Nordiska Näringsrekommendationer - ett dåligt skämt?

I underlaget till de nya nordiska näringsrekommendationerna kan man läsa följande om mjölk:

"It has been estimated that ~7% of the Earth´s land surface is currently being used to feed dairy animals. This has been a major driver for deforestation and habitat loss to create arable land for feed production. If demand for dairy continuous to increase, dairy products will be one of the key contributors to the adverse environmental impacts of food production. Although conditions to produce dairy in the Nordic countries may, in some cases be somewhat favourable, substantial part of the feed used, including soy, is imported thereby contributing to environmental stress outside the Nordic countries (25, 26, 66, 68)." 

De som skrivit detta vet sannolikt väldigt litet om både konsumtion och produktion av mjölk i Sverige (och jag antar att det gäller mer eller mindre detsamma för de andra nordiska länderna).

Med tanke på att mjölkkonsumtionen per capita (även om man räknar om ost och andra mjölkprodukter till mjölkekvivalenter) i Sverige har minskat kraftigt sedan toppen på 1940-talet är det anmärkningsvärt att man talar om ökande konsumtion. Globalt har mjölkonsumtionen per capita ökat litet grand genom att den minskat rätt kraftigt i mjölkens kärnländer (som Nordamerika och Europa) och ökade i Kina och en del andra länder. Globalt är ökningen ungefär 5% sedan 1960, knappast alarmerande (att befolkningen samtidigt ökat med 150% gör givetvis att den totala konsumtionen ökat). 

Att skriva att förhållandena för att producera mjölk är "in some cases be somewhat favourable" är rent av skrattretande om man ser till mjölkkornas helt centrala roll i jordbruket sedan flera hundra år. En agrarhistoriker har uppenbarligen inte ingått bland experterna.

Mängden soja som används i svensk mjölkproduktion har varit sjunkande under många år och det finns många mjölkbönder som kör sojafritt. Importen av soja och andra proteinrika fodermedel från Latinamerika eller Asien är en funktion av att det är lönsamt jämfört med att odla proteinfoder i Sverige och det är inte ett villkor för mjölkproduktionen. Man skall heller inte överdriva hur stor del av mjölkkornas foder som är soja - det handlar om i storleksordningen knappa 2 procent! Cirka 40 000 ton av sammanlagt över 2 miljoner ton mat som mjölkkorna äter. *

Visst finns det sådant man kan och skall kritisera i mjölkproduktionen, som att korna står inne nästan hela tiden, att de pressas till att producera alltmer, att kalvarna inte får gå med sina mödrar och att deras tjurkalvar i mycket stor utsträckning föds upp inomhus hela livet. Men kritiken skall vara faktabaserad och inte bygga på så lösa boliner som de Nordiska näringsrekommendationerna.

Korna kommer när vi ropar på dem

För tre år sedan, mitt i "brinnande" pandemi släppte vi boken Kornas planet. Den har fått ett fint mottagande. Nu bjuder vi på några stycken, antingen att lyssna på eller att läsa här. Först ut är "Korna kommer när vi ropar på dem". Och ja, boken finns förstås att köpa både på nätbokhandlarna och välsorterade riktiga bokhandlare.

När vi ropar kommer korna. De brukar svara oss nästan direkt, även om de är långt borta och sedan dröjer det inte länge förrän de kommer springande, ofta i full fart. Varje gång blir vi lite varma i hjärtat. Det är en fantastisk syn att se dessa mäktiga madammer som annars rör sig i maklig takt, komma dundrande över markerna med kalvarna i släptåg. Dammet yr, marken vibrerar av att ett antal ton plöjer fram och luften fylls av ivriga brölande. Vi kanske störde dem, i deras middagsslummer, i idisslandet eller avbröt dem precis när de hade fått syn på några riktigt goda örter, det vet vi inte. Men de kommer ändå.

