Friday, 28 December 2012

Bokens år



Så här vid årets slut brukar folk ”summera” året som gått. I mitt fall så tror jag att året får kallas för Bokens År. Eller egentligen skulle det kallas för Böckernas År, för det är inte bara en bok det handlar om.

Jorden vi äter var den bok som tog mest tid och som också representerade en ny sorts skrivande för mig. Jag har ju mest skrivit tekniska och teoretiska saker tidigare. Den här boken vänder sig ju till ”vanliga” människor (vad det nu är?). Den bygger på en rad reportage på fem kontinenter och annan bakgrundsresearch. Ann-Helen Meyer von Bremen och jag skrev den tillsammans, och Ann-Helen som är journalist lärde mig en hel del av det hantverket (hon behöll säkert några hemligheter också).   
Karta över våra besök
Jorden vi äter är Naturskyddsföreningens årsbok 2013 och har det ambitiösa syftet att svara på 10-miljonersfrågan ”Kan vi föda en befolkning på 9 miljarder på ett uthålligt sätt?”. Vi svarar ”Ja” på den frågan. Men skickar samtidigt budskapet att det hela är minst lika mycket en ekonomisk och social fråga, dvs en politisk fråga. Vi hoppas att boken kan väcka en jordbrukspolitisk debatt, för en sådan värd namnet har saknats i många år. Vi pekar också på att orsakerna till att vissa svälter idag står att finna i tillgång på resurser, ojämlikhet, brist på jämställdhet, brist på ekonomisk och politisk demokrati.

Och det är ju sånt som min bok Trädgården jorden : från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter handlar om, så om du läser Jorden vi äter och vill dyka lite djupare i hur vårt samhällssystem fungerar, eller inte fungerar, så kan jag rekommendera den. Den kom ut 2010 och har väl inte satt något enormt avtryck i debatten i Sverige, även om jag fått en del väldigt positiva reaktioner. Sverker Sörlin skrev i sin recension i UNT:

”Detta är, precis som de bästa av förebilderna, en utomordentlig bok som borde läsas av många. Iall synnerhet kan den vara användbar vid universitet och högskolor, i flera ämnen. Den ger en översiktlig kunskap om de historiska samband som format vår värld. Den ger en ögonblicksbild av hur världen ser ut just nu, med alla sina grymma orättvisor. Och den introducerar många viktiga samband, framförallt pekar den ut människornas nästan överallt tanklösa framfart.”

Jag har hållit flera föredrag baserade på boken under året. Men jag har också omarbetat boken till engelska och förlaget Doyosha i Japan skall publicera en japansk översättning. Jag var där och lanserade boken i november. Tyvärr hade produktionen försenats så författarens mardröm – boklansering utan bok – blev verklighet.

Omslag till den engelska upplagan
Nu är den engelska versionen helt färdig och kommer publiceras nästa vecka, först via Amazons nätbokhandel och lite senare via Ingram till bokhandlare och svenska nätbokhandlare. Jag var rätt nöjd med Trädgården Jorden, men jag är ännu nöjdare med Garden Earth. Och tur är väl det. När jag räknar timmarna jag lagt ned på det engelska manuskriptet så ser jag att de är lika många som jag lade ned på hela det svenska manuskriptet.
Ett antal personer har läst manuskriptet och jag fick mycket positiv feedback:  
'This book presents a powerful narrative overview of the human condition in the 21st century. In the decades ahead, our species must navigate the end of fossil fuels and economic growth as we've known it — a tall order by any estimation. The risks are great, but so are the potential rewards if Rundgren's advice is heeded and humanity embraces a post-carbon, post-industrial culture.'
Richard Heinberg, Senior Fellow, Post Carbon Institute, Santa Rosa USA, Author, The End of Growth

Jag räknar med att jag får lägga ner mycket tid på marknadsföring av boken på engelska och att jag kommer presentera den på en rad konferenser under det kommande året.

På den mer tekniska sidan har jag också varit redaktör, och projektledare för boken: Organic Agriculture: Sustainability and resilience in Sub-Saharan Africa tillsammans med Raymond Auerback och Nadia Scialabba. Den boken kommer publiceras av FAO inom några månader. Den beskriver framgångsrika exempel på ekologisk intensifiering i Afrika. Det finns några kopplingar mellan den boken och Jorden vi äter. Till exempel så ingår en beskrivning av sk holistic management av boskap i Namibia i båda böckerna.
 
Om du vill läsa Jorden vi äter så kan den köpas från Naturskyddsföreningen. Förhoppningsvis kommer den också finnas på biblioteken. Kanske som e-bok.

