Saturday 6 April 2024

Ett städat samtal om kor och metan

Nyligen deltog jag tillsammans i ett samtal med Elin Röös, forskare på SLU, i Lantbrukspodden. Det sköttes av Anna Ellström, reporter på Land Lantbruk. Det blev ett sansat samtal där det ägnades minst lika mycket tid åt det vi var överens om som det vi inte var överens om. Det vi i allra högsta grad var överens om var att man behöver ha en övergripande vision av hur ett hållbart jordbruk skall se ut och att det i ett sådant jordbruk finns gott om plats för idisslande och betande djur som kor, får och getter (i fortsättningen kommer jag att tala om ”kor”, men så gott som allt som sägs gäller också får och getter) som kan spela en stor roll i jordbruks- och livsmedelssystemet. Vi var också överens om att mycket av utvecklingen av hur korna hålls minskar deras positiva bidrag, exempelvis genom de tjurar som hålls inomhus och får en relativt hög andel kraftfoder. 

Elin Röös och Gunnar Rundgren hemma hos Gunnar
  Foto Anna Ellström

 

Vem följer kostråden?

Vi var mindre överens i värdet av de föreslagna kostrådens begränsningar i köttkonsumtionen. Jag vill inte uttrycka någon åsikt om att man skall eller inte skall äta en viss mängd kött eller grönsaker eller vad det nu är eftersom jag inte anser att det är ett bra sätt att ta sig an maten vi äter. Jag lutar mer åt de brasilianska kostråden som har fokus på var, hur och med vem du äter. Vi var dock var överens om att kostråden kanske inte spelar så stor roll i verkligheten (21 minuter in i podden). Efter att samtalet spelades in kom livsmedelsverket med en egen rapport som uppskattade att endast 5 % av befolkningen skulle ändra sina kostvanor som ett resultat av de förändrade rekommendationerna. Det är ju rätt märkligt att man lägger så mycket energi på något som man själv anser ger så litet resultat. Den som är litet mer konspiratorisk lagd säger att Livsmedelsverket säger detta bara för att effekterna av de förändrade kostråden för svenskt lantbruk knappt skulle märkas och därför inte spelar någon större roll (det var det som de skulle utredas). Men det betyder ju också att effekterna på miljön blir försumbara och att kostråden därmed är meningslösa.

Metan

Vad gäller kornas klimatpåverkan var det egentligen bara metanet som vi diskuterade (det börjar 25:30 in i podden). Men eftersom metan, som man normalt sett räknar det, står för mer än halva kornas klimatpåverkan i Sverige, och långt mycket mer som ett globalt genomsnitt (ju mindre intensiv uppfödningen är desto större andel utgör metan) så är det viktigt nog. Det betyder givetvis inte att utsläppen av lustgas eller koldioxid är irrelevanta. Utsläppen av koldioxid och lustgas från kor skiljer sig inte nämnvärt från jordbruket i stort och är kopplade till direkt och indirekt användning av fossila bränslen och konstgödsel. Jag har skrivit en hel del om lustgas här. På pluskontot sker det en avsevärd inbindning av kol i betesmarker samt i åkrar där man odlar kornas främsta foder vall (gräsblandningar) (Poeplau et al 2015).

Men det räcker mer än väl att diskutera metan i denna artikel. Vad gäller den rent naturvetenskapliga bakgrunden för metanets klimatpåverkan var vi nog överens. De viktigaste är att:

-Metan är en kraftig växthusgas

-Metan bryts ned snabbt i atmosfären

-Konstanta metanutsläpp orsakar ingen ytterligare global uppvärmning (mer nedan)

-Det finns inget ”korrekt” sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter 

Det som skiljer är kontexten och perspektivet.  

 

Skillnaden mellan metan och koldioxid

Enligt forskningen finns det ett direkt samband mellan halten metan i atmosfären och uppvärmning. Metanhalten har ökat med 160 % sedan mitten på 1700-talet (UNEP 2022) Metan bryts samtidigt ned snabbt, främst av processer i atmosfären, man brukar säga att hälften av det utsläppta metanet har brutits ned på ungefär 10 år. Detta gör att det bara är om metanutsläppen ökar som metanhalten i atmosfären kommer att öka. Vid konstanta metanutsläpp kommer inte metanhalten att öka. Detta skiljer metan från koldioxid som fortsätter att ackumuleras i atmosfären under för oss relevant tid. Detta är orsaken till att det inte finns något korrekt sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter. I sin tur betyder det att alla livscykelanalyser som uttrycker utsläpp av produkter där metan spelar stor roll (i första hand kött och mjölk från nötkreatur samt ris) i form av koldioxidekvivalenter bygger på en felaktig grund och att dessa siffror inte borde användas.

