Bland barn i Burundi

Jag har köpt ett par Rayban för tjugofem kronor i Bujumbura och är väl rustad för fältbesök i Burundi.

Vi besöker passionsfruktodlare i Banga. Vid Banga Guest House möter gruppens ledare Tharcisse Nziganasabo oss. Han säger att han skall gå upp till odlingarna så kan vi åka bil. Jag tänker att det är skönt med en promenad och säger att jag gärna går, men undrar lite hur långt det är.
- Det är inte långt alls, tio minuter
- OK, säger jag
Tharcisse hade inte sagt att vi skulle stiga från 1700 meter till 2100 meter på en kilometer och att han har deltagit i de afrikanska mästerskapen i löpning. Det var verkligen tur att det var så många saker på vägen om jag behövde stanna och titta på och fråga honom om vad det var. Hög höjd är verkligen inget för mig. En halvtimme tog det, men ”It was worth it” som jag brukar säga i reklamen.

Det var ett intressant besök. Man har gjort en sorts enkla terrasser med plantering av vetivergräs och diken för att fånga regnvatten för att hindra erosionen som är ett väldigt påtagligt problem. Med de branta slutningarna är det en förutsättning för odling. Gruppen består av 13 bönder som odlar passionsfrukt för försäljning. De odlar ekologiskt, men säljer frukten på den vanliga marknaden än så länge. En ganska stor del exporteras till Rwanda. Tanken är att deras frukt skall börja säljas i Bujumbura som ekologisk med det östafrikanska märket för ekologiskt, och att de på så sätt långsamt skall bygga upp en marknad och konsumentmedvetande.

De hade en del problem med virus i passionsfrukten, men annars så var det ekonomiska faktorer som var de största bekymren, brist på kredit, kostnader för uppbindning av passionsfrukten. Det vanliga fattigdomskomplexet med andra ord.

Den lilla flicka till höger bar ett tungt vedlass

Vi möter några barn, varav det minsta, en flicka på kanske fem år, bär ett tungt knippe ved på huvudet. Adrien Sibomana, min följeslagare som var premiärminister i Burundi innan kriget, säger

- Titta på dem, de har ingen mat, de får bära ved och arbeta på åkern. Barn i deras ålder i Europa har bra mat, de går i skolan, har datorer och behöver inte arbeta. Hur kan man prata om rättvis och fri konkurrens under sådana förhållanden?

Jag kan bara hålla med. Fri konkurrens och frihandel är tveksamt redan mellan de rika länderna, och är definitivt orättvis när folk har så olika förutsättningar.  

När mekanisering och energianvändning i de rika länderna har pressat ner priset på de fattigas arbetskraft långt under det som behövs för att överleva, så är billig arbetskraft inte längre en komparativ fördel utan en dom till evig fattigdom och halvsvält.

Från 1993 till 2005 var det inbördeskrig i Burundi, minst 200 000 dödades. Tharcisse säger att hans hus förstördes under kriget och hans far dödades. På parkeringsplatsen till det trevliga hotellet där vi bor dödades 105 personer på en dag. Burundi är fortfarande ett av världens fattigaste länder. Halva statsbudgeten är bistånd, plus massor av projekt som går utanför budgeten.

Pensionatet är en saga för sig. Det drivs av nunnor. När vi kommer tillbaks på eftermiddagen så sitter en av nunnorna och dricker öl med ett gäng unga män, vilka visar sig vara jurister som arbetar med försoningsprocesser. När kvällen kommer, får restaurangen alltmer exotiska besökare. Två fala damer som söker kunder – och lyckas med två belgare, ett gäng amerikanska mormoner med barn, när de har gått ersätts det av en grupp muslimer som dricker palmvin, allt medan fyra nunnor sitter och pokulerar vid ett bord. En stackars karl försöker förtvivlat betjäna trettiotalet gäster. Ingen el finns det. Och inget rinnande vatten.

När jag checkade in så fick jag välja mellan ett rum som hade varmvatten och ingen utsikt och rummet med fantastisk utsikt men inget varmvatten. Det var inte så svårt att välja, en natt utan varmvatten är inte så farligt. Med tanke på att det nu finns varken varmt eller kallt vatten i några rum så är jag rätt nöjd med mitt val!

Jag äter ”Poulet bicyclette” dvs cykelkyckling, vilket betyder sådan som föds upp i byarna (och transporteras hängande från pakethållarna). Bortsett från transporten till marknad och slakt har de ett trevligt liv – och smakar fantastiskt jämfört med broiler.