Trädgården Jorden kan du beställa på: Bokus: , 184:- Bokia, 169:- Adlibris, 174:- Bokextra, 170 CDON, 189:- Ord och Bok, 187. Den finns på de flesta välsorterade bibliotek. Jag hoppas att den också kan ges ut som pocket och e-bok snart.

Saturday, 22 December 2012

Vägra vegetarisk jul!



Du tror kanske att du gör en god gärning när du skär upp din grillade kålrotsskinka. Men inget kan vara mer bedrägligt. Grönsaksmaffian har de senaste decennierna lyckats manipulera konsumenterna till att tro att grönsaker är bra, för dig, för miljön och för klimatet. Men sanningen är en helt annan. 

I höstas besökte jag en av Europas största producenter av paprika. På 14 hektar åker ”under glas”, dvs i växthus odlas varje år 30 miljoner paprika vilka plockas av utländska säsongsarbetare. För varje kilo paprika används naturgas motsvarande en liter olja för uppvärmning. Enorma mängder konstgödsel tillförs med droppbevattning.  

Växthusodlade grönsaker är den mest energislösande mat man kan tänka sig, det går åt mycket mer energi för ett kilo tomater än för ett kg kött och ungefär 13 gånger så mycket energi som för odling av ett kg spannmål. Har du tänkt på hur mycket mer mat till svältande människor som skulle produceras i de växthus som nu odlar din gurka? De 14 hektar växthus som jag besökte använder 43 miljoner kWh energi. Det skulle räcka för att ge mer än en miljon hushåll två timmars lampljus så att barnen skulle kunna läsa sina läxor varje kväll. 
Reaktorssalen med tankar av konstgödsel och bekämpningsmedel i modern växthusodling
Mer än en fjärdedel av alla bekämpningsmedel i världen används för frukt och grönsaksodling. Hundratusentals lantarbetare och fattiga bönder dör varje år av dessa bekämpningsmedel och i Sverige har två tredjedelar av all frukt och grönt rester av bekämpningsmedel. I USA sprutas antibiotika på äpplen och päron. Hormoner används också flitigt. 
Efterlevande av Bhopalkatastrofen där 20000 människor dog av en explosion i en fabrik för bekämpningsmedel. 
Om du är bekymrad över klimatet så är det inte bara de växthusodlade grönsakerna du skall vara bekymrad över. De svenska mulljordsodlade morötterna är ena riktiga klimatbusar. Mulljordar i Skandinavien och på Borneo står för en mycket betydande del av jordbrukets växthusgasutsläpp. En grupp av europeiska experter (CLIMSOIL) uppskattar att mellan 20 och 40 ton koldioxid per hektar släpps ut från mulljordar som odlas – det är mer än utsläppen från fem kor. Ca 7 procent av Sveriges totala utsläpp av koldioxid och 30-40 procent av jordbrukets utsläpp kommer från mulljordarna.  Konsultföretaget McKinsey anser att igenplantering av mulljordar är den mest betydelsefulla åtgärden för att minska växthuspåverkan av jordbruket.  

Och innerst inne, vet du inte att också växter har känslor? 

I väntan på slakt för tillverkning av vegetarisk julskinka ligger kålroten på den blanka hårda diskbänken

 Jag har blivit varnad för att ironi inte fungerar på nätet....

Allt som står ovan är faktiskt sant, med undantag för det om växternas känslor - det diskuteras fortfarande. Jag tyckte bara att det var en intressant övning att se hur man skulle kunna paketera en hel rad sanningar på ett sätt som gick lite på tvärs. 

För protokollet vill jag tillägga att jag tycker mycket om grönsaker - men kanske inte just kålrotsskinka.

 

Monday, 17 December 2012

Jordbrukets hundra år på fem minuter


Billig olja, mekanisering, storskalig handel, konstgödsel, utarmade landskap, externa köpcentra är alla delar av ett livsmedelssystem som dikterar vad som finns på våra tallrikar. Delarna förstärker varandra. Vill vi ha ett rikt landskap och spännande mat måste vi utveckla ett livsmedelssystem som är byggt på en annan typ av jordbruk och handel.
Billig olja och teknikutveckling ledde till traktorer och en rad andra arbetsbesparande maskiner. Omkring 1935 började traktorn slå igenom på allvar i Sverige, men så sent som på sextiotalet saknade många små gårdar traktor. Hästen, den gamle trotjänaren, fasades snabbt ut. Som mest fanns sjuhundratusen hästar. Beteshagar och havreodling – den tidens biobränsle – minskade starkt.

