Wednesday, 2 June 2021

Godispåsen är snart slut Lena Andersson

Lena Andersson lyckas köra i diket två gånger i rad på Svenska dagbladets ledarsida. Först skrev hon en artikel där hon kritiserade media för att inte ha en tillräckligt kritisk hållning i klimatfrågan. Tyvärr slarvade hon bort den frågan genom att ägna större delen av artikeln åt att ifrågasätta om det överhuvudtaget finns någon global uppvärmning. Men om klimatförändringarna är verkliga eller inte spelar ingen roll för det som hennes artikel startade med, dvs att media har en alltför okritisk hållning, ja rent av i många fall en aktivistisk hållning i klimatfrågan. Där tycker jag nog att Lena Andersson hade en poäng.

Poängen är inte att media borde ge mer utrymme för de som anser att klimatförändringarna inte alls sker eller alternativt att de sker men att de inte är orsakade av människor. Det finns inga skäl att varje gång man har en artikel om global uppvärmning skall någon som inte håller med om det också ges plats

Det skulle dock behövas en mycket mer kritisk hållning till forskningsresultat. Istället för att vara forskningens megafoner bör media också ställa kritiska frågor. Inte ens FN:s klimatpanel (IPCC) borde undantas från granskning. IPCC:s forskningsunderlag görs av arbetsgrupper med bred sammansättning av forskare (det betyder givetvis inte att de är helt sanna eller objektiva, men det är nog så bra det går). IPCC:s sammanfattningar är däremot politiskt förhandlade. Och det är i sin tur bara dessa sammanfattningar som stressade journalister kommer att läsa och redovisa för läsarna. Eller rättare sagt, huvuddelen av journalisterna som skriver om IPCC:s rapporter kommer att re-writa något som de läst i the Guardian eller New York Times, vilka i sin tur silar de redan silade budskapen genom sina filter.

IPCC:s arbetar med scenarion. Men det finns inte ett enda av dessa scenario som bygger på att den ekonomiska tillväxten upphör, eller avtar. Det betyder att IPCC utesluter ett högst sannolikt scenario från sina modeller och, minst lika viktigt, att allmänheten inte ges en förståelse av hur den ekonomiska tillväxten driver utsläppen som i sin tur driver klimatet. Varför rapporterar media aldrig om det?

Det behövs en mycket mer kritisk hållning gentemot alla de tillämpningar, innovationer och processer som pågår i klimatförändringarnas namn. Det handlar om att ställa politiker till svars för hur de kommer att uppfylla de mål de satt upp, att inte okritiskt skriva av pressmeddelandena från varje företag som presenterar en ny innovation som skall ”rädda klimatet”, att vara kritisk till rapporter om hur stora flyktingströmmar, översvämningar, stormar osv det kommer att bli på grund av klimatförändringarna samt att inse att så gott som alla intressen och opinionsgrupper numera använder klimatet som ett slagträ för sin sak (något som tydligast syns i skogsdebatten). Media borde också inta en mycket mer kritisk hållning till all den så kallade ”klimatforskning” som handlar om hur mänskligheten skall ”lösa klimatproblemet”. För varje steg bort från själva temperaturförändringen minskar konsensus och särskilt gäller det lösningarna som ju alltid är politiska och styrda av värderingar. På det område jag anser mig själv inneha expertis, mat och jordbruk, är det uppenbart att medierapporteringen har köpt en mycket mycket förenklad verklighetsbeskrivning och lösningar som inte angriper de egentliga drivkrafterna.

 

*

Lena Andersson fick, ganska välförtjänt, mycket skit för sin första artikel och försökte utveckla sin ståndpunkt mer i en uppföljare som handlade om hur samhället hanterar klimatfrågan. Hon ville diskutera ”den politiska filosofin i koldioxidens spår. Under vilket styre ska vi leva?” Men även denna gång lyckades hon slarva bort en intressant fråga genom att ge den ett dåligt genomtänkt svar. Ett svar som präglas av att hon tycker att priset idag är för högt för att undvika ett problem.  Lösningen ”framstår med förlov sagt som mer fruktansvärd än de monstruösa väderhändelser som utlovas. Men av skäl som aldrig redovisas förutsätter man att det är värt att rädda mänskligheten till ett liv i torftighet och underkastelse.”

