Den stora ätstörningen på Bokmässan

Jag hade möjlighet att prata fem gånger om min senaste bok på Bokmässan i Göteborg, det var roligt - men svårt - att försöka plocka fram det viktigaste i en bok på 400 sidor. Du kan se ett av framträdandena på Internationella torget här.



Boken ges ut av Ordfront förlag och finns att köpa i bokhandeln och på nätet.

Om du vill vara bland de första att läsa den, och få den signerad så får du komma till Sunnansjö Gård och evenemanget Mat & Människor 25 september.

Den ruttna avokadon

I en artikel i the Guardian kan man  läsa att odlingen av avokado orsakar avskogning, använder kopiösa mängder vatten (värre än de beryktade mandlarna) och bekämpningsmedel. Som grädde på moset får vi veta att handeln kontrolleras av knark-karteller. Det är mycket möjligt att det som skrivs i artikeln är korrekt.

Men visar inte alla dessa larm om grödor att det är hur man odlar och hur vårt globala livsmedelssystem fungerar som är roten till problemet och inte grödan eller djuren, oavsett om vi pratar mandlar, cashewnötter, torsk, kor, soja, avokado, gummi, bomull eller oljepalm?Jag utvecklade det resonemanget i artikeln: Titta bortom gårdsgrinden - del II.  Och i boken Den stora ätstörningen som kommer ut i dagarna.

Den stora ätstörningen: Maten, makten, miljön

De flesta människor i den industrialiserade och urbaniserade världen äter nästan ingenting som produceras i deras närhet och ännu mindre av någon de känner. Konsumtionen har ingen direkt koppling till det lokala jordbruket och livsmedelsindustrin är organiserad på samma sätt som annan modern industri, där komponenterna levereras från hela jordklotet för att sättas ihop till en Findus pizza, en McDonald's hamburgare eller en GB-glass. 

Under större delen av mänsklighetens utveckling har folk ätit det som har funnits tillgängligt lokalt och vilka metoder för livsmedelsförädling som har använts har i sin tur påverkats av lokala förhållanden. Tillgången på bränsle och fett har också påverkat vilken typ av matlagning som dominerat. På så sätt har folks matvanor varit ekologiskt anpassade och någorlunda i samklang med jordbruket och naturen där de bott. 

Men numera formas våra matvanor av ekonomin snarare än av ekologin. Det moderna livsmedelssystemet rör sig på samma gång mot enformighet och mångfald. Samtidigt som globaliseringen ger många människor tillgång till fler sorters mat än tidigare, minskar skillnaderna mellan vad folk äter i olika delar av världen. Vi får höra att det är våra val som konsumenter som styr hur livsmedelsproduktionen ser ut, men innan vi kan välja har de viktigaste valen redan gjorts av de olika aktörerna i livsmedelskedjan. Mångfalden i hyllorna är illusorisk; vi duperas lätt av de starka färgerna och fina bilderna i annonser och på förpackningar. De flesta varor produceras av en handfull företag av ett fåtal råvaror – främst palmolja, vete, soja, majs och socker - som köps från några få geografiska områden. 

Jordbruket drivs på ett sätt som överskrider flera gränser för en hållbar utveckling. Användning av kväve- och fosforgödsel har rubbat viktiga balanser i biosfären. Vårt livsmedelssystem orsakar runt en tredjedel av de mänskliga växthusgasutsläppen och jordbruket är den viktigaste orsaken till förlusten av biologisk mångfald. Uttaget av vatten överskrider i många delar av världen det som årligen återskapas. Bekämpningsmedel orsakar stor förlust av biologisk mångfald och hundratusentals dödsfall bland bönder och lantarbetare — ingen vet hur de påverkar vår hälsa i stort. 

Mat är billig, för billig, därför att vi låter någon annan – naturen, djuren, andra människor, kommande generationer, skattebetalare – betala för klimatförändringar, för förlust av biologisk mångfald, för djurens lidande, för övergödning, för nitrat och bekämpningsmedel i våra grundvatten eller till och med för förlust av både vatten och jord. Utrotningen av arter och växthusgasutsläpp är inte inkluderat i priset på kycklingbröstet eller fläskkotletten. Och så länge det inte är det, så är det mer lönsamt för bonden att använda stora mängder konstgödsel än att odla ekologiskt. 

Diskussionerna om mat och jordbruk handlar ofta om de tekniska aspekterna, som användning av genmodifierade organismer och konstgödsel och dess fördelar eller nackdelar. Eller så debatteras miljö och hälsoeffekter av vår kost och vilka val konsumenterna skall göra. Men dessa diskussioner missar oftast att vårt livsmedelssystem är ett socioekonomiskt system och behöver ses och förstås som ett sådant.  

