Tuesday 18 June 2024

Ultraprocessad mat - ett sjukt livsmedelssystems högsta stadium

När den här texten skrivs pågår en debatt i media om så kallad ultraprocessad mat, det vill säga  snacks, kakor, proteinbars och andra livsmedel som tidigare kallades för ”skräpmat” och i fall dessa gör oss feta och sjuka.* Det gör den säkert, men det finns andra sidor av en den ultraprocessade maten som är minst lika allvarliga.

Barnfavoriten och storsäljaren chicken nuggets som i princip finns över hela världen är ett utmärkt exempel. Redan utseendet är anonymt och de små friterade bitarna skulle i princip kunna vara vad som helst, vilket ytterligare förstärks av den neutrala smaken och lättuggade konsistensen. De gyllengula kuddarna avslöjar inte ens att de kommer från ett djur, sannolikt från någon av de två globalt dominerande kycklingsraserna, ross eller cobb, vilka ägs av varsitt bolag. Själva kycklinguppfödningen är också så specialiserad och generisk att den kan försiggå i princip var som helst utan koppling till landskapet, kulturen eller naturen. Cirka 40 procent av landets kycklingar föds upp på gårdar som helt saknar mark och därför inte odlar sitt eget foder. Även bland de företag som brukar mark, köps en stor del av fodret in och allt foder steriliseras innan användning för att hålla naturen borta.  Oavsett var i världen som en blivande chicken nuggets föds upp, så är det med samma teknik och i samma stora hallar.

Kyckling, soja, vete, palmolja, majs, socker – där har vi några av huvudingredienserna i många av de ultraprocessade livsmedlen, råvaror som vare sig har någon adress eller relation. Det finns givetvis en rad andra livsmedel som inte kan klassas som ultraprocessade, men som ändå är oerhört anonyma och generiska, som exempelvis odlad lax, den mjölk vi köper i butik och vetemjölet.

Den anonyma maten bygger på en frikoppling – mellan producent och konsument, från landskapet och från djuren och växterna. Det är inte bara att det geografiska avståndet ökar mellan våra tallrikar och var maten odlas, föds upp och tillverkas, ibland har vi inte ens en aning om varifrån den kommer. Det fysiska avståndet får i sin tur det mentala avståndet att öka. Vi begriper allt mindre av hur maten produceras och vilka omständigheter som gäller för matproduktionen. Det här gör oss till ekologiska analfabeter.

På matens löpande band är också allt och alla ständigt utbytbara. Precis som djurfoderföretagen hela tiden varierar ingredienserna i sina foderblandningar utifrån vilka råvaror som för tillfället är billigast, gör matföretagen detsamma. Ursprung, relationer till landskap och till människor – allt sådant blir bara hinder i denna komponentindustri.

Det sägs att det moderna samhället är individualistiskt och hyllar mångfald, men likriktningen är bedövande i matsystemet. Standardiseringen ses ofta som en garant mot dålig matkvalitet men det är lika mycket en garanti mot att något skulle kunna vara bättre, eller bara annorlunda. Mat som smakar olika beroende på vilken tid på året det är, var den kommer ifrån, hur den har odlats och fötts upp, vilka arter och sorter det är frågan om – allt sådant blir problem snarare än de tillgångar som det egentligen är. Matfabriken kräver likriktning. Allt ska se likadant ut, smaka likadant och inget får sticka ut. Den bygger också på odlingsmetoder som bekämpar biologisk mångfald hela vägen från åkrarnas omgivande landskap till våra matsmältningsorgan. Effekterna på hälsan är på så sätt ett symptom på ett sjukt livsmedelssystem mer än bara ett resultat av industriell bearbetning.

Artikeln är en del av en längre artikel som Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrivit i det senaste numret av den eminenta tidskriften Balder

*De fyra branscherna tobak, alkohol, ultraprocessad mat och fossila bränslen dödar 19 miljoner människor om året globalt, enligt en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO.
 

