Monday, 1 August 2022

Konstgödselförbud är inte ekologiskt jordbruk

Nyhetsrapportering, krönikor och ledare har de senaste månaderna tagit upp den pågående krisen i Sri Lanka som ett exempel på hur fel det blir om man lägger om jordbruket till ekologisk drift. Men Sri Lankas djupa ekonomiska kris är inte orsakad av en omläggning till ekologiskt jordbruk och förbudet mot import av konstgödsel var främst orsakat av brist på pengar.

Den ekonomiska krisen i Sri Lanka har en rad olika orsaker och har pågått under en längre tid. Krisen förvärrades med pandemin som kraftigt minskade turismen och pengaflödet från lankeser som arbetar utomlands. Landet har varit nära en statsbankrutt i flera år. Redan under 2020 stoppade regeringen importen av ett stort antal varor, matvaror, fordon, tandborstar för att nämna några, för att begränsa utflödet av valuta.

I sextio år har regeringarna i Sri Lanka subventionerat konstgödsel till jordbruket och 2019 fick risbönderna en subvention på 86 procent av priset och för andra grödor varierade subventionen mellan 48 och 88 procent. År 2020 fick risbönderna till och med konstgödseln gratis. Dessa subventioner har varit mycket kostsamma för staten och effekten av dem har starkt ifrågasatts. Självklart har bönderna anpassat sitt jordbruk till en i det närmaste fri tillgång av konstgödsel.

Det kom därför som en chock när regeringen plötsligt beslutade att förbjuda importen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i maj 2021. Presidenten hade redan under valkampanjen 2019 uttalat sig positivt om att utveckla det ekologiska jordbruket i landet och motiverade officiellt beslutet att stoppa importen med att det var bra för miljön och folkets hälsa och var ett led i att göra Sri Lanka 100 % ekologiskt. Men det var uppenbart att beslutet främst drevs av den desperata ekonomiska situationen. Efter starka protester infördes ett licensförfarande för import sista juli samma år, och slutligen i november 2021 lyfte man helt importrestriktionerna.

Även de mest övertygade klimataktivister torde inse att ett omedelbart förbud för användning av fossila bränslen i alla dess former skulle innebära ett sammanbrott för hela det industriella samhället, tomma butiker och omfattande svält. Detta betyder inte att en avveckling av fossila bränslen är felaktig utan bara att det behöver ske på ett väl avvägt och förnuftigt sätt i brett samförstånd med befolkningen. Detta är givetvis detsamma med avvecklingen av (den fossilt framställda) konstgödsel som har blivit en förutsättning för stora delar av det moderna, industriella jordbruket.

Till skillnad mot vad många har påstått har organisationerna för ekologiskt jordbruk inte alls konsulterats eller varit delaktiga i processen och de har inte stött regeringens sätt att hantera den påstådda omläggningen till ekologiskt lantbruk utan varnade redan från början att det skulle ge en kraftig backlash.

Sri Lankas politik att subventionera konstgödsel och att tidvis dela ut den gratis har varit katastrofal. Att stoppa användningen över en natt var lika katastrofalt. Det är djupt vilseledande att föra fram Sri Lankas dåliga politik som någon sorts bevis för att ekologiskt lantbruk inte fungerar i Sri Lanka. Ännu mer absurt är det att ha det som argument för varför svenska kommuner inte skall köpa ekologisk mat som Malin Siwe gör i Expressen 13 juli eller som argument mot EU:s mål att 25 % av jordbruket skall drivas ekologiskt som Björn Lomborg gör i Svenska Dagbladet 2 juni.

Decennier av erfarenhet visar att det är en långsam och mödosam process att förändra jordbruksmetoder och att om man vill ställa om till ekologiskt måste man införa nya tänkesätt, metoder och tekniker snarare än att bara ta bort konstgödsel och bekämpningsmedel.

