Monday, 15 July 2019

Det självförökande kapitalet


Kor är förunderliga varelser. De kan äta gräs och annat som vi människor inte kan äta och omvandla det till värdefulla produkter som mjölk, kött och hudar. Till skillnad från många andra ting kan de också föröka sig själva, de blir fler varje år. Men för att fler kor skall kunna leva måste de få mat. Mat kommer från växter som blir kornas foder. För att få mer foder får man utöka betesmarkerna eller åkermarkerna där man odlar foder till korna. Eller så kan man intensifiera utnyttjandet av marken så att det växer mer. All mark passar dock inte som betesmark eller som åkermark, och både kor och människor är beroende av att det finns annan natur som tar hand om vårt avfall, reglerar olika naturliga processer. Förr eller senare stöter vi på ett tak för hur många kor som gården/landet eller planeten kan föda. Ständig tillväxt av antalet kor – eller människor - är helt enkelt omöjligt på en begränsad planet.

För bönder och boskapsskötare har det varit rätt uppenbart genom tiderna att antalet kor/får/getter/kameler/jakar osv inte kan överstiga markens bärkraft, och i de flesta fall har man anpassat djurantalet till detta. Har man inte haft vett att göra det av egen kraft har naturen skött det. När vi besökte Mongoliet för några år sedan besökte vi en herdefamilj. De berättade att några år tidigare var det en riktigt tuff vår, då överlevde bara tre av familjens 30 kor och jakar och knappt hälften av de 200 getterna och fåren. Gonchigdorj, mannen i familjen konstaterade lakoniskt att ”naturen tar hand om balansen, om det är för många djur kommer de att dö under vintern”.

Ursprunget av ordet ”kapital” är det latinska caput vilket betyder ”huvud”, dvs hur många kor någon hade. Det är svårt att veta om detta ursprung för ordet kapital också ligger bakom uppfattningen att det är normalt och naturligt att kapital skall föröka sig, förränta sig. Inte bara som kor utan som gräshoppor. 
Är boskapsskötaren protokapitalist? Foto: Gunnar Rundgren


Att man ackumulerar kapital, det är både själva definitionen av kapitalism och ett villkor för att den skall fungera. Det moderna Kapitalet kan dock växa på mycket annat än gräs. I stort sett alla delar av biosfären och jordskorpan kan omvandlas till varor eller resurser i kapitalets metabolism.

Kapitalet tar de lågt hängande frukterna först, kolonisering av främmande länder, handel för att utnyttja skillnader i produktionskostnader och frigörandet av enorma energiresurser för att öka arbetets produktivitet. När det stöter på begränsningar av ett eller annat slag får det rikta sig mot något annat.  Stegvis blir allt större delar av det mänskliga samhället och människan självt marknader som formas efter kapitalismens logik. Allt som går att omvandla till kommersiell verksamhet blir varor eller tjänster.  På senare tid har även kunskap, våra organ och sjukdomar, ja till och med våra triviala vanor lyckats bli föremål för kapitalistisk exploatering.

Förr eller senare tar det givetvis stopp. Om det gör det för att vårt avfall kväver oss, resurserna tryter, jordens ekosystem kraschar eller för att avkastningen sjunker så lågt på investeringar att kapitalismen stryper sig själv vet jag inte, inte heller om det kommer att ske nästa år eller nästa århundrade.

Det viktiga är att inse att kapitalismen som system, och dess tvilling ekonomisk tillväxt, i längden är oförenligt med honnörsbegrepp som hållbarhet, ja till och med med den personliga frihet som kapitalismen idealiserar.
Med den insikten kan man börja ha ett intelligent samtal om hur samhället borde se ut.

Monday, 1 July 2019

Länsstyrelsen och Jordbruksverket - var god vänta

Vi driver en liten gård med ekologisk grönsaksodling, fruktodling, plantskola och dikor, Sunnansjö Gård. För driften får vi olika typer av ersättningar från samhället, det som vanligen kallas för EU-stöd. Vi får ett "gårdsstöd" som betalas ut per hektar för all mark där det drivs aktivt jordbruk. 

