Vill vi ha det globala snabbköpet?

Nu är jordbrukets lönsamhet på tapeten igen. Negativa nyheter, något vi har blivit ganska vana vid.
Jordbruket misslyckas både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Arton procent av den värdefulla ängsmarken har försvunnit på 10 år, bara som ett exempel. 

Paul Christensson, ordförande för LRF Väst, anser att Sverige tappar konkurrenskraft och jobb till utlandet. - En stor orsak är ju att vi tagit på oss, ibland välgrundade, kostnader med djurskydd och miljöskydd som de andra utanför oss inte har, säger han till Ekot i SR, också rapporterat i SvD.


Visst kan det spela en viss roll, men jordbrukets företrädare överdriver ofta betydelsen av särregler, och  man talar aldrig om de regler som ger svenska bönder en fördel jämfört med många andra bönder. EUs jordbrukspolitik stöder t.ex. jordbruket mycket mer än vad t.ex. Thailand, Brasilien och Nya Zealand gör. Och i jämförelse med de afrikanska småbönder jag jobbar med framstår de svenska leva i en drömvärld. Vem betalar deras pension? Vem ser till att de har vägar som de kan använda för att sälja sina produkter? Likväl så skall de konkurrera med våra bönder på samma globala marknad.


Det är fel att skylla det på illojal konkurrens och hårdare regler. Men det är också fel att skylla det på bönderna, och tro att de skall jobba ännu hårdare och att de skall fortsätta springa snabbare i det ekonomiska ekorrhjulet.
Det vore bäst om jordbrukets företrädare, samhällsdebattörer och politikerna erkände att situationen är ett resultat av att marknaden fungerar som den skall. Precis som jordbruket i delar av Sverige redan slagits ut av konkurrens från mer effektiva gårdar på slätten och i Skåne, så kommer många fler svenska bönder slås ut av effektivare producenter i andra områden. 

Specialiseringen och storleksrationaliseringarna kommer att fortsätta.  Låt mig upprepa: Det är så en marknad skall fungera. Vilket Uppsala Nya Tidning konstaterar i klippet här bredvid. Jag är helt överens med UNT om hur en fri marknad fungerar.


Men sedan delar jag inte alls slutsatsen: att vi kan asfaltera åkermarken.

Min slutsats är att den fria marknaden inte ger oss det resultat vi vill ha och att vi därför skall ifrågasätta dess överhöghet. Så länge jordbrukets företrädare själva och de få politiker som bryr sig om jordbruket inte vågar ifrågasätta marknadens diktatur så kommer inget väsentligt att förändras i det svenska jordbruket. Och det gäller förstås också oss alla. Vi kan inte plocka russinen ur den fria marknadskakan och tro att vi kan få allt det som är bra, utan att få allt det andra på köpet. Vi kanske måste ställa oss frågan om vi vill ha det globala snabbköpet?

Jag har beskrivit hur den obegränsade konkurrensen fungerar rätt väl i inlägget Obegränsad konkurrens inte hållbar, vilket bla publicerades på SvD och i en engelsk version av en mängd webplatser. Why competition is unsustainable.

Läs också:
Ökad konkurrenskraft är inte svaret Öppna kylskåpet
Mat och jordbrukspolitik - NU

Frihandelslogiken haltar i jordbruksutvecklingen

Det råder nästan totalt konsensus i vårt land om frihandelns välsignelse. En vän till mig sa en gång, att när det råder konsensus betyder det att folk inte har förstått.

Jag grubblar mycket över utvecklingsfrågor, över effekterna på marknaden på våra liv, och inte minst på livet för våra sämre lottade systrar och bröder i andra länder, och då särskilt inom jordbruket. Enligt svensk utvecklingsideologi så skall de fattiga jordbrukarna driva jordbruk i  konkurrens på världsmarknaden och de skall på något sätt odla sig ur fattigdomen, generera överskott som kan investeras osv. 

Men det jag ser "på fält" är att inga fattiga bönder klarar av att odla sig ur fattigdomen med att odla stapelgrödor (majs, vete, ris, potatis, kassava osv) dvs den mat som håller igång mänskligheten. Ett mindre antal fattiga bönder kan odla sig ur fattigdom genom att satsa på någon specialgröda, eller på ekologiskt eller någon annan form av nisch. Men de kommer vara en mycket liten del av bönderna, och de kommer alltid vara under hotet att ny teknik kommer slå ut dem. De är också nästan alltid bönder som redan från början hade det bättre ställt (läs några inlägg här,Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom,Is commercialized farming the cure for smallholders' ills?)

I själva verket erbjuder inte den fria världshandeln någon bra utvecklingsmöjlighet för dessa jordbrukare - som jordbrukare. Och det beror inte i första hand på att de rika länderna dumpar sitt överskott på de fattiga länderna (vilket vi gör och det är helt fel), utan det beror i första hand på de enorma energiresurser som rika bönder har till sitt förfogande. De har använts för att ersätta mänskligt arbete med traktorer och skördetröskor. År 1850 tog det 250 arbetstimmar att skörda och tröska 1 ton korn i Sverige, år 2000 tar det 5 minuter. Ett annat sätt energiresurserna används på är till konstgödsel. Den ökar skörden kraftigt och gör samtidigt att bonden kan specialisera mer (då ingen växtföljd behövs) och kan då på så sätt använda maskiner ännu mer effektivt.

Ett oljefat med 159 liter olja (det vi kallar för oljefat är större än det universella oljefatet) kostar 700 kronor. Den måste rafineras, transporteras osv för att kunna användas, så låt oss ta ett saltat dieselpris vid macken: 2500 kronor. Energin i den motsvarar 25 000 arbetstimmar mänskligt arbete (om du är intresserad av detaljerna så får du köpa min bok Trädgården Jorden) eller cirka 14 årsarbeten. Tio öre timmen är kostnaden för dessa oljearbetstimmar. Men det kostar ju en massa att ha maskiner för att använda oljan, så säg 1 krona timme instället - 10 gånger mer. Det är ganska exakt den "timersättning" som den fattigaste miljarden människor lever på. Det är ingen tillfällighet utan en helt logisk följd av att de konkurrerar på marknaden - deras muskler mot vår diesel och traktorer.

Och det värsta är att den fria marknaden leder till att de får det sämre, i alla fall i rollen som jordbrukare (de kan få billigt penicillin och mobiltelefoner i stället). 

Användandet av fossila bränslen har pressat ner priserna på jordbruksprodukter så att de är mycket billigare än tidigare. Men för den som inte har tillgång till dessa resurser är arbetsinsatsen och skörden ungefär som den var för 100 år sedan. Om priserna sjunkit till hälften så inser man snabbt att de faktiskt blivit rejält mycket fattigare.

Man inser också att det är en oerhörd fördel att göra den här omvandlingen först. De som först ersätter mänsligt arbete med olja får en oerhörd konkurrensfördel. Och för den som inte ligger i fronten, blir omvandlingen mer och mer omöjlig i takt med att priserna sjunker. De får inget som helst överskott att investera. Man har inte ens råd att ha dragdjur utan får exploatera familjen mer och mer. Frågan är om man inte skall se den stora barnaskaran i landsbygdsfamiljerna som just en effekt av denna konkurrens? Det gäller ju att få mer arbetskraft.