Debattartikel införd i Aftonbladet 30 juli 2022

Friday, 22 July 2022

Till jordbrukets försvar

Med en underlig twist lyckas George Monbiot, kolumnist på the Guardian och miljöjournalist, förorda regenerativt jordbruk och samtidigt avfärda allt jordbruk som skadligt – och allra skadligast är betande djur. Istället för att odla skall vi producera mat genom fermentering eller annan modern teknik i fabriker. Men miljoner bönder har genom årtusenden visat att jordbruk kan vara uthålligt. Och skalbarheten, ekonomin och miljöfördelarna med labbmat och liknande kan ifrågasättas.

I artikeln The secret world beneath our feet is mind-blowing – and the key to our planet’s future beskriver George Monbiot det fantastiska liv som finns i jorden och hur detta liv kan både upprätthålla och skapa liv. Det är ju inte precis någon nyhet för de som hållit på med och förespråkat ekologiskt lantbruk i årtionden, ”en frisk jord, friska växter, friska djur och en frisk kropp”. Så välkommen i gänget George! Eller? I samma artikel (som bygger helt på boken Regenesis) påtalar Monbiot alla nackdelar som det moderna jordbruket har. Med rätta. Jag tänker inte upprepa dem här och tror att de flesta av mina läsare är medvetna om dem – om inte kan jag rekommendera Den stora ätstörningen. Men jag håller inte alls med Monbiots slutsats att jordbruk i sig är dåligt. I hans ögon så är det antingen intensivt och miljöförstörande eller extensivt och miljövänligt men behöver mer mark vilket är lika illa eller ännu värre. Det tar sig ett uttryck i särskilt frän kritik av betande djur.

Han för fram fyra lösningar. För det första skall vi ta så mycket mark som möjligt ur produktion och istället producera livsmedel med modern teknik. För det andra måste det mesta eller all djurproduktion upphöra. Däremot skall vi odla en del grönsaker och flerårig spannmål, veganskt, de är förslag nummer tre och fyra. Varför det är viktigt att producera fett och protein i fabriker medan man skall få sina kolhydrater och fibrer från perenn spannmål och vitaminer från grönsaker förklarar han inte. Det går ju precis lika bra att framställa vitaminerna syntetiskt. Men jag antar att han helt enkelt gillar bröd, pasta och grönsaker mer än biff och olivolja?

George Monbiot är inte precis den förste som tar avstånd från jordbruket. Många före honom, till exempel Jared Diamond och Yuval Noah Harari  har framställt jordbruket som det ursprungliga syndafallet, ett episkt misstag. Övergången från samlare och jägare till jordbruket hade flera negativa effekter exempelvis mindre näringsrik kost och inledningsvis betydligt kortare livslängd. Många agro-ekosystem är förenklade och fattigare än naturliga ekosystem och i många fall har jordbruksproduktionen inte varit långsiktigt uthållig.

Ett flertal civilisationer anses/påstås ha kollapsat på grund av ett ohållbart jordbruk.  Även om det kanske inte alltid är en korrekt analys så är det säkert en viktig orsak. Men vi bör tänka på att det som gjort de flesta högcivilisationer till vad de varit är ett starkt hierarkiskt och auktoritärt samhälle där bönderna har varit under hård stress. För de första skall de inte bara föda sig själva utan också ett stort antal soldater, herrar, präster, byråkrater och kungligheter. För det andra skall de betala skatt eller liknande till någon form av härskare, lokal eller central eller både och. För det tredje var de oftast tvingade att förse makten med arbetskraft för byggande av slott eller tempel, som soldater eller annat. Detta tvingade bönderna att överexploatera sina resurser, sin mark och sina egna kroppar. Det gjorde det också omöjligt att investera för att förbättra produktionen och dömde bönderna till en erbarmlig existens.

