Thursday, 2 December 2021

Kornas Planet

Kon har spelat en avgörande roll för att bygga samhällen och kulturer, inte minst vår egen. Hennes mångsidighet har förutom mat gett oss skinn, rep, dragkraft, gödning, bränsle, byggmaterial, fungerat som kapital, vårdat landskap, jorden och biologisk mångfald men också gett tröst och sällskap under 11 000 år.

Idag är har många kor avhornats och förvandlats till hårt jobbande industriarbetare. I stället för att symbolisera skapelsen, anklagas nu kon i stället för att förstöra den. Idisslarnas trumfkort, att kunna omvandla gräs och grödor som vi människor inte kan äta till näringsrika livsmedel, ses som en belastning i form av klimatförstörande metanutsläpp och stor markanvändning.
 

1 st 250 kr
4 st 800 kr
Köp Kornas planet direkt från författarna
1 bok 250 kr, 4 böcker 800 kr
 Beställ och betala med swish (mottagare 1231742105, Gunnar Rundgren, eller QR-koden) eller till bankgiro 5033-1768. Glöm inte att ange namn och leveransadress. Vid beställning från utlandet tillkommer 40 kr i frakt, skicka en epost på gunnar(at)grolink.se så skickar vi en räkning med betalningsinstruktion. 
 
 
 
Det går också att beställa boken från de vanliga internetbokhandlarna, exvis  Adlibris eller Bokus. Kornas planet finns också hos någorlunda välsorterade bokhandlare och på de flesta bibliotek. 

Sunday, 31 October 2021

Varannan tugga är importerad - vad betyder det?

Cirka hälften av den mat som konsumeras är import. Samtidigt är exporten av jordbruksprodukter omfattande. Den höga andelen import av maten som konsumeras uttrycker en hög grad av integration i globala marknader snarare än lantbrukets produktionsförmåga. Det är märkvärdigt att så få verkar inse att ökad import och ökad export går hand i hand.

Det är en svår-näst intill omöjlig- uppgift att fastställa hur hög Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel är. Det figurerar många olika motstridiga siffror och påståenden. De kan mycket väl vara korrekta även om de säger väldigt olika saker. I grund och botten beror det på vilken definition man använder. Därefter kommer det begränsningar i data samt val av enhet.

I strikt bemärkelse är Sverige inte självförsörjande på några livsmedel eftersom jordbruket är beroende av en hel rad med importerade insatsvaror, främst diesel och konstgödsel, men också arbetskraft, know-how, utsäden mm. Begreppet försörjningsförmåga används också av myndigheterna som menar att Sverige ska kunna ”tillse att hela befolkningen har tillgång till den mängd och sammansättning av säkra livsmedel, inklusive dricksvatten, som behövs för att upprätthålla sin hälsa under minst en tremånadersperiod av höjd beredskap och samhällsstörningar”. En bra redogörelse för dessa begrepp och en rad andra perspektiv på vår sårbarhet finns i rapporten Lantbrukets sårbarhet – en uppföljning från Riksdagen, vilken borde ha fått större uppmärksamhet.

Begreppet självförsörjningsgrad saknar en officiell definition i Sverige och myndigheterna brukar inte använda begreppet. Jordbruksverket brukar istället tala om marknadsandel som definieras andelen svenskt av förbrukningen som är produktion plus import minus export. Jordbruksverket sammanställer ingen sammanfattande siffra över dessa marknadsandelar eftersom det är missvisande att jämföra olika kategorier av livsmedel med varandra (hur jämför man en paprika, med vete eller köttfärs?) Jordbruksverkets räknar fram marknadsandelar bara för ett mindre antal enkla produkter/råvaror och räknas på kg.

LRF brukar ofta föra fram siffran att häften av all den mat som svenskarna konsumerar är importerad, och att detta har ökat från cirka en fjärdedel innan EU-medlemskapet. Detta innefattar alla livsmedel inklusive drycker. LRF:s siffror, som tagits fram av den duktige konsulten Lars Jonasson, handlar om pengar. Om något underskattar beräkningarna importens andel eftersom den inte räknar in livsmedelsindustrins marginaler när den använder importerade råvaror, utan bara normala handelsmarginaler. Den räknar heller inte in foderimportens betydelse för den svenska animalieproduktionen. 


