Det som är lönsamt kan vara riskabelt

Det finns många olika perspektiv och tankar som föds av den ihållande torkan. Torkan utgör en enorm påfrestning på så gott som hela ”naturbruket” och att den riskerar att bli en tragedi för ett stort antal människor. Risken är att den ytterligare skyndar på den snabba nedläggningen av jordbruk i landet. Det är uppmuntrande att se vilket stöd som samhället (med det menar jag inte ”staten”, utan alla delar av samhället) ger och hur lantbrukare försöker klara sig så gott det går och hjälpa varandra. Torkan påminner oss samtidigt om att det finns ett större sammanhang än företagens kortsiktiga lönsamhet och att det som är lönsamt kan vara riskabelt.

Det ligger nära till hands att se torkan som ett uttryck av växthuseffekten och göra allvar av att snabbt fasa ut fossila bränslen och minska hela mänsklighetens metabolism (jag är väl medveten om att man inte kan slå fast att en enskild väderhändelse är direkt orsakad av växthuseffekten). Sedan kan man ha synpunkter på odlingsmetoder och vilka grödor och sorter som är bäst anpassade till torka (i det sammanhanget får man inte glömma att förra hösten var extremt blöt…). Man kan också diskutera hur handel påverkar vårt jordbruk och våraförsörjningsmöjligheter. Här tänker jag sätta fokus på hur jordbrukets struktur har förändrat möjligheten att parera svängningar i väder, som den pågående torkan.

Vi har en liten gård där det tidigare fanns 6-7 mjölkkor. De senaste trettio åren (minst) har det inte bedrivits något jordbruk. Huvuddelen av åkermarkerna har hållits öppen medan betesmarkerna gradvis har fått växa igen. För tre år sedan började vi renovera delar av de tidigare betesmarkerna. Vi har börjat med strandängarna runt sjön, där vi röjt cirka 12 hektar skog och sly för att återskapa betesmarken. Strandängarna är fortfarande gröna trots den mycket svåra torkan.

Huvuddelen av våra åkrar duger inte till vanlig växtodling för de är för låglänta och det går inte att dränera bort vattnet, sjöns nivå bestämmer om det går att odla eller inte. Men de ger skapligt med hö, och trots torkan så ser återväxten bra ut. Vi skördar inte höet själva utan lejer in skörden från grannarna tre kilometer bort. I år sade de att vi måste göra nya överfarter till åkrarna för att deras maskiner är för breda för de existerande överfarterna, det är till och med på håret att de kan använda åkervägen.

I torkans spår läser jag om en bonde som kört sju gånger från Flen till Fagerstatrakten, 30 mil tur och retur, för att skörda foder till sina djur. Wapnö gård som har tusentals nötkreatur har stängt in 300 hektar blandskog som bete. Trots dessa exempel på driftiga lantbrukare är det orealistiskt för de flesta stora gårdar att jaga foder på småplättar. Men även om de ville kan maskinerna vara alltför stora (eller åkrarna för små om man föredrar att se maskinen som konstanten!). I många fall är markerna också oslagna sedan flera år och det är rätt tveksam kvalitet på fodret.  Mjölkkorna har så hög avkastning att de är helt beroende av ett mycket högvärdigt och standardiserat foder. Att beta skog och strandängar är utmärkt, men bete bygger på en symbios mellan de betande djuren och växter som tål betning, och om mark inte betats på ett tag försvinner betesväxterna.   

Det mångsidiga och småskaliga jordbruk som dominerade Sverige till långt inpå 1960-talet kunde på ett helt annat sätt ta vara på alla dessa små marker och på betet i skog och strand. På 1960 talet hade fortfarande nästan 200 000 gårdar mjölkkor medan det nu bara är 3500 gårdar kvar som har kor och de har närmare 100 kor i genomsnitt, och en stor del av korna finns på gårdar med över 300 kor.

Samtidigt med den ökade storleken har gårdarnas produktion specialiserats enormt. Många gårdar är rena växtodlingsgårdar och odlar bara ett fåtal olika grödor, andra har ett djurslag, eller en åldersgrupp av ett djurslag i sin uppfödning. Varje produktionsgren drivs för att göra just den produktionen mest lönsam (vilket i lantbrukets fall paradoxalt nog oftast betyder att man kan producera till ett så lågt pris som möjligt).