Monday, 24 June 2019

Miljön offras återigen på konkurrensens altare

– Det är ju ett sätt att säkerställa lönsamheten för jordbruket som konkurrerar med länder där man har betydligt lägre bränslekostnader, säger landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) till SvT om beslutet att höja återbetalningen av dieselskatt i lantbruket.
 
Det finns mycket att säga om det här:
1. I media talar man om förändringen i termer av "stöd". "Nu höjs dieselstödet" är t.ex. rubriken i SvT.  När SSAB och Facebook får en kraftigt nedsatt energiskatt (de betalar nästan ingen skatt alls) är det ingen som kallar det för "stöd" eller "subvention". Inte heller kallas avdragsrätt för resor eller för renoveringar av bostäder för stöd. Det finns en tendens att allt som kommer jordbruket eller landsbygden till del kallas för stöd eller bidrag.

2. Pengarna minskar lantbrukets kostnader vilket i och för sig är bra för det hårt trängda svenska lantbruket, men det slår inte särskilt väl eftersom de gynnar de mest som förbrukar mest diesel. Att sänka dieselskatten bromsar givetvis omställningen till fossilfritt i jordbruket, och missgynnar direkt de ganska många lantbrukare som helt frivilligt har ställt om till förnyelsebart bränsle.*
 
 3. Den sänkta dieselskatten visar hur omöjligt det är att kombinera frihandelsdogmatismen med en effektiv miljö och klimatpolitik. Det är ju precis samma argument som gjort att den energikrävande exportindustrin får en ännu större rabatt på energiskatterna. På samma sätt som man nu sänker dieselskatten har man tidigare tagit bort avgifter på kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel.  Livsmedelsstrategins fokus på "ökad konkurrenskraft" är en extra hävstång för det här synsättet.


* På vår lilla gård har vi en gammal traktor och en gammal traktorgrävare. De tankas med fossil diesel. Orsaken är inte att vi får tillbaks på dieselskatten, för vi har inte ens begärt den återbetalning som vi har rätt till. Men det är en betydande risk att tanka biodiesel i en gammal traktor, särskilt om man inte gillar att meka gamla traktorer. Ingen vill garantera att det inte blir problem, och det finns gott om exempel på folk som fått allvarliga skador på gamla traktorer. Utöver det så gör vi av med så litet att vi mestadels tankar i dunkar på den närmaste macken eller kör med en traktor dit och tankar. Ren biodiesel kan vi bara få om vi har en egen gårdstank, men det är inget alternativ när man har så liten förbrukning som vi har. Att köpa nya traktorer är ekonomiskt ohållbart och skulle ju innebära ett mycket stort resursslöseri. Även om de är mer bränslesnåla och kan köras på biodiesel är det mycket tveksamt om miljön och klimatet gynnas av att vi skulle köpa nya traktorer med den lilla användning vi har.

Tuesday, 18 June 2019

Mat är inte en produkt


Sverige driver på för en “ökad marknadsorientering” av EU:s jordbrukspolitik. Samtidigt påstår man sig också att värna miljö- och klimatåtgärder inom jordbruket.  Men man behöver ingen avancerad analys för att inse att dessa faktiskt oftast står i motsats till varandra. 

Det är ”marknadsorientering” som driver den ständiga strukturomvandlingen som gör att gårdarna bara blir större och större och har en allt mer ensidig drift. Detta är i sin tur den enskilt viktigaste drivkraften för minskad biologisk mångfald, ökade transporter, minskad resiliens och landsbygdens utarmning. Det är marknadsorienteringen och konkurrensen som gjort att vi avvecklat konstgödselskatt och bekämpningsmedelsavgifter. Det är marknadsorienteringen som gjort att EU skrivit ett nytt handelsavtal som ger ökad import av sydamerikanskt kött. Det är marknadsorienteringen som gör att EU:s livsmedelsmarknads är beroende av indonesisk palmolja. osv. osv.