I rapporten Koll på kolet, som jag nyligen färdigställde åt KSLA räknar jag på flödet av kol (C) i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Om man tänker i termer av livsmedelsförsörjning är kol eller kalorier mer intressanta mått än kronor eller kg. Ett kg vegetabilisk olja, ett kg vindruvor, ett kg sojabönor eller en liter vin har väldigt olika näringsvärden och pris. Visst missar man viktig info också med kol eller kalorier, men betydligt mindre än med de andra måtten.

Grundläggande data över strömmarna är att den svenska råvaruproduktionen innehåller 5,74 miljoner ton C, importen motsvarar 1,88 miljoner ton C medan exporten uppgår till 1,39 miljoner ton. Det ger en årlig förbrukning av 6,24 miljoner ton. Om vi uttrycker importen som en andel av den totala förbrukningen utgör den cirka 30 procent. Men om vi istället räknar på nettoimporten uppgår den till endast 8 procent. Annorlunda uttryckt, om vi istället för att exportera och importera fick klara oss på den svenska produktionen skulle den nästan räcka. Vill vi att det skall låta dramatiskt åt det andra hållet konstaterar vi att importen på 1,88 miljoner ton är större än hela den svenska livsmedelskonsumtionen som uppgår till 1,22 miljoner ton.   

Men alla räknestyckena är vilseledande. En del av det som importeras är foder och råvaror till livsmedelsindustrin, medan ungefär en tredjedel är konsumtionsfärdiga produkter, dessa kan inte likställas. Utöver det så är det inte allt som produceras som används till livsmedel utan en betydande kvantitet spannmål (motsvarande ungefär 10 % av spannmålsskörden) används för tillverkning av drivmedelsetanol och nästan lika mycket används för alkoholhaltiga drycker (som ibland räknas in i livsmedel). Till det kommer mindre mängder råvaror som används för direkt förbränning, biogas och biodiesel samt industriråvaror som stärkelsepotatis.


Om vi försöker räkna om importen till konsumtion av livsmedel istället för till råvarunivån kan det se ut ungefär så här1:


Som synes ganska likartade resultat som Lars Jonassons rapport till LRF kom fram till. Denna beräkning (precis som Jonassons) inkluderar inte den import som går till produktionen av biodiesel och vegetabilisk olja i Sverige. Å andra sidan bygger beräkningarna på att all raps i Sverige används för vegetabilisk olja för livsmedelsändamål, trots att en del används till biodiesel. Bedömningen är att det tar ut varandra. Däremot blir det restprodukter från importerad raps som går till djurhållningen och som inte finns med i foderberäkningarna. Siffran för importandelen är därför litet i underkant.

Vill man ha en enkel formulering som uttrycker hur stor andel av maten som är importerad duger nog ”hälften av maten vi äter är importerad”.

De flesta tolkar nog siffror om marknadsandel, oavsett om de är i kg från Jordbruksverket eller i kronor från LRF eller kol som i mina beräkningar, som ett mått på det svenska jordbrukets produktionsförmåga. Men då glömmer man exporten. Ett land som är starkt integrerat i världsmarknaden kan mycket väl ha mindre än 50 procent marknadsandel i det egna landet och samtidigt vara en jätteexportör. Nederländerna är ett sådant exempel som samtidigt är världens näst största importör av jordbruksvaror och livsmedel och världens tredje största exportör. Värdet av importen av jordbruksprodukter är större än värdet av hela den inhemska marknaden. Samtidigt som importens andel på de svenska tallrikarna har ökat så har också den svenska exporten av livsmedel ökat, om än inte i samma takt. Exporten anses nu utgöra 30 procent av produktionen (även om detta också beror väldigt mycket på hur man räknar).