 

Sunday 9 June 2024

Skyll inte ostimporten på konsumenterna

Bara en fjärdedel av osten som svenskarna äter är svensk. Men skyll inte på konsumenterna, den svenska mjölken räcker inte till för att producera mer ost. Det är bara om en ökad efterfrågan av svenska mejeriprodukter också kan reflektera i högre producentpriser till bonden som det i sin tur kan leda till en ökad produktion. Men så fungerar inte den mejerimarknaden idag

Jag ser flera påståenden om att situationen för svensk mjölkproduktion skulle vara dålig för att konsumenterna inte köper svenska mejeriprodukter och i synnerhet svensk ost. Svensk ost har bara 40% marknadsandel enligt Jordbruksverkets sätt att räkna. I själva verket har den svenska osten bara 24% marknadsandel om man räknar bort exporten (jo vi exporterar förvånansvärt mycket ost också), dvs av den ost som svenskarna faktiskt konsumerar är det bara en fjärdedel som är producerad i Sverige. Så ja, det är verkligen illa. 



Men, jag tycker att det är felaktigt att påstå att detta skulle vara ett resultat av att svenska konsumenter ratar svensk ost. Ser man till mejerimarknaden i stort så bestäms mjölkproduktionens storlek på det stora hela av hur lönsamt det är att producera mjölk i Sverige. 

Eftersom marknadsledaren, Arla, tillämpar samma pris för sina leverantörer i alla länder finns det egentligen inget "svenskt" producentpris för mjölk. Arlas pris till leverantörerna bestäms i sin tur i stort av världsmarknadspriserna på mjölk. Detta har lett till en sjunkande mjölkproduktion i Sverige, och har egentligen väldigt litet att göra med konsumenternas efterfrågan.

En tredjedel av all importerad ost kommer från Danmark. Av vad jag kan förstå är det Arla självt som står för större delen den importen. (Nästan all annan mejeriimport är från andra EU-länder, så detta är ingen historia om att EU:s bönder blir utkonkurrerade av andra länder, tvärtom så "dumpar" EU länderna mejeriprodukter i andra länder). 

Samtidigt exporterar Arla mycket stora mängder mjölkpulver från Sverige, motsvarande cirka 15-20% av den svenska mjölkproduktionen. Mjölkpulver är en odifferentierad bulkvara som säljs på världsmarknaden. Att Arla exporterar så stora mängder från Sverige beror på att man har en fabrik för mjölkpulver i Sverige (vilket i sin tur kanske beror på att Sverige har haft väldigt låga energipriser?). Att Arla importerar dansk ost till Sverige beror på att det finns någon industriell dansk fördel i detta och att den svenska mjölken inte räcker till för att producera mer ost. De 90 000 ton mjölkpulver som exporteras skulle räcka för att kompensera all import av ost.

Ostkonsumtionen per capita har mer än fördubblats sedan 1960-talet. En stor del av den ökade ostkonsumtionen består av matlagningsost och salladsostar av typer som vi historiskt sett inte använt - eller producerar - i Sverige komplicerar bilden litet grand, men förändrar inte det grundläggande resonemanget. 

Det är bara om en ökad efterfrågan av svenska mejeriprodukter också kan reflektera i högre producentpriser till bonden som det i sin tur kan leda till en ökad produktion. Men så fungerar inte den stora mejerimarknaden idag (för gårdsmejerier och andra nischföretag kan det dock vara så idag). Mjölkbönderna borde skälla på det stora mejeriet istället för på konsumenterna. 

Detta är också ytterligare ett skäl för varför resonemanget om att att "låta marknaden betala för att korna skall få beta" bara är en dimridå

Situationen är egentligen liknande för svenskt nötkött, med undantaget att det faktiskt finns ett betydande merpris på svenskt nötkött. Allt svenskt nötkött blir sålt och att det importeras utländskt nötkött beror inte på att konsumenterna väljer bort det svenska. I själv verket är det mest på restauranger och det kött som finns i olika processade livsmedel som inte är svenskt.  

 

Wednesday 29 May 2024

Urholka inte betesrätten - utöka den till alla kor

Förhoppningsvis kommer den uppblossande debatten om att inskränka betesrätten för kor att slå tillbaks och istället bli en debatt om att alla nötkreatur borde få gå ut - i förlängningen alla djur. Ett stöd för att mark betas borde vara den bästa vägen fram.

Det finns en uppblossande debatt om att rätten till bete (enligt lag ska mjölkkor få vara på bete minst sex timmar om dagen under sommaren, två till fyra månader beroende på var i landet gården ligger). Orsaken till debatten är den statliga utredning om översyn av djurskyddsreglerna som skall lägga sina förslag senast den 30 juni 2024. Gårdagens inslag i Aktuellt var relativt bra för att belysa frågan.

