Jordbruk - en förlustaffär

I lantbrukstidningen ATL 27 oktober kan man läsa att lantbrukets nettointäkter ökade hela 36 procent 2021 jämfört med 2020 och landade på 10,8 miljarder. Det låter ju ganska bra eller hur?

Men detta är innan eget arbete och motsvarar 185 kronor per nedlagd timme som skall täcka arbetslön, semesterlön och egenavgifter, det motsvarar ungefär en timlön på typ 120 kronor (ännu lägre om man vill få en tjänstepension och diverse andra förmåner som många anställda har). Vilket i dagens läge är en låg lön. De pengarna skall också räcka till ränta på det egna kapitalet som man plöjt ned i lantbruket (gårdar, maskiner och djur är ju inte direkt billiga...), så den verkliga timlönen är mycket lägre.

Om man sedan tänker på att EU-stöden motsvarar nästan 10 miljarder kronor och att många bönder kör snö och annat inom ramen för lantbruksföretaget så innebär det att man gör en förlust på varje timme man ägnar åt att producera mat åt befolkningen. Detta är egentligen inget nytt utan över tid har lantbrukets produktionsvärde minskat rätt kraftigt, särskilt efter EU-inträdet 1995. Animalieproduktionen är det som minskat mest i värde (för produktionsvolym se min föregående artikel i denna serie). 

Stöden har varit ungefär lika stora som företagens nettointäkt i snart 20 år. Innan EU-inträdet var marknaden skyddad och reglerad, men även då spelade jordbruksstöd en relativt viktig roll, men då främst i form av prisstöd. 1987/88 uppgick olika former av prisstöd till 2,9 miljarder vilket motsvarar knappa 6 miljarder i dagens penningvärde. Som andel av jordbrukets intäkter var det mindre än tio procent att jämföra med 15 procent som var det genomsnittliga stödet 2017-2021.

Då har ändå lantbrukarna rationaliserat igen och igen och igen och igen och igen och de flesta små "ineffektiva" gårdar har lagts ned. Gårdar med mer än 100 hektar åker brukar nu 60 procent av all åkermark jämfört med 24 procent 1990 (se diagram). Antalet jordbruksföretag har gått från över 400 000 fram till andra världskriget till knappt 60 000 idag. Som jag skrev i den föregående artikeln har den sammantagna produktionen ökat i volym med ungefär 35 procent sedan 1961 medan arealen åker och betesmark har minskat. 

Jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten har samtidigt minskat som en kombination av det minskade förädlingsvärdet i jordbruket (=bidrag till BNP) och den övriga ekonomins storlek. Mellan 1950 och 2021 minskade jordbrukets förädlingsvärde med 40 procent samtidigt som ekonomin som helhet växte 920 procent i fasta priser. Jordbruket andel av BNP sjönk därför från 6,3 % till 0,4 %.

Tre reflektioner om detta:

1. Klaga inte på att bönderna får för mycket betalt. Andelen av inkomsten som går till mat har sjunkit stadigt ända fram till nu, och den är fortfarande väldigt låg i ett historiskt perspektiv. Böndernas andel av matkronan har också minskat konstant och trots att priserna nu är högre är lönsamheten i jordbruket väldigt låg.

2. Trots ett ensidigt fokus på strukturrationalisering (det heter så när gårdarna, fälten och stallarna blir större och större) och internationell konkurrenskraft så är lönsamheten i jordbruket usel. Den kommer att fortsätta att vara det så länge vi kör en globaliserad modell. Till skillnad mot elmarknaden där man betalar all el efter den dyraste produktionen så sätts priset på jordbruksprodukter efter den som är billigast på marknaden. Lönsamheten är lika dålig i andra länder. Det går inte att få högre lönsamhet i lantbruket genom rationalisering. Den som är först med ny teknik kan förvisso ha en fördel under kortare tid, men efter ett tag använder alla den nya tekniken och priserna sjunker. Detta förhållande är väl belagt och kallas för det tekniska ekorrhjulet (”the technology treadmill”).

3. Kopplat till punkten ovan: Jordbrukets utveckling visar med rätt stor tydlighet att effektivisering och produktivitet i ett företag eller en sektor inte innebär ett större bidrag till bruttonationalprodukten, utan tvärtom. Trots en kraftigt ökad produktion har jordbrukets bidrag till BNP minskat kraftigt, även i absoluta tal. Effekten av effektiviseringar är alltså i första hand lägre priser och sjunkande BNP.