För att kunna tröska snabbt och rationellt skördar många spannmålsodlare exempelvis med väldigt hög stubb, dvs det mesta av halmen lämnas på fält. I andra fall trasar de moderna tröskorna sönder halmen så att den är svår att skörda. I båda fallen betyder det att man inte kan bärga en halmskörd som skulle kunna användas till foder. Å andra sidan behöver de ensidiga spannmålsgårdarna bruka ner halmen i jorden för att bevara mullhalten – eftersom man inte längre har några djur på gården.

På område efter område kan man se att det som är effektivt och rationellt ur det enskilda företagets utgångspunkt leder till ökad sårbarhet i hela livsmedelssystemet. I den gamla lantbruksekonomin lades stor vikt vid lagring av råvaror och produkter och att sprida riskerna genom att ha en mångsidig produktion. Man planerade för de sju svåra åren. Men allt det där är gammaldags och mossigt för den nya tidens entreprenörer som skall vara internationellt konkurrenskraftiga och marknadsinriktade, ivrigt påhejade av statsmakten.

Om vi tar sårbarheten för dåligt väder, krig och andra kriser med i beräkningen måste vi skapa en annan struktur i jordbruket och livsmedelsproduktionen. De åtgärder som behövs sammanfaller också med det som behövs för att optimera jordbrukets upprätthållande av viktiga ekosystemfunktioner och att återge jordbruket rollen som landsbygdens ryggrad. En förutsättning är givetvis att det kan löna sig att vara bonde både på kort och lång sikt. Eftersom den nuvarande modellen är helt olönsam för både jordbruket och samhället borde det inte vara kontroversiellt att byta spår.

Vi exporterade spannmål under nödåren på 1860-talet

I dessa torkans tider är det många som har refererat till nödåren 1867-1869 på olika sätt. Vanligast är att man hävdar att det är den allt friare handeln som gör att vi inte behöver svälta nu på det sätt som folk svalt på 1860-talet. Visst kan handel spela en viss roll för att mildra effekterna av dåliga skördar, allt annat vore konstigt. Men det är en falsk historieskrivning som sprids. Diskussionen om marknadens och handels effekter på livsmedelsproduktionen och försörjningen förtjänar en grundligare diskussion än denna mytbildning (en ansats finns här).

Också i den värld vi lever i idag svälter folk ihjäl, trots den enorma globaliseringen och exponentiella ökningen av handeln. I själva verket kan handel och marknadsekonomi öka svälten lika väl som den kan minska den. De som svälter idag är fattiga människor på precis samma sätt som de som svalt på 1860-talet i Sverige. Ingen marknad i världen distribuerar mat till den som inte har pengar att köpa för.

Sverige hade handel med livsmedel, främst spannmål, redan för flera hundra år sedan. På sjuttonhundratalet var vi nettoimportörer medan under 1800-talet exporterades vanligen cirka 5 procent av spannmålsskörden. Spannmålsexporten uppges ha varit rekordstor också under nödåren, då välbesuttna storbönder exporterade stora mängder havre till engelska hästar. Nödåren sammanföll inte bara med dåligt väder utan också med att andelen obesuttna, fattiga människor på landsbygden var som störst, cirka hälften av hushållen var jordlösa, torpare, backstugusittare, fattighjon mm. Till skillnad från bönderna var de hänvisade till marknaden för sitt livsmedelsbehov. Men marknaden hade inget intresse av att förse dessa med mat eftersom de inte hade några pengar.

Sverige präglades under nödåren av marknadsliberalism och staten ansågs inte längre vara skyldig att förse befolkningen med mat, utan det skulle marknaden sköta. Tullar på spannmål fanns inte (de infördes 20 är senare), dvs det rådde en i stort sett fri handel. När staten alldeles för sent insåg att man måste göra något gavs hjälpen mestadels som lån och inte till de allra fattigaste eftersom de inte kunde förväntas betala tillbaks. Alternativt erbjöds hjälp mot nödhjälpsarbete. Men för den fattiga och sjukliga änkan med tre barn att ta hand om var det knappast ett alternativ.

Det är samhället (det kan vara staten, kommunen, frivilliga sammanslutningar mm) och inte marknaden som är garanten för att folk skall få äta sig mätta. Det har det alltid varit, det är det nu och det kommer det att vara i framtiden.

