Matpriskris

Jag skrev en artikel om matpriserna i Grön opinion nyligen. Jag har fått litet kritik för att den var okänslig inför de som har det knapert. Det är möjligt att jag uttryckte mig lite slarvigt eller i alla fall inte fullständigt, det får läsarna avgöra. 

I grund och botten anser jag att tillgången på god och näringsrik mat skall vara en mänsklig rättighet. En av mina mycket få vetenskapliga artiklar och min bok Den stora ätstörningen för fram att mat inte skall hanteras som vilken handelsvara som helst utan skall ses som en mänsklig rättighet och en kollektiv nyttighet. Med det perspektivet går jag sannolikt betydligt längre än de flesta som ömmar för de som inte har råd att köpa mat. 

Men om vi håller oss till den nuvarande marknadsekonomins utformning tycker jag inte att livsmedelspriserna skall styras av socialpolitik lika litet som jag tycker att priset på kläder, el eller bensin skall göra det. Däremot är det självklart att samhället måste gå in och stötta dem som inte har råd att köpa mat. Socialbidrag och andra typer av ersättningar bör givetvis följa med i prisutvecklingen för de basbehov de avser att täcka. Lönerna bör också följa med. Och ser vi det i litet längre perspektiv är det just det som händer. Lägstalönerna har ökat betydligt mer än matpriserna under årtionden även om det givetvis varit enstaka korta perioder där det inte har varit fallet. 

Även om jag tycker att det i huvudsak är samhällets uppgift att se till att alla får mat så är det bra att det finns organisationer som Stadsmissionen som hjälper de i nöd. Vi på Sunnansjö gård ger ibland en del av vår blygsamma produktion av kött (ekologiskt kalvkött som knappt överklassen får tag på!) och grönsaker till Stadsmissionen i Uppsala. Många andra gör väldigt mycket mer. 

Att låga matpriser inte i sig löser några problem är uppenbart om man tittar exempelvis i USA där genomsnittshushållet lägger en betydligt lägre andel av sin inkomst på mat och lika förbaskat så är det en tiondel av befolkningen som anses lida brist på mat av ekonomiska skäl.  Ser vi tillbaks på Sverige för femtio-sextio år sedan har matpriserna i förhållande till inkomsterna sjunkit rejält (data i artikeln nedan) men jag tror inte någon svalt direkt på 1950-talet heller. 

Matpriserna sticker heller inte ut som ett område där människor med låga inkomster spenderar förhållandevis mycket pengar, jämfört med andra områden. Bostaden tar både i absoluta tal och i andel av intäkten en mycket större andel av utgifterna för de med låga inkomster, se tabell. 

Artikeln i Grön Opinion, kompletterad med diagram:  

Dagens Nyheter kör månadsvisa uppdateringar av hur mycket dyrare maten har blivit och rubrikerna i media runt matpriserna är snart i pandemiklass. Riksbankschefen Erik Thedéen uppmanar konsumenterna att inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser. ”Då får vi ju en process i till exempel livsmedelshandeln som kommer dämpa de där smör- eller semmelpriserna.”

Prisökningen på mat i procent har onekligen varit exceptionell. Prisstegringen påbörjades i slutet av 2021, men tog fart på riktigt under våren 2022. Från juni 2022 låg prisökningen på över 10 procent i årstakt. Högsta inflationstakten på livsmedel uppmättes i december 2022. Då ökade livsmedelspriserna enligt SCB med 18,2 procent i årstakt (Svensk Dagligvaruhandel).

I ett något längre perspektiv är det dock inte särskilt dramatiskt. Det har funnits perioder med snabbt ökande livsmedelspriser tidigare i historien. Reallönerna har ökat mer än 16 procent på tio år, och jämfört med början på 1990-talet lägger genomsnittssvensken ungefär lika stor andel på mat efter prishöjningarna medan reallönerna har ökat med 70 procent.

