Sunday 29 December 2019

Lustgas: den stora datatvätten

Lustgas: den stora datatvätten

Beräkningarna av utsläppen av lustgas och metan och hur de bidrar till växthuseffekten är skakiga och har mycket stor osäkerhet. Det får anses vara en form av datatvätt när man tar dessa orena data och har dem som underlag för granskad forskning som gör anspråk på att kunna säga hur stora växthusgasutsläppen är från vårt jordbruk och vår kost. 

En forskningsartikel från Brasilien redovisar den hittills enda forskning som faktiskt mätt lustgasavgång från kors urin på betesmark i Brasilien. Hittills har Brasilien använt FN:s klimatpanels (IPCC) standardfaktorer för beräkningarna av lustgasavgång från betesmarken. Denna artikel finner att 0,2 % av kvävet (N) omvandlas till lustgas, vilket är en tiondedel av de utsläpp som IPCC har som standard. IPCC självt anger att utsläppen kan variera mellan 0,7 % och 6 % av totalt N i gödsel och urin, men när det inte finns mätningar används 2 %. I ett slag har lustgasutsläppen från Brasiliens 200 miljoner kor som går på bete minskat med 90 %. Snacka om utsläppsminskning!

Och det är inte bara i Brasilien som verkliga mätningar ger helt andra resultat än schablonerna. Forskning i Storbritannien visar att de verkliga utsläppen från urin och gödsel är mindre än en fjärdedel av IPCC:s standardvärden. När Nya Zeeland räknade om lustgasutsläppen baserat på mätningar av verkliga utsläpp istället för IPCC:s standardiserade emissionsfaktorer minskade mjölkproduktionens lustgasutsläpp med 60 %.

En meta-analys av 422 studier av lustgasutsläpp från åkermark som gödslats med naturgödsel eller konstgödsel kommer fram till att utsläppen från mark som gödslats med kompost är avsevärt mindre än IPCCs standardfaktorer och utsläppen från mark som gödslats med konstgödsel och flytgödsel betydligt större än IPCCs beräkningar.

Annan forskning visar att det inte alls är ett linjärt förhållande mellan tillförd N och lustgasutsläpp, vilket också förutsätts i de olika modellerna. Man antar således exempelvis att lustgasutsläppen blir lika stora per kg N när man tillför konstgödsel eller gödsel oavsett gödselgiva. Men forskning visar att utsläppen per kg N ökar med ökad gödselgiva. De stora utsläpp som idag tillskrivs djur som betar naturbetesmarker är därför sannolikt mycket överdrivna, medan utsläppen från intensivodlade grönsaker eller spannmål underskattas.

Det är oroande att forskare använder IPCC:s standardsiffror för lustgasutsläpp (och metan) till underlag för beräkningar av utsläpp av koldioxidekvivalenter per kg kött, eller per kg morot eller per kg vete. Eller för att jämföra utsläppen av växthusgaser från ekologiskt odlat vete i förhållande till konventionellt odlat.

Det är ännu mer skrämmande att det sedan finns forskare som använder dessa så kallade livscykelanalyser och bygger modeller som påstås visa hur stora växthusgasutsläpp som svenskarnas livsmedelskonsumtion innebär, eller hur stora utsläppen är från det svenska jordbruket. Ofta presenteras resultaten med decimalers noggrannhet. 

Modellerna och uträkningarna må vara hur bra som helst, men om indata är så skakigt borde inte resultaten presenteras som fakta utan som diskussionsunderlag eller liknande. Det blir som en sorts motsvarighet till pengatvätt. Man tar oren data och förvandlar dem till ren granskad forskning.

*

När man förbränner en kolatom bildas en molekyl koldioxid, som i sin tur väger 3,66 gånger mer än kolatomen. Detta enkla förhållande gör det lätt att beräkna hur stora CO2 utsläppen blir vid förbränning av kol, olja eller gas. I jämförelse med detta är metanets och lustgasens kretslopp oerhört komplicerade, och det är verkligen svårt att generalisera data på det sätt som görs. 

I fallet med koldioxidutsläppen är det uppenbart att huvuddelen av utsläppen kommer ifrån fossilt kol och att mänsklig verksamhet är huvudorsaken till utsläppen. I fallet med metan och lustgas försöker IPCC göra en tydlig skillnad mellan antropogena och icke antropogena utsläpp.
För lustgas anses de antropogena utsläppen av kväve från jordbruket motsvara knappa 40 procent av alla lustgasutsläppen från land. Jordbruket upptar emellertid en nästan lika stor andel av landytan och det måste anses rätt sannolikt att den mark som nu är åker och betesmark skulle ha avgivit avsevärda mängder lustgas även utan jordbruket, på samma sätt som den mark som inte används för jordbruk avger stora mängder lustgas. Att kalla alla jordbrukets lustgasutsläpp för antropogena blir därför gravt missvisande.

