Monday, 20 November 2017

Varifrån kommer kalorierna

I sju bilder förklarade jag några viktiga sidor av den globala matförsörjningen  vid ett seminarium på KSLA häromdagen. 

Det produceras brutto cirka 5600 kcal per person och dag i världen. I tabellen nedan kan man se hur dessa används. Det finns således 2800 kcal per person och dag vilket är långt över dagsbehovet - särskilt som detta är genomsnitt för alla personer, inklusive mycket gamla och spädbarn. "Överskottet" av kalorier visar sig dels som ett mycket stort svinn och som ökande midjemått. Trots detta finns det nästan en miljard människor som är hungriga. 
Majs är den gröda som producerar flest kalorier, men det mesta används som djurfoder. Vete är den gröda som odlas på störst areal. Sojabönor står för mest protein, och producerar nästan dubbelt så mycket protein per hektar än någon annan viktig gröda. Sockerrör och sockerbetor producerar kring 40 miljoner kcal per hektar och år, ungefär dubbelt så mycket som någon annan gröda - tillräckligt för 40-50 människors energibehov. 
Vi såg på den första tabellen att drygt en fjärdedel av allt som odlas går till djur som foder. Och att de bara ger tillbaks en tredjedel av detta som mat. Men bilden är lite mer komplicerad än så. Av energin i maten kommer mer än fyra femtedelar från vegetabilier. Däremot står animalierna för 40% av alla proteiner och hela 45% av allt fett. Tvärtemot vad många kanske tror så är fett kanske den största begränsningen i det globala matsystemet.
Det finns en alldeles för förenklad syn på att djuren alltid är ineffektiva. Grafen nedan visar var maten till lantbruksdjuren kommer ifrån. Nästan hälften av allt foder kommer från betesmarker och permanenta gräsmarker. Från åkermark kommer det spannmål 19% odlat gräs, klöver och ensilage 8% och oljeväxter (främst soja) 5%, dvs en knapp tredjedel av det som alla djur äter är odlat foder. Andelen är mycket högre för grisar och kyckling än för idisslare. Resten av det som djuren äter är skörderester och bi-produkter från livsmedelsindustrin (drank, vetekli, rapsmjöl osv). I själva verket är en betydande del av spannmålen också  spannmål som inte duger till människoföda, pga låg kvalitet. 

Men grafen visar globala genomsnitt, spridningen mellan olika jordbrukssystem är enorm så det är egentligen inte möjligt att generalisera. Indien har flest kor i världen, och de äter nästan bara gräs och skörderester, till och med sopor, medan amerikanska biffkor göds på majs och soja. Svenska mjölkkor ligger någonstans mittemellan och svenska dikor äter nästan bara gräs. 

I bakgårdsuppfödning av gris och höns används typiskt något hundra gram mänskligt ätbart protein för att producera ett kg protein, medan i den industriella uppfödningen går det åt 3-6 kg protein för att få fram ett kg animaliskt protein. 
Det är ökningen av köttkonsumtionen som får mest uppmärksamhet. Och ofta får det representeras av en biff. Men i själva verket har inte konsumtionen av nötkött ökat snabbare än befolkningen. Per capita har konsumtionen av mjölk och nötkött varit stabil de senaste 50 åren. Den dramatiska ökningen står kycklingen för. Konsumtionen av kyckling har ökat 12 gånger (eller 5,5 gånger räknat per capita). Andra viktiga produktkategorier som ökat mycket kraftigt är vegetabiliska oljor och grönsaker. 

Det förefaller alltså som att man sparkar in öppna dörrar när man uppmanar folk att hålla igen på rött kött och äta mer grönsaker.
En viktig utveckling de senaste årtiondena är en kraftig ökning av handeln med mat. Om man räknar ihop sojabönor med sojamjöl och sojaolja är sojan den absolut största strömmen, med vete som tvåa. Allt fler länder blir strukturellt beroende av handeln och det gäller i väldigt hög grad sojabönor, djurfoder och de vegetabiliska oljorna.  
Det pratas mycket om att Sveriges självförsörjning av livsmedel är låg. Det sägs att 50% av maten vi äter är importerad. Även om statistiken är osäker kanske det är sant - om man räknar pengar. Men då skall vi veta att vi importerar stora mängder dyra livsmedel som exotisk frukt, kaffe, vin och ostar, medan vi exporterar stora kvantiteter rätt billiga livsmedel, förutom Absolut vodka. Vi exporterar grisfötter och kycklingvingar och runt en miljon ton spannmål varje år - tillräckligt med mat för 3 miljoner människor. Räknar man på kaloribas så balanserar export och import varandra rätt bra. Dvs man skulle kunna hävda att vi är självförsörjande.


Det är en annan femma att hela livsmedelssystemet är så känsligt att vi bara klarar några dagars avspärrning...