På systemnivå blir förhållandena dock annorlunda – oftast det motsatta – eftersom de resurser som frigörs genom effektiviseringarna i jordbruket kommer att användas i andra sektorer. Alla de som tidigare har arbetat i jordbruket sysselsätts i andra näringar, och om skörden går upp på åkrarna kommer man antingen att producera och konsumera mer jordbruksgrödor eller plantera skog på åkern (det vanligaste i Sverige). Denna skog kommer att senare bli papper och timmer. Medan effektiviseringen i jordbruket sänker jordbrukets bidrag till BNP ökar det samtidigt BNP genom att andra sektorer växer. Den sammanlagda resursförbrukningen ökar därför (och nej inget talar för att det kan motverkas genom att man utvecklar tjänstesektorn). Detta är inte unikt för jordbruket men syns tydligare i jordbruket än i andra sektorer eftersom konsumenternas förmåga att konsumera mer är mycket mer begränsad än i andra sektorer. Men på det stora hela gäller sambandet att effektivisering sänker BNP i den aktuella produktionen men ökar BNP – och resursförbrukningen – i den totala ekonomin. Det enda sättet att undvika det är att folk jobbar mindre och tjänar mindre.

 

Är det inte dags att tänka om vad gäller jordbruks- och livsmedelspolitiken? Vi bör byta fokus på lantbruket från att producera varor och produkter att sälja till att försörja befolkningen med god och näringsrik mat samt att ta hand om djuren och naturen. Det måste väl ändå vara värt något? Om vi sysselsätter mer människor i lantbruket minskar vi samtidigt konsumtionen och resursförbrukningen i samhället i stort.

 

Nästa artikel i denna serie kommer att ta upp fördelningen av jordbruksstöden på olika typer av gårdar, och den sist det svenska livsmedelssystemets beroende av andra länder.

Jordbruket 1961-2020: ökade skördar - färre jobb

Produktionsvärdet i fast penningvärde av det svenska jordbruket har varit mer eller mindre detsamma under sextio år (eftersom källan är amerikansk är värden räknade i dollar vilket gör att valutakursförändringar spelar rätt stor roll). Sysselsättningen har samtidigt minskat med 80 % medan kapitalinsatserna (inte inräknat marken som ju också ökat väldigt mycket i värde) har ökat med 80 %. Både åkermarks- och betesmarksarealerna har minskat. 

 

Detta säger inget om produktionen i volym utan bara värdet. Om man istället tittar titta på produktionsvolymerna av de viktigaste grödorna så ser det ut så här:  

 

Produktion av mjölk och potatis har minskat kraftigt på 60 år, medan produktionen av andra viktiga grödor samt ägg och kött har ökat. Allra mest har produktionen av fjäderfä (i första hand kyckling) och oljeväxter ökat. Per capita räknat har det mesta minskat, mjölkproduktionen är till och med halverad. Fjäderfä, spannmål och oljeväxter har dock ökat – fjäderfä hela 875 %! Detta avspeglar sig i konsumtionen; 1961 var konsumtionen av kött från fåglar mindre än 2 kg per person och år medan den var 23 kg per person 2021.

Vallskörden och betet är inte medräknade (främst för att statistiken är bristfällig), men eftersom det mesta av vallen används i mjölkproduktionen torde kvantiteterna vall delvis reflekteras i mjölkmängden även om andelen vall i foderstaterna har ändrats över tid. Ärtor bönor, frukt och grönsaker och andra mindre vanliga grödor har inte tagits med. Grönsaker och frukt kan spela en stor roll för intäkterna och sysselsättning, men spelar ingen större roll för diskussioner om produktionskapacitet pga de små ytor som används. För djurproduktionen störs data av foderimport, även om den totalt sett inte är så stor som många verkar tro. Nettofoderimporten vara bara cirka 6 % 2018¹ och den var relativt omfattande redan 1961.

Om man tittar på odlingen av de viktigaste grödorna spannmål, potatis, sockerbetor och oljeväxter har den totala produktionen (räknat på kol-innehåll¹) av dessa ökat med cirka 46 % trots att arealen av dessa tillsammans har minskat med 30 %. Per hektar betyder det att skördarna har mer än fördubblats.

Vad ger högre skörd?