Visst finns det folk som kallar på klimatdiktatur, men klimatpolitiken präglas snarare av ett mycket stort glapp mellan ödesmättade ord om situationens allvar (och storslagna nollvisioner) och de åtgärder som samhällena vidtar.

Det framställs oftast som att vi skulle kunna fortsätta med allt som vanligt utan att förändra något väsentligt. Vi behöver egentligen bara byta ut bensin mot el och vara smartare så fixar vi det. Att vi har byggt vårt välstånd på att vi glufsat i oss årmiljoners ackumulerad solenergi på några årtionden skall vi lösa med ny teknik. Men att hitta en sådan godispåse är en engångshändelse som inte upprepas, och resursbrist drabbar också den gröna omställningen. Att tro att fossilfritt stål, elbilar och vegobiffar kommer att lösa problemen utan att vi behöver förändra de grundläggande krafter som driver vårt samhälle mot en ständig expansion och ökad förbrukning är nästan lika aningslöst som Lena Anderssons resonemang.

Lena Andersson varnar för att i ett samhälle med strikta klimatmål – eller klimatnödläge som blivit en populär term – reduceras människan till ett medel för att uppnå målen. Där sätter hon fingret på något väsentligt och hissar samtidigt en varningsflagg för alla målstyrda politiska projekt. Hon missar dock helt att också vårt nuvarande samhälle har en rad både uttryckta och underförstådda mål. Ekonomisk tillväxt, internationell konkurrenskraft, frihandel, digitalisering och automation samt vinst (lönsamhet) är alla mål som styr idag och som redan reducerar människor till medel. Det är möjligt att Lena Andersson inte upplever att hon är underkastade dessa mål, men majoriteten av världen befolkning lever under deras diktatur. Och jag är övertygad att de även styr hennes liv. 

Alla kulturer har sina uttalade eller outtalade mål och berättelser om hur vi skall, eller hur vi vill, leva våra liv. De framstår nästan alltid som självklara och rationella den tid de finns – för att verka relativt obegripliga när de övergivits. Om det är något vi behöver är det reflekterande intellektuella för att kritiskt granska dessa berättelser, att lyfta fram dem i ljuset. Lena Andersson borde bidra till detta istället för att gnälla över att någon vill ta ifrån henne godispåsen, en påse som ändå snart kommer att vara tom.

Sunday, 16 May 2021

Att öka exporten av livsmedel är en dum idé

      - Visst, Danmark producerar mer än man själv äter upp och är ute på världsmarknaden och konkurrerar. Där befinner sig Sverige bara med spannmål och morötter. Men det som Sverige har och som är fruktansvärt viktigt är en hemmamarknad som sväljer det vi producerar.

Så säger Lars Bäksted som är ordförande för LRF växtodling, till Land Lantbruk 14 maj. Han är dansk men arbetar som förvaltare på Övedskloster (familjen Ramels fideikommis). Svenska bönder brukar ofta tala beundrande om det danska jordbruket och att man skall öka exporten har länge varit en våt dröm för lantbruket. Numera är det också en del av den svenska så kallade livsmedelsstrategin och regeringen vill öka exportandelen av livsmedel från 30 procent till 50 procent.

Men precis som Lars Bäksted konstaterar är det inte alltid en fördel att vara på världsmarknaden. Om vi exempelvis tittar på gris så har Sverige haft ett stabilt och ökande grispris under flera år i rad, medan priset i de exporterande länderna som Danmark och Tyskland har åkt berg- och dalbana. Priserna gick upp kraftigt ett tag på grund av att Kina drabbades av Afrikansk svinpest för att sedan falla dramatiskt i och med pandemin. 