Utsläppen från idisslare

Om vi tittar på utsläpp av metan från kor, så har de onekligen ökat. Mellan 1961 och 2019 ökade de årliga utsläppen av metan från kor och bufflar från 59 Mt CH4/år till 89 Mt CH4/år, det vill säga en ökning med 50 %. Den verkliga effekten på temperaturen av metanutsläppen från kor mellan 1981 och 2019 har beräknats till 0,028 ̊C, medan den total temperaturökning som korna anses ha orsakat sedan 1750 är 0,15 ̊C. Eftersom de fossil utsläppen har ökat snabbt har kornas andel av utsläppen minskat kraftigt, trots att de totala utsläppen ökat. (del Prado et al 2023)

Eftersom diskussionerna om metan ofta handlar om kost och vad man skall äta kan det vara värt att notera att per person har metanutsläppen från idisslarna minskat rejält i ett globalt perspektiv eftersom befolkningen har ökat med 151 % sedan 1960 medan metanutsläppen från idisslarna under samma tid ökade med 50 %. De ökade utsläppen beror alltså helt på den ökade befolkningen och inte på att folk konsumera mer produkter från idisslarna (FAOSTAT 2024).

Detta gäller också i ett svenskt perspektiv. De svenska kornas utsläpp av metan har inte ökat alls sedan mitten på artonhundratalet (Danielsson 2023). Vi kan därför fortsätta ha lika många kor i tusentals år utan att deras metan bidrar till någon ytterligare ökning av temperaturen. Och svenskarna kan konsumera kött och mjölk från dessa kor utan att deras metanutsläpp bidrar till någon temperaturökning alls, tvärtemot vad livscykelanalyserna visar. Nu invänder kanske någon att vi importerar mycket nötkött. Det stämmer, cirka 45 % av nötköttet vi äter är importerat (beräknat som nettoimport, dvs avdraget för export), och vi importerar också mycket ost. Tittar vi på konsumtionen per person så har dock idisslarnas bidrag till svenskens matkonsumtion inte förändrats nämnvärt över sextio år (se tabellen). 


I själva verket har deras andel minskat eftersom det totala intaget av kalorier och protein har ökat kraftigt.* En ökad kött- och ostkonsumtion har balanserats av en minskad mjölkkonsumtion. Det är således också i Sveriges fall en ökad befolkning, en ökning med 40 % sedan 1960, som drivit importen och de utsläpp som är förbundna med det. Det är nog så viktigt att tänka på det när man diskuterar individers konsumtion.

Det finns en utbredd vanföreställning att metanutsläppen skulle vara högre från den industriella djurhållningen, men det är – tyvärr – inte alls korrekt. Per ko släpper förvisso en svensk högmjölkare ut mycket mer än en lågmjölkande ko i Indien eller Tanzania, men per liter mjölk eller per kg kött är utsläppen av metan mycket lägre. Däremot är utsläppen av lustgas och koldioxid betydligt högre som ett resultat av en mer intensiv uppfödning.

Ett ekosystem utan kor är inte ett ekosystem utan metan

Man kan givetvis, som Elin Röös i inslaget, hävda att en minskning av antalet kor, eller en minskad konsumtion av mjölk och nötkött, innebär en möjlighet till minskad global genomsnittstemperatur. Om man får tro modellerna skulle en utslaktning av alla kor medföra att temperaturen minskar med 0,15 grader (del Prado et al 2023). Detta förutsätter dock att det inte finns andra processer i naturen som omvandlar den biomassa som korna inte längre konsumerar till metan. Men det gör det ju. Om alla tama idisslare försvinner från världens gräsmarker kommer de ersättas av vilda djur som också släpper ut metan, det gräs som inte äts av vare sig vilda eller tama djur kommer att brytas ned av gräsätande insekter, bakterier mm. I torra klimat kommer gräset att brinna. Nettoeffekten av att ta bort korna är därför mycket osäker. Med samma logik skulle man också kunna argumentera för att en minskning av odling av alla grödor från åkermark skulle innebära en möjlighet till minskad global genomsnittstemperatur, eftersom omvandling av naturliga ekosystem till åkermark innebär avsevärd avgång av koldioxid från markens mullförråd till atmosfären.

En rättvis konsumtion

Man kan (som Elin Röös också gör) framställa konsumtionen av animalieprodukter som en historisk klimatskuld som skall kompenseras. Även om ett konstant antal kor inte innebär någon ytterligare uppvärmning så kan vi i Sverige genom att minska vårt antal kor ge mer plats för andra att öka sitt antal kor. Man har sin fulla rätt att resonera så, men då missar man helt vilka som är orsakerna till att vissa kulturer har varit uppbyggda runt boskapsskötsel och andra runt en mycket högre andel växtodling. De kulturer som har haft mycket boskapsskötsel har haft det för att det varit den bästa ekologiska anpassningen. Att folk på tätbefolkade asiatiska flodslätter skall börja äta en kost som passar bäst i helt andra ekosystem är inte alls önskvärt eller ”rättvist”, lika litet som att vi i Sverige skall börja leva på ris och sojabönor.