Tre starka drivkrafter — megatrender — har format vårt livsmedelssystem under de senaste århundradena:

1) Kommersialiseringen av hela livsmedelssystemet.

2) Användningen av fossil energi och tillämpad teknik, i form av maskiner eller konstgödsel, för att ersätta levande arbete och processer.

3) Befolkningsökning och urbanisering.

Dessa tre megatrender är ömsesidigt förstärkande; på egen hand skulle ingen av dem resultera i de förändringar som vi kan se i dag. Mekaniseringen av jordbruket har lett till att andelen av befolkningen som arbetar i jordbruket har kunnat minska kraftigt och frigjorts för jobb i industri och service. Detta har i sin tur skapat behov av ett storskaligt och flexibelt matdistributionssystem i form av en marknad. Konkurrensen på marknaden driver i sin tur bönderna att ständigt rationalisera och specialisera sig. Och hela systemet drivs av fossila bränslen. 

Marknaden har blivit dirigenten för hela livsmedelssystemet från jord till bord. Men kommersialiseringen av jordbruket får oss att se marken, vattnet och naturen som privat egendom och livet, växterna och djuren som handelsvaror. Marknadssignalerna tar inte hänsyn till ekosystemens hälsa, till arter som hotas av utrotning, till föroreningar eller växthusgasutsläpp. Inte heller till känslorna hos de djur som lider i vår tjänst. 

Jordbruket dominerar mer än hälften av jordytan och en ännu större del av den biologiska primärproduktionen. Hur vi odlar har därför en avgörande påverkan på planetens ekosystem. De mänskliga jordbrukssystemen måste ses som planetära ekosystem. Det finns emellertid inget skäl att tro att marknader är bra instrument för att reglera vårt förhållande till rosen, örnen eller vattnet i oceanen eller planetens klimat. Den globala marknaden har inte ens lyckats med den mest primära uppgiften att förse alla med mat. Trots ett överflöd av mat och jordbruksprodukter går närmare en miljard människor hungriga till sängs medan lika många äter alldeles för mycket. 

Först om vi ser på naturen och jordbruket som kollektiva nyttigheter kan ekosystemtjänster och matproduktion hanteras och balanseras inom samma ramar. Det låter kanske revolutionärt, men även idag har vi insett att många sidor av maten och jordbruket inte kan lämnas åt marknaden att bestämma över. Regleringar och jordbruksstöd kan ofta ifrågasättas, ändå finns de där av en orsak; för att den fria marknaden inte fungerar. Eller rättare sagt, den fungerar som den skall, men vi gillar inte resultaten.

—

I Den stora ätstörningen diskuterar jag också framtiden och alternativen. Vi behöver tänka på mat som en rättighet och som en social och kulturell uttrycksform snarare än som varor, och vi behöver se jordbruk som ett sätt att sköta det mänskliga landskapet och slutligen hela planeten. Vi behöver skapa nya relationer i livsmedelssystemet —baserade på att mat och jordbruk är gemensamma angelägenheter. 

Politisk aktion av många slag behövs. Det handlar om att begränsa skadan av det nuvarande systemet, som till exempel att förbjuda kemiska bekämpningsmedel eller begränsa handeln. Det handlar också om att stödja utvecklingen av alternativ. Det kan vara att omfördela forskningsmedel från industrijordbruk till ett regenerativt (återskapande) jordbruk, att revidera skattesystemet för att locka fler människor att arbeta med jordbruk eller att stödja nya former av ekonomiska relationer och institutioner. 

Det finns goda möjligheter att producera mer och bättre mat med ekologiskt jordbruk och en mer hantverksmässig livsmedelsförädling. Men det kommer också att kräva att fler människor deltar i matproduktionen samt att produktion och konsumtion anpassas till de lokala förhållandena. Detta påverkar i sin tur hur många människor som kan producera bilar och iPhones eller servera oss kaffe. I det stora hela tror jag ändå att en sådan förändring är bra för samhället, kulturen och naturen. 

Brist på viktiga resurser kommer på sikt att avgöra våra val, men det blir enklare om vi stoppar exploateringen av naturen och bygger ett återskapande livsmedelssystem nu, innan vi behöver bekymra oss om ifall vi kommer att få någon mat alls innan vi går till sängs. 

Den stora ätstörningen ges ut av Ordfront och kan köpas i välsorterade bokhandlar eller på nätet, t.ex. av Bokus eller Adlibris.