På mjölksidan har Sverige, trots en minskande inhemsk marknadsandel, blivit helt kopplat till världsmarknaden genom Arla som är den dominerande aktören på den svenska marknaden. Arla är numera ett internationellt företag som dels tillämpar samma pris till alla leverantörer i Europa och är starkt exponerat på världsmarknaden genom export. Trots att Sverige är en nettoimportör av mjölkprodukter exporteras stora mängder av mjölkpulver, en ren bulkvara. Därigenom finns det en direkt koppling mellan den svenska produktionen och världsmarknaden som gör det mycket svårt att etablera en fristående prisnivå för svensk mjölk, även om konsumenterna skulle vilja betala för den.

Med den bakgrunden kan man verkligen fråga sig om det är en klok strategi att satsa på att öka exporten av livsmedel. Är det verkligen vettigt att myndigheter som Livsmedelsverket och Jordbruksverket har regeringens uppdrag att öka exporten av svenska livsmedel, medan de inte har något uppdrag för att öka konsumtionen av svenska livsmedel i Sverige? Ännu konstigare är att den stora satsningen Try Swedish, finansierad av staten, marknadsför danska mejerivaror, tyskt knäckebröd och finska kex. Men det kanske kan förklaras med att inte ens företagen själva tror på att man kan sälja på svenska mervärden på export

Att vi är beroende av import av livsmedel framställs ofta som ett problem och det kan jag hålla med om. Men den nuvarande svenska politiken bygger på att jordbruket och livsmedelsindustrin skall vara lika beroende av export, vilket är minst lika illa och egentligen en annan sida av samma sak. Det är inte så att den totala volymen ökar utan ökad import och ökad export går hand i hand, fast importen är alltid större. Vår självförsörjning med livsmedel har alltså minskat medan exporten ökat (även om det självfallet inte en naturlag). Erfarenheterna från pandemin och andra internationella kriser visar också att länder med stor lantbruksexport drabbades hårt.

Det som kallas en livsmedelsstrategi är en samling floskler med litet innehåll och det innehåll som trots allt finns är mestadels dåligt. Regeringen och näringen saknar en hållbar vision för det svenska jordbruket utan mässar på enligt en frihandelsdogm som aldrig var vettig och som nu är rent verklighetsfrånvänd.

 

Sunday, 25 April 2021

Vad betyder växtbaserat?

Växtbaserat är på allas läppar.

Livsmedelsverkets generaldirektör pratar om det. Stockholms kommun skriver att den arbetar för en ”ökning av sunda växtbaserade livsmedel”. Uppsala kommuns måltidsservice skall ”införa fler växtbaserade måltider”.  Statens turistbyrå marknadsför “goda och spännande växtbaserade måltidsupplevelser i Sverige”, givetvis under en engelsk slogan: Plant based by Sweden.

Men vad menar de – egentligen?

Begreppet växtbaserat saknar en officiell definition. Vissa tolkar det som att maten huvudsakligen skall bestå av vegetabiliska produkter. Men med den definitionen så är uppmaningen att man skall äta växtbaserat meningslös eftersom genomsnittssvensken redan huvudsakligen äter vegetabiliska livsmedel oavsett om man räknar på vikt, på kalorier eller i kronor.

Andra menar att växtbaserat betyder att man bara äter vegetabilier. Djurens Rätt beklagar sig exempelvis över att ”endast ett fåtal kommuner väljer att göra någon större andel av de vegetariska rätterna helt växtbaserade”. I den broschyr om maten i skolan som organisationen gjort är det uppenbart att man sätter likhetstecken mellan veganskt och växtbaserat. För många förespråkare av vegansk kost är det en medveten strategi att tala om växtbaserat istället för veganskt. Växtbaserat låter helt enkelt bättre. En kandidatuppsats av Charlotte Green vid Uppsala universitet konstaterar “Positiva associationer i relation till kost framkom för ordet växtbaserad och delvis negativa, icke-kostrelaterade associationer till ordet vegan.”