Därför är det märkvärdigt att LRF samtidigt som man verkar anse att det är ett problem att varannan tugga är importerad pläderar för kraftigt ökad export av livsmedel. Den ökade exporten kommer inte på något sätt minska importen. Om något så gäller ju motsatsen särskilt som den totala produktionen i det svenska jordbruket inte ökar. Och även om den totala produktionen skulle öka en del, vilket det inte finns något alls som tyder på, kan väl vare sig regeringen eller LRF på allvar tro att en ökning av exportandelen från 30 procent till 50 procent till 2030 (som är bådas mål) skulle kunna förenas med en minskad andel import?

 

1. I uträkningen har alltså importen klassificeras i tre kategorier, produkter som konsumeras i den form de importeras, produkter som processas i livsmedelsindustrin samt foder. För kategorierna från livsmedelsindustrin och foder har importens andel av deras totala råvaruanvändning beräknats för att sedan multipliceras med andelen av de färdiga produkterna i livsmedelsförsörjningen. Importerat foder motsvarar exempelvis 8 % av allt foder samtidigt som de animaliska produkterna utgör ungefär 24 % av livsmedlen, vilket gör att det importerade fodret motsvarar 2 % av vår livsmedelsförsörjning, allt räknat på kolinnehåll.

Thursday, 28 October 2021

Omställningen kommer att ske vare sig vi vill eller inte

Bensin- och dieselpriset ligger runt 20 kronor och elen kostar tidvis flera kronor per kilowattimme i södra Sverige. Inte lika synligt för vanliga konsumenter, men minst lika viktigt är att priser på konstgödsel rusar i höjden. Det märks redan i böndernas plånböcker men kommer snart synas också i kassan på matvarubutiken. Till det kommer kraftigt ökade transportkostnader som också kommer att leda till högre priser. Dessa fyra fenomen har en rad olika orsaker, men de är förbundna med varandra och med samhällets energiförsörjning samt med klimatomställningen.

Man får ofta höra förklaringar om att det är den mänskliga kreativiteten, marknadsekonomin, demokrati eller klok politik som är orsaken till det stora materiella välstånd som präglar det moderna samhället. Och visst spelar de roll, men alla dessa förklaringar bleknar jämfört med effekten av den storskaliga utvinningen av fossila bränslen i sina tre former, kol, olja och gas. Dessa lager av miljontals år av fotosyntes som vi genom ren tur har fått tillgång till gav oss helt nya krafter. De fossila bränslen som mänskligheten använder motsvarar muskelkraften hos mer än tusen miljarder människor. Var och en av oss har hundratals energislavar - fast vissa har sannerligen betydligt fler.

Nu stryps tillgången på billig energi. Det sker genom flera samverkande och ömsesidigt förstärkande processer. Även utan klimatskadorna är fossilekonomin dömd eftersom kostnaderna för utvinningen ökar i takt med att allt mer svåråtkomliga källor tas i anspråk. I vilket fall som helst kommer fyndigheterna ta slut inom detta århundrade, även om utvinningen skulle fortsätt i nuvarande takt (vilket samtidigt helt skulle omöjliggöra klimatmålen). Samtidigt gör samhällets åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen och för att hantera utsläppen med dyr teknik som koldioxidavskiljning att energikostnaderna ökar. 

Foto: Gunnar Rundgren

De alternativa energikällor som finns har olika begränsningar. Även om sol- och vindel numera är billiga vid källan är det en helt annan sak, och mycket dyrare, att lagra ström och skapa ett robust energisystem som levererar efterfrågad effekt vid varje givet tillfälle. Kärnkraft är både dyr och riskabel. Bioenergin är redan väl utbyggd i Sverige och kan knappast ökas utan att helt förstöra skogarna. Utan tvekan har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra länder för ett fossilfritt energisystem, men genom import av varor och avsevärt dyrare transporter slår energikrisen igenom också här. Integrationen av elmarknaden gör också att Sveriges elpris påverkas starkt av den europeiska kontinentens elpris som är avsevärt högre. Det saknas också trovärdighet och realism i omställningen av energisystemen för de flesta EU-länder.