Små nyheter betyder så mycket

Ibland kan några små nyheter tillsammans ge en väldigt bra bild av stora utvecklingsskeden.

• Slakteriföretaget Hälsingestintan utvecklar en ny affärsmodell där företaget äger djuren och bönderna sköter om dem.
• -Att vara många bönder är inget självändamål, säger Lantmännens ordförande.
• Traktortillverkaren Case IH visar upp en förarlös traktor.

Tre små lantbruksnyheter rapporterade av Atl 2 september. Dessa tre små nyheter belyser dock mycket väl den svindlanden snabba omvandling av lantbruks och livsmedelsproduktionen som pågår.  År 1932 fanns det över 400 000 jordbruksföretag i Sverige. Av dessa hade 398 000 kor, 376 000 höns och 321 000 grisar. Nästan alla gårdar hade således någon ko, några höns och någon gris samt en häst som dragdjur. Varje gård odlade också ett flertal grödor. Åttiotvå år senare, 2014, fanns det 67 000 gårdar varav endast 4 394 hade mjölkkor 4 600 hade höns eller kycklingar och 1 282 hade svin. Specialiseringen har också ökat inom växtodlingen så att varje gård odlar färre grödor än tidigare, trots att gårdarna blivit mycket större. 

Det är i det perspektivet vi kan förstå de tre nyheterna. Lantmännens ordförande, Bengt-Olov Gunnarsson, säger att de, och bönderna, måste vara internationellt konkurrenskraftiga och då måste strukturomvandlingen fortsätta. Förarlösa traktorer, även om de säkert har något årtionde till innan de blir vanliga, kommer precis som mjölkningsrobotar att både vara ett svar på ytterligare strukturrationalisering och samtidigt driva på den. Från att ha varit en av de mest arbetsintensiva sysslorna har jordbruket på kort tid gjorts sig av med de flesta händer och armarna och ersatt dem med kapitalkrävande maskiner och inköpt konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Och här kommer Hälsningestintans nya affärsmodell in. Genom att företaget skall äga djuren behöver bonden inte ha så mycket kapital. Till saken hör att företaget med det fäbodklingande namnet justfått ett stort kapitaltillskott från bland annat Antonia Ax:son Johnson, familjen Wallenberg, och familjen Jonas af Jochnick. Denna affärsmodell har numera tagit över så gott som hela kycklingproduktionen i USA och är en mall för andra branscher.

*

Vi tutas i att det är konsumentens val som styr livsmedelsmarknaden, medan det i själva verket är priskonkurrensen mellan bönder och företag, understödd av fossila bränslen, konstgödsel och maskiner samt kapitalavkastning som är det som formar vad som produceras och hur det produceras. Fortfarande spelar också politiken en rätt stor roll för jordbrukets utformning, men EU:s jordbrukspolitik saknar, precis som den svenska, en bärkraftig vision, utan handlar mest om att fortsätta marschen mot marknadsanpassning, där statliga stöd får mildra effekterna.

Som Lantmännens ordförande träffande säger i intervjun är det helt och hållet en politisk fråga hur många bönder vi skall ha. På samma sätt är den ökande sårbarheten i livsmedelsförsörjningen en politisk fråga, men Sverige har ingen politik för det. Det finns heller ingen politik för hur jordbruket skall fylla sin mycket viktiga funktion att förvalta stora delar av landskapet, och då pratar jag inte bara om bevarande av vackra hagmarker utan jordbrukets roll för klimat, vatten, biologisk mångfald.

På lokal nivå har flera kommuner och regioner insett jordbrukets viktiga roller. Lokal upphandling, kommunala kor, stadsodlingar, betesprojekt är några av exemplen. Många enskilda engagerar sig både som konsumenter och som medborgare för bevarande av jordbrukslandskapet, djurvälfärd och ekologiskt jordbruk. Stockholm län utreder nu hur man kan förstärka sin krisberedskap och självförsörjning. Men det behövs mycket mer och kraftigare tag på alla nivåer.

Leve det nya matupproret

Det pågår ett matuppror där alltfler människor söker nya vägar för att äta bra mat. Gårdsbutiker, andelsjordbruk, stadsodling och småskaligt mathantverk är några exempel på företeelser som växer. Regeringen verkar dock vilja fortsätta med en matpolitik som stöder en helt motsatt utveckling, skriver debattörerna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.