Nästa morgon ser jag hur unga flickor går ner till ravinen, hundra meter ner, och bär det vattnet hela vägen upp för berget, fyra hundra meter högre upp. Det som jag tyckte var en riktig kraftansträngning - och jag hade inte 15 liter vatten på huvudet. Då skäms man lätt när man klagar på att det inte kommer något vatten ur kranen.
Men det går över.
Tyvärr.

Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom

– Småbrukarna i de här områdena har varit marginaliserade under lång tid, förklarar Klara Jacobson som just skrivit sin avhandling om The Massive Food Production Programme I östra Kaprpvinsen i Sydafrika. De fattigaste behöver först och främst en generellt ökad ekonomisk och social trygghet i tillvaron, för att överhuvudtaget kunna prioritera jordbruket. För att öka produktionen hos de småbrukare som inte var lika extremt fattiga behövdes fortfarande främst andra insatser än ny teknik. Rådgivning, satsningar på infrastruktur och kreditmöjligheter har större möjligheter att öka jordbrukets betydelse för försörjningen på den sydafrikanska landsbygden.

Det är det som är en av de bärande ideerna i Jorden vi äter också; att fixeringen vid ny teknik är olycklig för jordbruket och skymmer förståelsen om många av de viktiga processerna som avgör böndernas val, och därmed jordbrukets inriktning. Det är också det som jag och Ann-Helen Meyer von Bremen fann när vi granskade en millenieby i Tanzania och Alliansen för en grön revolution i Afrika (an artikel om det kommer snart i Sveriges Natur).

I det program som Klara Jacobson granskat var den bärande tanken att tillämpa teknik från det storskaliga, kommersiella jordbruket även i det småskaliga jordbruket. Skördarna skulle höjas med hjälp av en högavkastande, genmodifierad majssort ("bt-majs", som är motståndskraftig mot en viktig skadegörare) och handelsgödsel, samt en ökad ekonomisk medvetenhet och ett ökat engagemang för jordbruk hos småbrukarna.

Men stödet till småjordbruket i de byar hon undersökte bidrog inte till någon minskning av fattigdomen. En viktig förklaring är att de låga skördenivåerna i området berodde på andra faktorer än brist på högavkastande utsäde. För de flesta hushåll var jordbruket något som sköttes vid sidan av alla andra aktiviteter som gjorde det möjligt att klara uppehället, t.ex. lönearbete. Även familjer som hade det bättre ställt odlade främst för husbehov. Trots att merparten av hushållen hade tillgång till odlingsmark låg nästan hälften av åkrarna i träda. Viktiga skäl till detta var tidsbrist och brist på dragkraft samt trasiga stängsel som gjorde att grödan inte kunde skyddas mot betande djur.

Klara Jacobson menar att programmet var dåligt rustat för att göra jordbruket till något som kunde lyfta småbrukarna ur fattigdom. Den viktigaste orsaken var att programmet inte tog hänsyn till den roll som jordbruket hade kommit att få i tillvaron för dessa småbrukare, utan la allt fokus på teknisk utveckling med det storskaliga jordbruket som förebild.
Läs mer, och länk till avhandlingen (på engelska).

Tallriken, kylskåpet, landskapet och jordbruket

Fem säckar majs, en flaska matolja, nyskördade pumpablad och en liten påse salt som precis handlats av grannen. Det är vad som finns i Susan Mkandawires skafferi  i Zambia. Någon gång slaktar och äter familjen upp en av de 15 hönor som springer omkring, men för det mesta så säljer man dem för att få in pengar.

så summerar Ann-Helen Meyer von Bremen min rapport från ett besök jag just gjort hos Susan, Fred och deras barn.


Anledningen till besöker är att vi just nu skriver Naturskyddsföreningens årsbok som ska handla om jordbruket i världen och hur det ska kunna kunna bli mer hållbart för att klara av att försörja en växande befolkning. Tanken med boken är att vi ska berätta om hur jordbruket ser ut i olika delar av världen, vilka problem som finns, men också vilka möjligheter. Och för att visa vilket avtryck som vår mat sätter i jordbruket och i landskapet, har vi tänkt att fotografer kylskåpet hos en familj i de länder som vi ska besöka. Men redan under första reportageresan stöter vi på problem – Susan har förstås inget kylskåp, egentligen inte heller ett skafferi, hon har ett litet matförråd i en av sina hyddor.

 Susans kök är i en liten rund hydda med en diameter på ungefär 2,5 meter. I hyddan finns en eldstad med tre stenar på vilka hon ställer en kastrull. Hon eldar med ved. Det finns ingen skorsten så väggarna är fulla av sot. Säckarna innehåller nyskördad majs som fallit till marken - det här är innan den riktiga skörden. Bakom hennes rygg ligger tre hönor och ruvar i enkla reden. På hennes rygg hänger minstingen.

fattigdomskris eller välståndskris?