Sverige har 0,09 % av alla kor i världen och 0,03 av alla får i världen och att de totala metanutsläppen från kor, får och bufflar är 0,12 % av världens utsläpp av metan från idisslarna (FAOSTAT 2024). Sverige andel av världens befolkning är 0,13 %. Så inte ens om man ”köper” rättviseargumentet betyder det att vi borde minska antalet kor och får.

Är inte kornas utsläpp naturliga?

Det handlar också om man ser metan från kor som ett naturligt utsläpp eller som ett utsläpp skapat av människan. Man kan tycka att det inte spelar någon roll eftersom klimatet struntar i våra klassificeringar. Men det spelar stor roll för utformningen av klimatpolitiken. Klimatpolitiken handlar i stort om att reglera utsläppen orsakade av människan och hela konversationen runt utsläpp är om de utsläpp som (anses) skapas av människan (antropogena). Naturliga processer släpper exempelvis ut väldigt mycket mer (ungefär 20 gånger) koldioxid än förbränningen av fossila bränslen, trots detta fokuserar klimatpolitiken bara på den koldioxid som orsakas av förbränningen av fossila bränslen och den som orsakas av ”förändrad markanvändning”. Detta beror på att man anser att de naturliga systemen är i balans och är självreglerande, detta inkluderar den koldioxid som vi, våra växter och våra husdjur utsöndrar.

När man, som i inslaget, diskuterar hur stor del av metanutsläppen, en tredjedel, som kommer från tamdjuren så är det bara andelen av de antropogena utsläppen som avses. De naturliga utsläppen är dock nästan lika stora som de antropogena så idisslarnas utsläpp är i sådana fall bara en sjättedel av de totala metanutsläppen. Utsläppen från våtmarkerna är långt större än alla antropogena utsläpp av metan. Historiskt har minst en femtedel av världens våtmarker dränerats för jordbruksändamål, dvs jordbruket har kraftigt minskat de naturliga utsläppen, särskilt i de norra tempererade zonerna (där Sverige ligger) (Paudel et al 2016).  När man dikar våtmarker bokas utsläppen av koldioxid och lustgas som antropogena, men samtidigt minskar metanutsläppen från dessa marker betydligt. En hektar rik kärrmark kunde innan dikningen släppa ut 300 kg metan per år enligt Skogsstyrelsen beräkningar. Dessa utsläpp upphör med dikning. Om du sätter kor att beta marken räknas dessa kors utsläpp som antropogena, trots att de sammanlagda utsläppen av metan från marken minskat kraftigt. Är det rimligt?

De vilda djurens metanutsläpp räknas inte heller trots att det finns beräkningar av att utsläppen av metan från vilda djur innan massutrotningen var i ungefär samma storleksordning som de samlade utsläppen från dagens idisslare (Manzano et al 2023). Det är knappast rimligt att räkna metan från kor, får, renar och getter som antropogena och de vilda djurens utsläpp som naturliga.

Är det ens utsläpp?

Ord betyder mycket. När vi andas och släpper ut stora mängder koldioxid kallas det inte för utsläpp, inte heller när djuren andas gör det det (även om den extremt tendensiösa filmen Cowspiracy gjorde just det för att komma upp i att hälften av alla växthusgasutsutsläpp kommer från djurhållningen) eller när markens organismer omsätter kolhaltigt material och släpper ut koldioxid. Ja, till och med växterna släpper ut koldioxid när de andas. Det är en mycket mindre del av kolet i kornas foder som blir metan än koldioxid. Metanet produceras av mikroorganismer, arkéer, i kornas våm. Det är också deras trägna arbete som gör att kor kan äta saker som vi klena människor inte alls kan smälta. Det är i mitt tycke mycket tveksamt om man verkligen skall använda ordet ”utsläpp” för det mikrobiella mirakel som kornas ämnesomsättning utgör.

Bryta ned metan?

Metan kan brytas ned av metanätande bakterier i ekosystemen. Detta uppskattas ha relativt liten betydelse. Viktigare är den rent kemiska nedbrytningen av metan som sker i troposfären där hydroxylradikaler (OH-radikaler) reagerar med metan och bildar koldioxid och vatten. Mycket tyder tyvärr på att andra utsläpp har lett till minskad nedbrytningshastighet av metan, dvs att metanet finns längre i atmosfären. Våra utsläpp av kväveoxider, som ju är ett stort problem i sig själv, minskar metanets nedbrytningshastighet. Även koloxid (CO) och vattenånga spelar en roll. Samtidigt finns det andra processer där klorgas bryter ned metan (men be mig inte att förklara detta, det är avancerad kemi som jag inte behärskar). Forskningen vad gäller metannedbrytningen och alla de faktorer som påverkar den är ännu i sin linda (Peng et al 2022). Det är värt att notera att fram till år 1800 var förändringarna i metanhalten i atmosfären små och långsamma, dvs nedbrytningen låg i fas med nybildningen av metan, vilket man kan förvänta sig för naturliga processer.   

