Mer mjölk skall exporteras

Som framgår av en artikel i Land lantbruk planerar Arla att mer mjölkprodukter skall exporteras från Sverige.

 Det kan ju verka förvånande när vi får höra att svensk mjölkproduktion minskar och att den inte kan konkurrera på världsmarknaden. Men lustigt nog så kan Arla göra goda affärer på att exportera stora delar av den svenska mjölkproduktionen som mjölkpulver. Arla är också en storimportör av mejeriprodukter, främst ost, till Sverige. Jag diskuterar detta i mer detalj i den här artikeln.

I den offentliga debatten runt beteskravet tas denna import av ost upp som ett uttryck av att svensk mjölkproduktion inte kan konkurrera (och att konsumenterna inte bryr sig) och att nio av tio mjölkbönder har lagt av de senaste årtiondena. 

Om man kan konkurrera på världsmarknaden med en bulkprodukt som mjölkpulver är det knappast mjölkproduktionens bristande konkurrenskraft som är problemet. Och att Arla väljer att lägga en del av ostproduktionen för den svenska marknaden i Danmark är knappast något som de svenska konsumenterna kan lastas för. 

Den uppblossande debatten om mjölkkornas rätt att beta framställs ofta som en konflikt mellan djurskydd och lantbruket, men det handlar egentligen om huruvida fortsatt industrialisering och globaliserade marknader skall styra jordbruket eller som Ann-Helen Meyer von Bremen uttrycker det, Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker? Jag resonerade om detta i en debattartikel i Svenska Dagbladet häromdagen  (hela texten finns nedan): 

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1 000 kor eller mer, vilket är det nya idealet. Beteslagen bromsar därmed den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk.

Tyvärr är kårandan så stark inom lantbruket att man föredrar att peka finger åt konsumenterna och politiken istället för att ifrågasätta den industriella och kapitalistiska logik som trots allt är orsaken till att större delen av mjölkgårdarna har lagts ned. Och som deras egna mejerier är stora spelare i. 

Det är också trist att media inte förmår att göra sitt jobb genom att gräva under det som sägs offentligt och visa de verkliga drivkrafterna som styr. 

 

Debattartikeln i Svenska Dagbladet: 

Urholka inte betesrätten - utöka den till alla kor

Bristande konkurrenskraft och ett minskat antal kor och gårdar är motiven till djurskyddsutredningens förslag att ta bort svenska mjölkkors rätt att beta. Utvecklingen har onekligen varit dramatisk, med bara halva antalet mjölkkor idag jämfört med för fyrtio år sedan och en minskning av antalet mjölkgårdar med mer än 90 procent. Men minskningen av antalet mjölkgårdar och av antalet kor har inte drivits av betesrätten utan av 1) att gårdarna blir allt större, 2) att korna mjölkar mer, 3) att arbetssituationen på små gårdar är tuff 4) att Sverige släppte självförsörjningen vid EU-inträdet, 5) marknadsledarens affärsmodell som inte medger ett svenskt mjölkpris till bonden oavsett betalningsviljan på den svenska marknaden, samt i viss utsträckning också 6) minskad konsumtion av mjölkprodukter.

Att svensk mjölkproduktion generellt inte skulle vara konkurrenskraftig rimmar illa med att stora delar av den svenska mjölkproduktionen exporteras. Med de vinstkrav som mejerierna ställer på verksamheten skulle de knappast acceptera att den stora svenska exporten av bulkprodukten torrmjölk skulle gå med förlust. Att enskilda mindre företag har en svag lönsamhet och en tuff arbetssituation är däremot uppenbart men detta har inget direkt samband med beteskravet.

I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1000 kor eller mer, vilket är det nya idealet. Beteslagen bromsar därmed den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk. Detta konstaterar också utredningen, men ser det som en fördel att företagen blir ”färre och större”. Eftersom man heller inte kan kombinera betesdrift med en extremt hög produktion per ko, fungerar betesdriften också som en broms på kornas avkastning, något som i sig bara är bra och leder till flera djur, inte färre.

Utredaren hävdar att betesrätten begränsar möjligheten att få marknaden att betala att korna betar eftersom det är ett lagkrav. Men svenskt gris- och nötkött, svenska äpplen och många andra produkter har lyckats skapligt bra med att etablera ett högre pris än importen utan att ha några krav utöver lagstiftningen. Erfarenheterna från andra länder stöder inte heller antagandet att merbetalning för betesmjölk skulle ha någon större betydelse. Ekologisk mjölk finns också redan där kor får gå ute betydligt mer än vad lagen kräver.