När hästarna försvann, försvann också de delar av jordbruket som hade vikts åt hästen. Idag gör hästen come-back som nöjesdjur.
 Mekaniseringen innebar en kraftigt ökad produktivitet per person. Att skörda och tröska ett ton korn tog 200 arbetstimmar i mitten på artonhundratalet och bara 5-10 minuter vid 1900-talets slut. De allt större maskinerna och den uppdrivna arbetstakten hade ingen plats för hinder i form av stenmurar, åkerholmar, träd och annat. Offret var den kulturella och biologiska mångfalden. Till slut försvann de flesta människor också. Vid 1900-talets början var 50 % av alla jobb i jordbruket, nu är det mindre än 2 %.

Redan med ångfartygen och järnvägen på andra halvan av artonhundratalet inleddes en storskalig nationell och internationell handel med spannmål. Jordbruket förändrades från att främst producera för det egna hushållet till att producera på en marknad. Långväga handel, soptippar och vattentoaletter kapade de kretslopp som tidigare återcirkulerade näringsämnen från stad till land. Att människor, djur och växtodling har skiljts åt leder till ökade förluster av näringsämnen till naturen, med igenväxande sjöar och döda hav som följd.

Vid andra världskrigets slut fanns det en stor överkapacitet för produktion av ammoniumnitrat, en viktig ingrediens i krut. Samhällets smak på att fortsätta tillverka bomber var litet, men som tur var fanns det en annan avsättningskanal som konstgödsel. Den kompenserade för de brustna kretsloppen, och bidrog i sin tur till fortsatta förändringar.
 
Billig olja och containeriseringen av transporterna i början på sextiotalet minskade kostnaderna dramatiskt för förädlade livsmedel.

Lanthandlar lades ned i snabb takt och köpcentra växte fram.
Konstgödseln och den långväga handeln möjliggjorde en kraftigt ökad specialisering av jordbruket. Det var inte längre nödvändigt att ha djur för att odla spannmål, det var heller inte nödvändigt att ha mark för att föda upp djur. Vissa landskap omvandlades till ensidiga spannmålsöknar, medan i andra områden, främst nära hamnar och befolkningscentra utvecklades starkt industrialiserad djurhållning. Gårdar med mer mångsidig produktion dukade under i konkurrensen med denna industriella modell. Specialiseringen och ensidigheten ledde till en kraftig ökning av skadedjur och sjukdomar i jordbruket, och trots massiva insatser av pesticider, herbicider och fungicider ökar dessa.

Till slut reflekteras hela det här systemet i våra kylskåp, på våra tallrikar och i vår kropp. Vi luras att tro att vi har valfrihet av de tiotusentals produkterna vi ser i stormarknadens hyllor. Men bakom alla de färgglada förpackningarna döljer sig ett litet antal företag och ett litet antal råvaror vilka odlas på ett likartat sätt i hela världen.

På det här sättet hänger de olika delarna av jordbrukssystemet och vår kost ihop. Det går oftast inte att bara förändra en del av systemet. Det är t.ex. inte möjligt att få bort användningen av kemiska bekämpningsmedel utan att man samtidigt ökar mångfalden i jordbrukslandskapet. Det går inte att sluta använda konstgödsel om man vill driva ensidig spannmålsodling. Vill vi ha en mångsidig och spännande kost och ett rikt landskap måste vi utveckla både jordbruket och handelssystemen på ett likartat sätt.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

 

Sunday, 9 December 2012

Bison betar prärien igen



De har i princip varit utrotade i 150 år, men nu är de tillbaka – bison strövar återigen på prärien i Montana!  Detta präriereservat är ett exempel på när jordbruket får backa för att man har insett att jordbrukets utbredning skedde på bekostnad av värdefull natur.
Det är en milt sagt hisnande upplevelse att på nära håll få se två präktiga bisonhannar dyka upp. Minst lika fascinerande är det när vi en stund ser hela hjorden på drygt 200 djur med kalvar och allt, förflytta sig över de böljande gräskullarna. Det är som att se barndomens Västernfilmer komma till liv.
En stor del av den amerikanska prärien är antingen uppodlad eller används som betesmark. En privat stiftelse, AmericanPrairie Reserve i samarbete med WWF, bestämde sig för ett antal år sedan att återskapa en del av prärien, som den såg ut innan den vite mannen steg i land.

- Vi har naturreservat för glaciärer, berg, skogar, sjöar och så vidare, men vi skyddar inte vår vanligaste naturtyp – prärien. Därför var det viktigt att agera nu, innan allt är uppodlat och det inte finns någon återvändo, säger Sean Gerrity som är ordförande i American Prairie Reserve.