Överlag så finns det fortfarande stora kunskapsluckor om metancykeln och hur man skall förklara perioder av ökade eller stabilare metanhalter i atmosfären. Men på liknande sätt som man alltmer talar om ekosystemens förmåga att binda kol tror jag vi kommer att få se en ökad diskussion om hur vi kan öka hastigheten på metanets nedbrytning.  

De fossila metanutsläppen är relativt lätta att åtgärda och kommer att försvinna

Om man vill minska metanutsläppen är den lågt hängande frukten de fossila metanutsläppen, särskilt som senare års forskning visat att de är mycket större än man tidigare beräknat och ökande samt att stora delar av utsläppen är enkelt åtgärdade och ibland rent av lönsamma (IEA 2022). Om de fossila bränslena avvecklas får vi således stora minskningar av metanutsläppen på köpet. Vi kommer sannolikt samtidigt att öka nedbrytningshastigheten av metan i atmosfären.

 

Referenser

Danielsson, Rebecca 2023, Nötkreaturens metanproduktion i Sverige – en jämförelse mellan 1937 och 2019, SLU rapport 310.     

del Prado A, Lindsay B, Tricarico J (2023) Retrospective and projected warming-equivalent emissions from global livestock and cattle calculated with an alternative climate metric denoted GWP*. PLoS ONE 18(10): e0288341.

IEA 2022, Methane emissions from the energy sector are 70% higher than official figures https://www.iea.org/news/methane-emissions-from-the-energy-sector-are-70-higher-than-official-figures

FAOSTAT, https://www.fao.org/faostat/en

Global Methane Assessment (PDF). United Nations Environment Programme and Climate and Clean Air Coalition (Report). Nairobi. 2022.

Manzano, P., Pardo, G., Itani, M.A. et al. Underrated past herbivore densities could lead to misoriented sustainability policies. npj biodivers 2, 2 (2023). https://doi.org/10.1038/s44185-022-00005-z

Paudel, Rajendra & Mahowald, Natalie & Hess, Peter & Meng, Lei & Riley, William. (2016). Attribution of changes in global wetland methane emissions from pre-industrial to present using CLM4.5-BGC. Environmental Research Letters. 11. 034020. 10.1088/1748-9326/11/3/034020.

Peng, S., Lin, X., Thompson, R.L. et al. Wetland emission and atmospheric sink changes explain methane growth in 2020. Nature 612, 477–482 (2022). https://doi.org/10.1038/s41586-022-05447-w

Poeplau, C., Bolinder, M. A., Eriksson, J., Lundblad, M., and Kätterer, T.: Positive trends in organic carbon storage in Swedish agricultural soils due to unexpected socio-economic drivers, Biogeosciences, 12, 3241–3251, https://doi.org/10.5194/bg-12-3241-2015, 2015.

 

 *  Den ökade köttkonsumtionen handlar främst om kyckling. Men även om man tittar på den totala konsumtionen av animalier och vegetabilier har faktiskt inte animaliernas andel av kosten ökat alls sedan 1960, utan tvärtom minskat litet grand.   

Tuesday 2 April 2024

Recension: Mot kollapsens hjärta

Bortom klimatkrisen hotar tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Och vi rör oss snabbt mot den. Det är temat för Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta (Ordfront 2024).

I boken ägnas ingen större energi åt att diskutera de direkta följderna av växthuseffekten och om det finns någon chans att vi lyckas hålla uppvärmningen inom 1,5 grader utan fokus är istället på att vi rör oss mot en kollaps i vilket fall som helst. Någon form av sammanbrott verkar vara garanterad, bokens uppdrag är att få oss att inse det och att därigenom förhindra att sammanbrottet blir en katastrof snarare än en organiserad tillbakagång. Jeppsson avfärdar möjligheten till en grön omställning som önsketänkande. Det är modigt av honom att ta den positionen som ligger väldigt långt från de två huvudfårorna Grön omställning och Kör på så löser det sig nog som helt dominerar den svenska debatten. Särskilt med tanke på hans dagliga arbete på Aftonbladet.   


Det märks att det är en journalist som håller i pennan. Boken är flyhänt skriven och upplagd som en forskningsresa med många intressanta resonemang och insikter. I prologen skriver han att civilisationen är en ömtålig struktur, till stor del byggd på tro och förhoppningar om att framtiden ska kunna leverera det vi förväntar oss. Boken gör klart att den inte kommer att kunna det. Det är alltför många utmaningar som sammanfaller och alltför många hårda eller mjuka gränser vi träffar på. ”Allting som redovisats i denna bok pekar mot att det industrialiserade tillväxtsamhället är i sitt slutskede.” skriver Jeppsson. Då har han ändå givit rätt stort utrymme åt de som har en annan uppfattning, exempelvis ekonomen John Hassler, den konservative ledarskribenten Mattias Svensson och klimatminister Romina Pourmokhtari.