Det enda någorlunda bärande argumentet för att ta bort betesrätten är att det skulle förenkla införandet av ett statligt stöd för betesdriften, beroende på att EU:s regler förbjuder stöd för sådant som krävs i lag. Man skulle dock ganska enkelt kunna komma runt detta bara viljan fanns, exempelvis att rikta stöd till marken i stället, eftersom det inte är ett lagkrav att mark betas. Då skulle också de vars kor betar mycket, gynnas mer än de som bara ”rastbetar”. Det skulle också bli ett stöd för att släppa ut tjurarna på bete samt för fårskötseln. Ett annat alternativ som föreslagits är att man ger stöd för de som låter korna beta en något längre tid än det som lagen kräver.

Det är sant, som utredaren säger, att moderna lösdriftsladugårdar rent funktionellt sett är goda miljöer. För den som sett kor på bete råder det dock knappast någon tvekan om att kor mår bra av att beta. Utöver det så är det mycket bra för marken och den biologiska mångfalden – många lever av komockor. Utredningen berör inte med ett ord EU:s naturrestaureringslag vilken kommer att kräva betydande utökning av naturbetesmarkerna i Sverige. För detta krävs betydligt fler betande djur. Betesrätten får inte urholkas utan borde utökas till att omfatta alla nötkreatur – inte minst de tjurar och kalvar som i dag föds upp i stall.

Gunnar Rundgren, författare, konsult och småbrukare (med dikor)

 

Skarpa mål ger svarta hål

I Svenska Dagbladet i måndags skrev Peter Wennblad en ledare* om biståndet och kallar det för statens svarta hål. I sak handlar det om att Sida (medvetet eller omedvetet) har friserat sina redovisningar om hur många jobb som skapats av olika biståndsprojekt.  Det hela rapporterades också  av radion. 

Jag har ingen annan åsikt i sakfrågan än att redovisningar givetvis skall vara korrekta.Men, det är inte alls okomplicerat att skapa sysselsättning eller att mäta vilken sysselsättning som skapats av ett visst projekt. Jag återkommer till det.

Det finns dock ett allvarligare underliggande problem med hur biståndet definieras och styrs, och där faller ansvaret minst lika mycket på regeringen. Bilden visar utdrag ur regeringens regleringsbrev till Sida 2023 och visar hur Sida skall rapportera om resultaten på ett mycket stort antal områden. Rapporteringskraven förtydligas och utökas sedan i ett stort antal "strategier" som antagits av regeringen. 51 stycken sådana strategier har antagits sedan 2020. 

 

Historiskt sett har man lagt till fler och fler mål, eftersom det är mycket svårt att ta bort ett mål när man väl har antagit det ("Vad menar du skall vi inte jobba för jämställdhet/inkluderande ekonomisk utveckling/demokrati? Vilket svek!"....). Och varje ny regering vill ju sätta sin prägel på biståndet.

Sida i sin tur lägger över ansvaret för att uppfylla målen på de olika projekten och program man stödjer. De som arbetar på fält ägnar en oproportionelig tid åt att rapportera om uppfyllande av mål som projekten egentligen har mycket litet inflytande över. Och man tvingas göra sidoaktiviteter som bara distraherar. Detta är inget speciellt för Sida utan så gott som allt bistånd fungerar så (EU:s bistånd är ännu värre!). Jag jobbade själv med bistånd, med Sida, FN-organisationer, Världsbanken och diverse organisationer inom civilsamhället under knappt 20 års tid och kunde uppleva hur många olika mål och krav som skulle uppfyllas och hur man var tvingad att göra och rapportera om meningslösheter. Att tro att man i begränsade insatser för att hjälpa bönder hitta en marknad för sina produkter också skall kunna utmana djupt kulturellt betingade könsroller, stärka demokratin eller motverka aids på ett mätbart sätt är helt enkelt orealistiskt.

Men det är inte bara ett problem med de många olika målen utan också med målstyrning i sig. Stora delar av den offentliga sektorn i Sverige och många andra länder präglas av en övertro på målstyrning. Jag skall inte utveckla alla problem med detta, Susanna Alexius vid handelshögskolan skriver följande i en forskningsöversikt om mål och resultatstyrning (jag har ersatt förkortningar med de hela orden i citatet). 

På senare år har kritiken tilltagit vad gäller New Public Management och tillämpningen av mål- och resultatstyrning i offentlig sektor. Dels har kritikerna pekat på att de många justeringarna och anpassningarna av modellerna för att bättre passa offentliga organisationer indikerar att mål- och resultatstyrning i själva verket inte erbjuder dem någon enkel helhetslösning. Dels har kritikerna  uppmärksammat att införandet av mål- och resultatstyrning kommit att innebära en gradvis förskjutning av organisationskulturen från fokus på breda och långsiktiga allmänna nyttor till en mer kortsiktig och finansiellt präglad företagslik resultatkultur.

Jonna Bornemark har också i böcker och artiklar på ett förtjänstfullt sätt visat på bristerna med att låta målstyrning dominera offentliga verksamheter.

Och målstyrning är ännu sämre i bistånd än i skötseln av skolor och sjukhus. Att försöka styra biståndet genom skarpa, smarta, mätbara och konkreta mål låter kanske bra men det uttrycker endast en brist på förståelse av att "utveckling" i första hand handlar om processer och institutioner och inte uppfyllande av mätbara mål. Målstyrningen och de extrema kraven på rapportering har också haft bieffekten att styra biståndets genomförande till mycket stora program och organisationer och en handfull multinationella biståndskonsulter. Även ideella och humanitära organisationer får utveckla en hel kader av biståndsproffs för att hantera detta, och tappar på det sättet ofta både det engagemang och lokala förankring som är motivet för att slussa bistånd genom dem.

De många målen som biståndsgivarna har står också i konflikt med tanken om lokalt "ägarskap", dvs att det är "mottagarna" som skall prioritera och genomföra det som biståndet vill uppnå. Det betyder att misslyckande byggs in redan när projekten börjar eftersom mottagaren egentligen vill åstadkomma något annat än givaren, men är tvingad att spela med för att få några pengar.

Många gånger tidigare har ministrar försökt sätta sin prägel på biståndet, ungefär som de försöker revolutionera skolan. Ofta ställer de till med mer skada än nytta (precis som med skolan). Särskilt de moderata biståndsministrarna har haft en väldigt militant profil. Under Alliansregeringen var det Gunilla Carlsson som hade det som en sport att kritisera sin egen myndighet. För att strö salt i såren blev hon utsedd av denna regering till styrelseordförande i Sida. Det finns också en underliggande strävan hos moderaterna och sverigedemokraterna att minska biståndet. Att ge bilden av att biståndet är ineffektivt är givetvis ett kraftfullt verktyg för detta. Peter Wennbergs ledare visar hur UD läcker för att underminera biståndet.   

Bistånd är svårt. Det är riskabelt i betydelsen att man ofta misslyckas. Och även om insatserna i sig varit lyckade kan naturkatastrofer och krig snabbt svepa bort resultaten. Se bara på de miljarder av bistånd till Palestina (om de varit lyckade kan i och för sig ifrågasättas, men det kan också orsakerna) som nu bombats till grus eller det enorma biståndet till Afghanistan för att bland annat stärka kvinnor rättigheter och möjligheter som omintetgjorts. På samma sätt som socialbidragstagare, bostadsbidragstagare, pensionärer eller barnbidragstagare ibland super upp eller spelar bort sina pengar kommer de som på olika sätt kan få biståndsinsatser göra det ibland. Det är givetvis ingen ursäkt för ineffektivitet, korruption eller allmän slapphet. Men man får vara beredd på att det händer.

Att tro att biståndsinsatser överhuvudtaget skulle kunna skapa ett mätbart antal nya jobb betyder att man inte har förstått hur utveckling sker. Inte ens i välordnade Sverige är det enkelt att skapa jobb. Det är heller inte lätt att få klarhet i hur många jobb som skapats av olika insatser. Det brukar vara ett vanligt trätoämne mellan regering (av alla kulörer) och opposition i vilken utsträckning de har skapat sysselsättning, minskat arbetslösheten osv. Tänk bara på en oändlig rad av regionala satsningar eller arbetsmarknadspolitik för att skapa tillväxt och sysselsättning - hur många jobb har de skapat?

 

 

* Tidningarna har mer och mer luckrat upp kategorierna och skillnaderna mellan olika typer av innehåll. Förr var ledare kommenterande och uttryckte tydliga åsikter, medan reportage och bakgrundsanalyser var faktabaserade och åsikter uttrycktes inte (även om man ofta kunde se en tendens mellan raderna). Kolumnister uttryckte personliga åsikter. Nu finns det ledare som Wennblads, både denna och tidigare, som mer liknar granskande reportage. I samma tidning har man intervjuer på ledarplats, och "kommentarer" och diverse andra typer av skriverier. I nyhetsdelarna i de flesta tidningar har man samtidigt alltmer tyckande, uppfostrande och värderingar som uttrycks i texterna och en uppsjö av "rubriker".

Vi har hört det förr

Det finns en uppenbar risk med att bli gammal – att man (jag) litet drygt kan konstatera att det inte är så mycket nytt under solen. I landet som älskar framsteg och innovation vill man verkligen inte höra på gnälliga gubbar som påpekar att för 150 år sedan var så gott som all ekonomi “cirkulär”, matsvinnet var obetydligt och det som blev återfördes till livsmedelskedjan i form av fläsk, och stålet var fossilfritt, fossilfri konstgödsel producerades för 120 år sedan och att det gick lika snabbt, men bekvämare, att resa tåg till Paris för 60 år sedan som idag. Folk bänkar sig framför historieprogram och Dick Harrissons och Peter Englunds böcker säljer bra, men historien verkar bara ses som intressanta historier utan samband med det som händer idag.

Detta är mycket uppenbart i den nyuppblossande energidebatten – eller kanske snarare eldebatten.

Sveriges elbehov, som i dag ligger på runt 140 TWh av de 170 TWh vi producerar på ett år, beräknas öka till 330 TWh till år 2045 enligt  Energiföretagen, som är en branschorganisation för företag som producerar, distribuerar, säljer och lagrar energi. Största ökningen, enligt dem, handlar om ökad elanvändning i industrin där de främsta posterna är:

Omställningen av gruvor, järn-, stål- och metallindustrin: SSAB, LKAB, H2GreenSteel m.fl. ca 114 TWh

Grön konstgödselproduktion: Green Wolverine och Cinis Fertilizer, ca 5 TWh

Batteriproduktion: Northvolt One och Northvolt Two, ca 2 TWh

Elektrobränslen: Liquid Winds Flagship One och Flagship Two, ca 1 TWh

Flygbränsle Vattenfall och SAS, ca 2 TWh

Jag vet inte om de missade det, men datacenter tar ju också väldigt mycket el, kanske i storleksordningen 3 % av den globala elförbrukningen. Användningen av artificiell intelligens är enormt energikrävande och kommer mer än fördubbla energianvändningen i datacenter.

”Vi behöver investera i kärnkraft för kommande generationer. För mer robust el där det behövs när det behövs - inte bara när vinden blåser.” säger Ebba Busch i samband med att regeringen nu vill storsatsa på kärnkraft med statliga lån och garanterat elpris. Mer av allt! är slagordet. Det finns en hel del att säga om de föreslagna subventionerna av kärnkraften som verkar vara en kombination av det sämsta hos marknadsekonomin och planekonomin. Men det är inte det jag vill fördjupa mig i här.

1972 spåddes fyrdubblad elförbrukning

I den ansvariga myndighetens prognos 1972 förutsågs en ökad elförbrukning från 60 TWh till 250 TWh 1990 och man förespråkade därför 24 kärnkraftsaggregat (Bladh 2021). Elförbrukningen 1990 landade dock på cirka 140 TWh* och har varierat måttligt kring denna nivå sedan dess. Inte ens den totala energianvändningen har ökat något att tala om sedan 1970 trots en kraftigt ökad befolkning. Det som har förändrats är fördelningen mellan energislagen där fossila bränslen minskat kraftigt medan användningen av biobränslen och elektricitet från kärnkraft och vindkraft har ökat. En intressant observation är att större delen av utfasningen av de fossila bränslena inte var resultatet av någon klimatpolitik utan hade helt andra grunder.