Är det här produktionsmedel, kapital, varulager eller en ko med kalv?
Det kan aldrig vara ett mål att maten och jordbruket skall vara marknadsorienterat, på sin höjd kan det vara ett medel om man nu tror på marknadens undergörande krafter. Men vad är egentligen målet? Den storvulna och samtidigt patetiskt innehållslösa livsmedelsstrategin, antagen av Riksdagen, är en strategi utan mål för våra livsmedel, som fastnade i begrepp som ”produktionsökning” och ”internationell konkurrenskraft”. 

Mat och jordbruk har en mängd andra funktioner än att vara en ekonomisk verksamhet. Jordbruket är ett av de främsta verktygen som vi har för att sköta om planetens ekosystem. Jordbruk och mat definierar stora delar av våra relationer med andra arter, med resten av naturen. Mat är inte i första hand en "produkt". Mat är en del av vår kultur och samhälle och många traditioner och relationer är byggda runt måltider. Maten har en mycket viktig roll för hälsa och för vår överlevnad. Rätten till mat är en mänsklig rättighet. Att reducera allt detta till att handla om ”marknaden” är både aningslöst och skadligt.

Är dessa bönor produkter eller är de mat?
Den endimensionella synen på mat som en handelsvara, som en produkt vars främsta syfte är att säljas och konsumeras är förödande för vår livsmedelsförsörjning, för matkulturen, för jordbruket och därför för hela landsbygden. Visst, vi lever i en marknadsekonomi och den har visat sig ha vissa styrkor, men den har också en hel del svagheter. Det är politikens uppgift att balansera dessa, att se till att det som marknaden inte sköter bra tas om hand. Det gör man genom att stärka andra dimensioner hos maten än de företagsekonomiska.  

I den alternativa livsmedelsstrategin formulerade vi följande mål:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”
Många människor har idag ett stort engagemang för mat och jordbruk. Stadsodling, grön terapi, ekologisk produktion, gårdsbutiker och mathantverk växer. Det gäller att bygga vidare och hitta former som stödjer den utvecklingen. Det är också viktigt att nå utanför rena marknadsrelationer, eftersom en del av problemen har sitt ursprung i de ensidiga roller som producenter eller konsumenter vi lever i.

Monday, 10 June 2019

Kött och mjölk från betesmarker


Sambanden mellan betesmarker, vallodling på åkermark och produktion av mjölk och kött är komplexa och inte alltid intuitiva. Hur mycket kött och mjölk som kan produceras från betesmarken i första hand är en ekonomisk fråga. Vi har låtit mycket stora arealer betesmark växa igen i Sverige för att det inte har lönat sig att hålla dem betade. Om vi väljer en produktionsmodell för mjölk som bygger på grovfoder och låg produktion per ko kommer vi kunna producera dubbelt så mycket kött jämfört med en modell med intensiv produktion.
En gräsbaserad mjölk och köttproduktion kan mycket väl producera mjölk och nötkött på den nivå som svenskarna idag konsumerar.

Det finns väldigt många påståenden om hur många kor/hur mycket kött/hur mycket mjölk man kan producera från betesmarker i Sverige och i världen. Sanningen är förstås att ingen riktigt vet säkert och att det beror väldigt mycket på hur man räknar. En forskningsöversikt av Hannah Van Zanten med flera kom nyligen fram till att djur som uteslutande föds upp på betesmarker skulle kunna producera ungefär 7 gram protein per person och dag, dvs en åttondel av dagsbehovet av protein.  Omräknat till kött skulle det vara knappa 10 kg kött per person.