1958 gick nästan en tredjedel av hushållens utgifter till livsmedel. Då lade hushållen 3 960 kronor på mat (inklusive restaurangbesök), vilket motsvarar ungefär 55 000 kronor i 2022 års penningvärde. År 2021 lade ett genomsnittligt hushåll 64 300, vilket samtidigt motsvarade cirka 18 procent av utgifterna. Ett genomsnittligt hushåll har samtidigt minskat i storlek från 2,8 personer 1958 till mindre än 2,2 år 2021. 

Matens sammansättning har samtidigt förändrats dramatiskt till dyrare och mer exotiska produkter. 1958 utgjordes nästan alla livsmedel av basvaror och råvaror. Endast 1 procent utgjordes av färdigmat och knappa 10 procent av restaurangbesök. Utgifterna för potatis var högre än för alla andra grönsaker tillsammans (!). Mjölk stod för 8 procent av livsmedelsutgifterna medan alla andra drycker (ej alkohol) tillsammans stod för 2 procent. Svenskarnas historiska beroende av kaffe syns genom att de lade 5 procent av livsmedelsbudgeten på kaffe, mer än hela budgeten för frukt. 

De starkaste trenderna på livsmedelsmarknaden just nu är lågpris och en ökad andel egna märkesvaror (EMV). Under sju år i rad var ”svenskt/lokalt” den viktigaste trenden enligt Livsmedelsföretagens konjunkturbrev, men det har nu fallit till en fjärdeplats delad med klimatpåverkan. Man kan kanske få intrycket att inflationen särskilt har drabbat ekologiska produkter. Men nedgången för ekologiska produkter började redan för fem år sedan. Även vegetariska och veganska produkter hade börjat tappa farten redan innan pandemin och är nu lika litet trendiga som ekologiska produkter. 

Inte lika uppmärksammat, men likväl intressant, är att många finkrogar har stängt eller planerar att stänga. Det är svårt att avgöra om det beror på ett generellt minskat intresse för den typen av exklusiva upplevelser eller om det beror på kostnadsökningar.

Det finns givetvis ett drag av masshysteri som underblåses av media, ungefär som med gängskjutningar eller pandemin. Skriver man tillräckligt ofta om att folk inte har råd att köpa mat eller att folk väljer bort svenskt eller ekologiskt för att det är dyrare ökar detta beteende. All vår individualism till trots är vi ändå i stort sett sociala varelser som gillar att göra som andra.

Inflationen (precis som pandemin, Putin och klimatet) används givetvis som slagträ i debatter som inte har särskilt mycket att göra med saken. I Kristianstadbladet skriver den politiska redaktören Sofia Nerbrand att tomaterna kostar 119 kronor kilot i affären för att många odlare stängt ned sina växthus på grund av höga uppvärmnings- och belysningskostnader (vid vinterodling förbrukas mycket el för att driva det tillskottsljus som behövs). Hennes lösning på problemet är bidragstak och lägre ingångslöner för att minska kostnaderna för arbetskraft!

Allt är inte negativt med ökade matpriser, det mesta tyder på att svinnet minskar och att folk köper färre halvfabrikat. Särskilt energikrävande grönsaker som växthusodlade produkter på vintern eller flygfraktad mat (vissa grönsaker, fisk och skaldjur) drabbas hårdare vilket är positivt. Högre matpriser gör det också mer attraktivt att odla själv och att laga mat själv, det är knappast en nackdel. I det större perspektivet minskar ökade matpriser också miljöbelastningen från annan konsumtion, det blir helt enkelt mindre pengar över till att köpa mer kläder, resa och annan icke helt nödvändig konsumtion.

Visst finns det en del av befolkningen som har svårt att få ihop sin ekonomi och som drabbas hårt av ökade kostnader. Men i det längre perspektivet kommer högre matpriser leda till högre lägstalöner och till justerade socialbidrag och liknande.

På gårdsnivå skulle ökade priser för bränsle och konstgödsel kunna leda till förändringar som på det stora hela också är positiva, med ökat intresse för biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter, ökat intresse för bättre utnyttjande av gödsel och restströmmar och förbättrad konkurrenskraft för betesbaserad produktion jämfört med uppfödning med odlat foder. Men eftersom spannmålspriserna ökat ännu mer än kostnaderna för konstgödsel talar det mesta för att lantbrukarna kommer att gödsla och spruta mer än någonsin detta år. Tillbakagången för ekologiska produkter förstärker det.

