Det är torrt, mycket torrt. Här har vi bara fått en liten skur den 3 maj och därefter knappt 25 mm förra veckan. Maj i Uppsala var inte bara en ovanligt torr utan även en rekordvarm månad. Sedan mätningarna startade 1739 har inte någon lika varm majmånad noterats i Uppsala.
Vårsäden ser usel ut på de flesta håll i bygden. De som har lerjordar och skördade tidigt har väl fått in en hyfsad 1:a ensilageskörd men det blir ju ingen återväxt om det inte kommer regn. Och i landet som helhet rapporteras förstaskörden vara 65 % av det normala. Många har tvingats börja fodra med vinterfoder för att betesmarkerna torkat ut (vi själva har det mesta bete på strandängar och de torkar inte ut i första taget). Det pratas om nödslakt, men slakterierna har redan sedan förra året långa köer.
Torkan har drabbat större delen av Sverige och hela området runt Östersjön. De flesta länderna rapporterar kraftig minskade skördar. Lettland, Danmark och Sverige kommer att få 20-30 procent mindre vete än ett normalår. Vi kommer att få importera vete.
Globalt är det ingen brist, veteproduktionen beräknas bli 740 miljoner ton. Sverige kan importera vete och nötkött från andra länder, så ingen lär svälta i Sverige på grund av torkan. Så länge man har pengar kan man alltid köpa på världsmarknaden. Rika människor har nästan aldrig svultit, inte ens under skriande hungersnöd.
Frihandel vs protektionism 1-0 alltså.
Men det kanske är att göra det alltför lätt för sig? Vad händer med vår egen produktion? Hur drabbas bönderna? I en ”normal” ekonomi stiger priset när det uppstår brist. Det gör att bönderna delvis kan kompenseras för den dåliga skörden genom bättre priser. Men på en öppen marknad kommer produktionsförhållandena i ett litet land som Sverige inte ha någon som helst påverkan på de globala priserna. Det gör att böndernas inkomster sjunker drastiskt. Vissa kanske går i konkurs och får lägga av, andra får skjuta upp nödvändiga investeringar. Det leder i sin tur att vår kapacitet att producera minskar.
Dessa förhållanden blir extra tydliga ett dåligt år, men egentligen ligger de där och påverkar hela tiden. Helt i linje med teorin om de komparativa fördelarna blir produktionen av de viktigaste jordbruksprodukterna mer och mer koncentrerad till ett fåtal produktionsområden. Detta gäller regionalt inom Sverige, men också globalt. Handeln med livsmedel ökar ständigt och nu är det nästan en fjärdedel av maten som passerar en gräns.
Och helt i linje med teorierna om de komparativa fördelarna betyder det att icke konkurrenskraftigt produktion slås ut. Råvaruanalytikern Torbjörn Iwarsson säger att svensk mjölkproduktion kommer att vara utraderad om fyrtio år. Men det är sannerligen inte bara svenska bönder som slås ut, konkurrensen slår ännu hårdare mot de fattiga småbönderna i tredje världen, de har absolut ingen chans att producera majs, vete eller sojabönor till världsmarknadspriser, inte ens om de värderar sin egen arbetstid till noll kronor.
På så sätt bidrar frihandeln till att slå ut betydande produktionskapacitet i stora delar av världen. Och istället för att vara en välbehövlig säkerhetslina i händelse av kris, bidrar den till att skapa konstant beroende av livsmedelsimport. Det leder också till en mycket stor sårbarhet och ett farligt beroende av andra länders produktion och i slutänden av deras politik. Frihandel – protektionism 1-2.
I själva verket är dikotomin frihandel – protektionism alldeles för förenklad. Det finns inget land i världen som har helt fri handel med livsmedel och jordbruksprodukter, även om Nya Zeeland är nära. Möjligen är Nordkorea ett exempel på total protektionism (jag får erkänna min okunskap i nordkoreansk jordbruks och livsmedelspolitik). Jag utvecklar de resonemangen mer i den här artikeln, samt i ett referat av en forskningsartikel (på engelska) där nedanstående graf finns.