Det stora tillskottet av kväve till det biologiska systemet är konstgödseln följt av lustgas som bildas som biprodukt vid förbränning. Att minska tillförseln av kväve via konstgödsel förefaller vara den helt avgörande åtgärden för att minska jordbrukets utsläpp av lustgas. Det skulle också ge kaskadeffekter i jordbrukssystemet. Antalet spannmålsuppfödda djur som gödtjurar, kyckling och gris kommer att minska och kväveinnehållet i djurgödseln kommer också att minska. Lustgasutsläppen från djurhållningen kommer därför att minska kraftigt om tillförseln av konstgödsel begränsas kraftigt.  


Först publicerad 2 maj 2018, uppdaterad 30 december 2019.

Monday 16 December 2019

Landskapsmodellen – ät där du bor


Foto: Tobias Nilsson
För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. 



Vad ska vi äta idag? Frågan har aldrig varit svårare att svara på, trots att vi lever i ett historiskt överflöd av mat, eller kanske just därför. Olika dieter övertrumfar varandra som vägen till ett nästan evigt liv. Inte har valen blivit lättare för att Livsmedelsverket, Konsumentverket och flera ideella organisationer har lagt till klimatpåverkan som en lika viktig sak att tänka på som antalet kalorier eller vitamininnehåll. Enskilda råvaror lyfts fram som välsignelser eller förbannelser. Soja, palmolja, kött, vetemjöl, socker, avokado, mandlar, vin, kokosolja – listan kan göras lång på livsmedel som hamnat i skamvrån. Men svaret på klimatångest eller ohälsa är sällan att välja till eller bort enskilda matvaror, snarare är problemet just detta förhållningssätt, att betrakta maten som enskilda produkter att köpa och konsumera, lösryckta från sitt sammanhang.

Hur mat odlas, föds upp, processas, distribueras, säljs och tillagas påverkar inte bara oss själva och våra kroppar, utan även andra människor, djur och resten av naturen. I takt med en ökad andel import ökar också livsmedelskonsumtionens påverkan i andra länder. Exempelvis sker 60 procent av klimatpåverkan och mellan 75 och 97 procent av användningen av kemiska bekämpningsmedel för vår mat utomlands, enligt Prince-rapporten. Ovärderliga skogar skövlas för vår konsumtion av soja, palmolja, kött och kaffe medan stora delar av de frukt och grönsaker vi äter odlas och skördas av illegala migrantarbetare, ibland under rent slavlika förhållanden.

Jordbruket och matproduktionen har blivit alltmer avskärmad från de flesta människor. Ibland känns lukten av svingödseln som sprids på åkrarna, men det är ytterst sällan som vi ser några grisar går ute och bökar. Jordbruket spelar också en allt mindre roll för landsbygdens ekonomi. Billig fossil energi i olika former har gjort det möjligt att effektivisera och minska arbetskraften radikalt. Jordbruket köper i allt större utsträckning in konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, maskiner, drivmedel, konsulter och arbetskraft från andra länder. Ännu billigare blir det ofta att helt enkelt flytta jordbruket till andra länder. Det är också förklaringen till att en miljon åkermark och flera miljoner hektar gräsmarker med tillhörande biodiversitet har försvunnit i Sverige.

Maten är en viktig del av vår kultur, att dela en måltid med en annan människa är en av de mest grundläggande uttryck för gemenskap vi har. Jordbruket är också en av de främsta verktygen vi har för att sköta ekosystemen. Mat är således något mycket mer än enbart kalorier, näringsämnen och koldioxidekvivalenter, dessa lätt mätbara enheter som tillsammans med kronor skall bestämma vad vi äter. Matens sammanhang osynliggörs och meningen försvinner när det geografiska, mentala och kulturella avståndet till produktionen ökar. Många konsumenter förstår inte hur maten produceras ens i Sverige och vem kan klandra dem för det? Att i det läget kräva att konsumenten ska ta det största ansvaret för matproduktionens påverkan, är givetvis inte rimligt.

För att återskapa matens sammanhang vill vi föra fram en landskapsmodell för mat som till stor del utgår från det landskap där man lever och bor. Landskapsmodellen utgår från och hushållar med de lokala resurserna för att utveckla ett hållbart ekosystem och en regional matkultur. Detta kan leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, inte minst perenna växter, och djur av olika slag. Det kommer även innebära betydligt fler människor på landsbygden. Maten kommer att se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss, precis som den gjorde innan den globala matkarusellen började snurra i allt snabbare takt.