Är den växtbaserad, vegansk eller "bara" en vegetabilie?

 

Men även bland de som förespråkar vegansk mat finns det vitt skilda definitioner av begreppet växtbaserat. Vissa definierar det som vegankost som består av oprocessade råvaror”. För den alltmer tongivande branschorganisationen Växtbaserat Sverige är det motsatsen som gäller. De använder begreppet växtbaserat för livsmedel av vegetabiliskt ursprung som processats för att funktionellt ersätta animaliska livsmedel, produkter som sojafärs och havredryck. I deras värld är inte färska grönsaker växtbaserade.

Med tanke på bristen på vedertagen definition och lobbygruppers skilda användning av begreppet bör inte myndigheter, som Livsmedelsverket eller kommuner, använda sig av begreppet. Om man menar att kosten skall bestå enbart av vegetabiliska livsmedel kan man säga det eller använda begreppet veganskt. Menar man att maten huvudsakligen skall bestå av vegetabilier så kan man säga det, men vara medveten om att man slår in öppna dörrar.

Friday, 9 April 2021

Kons heta andedräkt

Det är nu ett år sedan Kornas planet kom ut. Den har fått ett fint mottagande och säljer bra, vilket gläder oss. Vi bjuder på ett avsnitt ur kapitlet Kons heta andedräkt, det enda av 22 kapitel som handlar om kornas effekt på klimatet. En rimlig balans tycker vi eftersom det finns så oerhört mycket annat att säga om dessa djur.

Medan utsläppen av koldioxid har att göra med hur samhället ser ut, så kommer utsläppen av metan från kon själv och är en direkt effekt av det som är kornas stora fördel. Kornas våm är som ett stort jäskar där cellulosahaltigt material som vi inte kan äta, som gräs, bryts ned av bakterier till sådant som de andra tre magarna och tarmarna kan ta hand om. Vid den syrefria jäsningen i våmmen bildas metan. När korna äter växter kommer en del av kolet tas upp i kroppen och bli ökad kroppsvikt eller mjölk, en del går ut med gödseln och resten med utandningsluften. I kors utandningsluft finns koldioxid, precis som i människans, samt en mängd metan som motsvarar ungefär en tiondedel av mängden kol i fodret.[i] Både koldioxidens och metanets kolatom kommer från den koldioxid som växten har tagit upp och omvandlat till kolhydrater med fotosyntesen. Metanet som korna andas ut (det är där och inte från bakdelen huvuddelen av allt metan kommer) är således en del av kolets biologiska kretslopp. Så varför räknas metanet som ett problem och inte koldioxiden?