Det mesta tyder på att betesmarkerna inte utnyttjas på bäst möjliga sätt. I själva verket är det en rätt stor del av det som klassas som betesmarker som inte betas alls, i alla fall inte av tamboskap. I Sverige används inte stora delar av naturbetesmarkerna och mycket stora arealer har fått växa igen. Vad man klassar som betesmarker eller inte varierar också stort i världen. En mycket stor del av världens kor, särskilt de för mjölkproduktion, föds inte heller upp uteslutande på bete utan de äter alltifrån sopor till kraftfoder. Jag utvecklar detta mer i den här artikeln.

För svenska förhållanden kompliceras det hela ännu mer av att det är nästan omöjligt att föda upp djur helt på betesmarker. Det går nog i och för sig om man accepterar att djuren ”bara överlever” på vintern. Det är ju principen man tillämpar i rätt många andra länder med tuffare klimat än vårt (det gäller lika mycket i kalla klimat som i torra klimat), och det är ju så älgar, rådjur och renar lever. Det är dock i strid med svensk djurskyddslag och är heller inte ett lönsamt sätt att sköta djur på under rådande förhållanden. Någon mjölk att tala om skulle det heller inte bli på vintern. En annan sak är att man sannolikt skulle kunna utnyttja vinterbete betydligt mer än vad som görs idag. I runda slängar kan kor födas halva året på bete och andra halvan behöver de odlat foder. Givetvis skiljer det sig en del i landet, men det kan duga som genomsnitt för resonemangen här.


I studien Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk- och nötköttsproduktion av Christel Cederberg, Maria Henriksson och Håkan Rosenkvist finns intressanta data och scenarion för olika former av mjölk och nötköttsproduktion i olika typgårdar. Jag har använt deras data för att beräkna hur mycket kött och mjölk som kan produceras på en gräsbaserad ekologisk mjölkproduktion. Den bygger då på utnyttjande av naturbetesmarker, odling av vall på åkermark samt en mindre del odling av spannmål på de egna gårdarna.* Proportionerna mellan bete på åkermark och naturbete är de som finns i studien och kan givetvis variera i verkligheten. Som jämförelse finns en intensiv produktion som liknar den förhärskande modellen, med inköpta proteinfoder. I det sammanhanget skall man komma ihåg att det blir stora strömmar av restprodukter från livsmedelssystemet som med fördel kan användas, och som används idag, som djurfoder. Om man ger det till nötkreatur eller till grisar eller höns beror i första hand på marknadsförhållanden av olika slag.

I beräkningarna förutsätts alla kalvar födas upp antingen för ersättning av de mjölkkor som tjänat ut eller som stutar eller tjurar för slakt. Deras foder är medräknat. Köttet kommer alltså både från de uttjänta mjölkkorna och deras avkomma. 

Mina beräkningar ger följande resultat för en gräsbaserad mjölkproduktion med 6 ton mjölk per ko respektive en intensiv produktion med 10 ton mjölk per ko. 



Nu är inte Sverige längre självförsörjande på mjölk. Nästan hälften av mjölkprodukterna vi konsumerar (främst ost) är importerad, men samtidigt exporterar vi mycket mjölkpulver, så netto kan man säga att vi producerar knappa tre fjärdedelar av det vi konsumerar. Samma beräkningar byggt på mjölkkonsumtionen ger följande. 


I sammanhanget får man dock komma ihåg att i den ekologiska mjölkproduktionen skall kalvarna dricka riktig komjölk, så det går bort en del av mjölken till kalvuppfödningen. Det vill säga mängderna räcker inte riktigt till nuvarande konsumtion.

Många inser sannolikt inte hur betydelsefull utvecklingen av mjölkproduktionen är för nötköttet i Sverige. Det saknas exakt statistik för det, men uppskattningsvis tre femtedelar av det svenska nötköttet har sitt ursprung i mjölkproduktionen om man räknar med de kalvar som föds upp till slakt av specialiserade uppfödare. Den enorma produktivitetsutvecklingen i svensk mjölkproduktion i kombination med vikande marknad har gjort att antalet mjölkkor idag är bara en sjättedel av vad det var på 1930-talet. Förutom att mjölkproduktionen har minskat så betyder det att antalet kalvar och djur till slakt minskat ännu mycket mer. Det har berett vägen för en specialiserad uppfödning av nötkreatur bara för slakt. Dessa kommer från dikor, dvs kor där kalvarna går med mammorna under lång tid.