Istället för teoretiska beräkningar av någon form av global genomsnittskost som inte passar någon, kan denna modell återskapa sambandet mellan maten vi äter, landskapet den kommer ifrån och människorna som producerar den. Att äta ekologiskt, klimatsmart, närodlat och i säsong är inget som klistras på som extra krav utan blir en naturlig konsekvens av modellen.

Det finns redan en växande rörelse som strävar efter att återkoppla maten till landskapet och öka kontakten mellan producenter och konsumenter. REKO-ringar, andelsjordbruk, bondens marknad, och gårdsbutiker är några exempel på detta. Denna relationsmat produceras i närheten där människor bor och konsumenterna kan direkt se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet. Dessa nya kanaler kan också hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar, eller nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin — gårdsbutiker och småskalig livsmedelsproduktion är den del av livsmedelskedjan där flest nya jobb skapas, meningsfulla jobb. Flera av de regionala livsmedelsstrategierna som utvecklats de senaste åren betonar just dessa möjligheter.

De direkta kontakterna mellan producent och konsument leder till färre färgglada paket att välja på än vad man hittar i en vanlig livsmedelsbutik. Samtidigt kan konsumenten få tillgång till livsmedel av en hög kvalitet som inte passar i handelskedjornas hårt trimmade logistikkedjor. Det kan handla om nyskördade grönsaker, dagsfärsk mjölk, ostar från gårdsmejerier, ägg och andra animalier från gamla lantraser, udda köttdetaljer, nymalet mjöl och andra regionala specialiteter. Att använda landskapsmodellen för mat är ett sätt att förstärka denna positiva utveckling. Forskning visar också att de som deltar i lokala matsystem äter bättre än de som handlar sin mat i stormarknader, trots att de har färre val.

Den nationella livsmedelsstrategin som antogs 2017 misslyckades att ta ett helhetsgrepp om maten och jordbruket. Den bortsåg helt från den kraft som finns i tiotusentals människors strävan för att skapa ny god mat och ett hållbart jordbruk. Landskapsmodellen kan vara det verktyg som saknas för att koppla ihop livsmedelspolitik och jordbrukspolitik, kost, miljö, kultur och hälsa.

Enskilda individer kan börja använda landskapsmodellen idag. Offentlig måltidsverksamhet och restauranger kan börja nästa vecka. Regeringen bör utreda hur landskapsmodellen kan integreras i myndigheternas arbete, utformningen av det nya landsbygdsprogrammet inom EU:s jordbrukspolitik och utvecklingen av den svenska matkulturen. 


Så funkar landskapsmodellen
Produktionen och konsumtionen av mat utgår så mycket som möjligt från landskapets möjligheter. Det sker en utveckling av regional gastronomi. Längs kust och sjöar blir fisken ett viktigt inslag, i skogs- och mellanbygder dominerar en kombinerad mjölk- och köttproduktion, i slättbygderna finns mera spannmål och gris. Produktionen blir mer varierad än i dag.
Jordbruket utgår från de lokala resurserna och är inte, som i dag, beroende av att importera insatsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, avelsmaterial, arbetskraft och så vidare. Regional näringsförsörjning innebär bland annat större blandning av djur och vegetabilier, variation i växtföljder, samodling och mer perenna växter.
För att kunna hushålla med de lokala resurserna, krävs det att kretsloppen mellan stad och land sluts i större utsträckning. Hushållens avfall och avlopp bör föras tillbaka till åkrarna.
Konsumenterna äter i större utsträckning mat från sitt landskap och efter säsong.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist

Gunnar Rundgren, jordbrukskonsult och författare

Elin Rydström, lantbrukare

Texten är en längre version av en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet 14 December 2019


Thursday 12 December 2019

Mera skitprat


Jag har nyligen skrivet ett antal inlägg om kväve eftersom jag anser att kvävecykeln, lustgasutsläppen och konstgödseln diskuteras alldeles för litet trots att de representerar stora problem och utmaningar.
Den forskning som trots allt sker tränger inte igenom i mediebruset, inte ens lantbrukspressen refererar den i någon större utsträckning.
En nyligen publicerad studie av Usman Akram med kollegor från Linköping, Enhancing nutrient recycling from excreta to meet crop nutrient needs in Sweden – a spatial analysis, publicerad  i Scientific Reports, visar att om man tog vara på all näring i husdjursgödseln och den mänskliga avföringen (jag kallar dem ”gödseln” fortsättningsvis, utom när det finns skäl att skilja olika sorter) skulle den motsvara 75 % av grödornas kvävebehov (N), 81 % av fosforbehovet (P) och överstiga kaliumbehovet (K). Forskarna konstaterar dock att gödseln och åkrarna inte finns på samma ställe (se figur). 