Den svenska regeringen, och i minst lika hög grad oppositionen, anser att frihandel är idealisk och argumenterar för att EU:s jordbrukspolitik skall bli mer marknadsinriktad. Den nyligen antagna livsmedelsstrategin har ”internationell konkurrenskraft” som ideal.
LRF sluter upp bakom frihandelsretoriken och inriktar sig på att få bort alla svenska ”särregler” för att kunna konkurrera med sina kollegor inom EU. Att de offentliga ersättningarna motsvarar mer än hela nettointäkten för svenskt jordbruk talar man tyst om. Inte heller berättar man att så gott som alla svenska jordbruks har huvuddelen av sina intäkter från något annat än jordbruk, så fast är man i sin förljugna bild av det konkurrenskraftiga jordbruket.
Om inte EU hade haft tullar på nötkött med 30 kronor kilot så skulle nötköttspriserna inom EU vara ännu mycket lägre och svensk nötköttsproduktion skulle vara ännu mindre lönsam än vad den är idag. Svenska tjurkalvar från mjölkproduktionen skulle sannolikt slås ihjäl vid födseln, precis som man redan gör i många länder. Detta är bara ett exempel, EU har regleringar också på andra områden.
LRF och de flesta politiska partierna bär ett tungt ansvar för att Sverige fortsätter att föra en destruktiv jordbrukspolitik. En rimlig början vore att föra en balanserad diskussion om fördelar och nackdelar med handel med jordbruksprodukter och livsmedel, istället för att surra sig vid ratten på frihandelsskutan.
Wednesday 27 June 2018
Monday 25 June 2018
Kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare?
Parisavtalet har
misslyckats. Vi kan inte sätta vårt hopp till globala förhandlingar och
processer utan vi måste agera här och nu. Att förhindra klimatförändringarna står inte längre på dagordningen
eftersom de redan gjorda koldioxidutsläppen kommer att orsaka
temperaturökningar under mycket lång tid framöver. En radikal minskning av
utsläppen är vad som krävs. Och det är bråttom, mycket bråttom. Sverige kan och
måste vara en föregångare för att vi har goda förutsättningar. Det kan finnas
stora möjligheter i en ny ekonomi byggd runt ett industriellt komplex byggt
runt biomassa, förnyelsebar energi och stål. Det är kärnbudskapen i Staffan
Laestadius nyligen utkomna bok Klimatet
och omställningen.
Staffan Laestadius,
professor emeritus i industriell utveckling vid KTH, har under lång tid ägnat
sig åt den nödvändiga omställningen. "Gamla paradigm överges inte förrän
det finns trovärdiga alternativ att ansluta sig till" skriver Staffan
Laestadius och gör med boken ett bra försök att formulera ett sådant
alternativ. Han går också längre än att formulera alternativ, han försöker
också tala om hur vi skall nå dit.
Bokens första del
placerar klimatutmaningen i ett historiskt och filosofiskt perspektiv, och
ägnar stor uppmärksamhet åt frihetsbegreppet och vår syn på naturen. Frihetsbegreppet
som växte fram efter medeltiden handlade oftast om individens rätt gentemot
staten. Samtidigt som människans roll var att behärska naturen verkar man inte
haft insikten att naturen i sig kan begränsa vår frihet, att planeten har
gränser. Enligt Staffan Laestadius kommer naturen att begränsa vår frihet,
kanske på ett brutalt sätt, om vi inte agerar nu, och anpassar oss på ett
intelligent sätt. Det är bättre att vi självmant använder staten för att
begränsa vår frihet att flyga, att äta kött och att slösa.
Staffan Laestadius
anser att vi alla har moraliskt ansvar för konsekvenserna av vår livsstil och
konsumtion men han betonar också att det krävs stora förändringar på
samhällsnivå och i de stora industriella systemen. Han lastar inte kapitalismen
för klimatkrisen utan menar att det är vår syn på naturen som en oändlig resurs
som är det stora problemet. Han påminner oss om att också de så kallade
socialistiska planekonomierna hade ett likartat förhållande till naturen. Även
om kapitalismen inte i sig har skapat miljöförstöring och klimatkris så kan den
ju likväl stå i vägen för omställningen. Staffan Laestadius framställning tar
inte riktigt tag i den frågan. Det betyder inte att han anser att de ”fria
marknadskrafterna” skall hantera klimatfrågan utan han förespråkar tvärtom
kraftfulla statliga ingripande med piskor och morötter både för individerna och
företagen.