Det återstår att se om de ökade livsmedelspriserna är ett skrämskott eller om de är ett tecken på ett brott på en hundrafemtioårig period (förvisso med avsevärda toppar och dalar) av sjunkande livsmedelspriser, både i absoluta och relativa tal. Mitt grundtips är att vi ser början på ett skifte där marken och naturens produktionsförmåga får högre värde jämfört med energikrävande teknik. Men det kanske är önsketänkande.

Livsmedelsstrategins fokus borde vara maten vi äter

”Det är hög tid för ett ökat fokus på svenska livsmedel genom livsmedelsstrategin 2.0.” skriver landsbygdsminister Peter Kullgren i Land 7 februari. Han menar att vi behöver öka självförsörjningen och minska sårbarheten. Det är bara att hålla med.

Ministern skriver vidare att den inhemska produktionen har minskat kraftigt de senaste 30 åren. Men det är fel. Vissa produktionsgrenar har minskat men andra har ökat (se tabell) och räknat på kalorier är förändringen obetydlig. Trots ökad befolkning är den svenska produktionen ungefär lika stor som konsumtionen. 

Det är dock dålig matchning mellan det som produceras och det som konsumeras i landet. Den bättre lönsamheten i spannmålsodlingen, särskilt vete, gör att odlingen av grönsaker, potatis, ärtor och bönor åsidosätts. På djursidan är det främst spannmålsbaserad kycklinguppfödning som ökat. Vi har stora överskott av spannmål och spannmålsprodukter som exporteras samtidigt som vi importerar allt mer och oftast dyrare produkter än de vi exporterar. Att vi bara har en självförsörjningsgrad på 50% betyder att hälften av maten vi äter är importerad men den räknar inte in vår relativt stora export. Läs mer om det här. 

I sammanhanget är det också väl värt att komma ihåg att vi har ett mycket stort matsvinn och att folk i genomsnitt äter för mycket. Om det skulle knipa i en krissituation finns det ganska mycket att spara in på. Redan nu sägs matsvinnet ha minskat som en effekt av dyrare mat. Utöver det, äter kycklingar och grisar sådant som människor kunde äta. 

Sårbarheten handlar inte om att produktionen är för liten, utan om att den är extremt beroende av (importerade) insatsmedel som konstgödsel och fossila bränslen, samt att strukturen och tekniken på gårdar och hela livsmedelskedjan är extremt känslig för störningar.

Den stora importen, sårbarheten och den låga självförsörjningsgraden är resultat av den extremt marknadsliberala politik som Sverige haft sedan avregleringen. Produktionen har specialiserats och sker i allt större enheter både i lantbruket och förädling. Den mycket omfattande nedläggningen av gårdar och livsmedelsindustrier minskar sysselsättningen och utarmar landsbygden. Strukturomvandlingen leder också till en alltför intensiv och ensidig odling i de gynnade jordbruksområdena och till nedläggning av jordbruk i mindre gynnande områden, vilka är de främsta orsakerna till den stora förlusten av biologisk mångfald i jordbrukslandskapet.

Trots den mycket kraftiga strukturomvandlingen är lönsamheten i jordbruket mycket dålig. Sysselsättningen har också minskat kontinuerligt och det är givetvis en illusion att tro att fortsatt fokus på strukturomvandling och produktivitet skulle kunna skapa mer sysselsättning (vilket den nuvarande livsmedelsstrategin påstår). Mer av samma politik där ökad produktion är det viktigaste målet och internationell konkurrenskraft det viktigaste medlet kommer vare sig att förbättra lönsamheten eller skapa flera jobb. Utan en bättre analys och problembeskrivning kommer inte livsmedelsstrategin 2.0 bli bättre än föregångaren. 

Sist men inte minst så borde givetvis en livsmedelsstrategi ha maten som fokus. Istället för den nuvarande strategins ensidiga fokus på jordbrukets och livsmedelsindustrins konkurrenskraft borde strategins mål vara någonting i stil med: 

"En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer, ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen."