Wednesday, 15 November 2017

Djurens roll i ett hållbart lantbruk


Den schweiziske bonden Martin Ott skriver i sin fina bok Känsla för kor (Balders förlag):
”Djuret förtjänar bättre än att bli reducerat till sin funktion som näringsmedelsproducent för människorna och därefter tjäna som råvaruleverantör till slakterierna. Användandet av djuren kommer enligt vår mening i framtiden att formas av ett partnerskap mellan djur och människa. Människan tackar kon för de tjänster hon gjort henne genom att ansvarsfullt möjliggöra ett liv i värdighet”

Diskussionen om djurens roll i ett hållbart lantbruk beror givetvis hur man definierar hållbarhet. Det beror i sin tur på vilka värderingar och syn på samhället man har.

Om man anser att det är fel att överhuvudtaget hålla djur för mänsklig nytta, är diskussionen givetvis helt orimlig, inget sätt är då hållbart utan vi skall avveckla alla djurhållning. Jag tänker inte diskutera detta etiska ställningstagande här.

Ett annat sätt att diskutera hållbarhet är att definiera det som minimerad miljöpåverkan, något jag skulle kalla för LCA-hållbarhet (LCA=Livscykelanalyser). Det är den form som de flesta resonemang om hållbarhet har, men den har väldigt stora begränsningar. LCA-hållbarhet tar inte alls hänsyn till djurens behov. Beräkningarna baseras på en funktionell enhet, vanligtvis vikt av en produkt, och har svårt att hantera flera olika funktionella enheter för flera olika produkter från samma produktion. En ko producerar t.ex. mjölk, kött, hudar, talg mm och dessa produkter kan ”värderas” utifrån marknadsvärden, utifrån producerade kalorier, protein, och påverkan sker på massor av olika områdena. LCA kan egentligen inte jämföra betesdrift och icke betesdrift på ett meningsfullt sätt.

Men en större begränsning av LCA analyserna är att de inte fångar de systemeffekter som produktionen har. Ett utmärkt exempel är globala transporter. En LCA analys kommer mestadels till slutsatsen att miljöpåverkan av transporterna är en mycket liten del av en produkts miljöpåverkan och därför inte alls avgörande. Men detta resonemang missar helt de stora systemeffekter som den globala handeln med jordbruksprodukter har – som utslagning av lokal produktion, omvandling av hela landskap till monokulturer, den fortsatta koncentrationen i livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln, att den globala konsumtionen av mat blir allt mer ensidig, effekterna på folkhälsan osv. 

Ett systemtänkande där vi ser till en viss produktions roll i hela jordbruks- och livsmedelssystemet frigör sig från begränsningarna hos livscykelanalyserna och försöker se till hur den påverkar konsumtion, annan produktion, konkurrens, och samhället i stort. Livscykelanalyser, ekonomiska uträkningar, arbetsproduktivitet och andra verktyg kan givetvis föra in nyttig kunskap i ett sådant perspektiv, men de blir värdefulla först om de sätts i ett större sammanhang.

Djuruppfödningen har genomgått en mycket kraftig förändring. På 1930-talet hade vi cirka 400 000 jordbruk i Sverige. I princip alla dessa hade någon mjölkko, några höns och några grisar, samt en häst för dragkraft. Man odlade en mångfald av grödor och viktiga näringsflöden omsattes på gården.
Den stora förändringen är inte att vi har ökat antalet djur, några har ökat en del, medan andra har minskat, t.ex. nötkreaturen. Den stora förändringen är istället att djuren har samlats ihop på allt färre enheter, och att dessa specialiserar sig på bara ett djurslag, och ofta bara en del av det djurslagets liv (exempelvis att vissa har suggor och säljer smågrisar till andra). 

I samma utsträckning har växtodlingen specialiserats. Det betyder att vi har gått från 400 000 gårdar med en blandad produktion av djur, foder, spannmål och potatis till ett litet antal gårdar som endast producerar en eller ett par ”produkter”. Grisar finns numera på cirka 1700 gårdar och mjölkkor på färre än 4000 gårdar. 120 kycklinguppfödare svarar för 99 procent av kycklinguppfödningen i landet.

Denna strukturomvandling har mängder av effekter på miljön, på landsbygdsutvecklingen och på ekonomin. Mjölkproduktionen ansågs tidigare vara svenskt lantbruks ryggrad, och det som höll igång landsbygden. De allt större gårdarna kan inte längre vara i skogs och mellanbygder utan mjölkproduktionen lämnar dessa medan skogen tar över och folk flyttar därifrån. Men inte bara korna och folket försvinner utan också stora delar av den biologiska mångfalden, den gastronomiska mångfalden samt kulturlandskapet.

Betesmarker som ju är en nästan insatsfri resurs växer igen eftersom man istället utfodrar de allt kräsnare högproduktiva korna med odlat foder med standardiserat innehåll. Effektiviteten i foderutnyttjande har ökat kraftigt, uppfödningstiden har minskat kraftigt och avkastningen ökat. Men allra mest har insatsen av mänskligt arbete minskat. Man uppskattar att det läggs ner endast en femtiondedel så mycket arbetstid per gris idag jämfört med 1930 – vissa säger att det är ännu mindre. 

Själva djuren har också förändrats. Från att tidigare vara multifunktionella har djuravel och uppfödningsmetoder skapat helt nya djur, en höna för äggproduktion och en helt annan höna för köttproduktion, en ko för kött och en annan för mjölk. Grisarna har inriktats på köttproduktion och man har kraftigt minskat fettandelen, fettet var tidigare en lika viktig del av grisen. Rent genetiskt har vi valt ut ett mycket litet antal av alla de lantraser som tidigare fanns. Så istället för 100 olika grisraser, koraser eller hönsraser föder alla uppfödare samma raser.

Specialisering i kombination med globala marknader har det gjort att t.ex. nästan alla kalvar på Nya Zeeland slaktas vid bara några dagars ålder och alla tuppkycklingar av värphönsras mals ner levande i EU —helt enkelt för att vidare uppfödning av dessa inte är ”konkurrenskraftigt”. Detta är ytterligare exempel på hur LCA analyser inte alls fångar upp viktiga effekter av produktionen.

Jordbruket tar direkt upp en tredjedel av jordens markyta och dominerar mer än halva den biologiska primärproduktionen. Därför så är hur vi driver jordbruket också det viktigaste verktyget för hur vi sköter planeten. Men priset på jordbrukets produkter reflekterar inte det. I takt med att vi tar större och större andel av Jordens kapacitet i anspråk, så ökar kravet på att jordbruket skall ta hand om biologisk mångfald och olika ekosystemtjänster. Men samtidigt driver kommersialiseringen, industrialiseringen och konkurrensen jordbruket åt det motsatta hållet. Därför är den förhärskande inriktningen av jordbruket inte hållbar.

Hur skulle det kunna vara?
Djur kan spela en stor roll för ett hållbart jordbruk. Några grundprinciper för detta är att de skall få utlopp för sina naturliga behov och beteenden, sådant som vi ofta kallar för djurvälfärd. Vi behöver att komma bort från det ensidiga produktionsfokus som finns och se djuren i flera dimensioner. Vi behöver också ge djuren en roll i vårt livsmedelssystem som samspelar med deras ekologiska roll och öka integrationen av djur, odling och livsmedelsystem, istället för att se dem som isolerade från varandra.

Djuren kan bidra till att bygga bördig jord. Det är förvisso växterna och inte djuren som binder energi, kol, från luften genom fotosyntesen. Men växterna är del av system där djuren finns, och vissa växter, framför allt gräsen, har utvecklat ett intensivt samspel med djuren. De flesta gräs är beroende av betande djur, och deras produktion ökar om det betas, ungefär som gräsmattan växer och blir tät när du klipper den ofta. I själva verket är våra kunskaper om hur dyngbaggar, växter, mykorrhiza, djur och många andra arter hänger ihop ofullständiga och nya kunskaper kommer hela tiden. Djuren kan också cirkulera näringsämnen på ett effektivt sätt och genom att ta tillvara gödsel kan vi få dem där vi vill, t.ex. till bortskämda grönsaker och intensivodlade växthus. Att ta bort djuren från jordbrukssystemet gör hela systemet fattigare och mer sårbart.

Att djuren kan ge oss mycket värdefull mat råder det ingen tvekan om, och vi kan också förbättra detta genom en bättre uppfödning och genom att ta tillvara alla delar av djuret bättre. Djuren kan bidra till ökad biologisk mångfald, det gäller framför allt de betande idisslarnas. Det är ingen tillfällighet att vi använder begreppet pastoralt (avlett från pator = herde) för ett vackert landskap, mulens landskap är helt enkelt ett mycket vackert landskap.

Idisslarna bör vara inriktade på mest möjliga betesdrift. I andra länder kan man föda djur året runt på bete. I Sverige finns inte riktigt de möjligheterna  — fast renarna klarar sig året om genom en smart anpassning genom migration. Med förbättrade system kan vi säkert kraftigt öka andelen bete. Att återskapa en miljon hektar med betesmark borde inte vara omöjligt, det är långt mindre än det vi låtit växa igen. Kanske kunde vi ha system med herdar som tar hand om större flockar med djur i vissa delar av landet? Betesdrift anses ofta vara ineffektiv, men det beror på ett väldigt endimensionellt sätt att se. Det är sant att mängden kött eller mjölk per hektar är liten, men betesmarkerna är samtidigt livsutrymme för mängder av andra arter, till skillnad från åkermark som är väldigt fattiga miljöer. Betesmark kan också binda avsevärda mängder kol. Betesdrift är också väldigt resurssnål och resilient, samt erbjuder en mycket naturlig miljö för betande djur.

Möjligen skulle vi också öka användningen av intensivbete på åkermark. Vallodlingen är redan väl etablerad, men med mindre enheter och en bättre spridning av djuren rent geografiskt skulle vi också kunna integrera vallodling i de jordbruk som nu saknar djur. Mer långliggande vallar skulle ge lägre avkastning men samtidigt bygga upp jorden på ett bättre sätt, samt vara bättre för den biologiska mångfalden.

Grisar, höns och andra fåglar kan också beta i större utsträckning än de gör idag. Deras beteenden kan också användas på andra sätt, grisar kan markbereda skog eller åker, gäss och kyckling kan beta mellan fruktträd och bärbuskar eller i jordgubbsodling efter skörd. Men framför allt kan de ta reda på olika restprodukter på gårdarna, från livsmedelsindustrin och från hushållen. På så sätt konkurrerar de väldigt lite med det som människor kan äta, utan tvärtom skapar de betydligt mer mat än vi skulle haft utan dem.

Precis hur många djur det betyder och hur mycket animalier vi skulle kunna äta kan man räkna på (läs t.ex. Hur mycket kött är hållbart?). Men i slutänden är jordbrukssystemen dynamiska, en förändring leder till fem andra och de leder till fler osv.  Det är väldigt svårt att vara säker på effekterna av olika angreppssätt. Jag föredrar det omvända perspektivet – att vi försöker skapa hållbara jordbrukssystem som integrerar djur enligt principerna ovan, och sedan får vi helt enkelt rätta mun efter matsäcken.

(baserat på föredrag på KSLA Mindre men bättre kött, 14 november 2017)

Thursday, 9 November 2017

Klimatdiktatur, marknadsfundamentalism eller duktiga ledare?

Vi behöver ingen klimatdiktatur eller befriade kapitalister för att lösa klimatkrisen, vi behöver duktiga och ansvarstagande ledare. När politikerna säger att de skulle vilja göra mer men att de då inte blir omvalda betyder det att de har misslyckats som ledare. 

Den senaste veckan har Jörgen Randers, professor i klimatstrategi i Oslo och en av författarna till den klassiska boken "The Limits To Growth" (1972), fått stort utrymme i media med tankar på att införa en sorts expertstyrd planekonomi som ett alternativ till demokrati för att kunna lösa klimatfrågan. Orsaken, enligt Randers, är att folk vill hellre bruka pengar på kortsiktiga behov än att ställa om energisystemet eller genomföra andra åtgärder för att minska växthusgasutsläppen. Han utvecklade sina tankar redan för några år sedan i den här artikeln. Där säger han att den mest självklara lösningen är att införa en "upplyst diktatur  på viktig politiska områden".  Men han medger samtidigt att det inte alls är sannolikt att någon västerländsk demokrati skulle avskaffa sig själv.

I en radiodebatt diskuterar han, Mattias Svensson och Anders Wijkman frågan.  

Anders Wijkman är också frustrerad över att omställningen inte går fort nog, och ibland rentav inte sker alls. Han pekar på att staterna har avhänt sig många verktyg för att styra utvecklingen, och att en stor del av exploateringen av naturen är ett resultat av de avreglerade finansmarknaderna. Kapitalismen som vi känner den måste tyglas bättre både för att klara klimatet och för att minska klyftorna. Marknaden kommer inte att göra de mycket långsiktiga investeringar som behövs för att ändra energisystemet. Han tycker dock att "vi måste vässa demokratin" och regleringar kan vara en del av detta. 

Mattias Svensson, liberal debattör på Aftonbladet (hur nu det är möjligt?) anser att kortsiktigheten i politiken är uppenbar. Han påpekar också att demokratiska marknadsekonomier har trots allt fått väldigt mycket gjort på miljöområdet, medan planekonomier misslyckas. Mattias Svensson säger att vi behöver mycket mer kapitalism eftersom människor inte är beredda att ta konsekvenserna av radikala utsläppsminskningar. Det som återstår är nya innovationer som kan göra att folk inte behöver göra några uppoffringar och det är kapitalismen och marknaden som kan fixa det.Staten skall frigöra kapitalets enorma förändringskrafter.
 
Jörgen Randers och Mattias Svensson har sannolikt rätt i är att de flesta inte är villiga till de uppoffringar som behövs. Medan Randers lösning är någon form av expertvälde sätter Svensson sin lit till marknaden att lösa det olösliga problemet genom innovation. 

Jag anser dock att politikerna och många andra opinionsbildare har skapat den här situationen på flera olika sätt. Nästan alla politiska partier ett budskap att det går att fixa klimatet genom relativt triviala åtgärder, samtidigt som de skriker högt om någon åtgärd skulle drabba några av deras hjärtefrågor eller intressegrupper (se t.ex. flygskatten). 

Precis som Mattias Svensson sätter man sin tilltro till innovationer i framtiden och vill inte alls kännas vid att det skulle finnas en motsättning mellan klimatåtgärder och den ekonomiska tillväxten. Tvärtom, i samma andetag som riksdagen antog den nya klimatlagen beslutade man också "att klimatpolitik ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt". 