Metan är en kraftfull växthusgas, det vill säga att kolatomen i metan orsakar mycket mer uppvärmning än samma kolatom i form av koldioxid. Metan är samtidigt kortlivad i atmosfären och bryts ner på ett tiotal år och orsakar efter nedbrytningen ingen fortsatt uppvärmning.[ii] [iii] För metan räcker det därför att utsläppen stabiliseras på en viss nivå för att de inte skall bidra till fortsatt temperaturökning. Koldioxid lever däremot vidare i atmosfären i tusentals år och fortsätter under hela denna tid att bidra till uppvärmningen. Det är därför som det är så viktigt att snabbt få ner utsläppen av koldioxid till noll och även om koldioxidutsläppen kommer ner till noll kommer inte temperaturen att sjunka inom överskådlig tid, utan bara sluta att öka. Det är alltså bara om metanutsläppen ökar som de ökar den globala uppvärmningen. Trots en kraftigt ökad befolkning har antalet kor i Sverige minskat kontinuerligt under snart hundra år. På 1930-talet hade Sverige sin ko-topp med 1,9 miljoner vuxna kor[iv]. Idag finns det en halv vuxna miljon kor.[v] Astrid Kander, professor på Ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds universitet, har beräknat de historiska och nuvarande metanutsläppen och uppskattade 1930-talets utsläpp från svenska nötkreatur till 130 000 ton metan, medan svenska kor vid detta århundrades början släppte ut 93 000 ton metan.[vi] Idag är utsläppen ännu lägre.[vii] Svenska kors metanutsläpp bidrar därför inte längre till någon uppvärmning. Globalt är det annorlunda eftersom metanutsläppen från korna fortsatt ökar. De ökar dock betydligt långsammare än befolkningen.[viii] De senast 20 åren står metanutsläppen från energi- och industrisektorerna för i princip hela ökningen.[ix] De så kallade livscykelanalyserna som ligger till grund för påståendena om att en viss matvara släpper ut si eller så mycket växthusgaser kan inte hantera den här skillnaden mellan metan och koldioxid, utan räknar alla utsläpp av metan från kor som att utsläppen är nya och adderas till de existerande. Michelle Cain, forskare på växthusgaser vid Oxfords universitet liknar en kobesättning som ligger på samma antal djur vid ett stängt kolkraftverk.
Kraftverket bidrog till den globala uppvärmningen när det tidigare var i drift, precis som bondens farföräldrar bidrog till uppvärmningen när de byggde upp sin boskapshjord. Men vare sig en konstant djurbesättning eller ett nedlagt kraftverk bidrar numera till den globala uppvärmningen, skriver Michelle Cain på den brittiska siten Carbon Brief.

En minskning av metanutsläppen, till exempel genom att utrota alla kor, skulle leda till en snabb temperaturminskning, men det är en engångsminskning. Om vi fortsätter släppa ut koldioxid och samtidigt radikalt minskar metanutsläppen kan vi göra ett hack i temperaturkurvan, men i grunden förändrar vi inte den fortsatta utvecklingen. Det är givetvis frestande för politiker som vill visa handlingskraft och snabb effekt av politiken att prioritera sänkning av kornas metanutsläpp snarare än att ta tag i huvudproblemet — de fossila bränslena. Vissa pekar på att det bara är genom minskning av metanutsläppen som vi kan uppnå snabba direkta minskningar av temperaturen och på så sätt undgå att klimatet når tröskeleffekter, tipping points, där exempelvis den arktiska tundran tinar och orsakar ytterligare utsläpp. Men så länge som koldioxidutsläppen fortsätter är det som att slänga isbitar i en kastrull där plattan fortfarande står på max. Om vi avvecklar de fossila bränslena får vi också en kraftig minskning av metanutsläppen på köpet eftersom metanutsläppen från utvinningen av fossila bränslen är större än de från all världens kor.

Skillnaden mellan metan och koldioxid påverkar inte bara hur man ska se på köttet eller mjölkens växthusgasutsläpp utan också för hur man värderar olika sätt att hålla korna på. Precis som för oss människor går en stor del av kornas mat åt till att hålla igång kroppen. Om kon producerar mycket mjölk eller om kalven växer snabbt så går det givetvis åt mer foder, men per liter mjölk eller per kilo kött går det åt mindre foder när avkastningen ökar. Det är också det främsta skälet till att uppfödningen har blivit mer intensiv, uppfödarna vill ju spara på foder. En indisk mjölkko släpper därför ut runt fem gånger så mycket växthusgaser per liter mjölk än en svensk så länge man räknar på det gängse sättet.[x]Traditionell mjölkproduktion i Tanzania släpper ut trettio gånger så mycket, nästan alla dessa utsläpp är i form av metan[xi]. Inomhusuppfödda tjurar som äter mycket kraftfoder och aldrig får gå ut, växer snabbt och släpper ut mycket mindre per kilo kött än våra kor som lever på bara bete och hö. Det här resonemanget ställs på ända om man tar hänsyn till metanets korta livslängd. Då blir i stället den minst effektiva produktionen den mest klimatsmarta eftersom den orsakar betydligt mindre koldioxidutsläpp. Mongolernas får och kor blir då helt överlägsna det moderna samhällets fossildopade djuruppfödning.