Man skulle kunna tro att högre kostnader för energiförsörjningen inte skall spela särskilt stor roll. Energikostnaderna utgör trots allt bara en liten del av ett samhälles kostnader, oftast runt fem procent. Men energi är inte som vilken annan vara som helst utan den är en förutsättning för hela det moderna samhället. Tillgången på energi sätter helt enkelt gränser för ekonomins storlek på samma sätt som tillgång till mat begränsar befolkningens storlek.

Vi har ett socio-ekonomiskt system där ekonomisk tillväxt och ökad energi- och resursförbrukning är grundbultar, ja rent av det som ger samhället dess existensberättigande. Det är allt mer uppenbart att vi inte både kan ha kakan och äta den och att omställningen till ett fossilfritt samhälle kräver grundläggande förändringar. Drömmar om att vi skall slippa förändra något i grunden genom grön tillväxt, höghastighetståg, fem miljarder elbilar på vägarna och semesterflyg med biobränslen riskerar att fördröja den omställning som behövs och ytterligare föröda redan hårt ansträngda naturresurser.

Vi behöver tvärt om minska våra anspråk på den övriga naturen. Medan det definitivt kommer att kräva förändringar som vissa kommer att uppfatta som försämringar är det inget som tyder på att vi behöver få sämre liv. Det är trots allt inte fler prylar och bilar, större bostäder eller weekendshopping i London som gör livet värt att leva. Omställningen måste dock kopplas till en omfördelning av resurser mellan människor så att de som är materiellt fattiga inte drabbas. Det skall inte ses som något negativt eftersom de ökade klyftorna redan är ett hot mot hela samhället.

Monday, 25 October 2021

Är det slöseri att ha djur?

I två tidigare artiklar har jag diskuterat djurens del av omsättningen av kol i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet och vad de äter. I denna avslutande artikel diskuterar jag vad vi får från dem och vilka fördelar och nackdelar som lantbrukets djurhållning innebär. Precis som de tidigare artiklarna bygger den här på rapporten Koll på kolet, KSLAT nr2-2021. Jag kompletterar dock rapportens fakta med mer analytiska resonemang.

Tabellen ger en översikt över de flöden av kol som går in och ut från djurhållningen. Observera att detta är all djurhållning, dvs den inkluderar hästar, hundar och katter samt odlad fisk och foder till ren (däremot inte det som renarna betar själva). Om vi fokuserar på det foder som används för lantbrukets djur, dvs vi bryr oss inte om strömedel vilka huvudsakligen är halm från spannmålsodlingen och vi tar bort ren, häst och andra sällskapsdjur så använder de ungefär 3 miljoner ton C i foder och av det blir 15 % ”produkt (se nedan)”, 44 % gödsel, 3 % metan och 38 % koldioxid i utandningen.

Litet förenklat skulle man då kunna säga att djurens effektivitet är 15 % - ett hemskt slöseri skulle man rent av kunna hävda. Utan tvekan innebär mellansteget med djur att vi förlorar kol (energi) jämfört med om vi bara åt växter. Men man får nyansera bilden en hel del.

De olika djurslagen har olika utbyten av produkt. Produktion av mjölk, ägg, kyckling, fisk och gris har alla ett utbyte över 20 %, medan nötkötts- och fåruppfödning ligger på 5 % eller mindre.


Andelen av kolet som återfinns i produkt är högst för gris, nästan 30 procent. Detta är något förvånande eftersom det anses att kyckling är en mer effektiv foderomvandlare än gris. Men då räknar man normalt sett med det trubbiga måttet kg foder per kg levandevikt. Men vare sig levandevikt eller foder är lika avseende kolinnehåll. På grund av det högre fettinnehållet i grisens kropp är C-innehållet per kg levandevikt mycket högre än för kyckling.