Det är sant som LRF:s Palle Borgström säger att sedan 1988 (när beteslagen infördes) har vi halverat koantalet och antalet mjölkbönder har minskat med 90 %. Men, det finns absolut ingenting som tyder på att orsaken till detta är beteslagen. Minskningen av antalet kor och antalet mjölkbönder är en process som till allra största del orsakats av att antalet gårdar har blivit allt större och att korna mjölkar mer (se bild), och till mindre del av att mjölkkonsumtionen har varit vikande. 


I själva verket kommer en slopad beteslag att driva på minskningen av antalet bönder eftersom de som trycker på om att kravet skall slopas är de som vill bygga ut gårdarna till att bli ännu större. Man får ha i åtanke att det är väldigt svårt att få bete att fungera med stallar på 1000 kor eller mer och ännu svårare när de har robotmjölkning.* Beteslagen fungerar därför som en broms på den fortsatta strukturomvandlingen i svenskt jordbruk och det hade varit ärligare om detta sades tydligare. Eftersom man heller inte kan kombinera bete med en extremt hög produktion per ko, fungerar betesdriften också som en broms på kornas avkastning, något som i sig bara är bra och leder till flera djur, inte färre.

Palle Borgström har rätt i att moderna ladugårdar är rymliga och uppfyller höga krav på ”kokomfort”, men det är egentligen inte särskilt relevant. Att släppa kor på bete handlar inte om att kompensera för en dålig stallmiljö utan det handlar helt enkelt om att kor skall få vara kor och få utlopp för naturliga beteenden, som Johan Beck Friis påtalar i Aktuellt. Betande djur betyder mycket för den biologiska mångfalden och det gäller även bete på åkermark.

Visst kan man tycka att beteslagen är onödigt fyrkantig och det ligger givetvis något i att djurskötare och korna själva (!) kan avgöra när de vill vara ute, som Palle Borgström och flera andra hävdar.** Fast det förutsätter att möjligheten till bete finns på gårdarna och att valet finns i praktiken. Syftet med att ta bort kravet är ju att kunna bygga gårdar där den möjligheten inte finns och där vare sig djurskötare eller kor kommer att ha det valet, vilket gör argumentet till en dimridå.

Den minskade marknadsandelen för svensk mjölk är en effekt av att Sverige släppte kravet på självförsörjning och av EU-inträdet, och har inget att göra med beteslagen. Det stämmer som LRF säger att ungefär hälften av de mejeriprodukter vi konsumerar i Sverige är importerade. Men då glömmer man (mycket lägligt) att Sverige också exporterar mycket mjölkprodukter – ungefär 40 % av den svenska produktionen exporteras enligt Jordbruksverkets marknadsbalans. Ungefär en femtedel av all svensk mjölk blir torrmjölk som exporteras till andra länder (där den ofta konkurrerar ut Palle Borgströms kollegor). Det lantbrukskooperativa mejeriföretaget Arla står för en mycket stor del av importen. Att Arla väljer att producera ost och andra produkter i Danmark medan man exporterar torrmjölk från Sverige beror på deras industriella logik och har inget alls med beteslagen att göra.

Betesdrift innebär i de allra flesta fall ett merarbete och högre kostnader. Enligt LRF går det inte att ta betalt för det på marknaden eftersom det är lagstadgat men det skulle fungera om det vore frivilligt. Man har dock inte alls lyckats särskilt bra med marknadsföringen av betesmjölk i de länder där man inte har betesdrift som standard och flera av dessa länder har konsumentgrupper som är lika intresserade av djurskydd som de svenska konsumenterna. Det finns sådan betesmjölk, men marknadsandelen är mindre än för eko-mjölken, som ju redan har ett beteskrav, det vill säga att det bara är en mycket liten del av korna som kommer ut på bete genom att marknaden betalar för det (däremot finns det flera länder i Europa där en hög andel av korna går ut, men det har andra orsaker). Man glömmer också bort att en mycket stor del av mejerimarknaden inte är dryckesmjölk (dryckesmjölken motsvarar idag endast en femtedel av mjölkanvändningen), utan ost, smör, olika syrade produkter, vassleprodukter och torrmjölk och erfarenheterna från den ekologiska produktionen visar tydligt att det är för dryckesmjölken som konsumentens efterfrågan märks mycket mer än för det övriga mejerisegmentet.

