Matpusslet

Många människor ser kombinationen av fortsatt växande befolkning och en redan pressad jord och oroar sig för att vi kommer att få brist på mat. Att en miljard människor redan går hungriga till sängs och att spannmålspriserna har haft två kraftiga uppgångar 2008 och 2011/12 förstärker känslan av en nära förestående katastrof.

Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Och slutligen om vi kan producera mat på annat sätt än genom odling.
En liten sammanfattning. Det är möjligt att öka jordbruksarealerna rejält, särskilt i Afrika och i Latinamerika. Till och med i tätbefolkade Europa finns det en hel del outnyttjad åkermark och USA har stora arealer i träda. I Sverige har vi lagt igen mer än en miljon hektar betesmark och snart lika mycket åkermark. Men, och det är ett viktigt men, utökningen av åkerarealen sker till priset av ytterligare inkräktning på andra naturtyper.

Det är fullt möjligt att omvandla områden till rena jordbrukslandskap utan nästan någon vild natur, det ser vi i stora delar av kontinentala Europa, i Kina och Indiens bördiga floddalar. Kanske, kanske, kanske kan vi genom förbättrade metoder och mer naturnära jordbruk omvandla hela klotet till ett odlat landskap. Men helt oundvikligen skulle vi utrota ett mycket stort antal andra arter, och stora delar av den mänskliga kultur som är kopplad till denna natur. Vi skulle orsaka stora förändringar i livsviktiga cykler av kol, vatten, kväve, metan, fosfor. Vi vet genom växthuseffekten att effekten av sådana förändringar är svåra att förutse och kan få mycket långtgående konsekvenser.

De stora områden som fortfarande inte är uppodlade är jättelika buffertar som tar hand om en rad livsviktiga funktioner som vi behöver, så som vattenrening, nedbrytning av avfall, återskapande av naturresurser och biologisk mångfald. Om vi odlar upp mer behöver vi återskapa dessa funktioner inom det odlade landskapet. Det kan vara svårt, kostsamt och i många fall kanske ändå omöjligt. På global nivå är därför fortsatt uppodling inget bra alternativ.

Mer än tre fjärdedelar av den ökade tillgången av mat de senaste femtio åren har kommit från ett mer intensivt utnyttjande av arealerna genom högre skörd eller genom flera skördar per år (mycket viktigt i till exempel Kina). Ökad bevattning har varit en mycket viktig del av skördeökningarna, ökad användning av konstgödsel och förbättrade utsäden har också bidragit. Många, t.ex. Lester Brown, varnar för att det inte är möjligt att fortsätta öka skördarna. Min bedömning, som också är FAOs åsikt, är att högre skörd också framgent kommer vara mycket viktigt för att producera mer mat.

Det största problemet med skördeökningarna är att de har haft ett högt pris. Aralsjön och Kaspiska havet är skrämmande exempel på sjöar som bara pumpats ut till bevattning. Grundvattenytan faller snabbat i stora delar av världen. Konstgödsel leder till föroreningar av sjöar och hav, med algblomning och döda bottnar som följd. Nitrathalterna i grundvattnet stiger, och den biologiska mångfalden i odlingslandskapet förändras.

Problemen med bekämpningsmedel är mycket stora och Världsbanken som ju i stort inte precis är någon förespråkare för ekologiskt jordbruk, uppskattade 2008 att 350 000 människor dör årligen av användning av kemiska bekämpningsmedel. 41 miljoner anges lida av olika effekter av bekämpningsmedel, enligt The Guardian.

I den industrialiserade delen av världen är det inte sannolikt att vi kan -eller bör - driva upp skördarna högre, i stället bör vi söka att öka utrymmet för andra arter än vår mat i jordbrukslandskapet. Men i de delar av världen där de många nya människorna kommer födas finns mycket stora möjligheter att öka skördarna, som fortfarande är på den nivå de var här för hundrafemtio år sedan. Och det är fullt möjligt att göra det med ekologiskt riktiga metoder.

Om vi slösar mindre kommer vi ha mer kvar, det är nog rätt uppenbart för alla. Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till.

Utan tvekan så finns det en potential här, men jag tror inte att den är så stor som många tror. Det som slarvigt kallas ”svinn” har många olika komponenter. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat. I själva verket tror jag inte att det ”slängs” någon mat av de allra fattigaste, om den inte äts av någon gamling så äts den upp av kycklingar.

