Öka lyckoproduktiviteten

En ökning av den absoluta inkomsten med ett visst belopp gör oerhört mycket mer nytta – resulterar i större välbefinnande – för en fattig än för en rik. Man kan också uttrycka det som vilken ”lyckoproduktivitet” en viss resurs har, dvs. var, när, hur skall man använda en resurs för att den skall resultera i så stor ökad lycka som möjlig? Jämför till exempel vattnet i den rikes swimmingpool med dricksvatten eller vatten för matlagning och tvätt för en fattig (absurt nog får de fattiga i slummen oftast betala mer för en liter vatten är de rika med vatten i kranen).

Detta i sig borde vara ett tillräckligt starkt argument för en global omfördelning av resurser.  Samtidigt står det också klart att ökad materiell levnadsstandard inte leder till större välbefinnande och att vår strävan efter ständigt mer både hotar människans plats på jorden och vårt eget välbefinnande. Det finns ingen anledning att moralisera över det; med tanke på att knapphet har varit vår följeslagare under årtusenden, har vi inte haft behov av att ha några begränsande mekanismer för överdriven konsumtion, vare sig på individuell nivå eller på samhällets nivå. Men vi ser nu skadeverkningarna på båda planen.

Det vi skall inrikta oss på är att både förändra de värderingar som hyllar konsumtion och det ekonomiska system, som har denna konsumtion som själva drivkraften. Konsumtionen och värderingarna föder varandra och behöver åtgärdas samtidigt. Ojämlikhet förstärker det hela, eftersom man lider mer av brist på något som man ser att andra har. Frustrationen över det leder till ännu mer konsumtion. Ojämlikheten leder till jämförelser och tävlan, med mer tillväxt som sitt främsta resultat. Men ingen lycka. 

(milt reviderat utdrag ur Trädgården Jorden) 

Ja, varför har vi ett jordbruk i Sverige - egentligen?

"Sverige behöver inte vara självförsörjande när andra områden kan producera billigare och effektivare. Därför minskar åkerarealen i vårt land. Det handlar inte om rovdrift, utan om resursfördelning."

 
Skriver UNT:s ledarredaktion idag som svar på ett brev från professor Ingemar Messing vid SLU.


Det hela väcker många frågor. Min åsikt om åkermarkens värde överenstämmer helt med Ingemar Messings. Jag har skrivit många inlägg om detta, t.ex.

Plöj upp asfalten!

 Men visst kvarstår det en diskussion om varför vi skall ha något jordbruk i Sverige - egentligen. Jag tänker inte ägna den här posten åt att rada upp en massa argument, utan snarare låta frågan sjunka in, och fråga dig om hjälp. Ge mig dina skäl.

Jordbruket - vilken industri som helst

Vi har inte förväntat oss något märkvärdigt, men vi har åtminstone sett fram emot att vi ska få några goda burgare och köttbitar under vår resa genom USA. Det här är ju ändå ett land där köttet står högt i kurs. I stället äter vi genomgående uselt och det är med all sannolikhet ingen tillfällighet. Matproduktionen som ett löpande band, en rationell komponentindustri, det är den delen av USA som vi möter när vi reser för att skildra den breda utvecklingsfåran i amerikanskt jordbruk. Det här är något helt annat än de utmärkta krogar, dignande utbud av nyskördade råvaror på Farmers Markets eller chica ekologiska livsmedelsbutiker som man kan besöka i exempelvis New York, Boston eller Chicago.

Vi visste att det var så här det skulle vara, men kontrasten är ändå så stark.
Det är det till stora delar det industrialiserade jordbruket vi möter, där varje delstat har specialiserat sig på en viss produktion. Vissa delstater föder upp grisar, andra kyckling eller nötkreatur, medan några har specialiserat sig på att odla foder i form av majs och soja.
Vi reser genom Illinois, en delstat som sedan länge ingår i Mellanvästerns majsbälte, men som också har odlat mycket vete, havre, råg och varit stora producenter av grisa och en del  köttdjur och kyckling. I dag föds grisarna upp i Iowa, mjölkkorna finns i Minnesota och biffdjuren i stater som Nebraska, Colorado och Texas. Illinois är nästan tömt på djur, vi ser något enstaka svinstall och vid ett tillfälle lite kor. På fälten, och de verkar aldrig ta slut, odlas nästan enbart två saker – soja och majs. Spannmålsfält hör till undantagen.