Boven i dramat är den eviga tillväxten som gör en hållbar utveckling omöjlig. Är det inte klimatet som drar ner oss, är det vattenbrist, sämre energitillgång, skenande ojämlikhet, brist på kritiska mineraler och en ökad befolkning, sannolikt en kombination av allihop. Och systemet klarar inte av att stå still utan kräver ständig expansion för att överleva. Vi måste springa för att stå still.  ”Framsteg är kanske inte alls framsteg. Det vi ser som teknisk utveckling är bara ett sätt för oss att anpassa oss till omgivningen, att förändras för att inte försvinna”.  

Under en relativt kort tid har vi upplevt ett flertal kraftiga ”störningar” som den globala finanskrisen 2008/2009, pandemin 2020, Rysslands anfall på Ukraina 2022, minskad kapacitet i den globala sjöfarten (Ever Given’s blockering av Suezkanalen, Panamakanalens brist på vatten, huthirebellernas attacker i Röda havet), en europeisk kostnadskris samt ett ökat antal allvarliga väderhändelser. Dessa är olika uttryck för att systemet börjar bli instabilt, att det flimrar. Och det är flimret som förebådar kollapsen. Nollräntepolitik och ett snabbt växande skuldberg är några av de åtgärder som vidtagits för att mildra effekterna, men de skapar i sin tur nya bubblor och risker.

Boken har en stor tvärvetenskaplig bredd och jag uppskattar att den inte är så fixerad vid de materiella perspektiven (oljan tar slut, klimatet blir outhärdligt, det finns inte tillräckligt med koppar eller andra viktiga mineraler) som ofta dominerar kollapsologi, utan också får med ekonomiska, sociala och kulturella perspektiv. Vissa av de många intressanta spåren – exempelvis att kapitalismen producerar konsumtion och att forskningsinsatserna ökar exponentiellt medan de stora vetenskapliga framstegen uteblir avhandlas dock så rapsodiskt att det är svårt att se hur de hänger ihop med den övergripande berättelsen och vad de egentligen innebär. Jag får nöja mig med att de ger mig själv incitament till fördjupning.

I boken varvas bokens egentliga uppdrag med två personliga berättelser om författarens pappa och dennes Alzheimer samt om en tvillingbror som dog vid födseln. Det är drabbande skildringar och greppet att växla personliga upplevelser med fakta är ett vedertaget recept för essäer, reportageböcker och populärvetenskap. Kanske saknar jag fantasi, men jag kan inte förstå vilka kopplingar som finns mellan dessa två personliga erfarenheter och bokens huvudsakliga framställning. Det finns förvisso ett kapitel som heter Den stora glömskan där det bland annat hävdas att modernismen producerar kulturell glömska, inte av en slump utan av nödvändighet – en mycket intressant tanke som man kan spinna vidare på - men har det någon koppling till pappans Alzheimer?

Hur kollapsen kommer att te sig, vilka uttryck den kommer att få och vad som blir slutstationen framgår inte så tydligt, men det vore också väl mycket begärt. En trösterik tanke för framtiden är att de som drabbas hårdast kommer vara de som genomlider sammanbrottet och därigenom upplever förluster av olika slag. De som föds in i ett annat samhälle kommer inte att sakna mycket av det som är viktigt för oss idag. Vad som är viktigt, rationellt och nödvändigt bestäms av det kulturella sammanhanget. Som Donella Meadows, en av författarna till den epokgörande Tillväxtens gränser (1972), skriver i Leverage Points: Places to Intervene in a System: ”Egyptierna byggde pyramider för att de trodde på ett liv efter detta. Vi bygger skyskrapor för vi tror att mark i stadens centrum är oerhört värdefullt.”

Monday 25 March 2024

Att sätta potatis

Det är inte ovanligt, att åratal av hederligt tankearbete resulterar i en självklarhet. Till exempel den, att det bara finns en sak som är alltigenom hederlig och det är att försöka göra världen bättre. Om det så bara var att gå ut och sätta potatis. (Ingemar Hedenius)

Jag har debatterat sårbarheten i media den senaste tiden. Först skrev jag ett längre inlägg om hur frihandeln påverkar sårbarheten i livsmedelskedjan som i stort går ut på att handel givetvis kan vara viktigt för att föra mat till områden där skördar slagit fel och liknande, fast egentligen är det inte nödvändigtvis handel utan kan lika väl kallas för bistånd eftersom det bör ske oavsett om den mottagande parten kan betala eller inte. På det stora hela skapar dock handel ett ökat beroende av handel och en minskad självförsörjning, det är liksom inbyggt i konceptet.