Om man tittar på tiden före 1970 blir bilden annorlunda. Den totala energiförbrukningen (obs att jag här talar om total energi och inte bara el) låg mer eller mindre stilla mellan 1938 och 1950 för att sedan rusa från cirka 100 TWh per år till 375 TWh per år 1970, en otroligt snabb ökning. Mats Bladh, doktor i ekonomisk historia och docent i teknik och social förändring, förklarar detta med slöseri. En kombination av billig olja och en snabb utbyggnad av vattenkraften gjorde energi otroligt billig. På 1970-talet var det två oljekriser, vattenkraftens fortsatta utbyggnad stoppades efter stora protester (efter att det mesta hade byggts ut) och kärnkraftens framtid var osäker. Då svängde utvecklingen mot effektivisering. Detta gällde särskilt i industrin och för uppvärmning. Också i transportsektorn var effektivisering viktig, men de ökade transporterna åt upp all effektivisering med råge. (Bladh 2021). Effektiviseringarna stannade dock upp efter 1990 ungefär vilken främst kan förklaras med låga elpriser. Dessa var låga på grund av ett överskott på el orsakad av utbyggnaden av kärnkraften samtidigt med effektiviseringen. Att den totala elförbrukningen inte ökade mer trots de låga elpriserna beror sannolikt på avindustrialisering som ett resultat av hyperglobaliseringen som följde på avregleringarna på senare delen av 1980-talet.

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Karin Lexén säger i en intervju i Svenska Dagbladet att: “energieffektivitet är det bästa energislaget vi har” och jag kan bara hålla med. Men, i nästa mening säger hon att “vi behöver mycket billig el snabbt”. Det är dock uppenbart att mycket billig el inte är vägen till energieffektivisering. Jag är och för sig ingen anhängare av en helt marknadsekonomisk syn på mänskligt agerande, men utan tvekan är det så att man blir mer motiverad av att spara in på något som är dyrt än något som är billigt och att nödvändiga investeringar för effektivisering kommer att göras mer om de “lönar sig”.

Jag ser bara på vår egen kåk som läcker som ett såll och därför drar mycket uppvärmning. Trots att vi har tre eldstäder och gratis ved (vi har egen skog, men alla som hugger ved vet att det är mycket arbete också) så slår de direktverkande elementen på när det är kallt. Hade elen varit dyrare hade vi säkert prioriterat tilläggsisoleringen av huset tidigare (jag tror det kommer att ske nästa vår, eller nästa....).

*

Nu är det dock inte alls sannolikt att elen kommer att bli billig. Kostnaden för kärnkraftsel är definitivt inte låg vilket belyses väl av den generösa prisgarantin som nu föreslagits. Många gör stor sak av hur snabbt priserna på solpaneler har sjunkit och hänvisar till ”Wrights Lag” som säger att kostnaderna för att ny teknik sjunker kraftigt med ökad produktion, i det här fallet att solel blir mer eller mindre gratis. Katrine Kielos Marçal utropar exempelvis i DN: ”Tänk er energi mycket billigare än vad den någonsin har varit”. Men att Wrights lag inte är en pålitlig kristallkula är uppenbart om man tittar på kostnaderna för kärnkraft eller vindkraft, eller för en rad andra tekniker. För vindkraft sjönk kostnaderna kraftigt fram till år 2000 för att senare vända upp igen, enligt Energimyndigheten.

Prissänkningen för solceller har heller inte riktigt bekräftat att Wrights lag gäller och själva panelerna är endast en tredjedel av kostnaden för privata solcellssystem. Detta är givetvis en anledning till att det nu byggs många solcellsparker på åkermark eller skogsmark med lägen nära kraftledningar för att man där kan hålla installations- och nätanslutningskostnader låga. Om Katrine Kielos Marçal, mot förmodan, skulle ha rätt betyder det att de stora industrietableringar som bygger på fossilfri el i Västerbotten och Norrbotten är helt missriktade eftersom den fossilfria konstgödseln och det fossilfria stålet mycket bättre borde tillverkas där solen lyser regelbundet och hela året. Med det pris för framtida kärnkraft som föreslås garanteras, 80 öre, kommer de flesta satsningar vara olönsamma.  **

För solel och vindel tillkommer också att lagringskostnader och andra reglerfunktioner kräver allt större insatser och kostnader ju högre andel av energin som kommer från dessa väderberoende kraftslag. En sorts omvänd Wrights lag alltså. Det intressanta är trots allt kostnaderna för användningen av elektriciteten och inte vad solcellerna kostar. För övrigt använde kärnkraftsförespråkarna använde samma argument om den obegränsade och billiga energitillgången på 1970-talet, säger gamgubben.

