunda om ingen åt detta nötkött. Mjölkens miljöpåverkan skulle då öka kraftigt eftersom köttet skulle sakna en marknad. Tjurkalvar skulle slås ihjäl vid födseln (något som redan är vanligt i bland annat Nya Zeeland). Liknande sammanhang finns överallt i livsmedelsystement.

Så gott som alla vegetabiliska oljor har proteinrikt djurfoder som bi-produkt. Utan djur som äter upp dessa oljekakor skulle oljornas miljöbelastning, enligt livscykelanalyserna, öka kraftigt och de skulle bli väldigt mycket dyrare. De oljor som har minst andel bi-produkt skulle öka i användning. Dessa är oliv- och palmolja. Olivolja är redan en väldigt dyr olja med mycket låg potential för ökad produktion så ökningen skulle ligga på palmolja. Soja är den näst viktigaste oljeväxten och har mest ”biprodukt” så mycket att den istället anses vara ”co-product” (vet inte om det finns en bra svensk term för det?) I själva verket bör man se oljorna och oljekakorna som ett system där det är meningslöst att dela upp miljöpåverkan mellan oljan och oljekakan eftersom de och de system de ingår i förutsätter varandra. Även djuren som äter oljekakan en del av systemet så att den som konsumerar vegetabilisk olja är också delaktig i djuruppfödningen oavsett om hen själv konsumerar några animaliska produkter eller inte. Liknande resonemang går att föra för en rad andra produkter.

Det finns också andra förhållanden på systemnivå som gör att man får ta resultaten av livscykelanalyser med en näve grovsalt. En nyligen publicerad analys av den svenska mjölkproduktionen (Karlsson mfl 2023) visar att de minskade utsläppen i svensk mjölkproduktion är en effekt av en mer intensiv uppfödning, dvs varje ko mjölkar mer). Detta betyder att det blivit mindre kött från produktionen (färre kor som mjölkar mer betyder färre kor som slaktas varje år och färre kalvar som föds upp till slakt). Detta är också kopplar till minskat utnyttjande av betesmark av mjölkkorna och deras avkomma. När köttproduktionen som bi-produktion till mjölken minskat så har renodlad nötköttsuppfödning baserad på dikor som går på bete fått mer plats både på gårdarna och på marknaden. Dessa djur har då tagit över betandet och samtidigt gjort att det sammanlagda utsläppen från mjölk och kött varit relativt konstanta. Enklare uttryckt, förändringar i mjölkproduktionen, både de positiva och de negativa, har vägts upp av en växande renodlade nötköttsproduktion.

Vad är referensvärdet?

En annan fråga för livscykelananalyser är den om referensvärden/baselines. Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” en hel del koldioxid, lustgas och metan. För koldioxid är detta inget problem.Av den koldioxid som jordbruksekosystemet släpper ut är det endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen* som räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens  respiration. Men för metan och lustgas räknas av någon outgrundlig anledning alla ”utsläpp” som antropogena och belastar produktionen. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt.

För lustgas anses de antropogena utsläppen av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen från land. Jordbruket upptar emellertid en nästan lika stor andel av landytan (jag hävdar i och för sig att denna siffra är överdriven eftersom den räknar med gräsmarker som egentligen inte används, men även om det vore 30 procent är resonemanget giltigt även om referensvärdet skulle bli lägre) och den mark som nu är åker och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket. Som Stefan Hellstrand skriver i sin doktorsavhandling The value of land så skulle Östersjön vara helt död om inte landekosystemen läckte fosfor och kväve. Att räkna alla jordbrukets lustgasutsläpp för antropogena blir därför gravt missvisande. Det är tveksamt om metan borde räknas alls (se mer här och här). Alternativt så skulle man där jämföra utsläppen från jordbruksekosystemen med naturliga referensvärden och bara räkna mellanskillnaden som är utsläpp.

OM de fossila bränslena kommer att avvecklas (tyvärr ter det sig alltmer osannolikt att det kommer att ske genom en aktiv politik utan det kommer nog främst ske för att de fossila bränslena blir för dyra för att vara ekonomiskt utvinningsbara) kommer jordbrukets andel av utsläppen öka kraftigt eftersom det egentligen är den enda kvarvarande utsläppskällan och det kommer ställas ökade krav på minskningar som sannolikt är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och något att arbeta mot.  

Användning av olika typer av standarddata är ofta missvisande

Till skillnad från livscykelanalyser i industrin bygger analyser av jordbruket övervägande på schabloner av olika slag och inte på mätningar av den aktuella produktionen. Men för biologiska system är detta olämpligt, i synnerhet för lustgasutsläpp. Det blir särskilt missvisande när man med hjälp av livscykelanalyser jämför system med mycket olika kvävedynamik, som ekologiskt och konventionellt jordbruk eller kor som får kraftfoder på stall med kor som går på ogödslade betesmarker.

Låt inte livscykelanalyser styra produktion eller konsumtion

På grund av alla de orsaker som nämnts ovan (och ännu fler som inte nämnts, exempelvis här eller här) är tillämpningen av livscykelanalyser inom jordbruket mycket problematisk. Det är ännu mer problematiskt när resultaten används för tvärsäkra påståenden avsedda att vägleda konsumenter, lantbrukare eller politiker. Sådana påståenden görs av vissa forskare, av branschorganisationer och av media. I värsta fall leder de till ökad miljöpåverkan istället för minskad, som när mejeribranschen förespråkar en mer intensiv produktion för att minska växthusgasutsläppen. Förutom att det oftast leder till sämre miljöprestanda i stort så leder det sannolikt till ökade växthusgasutsläpp snarare än minskade, om man verkligen mätte skillnaderna i lustgasutsläpp och ännu mer om man antog ett rimligare sätt att räkna på metanutsläppen.

Det finns inga perfekta metoder för att analysera jordbruksproduktionens och livsmedelskonsumtionens miljöeffekter men det finns många andra sätt som är bättre än livscykelanalyserna, bland annat att bygga trovärdiga scenarion så länge de har utgångspunkt i produktionen. Scenarion som har sin utgångspunkt i konsumtionen som Eat Lancet kosten är däremot i princip meningslösa eftersom de inte tar hänsyn till de faktiska produktionsförhållandena och de samband som finns. Andra metoder beskrivs här.

 

* Däremot räknas inte utsläppen av fossila bränslen som används i jordbruket eller till framställning av konstgödsel till ”jordbruk” enligt FN:s klimatrapportering och därmed den svenska klimatrapporteringen. I denna är det egentligen bara utsläpp av lustgas och metan som räknas, dock inte lustgas och metan i framställningen av konstgödsel, dessa bokas på ”industri”.   

Tuesday 27 February 2024

Ekokonsumenterna drog in på maten men inte på alkoholen

Trots en kraftig minskning av försäljningen av ekologiska varor under 2021,2022 och större delen av 2023 (det vände uppåt det sista kvartalet 2023) har inte  alkoholförsäljningen drabbats.  Andelen ekologiskt, mätt i liter, hos Systembolaget ökade från 13 % till 14 % mellan 2021 och 2023. Försäljningen stod i princip still men inköpen av konventionella produkter minskade litet grand. Försäljningen av ekologiskt ökade också med kring 3 procent mellan 2020 och 2021.

Man kan verkligen fundera på logiken i att folk köper mindre ekomat men att deras inköp av alkohol inte alls är påverkat. 

Min spaning är att många tänker helt olika mellan mat och nöjen och att alkoholen förs på nöjeskontot. I "svåra tider" (allt är relativt...) är man mer benägen att dra in på maten än att offra några nöjen. Det stöds också av att restaurangerna har noterat kraftigt ökad försäljning under 2022 och 2023. 






Eller.....kan det vara helt olika konsumentgrupper som köper ekologisk mat och de som köper ekologiskt sprit, vin och öl? Eller är ekokonsumenterna helt enkelt i högre utsträckning alkoholister än andra? Har du bättre förklaringar?

Monday 12 February 2024

Livsmedelsberedskap med frihandel - går det?

Den nya utredningen om livsmedelsberedskap har flera bra förslag, men den tar inte tag i de grundläggande drivkrafterna bakom den ökade sårbarheten. Det går inte att kombinera ett ensidigt fokus på frihandel och konkurrens med ett resilient och motståndskraftigt livsmedelssystem. 

Under en femtioårskris för femton år sedan cyklade jag på senhösten tvärs igenom Ukraina från Lviv till Krim. Som de flesta vet är Ukraina ett land med mycket stora fält av bördig svart jord. Men på landsbygden fanns nästan ingen mat att få tag på. Det fanns knappast några restauranger och de små butikerna som fanns med jämna mellanrum hade i stort sett bara te och kex, samt mycket stora kvantiteter vodka och öl. Samtidigt såg jag kor, kål, lök på tork, majs, pumpor, ankor, gäss, höns överallt. Och jag visste att potatisen var skördad. 

Den ukrainska jorden,

Orsaken till att det inte fanns någon mat att få tag på var den mycket höga självförsörjningsgraden på landsbygden, där så gott som alla hushåll producerade stora delar av den egna maten, och nästan ingen köpte mat. Parallellt med de mycket stora gårdarna, rester både av den sovjetiska kollektiviseringen och de tidigare storgodsen, har landsbygdsbefolkningen i både Ukraina och Ryssland fortsatt att odla sin egen mat. Orsaken är sannolikt en blandning av brist på alternativ och den historiska erfarenheten av vikten av egen försörjning sedan århundraden.  

Jag tänker på det när jag läser den nya utredningen om livsmedelsberedskap. Det finns några ansatser i utredningen som pekar åt det hållet. Den föreslår bland annat att kommunerna skall få ett ansvar för befolkningens livsmedelsförsörjning och betonar värdet av beredskap på hushållsnivå samt betydelsen av civilsamhället.

Samtidigt verkar inte utredarna har förstått vad som kännetecknar ett resilient, robust och motståndskraftigt livsmedelsystem när man som andra mening i utredningen skriver: ”den enskilt viktigaste åtgärden för att säkerställa livsmedelsförsörjningen är att upprätthålla den inre marknaden och handeln.” Mycket av den sårbarhet som vårt livsmedelssystem uppvisar är just en effekt av frihandeln och synen på mat som vilken vara som helst som skall produceras där den är billigast. Eller som Jordbruksverket skriver i sin uppföljning av livsmedelsstrategin 2021:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras.”

Både livsmedelsberedskapsutredningen och LRF betonar vikten av internationell konkurrenskraft och lönsamhet för livsmedelsproduktionen. Det är förstås självklart att en branschorganisation betonar behovet av lönsamhet, något annat vore sannolikt tjänstefel, men det är problematiskt att detta tas upp i samband med livsmedelsberedskapen. Det finns inget positivt samband mellan internationell konkurrenskraft för landets livsmedelsproduktion och förmågan till livsmedelsberedskap utan det är snarast tvärtom.

Visst är det så att om jordbruksproduktionen är helt olönsam och jordbruket läggs ned så kommer det inte produceras någon mat i Sverige så länge andra sätt att försörja sig på är mer lönsamma eller mindre olönsamma. Men den analysen är dock alldeles för grund. De ukrainska landsbygdshushållens produktion är vare sig internationellt konkurrenskraftig eller lönsam men likväl är de utomordentligt resilienta.

Kanske är exemplet med den ukrainska landsbygdsbefolkningens för extremt för att ses som relevant för oss rika svenskar? Låt oss titta på ett annat exempel. En forskningsrapport för Nordiska ministerråden jämförde självförsörjningsgraden för fem öar i Norden. Bornholm i Danmark hade den mest konkurrenskraftigt jordbruksproduktionen och producerade, brutto, kalorier 3,3 gånger den egna befolkningens behov. Likväl var det bara 6 % av maten som konsumerades på Bornholm som kom från Bornholm. Det beror på att den helt dominerande produktionen på Borgholm är grisuppfödning. Man föder upp en halv miljon grisar om året samtidigt som man för in det mesta av maten från fastlandet. Man för också in stora mängder foder. På Åland var däremot hela 57 % av maten som äts också producerad på Åland, trots att bruttoproduktionen av livsmedel var en tredjedel av den på Bornholm. Det är ganska uppenbart att livsmedelsberedskapen på Åland är oerhört mycket bättre än den är på Bornholm. Den främsta orsaken är att det åländska jordbruket är småskaligt och mångsidigt, tvärtemot det som döljs bakom orden internationell konkurrenskraft och lönsamhet.