Det är ett oerhört produktivt landskap, där nästan all mark utanför samhällena verkar vara uppodlad, men samtidigt ger monotonin i åkrarnas grödor och frånvaron av djuren en känsla av ödslighet.  Ensamheten förstärks av att vi återkommande ser övergivna gårdar som befinner sig i olika stadier av förfall. Storleksrationaliseringen verkar ha krävt sitt pris – allt färre och större gårdar innebär att några måste flytta och hitta andra inkomster.
Djuren, korna, hittar vi i Montana, när vi åker tvärsöver USA med tåg. Överallt betande kor på den böljande prärien. Det här är mytbilden av den amerikanska vilda västern och gräsuppfött Montana-kött borde vara ett blytungt varumärke. Men så är det inte, merparten av alla djur i Montana skickas på lastbil till delstater som Colorado, Idaho, Nebraska eller Texas för att slutuppfödas på majs i stora feedlots, stora inhägnader som rymmer tusentals djur, innan det är dags för slakt. Och majsen som utgör deras foder, den kan komma från stater som Illinois. Kor från en delstat, foder från en annan och så slutuppfödning och slakt i en tredje – så sätts alla komponenterna ihop till en biff.

Trots att Illinois har ett oerhört produktivt jordbruk ser man med jämna mellanrum övergivna bondgårdar i olika stadier av förfall.

Strukturrationaliseringen har sitt pris. Lantbruket brukar säga att man inte är som vilken annan industri som helst, att man är bunden till platsen, till landskapet och kulturhistorien. Just kopplingen till geografin gör att lantbruk och matproduktion inte kan outsourcas på samma sätt som industrin. Så brukar det låta när företrädare för jordbruket vill försvara sig mot importen, men i USA är inte det någon sanning.

Vi ser även en liknande utveckling i Sverige. Grönsaksodlingen hittar vi till stor del i Skåne. Spannmålen odlas främst  på de stora slätterna i väst, öst och söder och mjölkproduktionen är koncentrerad till landskap som Halland, Västergötland och delar av Norrland. Och proteinfoder som soja är redan outsourcat och hämtas från Brasilien.
Billig olja, i form av konstgödsel och drivmedel har gjort det möjligt för jordbruket att inte behöva knyta kretslopp när det gäller exempelvis näringsämnen, utan i stället separera djur- och växtproduktion och låta varje område bli specialist på en enda produktionsgren för att sedan transportera allt till rätt plats. En möjlighet för jordbruket att utvecklas till en industri.

Ann-Helen Meyer von Bremen
Gunnar Rundgren

Först publicerat av Naturskyddsföreningen. 

Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika

Det har skrivits hyllkilometrar om hur man skall kunna skapa uthållig utveckling och hur fattiga på landsbygden skall få det bättre i allmänhet och särskilt hur de skall få ökad livsmedelssäkerhet. Det handlar både om direkta och indirekta åtgärder. Vilken är den bästa vägen för utveckling? Finns den? Finns det bara en eller fler? 

Det finns de som förespråkar att lösningen på hunger i Afrika ligger i att bönderna skall använda mer insatsmedel, konstgödsel, bekämpningsmedel och GMO-grödor, Den nya afrikanska gröna revolutionen pratar man om. Det  stöds av tex Biståndsministern, Kofi Annan, I praktiken betyder det oftast att man subventionerar konstgödsel. Och varför skall man subventionera konstgödsel? Jo för att det inte lönar sig att använda den. Det handlar inte i första hand om att det inte finns konstgödsel på marknaden, utan att den är för dyr. Och det hjälper inte att ordna med lån för användning av konstgödseln lönar sig inte. De som förespråkar användningen menar dock att om man kraftigt ökar användningen så kommer volymerna bli större och distributionen billigare. Det i kombination med ökade inkomster skall leda till att, på sikt, bönderna skall klara sig utan subventioner – i princip är det standardargumentet för alla som kräver subventioner för olönsamma aktiviteter.

Nu finns det en utvärdering från det danska biståndet om hur det är med konstgödselsubventionerna, Agricultural inputsubsidies in Sub-Saharan Africa. Jag hoppas att Sida och Biståndsministern läser den noga.

Den sammanfattar erfarenheterna från Ghana, Tanzania, Malawi och Zambia så här:

- Det går att öka skördarna avsevärt, och potentialen att göra det med subventionerade insatsmedel existerar. Uppskattningarna av effekterna är dock osäkra. Kostnaderna är mycket höga och i en osäker miljö är det oklart om programmen ger valuta för pengarna.