Referenser

http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/29.-Sverige-omkring-ar-1870-sid-351-369.pdf

https://popularhistoria.se/sveriges-historia/1800-tal/nodaren-1867-69

https://kulturmiljonorrbotten.com/2015/05/29/ett-satans-ar-storsvagaret-1867/

Vi tillverkar inga skor i Sverige längre, varför skulle vi odla mat?

Växter är de verkliga producenterna - men vi behöver djuren

På det stora hela är det bara växter som "producerar" något här på planeten eftersom de binder koldioxid i olika kolföreningar med hjälp av solenergin. Djur och människor är i det större perspektivet bara konsumenter. Produktion av en viss mängd näring till oss människor kräver i princip alltid mer mark från djur än från växter. Eftersom djuren äter växter vore något annat otänkbart. Många drar därför slutsatsen att vegetabilier alltid är överlägset animalier. Men det är en mycket förhastad slutsats.

I själva verket är en kost och ett jordbrukssystem som innehåller en viss andel animalier helt klart mer resurseffektivt. Det beror på ett flertal faktorer. Det är stora flöden i livsmedelskedjan som inte kan ätas av människor men som kan användas till djurfoder. Så gott som alla typer av vegetabilisk olja har stora mängder restprodukter som kan användas till djurfoder. Av raps blir t.ex. 60% djurfoder, av sojan närmare 80%. Av veteskörden blir stora mängder vetekli och andra fraktioner foder. Öl, socker, biodrivmedel, stärkelse och produktionen av växtdrycker, tofu mm har restprodukter som används som djurfoder. Utöver dessa restprodukter kommer vissa år en stor del av vegetabilierna inte hålla den kvalitet som marknaden kräver på grund av vädret eller angrepp av skadegörare. Stora partier spannmål eller bönor kan klassas som foder ett besvärligt år. Matrester från hushåll kan också bli bra djurfoder, fast här finns sedan några årtionden en hel del begränsningar på grund av EU lagstiftning.

Ett jordbrukssystem som innefattar djur är mer uthålligt, framför allt om det innefattar idisslare som äter fleråriga växter vilka kan integreras i växtföljderna. Djurens gödsel tillför inte jordbrukssystemet någon extra näring; den näring som finns i gödseln kommer ju från fodret, dvs växterna, men gödseln kan läggas till den gröda och vid den tidpunkt där den gör störst nytta.

Utöver dessa faktorer finns möjligheten att producera mat via betesdrift på marker som inte alls passar för odling. Den absoluta huvuddelen av världens betesmarker är inte alls lämpade för odling. Naturbetesmarkerna är, till skillnad från odlingsmarken, mycket rika biologiska system där mängder av arter frodas. I Sverige, i Europa och på många andra håll i världen är det ett betydligt större problem för den biologiska mångfalden att vi hävdar för litet betesmarker än för mycket. Man kan diskutera om marken borde betas av vilda djur istället för av kor, får, kameler och getter; en intressant fråga som jag dock lämnar denna gång.

Det är ingen mening med att försöka definiera en global andel animalier som är "rätt", det beror på lokala omständigheter. Det kan röra sig om allt från kanske bara 5% till 75%. Och det är klart att tillgång på mark spelar roll. Det är ingen tillfällighet att andelen animalier i kosten har varit lägre i de delar av världen som varit tätbefolkade under lång tid, som Asiens bördiga floddalar och deltan. Och det är sannolikt att med en ökande världsbefolkning så kommer andelen animalier i kosten att sjunka.
 

I Sverige får vi idag cirka en tredjedel av kalorierna från animalier och det var lika mycket 1960. Andelen animalier i kosten var sannolikt i samma härad också på 1500-talet, se nedanstående tabell grundad på de livsmedel som var föremål för skatteuttag. Till dessa livsmedel kom det kom stora mängder fisk och mindre mängder vilt, bär, svamp, bönor, ärtor och grönsaker (vilket åts i mycket små mängder). 

Jordbruket har många och stora problem och utmaningar, och den storskaliga industriella växtodlingen och djurhållningen är inte hållbar. Vårt fokus bör vara att skapa produktiva och resurseffektiva jordbruksekosystem som bygger på samma principer som de naturliga ekosystemen, där djur och växter har sina funktioner. Så får vi äta det som blir.