Det var inte så i början. Då brydde de sig inte alls om våra halvhjärtade försök till rop. Det var grannen Lennart Jansson i Ribbingebäck som visade oss knepet. Bossa hade fått en infektion på sin ena spene, troligen orsakad av att hon går fram som en bandvagn i buskagen och inte verkar bry sig om de skråmor hon får. Just denna sommar, den första sommaren då korna var våra, blev det särskilt allvarligt. Spenen såg infekterad och svullen ut. Vi ringde veterinär och rådgjorde och fick svaret att ”ta tempen”. Vid den här tiden var blotta tanken att ta tempen på Bossa ett dåligt skämt. Hon var visserligen den ko som vi lättast kunde komma nära, men både hon och den övriga flocken var allt annat än tama. Att behandla med salva eller något liknande, kändes inte heller aktuellt. Bossa skulle inte tillåta att vi rörde hennes spenar. Vi ringde till mer erfarna ko-bönder för att få råd. De var alla fullt medvetna om att dikor inte låter sig hanteras lika lätt som mjölkkorna. Rådet vi fick var att det troligen skulle gå över. Underförstått var det slakt som gällde om det inte gjorde det. Närmaste ko-grannen Lennart Jansson förbarmade sig över oss och kom och tittade på Bossa. I stället för att göra som vi brukade, gå fram till korna (som svarade genom att flytta sig längre bort), så ställde han sig på avstånd och ropade på dem.

”De måste ju komma när ni kallar på dem!”, sa han uppfodrande. Vi kände oss precis som de amatörer vi var. Lennart överraskade oss. Hans röst var inte bara hög och intensiv, den var vacker. Han i det närmaste sjöng för korna med sitt ropande. Trots att korna aldrig tidigare hade träffat honom, och var ännu mer avvaktande mot främlingar än mot oss, så lystrade de uppmärksamt och kom närmare. Han tittade på spenen och konstaterade lakoniskt att den nog skulle läka när rötmånaden var över. Det fick han också rätt i. Efter lektionen i att locka kor, försökte Ann-Helen härma hans ropande. Några försök senare fungerade det. Det är kanske inte kulning i fäbodklass, men det är ett kraftfullt högt lockrop. Idag kommer korna när vi ropar på dem och det är en härlig känsla. Vi har hittat ett sätt att kommunicera. Närmare bestämt kommer korna när Ann-Helen ropar på dem, Gunnars lockande fungerar inte alls lika bra. Men Gunnar är inte heller sångare i ett garageband.

Det finns andra ljud som lockar korna. Efter något år tillsammans så inser vi en dag att Bossa kan skilja på motorljudet från den gula traktorn (intressant maskin som har en skojig skopa som kommer med höbalarna) och den röda traktorn (intressant maskin men ingen mat). Det är en vinterdag när Gunnar plogar undan nattens snö medan Ann-Helen har strött i stallet och nu står och borstar korna vid foderhäcken. Traktorns brummande hörs hela tiden, men plötsligt vänder sig Bossa om och tar några kliv bort från foderhäcken och stirrar intensivt mot traktorljudet. Gunnar har bytt från den röda traktorn, som han plogade snö med, till den gula för att köra ut en höbal. Ann-Helen har inte noterat att motorljudet förändrades när Gunnar bytte traktor, men det har Bossa. Ytterligare en tid senare förstår vi att korna har lärt sig att känna igen ljudet av vår elektriska gräsklippare. En kväll kommer korna stormande och brölande. Vi släpper det vi har för händer och skyndar till dem i tron att det har hänt något. Nej, hela flocken är med, ingen verkar skadad. Ändå verkar de upprörda. Har något eller någon skrämt dem? Efter att ha klappat och snackat lite med dem så fortsätter vi med det vi höll på med och när Ann-Helen startar gräsklipparen igen, börjar brölandet igen. Då förstår vi vad det handlar om. Sommaren innan, den torraste i mannaminne, hade vi gett korna gräsklipp under sensommaren, för att krydda det torra betet med lite snacks. När säsongens första gräsklippning drog igång måste de vuxna korna ha kommit ihåg hur gott de tyckte gräset var året innan. Trots att klipparens motorljud är mycket lågt och korna befann sig långt bort hörde de och ansåg det vara värt att rusa mot gräsklipparljudet. En viss besvikelse infinner sig dock när de inser att gräsmatteklippet inte var riktigt lika intressant som det frodiga betet ute i hagen.

Vi börjar också lära oss några av kornas ljud. Det lågmälda och korta och muandet som kossan gör till sin kalv under kalvens allra första levnadstid, är speciellt och gör hjärtat alldeles mjukt. När korna ropar på varandra att de ska dra vidare låter det på ett särskilt sätt. Det skiljer sig från när de i slutet av sommaren gärna står och hänger utanför grinden och vill ha godsaker. Då kan Bruna bröla så att det alldeles gurglar i halsen på henne. Och så är det Borta, som i god tid innan höbalen eller betet är på upphällningen brukar säga till oss med ett lågmält, men mycket bestämt, kort litet — mu. I början begrep vi inte alls, men efter ett tag förstod vi. ”Borta har sagt till”, brukar vi nu säga och då vet vi att det alldeles strax är dags att köra ut en ny höbal eller flytta dem till ett nytt bete.