- Det finns väldigt få bevis för att resultaten kommer fortsätta efter att programmen upphör...När subventionerna upphör kommer användningen av insatsmedel sjunka igen.

- Den långsiktiga livskraften av effekterna av programmen beror i stort på mottagarnas möjlighet att ackumulera kapital från överskott i produktionen. Vi har inte sett något som tyder på att detta sker.

En annan sak som de som tror att ökad produktion är lösningen på problemen glömmer är effekterna på marknaden. Man kan man öka skördarna och arbetsproduktiviteten. Men om det inte finns efterfrågan så kan ökad produktion lätt leda till att priserna faller, och faller mer än ökningen av produktionen, det har vi sett i exemplen från Zambia och Etiopien. Om produktiviteten ökas främst med ökad användning av dyra insatsmedel eller mekanisering gynnar det mestadels de som redan har det bäst, eftersom de kan investera utan att ta dyra lån.

De flesta bönder kan redan producera mer, med existerande teknik, men de saknar avsättning för sina produkter. Genom att koppla dem till marknader så kan deras inkomster öka väsentligt, vilket i sin tur möjliggör investeringar. Det var så jordbruket i de nu rika länderna utvecklades. Denna strategi har varit framgångsrik för att ge småbönder tillgång till den ekologiska marknaden t.ex. genom EPOPA programmet. Men den typen av lösning kommer bara vara tillgänglig för ett mindre antal bönder. För produkter med högt värde för export är det nästan uteslutande de resursstarka som klarar det. Det syns tydligt i t.ex. blom- och grönsaksproduktionen i Kenya som helt domineras av stora affärsföretag med anställda. Det finns större potential i att utveckla de lokala och regionala marknaderna – men här är det fattigdom och bristen på lokal köpkraft som begränsar marknadsutvecklingen, och därigenom böndernas väg ut ur fattigdom.

Erfarenheterna från många länder visar att jordbruksproduktionen kan ökas och fattigdomen bland bönderna kan minskas om de ges säker och förutsägbar tillgång till land över en längre tid. Ett rent individuellt ägande är inte alltid det bästa, det har även institutioner som Världsbanken insett. Den konstaterar att det ofta utesluter kvinnor och att allmänningar vilka nyttjas av fattiga privatiseras[1]. En snabb privatisering av mark ökar snarast risken för att resurssvaga blir helt utan mark[2]. Lokala eliter manipulerar ofta processen av att fördela land till individuella ägare så att de själva får mark de ej har rätt till. Andra sätt att förbättra de fattigas situation är att säkra tillgång till vatten och andra naturresurser, men som vi sett är den globala trenden snarast den motsatta. Mark köps upp, vatten privatiseras och i takt med att vi ”sätter ett pris” på naturen, blir naturresurser och ekosystemtjänsterna själva handelsvaror. Man kan redan nu spekulera i utsläppsrätter på termin[3]. Inget tyder på att det fattiga är vinnare i den utvecklingen.

Att utveckla ekonomin i stort skapar ökar sysselsättning och kommer på olika sätt även de fattiga till del. Även om de själva ofta får liten del av tillväxten så kommer kanske deras barn få ett jobb med stadig inkomst. Men det finns gott om exempel av att många lever i misär i länder med stor tillväxt, som Namibia och Angola. I USA har över 40 miljoner människor understöd i form av sk ”food stamps”, trots att det är det rikaste landet i världen. 

Under slutet av 1980 talet och under 1990 talet svepte en avregleringsvåg över världen. I många av u-länderna genomfördes avregleringarna som ett resultat av att lån- och biståndsgivare (IMF, Världsbanken) krävde det. I flera fall genomfördes de dåligt och utan hänsyn till att de drabbade saknade sociala skyddsnät.  Samtidigt så hade många afrikanska länder statliga marknadsordningar vilka inte var effektiva i att skydda de egna bönderna. De många regleringarna var också underlag för korruption och ineffektiva halvstatliga kooperativ eller bolag vilka tog stora delar av böndernas pris.