Målet är att reservatet ska omfatta 25 000 hektar och cirka 10 000 bison. För närvarande har man köpt upp 60 000 hektar och med de kalvar som föddes i våras består flocken i dag av 230 djur. Det har inte varit något problem att köpa upp mark, flera av boskapsrancherna i området dras med dålig lönsamhet, ändå har projektet väckt ont blod bland enstaka lantbrukare som protesterar högt och ljudligt.

- Vist finns det en konflikt i detta, att ta land som skulle kunna användas för att producera mat, men prärien består av 25 miljoner hektar och vi vill bara skydda en liten fläck i ett hav av jordbruksmark, säger Sean Gerrity.

Kritiken mot bison påminner om vår vargfråga. Bison ses av vissa kritiker som farliga och vilda djur som inte går att hägna in och därför kan bryta sig ut, störa korna och förstöra odlingarna. Och precis som i vargfrågan ser man reservatet som ett statligt påfund och ett ingrepp i möjligheterna att bedriva jordbruk. Även om stiftelsen är privat, finns det ändå de som sätter likhetstecken mellan reservatet och statens program där man betalar jordbrukare för att ta mark ur produktion.


-       Men vi vill visa att reservatet kan vara ett sätt för människor att stanna kvar och försörja sig. Vi har möjlighet att tillföra ett ekonomiskt värde, säger Bryce Christensen, platschef för reservatet.

En tanke är att jordbruk och naturvård ska kunna leva sida vid sida. Bönderna som säljer sin mark till reservatet kan fortsätta bedriva boskapsuppfödning, förutsatt att de går med på vissa villkor som att minska sina besättningar och inte döda vilda djur. Köttet är sedan tänkt att säljas till krogar i New York och Chicago, under ett eget varumärke. Ett slags präriekött som värnar naturen och viltet.

Bryce Christensens arbete går nu ut på att restaurera prärien som den en gång såg ut. Det handlar bland annat om att så den rätta ”präriemixen” av gräs och att regelbundet bränna prärien. Inte ens den ”gamla” prärien var nämligen helt vild. Indianerna bedrev under lång tid en avancerad form av viltvård eller kanske snarare ”viltuppfödning”. De brände regelbundet landskapet för att skapa de betesmarker som bison föredrog, vilket givetvis skedde på bekostnad av andra vegetationstyper som skog, men även en del djurarter. Och viltvården var lyckosam, det uppskattas att cirka 30 miljoner bison strövade på prärien.

Alldeles bredvid Bryce Christensens kontor i reservatet finns ett ”buffalo jump”, ett stort stup där indianerna drev bisonen mot när de behövde kött. Men dagens lilla hjord behöver inte bekymra sig för det. De är lyckligt ovetande om att de i dag har fått en status som naturvårdare, kulturarbetare och turistmål.



Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat på Naturskyddsföreningens blogg

Tuesday, 4 December 2012

Öppna kylskåpet

När du öppnar kylskåpsdörren är det kanske främst för att se vilken mat som finns där och vad du kan laga av den. Kanske reflekterar du också över hur det ser ut i affären där du köpte maten. Men tänker du på vilka förhållanden som gäller hos alla de bönder och livsmedelsföretag som har producerat den? Och är du medveten om hur dina val i butiken formar landskapet, i Sverige men också i andra delar av världen när vår matproduktion har blivit allt mer globaliserad? Funderar du på att landskapens utseende handlar om vår relation till naturen, vilka arter som får leva eller dö och om våra sjöar är friska eller sjuka?

Tänker du på hur det kommer sig att det finns så många som går hungriga till sängs trots att det produceras mat för nästan dubbla världsbefolkningen? Antagligen inte, ingen kan hela tiden fundera på hur allt hänger ihop, särskilt inte när vi står där och ska försöka laga till en snabb middag. Men just denna kedja av mat, matproduktion, landskap och natur är vad vi beskriver i boken ”Jorden vi äter”.
Jordbrukets ensidiga monokulturer avspeglar sig i landskapet men också i butiken
Den billiga maten är inte alls billig på sikt. Tvärtom. I den industriella jordbruksmodellen är det naturen och skattebetalarna som får ta kostnaderna för de skador som orsakas. Den höga produktionen sker till priset av döda hav, förgiftning av både oss själva och annat liv samt stora insatser av fossil energi och andra ändliga resurser. Det industriella jordbruket orsakar lidande hos djuren och bidrar starkt till växthuseffekten, samtidigt som det inte ens är lönande för bönderna. Vi ser hur regnskogen omvandlas till sojaåkrar i Brasilien samtidigt som hagmarker växer igen i Sverige. I takt med att landskapen utarmas får vi avsätta mycket resurser till miljöersättningar.