Sedan skrev jag under en debattartikel (det var de andra som skrev, jag gav bara en del förslag till ändringar) i Dagens Industri tillsammans med Magnus Hedenmark, Karl-Henrik Robèrt och Anders Wijkman som tog avstamp i att det som minskar sårbarheten i mångt och mycket är detsamma som det som behövs för klimatomställningen. Artikeln hade fokus på energi och livsmedelsförsörjningen, de två kanske viktigaste försörjningssystemen vi har. Vi skrev bland annat att:

...det (är) uppenbart att jordbruk som fungerar med regional självtillit och utan inbyggda växande behov av insatsvaror och annat stöd från länder långt bort, har relativt sett större förutsättning att vara långsiktigt livskraftiga och resilienta vid kriser. Denna typ av jordbruk missgynnas dock av dagens typ av jordbrukssubventioner och den fortsatta strukturomvandlingen. Industriella jordbruk är uppbyggda enligt principen om att satsa intensivt på ett fåtal grödor med syftet att maximera avkastningen. Priset som samhället långsiktigt får betala kommer dessvärre att bli högt. Monokulturer som har skjutits långt från ekologisk jämvikt med olika stödinsatser som import av sojabönor till boskap, bekämpningsmedel, och konstgödsel har generellt lägre motståndskraft mot miljöförändringar. Den långt gångna centraliseringen och oligopolen i livsmedelskedjan är något som ökar sårbarheten ytterligare.

Jag deltog också i en debattartikel i MSB:s tidning Tjugofyra7 där vi skriver att:

”Här finns nu en möjlighet att på allvar ställa om till ett mer robust och hållbart livsmedelssystem och samtidigt skapa regional gastronomi utifrån våra olika landskaps förutsättningar. Åtgärder som behövs:

  • Främja etableringen av fler gårdar och matproducenter i hela Sverige.
  • Förenkla regelverket för småskaliga gårdar och matproducenter.
  • Satsa på folkbildning i odling, tillagning, beredning och lagring av mat.
  • Återföra näringen från tallrikarna till åkrarna för att minska användningen av mineralgödsel.
  • Göra det ekonomiskt möjligt för fler lantbrukare att jobba med varierade växtföljder och andra insatser för att kraftigt minska användningen av kemikalier.
  • Satsa mera på nationell/regional växtförädling och avelsarbete för att få fram grödor och djur anpassade för lokala förutsättningar.
  • Främja lantbruk som blandar växtodling och djuruppfödning.”

*

Det finns nog ett fönster för att påverka livsmedelssystemet i en bättre riktning med sårbarheten som hävstång. Många andra debatterar frågan. Kravs vd Emma Rung skrev exempelvis i DN 22 januari att: ”Svenska livsmedel räcker inte till i krig och kris, och räknar vi in konstgödsel är självförsörjningsgraden ännu lägre. Lösningen är att öka den ekologiska produktionen. Den är småskalig, spridd över hela landet och inte beroende av import. Det minskar sårbarheten”.

Vad gäller den ekologiska odlingens importberoende jämfört med den konventionella gjorde jag en utredning för några år sedan åt Ekomatcentrum. Den sammanfattade att:

Rapporten visar att också i praktiken är svensk ekologisk primärproduktion i genomsnitt mindre beroende av importerade insatsmedel än svensk konventionell primärproduktion. Detta är särskilt påtagligt för andelen av intäkterna som går till att köpa importerade insatsmedel. Det betyder att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämför med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Skillnaderna är mycket stora för spannmål, där kostnaderna för importerade insatsmedel i den konventionella produktionen är mer än dubbelt så höga per kilo.

Det stora beroendet av diesel är dock mer eller mindre detsamma för eko och konventionellt, och båda är ungefär lika känsliga för störningar i den mycket koncentrerade livsmedelsindustrin och handeln.

*

Det är trist att det skulle till ett krig för att ett sådant skifte skulle ske, om det nu verkligen blir ett skifte. Det finns ju starka krafter som verkar mot någon förändring att tala om. Men vi kan alla dra
vårt strå till stacken. Delta i Potatisuppropet.  

Gör så här:

1. Sätt potatis – gärna tillsammans

2. Berätta för fler – sprid budskapet

3. Fråga din kommun vad de gör för matsäkerheten

https://potatisuppropet.se/

 

Tuesday 19 March 2024

Använd naturliga referensvärden för jordbrukets utsläpp

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter. Det skriver jag i en debattartikel i lantbrukstidningen ATL som återges nedan. Syftet är inte att trolla bort jordbrukets utsläpp utan att få fokus på det utsläpp som innebär att de totala utsläppen ökat jämfört med om vi inte drev jordbruk. Med naturliga referensvärden skulle de mer extensiva produktionsformerna som betesdrift och ekologiskt lantbruk framstå i en annan dager än med de nuvarande beräkningsmodellerna. Betesdrift skulle rent av vara klimatneutralt i många lägen


"När man diskuterar jordbrukets miljöpåverkan borde denna jämföras mot någon form av referensvärden från andra ekosystem. Låt oss exempelvis se på jordbrukets klimatpåverkan.