I själva verket fungerar beteskravet som ett starkt argument för svensk produktion som till och med spiller över på nötköttsproduktionen trots att den inte omfattas av kravet. För övrigt kan man ju bara se på de i sammanhanget bortglömda tjurarna och konstatera att det är en mycket liten del av dessa som någonsin kommer ut på bete. Dessa står för en mycket stor del av det svenska nötköttet och de enda två marknadskoncept som bygger på utedrift, ekologiskt och naturbeteskött har tillsammans bara några procent av marknaden.

Det enda bärande argumentet för att ta bort betesrätten är att det skulle förenkla införandet av ett statligt stöd för betesdriften, beroende på att EU:s regler förbjuder stöd för sådant som krävs i lag. Man skulle mycket väl kunna komma runt detta redan nu om bara viljan fanns. Man skulle kunna rikta stödet till marken i stället, eftersom det inte är ett lagkrav att mark betas. Då skulle också de vars kor betar mycket, gynnas mer än de som bara ”rastbetar”.*** Det skulle också bli ett stöd för att släppa ut tjurarna på bete. Man borde också driva frågan om möjlighet att ge ekonomiskt stöd för uppfyllande av lagkrav som går längre än EU:s regler inom EU.

Viljan att hitta bra lösningar verkar saknas hos LRF eftersom det handlar om att bereda väg för ännu större gårdar där man helt enkelt inte kan organisera betesdriften på ett vettigt sätt. Men då är det kanske driftsformen det är fel på och inte korna eller betet?

I själva verket borde betesrätten utökas till att omfatta alla nötkreatur – inte minst de tjurar och kalvar som i dag föds upp i stall, skriver representanter för bland andra Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurskyddet Sverige, Vi Konsumenter och WWF i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 maj. Jag kan bara hålla med och har under lång tid drivit det kravet

Bossa under eken

 

 * För ett antal år sedan besökte vi en rysk mjölkgård där man skulle bygga flera stallar spridda över ägorna just för att möjliggöra kontinuerlig betesdrift och robotmjölkning.

** Jag är i princip motståndare till alltför detaljerade regler för hur man skall sköta djur eller driva sin verksamhet, men det är en diskussion som inte bara gäller betesrätten.

*** Här är inte tillfället att utveckla detaljerna och det finns säkert en del komplikationer jag inte tänkt på. Men i stora drag ser jag en lösning att man får betalt med X kr per hektar som är ordentligt betad, antingen hela säsongen eller efter en eller två skördar, även mellangrödor och fånggrödor skulle kunna betas, samt misslyckad spannmål. Ersättningen skulle koppla arealen och djurantalet (djurenheter) så att max stöd utgår när så mycket betats att huvuddelen av djurens foder kommit från betet. Vill man slippa subventionera hästars bete så utesluter man dessa. Observera att denna ersättning inte skall vara istället för den ersättning som nu utgår för bete av naturbetesmarker utan i tillägg till den.

Monday 27 May 2024

Miljövänligt jordbruk och frihandel hänger inte ihop

Det rör sig en del i jordbrukspolitiken. En kombination av bondeprotester, uppkommande EU-val, en uppblossande debatt om betesrätten för kor, en utredning om livsmedelsberedskap samt arbetet med en uppdaterad livsmedelsstrategi sammanfaller i tid. Men fortfarande saknas det insikt om de grundläggande motsättningarna mellan ett miljövänligt jordbruk och frihandel.

Det finns en del insikter som börjar sprida sig:

I de flesta fall verkar debattörerna ha släppt det enormt ensidiga konsumentfokuset, dvs föreställningen att det är ”vi” som genom vår konsumtion formar livsmedelssystemet. Lustigt nog är det numera mest lantbrukets egna företrädare som för fram den åsikten, trots att de om några borde veta att konsumenten är den som har minst makt i livsmedelskedjan. Konsumentorganisationerna vet däremot bättre hur begränsad makt konsumenterna har i verkligheten: ”Många hoppas på det, inte minst inom politiken. Och inte minst när det kommer till matproduktionen. Genom att konsumenterna väljer hållbart ska hela sektorn styras om. Men det kommer inte att funka.” skriver den avgående generalsekreteraren för Sveriges konsumenter Jan Bertoft.