Samtidigt som kyckling och gris är mer effektiva foderomvandlare än de idisslande djuren äter de foder av högre kvalitet. Kyckling och gris äter runt 70 % spannmål och liknande produkter som teoretiskt kan användas som människomat, medan nötkreaturens foder endast till 18 % utgörs av sådant. Men även inom nötkreaturen är det stor skillnad mellan olika typer av uppfödning. Mjölkkor får ungefär 30 % spannmål och liknande, de inomhusuppfödda tjurarna ungefär hälften, medan dikor, kvigor och stutar för köttproduktion får nästan ingen spannmål eller annat foder som människor skulle kunna äta.

Resonemanget ovan får i sin tur nyanseras litet mer. Det är en stor del av spannmålen som används som foder som inte skulle kunna vara människomat. För det första används kvaliteter som inte duger till människomat som foder, för det andra äter djuren hela kornet, medan det som människor äter bara är delar av kornet. Av havrekornet är det bara tre fjärdedelar som blir gryn och om man gör havredryck är det vara hälften som används. Av vete går ungefär 20 % bort i kvarnarna osv. Den totala mängden spannmål som alla lantbruksdjuren använder motsvara cirka 900 000 ton C. Om hälften av detta är något som människor skulle kunna äta2 motsvarar kolinnehållet i djurprodukterna (460 000 ton) ungefär det som finns i den spannmål som människor skulle kunna äta.

Nu äter vi inte allt det som kommer från djuren, en del är självdöda djur, en del är maginnehåll, relativt stora delar är slaktavfall som vi åt tidigare men numera är för rika eller för ”fina” för att äta, talg, blod, lungor, juver, mule, våm med mera. Detta exporteras, blir hund och kattmat eller bearbetas industriellt till en rad olika produkter eller biogas eller HVO-råvara. Annat äter vi inte men använder för andra syften som ben och horn som ofta blir gödsel, hudar och skinn samt ull. Enligt mina beräkningar är det som vi äter ungefär 80 % av bruttoinnehållet av djurprodukterna. Av mjölk och ägg blir det högst andel mat. De animaliska livsmedlen är också betydligt mer näringstäta än de foder som djuren äter.  

Utöver spannmål och gräs äter djuren också olika typer av biprodukter från livsmedelsindustrin, dryckesindustrierna och bioenergiindustrin. För soja är biprodukten sojamjöl numera viktigare än produkten sojaoljan. Det är i själva verket en förutsättning för sojaodlingarnas ekonomi att både oljan och sojamjölet kan säljas på marknaden (det är nästan inga hela sojabönor som används som djurfoder). Det är därför inte självklart hur man skall resonera runt sojamjölet. Men i vilket fall som helst är inte sojamjölets betydelse för den svenska djurhållningen så stor som många verkar tro, det motsvarar mindre än 3 % av fodret (det är den höga proteinhalten och gynnsamma proteinsammansättningen som är huvudorsaken till att soja importeras).

Mot detta kan man ställa att de åkerarealer som man odlar vall (för hö eller ensilage) på skulle kunna användas för odling av människomat. Marken som idag används för att odla vall skulle kunna användas för odling av annat som vi kan äta, bioenergi eller planteras med skog. Man får samtidigt ta hänsyn till att nästan 10 % av allt foder kommer från naturbetesmarker vilka inte alls lämpar sig för odling (bortsett från att man inte får plöja dem även om man så ville).

När man vrider och vänder på frågan ser man att det finns väldigt många perspektiv. Bilden kompliceras ytterligare om vi ser till hur djurhållningen fungerar i jordbrukssystemet1. På minussidan finns bland annat betydande läckage av växtnäring från djurgårdar och den relativt stora markanvändningen. På pluskontot får man främst föra de stora mängderna gödsel till åkermarken och effekterna på jordbruksmarken och de andra grödorna av odlingen av foderväxterna. Odlingen av vall är mycket positiv för regleringen av ogräs och skadegörare i jordbruket. Den bidrar också till att upprätthålla eller förbättra jordarnas bördighet och mullhalt (kolinnehållet). Detta förstärks ytterligare av den återcirkulation av gödsel som är en del av djurhållningen.