Jag har deltagit två dagar i en konferens om Global Civil Society vilket har varit intressant. I stället för att försöka sammanfatta den - vilket inte går särskilt bra så tänkte jag reflektera på vad en deltagare sade (tyvärr uppfattade jag inte hennes namn).

Hon sade att i stället för att prata om fattigdomskrisen så borde vi prata om välstånds(wealth)krisen, för det är ju det som är det egentliga problemet. Jag uppfattade det som att hon i första hand syftade på den överavändning av resurser som vi den rika delen av världens befolkning hänger sig åt. Det är alltid hälsosamt när någon formulerar om ett ständigt använt begrepp till något ganska annorlunda. Jag hyser ingen tvekan om att den stora användningen av naturresurser är ett verkligt problem både direkt och indirekt, och att det är det som är grunden i vårt välstånd - det är ju inte konsumtion av teater eller att vi klipper hår på varandra som är grunden för vårt välstånd, och vad folk än säger om "tjänstesamhället" så är det bara något som de kan ha råd med som har andra som tar hand om produktionen av de varor de använder. "Välstånd" är idag mycket starkt korrelerad till konsumtion av materiella ting och det är i sin tur mycket starkt korrelerat med konsumtion av naturresurser i allmänhet och energi i synnerhet. Och lika gärna som att formulera växthuseffekten som ett problem kunde man säga att problemet är vår höga användning av fossila bränslen och omvandlingen av naturlandskap till åker och andra antropogena landskap - vilka obestridligen är de två saker som orsakar växthuseffekten. Men stegvis så ändras frågan till hur vi kan binda kol med tekniska processer och hur vi kan sälja utsläppsrätter, dvs med tekniknaivism och marknadslösningar.

Men hur är det med fattigdomen? Om man pratar om välfärdskrisen och lägger fokus där, betyder det att man överger de fattiga, lämnar dem i sticket och skiter i deras öde? Återigen beror det mycket på hur man ser utvecklingen och vad man anser är själva grunden till fattigdomen. Om man ser saker helt isolerat så har väl jag inget att göra med fattiga i Indien, ja jag har väl knappast något att göra med fattigdom i Sverige. Jag kan väl inte anklagas för deras fattigdom! Och de får väl inte mer att äta för att jag konsumerar mindre? Enögt, kortsiktigt och sett i isolering är det givetvis sant. När mamma sa att jag skulle äta upp maten för att barnen i Biafra inte fick någon mat, så var det nonsens. Min mat gick ju till soptunnan och inte till dem om jag inte åt den. En del drar argumentet ännu längre och säger att vi tvärtom skall konsumera mer så att de fattiga får en marknad för sina tjänster (skoputsning) eller produkter (kaffe) .Det blir på så sätt till och med en moralisk skyldighet att fortsätta överkonsumtionen, Jonas Sahlin SvD, Norran, Johan Norberg, Contra, CUF, Vetenskapsbloggen. De argumenten dyker faktiskt upp ganska ofta.Till exempel inför Köpenhamnsmötet om växthuseffekten.

Men det finns en rad argument för ett motsatt perspektiv:
-  Den värsta konflikten i världen. kriget i Kongo, drivs i stort över tillgång till strategiska mineraler som behövs tex till mobiltelefoner. Det finns fattiga som skyfflas iväg för att bereda plats för kraftverksdammar eller gruvor. Deras allmänningar, t.ex mangroveskog, omvandlas till privat egendom för turism eller räkodling. I de fallen kan någons välstånd mycket direkt vara ett resultat av andras fattigdom.