En växande skara människor väljer att handla mat direkt från bonden eller den lilla mathantverkaren och det finns nu cirka 1 200 gårdsbutiker i Sverige. Även andra typer av direktförsäljning till konsument sprider sig snabbt. Mest långt­gående är andelsjordbruk, där konsumenter och jordbrukare går samman för att odla eller föda upp sin egen mat tillsammans. I de populära stadsodlingarna väljer man att smälta samman rollerna som producent och konsument. Under de senaste åren har det startats en rad nya småskaliga mejerier, charkuterier, bryggerier och bagerier. Försäljningen av ekologisk mat fortsätter öka och uppgår nu till drygt 7 procent av den totala livsmedelsförsäljningen. Intres­set för maten tar sig också uttryck i att folk avstår från livsmedel med tillsatser eller annat de anser vara onyttigt och vegetarisk mat ökar motiverad av etik, hälsa och miljöhänsyn.Även inom den offentliga sektorn pågår en stor förändring. Staten, landsting och kommuner har satt mål för att köpa in viss andel ekologisk mat. Den tidigare utvecklingen av centrallagad portionsmat för skolor och vårdinrättningar håller stegvis på att vridas tillbaka. Kreativiteten flödar för att hitta sätt att runda upphandlingsregler för att kunna köpa in lokal mat. Vissa kommuner startar också egna jordbruk för landskapsvård och för att få fram lokal mat av god kvalitet. Allt detta är på ett eller annat sätt ett uttryck för en önskan om en annan mat och ett annat jordbruk.

 Utvecklingen drivs främst av de olika människor som antingen bygger upp dessa olika alternativ eller frågar efter dem. Men det är inte främst konsumenterna som bestämmer hur jordbruket bedrivs och hur maten produceras. Det är inte konsumenterna som har bett bönderna att använda konstgödsel, ­kemiska bekämpningsmedel eller bygga kyckling­stallar för hundratusentals djur. Ett fåtal stora livsmedelsföretag, snabbmats- och affärskedjor har ett gemensamt intresse att styra konsumtionen till ­industriellt bearbetade produkter i logistikoptimerade färgglada fyrkanter, i stället för råvaror som vi lagar hemma.

Det är främst industrin, politiken och den ständigt ökande konkurrensen som bestämmer vilken teknik och produktionssätt som jordbrukarna kommer att använda. Det har lett till att antalet mjölkgårdar nu är en hundradel så många som för åttiofem år sedan, att landskapet växer igen, att kväve och fosfor övergöder vattendrag och att många växter, insekter och fåglar minskar starkt. Den kraftigt minskande bio­logiska mångfalden leder samtidigt till en mindre gastronomisk mångfald, där allt färre djurraser och växtsorter står för huvuddelen av maten. Sårbarheten i livsmedelssystemet är mycket stor och vi saknar helt krisberedskap på livsmedelsområdet.
Konsumentmakten fungerar som en bekväm ursäkt för politikerna att inte fatta beslut. Av någon anledning anses det inte viktigt vilken mat vi äter, hur våra djur och vår planet sköts om, hur landskapet formas och vilket jordbruk som bedrivs.

Inom kort ska regeringen presentera sin nationella livsmedelsstrategi, den politik som ska forma vårt jordbruk och vår mat under de kommande åren. Mycket tyder på att regeringen kommer att fortsätta i tidigare politiska hjulspår och betona internationell konkurrenskraft och fortsatt strukturomvandling med allt färre och större gårdar med ensidigare produktion. Regeringen verkar inte inse att den förda politiken leder till en matproduktion som många människor inte vill ha.
Matupproret pågår till stor del utanför de etablerade kanalerna, utanför Coop, Icas, Axfoods köplador, utanför Findus, Dafgårds och Arlas fabriker. Men landsbygdsminister Sven-Erik Bucht verkar främst ta intryck av aktörerna inom livsmedelskedjan. Lantbrukets största intresseorganisation, LRF, vill helst ta bort alla regler för miljö och djurskydd som går utöver EU-nivån. Livsmedelsföretagens vd Marie Söderqvist anser att miljöfrågorna inte har i livs­medels­strategin att göra och sade i februari: ”Inget ont om att värna om djur och natur men det har ­ganska lite att göra med hur man ska utveckla en livskraftig livsmedelsindustri i det här landet.”
I stället borde strategin bejaka det nya matupproret och ge det ett kraftfullt politiskt stöd. Framtiden för det svenska jordbruket och maten finns i att producera god, säker och etisk mat, skydda miljön, vårda matjord, vatten och landskap och se till att de som arbetar har bra arbetsförhållanden.

Debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet  8 september