Andelen gödsel är av förklarliga skäl högst för idisslarna -- samma förhållande som gör att de är ineffektiva som livsmedelsproducenter gör att de är generösa gentemot andra organismer. Man skall inte se ineffektiviteten i livsmedelsproduktionen som en förlust. Allt det som vi inte tar ut för våra behov ger näring till ett rikt mikroliv på åkrarna och dess omgivningar. Det gäller både de ogräs som minskar skörden i våra odlingar och all gödsel som förs tillbaks till åkrarna. Naturbetesmarkerna som är vår kanske allra rikaste biotop är också den markanvändning från vilken vi människor tar ut minst produkter. Vi för bara bort några procent av nettoprimärproduktionen från dessa marker.

Tabellen nedan visar med all tydlighet hur mycket mer kol som tillförs jorden genom odling av vall och återförsel av en motsvarande mängd stallgödsel jämfört med odling av höstvete, det viktigaste spannmålet i Sverige. Skillnaden skulle vara ännu mycket större om man jämförde vall med havre, korn eller vårvete vilka har ungefär 75 % av höstvetets nettoprimärproduktion. Kol i form av gödsel och rötter från gräs utgör ett mer stabilt tillskott till mullhalten (kolförrådet) än skörderester och rötter från spannmål. Nettotillskottet till jordens mullhalt är därför ännu mer till vallens fördel än vad värdena i tabellen visar.  


När man tänker på jordbrukssystemet är det värt att komma ihåg att det är och förblir växternas fotosyntes som är grunden för (nästan) allt annat liv. Alla djur, insekter och svampar och de allra flesta mikroorganismer äter växter och alla växter kommer att ätas förr eller senare. All mark där klimatet är någorlunda drägligt kommer att fyllas av växter och alla dessa växter kommer att ätas/brytas ned, det gäller också träden även om cykeln är längre. De djur som äter växterna kommer också dö och brytas ned. Att diskutera dessa processer i termer av effektivitet är besynnerligt. Detta gäller i synnerhet när man diskuterar djur som betar på ogödslade marker. Det hela ställer sig litet annorlunda när vi börjar odla mark med stora insatser av jordbearbetning, bevattning och gödsling eftersom de negativa effekterna av dessa insatser är betydande.

Att djuren globalt äter rätt mycket som människor rent teoretiskt kan äta är i stort ett resultat av de stora överskott av spannmål och soja som växtodlingssystemet producerar. Det har gynnat de djur och uppfödningsformer som bygger på användning av billig spannmål och soja och missgynnat betande djur, vilket är orsaken till att betesmarkernas omfattningminskar i alla länder där man industrialiserar djurhållningen. En analys av vad djuren äter globalt finns här.

Lika litet som man kan avfärda all djurhållning som resursslöseri kan man hävda att all djurhållning är positiv. På samma sätt som med växtodling beror det på hur man bedriver den. Forna tiders djurhållning var mycket resurseffektiv, kor åt gräs och betade, grisar och höns fick matrester, åt rester från livsmedelsindustrier, slaktavfall, fiskrens och allt möjligt annat. Den moderna industriella djurhållningen präglas av samma logik som det mesta andra i vårt samhälle. Cirkulära system har ersatts av linjära system, marknadsmekanismer används för att styra de olika delarna, specialisering, standardisering och stordrift get billigast möjliga produktion, allt drivet av en hög resursförbrukning.

I Sverige har djuren varit centrala i jordbrukssystemet. I vissa agroekologiska system har de varit helt dominerande, exempelvis i renskötsel och i nomadiserad boskapsskötsel. I andra agroekologiska system har djuren spelat en mycket mindre roll, exempelvis i Asiens risodlingskulturer. Men under tusentals år har miljarder människor aldrig utvecklat något enda livsmedelssystem utan djurprodukter. Den som hävdar att ett jordbrukssystem helt utan djur är mer resursbesparande eller bättre för miljön har gått vilse i livscykelanalysernas värld, en värld som inte tar hänsyn till att jordbruket och livsmedelssystemen är komplexa system där man inte kan dra långtgående slutsatser av att studera en liten del. Det är som att försöka förstå en cykel genom att analysera kedjan eller tramporna.