Det är svårt att kombinera en fortsatt strukturomvandling och frihandel med förbättrad livsmedelsberedskap. Till och med Centerpartiet, som i princip försvarat den pågående strukturomvandlingen sedan man tillsammans med LRF bytte fot i jordbrukspolitiken i slutet på 1980-talet, talar om “fler småskaliga jordbruk och en mer decentraliserad livsmedelsproduktion”.

Miljöorganisationer av olika slag har slutat att se minskad köttkonsumtion som det viktigaste kravet rörande livsmedelssystemet. Naturskyddsförenningens generalsekreterare Karin Lexén skrev exempelvis nyligen en debattartikel i Land Lantbruk där hon förde fram att den nya livsmedelsstrategin borde:

Öka produktionen av framtidens svenska mat
Fokusera på frisk natur för att framtidssäkra lantbruket
Främja lantbruk i hela landet
Bredda basen för lönsamhet: fler ersättningsmodeller för naturnytta  
Gynna en animalieproduktion baserad på grovfoder, naturbete och restprodukter
Öka beredskap genom minskat beroendet av importerade insatsvaror
Främja en hållbar konsumtion

Många vill ställa om EU:s jordbruksstöd så att det går mindre stöd till areal, dvs till de stora gårdarna, och mer stöd till landsbygdsutveckling och miljö.

Det finns en ökad insikt om att frihandel med livsmedel är problematisk både för vår livsmedelsberedskap och för möjligheterna att införa striktare krav för Sveriges eller EU:s bönder.

I många fall ”kostar” miljöåtgärder och djurskyddsåtgärder en hel del och är svåra att förena med en ständigt ökad produktion, en ökad produktivitet och med frihandel. Lantbrukets intresseorganisation, LRF, har valt en annan strategi än kollegorna på kontinenten. I stället för att gå ut på gatorna har man räknat ut vad klimat- och miljöomställningen kommer att kosta jordbruket. De landar på ökade kostnader på cirka 20 miljarder om året. Detta skall sättas i relation till exempelvis jordbrukets totala produktionsvärde på cirka 70 miljarder om året, en kostnadsökning på nästan 30 procent.

Man kan säkert kritisera vissa av beräkningarna men på de hela framstår de snarast som försiktiga. Det finns flera intressanta saker man kan konstatera i detta:

-        Det finns ingen chans i världen att konsumenterna kommer vara villiga att själva välja att stödja denna utveckling så länge som de samtidigt kan köpa billigare importerad mat från andra länder.

-        Dessa kostnader är dubbelt så stora som de samlade EU-stöden till svenskt lantbruk, varav en del redan går till miljöåtgärder.

-        De kostnadsökningar som LRF förutser motsvarar i stor de som är aktuella för ekologiska produkter. LRF:s förslag till miljöanpassning innefattar saker som inte ingår i det ekologiska konceptet, bland annat fossilfrihet, men saknar å andra sidan mycket av det som de ekologiska bönderna gör. 

-        EU:s gemensamma jordbrukspolitik begränsar möjligheterna för Sverige att stödja sitt jordbruk. I själva verket är det grundläggande skälet till att EU överhuvudtaget har en gemensam jordbrukspolitik just att man vill försäkra sig om den ”rättvis konkurrens” mellan unionens lantbrukare.

-        Sveriges och EU:s åtaganden inom det globala jordbruksavtalet (Annex 2, 12(b)) inom Världshandelsorganisationen begränsar kraftigt möjligheterna att införa stöd till jordbruket som överstiger direkt kostnadskompensation för miljöåtgärder. Denna sista punkt verkar ha gått förbi alla som propagerar för ökade miljöstöd, även de som gör ett tappert försök att ”förklara hur det är” i en debattartikel i Svenska Dagbladet nyligen.  

Ett skepp kommer lastat med billig mat.

Faktum kvarstår att: ett miljövänligare och djurvänligare jordbruk kommer att kosta mer*: Antingen måste maten bli dyrare (1)** eller så måste lantbruket få ökade bidrag riktade för att skapa lönsamhet i miljöarbetet (2). Båda lösningar strider mot den fria handeln.