Läs mer om hur en livsmedelsstrategi borde utformas här. 

Artikeln är en längre variant av en artikel publicerad i Land 13 februari. 

 

Början på allt, David & David mot Goliat

I boken The Dawn of Everything (Början på allt : en ny historia om mänskligheten) skissar antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow på en alternativ historia för mänskligheten. Det som särskilt är i skottgluggen är den vedertagna uppfattningen att mänskligheten har utvecklats på ett relativt linjärt sätt från löst sammansatta små band av samlare och jägare som var egalitära. Genom jordbruket blev dessa bofasta och auktoritära. De skapade städer och stater som utvecklade teknik och vetenskap tills den industriella revolutionen (och marknadsekonomin) kunde lyfta oss alla ur fattigdom. Typ. David & David säger att den här bilden på det stora hela är felaktig.

Davidarna är verkligen inga materialister (i betydelsen att man anser att det är de materiella förhållandena som styr utvecklingen) och även om det är sannolikt att många saker människor gör inte har strikt materiella orsaker eller förklaringar känns deras syn på människans möjligheter kanske litet väl optimistiska och farligt nära ekomodernisternas och transhumanisternas visioner i det att de får det att låta som att vi skapar vilka verkligheter vi vill, (nästan) helt utan de begränsningar och förutsättningar som ekologi och geografi innebär. Inte heller de ekonomiska och demografiska faktorerna får någon nämnvärd plats i boken. Boken är likväl en välkommen motbild till den deterministiska syn på särskilt den tidigare historien som dominerar.

I deras skiss har människor i alla tider på olika sätt skapat sin verklighet snarare än att vara maktlösa arbetare vid utvecklingens löpande band. Gång på gång har människor, i alla ”utvecklingsstadier” skapat auktoritära och våldsamma samhällen, men nästan lika ofta har de rivit ned dem, eller helt enkelt bara gått därifrån och levt i betydligt mindre auktoritära och mer behagliga gemenskaper, oavsett om de varit samlare, jägare, jordbrukare och oavsett om de bott i byar eller städer.

Jag tänker inte gå in på alla de detaljerade exempel de ger eller för den delen gå in på den kritik som de, med viss rätt, har fått för sin bok. Kritiken handlar mycket om att de driver sin tes för hårt och drar för stora, eller felaktiga, slutsatser av de exempel de diskuterar. Min åsikt är att boken är läsvärd men skulle ha mått gott av en redaktör som vågat tygla herrarna. Ett problem med boken är att den å ena sidan försöker vara vetenskaplig genom många och långa ingående redogörelser å andra sidan hanterar data litet väl slappt och andras perspektiv raljant. En betydligt kortare bok där man tydligare redogjorde för bokens huvudteser och vad som talar för dem i mer generella ordalag utan att försöka att bevisa sina teser hade varit mer läsvärd och sannolikt öppnat för en intressant diskussion utan att falla offer för konkurrerande akademikers kritik.

Nog om det. Istället tillåter jag mig några funderingar med anledning av boken.

Deras syn på utvecklingen av jordbruket som en mycket långsam process som heller inte var enkelriktad delar jag helt och har beskrivit det i min bok Den stora ätstörningen. Det finns ingen skarp gräns mellan samlare och jägare och jordbrukare och folk kände till odlandet principer långt innan man blev jordbrukare. Och många samhällen var under lång tid deltidsjordbrukande och säsongsjordbrukande och vissa började med jordbruk men slutade med dem av en rad olika skäl. Likaså visar de på att bofasthet kom före jordbruket, något jag också anser vara mer eller mindre självklart (vad jag inte visste var att det fanns så stora bosättningar i kulturer där man fortfarande inte i huvudsak var jordbrukare). Det är bara om det finns tillräckligt med vild mat att äta som man kan överleva medan man experimenterar med matproduktion genom jordbruk.