Vad är orsaken till skördeökningarna? Jag har inte sett någon forskning som klarlägger vilka faktorer som betytt hur mycket. Men några faktorer som säkert har spelat en roll är:

- Användningen av konstgödsel gick upp kraftigt fram till slutet av 1980-talet då den vände ned för att sedan gå upp litet igen på senare halvan av 2010-talet. En del av förklaringen till detta mönster är den kraftiga tillväxten av ekologiskt lantbruk mellan 1989 och 2013 och uppbromsningen de senaste åren. Användningen av konstgödsel har säker blivit mer träffsäker. På 1960-talet var konstgödsel fortfarande nytt och lantbrukarna hade ingen bra utrustning och sämre kunskaper om hur den skulle användas.

- Bekämpningsmedel mot ogräs och skadegörare spelar säkert en rätt stor roll, de utgör ju en direkt kostnad för lantbrukarna som de kan välja eller välja bort. Enligt vissa uppgifter kan ogräsbekämpning leda till 20 procent högre skörd, vilket ju är anmärkningsvärt mycket. Användningen räknat i ton steg fram till 1980-talets mitt varefter den vände nedåt. Men det beror i första hand på att man använder sig av lågdosmedel som ger samma effekt med betydligt mindre vikt. Även här spelar säkert en förbättrad teknik för appliceringen en roll.

- Mekaniseringen i sig syftar främst till att spara arbete. Men man kan tänka sig minst tre effekter på skördarna. Moderna redskap gör en mycket bra jordbearbetning vilket ger grödorna mycket goda förhållanden. Med stora maskiner kan sådd, skörd och andra odlingsåtgärder genomföras vid ”rätt tid” något som är mycket viktigt – en fördröjning av sådden en vecka kan betyda ganska stor skördeminskning. På minussidan finns markpackning av de tunga maskinerna, vilket kan minska skördarna.

- Höstveteodlingen har ökat kraftigt (detta har säkert ett visst samband med den ökade jordbearbetningskapaciteten) och skörden av höstvete är regelmässigt betydligt högre än annat spannmål. Odlingen av havre har också minskat kraftigt och havre ger relativt låg skörd per hektar.

- Växtförädlingen har säkert betytt en hel del, inte minst att den har flyttat biomasseproduktionen från halm och rötter till kärna vad gäller stråsäd.

- Nedläggning av marginaljordar med låg avkastning har ökat genomsnittsskördarna på de jordar som behållits.

- Sammanslagning av åkrar och borttagning av odlingshinder, igenläggning av diken torde ha ökat den andel av arealen som verkligen producerar (och samtidigt minskat den biologiska mångfalden). Om man har små åkerlappar med öppna diken blir det stora ytor som i praktiken inte kan odlas.

- Bevattning har ökat 500 procent under perioden, men det är fortfarande inte mer än drygt 100 000 hektar som bevattnas, varav mycket är grönsaker, potatis och andra specialgrödor.

- Effekter av klimatförändringarna på skördarna är nog osäkra. Det gäller också högre koldioxidhalter. Något har det säkert bidragit, men knappast så mycket.

Om du har andra tankar – eller forskningsresultat – runt detta så skriv gärna i kommentarerna.

 

I kommande artiklar tänkte jag diskutera jordbrukets ekonomi samt vårt beroende av andra länder.

1. Beräkningarna om kolinnehåll är gjorda utifrån Rundgren, Gunnar 2021, Koll på kolet.

Luras vi av höga skördar?

Jag började odla grönsaker 1977 och har fortsatt sedan dess. I varierande omfattning och med varierande resultat. Som hos alla odlare har strävan efter en hög skörd varit självklar, även om de ekologiska odlingsmetoderna innebär vissa begränsningar och ibland stora problem.

Det är dock viktigt att inse att det finns vissa nackdelar av att sträva efter högsta möjliga skörd. En kan vara att man får använda stora resurser som skadar miljön eller rent av gör det helt olönsamt. En annan är att den höga skörden kanske uppnås på bekostnad av näringsinnehållet i växten, dvs att man helt enkelt spär ut viktiga näringsämnen eller förändrar proportionerna mellan olika näringsämnen. Jordbruket, som det bedrivs idag, gör jorden hårdare och mer kompakt, mullhalten minskar, salt och aluminiumhalter ökar och den biologiska mångfalden minskar, för att bara nämna några av alla de, mestadels negativa, effekter jordbruket har på jordens egenskaper. I en översiktsartikel i Biogeoscience för Yakov Kuzyakov och Kazem Zamanian från Göttingenuniversitetet fram att det som driver detta är den ensidiga inriktningen på hög skörd.