I bokens andra del
formuleras vad som krävs och hur det skall gå till. En årlig reduktionstakt med
sju procent av växthusgasutsläppen är betinget och det är knappast
förhandlingsbart. En så snabb omställning är en enorm utmaning, men det finns
exempel på att det är möjligt. Under andra världskriget ställde USA och
Storbritannien om sina ekonomier så att halva bruttonationalprodukten användes
till försvaret. Kina har satsat enorma summor på utbyggnaden av infrastruktur,
på tio år har man exempelvis byggt ut vindkraften med 50 procent per år och
järnvägsnätet med 5 procent per år.
Bromma trästad, trettioåtta
tusen bostäder på det nedlagda flygfältet, symboliserar två sidor av
omställningen — den kraftigt förändrade mobiliteten och den effektivare
användningen av träfiber. Bil och flygresande måste begränsas snabbt. Behovet
av flytande bränsle skall minskas kraftigt och det som fortfarande behövs skall
komma från den nya bioekonomin, främst skogen. Staffan Laestadius föreslår att
det skall byggas nya långsammare banor
för järnvägen, dit regionaltåg och godstrafik kan styras så att kapaciteten,
framkomligheten och därmed hastigheten på de existerande banorna kan ökas.
Den nya bioekonomin
levererar trä till höghus, energi och industriråvaror som kombineras med omställningen
av energisystemet och stålproduktionen till ett nytt industriellt komplex. Staffan
Laestadius förespråkar en mycket storskalig utbyggnad av vindkraften —
20 000 nya vindkraftverk, med torn av trä förstås, samt en något mindre
ambitiös solsatsning. Dessa skall både ersätta kärnkraften och producera
tillräckligt med el för att skapa en helt ny ”gasekonomi”. När det blåser
mycket används elektriciteten till produktion av vätgas som kan driva
generatorer när det inte blåser. Vätgasen öppnar samtidigt för fossilfri järn-
och stålproduktion. Den kan också fungera som drivmedel direkt eller vara
råvara för produktion av andra bränslen som kan komplettera satsningar på
eldrift och biobränslen.
För att klara uppgiften
behövs kraftfulla styrmedel. Utsläppen av koldioxid måste exempelvis kosta tio
till fyrtio gånger mer än idag. Skattesystemet behöver en fullständig
överhalning, med höjda punktskatter och konsumtionsskatter samt minskad skatt
på arbete. Det behövs mycket stora investeringar för omställningen men de skall
inte ses som kostnader. Kostnader är bara ett meningsfullt begrepp i relation
till något annat och eftersom det inte är ett realistiskt alternativ att
fortsätta i samma hjulspår som idag kan man inte betrakta investeringar för att
begränsa klimatförändringarna som en kostnad. Vi har inte råd att inte göra
något.
Man givetvis ha
invändningar mot ett eller annat påstående och perspektiv, det är oundvikligt i
en sådan omfattande bok. Staffan Laestadius tanke att folk inte överger gamla
föreställningar förrän det finns nya och trovärdiga alternativ att välja är
spridd, men det gör den inte nödvändigtvis sann. Det är nog snarare så att det
är när den existerande berättelsen inte längre stämmer som man överger den och
öppnar sig för nya alternativ. I själva verket sker förändringar nog som en
växelverkan mellan gamla och nya föreställningar med en mycket stark påverkan
av teknikutveckling, knapphet av resurser, inbyggda obalanser i systemen, externa
hot med mera.
Klimatet och omställningen är
befriad från den vanligen förekommande trivialiseringen av omställningens
omfattning. Staffan Laestadius sprider inte den gröna tillväxtens glada budskap
att allt ordnar sig bara vi låter det hållbara, gröna kreativa
entreprenörskapet flöda. Men han förespråkar heller ingen reträtt från
industrisamhället. Den verkliga styrkan är insikten om att omställningen kräver
stora förändringar i de viktiga industriella komplex som är den materiella
basen för vår moderna civilisation. Han betonar också att vi redan har de
flesta verktygen och kunskaperna för omställningen snarare än att hänvisa till
ny ännu oprövad teknik eller klyschor om hur digitaliseringen kommer att ge oss
helt nya möjligheter eller hur allt löser sig med en cirkulär ekonomi. Stål
produceras inte av ettor och nollor, och även om bilen blir självstyrande och
smart så behöver den en motor, däck och energi för att röra sig bara en
centimeter.