Och trots imponerande produktion klarar modellen inte av att föda den nuvarande världsbefolkningen. Därför skickade Naturskyddsföreningen ut oss i världen med en fråga – går det att försörja en växande befolkning utan att förstöra jorden, vårt hem?

Svaret är ja! Efter att ha besökt bönder, forskare, börshandlare, krögare och många andra människor i fem kontinenter så kan vi säga att det är fullt möjligt att odla mat och föda upp djur på ett uthålligt sätt. Från Zambia berättar vi om tredubbla skördar av majs genom ekologiska metoder, från Brasilien rapporterar vi om skogsjordbruk som är mer lönsamt än den betydligt vanligare köttuppfödningen och från USA och Sverige om framgångsrika gårdar som gjort ett ekologiskt val.
Mångsidigheten i det ekologiska jordbruket står i stark kontrast till den industriella modellen. Ett ekologiskt jordbruk förnyar sina egna resurser, det är tåligt, det minskar den negativa miljö- och klimatpåverkan och skapar levande landskap. Det klarar av att både ta hand om naturen och producera mer mat än vi gör idag – om de rätta förutsättningarna finns.
På Sänkdalens gård på Vikbolandet har familjen Gunnarsson drivit framgångsrikt ekologiskt jordbruk i fyrtio år.
Det är i första hand sociala och ekonomiska faktorer som styrt jordbruket dit det är idag och det är också de som ligger bakom det skamliga förhållandet att nästan en miljard människor går hungriga till sängs varje dag. En fortsatt regional och internationell specialisering, driven av en obegränsad internationell konkurrens gör att bönder i hela världen, trots helt skilda förutsättningar, kämpar mot varandra i de globala hungerspelen.
Här på Chicagobörsen säljs majskontrakt motsvarande 10 gånger världsproduktionen! Spekulation i mat bidrar till att driva upp matpriserna.
Därför kan vi inte reducera diskussionen om det framtida jordbruket till att bara handla om jordbruksmetoder. Det krävs fortsatt utveckling av det ekologiska jordbruket, mer forskning och teknikutveckling, men det räcker inte. De ekonomiska och politiska ramarna måste förändras så att matens rätta pris betalas. Vi kan förändra genom våra dagliga val, vår livsstil och genom att kräva en annan och bättre politik.

Ta en titt till i ditt kylskåp.
/Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Först publicerat av Naturskyddsföreningen 
Texten är en introdktion till Jorden vi Äter, vilken lanseras torsdag 6 december.

Monday, 3 December 2012

Jorden vi äter - poddar

Jorden vi äter - poddserie i fem delar

Hur ska framtidens mat produceras för att inte ta kål på planeten? Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen reser runt i världen på jakt efter det uthålliga lantbruket. I december kan man läsa om resorna i  Naturskyddsföreningens årsbok, som kan beställas här:

Medverkande:
Ann-Helen Meyer von Bremen och Stefan Jahge
Inspelning och klippning: Stefan Jahge
Musik: Karl Meyer von Bremen



Del 1: Jordbruket som en komponentindustri, USA  
Del 2: Brasilien och jordbruket i nybyggarlandet Mato Grosso
Del 3: Afrika och jordbruket i mänsklighetens vagga

Del 4: Indien och den Gröna revolutionen några decennier senare
Del 5: Jorden vi äter - en summering

Vem står i skuld?



Hästen Boxer i Orwell’s Djurfarmen mötte alla motgångar med ”Jag måste hugga i mer”. Med sådan moral har folk förtryckts under alla tider. Nu är det de skuldsatta som skall skämmas, när det borde vara tvärtom. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden.

Andreas Cervenka har skrivit ännu ett bra inlägg om vår ekonomi. Tillväxten – en jobbig tvångströja:
”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt. För att åstadkomma denna tillväxt krävs i sin tur en aldrig sinande flod av olja och andra naturresurser. Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot. Det enda som tycks finnas i obegränsad mängd på planeten är den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser.”
Märkvärdigt nog så skriver Cervenka lite senare i samma artikel: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Samma tankar går igen hos flera andra. Det förefaller som om man glömt bort att någon har fodringar som motsvarar skulderna. Att folk hamnar i hopplös skuld är inget argument för att vi skall öka tillväxten för att ta oss ur skulderna. Att det går snabbt och enkelt att lösa skuldproblem om den politiska viljan finns, visas ju inte minst av de olika bankkriserna. Då har det minsann funnits pengar. Den enda verkliga skuld vi har är gentemot naturen och kommande generationer och dessa skulder betalar vi inte med mer tillväxt, snarast tvärtom.