Klimatet har heller inte tillåtits genomsyra alla politikområden så man fortsätter gladeligen att fatta beslut som går helt på tvärs, som att bygga en flygplats i Sälen för att skeppa turister till den allt snabbare smältande snön.

Partierna, miljöorganisationer och andra opinionsbildare har fått för sig att folk behöver höra positiva budskap - att krisen är en möjlighet - och utsättas för "nudging" snarare än att behandlas som vuxna ansvarstagande människor. Det är därför inte alls konstigt att folk i allmänhet inte har den nödvändiga krismedvetenheten. Eller som Malena Ernman skriver i ETC, "vi är flockdjur och så länge våra flockledare inte uppträder som om vi är i kris så kommer ingen uppfatta att vi är det."

Slutligen tror jag man underskattar folks känsla för rättvisa. Så länge klyftorna växer i samhället kommer inte de som har det sämre än eliten tycka att det är rimligt att just de skall göra några uppoffringar och livsstilsförändringar annat än om den ekonomiska och politiska eliten också gör det.

Samhällets elit har därför ett mycket stort ansvar för medborgarnas bristande krismedvetenhet. När politikerna säger att "vi skulle vilja göra mer, men då blir vi inte omvalda", då betyder det bara att de har misslyckats som ledare, och att de skulle lägga mer av sin reklambudget och spinndoktorer på att få folk att inse allvaret i situationen. 

*


Man får säga att Mattias Svensson har en enorm tro till marknadens förmågor och vill spela ett mycket högt spel. Hans liberalism har passerat det ideologiska stadiet och befinner sig nu på ett fundamentalistiskt religiöst plan, dvs det är ren och skär tro, utan några som helst vetenskapliga bevis. I själva verket har marknaden inte visat sig särskilt förmögen att "lösa miljöproblem", annat än som ett resultat av statliga regleringar eller pressad av folklig opinion. 

Att ställa en ren marknadsekonomi mot en ren planekonomi är ett ganska ofruktbart sätt att resonera, det har aldrig funnits några marknadsekonomier som inte varit reglerade av den enkla anledningen att alla marknader behöver regleringar av ett eller annat slag.  Vissa stater gav sig på att försöka genomföra någon sorts ren planekonomi, men de misslyckades och tvingades införa vissa typer av marknader. Däremot är det uppenbart att alla stater och samhällen, precis som företag, behöver planera massor av saker. Man måste t.ex. bygga skolor i god tid innan barnen nått skolåldern, man behöver bygga vägar, järnvägar och annan infrastruktur, man behöver stadsplanering, universitet osv.  

Anders Wijkman visar en betydligt större förståelse för problemens art och antydan till lösning. Han anser att mer regleringar kan hjälpa till att "vässa demokratin". Regleringar är ett fullt ord som kan ge dåliga associationer, men i grund och botten handlar politik just om regleringar i en vidare bemärkelse, vad som är tillåtet och vad som inte är det, vad vissa aktörer måste göra, vad som skall få resurser och vad som inte skall få det. Om man skall få folk intresserade av och engagerade i politiken kan man inte avhända sig de politiska verktygen och hänvisa till EU, internationella avtal eller den globala marknaden för nästan alla viktiga frågor. 

Det finns också en rad institutionella reformer som skulle kunna bidra till att vässa demokratin och utöka demokratin också till andra områden, men det är en annan artikel. 




P.S. Jag är tyvärr inte lika övertygad som Jörgen Randers att inte en västerländsk demokrati skulle kunna avskaffa sig själv. Jag tycker till exempel att det är anmärkningsvärt hur lätt det varit att inskränka rättigheter och invadera folks privatliv för att bekämpa det ringa problem som terrorism trots allt är i väst.

Monday, 6 November 2017

Betesmark, vad är det?



Det finns en bild av att regnskog huggs ner för att ge plats åt kor. Det finns en annan bild av att naturbetesmarkernas rika biologiska mångfald hotas av att de inte betas. Båda bilderna är sanna. De stora variationerna gör att generaliseringar om djurhållning byggd på betesdrift på global nivå är rätt meningslösa.I Sverige skulle det vara både möjligt och önskvärt att öka betesdriften på naturbetesmarker. Det är ett smart sätt att kombinera en högkvalitativ och etisk matproduktion, med höga kulturvärden och samexistens med mängder av andra livsformer.

Enligt FAO:s statistik finns det 3315 miljoner hektar betesmark i världen. Sex tiondelar av den finns i endast tio länder och en tredjedel i Kina, Australien och USA. Större delen av världens permanenta betesmarker finns i mycket torra områden.