Vid en gräsbaserad produktion av mjölk kommer det produceras nästan dubbelt så mycket kött som från en intensiv mjölkproduktion för samma mjölkmängd. Detta under förutsättning att det lönar sig att föda upp djuren till vuxen storlek innan slakt förstås. När vi hade mycket fler kor slaktades det mycket kalv. På 1950-talet slaktades 640 000 kalvar om året, nu slaktas det mindre än 20 000 kalvar. Man kan också förändra proportionerna mellan kött och mjölk genom att använda könssorterad sperma eller genom att slå ihjäl kalvar vid födseln (något som inte förekommer i Sverige, men tyvärr i andra länder). 

Naturbetesmarkerna låter sig också bättre utnyttjas med den gräsbaserade mjölkproduktionen. Med den större mjölkproduktionen produceras också cirka 17 kg nötkött per person (slaktvikt) vilket är mindre än dagens förbrukning (24 kg), men väl i nivå med historiska tal. Minst nötkött blir det med den intensiva produktionen i nivå med dagens volym, då blir det endast drygt 6 kg nötkött per person och år, lägre än den volym som kommer från svensk mjölkproduktion idag. Man skulle givetvis kunna räkna på en modell med ännu lägre mjölkavkastning. Då skulle man behöva fler kor, och skulle kunna utnyttja gräs ännu bättre samt producera mer kött. I det intensiva scenariot står bete för ungefär en tiondel av foderintaget, medan i 6-tonsscenariot knappt en tredjedel av fodret utgörs av bete.   

Naturbetesarealen kan också betas av dikor (de som ofta kallas ”köttdjur”), får**, getter eller hästar. Om vi räknar på ett dikoscenario för utnyttjande av naturbetesmarkerna och använder data från samma rapport får vi följande resultat: 


Det kan tyckas svårbegripligt att vi får mindre kött genom att ha en specialiserad köttproduktion som utnyttjar naturbetesmarkerna fullt ut. Men skillnaden beror på den betydligt mindre användningen av åkermark. Likväl kommer drygt hälften av djurens foder från åkermark också i ett scenario med naturbete.

Som läget ser ut just nu är det svårt att hävda ens den naturbetesmark som finns, det beror på att vi har för få djur, på att djuren inte finns på samma ställe som naturbetesmarkerna och på att det helt enkelt är för dyrt att beta naturbeten (vilket rapporten behandlar i berömvärd detalj). Det hela förvärras av den ständigt pågående strukturrationaliseringen som gör att gårdarna bara blir större och större.

Många anser att vi borde fördubbla arealerna med naturbetesmarker. Låt oss kombinera de två nötkreatursscenariona som använde mest naturbete. 


Vi kommer då producera knappt den mjölk vi konsumerar (kom ihåg att kalvarna skall ha!) och nästan precis den mängd nötkött som vi konsumerar idag.* Vi kommer att använda mer än hälften av all åkermark för nötkreaturen. Vi kan fortfarande använda mer än 1 miljon hektar åker för grödor för humankonsumtion och foder till får, hästar, grisar och höns. Beräkningarna bygger också på att de vallodlingar som idag är väldigt extensiva med låg skörd, intensifieras (fortfarande utan användning av konstgödsel). Eftersom vallandelen i de gräsbaserade nötkreaturssystemen blir väldigt högt finns gott utrymme för krävande grödor i kogårdarnas växtföljder. Den höga vallandelen borgar också för god markvård, kolbindning och bördighet.