Frihandelsförespråkarna kan ju nu säga att, ja men då får de väl sluta driva jordbruk och flytta in till städerna i stället. Det är möjligt (fast jag är inte särskilt övertygad), mitt inlägg handlar om det förljugna i att frihandelns skulle vara bra för de fattiga ländernas jordbrukssektorer. Att många av de fattigaste länderna har förvandlats till nettoimportörer av mat är ett tydligt tecken på att det inte fungerar.

Tillväxten avmysifierad - och naken

Ju mer produktiviteten ökar desto mindre betydelsefull blir en sektor – för vår ekonomi. Förädlingsvärdet, bidraget till BNP, blir högre i branscher med hög arbetsandel – dvs. tjänstesektorn medan förädlingsvärdet i tillverkningsindustri och jordbruk ständigt minskar, trots ökad produktion och kraftigt ökad produktivitet. Från 1993 till 2010 sjönk t.ex. jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. På samma sätt så har kostnaden för den offentliga sektorn – och därigenom dess bidrag till BNP - fördubblas på trettio år, medan volymen arbete som utförts varit i stort sett konstant.

Med denna typ av resonemang om faktiska resurser som arbete, mark och maskiner och inte med abstrakta ekonomiska formler lyckas Mikael Malmaeus med boken Tillväxt till varje pris (Notis förlag) på ett begripligt sätt förklara vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten.

Vi har inte femton kylskåp hemma, däremot är de kylskåp vi har idag mycket större, drar mindre ström per kg vara och har automatisk avfrostning – stora framsteg jämfört med femtiotalets kylskåp. Representerar det ekonomisk tillväxt? Troligen inte. Hur är det möjligt? Är det inte vår konsumtion och den tekniska utvecklingen som driver tillväxten, pådrivet av spekulanternas krav på ökad avkastning? Nja, enligt Mikael Malmaeus har vi fått mycket om bakfoten vad gäller tillväxt.

Malmaeus, uppsalabo som studerat nationalekonomi och miljöanalys, påtalar att den ekonomiska tillväxten förefaller vara det övergripande målet för politiken, vi har ett Tillväxtverk och ett institut för tillväxtanalys. Den finns till och med inskriven i den viktiga Plan- och bygglagen som ett mål för bebyggelsen i vårt land. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Byggt just på detta förhållande vederlägger Malmaeus bestämt det vanliga påståendet att den ekonomiska tillväxten kan minska miljöförstöringen. Hur skulle man kunna minska miljöförstöringen genom att förbruka mer resurser? Självklart finns det mer eller mindre miljöskadlig verksamhet, men all produktion som inte är ren tjänsteproduktion (dvs en massör utan olja och massagesalong, eller en helare i skogen) använder naturresurser. Och de som köper de tjänsterna behöver resurskrävande intäkter för att kunna köpa dem.

Hur den svenska ekonomin egentligen ser ut, och framför allt hur förhållandet mellan arbete och kapital har ändrats i olika sektorer beskrivs på ett mycket begripligt sätt. Det är tråkigt att bokens diagram är i gråskala då det ofta är ansträngande att följa de många intressanta graferna. Några av de insikter som boken levererar är:
Omkring 1950 stod varuproduktionen för femtio procent av BNP men den utgör idag mindre än tjugofem procent. Att en sektor som jordbruket har minskat sitt bidrag till BNP betyder inte att produktionen har minskat utan det är förädlingsvärdet som minskat – jordbruket av idag köper ju in stora mängder insatsmedel som konstgödsel och diesel. Överhuvudtaget reflekteras inte volymökningar som en ökning av BNP. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period.

För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116 procent. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska. Något samband mellan tillväxt och resurser till välfärd verkar inte existera. Tillväxten har varit nästan 100 procent sedan 1980, medan resurserna till välfärden knappt ökat alls. ”det växer inte upp fler lärare eller läkare ur den ekonomiska myllan hur mycket kapital som än ackumuleras.” Malmaeus funderar på om det i stället skulle kunna vara tvärtom: ”har vi verkligen råd med en så stor industri när det saknas resurser i skolan?”

Men spelar inte spekulationen och skuldbergen någon roll i tillväxtraseriet? Boken klarlägger att det finansiella kapitalet, pengarna, aktierna, obligationerna och alla de andra instrumenten egentligen inte skapar något välstånd – eller någon tillväxt i sig. Att värdet på din bostadsrätt fyrdubblats på 10 år skapar ingen ökad BNP. Om du säljer den har du förvisso tjänat en hacka, men den som köper får ju betala ett motsvarande överpris. Bidraget till BNP är bara mäklarens arvode. Att handeln på aktiebörsen är av samma storlek som BNP betyder inte att vi har tillväxt – det är bara den ersättning som fondmäklare och börsen tar för kalaset som utgör förädlingsvärdet. Den stora expansionen av finansiella transaktioner och spekulation är snarast ett tecken på att det inte finns något annat mer lönsamt ställe att investera kapitalet i. Kanske expansionen signalerar slutet på tillväxten?

Bland de tillväxtkritiska finns det en utpräglad kritik och misstänksamhet mot penningsystemet, inte minst det faktum att banker numera tillåts skapa pengar – i form av lån – ur tunna luften. Men även om det kan tyckas som att man på så sätt skapar skulder och driver på ekonomins expansion så handlar det bara om att samma siffra förs in på skuld och tillgångssidorna. Det är inte skapandet av pengar som driver på tillväxten, men den ojämna fördelningen av tillgångar gör det säger Malmaeus.

Det är våra krav på mer och mer prylar som driver tillväxten, sägs det. Den privata konsumtionen har fyrdubblats, dvs. vuxit ungefär lika mycket som BNP. Nja, är det verkligen konsumtionen som driver? Om det vore så varför spenderar tillverkarna enorma summor på reklam. Var det du och jag som stod och skrek ”ge mig en iPad/en heliumfisk/en bakmaskin” på gatorna och företagare som lydigt började producera. När efterfrågan viker så är den normala reaktionen inte att dra ner på produktionen utan istället att stimulera efterfrågan. Är det i själva verket produktionen som driver konsumtionen, utbudet som skapar efterfrågan? Sådana frågeställningar håller uppe mitt intresse i Tillväxt till varje pris.

Någonstans i de konkreta resonemangen undrar jag om Malmaeus går för långt. Är inte flera av orsakssammanhangen är dubbelriktade eller ömsesidigt förstärkande? Om vi helt slutar konsumera så kommer ju produktionen kollapsa. Om inte det fanns ränta skulle inte den som lånar tvingas att öka sina inkomster för att betala räntan. Och även om inte finansiell spekulation tar resurser från den reala ekonomin i ett långsiktigt perspektiv, så undrar jag om de 56 procent av de spanska ungdomarna som nu är arbetslösa håller med. Det är ju i dessa dagar väldigt tydligt vilka enorma effekter spruckna spekulationsbubblor har. Men det är tecken på en bra bok att man får ställa sig sådana frågor.

En kortare version av denna var införd i Uppsala Nya Tidning 29 Maj

Vem tog alla pengarna?

Jag blir förbryllad av allt prat om skuldberg. Vissa får det att låta som om hela vår ekonomi står i skuld.


Och ja det gör den såklart. Vi står i skuld till kommande generationer och till planeten i stort pga av vårt helt oproportionella uttag av resurser. Och det är illa, mycket illa. Långt värre än statsskulden eller hushållens skuldsättning. 

Men det var nu inte det jag tänkte på utan på finansiella skulder. Förvisso har vi en ekonomi där bankerna skapar pengar ur tunna luften när de lånar ut, men trots allt så är det fortsatt så att om någon står i skuld så har någon annan en motsvarande fordran. Det är liksom definitionen av skuld. Att vara skyldig någon.

Så om vi nu har statsskulder och hushållens skuldsättning har vuxit kraftigt (en sanning med modifikation: den mest skuldsatta tiondelen av hushållen har nästan en halv miljon i skuld medan den rikaste tiondelen har en nettoförmögenhet på över sex miljoner. du kan kolla in det här: http://tradgardenjorden.blogspot.se/2012/12/vem-star-i-skuld.html,) vem har motsvarande fordringar? 


Ja, jag har inte alls möjlighet att reda ut det här i detalj, men på det stora hela så fördelar sig skulder och fordringar mellan och inom tre olika sfärer, staten (och annat offentligt), hushållen och företagen, och sedan kan de vara inom eller utom landet. I det sammanhanget tycker jag att det kan vara intressant att titta på företagen.

Den första grafen visar hur de amerikanska företagens likvida tillgångar har utvecklats på 60 år. De har likvida medel på 12,000,000,000,000 svenska kronor, 12 biljoner kronor. Som med de flesta saker är det trenden som är den intressanta, kraftigt stigande.

Sen tittar vi på det svenska företagen: Deras nettoförmögenhet har nästan fyrdubblats de senaste tio åren och motsvarar faktiskt 400 000 kronor per svensk, pensionär som baby. Det är mycket pengar, väldigt mycket.

Det faktum att någon (företagen) har mycket pengar är förvisso ingen ursäkt för att vare sig Svensson, Northland Resources eller Cypern skall vansköta sin ekonomi. Men man kommer inte ifrån att ganska mycket av det här är en situation skapad av politik och politiskt satta ekonomiska spelregler.



På Näringslivets Ekonomifakta skriver man:

"Hushållens skuldkvot, det vill säga hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, är för närvarande rekordhög. Att hushållen skuldsätter sig mer än tidigare kan bland annat förklaras av att Sverige efter nittiotalskrisen har ett mycket lägre ränteläge, en avreglerad finansmarknad och helt andra skatte- och subventionssystem än tidigare."

Det i sig är talande, dvs att mycket av det sk skuldberget är politiskt skapat. Jag tycker trots allt att den mening som kommer efter stycket ovan är mest talande:

 "Allt detta innebär att hushållen numera klarar av en högre skuldkvot än tidigare."

(min kursivering)

För övrigt har David Grebers utmärkta bok om skuld kommit ut på svenska nu. Läs om den på DN, Fria Tidningen, Arbetaren,  Flamman, HD

Att fixa problem eller att ta bort deras orsaker

Vi förleds att tro att vi kan "fixa" de enorma sociala och ekologiska problemen i stället för att angripa deras orsaker. Och i takt med att vi gör det så fastnar vi mer och mer i problemen och får svårare och svårare att ta oss ur dem. Precis som många gamla nu har så många olika mediciner att de blir sjuka av dem, så riskerar vår problemfokusering att döda patienten - oss själva.  

 Vilken typ är du? Så ställde jag frågan i ett inlägg häromsistens. Och jag gjorde en liten enkät som mina läsare fick fylla i. Trettiofyra svarade. Resultatet finner du nedan. Vad som döljer sig bakom frågorna förklaras i inlägget.

• Vi måste bygga alternativen här och nu  (82%)
• Vi måste ändra vår konsumtion  (79%)
• Vi måste ändra de politiska styrmedlen  (67%)
• Vi måste ändra det finansiella systemet  (67%)
• Vi måste ändra våra värderingar  (55%)
• Vi måsta avveckla kapitalismen  (41%)
• Vi måste ändra mätverktygen (35%)
• Inför direkt demokrati  (20%)
• Tekniken fixar det  (5%)
• Vadå problem?  (0%)
• Marknaden fixar det  (0%)

Som man kan se på svaren så är ni - mina läsare - knappast representativa för sveriges befolkning...Ni har helt klart probleminsikt.

För en vecka sedan pratade jag på ett välbesökt möte på ABF organiserat av Klimataktion. Diskussionen efter mitt föredrag belyste de här olika föreställningarna ganska bra. Det var ett tiotal smågrupper som diskuterade vilket område som var strategiskt viktigast och hur man skulle kunna förändra. Med tanke på nätverkets fokus - klimatet - så var det ju inte förvånande att de flesta grupper ansåg att just klimatet är den största utmaningen. De flesta av grupperna föreslog relativt konventionella åtgärder för att komma tillrätta med klimathotet. Olika typer av skatter på fossila bränslen och bidrag till solenergi och vindkraft. Några pekade på de stora sociala orättvisorna och föreslog reformer för att komma till rätta med problemen. Banksystem och finansiell spekulation pekades också ut som problem - tobinskatt som lösning. De allra flesta var inne på "Vi måste ändra de politiska styrmedlen" i listan ovan.

Den andra reflektionen från mitt föredrag är hur även många av de som inser att något är galet som vill att man skall kunna formulera budskap typ "tre saker jag skall göra när jag går härifrån" för att rädda klimatet. Det får inte vara för radikalt (dvs inte "vi måste aveckla kapitalismen") och det skall vara möjligt att gemnomföra snabbt. Jag har mycket svårt för den där tendensen att man skall förenkla frågor. Lika svårt har jag för att man skall "sälja in" budskap genom att få dem att låta positiva hela tiden. Som jag skrev i en bloggpost för ett tag sedan, Grön tillväxt, vilka värderingar förstärker en sådan slogan?

"Om vi vill sälja in miljöbudskapen till trendkänsliga modelejon, så skall vi tala deras språk. Men om vi gör det så understödjer vi samtidigt värderingar som långsiktigt motverkar det vi vill uppnå - därför att trendkänsligt mode i grund och botten inte går att förena med uthållig utveckling."

Vi människor är lata, vårt intellekt är lat som Daniel Kahneman skriver i sin bästsäljare "att tänka snabbt och långsamt". (jag recenserar den boken på engelska här). Det kostar faktiskt på att klura ut hur vi skall ta oss ur den skit vi hamnat i. Och det är inget som passar för onliners och soundbytes.

Effekt hade en intervju med Johan Hedrén vid Linköpings universitet som forskat på hur miljörörelsen bytte spår under åttio och nittiotalen. Från systemkritik till de små stegens politik och ett fokus på tekniska lösningar. Ersätt kärnkraft med sol och vind, bensinbilar med elbilar, giftjordbruk med ekologiskt osv. Slogans som Grön Tillväxt och Uthållig Utveckling är positiva budskap som ger en känsla av att alla kan vinna på en förändring, utan  att det kräver några radikala, samhällsomstörtande, förändringar. Det omfamnas därför också av större delarna av näringslivet. Johan Hedrén skriver i sin artikel Ekologi som kris, livsstil och estetik: den ekologiska retorikens ideologiska och utopiska energier.            

"En tydlig förskjutning av ekologins diskurser skedde under senare delen av 1980-talet, i och med att det politiskt administrativa systemet ihärdigt markerade den enskilda individens ansvar, och vikten av att välja en ekologisk livsstil. Därmed lades grunden till den alltjämt påtagliga, och kanske nu tilltagande, kommodifieringstendensen, där den politiska ekologins diskursiva fält smälts samman med kapitalismens logik, dvs en strävan efter ständigt ökande vinster och en därtill än så länge korresponderande, ökande varuproduktion."

Med en något enklare svenska betyder det här att vi invaggas i tron att vi styr världen genom vår konsumtrion och bara vi gör rätt val (köper KRAV, rättvisemärkt eller miljömärkt) så kommer vi lösa de stora miljöproblemen ("Vi måste ändra vår konsumtion" i alternativen ovan. Just det här att vi luras in i att använda det dominerande samhällets språk och värderingar gör att vi också söker lösningar på fel ställen.

Det är självklart fint och bra att göra bra val som konsument. Och det är också fint och bra att kräva koldioxidskatter för att minska utsläppen, eller progressiva skatter för att minska de absurda skillnaderna vi har i världen (men glöm inte bort att de globala skillnaderna - vilka är de riktigt allvarliga - inte försvinner för att vi har progressiva skatter i Sverige).

Men det här "problemorienterade" angreppssättet fungerar bara bra när problemen är begränsade. När hela systemet är korrupt, så leder det inte långt. Då är det viktigt att kunna gräva djupare och se var de egentliga orsakerna är till att världen ser ut som den gör.

• Varför äger 1 procent av jordens befolkning 45 procent av alla tillgångar och varför har halva jordens befolkning bara ynka en procent av alla tillgångar?
• Hur kan en generation av människor ha rätt att förbruka mer resurser än alla tidigare levande människor tillsammans har förbrukat?
• Hur kan en liten, liten del av jordens befolkning ha rätt att förslösa och förgifta våra gemensamma resurser?
• Hur kan vi ha ett system som belönar de som förbrukar mest resurser genom att ge dem ännu mer?

Det handlar om att få folk att inse hur djup krisen är och hur djupt orättfärdigt vårt samhälle är, inte att få dem att tro att det bara krävs lite justeringar av skatter så blir allt bra. I mitt tycke handlar det om att tydliggöra att den kapitalistiska marknadsekonomin inte kan vara uthållig eller rättvis. Det handlar också om att formulera visioner om hur ett annat samhälle skulle kunna se ut.  De två kan kompletteras med

• politiska och ekonomiska reformer som pekar åt samma håll   
• förändringar av värderingar och beteendemönster
• utvecklande av alternativa institutioner och organisationsformer som kan växa upp paralellt med det förhärskande systemet.  

Jag tror att allt detta tillsammans kan få en enorm kraft. 

Vilken typ är du?

Ja! rubriken är bara ett billigt sätt att dra läsare till min blogg. Sådana där självtester - på de mest udda områden - är ju populära. Så för att göra det lite roligare har jag en liten enkät i högerkanten. Svaren är anonyma, och du kan välja fler alternativ.

Man kan givetvis klassificera människors inställning till de stora utmaningar mänskligheten står inför på olika sätt, här är mitt försök. De kan i viss mån kombineras.

Det är inte så farligt
Förnekarna. Vadå problem? Läs t.ex. följande artikel av författarna till Hållbarhetsmyten
Hållbarhetsideologerna lever i en 1700-talsvärld

Okej, vi har lite problem, men vi klarar det bra utan klåfingrig politik
Lita till tekniska lösningar, forskning och utveckling.
Vi blir fler på jorden – men får det bättre (Johan Norberg)
Släpp marknadskrafterna lösa så ordnar det sig.
Till Världkapitalismens försvar (Johan Norberg)

Det är vi själva som är problemet
Förändra värderingar. Låt oss hitta ro och tillfredställelse i andlighet, oss själva och andra människor i stället för i konsumtion. Läs tex Köpstoppsbloggen
Förändra beteenden. Köp KRAV-märkt, miljömärkt, byt bilen mot cykel - eller i alla fall till en elbil eller biogasbil, köp andelar i vindkraftverk. Det finns hur många exempel som helst.

Det är våra verktyg som är problemet
Förändra mätverktygen. Inför andra mätverkyg än BNP för landet och inludera miljö och socialt ansvarstagande i företagens årsredovisingar och vinst. Läs t.ex.
Hållbar välfärd kan inte mätas med BNP
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)

Inför intelligenta styrmedel som miljöskatter, utsläppsrätter, riktade subventioner till bra ny teknik, minska ojämlikehet med skatter och bidrag. Läs t.ex
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)
Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande (Klas Eklund)

Radikala förändringar i det finansiella systemen
Förändra penning och finanssystemet t.ex.ändra hur pengar skapas, begränsingar i finansiella transaktioner. Statliga banker. Läs t.ex.
Den Blinda fläcken (Andreas Cervenka)
Förstatliga bankerna (Johan Ehrenberg)

Det är vårt politiska system som är problemet
Inför direkt demokrati av något slag.
Aktiv Demokrati

Det är grunderna för den kapitalistiska marknadsekonomin som är problemet. 
Förändra grundläggande smahällsstrukturer. På det ekonomiska området kan det betyda kraftiga begränsningar av rätten till privat ägande och företräde för gemensam förvaltning av resurser.
Du kan ju till exempel läsa vidare på den här bloggen och boken Trädgården Jorden eller den engelska versionen, Garden Earth, som är rätt kraftigt reviderad.  


Skapa en ny ordning parallelt med den existerande
Det går ut på att man bygger upp nya ekonomiska, sociala och politiska strukturer som direkta alternativ till det förhärskande systement. 

Vägen fram
Min åsikt är att vi behöver kombinera arbete på många områden:  
Jag har ägnat en stor del av mitt liv med att jobba inom ramen för systemet med grön konsumtion och produktion, både i Sverige och i mina uppdrag utomlands, framför allt genom utveckling av det ekologiska jordbruket. Det är viktigt att vi har konsumenter som köper och producenter som tar fram bättre produkter. Men det är också viktigt att inse de begränsningar som finns om vi vill förändra världen med vår konsumtion. Mängder av konsumtion väljer vi inte riktigt eftersom vi är så fast i systemet, och vilka val vi faktiskt kan göra bestäms av stora företag. Och även när vi väljer det bäst möjliga så hindrar det inte att det går omkull...

Det leder oss till att diskutera de ekonomiska villkor som styr företag och konsumenters agerande. Här kan vi argumentera för miljöskatter. Och om vi ser till jordbruket igen så kan vi argumentear för konstgödselskatt, för högre djurvälfärdskrav och bidrag för ekologiskt jordbruk. Men också här finns en rad begränsningar. För att stimulera en övergång från fossilbaserat jordbruk till ett uthålligt jordbruk så är det högst rimligt att svenska bönder får betala dieselskatt och koldioxidavgifter, men med en fri handel riskerar det ju samtidigt att bidra till ytterligare utslagning av svenska bönder. Riktigt svårt blir det när man börjar diskutera att prissätta alla typer av användning av naturresurser. Att sätta ett pris är ju första steget till att skapa en marknad. Och att skapa en marknad betyder att vissa kommer kunna ackumulera tillgångar.  Vad händer när några har köpt upp alla utsläppsrätter?

Jag tycker det är bra med alternativa mått, dvs att bryta fixeringen vid BNP. Men jag tror inte att vi skall tro att det leder särskilt långt. BNP har bara funnits sedan 1930-talet och att man började mäta det gjorde inte en särskilt stor skillnad. De ekonomiska agenterna, konsumenterna, företagen och finanshajarna bryr sig faktiskt inte ett dugg om BNP, när de gör sina dagliga val. Det samma gåller olika sätt att mäta hur uthålliga privata företag är. 

Att skapa en ny värld redan idag är ingen dum idé. Mina egna erfarenheter är att det är utomrdentligt svårt att skapa en parallel verklighet eftersom skattesystem, ekonomi och sociala konventioner ständigt piskar in dig i fållan. Att stå med ena foten i den vanliga ekonomin medan man samtidigt bygger upp en alternativ ekonomi är en möjlighet. Det bygger på att man kraftigt minskar sin konsumtion av saker som produceras av det dominerande systemet för att minska beroendet att delta i det.

Att delta i att förändra vardagspolitiken kan också vara viktigt - även om man söker mer grundläggande förändringar. En politik som motverkar privatisering - men också förstatligande - av mer verksamhet och naturresurser kan gynna en omställning. Däremot bör människors gemensamma förvaltning av natur och samhälle stödjas. Likaså stöd till mer miljövänlig teknik, reformer som söker minska arbetstiden, införa friår eller medborgarlön. Krav som leder till ytterligare storskaliga statliga inversteringar eller fortsatt mycket högt skattetryck är tveksamt i mitt tycke, hur lovvärda syftet än är, särskilt om de skapar komplexa strukturer som vi riskerar att fastna i. Dvs. även om det kanske kan locka över en eller annan bilåkare så är det tveksamt om satsningar på snabbtåg skall ha högre prioritet än att bygga upp ett robust järnvägsnät. Och det är inte säkert att mer pengar är det som utbildning, omsorg och sjukvård behöver i första hand. Självklart skall man stödja sådant som gör det lättare för individer och grupper att själva göra saker, t.ex. stadsodling, kooperativa sociala eller ekonomisk verksamhet. 

Både på politisk nivå och vad gäller livsstilssfrågor är det en delikat balans mellan det privata, det gemensamma, det statliga och det marknadsmässiga. I Trädgården Jorden skissar jag på hur jag tror att olika aktiviteter och funktioner behöver flyttas mellan dessa sfärer.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Frågan om typerna i inställning dök upp i mitt huvud inför förra fredagens möte för en lite grupp av människor inom nätverket Steg 3. Vi har givit oss det blygsamma uppdraget att utveckla ett "Nytt Samhällssystem". Gruppen innehåller ett antal personer som grunnat på frågorna länge (av gruppens medlemmar har tre en blogg eller hemsida, Bo Hagstedt, Jan Opöien och Bo Herlin).

Klimatkompensation - ett modernt avlatsbrev?

I butiken ser jag att Arlas ekomjölk nu är klimatkompenserad. Redan tidigare var deras Yoggi yalla det. Vid vårt besök i Mato Grosso nyligen stötte vi på bönder vilka huggit ned all skog och skulle kompensera det genom att köpa annan skog som de skulle låta stå - för Brasiliens lagstiftning kräver nu att åttio procent av marken skall vara skog när man tar up ny åkermark. Vi träffade också Luis och Maria som driver agro-forestry i Amazonas. De skulle få ersättning från Brasiliens oljebolag för sina skogsplanteringar.

Tanken att vi kan kompenserar förstörelse av naturen genom att köpa en kompenserande tjänst har spridit sig till alla möjliga områden. I USA finns gott om art-banker, där man om man skall exploatera ett område där en viss utrotningshotad art finns, kan köpa sig den rätten genom att investera ett specificerat belopp i art-banken, som sedan lägger ut jobbet på att ordna det på någon annan. Ungefär som om vi i den stora skalan skulle utrota vargen (igen) och betala finnarna för att ha 200 vargar. Där finns också wetland-banking, dvs om du förstör ett kärr på ett ställe skall du skapa ett nytt någon annan stans.

Men det är på klimatområdet som det här tänkandet har nått nya, oanade höjder, och där det också nått konsumenterna. Jag kan klimatkompensera när jag flyger, när jag tankar, när jag köper mat eller kläder.

Å ena sidan är det nog bra att plantera träd. Men någon dag vore det intressant att räkna ut hur många träd som behöver planeras för att kompensera alla våra utsläpp. Varför skall vi plantera träd i andra länder i stället för att plantera träd hos oss. Och varför blir vi upprörda när fattiga människor får upplåta sin mark för köttproduktion eller bio-bränsleproduktion, men inte om samma mark används för trädplanteringar? I alla fallen betyder det att vi tar deras mark i anspråk för vår konsumtion. Och med trädplanteringar för klimatkompensation så sätter de sig också i skuld till oss - de måste behålla skogen, eftersom de redan har fått betalt för marken. Om de hugger ned den, så kommer vi driva in deras pengar och kanske de till slut får gå från gård och grund. Klimatkompensation över gränser, i en kommersiell marknad med mycket stora skillnader i makt och ekonomisk styrka verkar snarast som en form av ekologisk kolonialism.

Läs mer:
Vad kommer efter skogen som skövlats?
Ecosystems: Invaluable and worthless
Carbon Markets - a corporate Trojan Horse?
carbon projects drives land grabbing and GMOs?
Och i boken Trädgården Jorden

(I de medeltida avlatsbreven meddelas på vissa villkor eftergift av syndastraffen i detta livet och i skärselden åt den som har ångrat och biktat sina synder samt pålagts bot därför.)

Usprungligen skrivet 26 Augusti 2012.
Uppdaterat 23 november: Ekot har denna morgon ett reportage om klimatkompensation,
Läs gärna kommentarerna också. Jag hävdar inte att Klimatkompensation är FEL, men att det finns anledning att ifrågasätta det från en rad perspektiv:
1) Det är inte alls möjligt att kompensera för utsläppen på den skala som skulle behövas.
2) Varför minskar inte vi våra utsläpp i stället?
3) Vi tar andras naturresurser i anspråk för att kompensera våra utsläpp. Varför klimatkompenserar vi inte i Sverige i stället. Vi kan ju tex betala svenska bönder att ta mulljordarna ur produktion.
4) De som säljer klimatkompensationen till oss sätter sig i skuld till oss. Det visar ju Eko-reportaget rätt väl.


Mer i media:
Kaliber

Arlas kommentar
P1-Morgon│Löfte om klimatkompensation kan eka tomt
Ekot│Inga garantier för Arlas klimatkompensation
Studio Ett│Klimatkompensation SvD│Arla synar sitt planteringsprojekt
DN│Arla synar afrikanskt klimatprojekt
Aftonbladet│Arla klimatfuskar med eko-mjölken
Göteborgs Posten│Arlas mjölk inte så miljövänlig
U&WE│Kaliber skjuter lösa skott 

Uppdaterat 25 november:

Har nu lyssnat på Kaliber och tycker det är tråkigt att reportaget var så ytligt och sköt in sig på att a)bönderna inte har fått betalt (vilket beror på att företaget inte har lyckats sälja alla krediter); b) att ingen kan garantera att marken kommer vara beskogad i 100 år; och att c) man betalar i förskott.

Tyvärr viker de som säljer klimatkompensationen (Envirotrade och U&W) också undan från de svåra diskussionerna utan får det att låta som det hela är en enkel transaktion mellan lika "fria" parter. Hur vanskligt det är att lita på "certifierade" system framgår med all tydlighet. Mellanhänder, certifierare, forskare och konsulter tar också större delen av förtjänsten (I det aktuella faller har ju skattemedel på nästa 20 miljoner kronor använts för att bygga upp projektet).

Jag lägger till en punkt till de fyra ovan,
5) Att designa ekosystem som den aktuella projektet med syfte att leverera endast en produkt blir nästan alltid fel både ur social och ekologisk synpunkt.

Du betalar 350 och arbetaren får 1:50

Av en tröja som kostar 350 kronor i en svensk butik får arbetarna i produktionsländerna runt en krona och femtio öre. Minimilönen för textilarbetare utgör ofta ett lönetak snarare än minsta möjliga lön – lönerna är fortfarande pressade så hårt det går. ...Det krävs tre timmars arbete för en sömmerska i Bangladesh att tjäna ihop till ett kilo ris. En svensk med samma yrke får lika mycket för en bråkdel av de timmarna.

Skriver tidskriften Omvärlden.

Och visst är det så. Vad jag saknar är insikten av att dessa förhållanden inte är ett "misstag" eller en "orättvisa". Visst är det fel och visst är det orättvist. Men det följer helt logiken av ett samhällssystem uppbyggt på konkurrens och vinstintresse. Där ett av de bästa sätten att kunkurrera på är att "externalisera" sina kostnader. Vårt system premierar och institutionaliserar helt enkelt dessa förhållanden. Och "vanligt folk" i Sverige har på detta sätt kunnat profitera på andra människor, vilket gör att "vanligt folk" inte är så benägna att vilja ändra på systemet - ännu mindre sedan staten har sett till att vi via pensionssystemet aktivt deltar i denna globala exploatering av svagare. Tvärtom, så får vi lära oss att vi skall konsumera duktigt så att de stackars kvinnorna i Bangladesh kan få arbete. Då kan vi sova gott på natten.

För övrigt: När du betalar 25 spänn för en kopp kaffe så får bonden ungefär 25 öre. Om det är ekologiskt och rättvisemärkt kanske så mycket (lite) som 30 öre, så relationen är ganska lik den med textilerna. Det bonden får är inte bara för hans eller hennes arbete, det är också för alla andra kostander de har för sitt jordbruk.
(posten skrevs ursprungligen 2011, men verkade aldrig ha publicerats....)

Spelet alla tjänar på, eller?

Uppdaterat 14 juni

Det är högljutt och skränigt, papper ligger slängt runt omkring. Det känns mer som en kreatursauktion än som en sofistikerade handel med värdepapper. När jag frågar om varför det är så få kvinnor på golvet säger Joe att det lönar sig att vara stor, lång och högröstad

Mitt lilla spel på råvarubörsen, 19 tusen i vinst på tre dagar!

Vi besöker Chicagobörsen, världens viktigaste handelsplats för terminskontrakt i spannmål och sojabönor (och en hel del annat). David Lehman, med den imponerande titeln Managing Director, Commodity Research and Product Developent Research och Product Research, berättar för oss om hur handeln har utvecklats sedan den startade på artonhundratalet. Volymen av terminskontrakt på jordbruksprodukter har ökat 5 gånger på 10 år.  90% av världens handel med terminskontrakt i majs sker på Chicagobörsen och 50-60% av vetehandeln. Handeln på börsen sätter världsmarknadspriser för majs, vete och soja, största delen av den internationella handeln relaterar sina priser this Chicagopriset. 1,2 miljoner jordbrukskontrakt om dagen handlas på CBOT.

En orsak till ökningen i handeln är helt enkelt att det är möjligt, utvecklingen av elektronisk handel har radikalt ökat möjligheterna får många att delta i handeln, utan att vara fysiskt på plats i "gropen". Den ökade efterfrågan av råvaror som följt på den  ekonomiska utvecklingen i Kina har starkt ökat intresset för handel och spekulation i råvaror. Handeln med majskontrakt motsvarar ungefär tio gånger världsproduktionen av majs. 

Höga livsmedelspriser är ett problem för fattiga som är nettoköpare av mat och en kraftig prishöjning 2008 ledde till att hungern i världen ökade kraftigt. Bönderna svarade dock snabbt med ökad produktion och priserna föll. Förra året var det dags igen och priserna steg kraftigt - men håller nu på att falla.  Prisfluktuationerna var tema för 2011 års hungerrapport från FAO.De kraftiga prishöjningarna 2008 har omväxlande skyllts på ökad odling av energigrödor, köttkonsumtion, höga oljepriser (med följd att både transporter och framför allt konstgödsel  blir dyrare) och spekulation.  
 

Av förklarliga skäl så anser inte herr Lehman att handeln bidrar till ökade livsmedelspriser, snarare tvärtom, men han medger att prisfluktuationerna kan öka på kort sikt. På lång sikt anser han - och de flesta bedömmare - att priset trots allt bestäms av den underliggande tillgången och efterfrågan och produktionskostnader. 

Stora delar av bönderna och användarna av majs (livsmedelsindustrin, kvarnar, köttuppfödare och etanolfabriker) använder sig av terminskontrakt för att säkra priserna för framtida affärer. De vill inte - eller kan inte - ta risken att priset faller eller sjunker kraftigt. Den risken "tas över" av spekulanter.

- It is a den of thieves (ett rövarnäste), är kommentaren från Jack Erisman när vi berättar att vi  besökt Chicagobörsen dagen innan. Jack är en ekologisk bonde i Illinois. Hans konventionellt odlande kollega Bob Stewart har en annan åsikt och hans bror köper och säljer majs på termin i Chicago (läs mer om de besöken på Hungry&Angry). Även Bob anser att spekulanterna kan förvärra prissvängningarna pga av den flockmentalitet de har, men samtidigt så behövs de för att tillföra kapital till marknaden. 

Vem betalar?

Vem är det som får betala för det som spekulanterna trots allt tjänar? Visst, de tjänar ju inte alls alltid något, ibland förlorar de, och förlorar stort. Men det är svårt att tro att spekulationen och all den verksamhet som hör till den - Chicagobörsens skyskrapa tex - skulle finansieras enbart av spekulanterna. Kapitalismens försvarare fnyser oftast åt tanken att ekonomin är ett nollsummespel, där någons vinst bygger på någon annans förlust, och visst har de en poäng när vi pratar om produktion i tillverkningsindustrin. Men jag har inte sett någon som kan förklara vilket mervärde som skapas genom spekulationen. Det framstår som om det antingen är ett pyramidspel som bygger på att det hela tiden kommer in nya aktörer, nytt kapital, eller att det faktiskt är så att spekulationens sammanlagda vinst kommer från livsmedelskedjan - dvs att det är all världens konsumenter som i slutänden betalar. Jag tror att det är både och.