Areal betesmark miljoner hektar

China, mainland
393
Australia
359
United States of America
251
Brazil
196
Kazakhstan
187
Saudi Arabia
170
Mongolia
112
Argentina
109
Russian Federation
93
South Africa
84
Mexico
81
Angola
54
Sudan
48
Chad
45
Källa FAOSTAT




Sverige har i ett globalt perspektiv väldigt lite betesmark, 500 m2 per peson, vilket bara är en tiondel av det globala genomsnittet per person. I Mongoliet finns 35 hektar betesmark per person. 
Hon har 35 hektar betesmark, flicka i Mongoliet


På det stora hela dominerar olika gräs vegetationen om det är torrt. Blir det för torrt övergår gräsmarker till öken och är nederbörden tillräckligt stor blir det skog. Blir det för blött blir det våtmarker av olika slag. Det är svårt att säga hur stor del av jordens yta som har varit savanner, stäpp och gräs tidigare. Det beror väldigt mycket på vilken tidsperiod vi pratar om, och vilket geografiskt område, inte minst vilken påverkan som människor har haft. Människans manipulationer av landskapet har en mycket lång historia och vårt sätt att bruka marken har ändrats mycket genom årens lopp. Det mesta tyder på att innan den stora utrotningen av megafaunan i världen var gräsmarkernas andel ungefär som nu, eller större. När dessa utrotades och klimatet ändrades tilltog skogsarealerna, på gräsets bekostnad, eftersom de stora djuren bidrog till att hålla landskapet öppet.

När Australien koloniserades i slutet på sjuttonhundratalet var en större del av marken gräsbevuxen än idag[i]. De bättre gräsmarkerna har blivit åker men stora arealer har också blivit skog. De stora arealer som fortfarande är betesmarker är på det stora hela för torra för att vara skog och saknar möjligheter för bevattning, vilket är en förutsättning för att de skulle kunna odlas.

När européerna kom till Amerika möttes de av väldiga vidder av öppna landskap och miljoner betande hjortar och bison. Stora delar av den bördiga prärien plöjdes upp till åker, medan de torrare delarna blev betesmark åt kor.

I Västeuropa spreds boskapsskötsel snabbt och stora delar av landskapet avskogades. I den berömda Doomsday Book från är 1069 kan man se att större delen av England var betesmark, skog fanns nästan bara som jaktreservat för adeln och kungahuset. Markanvändningen på Selaön i Mälaren ger en bra bild av de stora förändringarna i landskapet. Vi kan se att för fem hundra år sedan var nästan all mark betesmark, odlingsmark eller äng. Ängsmarken var sådan mark som i första hand skördades för hö. I takt med befolkningsökningen plöjdes en ökande del av ängsmarken upp samt mindre arealer naturbetesmark. Intensifieringen av jordbruket och djurhållningen, ledde till att den extensiva betesdriften ersattes med odlat foder och bete på åkermark. Större delen av betesmarken omvandlades till skog. 


Föreställningen att betesmarkerna har ökat dramatiskt saknar grund på global nivå, även om det finns regionala exempel på sådan ökning. Mellan 1961 och 2000 ökade de permanenta betesmarkernas areal i världen med cirka 11 %, men mellan 2000 och 2014 minskade arealerna med 3 %.[ii]  Förändringarna följer ett typiskt mönster. I takt med att befolkningen och ekonomin växer kraftigt, sker en omfattande expansion av jordbruket. I de flesta fall leder det till att betesmarker omvandlas till åker. Om det finns möjligheter kommer i vissa fall boskapsskötarna dra vidare och söka nya möjligheter i skogsmark, det är det som händer i Brasilien till exempel. Där har den totala arealen betesmark minskat sedan 1980-talet, medan åkerarealen har ökat kraftigt. Betesmarkerna har flyttat västerut på ett sätt som påminner och det som skedde i USA 150 år tidigare. Samtidigt har betesdriften intensifieras, dvs andelen naturbetesmarker har minskat medan sådda betesmarker ökat.[iii] 

I de flesta rika länderna har betesmarkerna minskat kraftigt och skogsarealerna ökat. I Sverige har cirka fyra femtedelar av naturbetesmarkerna försvunnit på hundrafemtio år. Utöver det betades i princip all skog i södra Sverige tidigare. Det är viktigt att förstå att det är ekonomiska faktorer i första hand som avgör om mark kommer att betas eller inte. Det är inte minskad animaliekonsumtion som är orsaken till att våra betesmarker har minskat, utan förändringar i hur vi odlar och hur vi föder upp djur. I Sverige har vi intensifierat jordbruket, inklusive djurhållningen på ett sådant sätt att vi producerar mycket mer och billigare från åkrarna. Det har gjort att betesproduktionen, trots att den i princip sker utan dyra insatsmedel, gått tillbaks kraftigt.

Vad är betesmark?