1. Maten kommer bara bli dyrare om det läggs tullar eller kvoter på importen från andra EU-länder och länder utanför EU (om inte, blir resultatet bara att svenska bönder konkurreras ut). Detta strider mot EU:s inre marknad samt mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen (WTO). **

2. Ökade bidrag till svenska bönder utanför EU:s gemensamma jordbrukspolitik strider mot EU:s regler. Ökade bidrag till alla EU-bönder för att göra miljöåtgärder lönsamma strider mot jordbruksavtalet inom världshandelsorganisationen. Det löser heller inte det faktum att för rätt många lantbruksprodukter är andra EU-länders lantbruk mer konkurrenskraftiga än det svenska. Det största konkurrenstrycket på svenskt jordbruk är inte från länder utanför EU utan från andra EU-länder.

Det tredje alternativet är att man ställer samma krav på importen som för den inhemska produktionen. Detta strider också mot EU:s inre marknad. Och EU kan heller inte göra det för import till EU eftersom det strider mot WTO-avtalet. WTO-rätten är oerhört komplicerad och det finns hyllmetrar skrivna om möjligheterna att ställa krav på hur produktionen i andra länder bedrivs för att få importeras. I korthet är det bara om det påverkar själva produkten som krav kan ställas, inte hur produkten har producerats, även om det finns en del gränsfall.  EU har just infört en sorts klimattull, Carbon Border Adjustment Mechanism som omfattar all import från utanför EU (samt Norge och Schweiz) av järn och stål, aluminium, cement, gödsel, vätgas och energi. Man skulle kunna tänka sig att denna skulle utökas till livsmedel, men det skulle vara oerhört komplicerat, och det skulle i vilket fall som helst bara gälla livsmedlens klimatpåverkan och inte annan miljöpåverkan eller djurvälfärd. Nettoeffekten skulle ju också vara att maten blir dyrare. Åter till ruta 1 alltså.

Utöver detta är själva tanken att alla skall ha samma villkor helt i strid med de grundläggande teorierna för vad som är poängen med frihandel, och eftersom gemensamma regler inte betyder svenska regler utan något i still med EU:s allt mer detaljerade regler – något som lantbrukarna med all rätt protesterar mot. I själva verket är samma regler inte alls eftersträvansvärt. Vi har inte ens samma regler inom Sverige. det utgår ju exempelvis särskilda jordbruksstöd för jordbruk i de områden där förhållandena, främst klimatet, är svåra. Dessa områden omfattar större delen av Sveriges yta. Samtidigt finns det miljöregler som bara gäller i områden som är nitratkänsliga, vilket är helt rimligt.    


Tyvärr finns det ingenting som tyder på att den uppdaterade livsmedelsstrategi som skall presenteras i höst kommer att grundas i denna analys. Allt som hittills hörts från näringsdepartementet antyder att den ”nya” strategin i allt väsentligt kommer att ha samma ansats som den gamla, med svepande målsättningar om ”ökad konkurrenskraft”, möjligen med litet större fokus på beredskapsfrågan.

 

* Det finns givetvis en del miljöåtgärder som inte alls innebär ökade kostnader, som sparsammare körning, effektiviseringar av olika slag osv. Men det är relativt få av lantbruket problem som kan åtgärdas på ett sätt som är lönsamt i sig.

** EU har redan en hel del kvoter och tullar, men har förbundit sig att inte öka dem. Och i varje nytt frihandelsavtal man skriver luckrar man upp dessa.

Saturday 27 April 2024

Bonden, hönan, ägget och marknaden

Det är verkligen svårt att förstå det svenska lantbrukets vurm för fria marknader samtidigt som man ständigt beklagar sig över resultatet av konkurrensen. Kraven på lika villkor är orealistiska, i grunden inte heller önskvärda och skulle heller inte förändra mycket.

"Ett av de tydligaste exemplen på att marknaden inte fungerar är äggproducenternas situation, där det trots brist inte har lett till tillräckligt höjda avräkningspriser", skriver Lands Lantbruks ledare 24 april som en reaktion på att ägg importeras när det är brist och att det nu finns ”danska, nederländska och ukrainska ägg på butikshyllorna.” Citatet belyser den brist på förståelse för hur marknader fungerar och vad som kännetecknar marknadsekonomi i allmänhet och frihandel i synnerhet.