Här tänkte jag diskutera om hög skörd rent av kan vara negativ för själva jorden och framför allt för den organiska substansen (mullen) i jorden, det som numera ofta talas om som kol i jorden. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att den organiska substansens viktigaste funktion inte är att lagra kol för att reglera klimatet utan att den betyder oerhört mycket mer för jordens bördighet, brukbarhet, vattenhushållning och mycket annat. Den organiska substansen innehåller en relativt fast andel kol och undersökningar som mäter förändringar i kolförrådet ger också data för förändringar i den organiska substansen. Däremot säger kolet inget om kvaliteten hos den organiska substansen.

Det är ett ofta upprepat påstående att hög skörd betyder mer skörderester och därmed högre tillförsel av kol till jorden. Kopplat till detta påstående är ofta ett påstående att kvävegödsling är en förutsättning för att binda kol i jorden. Detta senare påstående har jag granskat ingående och funnit vara ogrundat.

Men även det generella påståendet att hög skörd skulle leda till ökad kolinbindning i jorden håller inte heller vid närmare granskning.

Vi tar en högre andel av produktionen

En faktor som spelar stor roll är de genetiska förändringarna av viktiga grödor som varit en viktig del av de ökade skördarna. Enkelt uttryckt har man flyttat biomassa inom växten från rötter och strå till kärna (om vi talar spannmål), dvs en högre andel av biomasseproduktionen har förts bort från åkrarna och en mindre andel blir kvar. Här finns också ett samband med två viktiga odlingsåtgärder i konventionellt jordbruk, konstgödsel och ogräsbekämpning. Om rotsystemet blir mindre minskar växtens förmåga att ta upp näringsämnen och detta kan kompenseras med konstgödsel. Om man minskar stråets längd minskar också grödans konkurrenskraft med ogräs och ogräsbekämpning blir viktigare.

Men det är inte bara genetiska förändringar som påverkar fördelningen mellan rötter och skörd. Flera forskningsrapporter har visat att höga skördar kan motverka kolbindning. Ett 75-årigt odlingsförsök med vall i Rengen i Tyskland visar att gödsling med kväve och fosfor kraftigt minskade kolförråden i de översta 10 cm matjord jämfört med ogödslade led. Förlusten av kol i de gödslade leden var till och med mycket större än den ökade mängden kol i skörden.

Ett annat försök, också från Tyskland, visade att skörden av vall ökade vid användning av kvävegödsel, men att den underjordiska biomasseproduktionen minskade så kraftigt vid gödslingen att den totala biomassan (både ovan och under jord) blev mindre vid gödsling. I majsodling var det dock inte detta förhållande utan där gav gödsling ökad skörd utan att minska den underjordiska biomassan. 

Det ligger i jordbrukets natur att bekämpa ogräs eftersom de kan ta över åkrarna och göra odling helt fruktlös. Samtidigt så binder ogräsen givetvis kol på samma sätt som de domesticerade växterna, och när vi bekämpar ogräs så flyttar vi helt enkelt mer av fotosyntesen på åkern från ogräsen till de grödor vi vill skörda. Om kemisk ogräsbekämpning leder till 20 procent högre skörd, vilket en del försök anger, kommer betydligt mindre kol bli kvar i jorden jämfört med om ogräsen fått växa. En undersökning av det spanska jordbrukssystemets metabolism under 100 år pekar också på betydelsen av ogräsbekämpning för den försämrade kolbalansen i jordbrukssystemet.

Som man kan förstå av ovanstående resonemang finns det vissa förhållanden som gör att ökade skördar ofta sker på bekostnad av kolinlagring i jorden. Fotosyntesen binder en viss mängd kol och om vi tar bort mer kol blir det mindre kvar på åkern för att uttrycka det enkelt. I det allra enklast fallet med halm från spannmål är det uppenbart. Som lantbrukare kan man välja att föra bort halmen och sälja den, använda som strö för djur, elda i en halmpanna för energi eller bruka ned halmen i marken. Om man brukar ned den bidrar den till markens kolförråd, om den återcirkuleras med gödsel likaså medan om man för bort den från åkern så minskar man markens kolförråd. Exemplen ovan visar att det också kan vara fallet i många andra fall.