Många av de storslagna industriprojekten verkar mest handla om att attrahera offentliga bidrag och riskkapital snarare än att vara affärsmässiga. Projekten framställs ofta som unika, meden det i själva verket pågår liknande projekt på väldigt många ställen, gödda av generösa statliga subventioner. Många projekt i Europa har på senare tid övergivits för att USA har mer generösa bidrag. Man verkar i många fall inte räkna med att de ökade kostnaderna för de fossilfria produkterna kommer att minska konsumtionen. Om den fossilfria konstgödseln blir två till tre gånger dyrare, vilket det mesta tyder på, kommer givetvis användningen att minska. Redan nu har några av de initiativ som finns i Energiföretagens lista av satsningar lagts ned (Flagship One i Övik och Northvolt i Borlänge) och många står på bräcklig grund när riskkapitalismen verkar ha tappat stinget.

Med denna bakgrund så får man ta alla prognoser om framtida energianvändning med stora nävar salt. Och samtidigt inse att ”energibehov” är ett lika relativt begrepp som de flesta andra behov.

*

Cui bono?

En fråga som stör mig är att det är få som frågar sig vem som kommer att ha nytta av att vi skall bygga ut elproduktionen. En stor del av den ökade elproduktionen handlar om att producera varor (som det fossilfria stålet) för export eller driva datacenter för användning i andra länder. Vissa säger att det handlar om att solidariskt bidra till världens gröna omställning, men egentligen handlar det ju bara om och att vissa kan tjäna pengar på det. Varför skall det svenska samhället bygga ännu fler vindparker, kärnkraftverk eller nya vattenkraftverk för att göda ett fåtal människors plånböcker? När det visar sig att H2 Green Steel skall importera malmen till det planerade stålverket i Boden faller ytterligare ett argument för etableringen just där och i Sverige. På samma sätt förhåller det sig med de flesta av dessa nya industrisatsningar, det är främst utsikterna om relativt billig fossilfri energi som är argumentet för lokaliseringen.

I slutänden stör det mig kanske allra mest att debatten om energin är så fokuserad på själva energikällan och dess miljöprestanda. Detta perspektiv missar helt vad som händer när vi använder energi. Användning av naturresurser har mer än tredubblats under de senaste fem decennierna enligt en ny rapport från FN:s Resurspanel – Global Resources Outlook 2024. Detta är en lika problematisk utveckling som utsläppen av växthusgaser. Om vi tar exemplet elbil så är det väl uppenbart att elektricitet producerad med vindkraft eller vattenkraft är ”bättre” än fossila bränslen. Om man räknar in miljöpåverkan av batterierna börjar det bli litet mer tveksamt (och det är svårt att jämföra olika typer av miljöpåverkan). Men diskussionen tappar bort miljöpåverkan av vägar, garage, däck, snöröjning, skrotning och återvinning samt allt annat som hör till användningen av bilar. För att inte tala om kostnaderna och lidande för sjukvård. Eftersom marginalkostnaden för att köra en elbil är låg kommer man givetvis använda en elbil mer än en fossilbil och transportarbetet kommer att öka. På liknande sätt förhåller det sig med den mesta energianvändning, den har ett avsevärt ekologiskt fotavtryck och mer energi betyder ökat ekologiskt fotavtryck.

Som tur är, så har de som talar om hur billig energin kommer att bli, sannolikt helt fel.

 

* Det figurerar en del olika siffror på elproduktion, elanvändning och elförbrukning. Elproduktionen inkluderar också exporten och elanvändning inkluderar också de betydande förluster, cirka 10TWh som uppstår i elnäten.

** Det finns ytterligare en intressant aspekt på skillnaderna mellan kostnader, pris och möjlighet till vinst för olika energislag. Ett lågt pris, vilket inträffar regelbundet när solel eller vindel går för fullt, är i själva verket ett hinder för utbyggnaden i en marknadsekonomi eftersom det är möjligheten att tjäna pengar som avgör om man skall investera i en viss form av energiproduktion. Jag har för avsikt att titta litet mer på det i ett framtida inlägg.