Effekterna av avregleringarna blev blandade, det finns goda exempel, men sammantaget så blev resultatet att de afrikanska ländernas bönder utsattes för tuff internationell konkurrens utan att få något av de stöd som de flesta av deras konkurrenter hade. Det har lett till att många av länderna nu är netto-importörer av mat i stället för exportörer, något som är helt ohållbart. Erfarenheterna från Kina visar vilka positiva effekter en minskad statlig kontroll av jordbruket kan ha. I den stora svälten 1958 – 1961 dog miljoner. Jordbruket reformerades och bönderna gavs rätt till marken och marknaderna släpptes fria i steg. Mellan 1978 och 1984 steg spannmålsproduktionen från 305 miljoner ton till 407 miljoner ton. Genomsnittskonsumtionen steg från 195 kg till 250 kg och hushållens inkomster steg med 15 procent per år. Effektivitetsförbättringarna i jordbruket gav ett överskott på arbetare vilka sysselsattes i den växande industrin och andelen fattiga kineser minskade från 53 procent år 1981 till 8 procent 2001[4] – den snabbaste och största minskningen av fattigdom i världshistorien.

Förbättrad infrastruktur, vägar och elektricitet kan stödja livsmedelssäkerhet på flera sätt. Det stödjer allmän ekonomisk utveckling, det kan medföra mindre förluster i lagring och transport och det ger bönder bättre tillgång till marknader och insatsmedel. Satsningar på hälsovård och hygien kan både direkt och indirekt vara av stor betydelse för befolkningens näringsstatus. Om man drabbas av återkommande diarréer är man ju närmare undernäring och svält.

Sannolikt behövs satsningar på alla dessa området för att lösa problemet med undernäring. Och det kan knappast komma som en överraskning. Det är bara att se på utvecklingen i Sverige för att inse att inte en faktor var avgörande för utrotande av hunger. Läs mer på Garden Earth (på Engelska). Demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet är också viktiga faktorer.

Sannolikt så vore ett i grunden förändrat ekonomiskt system den bästa vägen för att komma fram till en värld där ingen är hungrig. Trots allt så har ju sextio år av global kapitalism misslyckats att förse 1 miljard människor med mat....

---

[1] Världsbanken 2007, World Development Report 2008

[2] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

[3] Improving food security, Ministry of Foreign Affairs of the Netherland, 2011

 http://www.nordea.fi/F%C3%B6retag+och+organisationer/Finansiering/R%C3%A5d+om+finansiering/Utsl%C3%A4ppsr%C3%A4tter/971662.html

[4]

Du betalar 350 och arbetaren får 1:50

Av en tröja som kostar 350 kronor i en svensk butik får arbetarna i produktionsländerna runt en krona och femtio öre. Minimilönen för textilarbetare utgör ofta ett lönetak snarare än minsta möjliga lön – lönerna är fortfarande pressade så hårt det går. ...Det krävs tre timmars arbete för en sömmerska i Bangladesh att tjäna ihop till ett kilo ris. En svensk med samma yrke får lika mycket för en bråkdel av de timmarna.

Skriver tidskriften Omvärlden.

Och visst är det så. Vad jag saknar är insikten av att dessa förhållanden inte är ett "misstag" eller en "orättvisa". Visst är det fel och visst är det orättvist. Men det följer helt logiken av ett samhällssystem uppbyggt på konkurrens och vinstintresse. Där ett av de bästa sätten att kunkurrera på är att "externalisera" sina kostnader. Vårt system premierar och institutionaliserar helt enkelt dessa förhållanden. Och "vanligt folk" i Sverige har på detta sätt kunnat profitera på andra människor, vilket gör att "vanligt folk" inte är så benägna att vilja ändra på systemet - ännu mindre sedan staten har sett till att vi via pensionssystemet aktivt deltar i denna globala exploatering av svagare. Tvärtom, så får vi lära oss att vi skall konsumera duktigt så att de stackars kvinnorna i Bangladesh kan få arbete. Då kan vi sova gott på natten.

För övrigt: När du betalar 25 spänn för en kopp kaffe så får bonden ungefär 25 öre. Om det är ekologiskt och rättvisemärkt kanske så mycket (lite) som 30 öre, så relationen är ganska lik den med textilerna. Det bonden får är inte bara för hans eller hennes arbete, det är också för alla andra kostander de har för sitt jordbruk.
(posten skrevs ursprungligen 2011, men verkade aldrig ha publicerats....)

Vem har makten över maten?

 Lika dramatisk som förändringen av jordbrukets struktur har varit har förändringarna i handelsledet och livsmedelsförädlingen varit. Stormarknadskedjor har snabbt tagit över livsmedelsmarknaden inte bara i i-länderna utan nu också snabbt i u-länderna. I Sverige har antalet dagligvarubutiker gått från hela 36 000 år 1950 till endast 4 400 år 2008[i]. De hypermarknader som man kan se i Latinamerika eller Kina får en svensk stormarknad att se ut som en kvartersbutik.