Den mikrobiella kolpumpen

Tidigare ansågs återförsel av skörderester som halm vara av stor betydelse för den organiska substansen, men man har insett att rotrester är betydligt viktigare. Senare tids forskning visar att i många fall är det inte heller rotrester utan rotexudat, dvs rötternas utsöndringar, som är viktigast. Dessa utgörs av lösta kolhydrater, dvs kol i flytande form, som växterna utväxlar med mikrolivet i jorden i utbyte mot näringsämnen och annat. När mikroorganismerna så småningom dör omvandlas de till stabila kolföreningar, så kallad nekromassa. Denna ”mikrobiella kolpump” har en nyckelfunktion i jordbrukssystemet och för uppbyggnaden av den organiska substansen.

Hur växtens utbyte med mikrolivet påverkas av gödsling, växtförädling och andra odlingsåtgärder är fortfarande relativt outforskat. Men det finns starka skäl att tro att utbytet minskar ju mer vi förser växten med lättlösliga näringsämnen. Det är exempelvis väl belagt att mykorrhizasvamparnas samverkan med lantbruksväxterna hämmas av fosforgödsling. Dessa svampar hjälper växten med bland annat just fosfor, som ju ofta saknas i växttillgänglig form. Om samverkan minskar så minskar inte bara flödet av fosfor till växten utan också flödet av kol från växten till svamparna. På liknande sätt minskar samverkan mellan kvävefixerande bakterier och baljväxter om man tillför kvävegödsel. En översiktsartikel i Journal of Soil and Water Conservation konstaterar att en måttlig brist på växtnäring och viss torkstress ökar rhizodepositionen. 

Sista ordet är säkert inte sagt om detta eftersom det är mycket komplexa processer.  Man skulle gärna se mer forskning i Sverige på vallens kolbindning. Som det är nu råder det konsensus om att vallodling binder kol i jorden, men det finns ingen forskning som kan klarlägger hur olika typer av vallodling påverkar kolbindningen. De senaste årtiondena har vallodlingen intensifierats kraftigt med ensidig sammansättning av ett fåtal grässorter, höga gödselgivor, många skördar per år samt relativt korta liggtider. I andra änden av spektret finns vallar som är mer eller mindre permanenta och har en hög diversitet och skördas en gång om året till hö. För att föra ner resonemanget till min egen gård. Genom att plöja gamla vallar och så om dem med mer baljväxter och högavkastande gräs kan vi sannolikt öka vallskörden, men kommer det att ske på bekostnad av kolinlagringen?

Det saknas också försök med hur olika typer av betesdrift påverkar kolinbindningen under svenska förhållanden. Forskning från USA, som ju har rätt annorlunda förhållanden, visar att hur man sköter betesmarkerna kan ha stor betydelse för kolinbindningen.

Aktiv fotosyntes är viktigast

Att en hög skörd inte nödvändigtvis, eller ens för det mesta, leder till ökad kolbindning betyder givetvis inte att extremt låga skördar skulle vara bra för kolbindning. En mager jord i ett torrt klimat kommer inte alls att utnyttja fotosyntesens potential och även om en betydande andel av nettoprimärproduktionen allokeras till rötter kommer den totala årliga kolbindningen att vara liten (däremot kan öknar lagra mycket mer kol än vad man oftast tror, men inte som organisk substans utan som mineraliserat kol i form av karbonat).

Även om ”hög skörd” inte är lika med stor kolinbindning i jorden är en omfattande fotosyntes en bra utgångspunkt för stor kolinbindning i jorden (Nedbrytning spelar också en stor roll för kolinbindning i jordarna. Torvmossar har låg nettoprimärproduktion men mycket stora lager av kol därför att nedbrytningen är så långsam. I jordbrukssammanhang torde dock långsam nedbrytning inte vara en framkomlig väg för ökad kolinlagring i jord). Att hålla igång fotosyntesen så mycket som möjligt skapar goda förutsättningar för kolinbindning i jorden eftersom det är fotosyntesen som binder kol och som driver den mikrobiella kolpumpen. Men olika växter har olika effekter och de fleråriga växterna utnyttjar fotosyntesen bättre än de ettåriga växterna och höstsådda grödor har en aktiv fotosyntes längre tid än vårsådda, vilket också är orsaken till att höstvete ger högre skörd än vårvete. Mellangrödor och eftergrödor är andra metoder att hålla igång fotosyntesen. 

 

Mer om kolinlagring i jordbrukssystem:

Färre djur men fler kor i ett ekologiskt kretsloppsjordbruk 

Betesbaserad produktion av mjölk minskar utsläpp

Koll på kolet 

Kvävegödsling är ingen förutsättning för kolinlagr... 

Matens globala kolcykel

Marknaden utarmar jorden