Vem styr (i) skogen?

Skogsdebatten börjar komma igång på allvar. Vissa får det att låta som att det är okunskap som styr skogsbruket: "Om de bara förstod bättre skulle de göra rätt".  Andra ser en sorts sammansvärjning mellan enskilda personer i skogsindustrin, skogsägarna, skogsforskarna och skogsstyrelsen som hoppar mellan jobben och granskar varandra: "Skogsbranschen är en korrupt maffia". Från skogsägarhåll låter det ofta som att det är miljöorganisationerna och EU som är problemet: "Låt oss sköta skogen så får vi mångfald och det blir bra". Miljörörelsen å sin sida vill ofta ha tvingande lagar som styr skogsbruket: "Vi måste skydda naturen och överlåta skötseln av skogen på den professionella naturvården".

Så här ser den kompakta granplanteringen utefter vår infart ut. Det är före detta åkermark som planterades någon gång på 1960- eller 1970-talet

Det ligger nog en del i alla perspektiven, men vi tycker att det saknas rätt många perspektiv, och det finns en ensidig uppfattning om att det som slarvigt kallas skog är väldigt många olika saker och det är på inget sätt självklart att den marken ens skall vara skog.Stora delar av det som idag är skog var åker, myr, äng eller skogsbete för bara några generationer sedan.  I vår kommande bok, Det levande försöker vi ge en mer mångfacetterad syn på skogen och varför den ser ut som den gör idag. 

Debattartikeln nedan ger ett av flera perspektiv vi lyfter: på samma sätt som ladugårdar och åkrar formats av de ekonomiska villkor som lantbrukarna lever under och den teknossfär som formats för att vara "konkurrenskraftig" på marknaden har de svenska skogarna formats efter industrins krav och behov. Staten har aktivt understött detta, något vi skriver om i boken och i en annan debattartikel som vi just i dagarna försöker placera.

Publicerat i UNT 24 mars. 

Det är lätt att hålla med Daniel Claesson när han skriver (I UNT 20 mars) att det svenska skogsbruket skulle må bra av mindre enkelspårighet, byråkrati och detaljreglering.  Men Daniel Claesson verkar dock inte se att det vid sidan om staten, naturvården och skogsägarna finns en annan aktör som styr mot likriktning och som dessutom har betydligt större makt – skogsindustrin. Trots att många av de små skogsägarna har andra mål med sitt skogsägande än högsta möjliga produktion och ekonomiska avkastning så sköts en helt dominerande del av skogarna efter en och samma modell som är anpassad till skogsindustrins behov och modeller.

När vi köpte vår lilla gård, Sunnansjö, med knappa 40 hektar skog medföljde en skogsbruksplan, som är en standardiserad plan för hur skogen ska skötas. Den visade att det totala virkesförrådet var 7 600 kubikmeter. Planen rekommenderade att hela 3 200 kubikmeter skulle avverkas under den kommande tioårsperioden, varav det mesta i form av slutavverkning, dvs kalhygge. Några särskilda naturhänsyn hade inte markerats utom två stora ekar och en jätteasp. Vår plan hade gjorts av Stora Enso, ett av världens största skogsbolag och den näst största skogsägaren i Sverige med 1,4 miljoner hektar mark.

Det är mycket vanligt att skogsindustrin utformar skogsbruksplanerna och därigenom styr de privata skogsägarnas skogsbruk. Även de planer som görs av fristående konsulter eller förvaltningsföretag följer oftast industrins modeller. Det är industrins krav på trädslag, virkesdimensioner och avverkningsteknikens utveckling som formar många av våra skogar. Det är exempelvis därför som svenska skogar består av tall och gran och inte särskilt mycket lövträd, under lång tid ville inte skogsbolagen köpa björk till pappersmassa. Större delen av planteringarna, röjningen och avverkningarna ombesörjs av virkesköparna eller deras underleverantörer. Bolagen styr därigenom också det praktiska genomförandet.  

Visst skall vi som Daniel Claesson skriver ”låta tusen blommor blomma” i skogen, men då måste vi också förändra de marknadsekonomiska förutsättningarna som styr skogens skötsel.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren, skogsägare aktuella med boken Det levande - Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan. 

