Friday, 6 December 2019

Vår jord och hur vi skall bruka den


Vi kan inte driva ett hållbart jordbruk där vi isolerar djur och växtodling från varandra, eller där vi isolerar människorna från de naturliga kretsloppen.

Det är i de mest rationella jordbruksbygderna som landsbygden är minst livskraftigt. Den nuvarande jordbrukspolitiken och större delen av jordbruksnäringen är inställd på fortsatt strukturrationalisering Man är besatt av internationell konkurrenskraft. Men, internationell konkurrens borde inte styra hur vår mat produceras, hur vi sköter våra djur och det landskap vi lever i. Frihandeln begränsar starkt våra möjligheter att utveckla jordbruket i en miljövänlig riktning.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren föreslår istället att vi skall bygga vidare på den kraft och energi som vuxit fram i olika former av relationsmat. Ett fördjupat intresse och förståelse för hur mat blir till leder i de flesta fall till en mycket bättre kost, både för hälsan och miljön. Lokal och regional mat kan också blomstra i dessa nya samverkansformer. En lokal ekonomisk utveckling gynnas istället för globala handelskedjor. 




Vi behöver avveckla konstgödseln och de fossila bränslena, utöka betesmarken och anpassa djurhållning och växtodling till de ekologiska förutsättningarna. Vi behöver många fler, inte färre människor som är engagerade i jordbruk, mathantverk och naturresursförvaltning. Då får vi också en levande landsbygd.
Se videon, eller läs vår strategi för den goda maten.

Friday, 29 November 2019

Är vi vuxna rollen?


Jag har inte jättestor klimatångest eller klimatskam. Jag skäms en del för körningen med dieselbilen och lite till för traktorerna. Jag skäms inte alls för våra fem dikor som betar våra strandängar. Tvärtom ser jag dem som en naturlig del av den omställning som behövs. Jag skäms däremot för att vi plastar höbalarna som de skall äta på vintern, och för plastanvändningen i grönsaksodlingen. Jag skäms inte heller för vedeldningen, men däremot för att vi också har elvärme (huset skulle verkligen behöva tilläggsisoleras). 

Men jag skäms för att jag inte deltagit i det senaste årens klimatmanifestationer. 

Nåväl, idag är det premiär och jag är på väg till Tierp, där jag till och med fått äran att hålla ett litet tal efter en av bygdens unga aktivister Isabella Axelsson. 
Det kommer vara ungefär såhär:  

"Vetenskapen är tydlig – vi går obönhörligt mot ett varmare klimat. Inte ens om vi vidtar drastiska åtgärder, kan vi undvika en betydande uppvärmning. Men det vidtas väldigt få, eller inga drastiska åtgärder. På global nivå fortsätter utsläppen att öka. Inte ens här hemma är vi särskilt duktiga, särskilt inte om vi räknar med våra utlandsresor och allt vi importerar.



Vetenskapen är också tydlig med vilken åtgärd som behövs: avveckla de fossila bränslena snabbt. Men sedan blir det otydligare när man frågar sig hur det skall gå till. Då blir det en politisk, social, ekonomisk och moralisk fråga.

Det som är säkert är att vi kommer inte att kunna begränsa den globala uppvärmningen om vi samtidigt fortsätter med våra liv, ekonomin och politiken som om allt är som vanligt.
Individen skall ta sitt ansvar. Trots att vi vet att vår livsstil är ohållbar vill vi inte ändra på den, och hittar undanflykter. Men det är heller inte alltid så lätt. Låt mig ta ett exempel:

Vi får höra att vi skall minska matsvinnet och att det är i hushållen det mesta mat slängs. Och det är sant. Men samtidigt som vi skall hushålla bättre har vi ett jordbruk, en livsmedelsindustri och en handel som har som mål att producera så mycket som möjligt, att sälja så mycket som möjligt, mål som också understöds av politiken. Samhällets och ekonomins signaler måste understödja individens ansvarstagande och inte motarbeta den.