Även om vi tittar på den historiska utvecklingen i Sverige råder det ingen tvekan om att det fokus som funnits på frihandel, konkurrenskraft och lönsamhet som dominerat det svenska jordbruket sedan slutet på 1980-talet kraftigt har försämrat vår livsmedelsberedskap. Problemet är inte i första hand att vi producerar för litet – tvärtom producerar det svenska jordbruket betydligt mer än befolkningens bruttobehov – utan det producerar fel saker. Matchningen mellan det som folk äter och det som produceras på de svenska gårdarna har blivit oerhört mycket sämre sedan landet ersatte självförsörjning med frihandel.

Frihandel och internationell konkurrens leder oundvikligen till ökad specialisering, både på gårdsnivå och på landsnivå. Det är ju i själva poängen med frihandeln, att den som producerar en vara bäst (vilket egentligen betyder billigast) skall göra det, precis som Jordbruksverket skriver ovan. För det svenska jordbruket som helhet har detta inte heller lett till ökad lönsamhet. Trots extremt driven produktivitetsutveckling och strukturomvandling har lönsamheten sedan EU-inträdet varit mycket låg

(Intressant nog visade sig 2022 blir ett undantag från detta, trots kraftigt ökade kostnader för insatsmedel som konstgödsel och diesel. Dessa ökade kostnader kompenserade mer än väl av de ökade produktpriserna. Slutresultatet blev ett rekordår. Att lantbruket också lyckades övertyga politikerna om att betala ut ett särskilt krisstöd på 2 miljarder för samma år får nog ses som en extrem framgång för LRF. Men detta är en annan historia).

Inte nog med det, koncentrationen i livsmedelsindustrin och handel, gör systemet extremt sårbart. Det är svårt att se hur kommuner på ett meningsfullt sätt skall kunna ta ansvar för livsmedelsförsörjningen när kvarnar, mejerier, slakterier, lager och packerier för grönsaker och potatis är koncentrerade till några få enhet som skall betjäna hela landet. Inte ens i fredstid är detta en god idé: när jag var i den stora affären senast såg jag att det inte fanns ett enda ägg att köpa, detta beroende på salmonella hos Cedergrens i Mönsterås som har en femtedel av Sveriges äggproduktion.

Livsmedelsberedskapsutredningen nämner detta som ett uppenbart problem: ” En stark koncentration till ett fåtal aktörer eller till ett fåtal anläggningar kan påverka hela livsmedelsförsörjningen om dessa anläggningar av något skäl skulle få svårigheter att upprätthålla sin verksamhet.” Man konstaterar sedan att detta är en naturlig följd av konkurrensen. Men sedan har man inga förslag som söker att motverka utan ”lösningen” är att man skall hålla söka att hålla igång systemet.

Det är uppenbart att man inte kan få ett motståndskraftigt och mindre sårbart livsmedelssystem genom att bygga på frihandel och konkurrens. Visst kan internationell handel vara en säkerhetsventil om skördarna slår fel. Men samtidigt leder den fria handeln till att stora delar av jordbruket slås ut i de länder eller de sektorer där ett land inte är konkurrenskraftigt. Allt fler länder importerar allt mer livsmedel trots att de har goda förutsättningar för att producera mat. Valet står inte mellan helt öppna gränser och helt stängda utan det handlar om att begränsa handeln och konkurrensen så mycket att det egna jordbruket inte slås ut.

I nästa artikel tänkte jag diskutera litet närmare hur man kan bygga ett verkligt resilient livsmedelssystem.