Staffan Laestadius visar att det finns en möjlighet att
ställa om Sverige till att inte vara beroende av fossila bränslen. Det kräver
samhällelig beslutsamhet och ingenjörskonst snarare än uppoffringar eller
radikalt förändrad livsstil. Samtidigt är det där någonstans jag känner tvekan.
OK, vi fixar omställningen från fossila bränslen, men vad händer med resten?
Vad händer med den ständigt ökande förbrukningen av naturresurser, hur kan
skogar vara skogar och inte plantager om de skall leverera allt mer fiber och
energi, hur mycket mer konstgödsel och bekämpningsmedel tål de ekologiska
systemen. Och hur kommer fossilfritt stål att göra oss lyckligare?
Först publicerat i Balder
Wednesday 20 June 2018
Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöproblem
Livscykelanalyser hjälper oss inte att förstå jordbrukets miljöeffekter. Det är snarare tvärtom, att de bidrar till att dölja de viktiga sammanhangen. I alla fall på det sätt som resultaten presenteras i media och av vissa forskare.
"– Det är ganska stor
variation i hur mycket utsläpp de orsakar per kilo produkt, men samtidigt visar
studien konsekvent att animaliska produkter alltid har högre miljöpåverkan än
vegetabiliska, säger Fredrik Hedenus.", i Svenska Dagbladet.
Samma artikel har distribuerats av TT till alla tidningar och återfinns i de
flesta i mer eller mindre identisk form.
Detta är dock inte vad forskningsartikeln säger. Sammanställningen
visar att animalier har högre klimatpåverkan och orsakar mer övergödning per 100 gram protein än
"motsvarande vegetabiliska ersättningsprodukter" (spannmål, nötter, ärtor
och bönor), dvs inte alls alla
vegetabilier. För försurning och markanvändning är det heller inte alltid som
animalierna är sämre och för vattenanvändning visar tvärtom forskningen att den
ofta är mindre (fortfarande per 100 gram protein) för nötkött än för de flesta
vegetabiliska alternativen. Typiskt nog har jag inte sett en enda tidningsartikel
eller facebookkommentar som tar fasta på detta, trots (eller på grund av?) att felaktiga
uppgifter om nötköttets vattenanvändning har valsat runt i media i åratal.
Mer intressant i artikeln var
hur extremt stor variationen är mellan
de bästa och sämsta resultaten både för animaliska och vegetabiliska produkter.
För nötkött är växthusgasutsläppen från de sämsta 10 procenten hela tolv gånger
större än de bästa. För vete, majs och ris är miljöpåverkan av den sämsta
tiondedelen av produktionen tre gånger större än den bästa tiondedelen.
Observera citatet från Hedenus som säger att ”det är ganska stor variation”,
det får nog anses vara en extrem underdrift. Rapporten ger ett stöd för att hur något producerats är betydligt viktigare
än vad som producerats.
Forskarna som gjort studien får
ta en stor del av ansvaret för feltolkningarna eftersom när en av forskarna intervjuas
påstår han att äta en vegansk kost är det viktigaste en individ kan göra för
miljön. Detta behandlas överhuvudtaget inte i forskningsartikeln. Men det visar
bara, återigen, att forskare också har en agenda och att det inte finns
”oberoende forskning”.
Det finns också starka skäl att granska
själva grundvalarna för den här typen av forskning, att själva grunden är
robust. Och det är den inte. Av många olika skäl.
De allra flesta jämförelser (och det i den aktuella
artikeln) som görs bygger på så kallade livscykelanalyser som uttrycker
påverkan på valda parametrar för en definierad funktionell enhet, ofta vikt,
kalorier eller yta. Valet av funktionell enhet och hur påverkan fördelas på
olika produkter från samma produktion (i fallet mjölk, produceras även kött,
hudar, biodiesel, smör och en rad andra biprodukter) har stor påverkan på
resultatet. Trots namnet är det relativt sällan som all påverkan inkluderas,
och i ett komplext samhälle är det omöjligt att faktiskt göra det.