Mer läsning:

En intressant historia över hur handeln med råg havererade på fyrtiotalet på råvarumarknaden.se:

Chicago-börsen tvingades upphöra med terminshandeln på råg

Rapport från ett seminarium med Svenska Kyrkan i oktober 2011:

Världshungerdagen: matpriser, hunger och pensionsfonder

UNCTADs rapport: Price formation in financialized commodity markets

Om köttproduktion på Garden Earth: The complicated story of meat
Om att chicagobörsen just öppnat handel med Svartahavsvete

(Resan ingår i arbetet med boken ”Vi äter jorden” – Naturskyddsföreningens kommande årsbok om  globalt jordbruk. Boken skrivs tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen.)
OBS: min egen spekulation ovan är på ett "demokonto", dvs innefattar inte "riktiga pengar"

Vem får pengarna när ekonomin växer?

"Inför Rio+20 lanseras nu begreppet grön ekonomi, präglat av en fortsatt övertro på att marknaden och tillväxten ska lösa problemen. Storföretag förväntas reglera sig själva. Frågan är om mer av det som skapat dagens miljöhot är lösningen?"

Vem får pengarna när ekonomin växer? (siffror från USA)

skriver Christina Robertson-Pearce, Framtidsjorden, Francisco Contreras,
Latinamerikagrupperna, Gabi Björsson, Afrikagrupperna, Ida Nilsson, Jordens Vänner, Jonas Paulsson, Klimataktion och Tjia Torpe Studiefrämjandet i GP idag. 
Och svaret är "Nej"

Jag kan bara hålla med. När det gäller åtgärderna som föreslås så kanske inte analysen räcker så långt. Man skriver t.ex." Vi måste omgående inleda en rättvis, jämställd omställning av våra samhällen."Och visst håller jag med om det med. Men hur?

Läs mer:
Green growth sounds nice, but can it deliver?
growth is the religion of capitalism
Expressen slår rekord i okritiskt tänkande
Äntligen lite dåliga nyheter!
Varför är vi så besatta av konkurrenskraft?
det finns vinnare och förlorare
Eller i min bok Trädgården Jorden

Varför är vi så besatta av konkurrenskraft?

Hur kan samma människor som pratar sig väl för effekterna av global frihandel med motivet att alla tjänar på den samtidigt hävda att det är så viktigt att vi ligger i framkanten av utvecklingen så att vi inte tappar konkurrenskraft? Jag utvecklar mer om det i inlägget: Stop pretending there are only winners in the global market. Och visst har det här en direkt bäring på diskussionerna om tillväxt. Rädslan för att halka efter verkar spela en stor roll för folks besatthet av tillväxt.  

Tidigare inlägg i samma ärende:

 Sunday, 28 November 2010

det finns vinnare och förlorare

"Det mest förbjudna är att luta sig tillbaka och ta välståndet för givet. Frestelsen är stor när det går bra, men vi lever i en internationaliserad värld med snabba rörelser över gränserna. Där är framgången flyktig och måste förtjänas var dag." skriverPJ Anders Linder på SvD. Det upphör inte att förvåna mig att just de som ihärdigt försvarar en total marknadsliberalism samtidigt betonar hur viktigt det är att vi skall ligga i framkant, att vi skall satsa på forskning (och här talar man lika ofta i hur många procent man tycker skall gå till forskning, samtidigt som man avfärdar procentmål för bistånd, men det är en annan tråd...) eller på att skall vara attraktiva för företag eller individer (läs minskad skatt).

OM det är så att de har rätt, så beror det på att alla faktiskt inte är vinnare, utan att det faktiskt finns förlorare; att det globala ekonomiska systemet faktiskt kan vara, i alla fal delivs, ett nollsummespel; att vårt välstånd faktiskt kan vara byggt på andra människors ryggar och på förstöring av andra männisors miljö. OM de har rätt så är min slutsats inte att vi skall hugga i hårdare, utan att vi skall vägra delta i ett sådant spel.

Monday, 16 August 2010

Vems regler

Det är lustigt -eller hemskt egentligen - hur spelreglerna alltid gynnar de starkare. Det är klart, det är ju dom som i stort som skriver reglerna, så man skall väl inte vara alltför förvånad. Ta det här med löner.

När man klagar på att företagsledare har för höga löner i förhållande till arbetarna så får vi höra att de måste betala internationellt konkurrenskraftiga löner så att inte de duktiga företagsledarna vill arbeta i andra länder. Samtidigt argumenterar man med samma "internationella konkurrenskraft" samma argument för varför anställdas löner skall vara låga - dvs om svenska arbetare begär för stora lönelyft så kommmer vår industri konkurreras ut och vi förlorar jobben. Så samma regelverk, dvs reglerna för global handel och internationell konkurrens, blir å ena sidan ett argument för att våra företagsledare skall ha högre löner och våra arbetare skall ha lägre löner. Är inte det fantastiskt? Hur kan det bli så?


En orsak för att det kan bli så är att det finns fri rörlighet för kapital och för varor medan det inte finns fri rörlighet för människor. Den globala överklassen har dock på det stora hela fri rörlighet. Dvs är du tillräckligt rik så är du välkommen i nästan alla länder. Eller om du har en unik kompetens. Denna snedvridning gör att villkoren för den internationella överklassen tenderar till a bli mer lik i världen. Det vanliga folket kan dock inte flytta, men tvingas likväl konkurrera med varandra indirekt genom priset på de varor de producerar. På så sätt lyckas man framställa tricket att svenska direktörer behöver betals bättre och svenska arbetare sämre som något av en naturlag, som något oundvikligt, och därför inte en politisk fråga. Men allt beror på vem som skriver reglerna för spelet.

Du kan kolla grafen på löneutvecklingen bland industriarbetare och maktelit, så ser du effekterna

Saga från Sandlådan

 Det var en gång två sandproducenter. Den ene heter Henry och den andre heter Loser. De tar ur ett gemensamt sandtag och gräver med spade och kör sanden i skottkärra till vägkanten där de säljer till dem som vill ha. De får betalt för sin sand, inget vidare men tillräckligt för dem att överleva, låta barnen gå i skolan och köpa en ny skottkärra eller spade en gång vartannat år. Några pengar över att tala om blir det inte, det lilla man kan spara måste läggas undan till begravning eller om någon i familjen blir sjuk.

Men på sätt som vi inte behöver gå in på här så kan plötsligt Henry köpa en grävmaskin. Den kostar rätt mycket och bränslet han får köpa kostar också rätt mycket - men trots allt, han kan gräva tusen gånger snabbare än med spaden, och han kan hålla på längre, för han anställer folk som kör hans maskin i skift. Och med sin lastbil kan ha leverera hem till kunden. Sanden blir betydligt billigare, fler människor kan bygga mer, och det i sin tur ökar efterfrågan på sand. Välståndet ökar. Henry producerar mer och mer sand.

Smaka på ordet "producerar" förresten. Får man inte intrycket att han liksom skapar något, skapar sanden? Jo det gör man, men vårt språkbruk är faktiskt så att när vi gräver upp ett stycke natur, hugger ned skogen och skyfflar bort sanden och säljer den så producerar vi. Och ”välståndet ökar”? Det blir ju mindre och mindre sand kvar och man får gräva djupare för att få fram sanden, hur kan det öka välståndet? Men det är inte det vi funderar på här, utan vi skall titta på vad som händer med Loser.