Men denna historia skymmer också det faktum att de flesta traditionella jordbrukssystem har varit mycket uthålliga och att bönder över hela världen har anpassat sina system till de ekosystem de levt i och också klarat av betydande förändringar i klimat. De självhushållande bönderna producerade för sina egna behov och näringsämnena cirkulerade lokalt. Många av de asiatiska risodlingssystemen, tropiska skogsträdgårdar, sydeuropeiska silvopastorala landskap, Nordens betesbaserade blandjordbruk, pastoralister av många olika slag (inklusive renskötare), aztekernas chinampas, hopiindianernas jordbruk, fäbodbruk visar alla att “hållbarhet har varit så självklart att man inte ens behövde ett ord eller en teori för det” som miljöhistorikern Joachim Radkau skriver i Natur and macht. Och fortfarande driver många bönder ett på det stora hela uthålligt jordbruk.

Många av dessa jordbruk utgör också utomordentligt rika ekosystem, där naturbetesmarkerna är det främsta exemplet. Just de marker som George Monbiot tycker är allra värst.

Monbiot klassar betande djur som extremt ineffektiva. Och visst kan man se dem som ineffektiva om man bara ser dem som produktionsmaskiner. Betande kor eller får måste äta mellan fem (vid mjölkproduktion) och tjugo gånger mer (vid köttproduktion) mat än det de producerar för oss* och det kan vara ännu mycket mer om de betar magra marker och växer långsamt eller producerar litet mjölk. Men den matematiken bortser från flera viktiga förhållanden. Det första är att vi inte alls kan äta det som de betande djuren kan äta. Det andra är att kvaliteten på de livsmedel vi får från djuren är mycket hög, inte bara högre än gräset utan högre än från så gott som alla vegetabilier. Det tredje är att ungefär hälften av det djuren äter kommer ut som gödsel i andra änden. Om djuren är på stall kan vi ta tillvara gödseln och använda den för att odla mer växter, om djuren går och betar så är gödseln mat för mängder av andra organismer.

Våra kor har svårt att acceptera att de skulle vara miljöbovar  

Betande djur behöver mycket mark, men de lämnar också plats för mängder av andra arter på samma mark. Man räknar med att de betande djuren tillgodogör sig endast ungefär 15 procent av växtligheten på naturbetesmarker globalt. De siffror som ofta uppges som ”betesmark” globalt representerar inte mark som faktiskt betas av tamdjur utan mark som det huvudsakligen växer gräs på. Enligt nyligen publicerad forskning så är det endast en tredjedel av gräsmarkerna i världen som faktiskt betas av tamdjur dvs större delen av världens gräsmarker är redan tillgängligt för vilt. Om det finns litet vilt på all denna mark beror det i huvudsak på jakt och inte på att kor eller får har trängt ut det. Monbiot och många andra ser rewilding och naturskydd som ett alternativ till betande djur, men det är en falsk dikotomi. Betande tamdjur kan mycket väl samsas med mängder av annat vilt. 27 % av de skyddade områdena i världen är gräsmarker och många betas av tamdjur. Nästan all skyddad mark i Sverige är renbetesmark. Självklart kan vi inte föda hela världens befolkning på huvudsakligen kött och mjölk från betande djur, men de kan faktiskt utgöra en betydande del av kosten. Både i Sverige och globalt torde det kunna motsvara den nuvarande konsumtionen av kött och mjölk från idisslare.

På det stora hela är Monbiots bredsida mot jordbruket som människans främsta försörjning missriktad. Han borde ha hållit sig till den generella kritiken av kapitalismen där hans analys är skarp. I en artikel 2021 karakteriserar han kapitalismen som ett ekologiskt pyramidspel.  

 

I den här artikeln (på engelska) utvecklar jag min kritik av den labbmat som Monbiot förespråkar samt kommenterar vegansk odling och odling av perenna grödor.

Mer: För en tid sedan deltog jag i en debatt med Walter Willett, George Monbiot, Hindou Oumarou Ibrahim och Julia Lernoud som man kan se här. Jag deltog också nyligen i ett panelsamtal hos AGFO om ”Mat utan bonde”.

 

 

* Uträkningarna om utbytet från djuren kommer från rapporten Koll på kolet och är därför baserad på fodrets och matens kolinnehåll och inte kg foder. Kolinnehållet motsvarar i stora drag ”kalorier”.

Tuesday, 5 July 2022

Gruvdrift på jorden?