Jordbrukssystemen är biologiska system och även helt naturliga ekosystem ”släpper ut” koldioxid, lustgas och metan.

För koldioxidutsläpp från jordbruket är detta inget problem eftersom endast den koldioxid som kommer från användning av fossila bränslen räknas som ”utsläpp” och inte de många gånger större mängderna koldioxid som kommer från växternas, mikrolivets och djurens ämnesomsättning.

För metan och lustgas räknas däremot alla ”utsläpp” som antropogena och anses bidra till mänskligt orsakad klimatpåverkan. Eftersom alla naturliga ekosystem också har sådana utsläpp är detta inte rimligt. Naturliga ekosystem släpper ut lustgas i ungefär samma storleksordning som en mark som betas av får eller kor, förutsatt att denna inte gödslas.

Naturliga ekosystem släpper också ut stora mängder metan, från våtmarker, från idisslande djur och från en rad andra naturliga processer.

Utsläppen från våtmarkerna är större än alla antropogena utsläpp av metan. När man dikar våtmarker bokas utsläppen av koldioxid och lustgas som antropogena, men samtidigt minskar metanutsläppen från dessa marker betydligt. En rik kärrmark kunde innan dikningen släppa ut 300 kg metan per år enligt Skogsstyrelsen beräkningar. Dessa utsläpp upphör med dikning. Om du sätter kor att beta marken räknas dessa kors utsläpp som antropogena, trots att de sammanlagda utsläppen av metan från marken minskat kraftigt. Är det rimligt? 

De vilda djurens metanutsläpp räknas inte heller trots att det finns beräkningar av att utsläppen av metan från vilda djur innan massutrotningen var i ungefär samma storleksordning som de samlade utsläppen från dagens idisslare. Det är knappast rimligt att räkna metan från kor, får, renar och getter som antropogena och de vilda djurens utsläpp som naturliga.

Att jämföra jordbrukets utsläpp mot naturliga ekosystem har inte bara betydelse för beräkning av jordbrukets andel av utsläppen utan är minst lika viktigt för hur utsläpp från olika produktionsformer inom jordbruket skall beräknas. Utsläppen av metan och lustgas från betesbaserade system blir med det perspektivet i det närmaste försumbara medan den intensiva uppfödningen av djur med odlat foder har höga utsläpp, tvärtemot de beräkningsmodeller som används i dag.

Om de fossila bränslena kommer att avvecklas, vilket är önskvärt men inte verkar ske, kommer jordbrukets andel av utsläppen att öka kraftigt eftersom det egentligen blir den enda kvarvarande utsläppskällan. Detta kan leda till att det kommer att ställas krav på minskningar som är helt orealistiska. Med naturliga referensvärden skulle man ha mer rimliga värden att utgå ifrån och ett realistiskt mål att sträva efter."

 

Tuesday 12 March 2024

Dyrare mat nu

(Rubriken har jag lånat av initiativet Dyrare mat nu som lanserades av bland annat Linus Källander 2010. Jag tror den är insomnad nu). 

Hållbarhetsansvarige på Coop Danmark, Thomas Roland, skrev nyligen en strålande debattartikel i danska Altinget. Han för bland annat fram att maten är alldeles för billig och att varje gång vi sparar 50 öre bidrar vi till "att stänga en lanthandel, att slå ihop två jordbruk till ett större eller att utnyttja en bananarbetare en stund till."  Han noterar också att man inte skall skylla på konsumenterna utan att detta är precis som marknadsekonomin skall fungerar enligt läroböckerna. 

FN:s jordbruksorganisations årsbok för 2023 beräknade de dolda kostnaderna, för mat och jordbrukssystemet till 12,7 biljoner (12 700 miljarder alltså). Det handlar alltså om kostnader för skador på miljö och hälsa som inte är inkluderade i priset (ekonomer kallat sådant för externaliteter). Detta är ungefär lika mycket som det totala värdet av den globala livsmedelsmarknaden, dvs maten skulle vara dubbelt så dyr om dessa kostnader räknades in.*  

I sin artikel framför Thomas Roland vidare att vi måste inse att "den gröna omställningen har ett pris. 

"Vi bliver både som borgere og som forbrugere let efterladt med det indtryk, at den grønne omstilling er gratis, kan klares ad teknologiens vej, og at vi kan bevare vores konkurrencekraft samtidig med, at vi omstiller." (litet danska får du klara av!.
Hans budskap är detsamma som den debattartikel jag skrev i Aktuell Hållbarhet, Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala. Nedan kan du läsa en ännu längre variant av den artikeln (som DN inte ville ta in...). 

Den gröna omställningen har ett pris som någon måste betala

Utan tvekan behövs en grön omställning, men berättelsen om denna domineras av föreställningen att vi skall kunna ta ut mer från naturen och samtidigt skydda eller restaurera den. Detta är så nära man kan komma ”att äta kakan och ha den kvar”. 