Matpriskris

Jag skrev en artikel om matpriserna i Grön opinion nyligen. Jag har fått litet kritik för att den var okänslig inför de som har det knapert. Det är möjligt att jag uttryckte mig lite slarvigt eller i alla fall inte fullständigt, det får läsarna avgöra. 

I grund och botten anser jag att tillgången på god och näringsrik mat skall vara en mänsklig rättighet. En av mina mycket få vetenskapliga artiklar och min bok Den stora ätstörningen för fram att mat inte skall hanteras som vilken handelsvara som helst utan skall ses som en mänsklig rättighet och en kollektiv nyttighet. Med det perspektivet går jag sannolikt betydligt längre än de flesta som ömmar för de som inte har råd att köpa mat. 

Men om vi håller oss till den nuvarande marknadsekonomins utformning tycker jag inte att livsmedelspriserna skall styras av socialpolitik lika litet som jag tycker att priset på kläder, el eller bensin skall göra det. Däremot är det självklart att samhället måste gå in och stötta dem som inte har råd att köpa mat. Socialbidrag och andra typer av ersättningar bör givetvis följa med i prisutvecklingen för de basbehov de avser att täcka. Lönerna bör också följa med. Och ser vi det i litet längre perspektiv är det just det som händer. Lägstalönerna har ökat betydligt mer än matpriserna under årtionden även om det givetvis varit enstaka korta perioder där det inte har varit fallet. 

Även om jag tycker att det i huvudsak är samhällets uppgift att se till att alla får mat så är det bra att det finns organisationer som Stadsmissionen som hjälper de i nöd. Vi på Sunnansjö gård ger ibland en del av vår blygsamma produktion av kött (ekologiskt kalvkött som knappt överklassen får tag på!) och grönsaker till Stadsmissionen i Uppsala. Många andra gör väldigt mycket mer. 

Att låga matpriser inte i sig löser några problem är uppenbart om man tittar exempelvis i USA där genomsnittshushållet lägger en betydligt lägre andel av sin inkomst på mat och lika förbaskat så är det en tiondel av befolkningen som anses lida brist på mat av ekonomiska skäl.  Ser vi tillbaks på Sverige för femtio-sextio år sedan har matpriserna i förhållande till inkomsterna sjunkit rejält (data i artikeln nedan) men jag tror inte någon svalt direkt på 1950-talet heller. 

Matpriserna sticker heller inte ut som ett område där människor med låga inkomster spenderar förhållandevis mycket pengar, jämfört med andra områden. Bostaden tar både i absoluta tal och i andel av intäkten en mycket större andel av utgifterna för de med låga inkomster, se tabell. 

Artikeln i Grön Opinion, kompletterad med diagram:  

Dagens Nyheter kör månadsvisa uppdateringar av hur mycket dyrare maten har blivit och rubrikerna i media runt matpriserna är snart i pandemiklass. Riksbankschefen Erik Thedéen uppmanar konsumenterna att inte acceptera de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser. ”Då får vi ju en process i till exempel livsmedelshandeln som kommer dämpa de där smör- eller semmelpriserna.”

Prisökningen på mat i procent har onekligen varit exceptionell. Prisstegringen påbörjades i slutet av 2021, men tog fart på riktigt under våren 2022. Från juni 2022 låg prisökningen på över 10 procent i årstakt. Högsta inflationstakten på livsmedel uppmättes i december 2022. Då ökade livsmedelspriserna enligt SCB med 18,2 procent i årstakt (Svensk Dagligvaruhandel).

I ett något längre perspektiv är det dock inte särskilt dramatiskt. Det har funnits perioder med snabbt ökande livsmedelspriser tidigare i historien. Reallönerna har ökat mer än 16 procent på tio år, och jämfört med början på 1990-talet lägger genomsnittssvensken ungefär lika stor andel på mat efter prishöjningarna medan reallönerna har ökat med 70 procent.

1958 gick nästan en tredjedel av hushållens utgifter till livsmedel. Då lade hushållen 3 960 kronor på mat (inklusive restaurangbesök), vilket motsvarar ungefär 55 000 kronor i 2022 års penningvärde. År 2021 lade ett genomsnittligt hushåll 64 300, vilket samtidigt motsvarade cirka 18 procent av utgifterna. Ett genomsnittligt hushåll har samtidigt minskat i storlek från 2,8 personer 1958 till mindre än 2,2 år 2021. 