Man får alltid dra en gräns. För mat är det sällan analyserna inkluderar leden
efter gården trots att i genomsnitt halva klimatpåverkan uppstår efter gårdsproduktionen.
I själva verket kan en del av den stora variationen i miljöpåverkan i olika
artiklar bero på skillnader i metod och gränsdragningar. De flesta som själva arbetar
med livscykelanalyser i jordbruket är
medvetna om de stora bristerna, men dessa kommuniceras i princip aldrig till
allmänheten och media, utan där framställs de som "fakta".
Klimateffekten av en viss produktion uttrycks oftast som
koldioxidekvivalenter där utsläpp av olika växthusgaser har räknats om till en
och samma enhet. Större delen av djurproduktionens klimatpåverkan sker genom
utsläpp av metan och lustgas. Beräkningarna
av utsläppen av lustgas från djurhållningen (främst från gödsel och mark) är
mycket osäkra. Hälften av nötkreaturens utsläpp är i form av metan, och man
räknar om 1kg metan till 28 kg koldioxid, vilket är det gängse sättet. Detta
sätt att räkna har emellertid alltmer ifrågasatts. En forskningsartikel
i Climate and Atmospheric Science av ett internationellt team av klimatforskare
visar tydligt att det inte går att uttrycka metan som koldioxidekvivalenter på
detta sätt och inte heller med någon annan fix omräkningsfaktor. Detta beror på
att metan bryts ned snabbt medan koldioxid omsätts mycket långsamt.
Konstanta,
oförändrade, metanutsläpp ackumulerar inte och leder inte till någon
temperaturförändring alls medan konstanta oförändrade koldioxidutsläpp leder
oss raskt mot fyra grader varmare. Ökningar och minskningar av metanflödena
leder till snabba temperaturförändringar, men har ingen ackumulerad effekt. Genom
att slakta alla kor i världen skulle man kunna få en snabb, mindre
engångseffekt på temperaturen, men temperaturkurvan fortsätter därefter uppåt i
takt med koldioxidutsläppen. Dessa förhållanden fångas inte alls av omräkningen av metan till "koldioxidekvivalenter.
*
Den främsta invändningen mot livscykelanalyser i jordbruk
och livsmedelssystemet är att de inte fångar de större systemfrågorna och
dynamiska effekter. En av de största förändringarna i det svenska jordbruket de
senaste sjuttio åren är den stora förändringen av jordbrukets struktur, där
antalet gårdar har reducerats kraftigt och varje gård blivit mycket större.
Varje åker har också blivit större för att man har lagt igen diken, tagit ner
träd eller sprängt bort sten. De mindre åkrarna har fått växa igen. Större
delen av betesmarkerna har fått växa igen. Odling och djurhållning har blivit
alltmer specialiserad så att varje gård bara producerar en eller ett par
produkter jämfört med tiotals tidigare. Djurhållning och växtodling har också
skiljts år. Alla dessa förändringar sammanfaller med ökad användning av
konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och fossila bränslen. I sin tur har
förändringarna i jordbruket påverkat kosten, kyckling kostar t.ex. en tiondel
idag mot vad den gjorde för femtio år sedan om man tar hänsyn till inflation
och löneutveckling. Matsvinnet kan i stor utsträckning förklaras av att mat är
billig och att affärskedjornas och livsmedelsindustrin arbetar hårt för att vi
skall köpa mer. Allt detta har enormt stor påverkan på miljön, men ingenting av
detta syns i livscykelanalyser för enskilda produkter.
Globala transporter ger litet utslag i livscykelanalyser,
eftersom utsläpp per kg vara oftast är lågt (om det inte är flygtransport), men
de miljömässiga konsekvenserna av den kraftigt ökade globala handeln är enorma
eftersom det är den som möjliggjort jordbrukets kraftiga specialisering. Global
handel, som är möjliggjord av den enorma globala transportapparaten och av
avregleringar är en avgörande drivkraft för den storskaliga omvandlingen av
hela regioner till ensidiga monokulturer.
Subscribe to:
Posts (Atom)