Däremot kan man givetvis diskutera hur många djur som är bra och hur de skall skötas. Under svenska förhållanden bör grundläggande principer vara:

-      Idisslande djur som kor, får och getter betar i så stor utsträckning som möjligt. De äter så gott som uteslutande gräs.

-      Grisar och i mindre utsträckning höns äter huvudsakligen matavfall, restprodukter och sekunda kvaliteter.

-      Användningen av konstgödsel minskas kraftigt

-      Djurhållning och växtodling integreras i så stor utsträckning som möjligt.

Jag utvecklar detta mer i denna artikel.

Vad det betyder för konsumtionen? Egentligen tycker jag att det är en rätt oviktig fråga men mina beräkningar tyder på att vi skulle kunna upprätthålla den nuvarande konsumtionen av nötkött och mjölk på en foderstat av i huvudsak gräs. Konsumtionen av fläsk och ägg skulle behöva minska en hel del och konsumtionen av kyckling skulle vara väldigt liten (sannolikt skulle betande gäss, kaniner och ankor öka). Samtidigt borde vi kunna utnyttja djuren bättre och äta mer inälvor, talg, blod och andra biprodukter. Det är alldeles för näringsrika livsmedel att göra biobränslen av. Vi borde också kunna äta mer häst och djur som avlivas på gårdarna, reglerna för nödslakt gör att de flesta djur som måste nödslaktas inte används som livsmedel.  

De som verkligen inte vill att det skall finnas några djur i jordbruket och inga animaliska livsmedel för fram argument att vallen kan lika gärna användas till biogas, att människor (snart) kan äta rapskakor att dålig spannmål kan bli öl eller möjligen ätas av insekter som vi sedan skall äta, att matavfall av olika slag kan återcirkuleras eller bli biogas. Och visst kan man hitta på andra användningsområden och det är möjligt, men inte bevisat, att dessa system kommer att fungera i praktiken och vara lönsamma. MEN det finns inget som tyder på att detta skulle vara en fördel för miljön. På samma sätt förhåller det sig med kosten. Visst det är möjligt att leva på en helt vegansk kost om man äter några tillskott. Men det är krångligare och dyrare utan att ge några som helst fördelar för hälsan.

 

 

1. Jag resonerar här om resurser och miljöeffekter och inte om de etiska perspektiven på att hålla djur eller djurvälfärdsfrågor. De är självfallet också viktiga. Om man anser att det är principiellt felaktigt att föda upp djur för slakt spelar det mindre roll om det är effektivt eller ineffektivt eller hur stor påverkan det har på klimatet. Jag går heller inte in på värdet av animalier i kosten. Deras främsta roll där är ju inte att förse oss med energi (kol) utan med proteiner, fett och flera andra viktiga näringsämnen. På minussidan finns små befarade men obevisade ökade risker för vissa sjukdomar vid konsumtion av viss typ av animalier.

2. Det finns ingen exakt beräkning av detta och det beror en hel del på antaganden av olika slag. Om det inte fanns djur som kunde äta de sämre kvaliteterna skulle kvarnarna antagligen bli tvingade att sänka kvalitetskraven till exempel.

 

Varför kol?

Att kol (kemisk formel C) har valts som enhet har delvis att göra med att diskussioner om möjligheten att binda kol i åkermark eller att ersätta fossila bränslen med biobränslen av olika slag (energigrödor, biogas från gödsel osv). I det perspektivet så kan man räkna om kol till koldioxid genom att multiplicera med 3,67. Kol är också en lämplig enhet för att beräkna materialflödet och ett alternativ till att diskutera kg biomassa. Eftersom kol också är det främsta ”bränslet” i maten så finns det en nära (men inte exakt) relation till kolinnehållet och energiinnehållet där 1 kg kol motsvarar ungefär 10 000 kcal. Vi människor kan inte smälta gräs och halm, men med kol som enhet är det ändå möjligt att jämföra dem med saker vi kan äta. 