Metandiskussionerna kompliceras ytterligare av att den officiella klimatstatistiken bara räknar med så kallade antropogena (mänskligt skapade) utsläpp. Som antropogena utsläpp räknas metan från soptippar, bränder, gödsel, kor, risodlingar och metan från utvinning av fossila bränslen. Som naturliga utsläpp klassas utsläpp från våtmarker, termiter, oceaner och permafrost. Den enskilt största metankällan i världen är våtmarkerna, de släpper ut tre gånger så mycket metan som alla idisslare i världen.

Om man odlar upp våtmarker och planterar ris kommer metanutsläppen minska, men det som släpps ut från risodlingarna kommer nu att kallas för antropogena. Om man, som i Sverige och på Sunnansjö, dikar ut våtmarker så att det går att odla morötter och spannmål på dem, eller ha kor som betar, avger de inte längre någon större mängd metan men i stället kommer de att släppa ut stora mängder koldioxid. De minskade metanutsläppen räknas inte in som en minskning av de antropogena utsläppen medan koldioxidutsläppen räknas som en ökning. Det är varken konsekvent eller rimligt.

En annan kinkig gränsdragning är den mellan vilda och tama idisslare. Även älgar, rådjur och hjortar släpper ut metan, men deras utsläpp anses som ”naturliga”. Samtidigt vet vi att jägare och skogsägare bestämmer i lika stor utsträckning hur många älgar som finns i skogen som bönderna bestämmer hur många kor som finns i ladugårdarna. Vi kan inte hetsa upp oss över våra kors metanutsläpp. De har gått lika många kor eller fler på Sunnansjös marker i flera hundra år redan. Någon ytterligare uppvärmning orsakar inte deras metanutsläpp vare sig nu eller i framtiden.


[ii] Allen m fl, A solution to the misrepresentations of CO2-equivalent emissions of short-lived climate pollutants under ambitious mitigation https://www.nature.com/articles/s41612-018-0026-8

[iii] Fuglestvedt J, Implications of possible interpretations of 'greenhouse gas balance' in the Paris Agreement.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29610378

[vi] Astrid Kander, Blir det bara värre? Svensk klimatpåverkan under 200 år. Ur Svensk mosskultur från 1700 till 1950, Leif Runefelt, KSLA 2007

[viii] FAOSTAT

[x] FAO 2013, TACKLING CLIMATE CHANGE THROUGH Livestock

 

Tuesday, 30 March 2021

Negativa utsläpp av färre kor eller inga utsläpp av samma antal kor?

- Minska antalet kor och skapa negativa utsläpp
- Behåll antalet kor och var klimatneutral
- Öka antalet kor och öka den globala uppvärmningen

All tre påståenden stämmer med hur metan* från kor fungerar i atmosfären. Däremot stämmer de inte alls med hur livscykelanalyser räknar om metan till koldioxidekvivalenter. Lösningen på detta är att sluta tillämpa livscykelanalysernas resultat på det sätt som man gör i klimatdebatten**, och att diskutera kors metanutsläpp utifrån deras faktiska påverkan på klimatet.  

Jag har debatterat detta i lantbrukstidningen ATL med sex forskare från SLU och Chalmers***.

I det första inlägget kritiserade jag livscykelanalyserna för att vara ofullständiga och missvisande både vad gäller lustgas och metanutsläpp, något som är allvarligt för jordbruket i stort eftersom de flesta växthusgasutsläpp – som de räknas i livscykelanalyser och klimatrapporteringen - från jordbruket är lustgas och metan. Jag skrev bland annat:

”Omräkningen av metan till koldioxidekvivalenter inte är korrekt på grund av metanets korta livslängd i atmosfären. Det som är avgörande för metanets klimatpåverkan är om utsläppen ökar, är konstanta eller minskar. För koldioxid behövs stora negativa utsläpp för att temperaturen ska minska, medan för metan leder redan en liten minskning av utsläppen till minskad temperatur. Eftersom metanutsläppen från de svenska korna har minskat kraftigt sedan 1990 finns det ingen anledning för svensk mjölk- eller nötköttsproduktion att acceptera påståendena om att kornas metan skulle utgöra ett klimatproblem.”