Matens sammansättning har samtidigt förändrats dramatiskt till dyrare och mer exotiska produkter. 1958 utgjordes nästan alla livsmedel av basvaror och råvaror. Endast 1 procent utgjordes av färdigmat och knappa 10 procent av restaurangbesök. Utgifterna för potatis var högre än för alla andra grönsaker tillsammans (!). Mjölk stod för 8 procent av livsmedelsutgifterna medan alla andra drycker (ej alkohol) tillsammans stod för 2 procent. Svenskarnas historiska beroende av kaffe syns genom att de lade 5 procent av livsmedelsbudgeten på kaffe, mer än hela budgeten för frukt. 

De starkaste trenderna på livsmedelsmarknaden just nu är lågpris och en ökad andel egna märkesvaror (EMV). Under sju år i rad var ”svenskt/lokalt” den viktigaste trenden enligt Livsmedelsföretagens konjunkturbrev, men det har nu fallit till en fjärdeplats delad med klimatpåverkan. Man kan kanske få intrycket att inflationen särskilt har drabbat ekologiska produkter. Men nedgången för ekologiska produkter började redan för fem år sedan. Även vegetariska och veganska produkter hade börjat tappa farten redan innan pandemin och är nu lika litet trendiga som ekologiska produkter. 

Inte lika uppmärksammat, men likväl intressant, är att många finkrogar har stängt eller planerar att stänga. Det är svårt att avgöra om det beror på ett generellt minskat intresse för den typen av exklusiva upplevelser eller om det beror på kostnadsökningar.

Det finns givetvis ett drag av masshysteri som underblåses av media, ungefär som med gängskjutningar eller pandemin. Skriver man tillräckligt ofta om att folk inte har råd att köpa mat eller att folk väljer bort svenskt eller ekologiskt för att det är dyrare ökar detta beteende. All vår individualism till trots är vi ändå i stort sett sociala varelser som gillar att göra som andra.

Inflationen (precis som pandemin, Putin och klimatet) används givetvis som slagträ i debatter som inte har särskilt mycket att göra med saken. I Kristianstadbladet skriver den politiska redaktören Sofia Nerbrand att tomaterna kostar 119 kronor kilot i affären för att många odlare stängt ned sina växthus på grund av höga uppvärmnings- och belysningskostnader (vid vinterodling förbrukas mycket el för att driva det tillskottsljus som behövs). Hennes lösning på problemet är bidragstak och lägre ingångslöner för att minska kostnaderna för arbetskraft!

Allt är inte negativt med ökade matpriser, det mesta tyder på att svinnet minskar och att folk köper färre halvfabrikat. Särskilt energikrävande grönsaker som växthusodlade produkter på vintern eller flygfraktad mat (vissa grönsaker, fisk och skaldjur) drabbas hårdare vilket är positivt. Högre matpriser gör det också mer attraktivt att odla själv och att laga mat själv, det är knappast en nackdel. I det större perspektivet minskar ökade matpriser också miljöbelastningen från annan konsumtion, det blir helt enkelt mindre pengar över till att köpa mer kläder, resa och annan icke helt nödvändig konsumtion.

Visst finns det en del av befolkningen som har svårt att få ihop sin ekonomi och som drabbas hårt av ökade kostnader. Men i det längre perspektivet kommer högre matpriser leda till högre lägstalöner och till justerade socialbidrag och liknande.

På gårdsnivå skulle ökade priser för bränsle och konstgödsel kunna leda till förändringar som på det stora hela också är positiva, med ökat intresse för biologisk kvävefixering genom odling av baljväxter, ökat intresse för bättre utnyttjande av gödsel och restströmmar och förbättrad konkurrenskraft för betesbaserad produktion jämfört med uppfödning med odlat foder. Men eftersom spannmålspriserna ökat ännu mer än kostnaderna för konstgödsel talar det mesta för att lantbrukarna kommer att gödsla och spruta mer än någonsin detta år. Tillbakagången för ekologiska produkter förstärker det.

Det återstår att se om de ökade livsmedelspriserna är ett skrämskott eller om de är ett tecken på ett brott på en hundrafemtioårig period (förvisso med avsevärda toppar och dalar) av sjunkande livsmedelspriser, både i absoluta och relativa tal. Mitt grundtips är att vi ser början på ett skifte där marken och naturens produktionsförmåga får högre värde jämfört med energikrävande teknik. Men det kanske är önsketänkande.