I Agrar revolution, jordbruksproduktionen i Uppsala och Västmanlands län 1750-1920 redogör Mats Morell för den snabba ökningen av jordbruksproduktionen i de två länen. Särskilt under andra halvan av 1800-talet var den mycket imponerande. Jag har i tre tidigare artiklar redogjort för Morells bok. Huvudprocessen som låg bakom den imponerande ökningen av produktionen var att man plöjde upp ängsmarker till åkrar och införde ett växtföljdsjordbruk. Jag tänkte här gå in på något som Morell bara nämner i förbifarten men som kanske hade större betydelse för den ökade produktionen,

När vi talar om ängsmarker tänker nog de flesta på en mager hårdvallsäng med en rik blomsterprakt. Men många ängsmarker var strandängar och våtmarker där vass och olika gräs dominerar. Båda typerna användes för slåtter på 1800-talet och båda typerna äng odlades upp. Det var sannolikt betydligt mindre arbete med att odla upp hårdvallsängarna om de inte var för steniga, medan de våta ängarna krävde dikning. På vår lilla gård mellan Uppsala och Sala är större delen av vår åkermark före detta våtmark eller sjöbotten. I mitten på 1800-talet sänktes Strandsjön runt vilken våra marker ligger. Det var inget unikt för den här bygden utan dikning av våtmarker och sjösänkningar var mycket vanliga och understöddes av staten.

Jag har inte lyckats hitta statistik på hur stor andel av ängarna som plöjdes upp som var våta marker och hur stor del av dikningarna som fick fram alldeles ny jordbruksmark och hur mycket som främst handlade om att möjliggöra plöjning och odling av sådant som tidigare var slåttermark. Men det är sannolikt att större delen av de arealer som plöjdes upp efter dikning hade skördats för hö tidigare. I romanen De knutna händerna beskriver Vilhelm Moberg dikningen av Bäckamaderna och hur huvudpersonen Alfred (som förvisso var motståndare till projektet) skulle kunna bärga hundra tunnor havre istället för trettio lass dåligt hö om marken dikades.

När man dikar och odlar upp mullrika våtmarker så påbörjas en process där det organiska materialet bryts ned av biologiska processer och går bokstavligen talat upp i luften. Det är därför dessa marker idag utgör det svenska jordbrukets främsta utsläpp av växthusgaser. Men nedbrytningen av mullen leder också till frigörelse av näringsämnen. En del av dem lakas ut, annat går upp i luften, men mycket blir tillgängligt för växterna.  Många mulljordar levererar än idag, mer än hundra år efter att de dikats ut, 50-70 kg kväve till grödorna varje år, dvs allt kväve som behövs för att  säkra mycket goda skördar i 1800-talets perspektiv.

Morell nämner detta i sin bok: ” De marker som nu togs i anspråk hade ofta betydligt högre halt av organisk substans än de gamla åkrarna, vilket innebar en omsättningsstegring och mobilisering av organiskt bunden växtnäring, främst kväve.” (sid 186) Men han utvecklar sedan inte detta något mer.

Precis som Morell och de flesta andra brukar jag lägga tyngden på införandet av växtföljdsjordbruket som drivande i produktionsökningen och inte minst odlingen av klöver i vallarna som ett sätt att binda tillräckligt mycket kväve för odlingssystemet. Och det är ingen tvekan om att det var viktigt, men kanske spelade denna indirekta kvävegödsling från dikade mulljordar minst lika stor roll? Det vore ju heller inget unikt för Sverige utan stora delar av världens bördigaste jordar är ett resultat av dikning av kärr och våtmarker.  Och det finns andra situationer där även torra jordar har ackumulerat stora mängder organiskt material. Både den amerikanska prärien och de berömda svartjordarna i Ukraina och Ryssland har haft höga andel mull och en betydande leverans av näringsämnen från mullen som bryts ned har en stor betydelse för dessa jordars goda skördar.

Svartjord i Ukraina, foto Gunnar Rundgren

I det långa perspektivet är detta dock inte uthålligt utan är en form av gruvdrift av jordarna. Det ger ett mindre hoppfullt och mindre smickrande perspektiv på den agrara revolutionen. Det underminerar delvis mina och andras påståenden om hur produktivt och hållbart detta nya växtföljdsjordbruk var och fortfarande kunde vara. Men vi vet inte hur viktigt denna kväveleverans från mulljordarna var för den agrara revolutionen och skördeökningarna. Man borde kunna kvantifiera det genom en kombination beräkningar ”uppifrån” där man räknar på marginalskördarna som kan hänföras till kväveleverans från mulljordar och detaljerade beräkningar byggda på data från valda gårdar, byar eller bygder. En snabb överslagsberäkning visar att 300 000 hektar mulljord skulle ha kunnat leverera 20-30 tusen ton kväve årligen. 1,2 miljoner hektar vall med 20 % klöver skulle kunna fixera kring 50 tusen ton kväve.* Värdena kan jämföras med ungefär 140 tusen ton konstgödselkväve som används idag. Överslagsberäkningen antyder att kväveleveransen från mulljordarna kan ha spelat an stor roll, men inte lika stor som växtföljdsjordbruket.

Ett litet större perspektiv: Utöver svedjebruk kanske det finns andra former av ”temporärt” jordbruk som sträcker sig över århundraden eller som sträcker sig över kontinenter? Lössjordar är i stort skapade av att damm från andra områden ansamlats. Nildalens rika skördar är ett resultat av erosionen uppströms där stora mängder näringsämnen förs ner med vattnet (I alla fall innan de började bygga en massa dammar). David Montgomery skriver i sin bok Dirt: the erosion of civilizations att många områden gått igenom flera cykler av odling omväxlat med annan vegetation, exempelvis har Schwarzwald i Tyskland varit uppodlat tre gånger under historien för att återgå till skog. I vår sjö utvecklas nu nya våtmarker vid stranden av sjön och utefter. En hel del av näringsämnena och det organiska material som kommer med dikena som rinner igenom våra och andras marker (vi ligger sist i ett ganska stort dikningssystem som också omfattar en hel del skog) verkar ackumuleras i nya marker när sjön gradvis växer igen. Kanske dessa i sin tur kommer att dikas om två hundra år?

 

Beräkning: Mulljordarna torde ha levererat mer när de var nyplöjda än nu 100 år senare, kanske uppemot 100 kg N per hektar och år (300 000 * 100 kg = 30 000 ton). Exakt hur stor arealen var vet jag inte, men brukar säga att 10 % av den nuvarande åkerarealen (2,5 miljoner hektar) är mulljordar. Åkerarealen vid senare delen av 1800-talet var cirka 3,5 miljoner hektar. För vall räknas med 40 kg N per hektar och år i genomsnitt. Man odlade vanligen vallarna i tre år och klöverandelen var sannolikt högre än 20 % de första åren men lägre det sista året. Beräkningen bygger på en tredjedel vall och 40 kg.

Friday, 1 July 2022

Mer att äta - flera människor

Det här är tredje artikeln som bygger på Mats Morells bok Agrar revolution. För att förstå resonemangen här bör du helst ha läst de två andra (del 1 och del 2). Morells bok Agrar revolution visar tydligt att produktionen ökade kraftigt under 1800-talet, särskilt den senare delen. Övergången till ett växtföljdsjordbruk ökade produktionen utan att öka arealen nämnvärt.* Däremot ökades arbetsinsatserna avsevärt, man lade helt enkelt ner mer arbete på jordbruket än tidigare. Samtidigt framställs 1800-talet som en tid av misär då folk svalt och miljoner tvingades emigrera. Hur hänger det ihop? Ökade befolkningen ännu snabbare?

Befolkningen i Uppsala och Västmanlands län var relativt stabil fram till mitten på 1800-talet då ökningstakten snabbt gick upp. Den sammanlagda befolkningen var 272 000 personer vid 1800-talets slut, ungefär lika mycket som i Stockholms stad vid samma tid.

Om vi jämför produktion och befolkningsutveckling kan vi se att livsmedelsproduktionen i de två länen ökade betydligt snabbare än både befolkningen i de aktuella länen och för riket i stort under den period som Morell anser var den verkliga revolutionstiden, dvs senare delen av 1800-talet. Inte bara bruttoproduktionen ökade utan andelen animaliska livsmedel ökade ännu snabbare (se denna artikel), vilket ytterligare förbättrade näringstillståndet.  


Ofta framställs jordbruksutvecklingen som att ökad produktion tvingas fram av att fler munnar behöver mättas. Så går ju resonemangen också idag. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att läsa ut en sådan process ur dessa data. Livsmedelsproduktionen ökade snabbare än befolkningen och ökningen av produktionen skedde tidigare än det ökade antalet munnar. Man skulle rent av kunna dra slutsatsen att befolkningen ökar för att livsmedelstillgången ökar. Tillräcklig tillförsel av mat av skaplig kvalitet är trots allt en förutsättning för en ökad befolkning. Ett sådant scenario är faktiskt mycket mer sannolikt och något som vi utan tvekan tillämpar i synen på andra arters population.

Det finns ju också möjligheten att både befolkningen och livsmedelsproduktionen ökar på grund av en eller flera andra faktorer. Morell resonerar om att politiska och sociala förändringar gjorde att bönderna fick behålla en större del av det överskott de producerade vilket motiverade dem att producera mer och gav dem kapital för nödvändiga investeringar. Utvecklingen av marknader gav bönderna möjligheter och incitament att öka produktionen. Laga skiftet gjorde det också möjligt för enskilda bönder att utveckla sitt jordbruk utan hänsyn till andra bybor. På ett mentalt plan kan också upplysningen och uppfattningen att man faktiskt kunde förändra sin situation spela roll.

Huvuddelen av produktionsökningen kan förklaras med att man lade ner betydligt mer arbete i jordbruket, dvs inte att man ökade produktiviteten per timme. Åkerbruket var mer arbetskrävande än ängsbruket och nya grödor som potatis och rotfrukter gjorde att man arbetade under en längre tid. Industrialiseringen gjorde också att en rad produkter som tidigare hade producerats i hushållen eller i byarna nu kunde köpas på marknaden. Redskap, spik, hästskor, tyger och mycket annat som tidigare gjordes i byarna kunde nu köpas och därmed kunde man lägga ner mer tid på själva jordbruket samtidigt som man måste producera ett överskott för att kunna köpa in dessa varor. Jordbruksbefolkningen drogs på detta sätt in i en specialisering och en marknad som redan på 1800-talet i viss mån blivit global, med järnprodukter, socker och tyger som viktiga komponenter.

Denna förändring är en viktig orsak till den ökade produktionen och sannolikt också till den ökade befolkningen, eftersom den bröt upp äldre samhällsstrukturer som strävade efter stabilitet. Eller med Marx ord: ” Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning" (Kommunistiska manifestet 1848).

*

Med detta i bakhuvudet kan det vara värt att diskutera några vanliga (miss)uppfattningar om förhållandena i 1800-talets Sverige:

Svälten

Man framställer det ofta som att svälten 1867-1869 skulle ha orsakats av brist på livsmedel. På sjuttonhundratalet var Sverige nettoimportör av spannmål medan under 1800-talet exporterades vanligen cirka 5 procent av spannmålsskörden. 1869 exporteras exempelvis nästan 200 000 ton spannmål, 14 000 nötkreatur och över 1000 ton smör. Ännu mer exporterades 1867 medan exporten av spannmål var lägre 1868. Likväl uppgick den till 130 000 ton medan 16 000 nötkreatur och 1500 ton smör exporterades (Jordbruket i Siffror 1866-2007).

Nödåren sammanföll inte bara med dåligt väder utan också med att andelen obesuttna, fattiga människor på landsbygden var som störst, cirka hälften av hushållen var jordlösa, torpare, backstugusittare, fattighjon mm (Den agrara revolutionen, Carl Johan Gadd 2000). Till skillnad från bönderna var de hänvisade till marknaden för sitt livsmedelsbehov. Men marknaden hade inget intresse av att förse dessa med mat eftersom de inte hade några pengar. Det är precis samma situation idag – på global nivå finns det ingen brist på mat men de som är fattiga har inte råd att köpa den.