Jordbruket har fått, och får särskilt idag, alltför mycket dålig press som orsaken till allt från ekologiska kollapser till diktatur. Davidarna kritiserar uppfattningen att det var jordbruket som drev fram ett mer hierarkiskt samhälle för att exempelvis koordinera bevattningsprojekt. De anser att det är efterhandskonstruktioner som inte tar hänsyn till att bönder mycket väl kan, och gjorde, både genomföra och sköta sådana system utan någon centralstyrning. De är något på spåret där tror jag. Tyvärr utvecklar de inte dessa resonemang, sannolikt just för att de tonar ned de materiella förhållandenas inverkan på historiens gång. Indirekt handlar mycket av boken trots allt om just detta; det krävs ingen stark man eller kungarike för att genomföra storartade handlingar och det är inte bara i smågrupper på ett tjugotal personer som man kan vara jämlik och demokratisk. De ger en rad exempel på motsatsen faktiskt.

De diskuterar egentligen inte domesticeringen av djur och pastoralismen, vilket är en brist, men de nämner hur många samlar och jägarsamhällen tar hand om djur som de adopterar. I boken Kornas planet för vi fram tanken att korna blev domesticerade antingen som en mer eller mindre religiös yttring eller helt enkelt för att man kunde, att man gjorde det för att man hade lust. Lust, lek och spel tar rätt mycket plats i Davidarnas bok och man har rätt intressanta resonemang om spel som ett alternativ till krig, eller kanske snarare krig som urartade spel.

Konstigt nog ges religionen litet uppmärksamhet. Man kan tycka att i en bok som handlar om att människor i stor utsträckning formar världen genom aktiva val snarare än att följa en deterministisk utveckling så borde religionen spela en ännu större roll än om man ser religionen mest som ett uttryck för maktkamp eller reflektion av ekologiska förhållanden.

Det finns många saker som nämns i förbifarten som väcker mitt intresse. Det antyds till exempel att privategendomen kan har religiöst ursprung, dvs handla i första hand om religiösa föremål. De resonerar också om en alternativ händelsekedja för domesticering av spannmål, där den första orsaken till att samla ihop dessa kraftigt växande gräs var för att bygga hus eller fläta korgar. En intressant tanke. Mycket av boken värde ligger just i de tankar den väcker hos den som läser med ett öppet sinne.

Historien som den framställs hängs ofta upp på civilisationer och dynastier och visst är de viktiga, men de framställs ofta som alltför dominerande och när de försvinner talas om dramatiska kollapser och anarki. Davidarna riktar mer uppmärksamhet till förhållanden när en civilisation (ett begrepp de inte gillar) växer fram, genomgår kriser eller försvinner. Det är en viktig gärning för genom historien har de flesta människor inte levt i någon stor högkultur och även inom dem har de ofta haft begränsad påverkan på människors vardagliga liv. Eftersom det vanliga livet inte haft skriftspråk eller byggt imponerande monument finns det väldigt mycket mindre spår efter detta.

De stora imperierna skapade förvisso imponerande byggnadsverk och konst, men de skapade också ekologiska katastrofer och byggde för det mesta på ett mycket hårt förtryck av människors frihet. Roms kollaps brukar oftast framställas i rent negativa termer. Men vi vet inte alls om det var dåligt för de flesta människor inom romarrikets gränser eller de i deras angränsande områden. Jag skulle snarare tro att Roms kollaps var bra för de flesta människor även om det säkert följde många konvulsioner i dess kölvatten, ungefär som med Sovjetunionens kollaps som vi kan följa med egna ögon. Den innebar ökad personlig frihet, en återgång till självförsörjning, mer regionalisering (både inom Ryssland och självständigheten hos alla ”randstater”) samtidigt som den raserade infrastruktur av olika slag. Återkommande försök att återupprätta imperiet har orsakat och kommer kanske fortsätta orsaka krig och lidande, precis som Roms dödsryckningar höll på länge.

I grund och botten handlar boken mycket om frihet. David & David har en rätt säregen definition av vad som utgör frihet och jag är inte säker på att jag köper den. Men frihet är ju ett svårt begrepp, så jag låter dem få sista ordet.  Frihet har enligt dem tre komponenter. 

(1) the freedom to move away or relocate from one’s surroundings; (2) the freedom to ignore or disobey commands issued by others; and (3) the freedom to shape entirely new social realities, or shift back and forth between different ones.