Ambitionen att dubbla arealen betesmark kan synas överdriven. Men den senaste uppskattningen är att vi hade närmare 10 miljoner hektar betesmark i Sverige 1850 och att vi skulle behöva 2,4 miljoner hektar betesmarker för att effektivt bevara den biologiska mångfalden kopplade till dessa landskapstyper i Sverige. I själva verket är en fördubbling av betesmarken ett lågt ställt mål.

På det stora hela visar beräkningarna att ett jordbrukssystem byggt på ekologiskt jordbruk, effektiv användning av naturbetesmarker och idisslare kan producera kött och mjölk i en storleksordning som är nära dagens konsumtion. Naturbetesmarker kan ge ett bra tillskott till jordbrukssystemet, men de kan bara utnyttjas om åkermark också används för samma produktionssystem.  

*

Som alla modeller bygger dessa på en rad antaganden. Det viktigaste är att djuren kommer att utnyttja betesmarken. Men det finns inga garantier för det. Vid slutet av 2017 hade Sverige 323 000 mjölkkor och 199 000 dikor. Att de existerande naturbetesmarkerna ändå inte hävdas trots det koantalet beror på att djuren och betesmarkerna inte finns på samma ställe och att det kostar för mycket att hävda betesmarken, särskilt de små markerna. Enligt rapporten Ekonomi och ekosystemtjänster i gräsbaserad mjölk- och nötköttsproduktion behöver en typisk dikogård en ersättning motsvarande 6 000 kronor per hektar för att få lönsamhet. Nuvarande betesstöd är betydligt lägre.

När man hävdar att betesmark bara kan spela en liten roll för den svenska nötköttskonsumtionen bygger det på antagandet att det som gäller nu är naturgivet, men det är en helt felaktiga slutsats. Det finns givetvis biologiska gränser, men det är inte alls dessa som avgör under rådande förhållanden. Vi har låtit mycket stora arealer betesmark växa igen i Sverige för att det inte har lönat sig att hålla dem betade. Även om man vill ha betande djur är det i normalfallet mycket billigare att låta dem beta på åkermark. Enligt Christel Cederberg, Maria Henriksson och Håkan Rosenkvist är kostnaden för naturbete genomsnittligt ungefär två och en halv gång högre än åkerbete. Hur mycket kött som kan produceras från betesmarken är därför i första hand en ekonomisk fråga.

Samtidigt är det viktigt att inse att under svenska förhållanden är utnyttjandet av naturbetesmark kopplat till användning av åkermark, dvs om vi skall beta naturbetesmarkerna måste vi också odla foder på åkermark (om vi inte i stor skala återupptar forna tiders myr och ängsslåtter förstås). Det är dock inget som är negativt. Odlingen av vall som vinterfoder förbättrar jordarna, binder kol och kan ge högre skörd av andra grödor för human konsumtion. Det går därför inte att meningsfullt diskutera betesdrift isolerat från jordbrukssystemet i stort.

Per person har vi i Sverige ungefär en tiondel av det globala genomsnittet av betesmark. I Mongoliet finns det 30 hektar betesmark per innevånare, i Sverige 0,04 hektar.



* Beräkningarna i studien är scenario för 2030 och skördenivåerna har skrivits upp med 10 procent jämfört med dagens beräknade skördar. I alla fall är beräkningarna osäkra. Skördarna för ekologisk spannmål för denna produktion kan förväntas vara högre på dessa mjölkgårdar med den stora andelen vall än de är på många spannmålsproducerande gårdar idag (vallodlingar i växtföljderna tenderar till att öka skördarna av efterföljande spannmålsgrödor). Syftet med min artikel är inte exakthet utan att få ett grepp om storleksordningar och förhållandet mellan utnyttjandet av olika typer av mark vid olika former av produktion.
** Man kan göra liknande uträkningar för fåruppfödning. På det stora hela blir det nog en liknande bild. Sannolikt kan får med vårlamning utnyttja naturbetesmarkerna något bättre än dikor eftersom deras lamm kan växa till slaktvikt utan vinterfoder, men det är inget jag undersökt i detalj.