Låt oss titta lite på vem som äger vad här i världen och vem som är skyldig vem. Först ett globalt perspektiv: 
Tillgångar per person uppgår till bara 146 dollar i Burundi, medan medelsvensken har tillgångar på 183 000 dollar, dvs ungefär 1,3 miljoner kronor. Faktum är att om du har tillgångar på 25 000 kronor så tillhör du den mest välbärgade halvan av jordens befolkning. Om du har tillgångar på över en halv miljon, vilket genomsnittssvensken har, så tillhör du de rikaste 10%, men du behöver komma upp i fem miljoner för att tillhöra den rikaste procenten. 84 000 människor på planeten har mer än 350 miljoner kronor och 2 700 människor äger mer än 3,5 miljarder kronor. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden. 
Om vi sedan tittar på utvecklingen av svenska hushålls skulder så ser de ut så här. På det stora hela inte så allvarligt, förvisso ökar skuldsättningen i förhållande till inkomsten, men inte i förhållande till tillgångarna.  



Men om vi tittar på skillnaderna mellan hushållen ser vi att den mest skuldsatta tiondelen av hushållen har nästan en halv miljon i skuld medan den rikaste tiondelen har en nettoförmögenhet på över sex miljoner.


 Och tittar vi på statsskulden och företagens nettoförmögenhet ser det inte särskilt oroande ut. Utslaget per hushåll motsvarar företagens nettotillgångar nästan en miljon kronor.  Det förefaller som ”Sverige” totalt har betydligt mer fordringar än skulder, dvs någon annan är skyldiga "oss" (vilket betyder ett litet fåtal som är snorrika).

 
Men visst har Cervenka en poäng när han säger: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Den ständiga tillväxten är en av de saker som får oss att acceptera ett orättvist samhälle. Så länge som vi får det lite bättre, så länge som vi kan köpa mer så accepterar vi att några tar lejonparten av bytet. Men en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet kanske är ett steg mot frihet snarare än mot kaos?

Trots min lättsamma inställning till skuldsättning så är det sannolikt att vi står vid randen av en ny bostadsbubbla, och det kan självklart bli väldigt jobbigt för de individer som sitter med Svarte Petter på slutet.

Några av Cervenkas läsvärda inlägg:

Och några andra bloggar om hans senaste krönika.

Wednesday, 28 November 2012

Kon är sig inte riktigt lik

Den indiska kon är sig inte riktigt lik. De traditionella indiska koraserna, magra, med ståtliga horn, har korsats med högmjölkande västerländska raser som holstein och jersey. Den indiska mjölkproduktionen ska fördubblas inom tio år. En ekvation som verkar svår.

Det brukar heta att Indien är kontrasternas land och nog är det en kliché som stämmer. Detta är världens största vegetariska nation och också världens största köttexportör och mjölkproducent.  Indien hör till de länder som äter absolut minst kött i världen, runt 3 kg per person. Samtidigt har den över medelklassen fått smak för det västerländska livet och vill äta allt mer kött.
Banas Dairy i delstaten Gujarat är Asiens största mejeri. Nu bygger man ut för att kunna ta emot den förväntade ökade mjölkfloden. Foto: Mats Olofsson
Banas Dairy i delstaten Gujarat är Asiens största mejeri. Nu bygger man ut för att kunna ta emot den förväntade ökade mjölkfloden. Foto: Mats Olofsson

Men mjölk har länge varit viktigt i Indien. Inget chai utan mjölk, ingen måltid utan yoghurt, ost eller lassi. Och i takt med att indiernas ekonomiska välstånd växer, ökar också suget efter mer mjölk och mejeriprodukter. Och för att inte denna marknadskaka helt ska ätas upp av utländska mejeriföretag, har den indiska mejerikooperationen satt målet att mjölkproduktionen ska öka.
Indien är redan världens största mjölkproducent och nu gasar man för fullt för att dubbla sin mjölkproduktion. Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen

Och det är där som korna kommer in i bilden. Den indiska kon betraktas som helig enligt hinduismen och det är förbjudet att döda en ko och äta hennes kött. Även i flera delstater säger den världsliga lagen det samma. Som så ofta bakom olika tabun finns det en praktisk orsak och i det här fallet handlar det om en tidig insikt om att Indien skulle gå mot en miljökatastrof om indierna också tillåts att äta upp sina kor. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mark och tillräckligt med resurser för att ha en köttproduktion i nivå med exempelvis vår.

