Hur vi producerar och konsumerar mat bör styras av insikten av att jordbruk
är vårt främsta verktyg för att sköta landskapet, landsbygden och miljön på och
att mat är en kollektiv nyttighet, en mänsklig rättighet och måltiden en
kulturell och social praktik. Vi kan inte längre låta distributionssättet –
marknaden — diktera villkoren för mänsklighetens och planetens hälsa och
välbefinnande.
Det finns en utbredd kritik mot det globala
livsmedelssystemet, en kritik som tyvärr knappt alls syns i Sverige. Här
pendlar debatten istället mellan svenska bönders krav på ökad konkurrenskraft
och det konsumtionsinriktade perspektivet av minskat matsvinn/minskad
klimatpåverkan genom förändrade beteenden (oftast uttryckt med det mycket
förenklade budskapet ”ät mindre kött) — två perspektiv som i de allra flesta
fall också är helt oförenliga. De diskuteras också i helt olika media och
kretsar som sällan möts. Men vad som är värre är att båda perspektiven allvarligt
brister i analys och bidrar inte till en förståelse av hur det globala
livsmedelssystemet fungerar. Därför blir deras ”recept” verkningslösa eller
ineffektiva.
I en artikel i Nature, Anatomy and resilience
of the global production ecosystem skriver en grupp, i huvudsak svenska, forskare:
“that the simplification and
intensification of these systems and their growing connection to international
markets has yielded a global production ecosystem that is homogenous, highly
connected and characterized by weakened internal feedbacks. We argue that these
features converge to yield high and predictable supplies of biomass in the
short term, but create conditions for novel and pervasive risks to emerge and interact
in the longer term.”
Vi har ett
livsmedelssystem som är mycket starkt sammankopplat på global nivå, men allt
svagare kopplat till de lokala sammanhangen. Internationella trender,
valutakurser, spekulation, världsmarknadspriser, störningar i handeln, stora
sjukdomsutbrott (som den asiatiska svinfebern) är alla mycket viktigare för
livsmedelskedjans aktörer än de sociala och ekologiska sammanhang som
jordbruket tidigare var helt beroende av och samtidigt en viktig del av. Teknik,
insatsmedel, utsäden, husdjursraser, arbetskraft och kunskaper var tidigare
lokala och utvecklades i samklang med de lokala ekologiska och sociala
sammanhangen. Nu är de globaliserade varor och tjänster som köps på en marknad.
Det är snart bara själva jorden och det lokala vädret som är ”lokalt” i det
moderna kommersiellt inriktade jordbruket. Att jordbruket är bundet till jorden
är för övrigt det som gör att inte livsmedelsindustrin och handelskedjorna har
tagit över själva jordbruksproduktionen fullt ut. Industrin nöjer sig med att
på olika sätt kontrollera den, samtidigt som man i varje stund kan överge
”sina” bönder för att söka sina råvaror på annat ställe.
Genom de
försvagade lokala återkopplingarna orsakade av de mycket starka globala
sammanhangen, enklast sammanfattat i “konkurrera eller dö”, har lantbruket också
förlorat sin lokala ekologiska och sociala roll. Brister i de lokala ekologiska
och sociala sammanhangen kompenseras med allt mer inköpta resurser. Det
globaliserade jordbruket kräver stor skala, långt driven mekanisering och
specialisering ner på ras och sortnivå. Lokalt anpassade sorter, lokalt
anpassade produktionssystem, lokal arbetskraft ersätts av det som passar i den
globala konkurrensen.
Forskarna varnar
för att den starka globala sammankopplingen orsakar en kraftigt ökad sårbarhet
och att det snarare är risker orsakade av detta som kan vara den begränsande
faktorn för den globala produktionen än de absoluta övre gränserna för
produktionen. Denna observation är viktig. I jordbruksdebatten läggs väldigt
mycket tid och energi på hur vi skall kunna öka produktionen till att föda tio
miljarder människor utan att ytterligare utöka jordbruksmarken. På senare tid
har detta kompletterats med kravet på att det också skall göras utan att öka
utsläppen av växthusgaser, snarare skall de minska. En formidabel flod av
forskningsrapporter har gjort modeller av hur förändringar i kost, användning
av konstgödsel, bioteknik etc. kan bidra till dessa mål. Men det är mycket
viktigare att diskutera hur vi skapar ett robust och resilient
produktionssystem.
Det är också
viktigare att diskutera vilka samhällsförändringar som behövs för att folk
skall äta sig mätta och äta mer nyttig mat. Runt en miljard människor är undernärda
trots att det globala jordbrukssystemet producerar 6000 kcal per capita och
dag, samtidigt som ännu fler äter för mycket och fel sorts mat och bortemot en
tredjedel av maten kastas.
Tim Benton och Rob
Bailey, forskare vid Leedsuniversitetet, pekar i artikeln The paradox of
productivity: agricultural productivity promotes food system inefficiency, i Global Sustainability, på att fixeringen
vid ökad produktion har starkt bidragit till de både miljöproblem och de
hälsoproblem som matproduktionen och konsumtionen ger upphov till. De beskriver
hur politiken har sett billig mat som
en kollektiv nyttighet – genom att sänka priset på mat kan folk få mer pengar
över för att konsumera annat — och på så sätt driva den ekonomiska
utvecklingen. Man kan tillägga att det också betyder att arbetslönerna kan
hållas lägre än om maten vore dyrare. Eftersom det främsta sättet man kan sänka
priserna på mat är att minska arbetskostnaderna innebär ett fokus på billig mat
också att färre människor producerar mat och att de därigenom kan sysselsättas
i andra näringar. I ett större perspektiv är urbaniseringen och
industrialiseringen byggd på jordbrukets rationalisering.