Hela samhället har denna dissonans. Sverige vill minska utsläppen men samtidigt öka tillväxten och den internationella konkurrenskraften, exportera mer och importera mer, subventionera energikrävande infrastruktur och öka gruvdriften. Men sambandet mellan ekonomisk tillväxt, ökad internationell handel och utsläpp av växthusgaser, förlust av biologisk mångfald och resursförbrukning är mycket starkt.

Så länge vi inte förändrar de grundläggande drivkrafterna i samhället — de personliga, de sociala och framför allt de ekonomiska drivkrafterna kommer vi inte att nå målet. Dessa drivkrafter är konkurrens, ökad produktion och konsumtion (de är trots allt bara sidor av samma mynt), samt vinst och andra typer av kapitalavkastning i olika former av förklädnad.  Dessa driver inte bara miljöförstöringen utan också den ökande globala ojämlikheten.

Den globala uppvärmningen är mer än ett tekniskt problem som kan lösas, utan snarast ett budskap om att vi trots all vår teknik och modernitet är helt beroende av de globala biologiska systemen. Möjligen är människan skapelsens krona och naturens betvingare. Historien har dock tydligt visat att ingen civilisation har överlevt om den inte vårdar den natur som är en förutsättning för existensen. 
Det mänskliga samhället behöver anpassa sig till den materiella och biologiska grunden för sin existens. Istället för att vara en organism som parasiterar på resten av naturen måste vi ta rollen av en ansvarsfull planetskötare som ser till att andra livsformer får plats och kan utvecklas.

Sunday, 17 November 2019

Nötköttsproduktionen avgör andelen svenskt på tallriken - inte konsumentens efterfrågan



Andelen svenskt nötkött ökade under 2018 men var ändå betydligt lägre än tio år tidigare. Den ökande marknadsandelen svenskt nötkött är mest ett resultat av utslaktning. Marknadsandelen styrs mycket mer av lönsamheten i produktionen och av utvecklingen av mjölkproduktionen än av konsumentens efterfrågan.

Köttimporten minskar till förmån för svenskt. ”De svenska konsumenterna väljer i allt högre grad svenskt kött och marknadsandelen har ökat från 61 till 67 procent. Så har rapporteringen låtit det senaste året. Men ger det en riktig bild av verkligheten? Till och med lantbrukspressen, som borde veta bättre, tolkar in den förändrade situationen på köttmarknaden som i första hand konsumentdriven.

Man kan tolka in den blygsamma totala minskningen av köttkonsumtionen som ett utslag av ändrade konsumentpreferenser, även om det finns starka krafter som hjälpt till i detta. Andelen svenskt kött kan dock knappast tolkas i termer av ändrade konsumentpreferenser, utan orsaken hittar vi i produktionen. Om vi håller oss till nötköttsmarknaden så är det viktigt att inse att:
- Andelen svenskt kött beror på storleken på den svenska produktionen i förhållande till den totala konsumtionen. 
- Det svenska nötkött som produceras säljs i huvudsak i Sverige, exporten är mer eller mindre konstant och består mest av styckningsdetaljer som inte efterfrågas i Sverige.

Stora delar av svensk nötköttsproduktion är att betrakta som en biprodukt av mjölkproduktionen, dels i form av utslaktade kor dels i form av kalvar från mjölkkor som föds upp för slakt.

År 1930 fanns det 1,9 miljoner mjölkkor på svenska gårdar. De producerade nästan en kalv var varje år. Idag är antalet 320 000 och de producerar fortfarande bara en kalv var (men en hiskelig massa mjölk). Det stora antalet kalvar som föddes tidigare kunde inte födas upp till vuxen storlek eftersom efterfrågan inte räckte till, trots en hög nötköttskonsumtion. Svenskarna konsumerade ungefär lika mycket nötkött 1930 som vid ”toppen” 2017 (nötköttskonsumtionen sjönk fram till 1990 då den vände uppåt igen). Det slaktades därför väldigt mycket kalv i Sverige, och kalvkött var vardagsmat.