Mer resurssmart att i stället låta kon leva tills hon dör själv och i stället utnyttja de gåvor som hon ger under sitt liv. Den indiska kon har därför haft en mångsidig uppgift. Förutom mjölk ger hon också gödsel som inte bara används för att gödsla jorden, utan också främst som bränsle och byggmaterial. Hennes tjurkalvar blir oxar som kan plöja jordarna för många av de småbönder som inte har råd att köpa traktor.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

Sunday, 25 November 2012

Storkvänligt ris i Japan


Masaaki Nakaoku, chef för storkcentret i Toyooka

 De seglar majestätiskt över våra huvuden de vita storkarna. Grupper av skolelever, bussar med pensionärer blandas med fågelskådare med enorma teleobjektiv runt storkcentret. Japanska konsumenter betalar 70 kronor kilot för ris som bidrar till att rädda den orientaliska storken.

I samband med andra världskriget höggs mycket skog i Japan, däribland de flesta stora tallar, vilka bar upp den orientaliska storkens bon. Sen kom DDT-besprutning och förstörde mycket av födan. Som spiken i kistan ledde kvicksilverbetning av utsäde till att färre och färre ungar kläcktes. Den sista vilda storken dog 1971. Sovjetunionen donerade 6 storkar till Japan 1989 och de lyckades föröka sig väl i fångenskap. Så väl att det nu flyger 64 storkar i naturen och 94 till finns i träningsläger för att släppas ut.

- Lika viktigt som att föda upp och träna unga storkar är det att restaurera den miljö de behöver för att överleva och bygga bon, säger Masaaki Nakaoku, chef för storkcentret i Toyooka, två timmars tågresa norr om Kyoto.
Det är där det storkvänliga riset kommer in. Storkarnas föda kommer främst från våtmarker och risfält. Förr var risodlingarna en levande miljö, full av grodor, fiskar, ål och stork, men kemikaliseringen av jordbruket har skapat en miljö som inte producerar den mångfald av mat som storkarna behöver. För att kunna återintroducera den utdöda storken behövde en ny livsmiljö byggas upp. Inom storkarnas ”hemland” finns 3000 hektar risfält, av dem odlas nu 250 hektar med storkvänliga odlingsmetoder.
Det strokvänliga riset

Det innebär att man minskar kraftigt på kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel, förändrar bevattningskanalerna så att de är en bättre livsmiljö för grodor och fisk och låter risfälten översvämmas längre tid. Några av bönderna har lagt om till helt ekologiska metoder. Bönderna får utbildning men inga bidrag för sina insatser. Däremot så har prefekturen (länet) utvecklat ett märke för storkvänliga produkter och hjälper till med marknadsföringen av dem. Bönderna får cirka 60% bättre betalt och de som är ekologiska hela 100% mer.

Fyrahundratusen personer om året besöker storkcentret. Och det är inte bara turister, skolklasser och stork som trivs, många andra fåglar har ökat i antal och fler och fler flyttfåglar stannar till i området. Vi ser många av de vilda storkarna, två meter mellan vingspetsarna, när de flyger in till de i fångenskap, för att sno av deras mat, dumma är de inte. Sagan om den vita storkens återkomst är en framgångssaga. Det har krävt 40 års arbete, och mycket återstår ännu att göra. Det visar att det går om man kan. Men det visar också vilka enorma resurser vi måste avsätta för att reparera de skador vi orsakar genom tanklös användning av ny teknik. 

Först publicerat i Ekolådans veckobrev. 


 

 



Friday, 23 November 2012

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

Thursday, 22 November 2012

Vad är produktivitet i jordbruket

Källa: Jan Jansén, Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem



I den förträffliga boken "Bruka, Odla, Hävda - Odlingssystem och uthålligt Jordbruk under 400 år finns en artikel av Jan Jansén, "Hur hållbara var några olika historiska odlingssystem".
Viksta socken i Uppland valdes som ett lagom stort och representativt studieobjekt, och offentlig statistik användes för att ge perspektiv på utvecklingen där.  Från 1927 till 1981 fördubblades den totala jordbruksproduktionen i Viksta socken. Under samma tid minskade antalet sysselsatta i jordbruket med två tredjedelar och produktionen per arbetstimme steg sju gånger.

Men produktionen per enhet tillförd energi utifrån var 1981 endast 15 procent av vad den var 1927, eftersom mängden energi i olika insatsmedel hade trettonfaldigats. Den totala energiåtgången för jordbrukets fältarbeten ändrades dock mycket lite, fast drivmedlet byttes från lokal bioenergi i hö och havre till fossil olja.(Läs mer om Janséns forsking).