Varför är det äggbrist i Sverige? Det beror på att den absolut största producenten av ägg, Cedergrens i Mönsterås, har drabbats av salmonella och fått slakta ut sina höns i omgångar. Deras produktion motsvarar ungefär en femtedel av den svenska konsumtionen. Då blir det brist på ägg och handeln importerar. För övrigt så är det det danska företaget Dava Foods A/S som säljer Cedergrens ägg. De äger också 70 procent av aktierna i Sveriges största äggförpackningsindustri, Svenska Lantägg AB. Att de fyller på med danska ägg, eller ägg från varhelst de kan skaffa ägg, när det blir brist i Sverige är väl också precis som en marknad skall fungera. 

UnknownNet Photography, CC BY-SA 2.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0>, via Wikimedia Commons

Att äggproducenterna är i händerna på ett fåtal packerier och att alla i sin tur är utelämnande till ett fåtal köpare är också precis det som händer på en fri marknad, på samma sätt som jag skriver det här på en programvara som säkert finns i mer än hälften av världens datorer och att jag publicerar det på en plattform som ägs av ett den handfull företag som dominerar hela webben. Det är heller inget konstigare än att ett Arla, som förvisso ägs av bönderna, har 70 procent av mejerimarknaden och 15 procent av mejerimarknaden kontrolleras av ett fransk jättebolag, Lactalis, under namnet Skånemejerier. Arla, som ju sedan lång tid är multinationellt, är samtidigt den största importören av mejeriprodukter till Sverige.

Den teoretiska grunden för värdet av frihandel bygger på beskrevs med all tydlighet av Jordbruksverket i uppföljningen av livsmedelsstrategin 2021:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras.”

Men skall inte villkoren vara rättvisa?

Ofta hävdas det från lantbruket sida att man minsann vill ha fria marknader, men att man vill ha rättvisa villkor, vilket brukar betyda att man vill ha samma regler som det finns i andra länder. Men även om det låter rimligt är det inte en hållbar position. För jordbruket börjar viktiga skillnader redan med klimatet och jordförhållanden, sedan följer lönenivåer, arbetsrätt, skatter och olika sektorsspecifika regler för exempelvis miljö och djurskydd. Men även en rad andra förhållanden i samhället påverkar villkoren för egenföretagandet, alltifrån sociala trygghetssystem till om det är individen eller samhället som bekostar utbildning och sjukvård. Så länge det finns olika länder med olika politik kommer villkoren vara olika, det ligger i sakens natur.

Den viktigaste komponenten i EU är den inre marknaden. Det är i första hand på grund av att man vill skapa lika villkor inom EU som EU har börjat reglera miljö, djurskydd och annat. Det är alltså en strävan efter en ”rättvis” marknad som driver mycket av just alla de detaljerade EU-regler som bönderna i sin tur protesterar mot. Men, inte ens inom EU är det möjligt att se till att alla dessa villkor är lika. Det är inte heller önskvärt eftersom förhållandena är olika. Svenska bönder skulle tycka att en del av de miljöregler som finns i Nederländerna och Danmark är alldeles för hårda (Danmark överväger att införa en klimatskatt för lantbruket och deras klimatråd har just föreslagit att en tredjedel av jordbruksmarken skall tas ur drift!). Ja inte ens inom Sverige är det helt lika – det utgår ju exempelvis särskilda jordbruksstöd för jordbruk i de områden där förhållandena, främst klimatet, är svåra. Dessa områden omfattar större delen av Sveriges yta. Samtidigt finns det miljöregler som bara gäller i områden som är nitratkänsliga, vilket är helt rimligt.

En ”fri” marknad, dvs en som är så lite reglerad som möjligt, kommer att leda till att viss svensk produktion slås ut och att annan svensk produktion blir konkurrenskraftig och exporteras. Precis vilken bestäms av en rad olika faktorer. Det är också precis den utveckling som vi kan se sedan Sverige släppte de flesta regleringar på jordbruksområdet i slutet av 1980-talet. Detta kommer att ske alldeles oavsett om miljö- eller djurskyddsregler är identiska eller inte. Även om man i en hypotetisk värld skulle få rättvisa villkor så kommer det inte alls att hindra utslagningen av de jordbruk som inte är konkurrenskraftiga. På samma sätt som de mer effektiva svenska bönderna har slagit ut sina mindre effektiva svenska kollegor trots att de har jobbat enligt samma regler.