Emigrationen

Det finns heller inget som tyder på att livsmedelsbrist skulle varit en drivkraft för den stora emigrationen. Det var en våg som sammanföll med svältåren, men utvandringen var inte främst från de län som drabbats av svält och utvandringen var väldigt mycket större under de följande årtiondena när livsmedelsproduktionen ökade kraftigt. Lika litet som det är svältande människor som flyr till Europa idag var det svältande människor som hade råd och möjlighet att utvandra till Amerika. Emigrationen drevs främst av proletariseringen av befolkningen, de snabbt sjunkande priserna på transporter och kanske ännu mer av löftet om en bättre tillvaro på andra sidan Atlanten. De flesta utvandrarna den senare delen av 1800-talet var unga ogifta människor och inte bondefamiljer som Karl Oskar och Kristina i Mobergs Utvandrarepos. Tvärtom så var utvandringen av hela familjer vanligare från städerna än från landsbygden

Konstgödseln

Ännu mer absurt blir det när man talar om att användningen av konstgödsel skulle vara orsaken till att svält inte inträffade i Sverige efter 1869. Konstgödselanvändningen var liten ända till det sista decenniet av 1800-talet och tog riktig fart först efter andra världskriget (Jordbruket i Siffror 1866-2007).

Mekaniseringen

Morell visar att mekaniseringen spelade en mycket liten roll för den ökade livsmedelsproduktionen. Den spelade en roll senare för att minska arbetsinsatserna i jordbruket och frigöra arbetskraft för den växande industrin.

*

Betydelsen idag

Det är en vanlig missuppfattning att det är en växande befolkning och dess konsumtion som driver jordbrukets utveckling. Det har vi visat tydligt att så inte var fallet under 1800-talet i Sverige och det finns inget som tyder på att det är så nu heller. Trots en fördubbling av världens befolkning de senaste femtio åren ökade produktionen på världens åkrar från 3760 kcal per person och dag 1960 till 5740 kcal per person och dag 2012 (precis som i Sverige på 1800-talet sammanfaller denna utveckling också med en ökande andel animaliska livsmedel). 


 

Att produktionsökning inte drivs av nöd eller verkliga behov är ju rätt uppenbart när man ser till produktion på andra områden, så varför skulle det just gälla livsmedel? Den här missuppfattningen har sin ideologiska rot i föreställningen att utvecklingen i en marknadsekonomi styrs av konsumenten. Men konsumentens makt i marknadsekonomin är mycket liten. Föreställningen att utvecklingen är konsumentdriven är dock viktig för att rättfärdiga systemet eftersom det ger marknadsekonomin en demokratisk kappa att svepa in sig i.

 

* Det finns ett annat perspektiv på detta vilket jag tänkte diskutera i min sista artikel.

Thursday, 23 June 2022

Mer av allt - särskilt mjölk. Sveriges jordbruk på 1800-talet

I en tidigare artikel redovisar jag de stora dragen av Mats Morells bok Agrar revolution. Här tänkte jag gå in på mer detalj runt omfattningen på livsmedelsproduktionen och fördelningen mellan animalier och vegetabilier. Bakgrunden är alltså ett jordbrukssystem i stark tillväxt med en övergång från äng-är-åkerns-moder jordbruk till ett växtföljdsjordbruk där odlingen av foder och grödor för human konsumtion är integrerade i samma växtföljder. Odlingen av vall möjliggör betydligt högre skördar också av spannmål. 