De senaste månaderna har Europas bönder stoppat trafik, tippat gödsel och blockerat gränser – och skrämt upp EU-kommissionen och nationella politiker. Vågen av protester började i Nederländerna efter ett beslut av regeringen för att minska lantbrukets stora utsläpp av kväve. Många gårdar skulle få kraftiga begränsningar och ett antal gårdar tvingas upphöra med sin produktion. Även om de utlösande orsakerna för böndernas protester är olika i de olika länderna så är det samma grundproblem överallt.

Jordbruket har under årtionden drivits som en varuproduktion vilken som helst under starkt konkurrenstryck. Detta har lett till en konstant ekonomisk press och att många jordbruk lagts ned. Fem miljoner bönder, tusen om dagen, inom EU har parkerat traktorn för gott mellan 2005 och 2020. Jordbruk har samtidigt stor miljöpåverkan och miljöreglerna har successivt skärpts och på senare tid har jordbruket hamnat i skottgluggen för sin klimatpåverkan. Mängder av regler för djurskydd, smittskydd och livsmedelsproduktion har också införts. Naturvårdspolitik, som inte har jordbruket som mål, har också spillt över på jordbruket, med kraftigt ökade viltstammar som gör stora skador på grödor och i viss mån också på djur. Allt detta kostar.

På det stora hela kan många av dessa lagar och regler vara rimliga, men bönderna som drabbas har bara gjort det som samhället förväntat sig, producerat stora mängder billiga jordbruksråvaror. Deras ilska är därför befogad även om ilskan ofta är riktad åt fel håll.

Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent. Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga.

Eftersom jordbrukets lönsamhet är mycket låg, jordbrukarnas inkomster släpar hela tiden efter andra grupper, är det enda sättet för jordbrukarna att ta ut dessa kostnader att höja priserna. Men det går inte att göra så länge jordbruket skall konkurrera med produkter från länder som kan producera billigare för att de har lägre löner och andra kostnader, bättre förhållanden, eller att de inte behöver uppfylla så höga krav – ofta allt detta samtidigt.

Det finns en liknande motstridiga målsättningar inom skogsbruket där insatser för artskydd, krav på mer avsättningar till naturvård, bevarat renbete och kolinlagring står i bjärt motsättning till samhällets förväntning om att produktionen av virke skall öka med tjugofem procent. Skogspolitiken påstås ställa produktionsmål och miljömål bredvid varandra som lika viktiga, men eftersom produktionsmålet är kopplat till betydande intäkter, cirka 30 miljarder om året i avverkningar, och miljömålet mest innebär kostnader eller uteblivna intäkter ur ett snävt ekonomiskt perspektiv är det lätt att inse vilket som egentligen väger tyngst.

Som det ser ut nu är det skogsägarna som får ta de ekonomiska konsekvenserna och den stora osäkerhet som finns om en enskild avverkning kan genomföras eller inte. Om en exempelvis en fjärdedel av Sverige skog skulle undantas från aktivt skogsbruk så handlar det om många hundra miljarder i direkt intrångsersättning. Utöver det skulle skogsbrukets och skogsindustrins samlade årliga inkomster på 250 miljarder och sysselsättningen på cirka 120 000 personer minska kraftigt.

Det finns goda skäl att kritisera jord- och skogsbruket för hur det bedrivs och de negativa effekter som det har på naturen, men det är viktigt att komma ihåg att dessa näringar bara har utvecklats enligt den modell som samhället har efterfrågat och enligt de marknadsmässiga villkor som styr företagsamhet i Sverige. Att miljöanpassa dessa näringar innebär ökade kostnader eller minskade intäkter, ofta bådadera. Någon måste betala.

EU, de svenska regeringarna av skilda kulörer och en rad lobbyorganisationer försöker ge sken av att den gröna omställningen är ett nytt framstegsprojekt som alla tjänar på - den kommer ge EU:s ekonomi en nystart och ökad konkurrenskraft. Det finns dock många grundläggande förhållande och begränsningar som inte har tekniska lösningar eller där de nya system som behövs är betydligt dyrare än de nuvarande, se bara debaclet med biobränslen och reduktionsplikten.

Vi behöver utan tvekan en omställning av samhället till att fungera inom planetens gränser. Det handlar inte bara om växthusgasutsläpp utan vår användning av naturens resurser måste minska och den biologiska mångfalden måste öka. Detta har ett pris. Vilka politiker vill erkänna det och se till hur vi skall kunna göra omställningen rättvis och inkluderande för befolkningen i stort, såväl som för jord- och skogsbrukare? 

 

 

* Jag tror i och för sig att FAO:s beräkningar är diskutabla vad gäller kostnaderna för hälsan. Efter vad jag kan förstå har man räknat med alla hälsokostnader som kan härledas till mat, inklusive både övervikt och undernäring. Men även om de bara är hälften så stora är det ändå anmärkningsvärt.