 De hårda kraven från kedjorna påverkar produktionen hos leverantörer och bönder. I vissa fall leder kraven till bättre kvalitet och mindre svinn. I de flesta fall innebär kraven att bönder med mer resurser favoriseras, då bönderna måste investera för att möta köparnas krav, eller helt enkelt vara tillräckligt stora som producenter för att vara intressanta. Bönder som inte vill eller kan (vilket oftast är fallet) ställa upp på det exkluderas. Det är det samma i u-länder som i i-länder.

Koncentrationen är också omfattande i handelsleden för insatsvaror och handelsprodukter från jordbruket. Markandsandelen för de fyra största utsädesföretagen gick upp från 23 procent 1997 till 33 procent 2004, och för bekämpningsmedel från 47 procent till 60 procent. Flera av dessa företag (Monsanto, Dupont, Syngenta och Bayer) jobbar i båda segmenten. Ett företag, Monsanto, har 91 procent av marknaden för GMO-sojabönor.

 Det finns 25 miljoner kaffebönder i världen, medan 40 procent av handeln och 45 procent av rostningen görs av de fyra största företagen. Samtidigt som värdet av kaffeförsäljningen i konsumtionsländerna fördubblades under 1990-talet sjönk de kaffeproducerande ländernas andel av priset från en tredjedel till endast tio procent. Trenden är densamma för kakao och te (Världsbanken 2007).

Men det är inte alls bara ett fenomen som handlar om att företag i i-länderna suger ut bönder i u-länder, utan mönstret är detsamma överallt. Åttio procent av köttmarknaden i USA kontrolleras av fyra företag, tre företag kontrollerar 80 procent av majsexporten och 65 procent av sojaexporten, fyra företag har 60 procent av den inhemska spannmålsmarknaden. Många företag integrerar produktion både uppströms och nedströms i ökande grad, t.ex. med kontraktsodling av bönder. Huvuddelen av de multinationella företagen i livsmedelssektorn kommer från Europa och USA (USDA 2005). I Sverige har de tre största företagen inom matolja nästan hela marknaden, de tre största mejeriföretagen 80 procent av marknaden och de tre största företagen inom dryck och frukt och grönt 70 procent av marknaden[ii].  

 Man kan säga att makten över maten har förflyttats först från bönderna till råvaruhandelsföretag (Cargill), sedan till livsmedelsförädlingsföretag (Nestlé och Unilever) och slutligen till stormarknadskedjorna. Av de fyra största omsatte år 2008 Wal-Mart (USA) 435 miljarder dollar med 7657 affärer, Carrefour (Frankrike) 161 miljarder dollar i 13 791 affärer, Metro Group (Tyskland) 116 miljarder dollar i 2 334 affärer och Tesco (Storbritannien) 109 miljarder dollar i 4 332 affärer[iii]. Deras dominans av handelsledet är total.

I Sverige är koncentrationen i dagligvaruhandeln ännu större än i de flesta andra länder. Bland butikskedjorna står de tre största för cirka 90 procent av omsättningen[iv]. Att makten kommit längre och längre bort från bönderna betyder samtidigt – i alla fall i teorin – att den kommit närmare konsumenterna. Det i sin tur har lett till vissa nya trender, till exempel krav på frigående höns, rättvisemärkta och ekologiska produkter.

Men jag vet inte om det någon som på allvar tror på det där med konsumentmakt?

---

[i] Marknadsstruktur och dynamik i dagligvaruhandeln, Ekonomisk Debatt Nr 1 2012

[ii] Mat och Marknad, rapport 2011:3 Konkurrensverket

[iii] Discounters storm global grocery top 20 rankings, the Grocer 23 Jun 2009 | By Chloe Smith

A list of the world’s 20 largest grocery

[iv] Mat och Marknad, rapport 2011:3 Konkurrensverket

Kan vi äta oss till hållbar utveckling?

Nej, det kan vi inte. Att förändra matvanor i sig räcker inte för att säkerställa en hållbar utveckling, men vi kan äta oss från hållbar utveckling – och det är just det som händer idag.

Våra matvanor och vårt jordbruk kan däremot bidra till, och vara en viktig del av en hållbar utveckling. Ett uthålligt samhälle måste vara baserat på förnyelsebara råvaror och den biologiska produktion som möjliggörs av solljuset. Jord, vatten och skogsbruk kommer vara basen för vårt välstånd, så som det var innan de fossila bränslenas parantes, och egentligen är redan nu. Produktion av livsmedel måste samsas med produktion av energi och av upprätthållande av biologisk mångfald.