Enligt Morells beräkningar ökade produktionen av vegetabiliska livsmedel kraftigt fram till mitten av 1800-talet, men efter 1850 minskar vegetabiliernas andel i produktion och kost medan animalieproduktionen växer kraftigt. Detta sker alltså samtidigt som man plöjer upp ängar i rask takt. Det som förvånar mig mest är hur stor andel av den ökade spannmålsskörden som används som foder. Den kraftiga ökningen av havreodlingen kan inte förklaras med övergång från oxe till häst som dragdjur för antalet hästar i Uppsala län var inte högre i början på 1800-talet än vid slutet. Utan det beror dels på export av havre (till engelska hästar) och ökad användning av havre till foder till kor. 


I Uppsala län nästan tredubblades animalieproduktionen på den senare halvan av 1800-talet medan den fyrdubblades i Västmanland. Ökningen av animalieproduktionen under senare hälften av 1800-talet sammanfaller med en ökad totalproduktion. Den sammanfaller också med en mycket kraftig befolkningsökning under samma period (trots samtidig stor utvandring). I Uppsala län gick den totala kaloriproduktionen per person och dygn från cirka 4000 kcal i början av 1800-talet till mer än 5000 kcal i slutet av århundradet, medan den i Västmanland gick från cirka 3000 kcal till cirka 4000 kcal (tabell 11.2).  

Andelen animaliska livsmedel sjönk fram till mitten av 1800-talet och var som lägst 15 procent i Uppsala län 1860 och 28 procent i Västmanland 1825 (se tabell 11.2) för att sedan öka kraftigt till 31 procent 1906 i Uppsala och hela 54 procent 1916 i Västmanland. Den nivån är mycket högre än dagens animaliekonsumtion som var 28 procent år 2020 enligt Jordbruksverkets statistikdatabas. 

Det är värt att notera hur viktig mjölken är i detta, 89 procent av kalorierna från animalier utgjordes av mjölk i Uppsala län 1916 (tabell 10.10). Mjölkandelen var lägre i Västmanland beroende på att köttkonsumtionen var betydligt högre i detta mer skogsbetonade län. Konsumtionen av fläsk stod, enligt Morell, för ungefär 30 % av animalierna i Västmanland medan den var bara 4 % i Uppsala län. Jag hittar ingen förklaring och tillåter mig att tvivla litet på att uppgifterna är korrekta. Även idag spelar mjölk en betydligt större roll i kosten än nötkött, både i Sverige och globalt.

Observera att siffrorna här baseras på produktion och inte konsumtion. Handel var ju inte alls lika utvecklat vid den här tiden men det förekom en rätt omfattande import av socker och export av spannmål och senare smör. Det är sannolikt att man från Uppsala exporterade en hel del spannmål och kanske smör, oxar och fläsk från Västmanland. Det skulle betyda att skillnaderna mellan länen vad gäller konsumtionen inte var lika stor, dvs animalieandelen i Uppsala var sannolikt högre medan den var lägre i Västmanland. 


Resonemangen här rör Västmanlands och Uppsala län. I ett land som Sverige finns det givetvis stora variationer, och man ser ju att det var stora skillnader mellan de studerade delarna av Uppsala län och Västmanlands län också.

Den långsiktiga trenden i Sverige är att animaliernas andel av kosten motsvarade ungefär en tredjedel (Palm, Sverige 1570) i slutet av 1500-talet för att stadigt minska fram till 1800-talet då deras andel ökade snabbt igen för att vara återigen en tredjedel i början på 1900-talet. Animaliekonsumtionen peakade någon gång i mitten på 1900-talet och ligger idag strax under en tredjedel. Påståendet att animaliekonsumtionen i Sverige skulle ha ökat kraftigt är helt enkelt felaktig (om man av propagandaskäl vill framställa en ökning så använder man 1990 som basår för då var animaliekonsumtionen som allra lägst medan den ökade kraftigt i samband med EU-inträdet, en effekt av betydligt lägre pris).  

 

I nästa inlägg tänkte jag diskutera hur denna utveckling hänger ihop med befolkningsökningen. Berodde den kraftiga befolkningsökningen på 1800-talet på att det producerades mer mat eller producerades det mer mat för att man måste göra det för att föda en växande befolkning. Alternativt, berodde både befolkningsökningen och den ökade produktionen på andra faktorer?