Johan Karlsson med flera skriver i en replik till min debattartikel att de är eniga i att det finns uppenbara svagheter i livscykelanalyserna och att dessa kan behöva kompletteras med andra sätt att analysera livsmedelssystemet på. De bekräftar också att det gängse sättet att räkna om metan till koldioxidekvivalenter inte ger en korrekt bild av metanets klimatpåverkan. Däremot drar de andra slutsatser av detta än vad jag gör. De lägger tyngdpunkten på att vi kan minska den globala uppvärmningen genom att minska antalet kor. Det skulle i praktiken fungera på samma sätt som negativa utsläpp.

I min slutreplikpublicerad 26/3 skriver jag: ”Det är sant som de säger att om vi minskar antalet kor kan vi minska metanutsläppen och därmed bidra till en momentan temperatursänkning. Men det är lika sant att det nuvarande antalet kor i Sverige kan bibehållas utan att de leder till någon som helst ökning av metanhalten i atmosfären och därmed ingen temperaturökning (från metanet, de andra växthusgaserna är annorlunda). Trots att både påståendena är sanna ger de mycket olika bilder av lantbruket och matens roll i klimatpolitiken.”

Livscykelanalyser där man räknar om metan till koldioxidekvivalenter**** är helt missvisande och det gör också att de siffror som anger klimatpåverkan av en ko, av 1 liter mjölk eller 1 kg kött är missvisande. Sveriges klimatrapportering avseende kornas metanutsläpp blir också missvisande när de räknas om till koldioxidekvivalenter. Så länge allmänhetens medvetande är färgat av dessa missvisande beräkningar är det omöjligt att ha en intelligent diskussion om hur man kan resonera runt kornas metanutsläpp.

Vetenskapen om metanets verkliga klimatpåverkan förklaras bland annat här

Det finns en hoper andra relevanta saker att diskutera om kornas och idisslarnas roller. Själv tycker jag att fokus på klimatpåverkan är olyckligt och det är bra om man kan prata mer om allt det andra positiva. Men samtidigt är det helt klart så att vanföreställningarna  om kornas växthusgasutsläpp är så utbredda att de blockerar mycket annan diskussion. Det är särskilt beklagligt att lantbrukets egna organisationer har köpt problemformuleringen, och artikeln riktar sig till dem.

I nästa inlägg kommer jag publicera ett utdrag ur Kornas planet om metan. 


*Resonemanget här gäller bara utsläpp av metan, inte utsläppen av koldioxid från foderproduktionen eller lustgas från konstgödsel, gödsel och mark. I de gängse räknesättet (vilket jag kritiserar) utgör metan kornas största växthusgasutsläpp. 

** Det hindrar inte att livscykelanalyser kan ha ett värde för att analysera olika typer av produktion för att se vilka förbättringsmöjligheter som kan finnas.

*** Johan Karlsson, doktorand djurens roll i livsmedelssystemet, SLU

Elin Röös, lektor miljösystemanalys livsmedel, SLU

Rasmus Einarsson, forskare växtnäring i jordbruket, Chalmers

Cecilia Sundberg, lektor bioenergisystem, SLU, och forskare, KTH

Martin Persson, docent, fysisk resursteori, Chalmers

Christian Azar, professor, energi och miljö, Chalmers

 

**** Det finns givetvis inget som hindrar att man redovisar utsläppen av metan och lustgas för sig istället för att räkna om dem till det oprecisa begreppet koldioxidekvivalenter. Detta synsätt har fått ökat acceptans på senare tid och diskuteras ingående i den kommande sjätte IPCC rapporten.