Benton och Bailey
konstaterar, som så många andra tidigare, att den verkliga kostnaden för den
billiga maten är mycket högre än det pris vi betalar, eftersom systemet, både
marknaden och den statliga politiken, gynnar den som kan externalisera
kostnader (låta någon annan ”betala”, naturen, skattebetalarna, framtida
generationer, lantarbetare osv). Alla dessa externa
kostnader är långt högre än priset man får betala för produkterna. Även om alla
aktörer strävar efter effektivitet blir resultatet av systemet som helhet
ineffektivt: Ju mer vi producerar desto billigare blir maten och desto fler
blir överviktiga och desto mer svinn blir det. Strävan att minska kostnaderna
och vara konkurrenskraftig ligger bakom intensifiering genom ökade insatser av
insatsmedel som konstbevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.
Till och med
argumentet att man skall intensifiera produktionens för att kunna spara mer
natur visar sig ofta ihåligt. Motsättningen mellan intensifiering av
produktionen eller att använda mer mark är en teoretisk konstruktion som inte
alltid har stöd i praktiken. Utökningen av jordbruksmarken i Brasilien på
bekostnad av Cerradon eller Amazonas har exempelvis möjliggjort en
intensifiering av djurskötseln i Europa och Kina.
Så vad skall man
göra åt det dysfunktionella matsystemet? Forskarlaget från Stockholm Resilience
Centre anser att lösningarna är att omdirigera finanskapitalet, att kraftigt
öka transparensen och spårbarheten i livsmedelskedjan och att aktivt arbeta med
de transnationella företagen för en hållbar produktion.
Det är i mitt
tycke uppenbart helt otillräckligt. Det avgörande för jordbruksproduktionens
inriktning är inte finanskapitalets strömmar (det mesta av det handlar om
spekulation, bara någon procent om verkliga investeringar). Spårbarhet och
transparens är inte precis något nytt, spårbarhet är ett lagkrav i
livsmedelssektorn i EU sedan många år. Och de system för spårbarhet och
transparens som utvecklas har nästan utan undantag gynnat de större aktörerna
på bekostnad av de mindre. Till och med fair trade systemet som ändå speciellt
designats för att hjälpa små producenter har en tendens att gynna de bättre
rustade. Erfarenheterna visar också att företagen inte är
intresserade av transparens. Trots att ny digital teknik ger enorma möjligheter
så är det extremt få matföretag som utnyttjar dem. I verkligheten har utvecklingen
på flera områden gått åt motsatt håll. Detaljhandelns egna varumärken har gjort
att man inte ens kan få reda vem som har producerat en stor del av
matvarorna. Att förvänta sig att de
transnationella företagen självmant skulle ändra sin praktik är mycket naivt. Det
är snarare minskad makt för de transnationella företagen i jordbrukssektorn vi
behöver.
Benton och Bailey går
längre och föreslår regleringar för att internalisera kostnader (de ger dock inga
konkreta exempel på hur det skulle gå till) och att staten måste leda debatten
och sätt agendan. De föreslå också att jordbruksstöden skall användas för att
stödja produktion av näringstäta livsmedel istället för kaloririka och för att
öka mångfalden i produktionen. Åtgärderna som föreslås skall kompensera för
brister i matsystemet. Visst är det naturliga att man använder regleringar för
att korrigera utvecklingen. Men det finns bara ett visst utrymme för hur och
hur mycket man kan reglera verksamheter utan att förändra de grundläggande
drivkrafterna. Om regleringarna går helt emot det som driver systemet kommer de
antingen inte vara effektiva eller så kommer systemet krascha.
Försök att
internalisera kostnader i jordbruksproduktionen har i mycket stor utsträckning
misslyckats. Sverige hade exempelvis haft särskilda avgifter på konstgödsel och
kemiska bekämpningsmedel, men dessa togs bort i samband med EU-inträdet. För
närvarande håller man också på att avveckla dieselskatten. I alla fallen
handlar det om att svenska bönder inte kan konkurrera på marknaden om de måste
betala dessa avgifter. Att stödja produktion av mer näringstäta livsmedel och
öka mångfalden verkar bra men eftersom det går helt på tvärs med de
underliggande drivkrafterna undrar man hur det skall gå till. Det riskerar nog
mest att bli som att simma mot färdriktningen i poolen på ett fartyg.
För att verkligen
förändra jordbruks- och matsystemen behöver vi ändra de grundläggande
drivkrafterna marknaden och den internationella konkurrenskraften. Istället för
att i första hand ses som ett företag som skall producera varor för en marknad
behöver jordbruket ses som ett sätt att förvalta en bit natur och relationerna mellan
människor och naturen och förse människor med mat. Maten bör i sin tur också i
första hand ses i sin roll som en kollektiv nyttighet och mänsklig rättighet
och hur och vad vi äter som en viktig kulturellt och socialt viktig del av våra
liv. Hur vi producerar, distribuerar och konsumerar skall vara en följd av
dessa roller och inte som idag där distributionssättet (marknaden) styr både
produktion och konsumtion.