Över tid har tillförseln av nötkött från mjölkproduktionen minskat kraftigt i takt med att mjölkkonsumtionen minskat, självförsörjningsgraden minskat och produktionen per ko ökat kraftigt.  Som ett resultat av den minskade tillförseln av nötkött från mjölkproduktionen uppstod en specialiserad nötköttsproduktion med dikor (kor som inte mjölkas utan får en kalv som får dia varje år). Denna har ökat i takt med att antalet mjölkkor har minskat. Antalet dikor är nu knappt 200 000.  För den produktionen gäller att 
- Produktionsvolymen i den specialiserade nötköttsproduktionen bestäms över tid av lönsamheten i produktionen. 
- Lönsamheten i produktionen bestäms av vilka priser man kan ta ut på den svenska marknaden, olika former av bidrag och kostnadsbilden. 
- Priserna på marknaden bestäms av världsmarknaden samt av kundernas vilja att betala extra för svenskt. Detta betyder att kronkursen har stor inverkan på priset och lönsamheten.

Ledtiden i den nötköttsproduktionen för att svara på förändrad lönsamhet är lång. Om man vill utöka produktionen behåller man fler kvigor för att kunna få fler kalvar som i sin tur blir mer kött. Kvigan skall betäckas och sedan skall dess kalv nå slaktvikt. Detta tar två och ett halvt år ungefär. Men många bönder har redan utnyttjat den kapacitet man har i form av foder och plats i stallar, så potentialen i den typen av produktionsökning är inte så stor. Tidigare har det varit vanligt att de som lade av med mjölkproduktion startade med nötkött, vilket är ett snabbt sätt att få fram ny kapacitet eftersom stallar och foderkedja redan finns. För andra handlar det om omfattande investeringar, och nya stallar kräver tillstånd. Vi pratar alltså om ledtider på minst fem år från beslut att utöka.

Utöver de mer långsiktiga förändringarna kan extrema händelser, som sjukdomsutbrott eller missväxt, påverka produktionen. Torkan 2018 orsakade en ökad utslaktning av kvigor och kor andra halvan 2018 och första halvan 2019. Denna utslaktning har samtidigt minskat produktionskapaciteten eftersom antalet dikor minskade mellan 2018 och 2019 (se graf). Detta gör att den svenska nötköttsproduktionen kommer att minska 2020 och 2021, enligt Magnus Lindholm på HK Scan med cirka 10 000 ton i en intervju med ATL.  I och med att produktionen kommer att minska kommer också andelen svenskt nötkött att minska om inte den totala nötköttskonsumtionen minskar ännu snabbare.
 

Svenska konsumenter har under lång tid angivit att de föredrar svenskt kött. Enligt ATL:s uppskattningar är cirka 90 procent av allt nötkött som säljs i dagligvaruhandeln svenskt, medan storhushållen köper 60 procent svenskt och restaurangerna endast 25 procent. Någon siffra för livsmedelsindustrins svenskandel finns inte men en inte alltför vild gissning är att den till och med är lägre än restaurangernas.    

Innan EU medlemskapet var Sverige självförsörjande på kött och den svenska produktionen var något större än nu (se bild). Konsumtionen av nötkött ökade rätt kraftigt i samband med det svenska medlemskapet i EU. Det var i stort en effekt av lägre priser. 



Genom fyrtio år av indoktrinering har betraktelsesättet att det är konsumenterna som styr utvecklingen blivit ett axiom, en självklarhet som inte ifrågasätts. Men lika litet som det var Guds hand som bestämde om skörden av vete skulle bli god på sjuttonhundratalet är det Konsumenten som avgör hur stor marknadsandel svenskt kött kommer att ha.