 

Monday, 18 October 2021

Vad äter djuren?

I förra artikeln diskuterade jag djurens del av den totala omsättningen av kol i det svenska jordbruket och livsmedelssystemet. Här går jag in i mer detalj i vad djuren äter.1 I nästa artikel kommer jag ta upp djurens metabolism, hur mycket som blir mat, gödsel mm samt den övergripande diskussionen om djurhållningens roller, fördelar och nackdelar.

Vall, bete och grönfoder utgör nästan 2/3 av allt foder

Av den totala foderförbrukningen utgör vall, halm, bete och grönfoder 64 procent, spannmål (inklusive mycket små mängder ärtor och bönor) 24 procent och biprodukter från olika industrier (inklusive oljekraftfoder som sojamjöl och rapsmjöl) 10 procent. 


Korna äter två tredjedelar av allt foder

De olika djurslagens användning av foder skiljer sig åt både vad gäller mängder och typ av foder. Nötkreaturen förbrukar ungefär 2/3 av allt foder räknat på kolinnehåll. Hästarna är det djurslag som konsumerar näst mest och äter mer än svinen och fåren tillsammans. 


Det är stora skillnader i hur de olika djurslagen utnyttjar bete. Högst andel bete (kring 50 %) har dikor, stutar (kastrerade tjurar), dikokvigor och får. Av de betande djuren har mjölkkor lågt utnyttjande av bete (6 procent). Detta förklaras med att de (oftast) endast betar en kort tid av dagen under en begränsad tid på året och att mjölkkor får stora mängder odlat foder. En stor del av tjurkalvarna och ungtjurarna betar inte alls (de omfattas inte av beteslagen), vilket minskar den totala andelen bete i kategorin ”andra nöt”. Cirka en tredjedel av hästarnas foder utgörs av bete. I ”bete” ingår både bete på naturbetesmarker (cirka 44 %), betesvallar på åkermark (cirka 34 %) och bete av återväxt på slåttervallar (cirka 23 %).   


Grisar spelar störst stor roll för återcirkulation av biprodukter från livsmedelsindustrin. Spannmål spelar en mycket större roll i foderstaterna för grisar och fågel än för kor. Eftersom korna äter så mycket så konsumerar likväl korna cirka 43 % av alla foderspannmål. Precis som för bete och vall skiljer det mycket mellan olika sorters kor. Inomhusuppfödda tjurar äter ungefär hälften spannmål, mjölkkorna cirka 30 % medan dikor och stutar oftast inte äter någon spannmål alls.  

Cirka 8 % av fodret är importerat. Av importen är en stor del oljeväxtkakor, Soja utgör mindre än halva importen. I sammanhanget bör man komma ihåg att vi också exporterar betydande mängder foder (se mer här)

 

1. Det finns som läsaren säkert kan förstå en hel del osäkerhet i beräkningarna, dessa diskuteras ingående i rapporten. Den fullständiga rapporten Koll på kolet, KSLAT nr2-2021, finns här, och alla de detaljerade beräkningarna finns här.

Varför kol?

Att kol (kemisk formel C) har valts som enhet har delvis att göra med att diskussioner om möjligheten att binda kol i åkermark eller att ersätta fossila bränslen med biobränslen av olika slag (energigrödor, biogas från gödsel osv). I det perspektivet så kan man räkna om kol till koldioxid genom att multiplicera med 3,67. Kol är också en lämplig enhet för att beräkna materialflödet och ett alternativ till att diskutera kg biomassa. Eftersom kol också är det främsta ”bränslet” i maten så finns det en nära (men inte exakt) relation till kolinnehållet och energiinnehållet där 1 kg kol motsvarar ungefär 10 000 kcal. Vi människor kan inte smälta gräs och halm, men med kol som enhet är det ändå möjligt att jämföra dem med saker vi kan äta.