I min åsikt är det dock andra systemiska förhållanden som i ännu högre grad både skapar fattigdom och bibehåller den.
- Fattigdom handlar i stort om tillgång på resurser. Tänk så här: Om den som har pengar köper marken av en mindre lyckligt lottad granne som hamnat på obestånd så har den mindre lycklige hamnat i ett underläge som inte minskar utan snarast ökar. Den rike producerar mer och mer mat, men det mesta säljs till andra som har mer pengar. Den landlöse fattige får sälja sitt arbete, och "storbonden" kan ta halva värdet av vad han producerar. Och ju fler fattiga det är, ju fler lantarbetare vill ha ett jobb. Klyftorna ökar varje år. Och den fattige blir sannolikt fattigare varje år, oavsett om affärerna går bra eller dåligt för storbonden.
- Vid utvinning av naturresurser så tar man självfallet det som är lättast tillgängliga först. Den första oljan som utvanns var ytlig, en del sprutade t.o.m. upp i luften av sig själv. Det gick åt 1 energienhet för att utvinna 100 energienheter olja. Idag är oljan betydligt mer svåråtkomlig, det går åt kanske 10 energienheter för att utvinna 100 energienheter. På hundra år har inkomsterna för de rika ökat enormt, jobbarna i rika länder har ökat sina årsinkomster 50-100 gånger. För en svensk arbetare har nästan allt blivit otroligt billigt. Även om vi klagar på oljepriset så är det relativt sett mycket lägre idag än för 100 år sedan. Men hur är det för de fattiga. Ja, för dem har inkomsterna nästan stått stilla, vilket ju också betyder att saker som olja och mat har blivit dyrare, dvs de har faktiskt blivit fattigare. Och en orsak till att de är fattigare är helt enkelt att efterfrågan från de rika driver upp priserna (å andra sidan så har industrialismen skapat billigare "prylar", så att de fattiga faktiskt har råd med en plastdunk att bära vatten med, det får erkännas).
- Industrialisering är i stort ett sätt att köpa in (billigare) råvaror och sälja (dyrare) färdiga produkter.Man kan helt klart se att framväxten av den engelska textilindustrin skedde på bekostnad av den indiska bomullsproduktionen, och att industrialiseringen i England, som byggde på slavar i Amerika och utnyttjande av historiska naturliga processer (bildandet av kol) och förstörelse av framtida generationers livsmiljö, faktiskt skapade indisk fattigdom. Kina och Indien var mycket större ekonomier än Västeuropa för 250 år sedan. Men de gick snarare bakåt än framåt sedan de dominerats av europeisk kapitalism.

Jag tillhör inte dem som avfärdar all utveckling som ett (mänskligt) nollsummespel, t.ex att alla tekniska framsteg bara är framsteg för att de stjäl från någon annan. Visst är världen begränsad i ett globalt perspektiv, och visst finns det ett nollsummespel på den planetära skalan. Men det spelet handlar inte bara om människor. En stor del av välståndsökningen är att vi har tagit andra arters livsutrymme och att vi har omformat andra arter, t.ex. kor och vete, till att jobba bara för oss. Om vi i detta stora perspektiv har fått det "bättre" eller "sämre" är en svår fråga, och till slut är kanske svaret att de flesta människor har, materiellt sett, fått det bättre än de hade det tidigare, några har fått det extremt mycket bättre och några har fått det sämre. Samtidigt så har dessa processer skett med ett pris: vi har utarmat ekosystem, vi har förgiftat vår miljö och vi tar mer och mer av ej förnyelsebara resurser: Även om vi inte helt solklart gör dagens fattiga fattigare så gör vi definitivt våra barnbarn fattigare.

Det finns en rad liknande förhållanden som binder de fattiga till sin fattigdom. Jag försöker inte ge en alltför simpel förklaring, men det förefaller mig som att kombinationen kapitalism, fossila bränslen och industrialisering skapar fattigdom. Utan tvekan skapar det relativ fattigdom, och troligen också absolut fattigdom.

De rika tjänar pengar och de fattiga förlorar sina liv

Jag läste just intressant forskning publicerad av Världsbanken. Det handlar om effekterna av naturkatastrofer.

Assuming that capital productivity is higher in areas at risk from natural hazards (such as coastal zones or flood plains), this paper shows that rapid development in these areas—and the resulting increase in disaster losses—may be the consequence of a rational and well-informed trade-off between lower disaster losses and higher productivity.....These results also suggest that the overall risk — i.e. mean annual losses — can increase with time, and even faster than wealth, in spite of continuously improving protection. A consequence of these findings is that future increase in disaster losses might be difficult to avoid.....

Dvs att även om vi tar rationella beslut så kan de leda till riskabla och långsiktigt ohållbara situationer, Studien i sig talar inte om den minskande marginalnyttan av komplexa system, men jag tycker det finns med som en av förklaringarna till studiens resultat. Den visare också risken av att försöka "besegra" naturen. Ju högre dammar vi byggger, ju kraftigare blir flodvågen när de brister, och ju större blir skadorna.

All risks are not linked to rational choices, however. We showed that imperfect information and myopic expectations can amplify risk-taking behaviors. This effect can be reinforced by other sub-optimalities. In particular, some economic agents have little flexibility in their localization choices, like the poorest households who locate in informal settlements in developing-country cities.

Vad det här betyder i mer vardaglig svenska är. Närsynta förväntningar är en sällsynt dum omskrivning av "vinstintresse". Ja just det, samma vinstintresse som anses leda till ökat välstånd och rationella beslut, den så kallade "osynliga handen". Och att de är de fattiga som får bära kostnaderna, i det här fallet med sina liv, är ju precis som det är i verkligheten.

ladda ned rapporten