Fria marknader är en illusion

Jag hör aldrig de företrädare för lantbruket som talar om fria och rättvisa marknader förespråka att EU skall ta bort de omfattande tullar man har mot andra länder, för att inte tala om alla de tekniska handelshinder som gör det till ett helvete att exportera till EU (jag jobbade under många år med att hjälpa afrikanska småbönder att exportera till EU). När man talar om ”ökad konkurrenskraft” i jordbruket betyder det väldigt ofta att staten skall bekosta olika typer av insatser som exempelvis, exportkrediter, investeringsstöd och forskning förutom de direkta jordbruksstöden på 11 miljarder om året.

I själva verket kännetecknas de flesta marknader av att olika grupper på olika sätt försöker få fördelar på marknaden oavsett om dessa är tekniska, ekonomiska, kulturella eller politiska. Lantbrukets historiskt starka kooperation byggde på insikten att det inte finns några fria och rättvisa marknader, utan att det är genom att kontrollera marknaden som man kan hålla priserna uppe. Men modellen var känslig för förändringar av olika slag. Kombinationen av snabb teknikutveckling, ökad internationell konkurrens, en individualistisk tidsanda och en mycket medveten marknadsliberal politik har försvagat lantbruket kooperativ och samtidigt fått dem att agera som vilka företag som helst (det har skett en liknande utveckling på den konsumentkooperativa sidan).

Ofta pratar man om marknaden som att det är konsumenten som styr (se exempelvis citatet från Jordbruksverket ovan), men de marknader som bönderna agerar på är i första hand två: 1. Marknaden för alla de insatsmedel som lantbruket behöver, utsäde, gödning, diesel, traktorer, mjölkrobotar osv och 2. Marknaden för de jordbruksråvaror som man producerar. Båda marknaderna kännetecknas av ett mycket litet antal företag med marknadsdominans och global konkurrens. Det bönderna får betalt beror i första hand på världsmarknadspriser eller EU-priser och har väldigt litet samband med vad de svenska konsumenterna vill betala. I själva verket kännetecknas lantbrukarnas marknader av att ”konsumenten” lyser med sin frånvaro utom för det fåtal lantbruk som faktiskt säljer sina produkter direkt till konsumenter.

Visst finns det vissa oligopol eller andra företeelser på den svenska och europeiska marknaden som man kan kritisera även utifrån ett marknadsliberalt perspektiv, men på det stora hela fungerar EU:s inre marknad som man kan förvänta sig. Att det inte blivit en ännu kraftigare strukturrationalisering och omfördelning av jordbruksproduktionen inom EU beror på olika politiska insatser att bromsa utvecklingen samt en kvardröjande (eller nyvaknad) kulturell och politisk matnationalism i vissa EU-länder. Att importen från länder utanför EU inte är större beror i första hand på tullar och andra handelshinder. Både de svenska regeringarna (oavsett färg) och det svenska lantbrukets organisationer utmärker sig dock i EU-sammanhang som marknadsfundamentalister som bejakar strukturomvandling och konkurrens.

Min framställning om hur marknaden fungerar betyder inte alls att jag tycker att det är bra, tvärtom jag är sedan många år en kritiker av hur marknader i allmänhet fungerar och i ännu högre grad av tanken på att ”fria marknader” är något att sträva efter. Syftet är att visa att det inte alls är eftersträvansvärt med fria marknader på jordbruksområdet. Vill vi försäkra oss om att det finns en svensk produktion som i stora drag motsvarar svenskarnas konsumtion kan vi helt enkelt inte förlita oss till marknadskrafterna eftersom de arbetar i helt motsatt riktning.

Den främsta indikatorn på att marknaden inte fungerar är inte de svenska äggproducenternas situation utan hönornas situation oavsett om de sitter i en bur i Sverige, Danmark, Ukraina eller Nederländerna. Det är marknaden som drivit äggproduktionen från en småskalig produktion byggt på restflöden som hönorna pickade i sig på gårdarna till dagens industriella modell.

Istället bör lantbruks- och livsmedelspolitiken byggas på helt andra grunder som tar sin utgångspunkt i lantbrukets många viktiga roller som landskapsförvaltare och kulturbärare och som inte ser maten som en vara i första hand, utan som en livsnödvändighet, en mänsklig rättighet och en viktig länk mellan människan och resten av det levande. Först därefter kan man diskutera vilken roll marknader kan eller bör ha, och om global livsmedelshandel är något att bejaka och uppmuntra eller snarare begränsa och kontrollera.