Ja, Loser lever ett hårt liv. Dels så sjunker priset på sand hela tiden, dels så förväntar kunderna fria hemleveranser. Han får också gå längre och längre för sin sand eftersom Henrys grävmaskiner gräver sig längre och längre in i åsen. Kunderna börjar också ställa väldigt specifika krav som att sanden skall ha viss kornstorlek och vara fri från organiskt material. Ja tänk en dag var det till och med en kund som ville veta hur de sociala villkoren var för hans anställda! Loser hade tittat med en tom blick och sagt jag har inga anställda, det är bara jag själv.

”Men hur mycket betalar du dig själv då, har du sjukförsäkring, får dina barn gå i skola, för de arbetar väl inte?” fortsatte den samvetsömme kunden.

Loser fick erkänna att på senare tid hade han fått ta en av pojkarna ur skolan för att hjälpa till och att en flicka inte kunde gå till skolan alls för han inte längre köpa skoluniformen eller betala för skrivdon. Den samvetsömme kunden sade att ja då kan vi tyvärr inte köpa av dig längre. Vi måste ju ta vårt sociala ansvar. En annan kund var bekymrad för att Loser förstörde naturen. ”Är det inte så att ni förra året förstörde ett rävgryt när sandtäkten utökades?”

”Jo, men,” sa Loser, ”det är ju Henrys grävmaskiner som tar nästan all sand. Det lilla jag tar spelar väl ingen roll i sammanhanget?”

”Henry har ju en miljöpolicy, han kompenserar skadorna här med att skydda sanddyner i Marocko. För övrigt så har han gjort i ordning gamla delar av sandtaget till en härlig mountainbikebana för barnen, det är en riktig mönsterföretagare det, men såna där miljösvin som dej kan vi inte köpa av.”

Ja som ni förstår var det inte lätt för Loser, för varje år minskade hans inkomster. När skottkärran gick sönder kunde han inte köpa en ny. Ett till barn fick sluta skolan och bära sanden i hink. Ett tag hade han ett litet uppsving. En konsult kom och berättade att han skulle nischa sig, sälja speciell sand bara för speciella ändamål. Det finns en enorm efterfrågan sa konsulten. Ja och så fanns det fina bidrag för sådan där närproducerad nischproduktion - den Nya Sandlådan kallades det visst för, sa konsulten och körde iväg i sin SUV så att sanden yrde. Så länge bidragen flöt var det ok, men de tog slut, kunderna var opålitliga, modet växlade och blev något tillräckligt intressant så kom genast Henry på det. Till slut fick Loser kasta in handduken för gott. Han lever nu på bidrag. 

Adam Smith lilla berättelse om arbetsdelningen i knappnålsfabriken beskriver på ett enkelt sätt de mekanismer som driver arbetsdelningen. De principerna har skapat ett samhälle som är enormt komplext, men de grundläggande principerna är desamma. På samma sätt är vår lilla berättelse ett sätt att på ett begripligt sätt beskriva vad som händer i en ojämlik värld med fri handel och tillgång till fossil energi, där priset på olja bestämmer priset på arbete. För det är en av de viktigast förhållandena i berättelsen och i vår värld. Att konkurrera med mänskligt arbete med fossilt bränsle går liksom inte. Vi kanske tycker oljan har blivit dyr, men ett fat olja innehåller samma energimängd som 14 människors årsarbete. Den absoluta fattigdomsgränsen ligger på 1 dollar per dag, dvs. 365 dollar om året. Och det är också den lägsta lön man får folk att jobba för. 14 människor för 1 dollar om dagen kostar ungefär 5000 dollar, medan ett fat olja kostar 100 dollar.

Visst, man kan inte jämföra dem fullt ut. Mänsklig arbetskraft har t.ex. skicklighet och intelligens. Det är sant, och det är därför vi har maskiner för att omvandla oljans energi till något nyttigt och inte bara till värme. Marknaden är ju heller sällan precis så fri som i det här exemplet. Folk med så olika förutsättningar finns ju knappast bredvid varandra. Det är också sant. Som med alla exempel görs förenklingar för tydlighets skull. Men med billiga transporter och fri handel så har skillnaderna minskat enormt. Utan de billiga transporterna så skulle mycket av de här förhållandena döljas eller inte påverka så starkt. Slutligen kan man invända att folk inte använder samma resurser, dvs det faktum att jag använder en viss resurs betyder inte att du får mindre av den. Det kan man kanske hävda i ett väldigt snävt perspektiv. Men det finns trots allt bara en planet, med en given mängd råvaror, och det är ett oomtvistligt faktum att man nu får gå längre och längre för att hitta tex olja och att man utvinner sämre och sämre fyndigheter, helt enkelt för att de bästa har tagit slut. För att anknyta till exemplet så finns det numera också en global marknad för sand, Singapore importerat tex sand från USA. 

Den näring där det syns tydligast att exemplet ovan är giltigt är jordbruket, där tävlar faktiskt folk som gräver med de enklaste handredskap med jordbrukare som har en maskinpark för tiotals miljoner kronor, där tävlar faktiskt de fattiga småböndernas metabolism med oljan. För att göra det ännu mer absurt så får de högmekaniserade bönderna bidrag av sina regeringar. Och för dem kostar det ett par procent för att investera mer, medan om den fattige bonden behöver låna för att köpa en ny spade får han betala 40 procent i ränta. Så snedvridna är faktiskt konkurrensförhållandena på den så kallade ”fria marknaden”. Är det verkligen någon som tror att de fattiga bönderna skall kunna konkurrera? Den övertygade, och övertygande marknadsliberalen säger då att de skall nischa sig och producera specialprodukter eller att de skall diversifiera sin produktion, eller att de skall söka sig ett annat jobb. Ja, de försöker allt det där. Den stora migrationen av folk är just ett resultat av det. Nischning och diversifiering fungerar men är en lösning för ett fåtal. Den brutala sanningen är att för ett stort antal av dessa bönder finns det inga framtidsutsikter i vårt globala ekonomiska system. Deras industri skriker inte efter arbetare som våra fabriker gjorde när vårt jordbruk rationaliserades. Det finns inte heller utrymme för deras jordbruk att investera pga av de låga priserna.

Det är dessa förhållanden som vi skall diskutera om vi skall diskutera svält och fattigdomsbekämpning, för det är de som gör folk fattigare hela tiden. Att diskutera introduktion av GMO grödor eller att använda mer konstgödsel som en lösning på problem med svält och fattigdom är att lägga ut dimridåer. Sanningen är att de nyliberala marknadsdoktrinerna är inte kan prestera socialt acceptabla lösningar för hur vi skall lösa världens fattigdomsproblem. Jag påstår inte att det är lätt. Jag påstår inte heller att vi enkelt löser dem med statliga regleringar, tullar och annan protektionism, det har misslyckats gräsligt i många fall. Men vi måste inse att en fri marknad - i en situation med extremt ojämlik tillgång till resurser  och särskilt energi - i sig skapar större klyftor och inte bara relativ utan också absolut fattigdom. Marknadsfundamentalismen framstår därför alltmer som det största hindret för utveckling.