I själva verket är definitionerna av gräsmark, betesmark, permanent betesmark och naturbetesmark knepiga och det är lätt att gå vilse i siffrorna. I Sverige är till exempel nästan halva ytan renbetesmark, men marken klassas inte alls som betesmark, och är i stort heller inte gräsmark, utan fjäll eller skogsmark. Det finns också åkermark som betas, ibland mycket intensivt. Och det finns stora gräsmarker i världen som inte är betesmark i den mening som vi vanligen menar, dvs att får, getter eller kor betar där. Istället betas marken av vilda djur eller inte alls. Cirka 1,5 miljarder hektar av de knappa 3,5 miljarder hektar som räknas som betesmarker har inga betande tamdjur alls.[iv]

Hur mycket mat producerar betesmarkerna?

Det statistiska underlaget är dåligt och svårt att tolka. Att använda genomsnitt är nästan inte meningsfullt. I Sverige föds de flesta får upp på betesmarker, med odlat foder och små mängder kraftfoder som vinterfoder. Dikoproduktionen är huvudsakligen baserad på bete och vallfoder skördat på åkermark, medan mjölkkorna sällan betar naturbetesmarker, och en mycket liten del av deras foder kommer från bete. På internationell nivå är variationerna ännu mycket större. På den ena sidan finns så kallade feed-lots i USA där man föder upp nötkreatur på odlat foder, i stor utsträckning majs och soja. På den andra sidan finns nomadernas hjordar som i princip endast lever på bete. Hela 13 procent av alla kor och bufflar finns i Indien, där de utöver bete lever på avfall av olika slag, ungefär som forna tiders grisar i Sverige.

Enligt artikeln, Livestock: on or plates or eating our table, av Anne Mottet och kollegor på FAO kommer nästan allt får och getter äter från betesmarker eller odlat gräs. För nötkreaturen är siffran ungefär 80 procent. En annan uppskattning är att 54 % av tamdjurens foder kommer från betesmarker, 10 % kommer från gräs som odlats på åkermark, 16 % kommer från grödor som odlats för foder samt avfall från livsmedelsindustrin och 20 % är skörderester.[v] De siffrorna inkluderar grisar och höns som ju i princip knappt betar alls, även om de kunde göra det.

Om man går på officiella siffror så producerar Mongoliets 112 miljoner hektar betesmark endast 245 miljoner kg kött och 690 miljoner liter mjölk[vi], dvs endast drygt 2 kg kött och 6 liter mjölk per hektar. Så låg avkastning som i Mongoliet har man sannolikt bara i vissa andra mycket karga miljöer. Jag besökte djuruppfödare i det mycket torra Namibia och de fick i alla fall mer än 10 kg kött per hektar och år. Intensivt odlade gräsmarker kan vara mycket produktiva. Jag beskriver i ett blogginlägg hur man producerar 20 000 liter mjölk per hektar av intensivbetad gräsmark i Nederländerna. De flesta betesmarkerna i världen ligger dock närmare siffrorna från Namibia än Nederländerna.  Beräkningar för Sverige kompliceras av att man i princip inte kan ha ren betesdrift här, utan foder måste odlas för vintern.[vii] Under försommaren kan naturbetesmarkerna i Sverige producera uppemot 2 kg kött per hektar och dag, men sedan sjunker produktionen.

Å andra sidan är ett ensidigt fokus på produktion av kött eller mjölk ett mycket smalt sätt att betrakta djurhållningen på. Flera hundra miljoner kameler, kor, hästar, bufflar och åsnor hålls i stor utsträckning för att tillhandahålla arbete i form av dragkraft och transport. Gödseln används för näringsförsörjning men också som byggnadsmaterial och för matlagning. Ull, hår och hudar används för skor, kläder och bostäder. Boskap är ett sätt att lagra mat, men också att lagra tillgångar som kan omvandlas till annat vid behov. Det är först i vår kommersiella och industriella kultur där djuren i stort reducerats till att vara ”kött”, eller produktionsenheter för mjölk.



Alternativ markanvändning, kolbindning och biologisk mångfald

Dessa stora variationer gör att alla generaliseringar om effekterna av djurhållning byggd på betesdrift på global nivå är rätt meningslösa.

Ta bara frågan om den alternativa användningen av marken. Det pratas ofta om att man skulle kunna odla grödor eller skog på betesmarkerna. Och visst finns det sådana situationer, särskilt om man kan ordna bevattning. Det finns också mycket stora arealer med våtmarker som är betesmarker. Dessa skulle kunna dikas ur, på samma sätt som vi gjort i Sverige i väldigt stor utsträckning.  Men våtmarker är samtidigt kanske den mest hotade naturtypen av alla. Enligt Moffet m.fl skulle det gå att omvandla knappa 700 miljoner hektar gräsmarker, dvs cirka 20 procent till åker. Men det verkar vara mycket optimistiska beräkningar. Deras karta visar att Sverige skulle ha en hög andel sådan mark, men det är mycket litet av det som klassas som betesmark i Sverige som är lämpligt som åker. Även potentialen för att omvandla betesmarker till produktiv skog är sannolikt rätt liten. I Sverige skulle dock huvuddelen av betesmarken bli skog om den slutades att hävdas. En mer realistisk alternativ markanvändning är kanske att vilda djur skulle beta markerna istället för tama djur. Kanske kan man också tänka sig system där tama och vilda djur samsas i större utsträckning, ungefär som massajernas får och kor får samsas med zebror, gnuer och lejon på savannen.