Det belyser rätt väl hur relativ vårt begrepp om "produktivitet" är. Där vi verkligen har varit MYCKET framgångsrika är att öka produktiviteten per arbetare. Men det har ofta skett med betydande insatser av externa resurser - samt utnyttjandet av miljön som soptipp eller avlopp.  Produktiviteten per insatt enhet energi har minskat kraftigt från 1927. Med ökade energipriser kommer självklart det hela förändras igen.
Det är också intressant att jämföra diagramet ovan med skillnaden mellan jordbruket i u-länder och i-länder. Många småbönder bedriver idag ett jordbruk som är mindre energintensivt och med lägre arbetsproduktivitet än situationen i Sverige 1927. Det uttrycks enklast i form av hur mycket värde som skapas per arbetare.


  Agricultural labour productivity, dollar per man-year
1990-1992
2001-2003
Agriculture as share of GDP
Low income countries
315
363
20%
Middle income countries
530
708
9%
High income countries
14,997
24,438
2%
France
22,234
39,220
2%
United Kingdom
22,506
25,876
1%
USA
20,797
36,216
1%
Brazil
1,507
2,790
5%
India
332
381
4%
China
254
368
12%
Malawi
72
130
36%
Source: World Bank 2007

Andra blogginlägg
Jordbruket - vilken industri som helst
Dansk utvärdering sågar konstgödselsubventioner i Afrika
var skall vi jobba?
Saga från Sandlådan
Taking care of the garden
Energy and agriculture
Why oil price and grain price follow each other





Saturday, 17 November 2012

Boksläpp!!

Välkommen till en heldagskonferens för att diskutera hur världens växande befolkning ska kunna försörjas utan att ta kål på planeten.
Går det verkligen att producera mat till alla utan att jorden förstörs? Vi blir allt fler människor på planeten. Många hungrar och andra är överviktiga. Jordar utarmas och eroderar. Det är brist på vatten. Haven är övergödda och utfiskade. Arter försvinner och ekosystemtjänster raseras. Allt detta är bilder vi matas med och som speglar hur illa det står till med vårt klot. I det läget är det lätt att ge upp. Och tänka att den enda utvägen är att köra på i de gamla, vanliga hjulspåren som faktiskt gett skördeökningar och lyckats försörja fler under de senaste 50 åren. Lite miljöförstöring får man väl tåla för att få mat på bordet. Eller? 
Nej, knappast. Ekosystemen sätter ramarna för hur det nya jordbruket måste utvecklas. Redan idag finns både forskning och praktiska exempel att lära av. Det nya lantbruket måste utgå från platsens resurser. Det vet vi från svenska erfarenheter. Och i utvecklingsländer har småbönder i Tanzania och Uganda omsatt detta i praktiken och har både lyckats försörja fler och minska miljöbelastningen. Vad kan vi lära av detta? Hur går man vidare? Vad betyder detta för svenskt lantbruk, som har det allt tuffare? Vilken politik behöver vi?

Utöver lanseringen av Naturskyddsföreningens bok ”Jorden vi äter” kommer många viktiga frågor att diskuteras denna dag. I programmet finns representanter från bland annat OECD och TOAM i Tanzania som beskriver det globala jordbrukets utmaningar och presenterar ”Africa’s way forward”. Eftersom ”business as usual” inte längre är möjligt kommer professor Erik Steen Jensen vid Sveriges Lantbruksuniversitet att beskriva olika jordbrukssystem i relation till hållbarhet. Slutligt program kommer att skickas till alla anmälda.

Anmäl dig här




Friday, 16 November 2012

Rysaren: Klimatet, oljan eller något annat?



Det verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna. Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas vidta åtgärder?  
Oljepump i Illinois

Rapporten från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett (se också på slutet om energibubblor).

Det är annat i rapporten som förtjänar större uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som styr.

Naturgasanvändningen kommer att öka i alla scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande handeln.

Samtidigt som rapporten slår fast att tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets 2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas. Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att säga att om inte utsläppen kan minskas innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande energiinfrastruktur.

Detta visar faran av att så mycket av målen för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar bortom farlighetens gräns:
“Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är be­kvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”

Det påminner väldigt starkt om det svenska beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga resurser för trettio år sedan.

I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme” alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.

Men det saknas helt både politiskt mod och insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd
“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen. “
Supermiljöbloggen rapporerar:
Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp. I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011 minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till. Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.


Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor. Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Det blir nog en rysare att se vilken faktor som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat, eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av skiffergas (SvD), vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad solenergi (se tex denna rapport om problemen med kylvatten för CSP i USA).

Jag lutar nog åt att en kombination av flera olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer ökade energipriser leda till negativa loopar.

När det går åt mycket hjälpenergi för att få fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI) misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser, eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se t.ex. Post Carbon Institute och Gail Tverberg).

Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att underminera människors förtroende för det rådande systemet.  

Läs också: Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och 
Det är okej att känna uppgivenhet

Se ett föredrag av Kevin Andersson
 

uppdaterat 27 November