Svinndiskussionen närmar sig diskussionen om de sociala och ekonomiska faktorer som påverkar vem som är mätt och vem som är hungrig. På det stora hela så slänger man mat i de rika länderna för att den är för billig och för att demonstrera sitt överflöd. Det slängs exempelvis väldigt mycket exotiska frukter i affärerna, och de kan betraktas som dekorationer, och restauranterna serverar portioner som är för stora. Om vi skulle få brist på mat i Sverige är det ingen tvekan om att vi kommer sluta slösa på det sättet.

Att diskutera förändrade matvanor är den del av matekvationen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Men tyvärr diskuteras frågan väldigt endimensionellt. Vissa diskuterare den utifrån en i huvudsak etisk utgångspunkt i om det är rätt att döda djur, andra utifrån en eller annan kostlära, ytterligare andra utifrån effekterna på klimatet.

När jag hör vissa inlägg i den debatten kommer jag att tänka på ett barn som sitter och skriker på en restaurant i Thailand och vill ha köttbullar trots att inga sådana finns att få. Vad vi äter är faktiskt i ganska liten utsträckning ett uttryck för vad vi vill ha utan mer ett uttryck för vad som går att producera (på ett billigt sätt).

Jordbruket är ett system som bygger på samverkan mellan många olika delar. Hur man bedriver jordbruk bestämmer vad man kan få ut av det, och i vilka proportioner olika typer av livsmedel kommer produceras. Lika lite som vi ser – eller vill se – några älgar på Afrikas savann, så kan vi förändra de platsgivna förhållanden som bestämmer hur jordbruket bedrivs och därigenom hur vår kost behöver utformas.

För en mer utvecklad diskussion om det laddade köttet är det lika bra du läser hela det här inlägget. Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är mycket resurskrävande.

När man diskuterar kosten i sammanband med att försörja befolkningen med mat så borde man fokusera på protein, fett och kalorier. Att jämföra ett kg växthusgurka, ett kg potatis, ett kg soja och ett kg ost som livsmedel – eller för deras effekt på klimatet – är en tämligen meningslös exercis.

Jag besökte företaget Grodan för ett år sedan. De tillverkar de stenullsmattor som växthusodlare använder för odling av tomat och gurka. De talade om hur deras produkter kan bidra till att föda en växande befolkning. När jag frågade om de kunde ge mig ett exempel på att riktig mat, dvs sådant som spelar någon roll för vår livsmedelsförsörjning som spannmål, potatis, bönor odlades i stenull blev det i det närmaste förolämpade. Nya högteknologiska metoder att producera mat förespråkas främst av två grupper, företag som har en produkt som de vill sälja eller forskare som vill få anslag för nya forskningsprojekt.

Det finns gott om idéer om hur vi skall producera på andra sätt än genom jordbruk. Det som tilldrar sig mest intresse i media, som syntetiska hamburgare eller höghushodlingar, är i mitt tycke oftast de minst intressanta lösningarna.

Det oglamorösa (och troligen inte helt nyttiga) spannmålet, rotfrukter och oljeväxter i kombination med betande djur, kommer också i fortsättningen vara stommen den globala livsmedelsförsörjningen. Spannmål är lika viktigt oavsett om den äts i form av gröt, bröd, pasta eller hela korn, eller om den omvandlas till gris. Den räcker självklart längre om den inte tar vägen genom grisen. Vi kan utnyttja vild mat av olika slag mycket bättre.

Fiskodling kommer säker öka, men den är i dagens läge antingen byggd på rovfiske i havet eller på spannmål, och på så sätt skiljer den sig inte särskilt mycket från kycklingproduktion. Trots allt så finns det lika mycket eller mer biomassa i haven som på land, men vi får bara en bråkdel av vår mat därifrån. Odling av alger, musslor och andra enklare organismer skulle kunna innebära kraftigt ökad matproduktion. Hittills har dock fiske och valfångst (de är ju en form av biologiska trålar) varit de mest effektiva sätten att skörda alger på.

******

I föda världen diskussionerna är våra antagande om den framtida befolkningens storlek självklart mycket viktiga. Allt talar för att vi kommer landa på någonstans mellan nio och tio miljarder människor om fyrtio-femtio år. Mycket talar för att vi når en stabilisering där.

Föda-världen-diskussionen har en fysisk och biologisk dimension men ofta tappar man bort den sociala och ekonomiska dimensionen. Den som har makt eller pengar har alltid kunnat äta sig mätt. Att en miljard går hungriga till sängs idag är inte ett resultat av att det produceras för lite mat. I själva verket producerar vi mat för både den och flera till miljarder, de kan bara inte köpa maten. Svaret på rubrikens fråga - kommer mina barnbarn vara hungriga - har därför inte mycket att göra med om det kommer produceras tillräckligt med mat, utan vem som kommer få äta den.