På liknande sätt är det svårt att diskutera betesmarkens potential för kolbindning. En nyligen publicerad rapport, Grazed and confused? Från Food Climate Research Network avfärdar tanken att kolbindning i betesmarker kan spela någon större roll.[viii] Rapportförfattarna beräknar och visar i en graf att kolbindningen i betesmark skulle kunna kompensera för metangasutsläpp i det fall djurantalet uppgår till 0,5 djurenheter per hektar, medan utsläppen skulle vara mycket större än kolbindningen vid högre djurtäthet. Men globalt finns det bara cirka 0,3 djurenheter idisslare per hektar betesmark, och det inkluderar även alla de djur som inte betar. Den genomsnittliga djurtätheten på betesmarken är således långt under de 0,5 hektar man räknar med.

Det är också vanligt att man hävdar att skog binder mer kol än betesmark. Men det är bara korrekt om man räknar den växande skogen som ”kolbindning”, men det är knappast ett rimligt betraktelsesätt, den kommer att användas i sinom tid eller ruttna. Det som är betydelsefullt för kollagring är den långsiktiga lagringen i mark, och där går det inte att hävda att skog binder mer än bete. Det finns gott om exempel på att det kan vara tvärtom.[ix] Däremot är det relativt väl klarlagt att omvandling av betesmark till åker kraftigt minskar kollagringen.

För diskussioner om biologisk mångfald är det viktigt att skilja mellan naturbetesmarker och andra betesmarker. Även begreppet naturbetesmark är flytande och kan felaktigt ge intrycket att dessa alltid varit betade gräsmarker. Men lika litet som det finns några skogar helt orörda av människan finns det betesmarker som inte på ett eller annat sätt manipulerats av oss. Men man brukar kalla betesmarker där man inte har sått nytt gräs eller gödslat för naturbetesmarker. I Sverige är i princip alla permanenta betesmarker naturbetesmarker. I andra länder finns permanenta betesmarker på mark som plöjts, gödslats och såtts med en eller ett fåtal sorters gräs, och i andra fall har man t.ex. gödslat marken. Naturbetesmarkerna i Europa anses ha mycket höga biologiska värden och har en rik biologisk mångfald, medan gödslade betesmarker med en art gräs inte är mycket rikare än en vanliga åker eller en granplantage. 

Trots all information i detta inlägg så saknas det allra viktigaste, dvs en förklaring av det intrikata samspelet mellan djuren och vegetationen och alla de processer som hänger ihop med det ekosystemet. Det gäller till exempel dyngbaggarnas och mykorrhizans roller och hur gräset reagerar på betning. Men det får vara till ett senare tillfälle.  

Det finns flera andra frågeställningar av intresse. Betesdrift har stora djuretiska fördelar, och de skulle kunna ökas om man t.ex. tillät att djur skjuts i hagen istället för att stressas in i en djurtransport. Det krävs väldigt lite insatsmedel för att hålla betesdjur jämfört med odling. Betesdrift är extremt resilient och uthållig, det är ingen tillfällighet att livsmedelsförsörjningen i de delar av världen med mest osäkert klimat har varit uppbyggd på betande djur. Samtidigt är stora delar av världen för tätbefolkad för att befolkningen skall kunna livnära sig på storskalig betesdrift. 


I Sverige skulle det vara både möjligt och önskvärt att öka betesdriften på naturbetesmarker. Det är ett smart sätt att kombinera en högkvalitativ och etisk matproduktion, med höga kulturvärden och samexistens med mängder av andra livsformer. Det är möjligt att det också skulle vara positivt med mer intensiv betesdrift på åkermark istället för att odla stora mängder spannmål till gris och hönsfoder, som är fallet nu.








[i] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/1467-8470.00079/abstract
[ii] FAOSTAT
[iii] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/gcb.13314/full
[iv] Livestock: on or plates or eating our table
[v] http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/2015GB005119/full
[vi] FAOSTAT
[vii] I Mongoliet som har ännu hårdare förhållanden på vintern odlas inget foder alls utan djuren får överleva på det de kan skrapa fram under snön. Djuren tappar dock ofta upp till 25 % av kroppsvikten och särskilt stränga vintrar kan de dö av svält.
[viii] Det finns mycket mer att säga om denna rapport.
[ix] Det finns massor av litteratur om detta, en bra översikt kan vara The Ecology of Soil Carbon: Pools, Vulnerabilies, and Biotic and Abiotic Controls (2017) http://www.annualreviews.org/doi/pdf/10.1146/annurev-ecolsys-112414-054234