Kostnaderna för att transportera gödseln från överskottsområde till de behövande åkrarna skulle vara i storleksordningen 2 miljarder, om man låter fosforinnehållet vara det som avgör.

Sammanlagt 145 000 ton kväve finns i de olika gödselkällorna, varav mer än hälften kommer från nötkreaturen och drygt en fjärdedel från människor, de andra djurslagen producerar endast 18 procent av all gödsel – hundar och katter verkar inte vara medräknade. 

Mängden kväve i gödseln motsvarar ungefär mängden kväve i all konstgödsel. Som jag diskuterat i tidigare inlägg har vi en avsevärd nationell ”överanvändning” av kväve och kalium, samt ett litet överskott av fosfor. De siffror dessa forskare anger är 42 kg N, 2 kg P och 30 kg K per hektar (siffrorna kan variera litet beroende på hur man räknar). 

Den regionala obalansen av näringsämnen beror på urbaniseringen och specialiseringen i jordbruket. Vissa områden i Sverige har betydligt mer djur än vad markerna föder, medan andra områden, exempelvis Mälardalen har väldigt lite djur. Det finns således relativt stora överskott på näringsämnen i de områden där det finns många djur och många människor men litet odlingsmark.
Forskarna diskuterar olika interventioner som samhället kan göra för att få till stånd en bättre balans. Ett sådant är att stödja jordbruk där växtodling och djurhållning är integrerat (som det var tidigare). Ett annat sätt är att öka kostnaderna för konstgödsel vilket gör det lönsamt att transportera gödsel längre sträckor (och att integrera djur och växter).  Ett annat sätt är att minska transportkostnaderna. En av forskarna bakom artikeln, Uno Wennergren förklarar i den här videon hur man med pelletering kan minska transport och lagringskostnaderna. 
Jag tillhör de mer teknikskeptiskas skara och tycker nog att lösningen med en ökad integrering av växtodling och djurhållning borde vara det främsta spåret. Det har ju också andra fördelar i form av ökad biologisk mångfald, bättre växtföljder (främst med mer vallodling på slättbygderna), kolbindning och minskad sårbarhet. Sedan återstår det ju också att få människorna och deras gödsel närmare odlingarna…

Att öka priset på konstgödsel är i vilket fall som helst en bra idé oavsett vilken inriktning man väljer….Men om konstgödselpriserna skall upp måste man hitta andra vägar att stödja eller skydda det svenska jordbruket som redan har ett högt kostnadsläge. Det fanns en konstgödselskatt tidigare i Sverige, men den togs bort i samband med EU inträdet eftersom svenska bönder fick ett alltför svårt konkurrensläge – samma argument som gör att man sänker dieselskatten. På samma sätt som man numera på allvar diskuterar en koldioxidavgift på import för att skydda producenter från konkurrens från länder som har en slapp klimatpolitik skulle man kunna ha en konstgödselavgift på importen.  Alternativ kunde man ha en konstgödselskatt och föra tillbaks pengarna till bönderna, men den lösningen riskerar att få konstgödselintensiv produktion att flytta utomlands.  

Lite saker att tänka på i samband med forskningen som redovisas:
När man diskuterar grödornas ”behov” av näringsämnen brukar man oftast mena grödans näringsupptag eller de rekommenderade gödselgivorna, dessa kvantiteter är för det mesta långt över det som de skördade grödorna för bort från åkern, eftersom det är endast i undantagsfall (finns det någon växt där man skördar ”allt”?) man skördar hela växten inklusive rötterna. Att tillföra mer näringsämnen än det de skördade grödorna för bort, innebär näringsläckage, särskilt som det också sker atmosfäriskt nedfall, vittring av mineral samt biologisk kvävefixering. Vissa förluster är säkert oundvikliga, men när man talar om ”balans” som att man tillför grödans behov är det i själva verket långt ifrån balans.
Näringsbalansen påverkas förstås också av import och export. Det pratas ofta om den avsevärda importen av foder, i första hand soja och vi har också ett stort ekonomiskt underskott i handeln med livsmedel. Officiell statistik saknas, men ser man till näringsinnehållet är det tveksamt om Sverige är en nettoimportör av kväve, vår betydande export av spannmål och drank från etanolproduktionen innehåller mycket kväve.

Flera kväveinlägg: