Vegetabiliekonsumtionen fortsätter att öka

Svenskarnas intag av vegetabiliska livsmedel nådde en ny toppnotering 2017, enligt Jordbruksverkets preliminära siffror. 

Sedan 1960 har konsumtionen av vegetabiliska livsmedel ökat med 18 procent. Intaget av läsk, öl och alkoholhaltiga drycker har mer än fördubblats under samma tid. 

Konsumtionen av animalieprodukter har minskat med 11 procent sedan 1960. Animalieprodukternas andel av kosten har gått från 35 % till 28 % under samma tid. Animaliekonsumtionen minskade under 1980-talet för att öka under 2000-talet och nådde som mest nästan samma nivå 2010 som 1960. Om statistiken visar sig korrekt skedde en markant minskning 2017. 

  







Den totala energitillförseln  toppade också 2010 på 3 283 kcal per person, jämfört med 2 870 per person år 1960. År 2017 uppskattas den till 3 188 kcal. Frågan om skillnaden är att folk äter mindre eller att svinnet minskats?



 
 



Observera att 1960 och 1970 finns med som en stapel vardera medan fr.o.m. 1980 är det en per år. 

Not: Dessa uppgifter handlar om tillförseln av livsmedel till befolkningen och innefattar också sådant som slängs. 

Fantasifulla forskares falska fakta 2018

Tre nyheter under 2018 visar hur lätt det är för forskare med en agenda att använda sin publicerade forskning för att driva frågor som inte har stöd i denna forskning och hur totalt okritisk media är i sin rapportering om forskning på klimatområdet.

”Den bästa insatsen du kan göra för klimatet är att bli vegan, enligt den hittills största studien som gjorts av lantbrukets klimatpåverkan.” skrev Svenska Dagbladet 17 juni. Där rapporterar man om forskningsartikeln Reducing food's environmental impact through producers and consumers. Istället för att ta in någon forskare för att nyansera resultatet eller eventuellt ifrågasätta det låter man Fredrik Hedenus på Chalmers kommentera: ”samtidigt visar studien konsekvent att animaliska produkter alltid har högre miljöpåverkan än vegetabiliska”

Samma nyhet hade funnits två veckor tidigare i the Guardian där en av de ansvariga forskarna Jospeh Poore, säger: “A vegan diet is probably the single biggest way to reduce your impact on planet Earth, not just greenhouse gases, but global acidification, eutrophication, land use and water use” Här fanns ett ”kanske” insmuget, som givetvis förloras i rubriker och ingresser.  

Men vad säger egentligen studien?

Sammanställningen visar att animalier har högre klimatpåverkan och orsakar mer övergödning per 100 gram protein än "motsvarande vegetabiliska ersättningsprodukter" (spannmål, nötter, ärtor och bönor). Man har alltså inte jämfört animaliska livsmedel med grönsaker, potatis, frukt eller den uppsjö av färdiglagad mat som folk äter, inte heller med processade köttersättningsprodukter (däremot ingick tofu, tillägg 2018-12-28). För försurning och markanvändning är inte animalierna alltid sämre och för vattenanvändning visar tvärtom forskningen att den ofta är mindre (fortfarande per 100 gram protein) för nötkött än för de flesta vegetabiliska alternativen. Typiskt nog har jag inte sett en enda tidningsartikel som tar fasta på detta, trots (eller på grund av?) att felaktiga uppgifter om nötköttets vattenfotavtryck har valsat runt i media i åratal. 

Utöver det gjorde forskningsartikeln inga som helst jämförelser mellan effekten av en vegansk kost och andra sätt att minska sin miljö- eller klimatpåverkan. Det betyder att påståendena av den ansvarige forskaren inte alls har stöd i den egna publicerade forskningsartikeln. Det gäller vare sig påståendet att en vegansk kost är överlägset en kost med animalier i alla de undersökta avseenden eller påståendet att äta en vegansk kost är det främsta man kan göra för att minska sin påverkan på planeten Jorden. Fredrik Hedenus påstående har ännu mindre stöd i den publicerade forskningen. 

Det tog inte så många månader innan nästa falskflaggade nyhet kom. En mycket uppmärksammad artikel Options for keeping the food system within environmental limits i den prestigefulla Nature av ett tjugotal prominenta forskare (inklusive Johan Rockström, Line Gordon m.fl.) under ledning av Marco Springmann påstås visa att vi kan halvera matens växthusgasutsläpp genom att kraftigt minska konsumtionen av animaliska produkter, rapporterar många media, bla Extrakt, SVT och the Guardian. Nyheten bygger på ett pressmedelande från den ansvarige forskaren, där han säger:

Mer växtbaserad ”flexitarisk” kosthållning globalt kan minska utsläppen av växthusgaser med mer än hälften och även minska annan negativ miljöpåverkan, som utsläpp av kväve och fosfor, minska användning av jordbruksmark och reducera färskvattenbehovet med mellan 10-25%.   

Det finns mycket att säga om denna forskningsartikel (för detaljer se här) och hur man nått sina resultat, men de viktigaste invändningarna mot hur slutsatserna presenteras är:

- Artikeln påstås handla om maten vi äter, men i själva verket handlar den bara om jordbruksproduktionen och matsvinnet. Den tar ingen hänsyn till att i de utvecklade ekonomierna står leden efter jordbruket för upp till 50 procent av alla växthusgasutsläpp. Forskarna har alltså inte studerat ”the food system” som artikelns namn påstår.

- Deras egna data visar att för fyra av de fem påverkansområdena de studerar har inte animaliska livsmedel en oproportionerligt stor inverkan jämfört med deras bidrag till kosten.

- Man har inte beräknat de totala växthusgasutsläppen från jordbruksproduktionen utan endast metan och lustgasutsläpp, dvs koldioxidutsläppen är inte alls medräknade. Genom att göra det överdriver man kraftigt de idisslande djurens utsläpp jämfört med andra djur och jämfört med växter.

- Man bortser för att stora delar av världens nötkreatur, får och getter bidrar med mycket annat väsentligt än mat, dvs man kan inte hänföra utsläppen från dessa bara till livsmedel. De producerar ull, skinn, bränsle, bostad, dragkraft, banktjänster, naturvård, brandbekämpning, och kulturella tjänster (en sjättedel av alla kor finns i Indien).

Forskningsartikelns resultat motsäger därmed påstående i artikelförfattarens och Stockholm Resilience Center pressmeddelande, och påståendet att de har kartlagt “matens växthusgasutsläpp” är helt felaktigt eftersom de inte har beaktat hela kedjan och bara delar av växthusgasutsläppen.  Ingen nyhetsartikel har haft en enda kritisk fråga.

Den stora finalen av fake news kom för någon vecka sedan då Stefan Wirsenius vid Chalmers skickade ut ett pressmeddelande som hävdade att ny forskning bevisade att ekologisk odling är sämre för klimatet (än konventionell). TT gjorde snällt en artikel som sedan publicerades av så gott som all svensk media. 
Men vad innehöll forskningen egentligen?

Wirsenius och hans kollegor har utvecklat ett helt nytt sätt att beräkna klimatpåverkan av markanvändningen genom att ställa odling av en gröda mot den potentiella kolbindning som skulle kunna vara möjlig på marken. Lite förenklat utgör differensen den beräknade klimatpåverkan. Deras sätt att räkna gör att markanvändningens betydelse blir så stor att all annan klimatpåverkan av hur man odlar blir försumbar. Matens klimatpåverkan, enligt deras sätt att räkna, blir mycket högre än alla andra utsläpp tillsammans. Deras forskning visar också att intensiv betesdrift är bättre än skog i Amazonas, och att klimatpåverkan av biobränslen är mycket större än av de fossila bränslena.  Dessa resultat är sensationella! Och det finns med i det pressmeddelande som artikelns huvudförfattare, Tim Searchinger, publicerade.

Men Stefan Wirsenius gick istället ut med ett pressmeddelande som gjorde ”Ekologisk mat är sämre för klimatet” till huvudresultatet i forskningen. I forskningsartikeln fanns ett litet exempel, som nämns i en bisats och i en bilaga, där man hade använt sin nya modell för att beräkna arealanvändningen för ekologiska och konventionella ärtor och vete i Sverige. Eftersom de ekologiska gav lägre skörd per hektar blir givetvis, enligt deras modell, klimatpåverkan större. Forskningsartikeln innehåller ingen vidare forskning på området och har heller ingen slutsats om den ekologiska odlingens klimatpåverkan. Huvudförfattarens pressmeddelande nämner inte ens detta.

Wirsenius pressmeddelande ger sken av att forskningen har studerat den ekologiska odlingens klimatpåverkan och att den har kommit till det generella resultatet att ekologiskt är sämre för klimatet. Inte nog med det, hans pressmeddelande innehåller också ett tydligt politiskt ställningstagande mot att samhället skall stödja ekologiskt jordbruk.

Helt klart har ingen av de nyhetsmedia som rapporterat behagat läsa artikeln, förstått modellen eller ställt en enda kritisk fråga.

Presstop: Som av en lustig tillfällighet har Sveriges Television just denna morgon ett reportage som bygger på just de tre exemplen ovan.

Kör bil med gott samvete och lägg ner jordbruket

Vissa företrädare för det konventionella jordbruket var mycket snabba att basunera att ekologiskt är sämre för klimatet med anledning av artiklarna i slutet av veckan. Men de glömde bekvämt att samma forskning visar att konventionell odling av ärtor och vete i Sverige är mycket sämre än de genomsnittliga risodlingarna (som ju pekas ut som klimatvärsting) i världen.

Det här beror på att markanvändning per producerad enhet biomassa viktas så hårt i forskarnas modell att all annan påverkan på klimatet blir i det närmaste betydelselös. Det gula i staplarna nedan är det som man normalt räknar in i klimatpåverkan, och det gröna är resultatet av deras nya modell.

Modellen betyder också att betydelsen av jordbrukets påverkan på klimatet är mycket större än användningen av fossila bränslen. Om vi bara använder marken rätt - vilket betyder att vi alla skall äta ris, sojabönor, palmolja och socker - kan vi med gott samvete fortsätta bränna olja och kol. Det är den verkliga innebörden så vitt jag kan förstå.

Modellen är helt ny och har således inte kunnat granskas av forskarsamhället. 

 

 

 

Kolbindarskolan del 5 – framåt

Jag har skrivit fyra inlägg om kolbindning i jordbruksmark, här kommer det femte som tar upp frågan om hur stor potential denna kolsänka kan ha och vilka typer av styrmedel som kan gynna utvecklingen, samt en diskussion om eventuella svagheter eller nackdelar som finns.

Hur mycket kol kan man binda i åkerjord globalt?

Uppskattningarna av detta varierar mycket som syns i nedanstående tabell.

Källa	Uppskattad årlig kolbindning per hektar	Uppskattad global årlig kolbindning
Batjes 2017		0,2-0,5 Gt C
Minasny m.fl 2017		2-3 Gt C
Lal 2010		0,4 – 1,2 Gt C
Paustian m.fl. 2016	0,1-1 Gt C

Siffrorna ovan har räknats ut ”underifrån” genom att lägga ihop olika forskningsresultat för observerad kolbindning. Vi kan testa siffrorna genom att sätta dem i relation till den totala kolbalansen för åkermark. Man har uppskattat att växtligheten på jordens åkrar binder cirka 5 Gt C årligen. Av det blir cirka 2 GtC skörd som används i ungefär lika delar som foder, livsmedel och industri, förluster, utsäde osv. Rötter utgör ungefär 1 GtC årligen och 2 GtC är skörderester varav ungefär en fjärdedel används som foder. Det betyder att det varje år finns cirka 2,5 GtC i åkermarken som ”inte används”. En hel måste gå bort som koldioxid i form av andning av alla organismer som finns i jorden och på annat sätt bildas i nedbrytningen av det organiska materialet. En årlig kolbindning på 1 GtC skulle innebära att cirka 40 procent av det kol som inte används direkt för närvarande skulle kunna lagras in. Det är givetvis ett förenklat räknestycke för att bedöma hur rimliga uppskattningarna ovan är. Det tillkommer kolflöden tillbaks från det som går till djur och människor i form av gödsel och kompost mm. I beräkningarna ovan har man ofta räknat in åtgärder som bygger på en ökad nettoprimärproduktion från åkermark, t.ex. genom odling av mellangrödor.

Det finns ungefär 1,4 miljarder hektar åkermark i världen. Om man skulle kunna binda 1 ton kol per hektar årligen i alla jordar skulle det motsvara 1,4 Gt C om året.

Utöver bindning i åkermark så finns det en potential att binda kol i betesmarker. Det borde vara betydligt större potential att binda kol i betesmark än i åkermark, eftersom betesmark inte plöjs, den har flerårig växtlighet med djupa rötter och bortförseln av organiskt material är relativt liten. Men samtidigt så får man beakta att rätt stora arealer betesmarker är halvöknar med mycket låg biologisk produktion och därför begränsad potential att binda stora mängder kol årligen (däremot kan de ändock i längden få rätt stora förråd för nedbrytningen går också långsamt).

Källa	Uppskattad årlig kolbindning	Uppskattad global årlig kolbindning
Lal 2010		0,3 -  0,5 Gt C
Conant m.fl	0,1 – >1 t C	1,76 GtC
Batjes 2017		0,1-0,6 Gt C
Paustian m.fl. 2016		0,3 – 1,6 Gt C

På samma sätt som ovan kan vi testa siffrorna ”uppifrån”. Man skall vara medveten om att siffror för betesmark är mycket mer osäkra än de som gäller för åkermark. Fetzel m.fl. uppskattade 2017 den totala primärproduktionen på världens betesmarker till 10 GtC per år, och att bortförseln i form an animaliska produkter från denna mark motsvarade 1,4 GtC. Från det perspektivet förefaller den globala potentialen att binda kol i betesmark vara betydligt större än i åkermark.  Det finns mer än 3 miljarder hektar betesmark i världen, fast mindre än två tredjedelar av den används. Om man kunde binda 1000 kg C per hektar på halva den globala betesmarksarealen skulle det motsvara 1,5 Gt C årligen.

1 kg C motsvarar 3,67 kg CO₂. 1 GtC motsvarar alltså 3,67 GtCO2, vilket i sin tur motsvarar ungefär 10 procent av de årliga totala koldioxidutsläppen. Om vi kunde binda sammanlagt 3 GtC i betesmark och åkermark skulle det motsvara ungefär en tredjedel av koldioxidutsläppen.

En annan fråga är hur länge denna kolbindning kan pågå. Vissa hävdar att kolbindningen klingar av rätt snabbt, kanske på 20-40 år. Andra hävdar att den kan pågå mer eller mindre i evighet. Det finns inga starka teoretiska skäl till att tro att kolbindning skall klinga av snabbt. Verkligheten är sannolikt som så ofta att ”det beror på”. Det beror på lokala klimat och jordartsförhållanden, och det beror på vilka mekanismer för kolbindning som dominerar och hur odlingssystemen utvecklar sig. Mätningar med kol-14 metoden visar att stora delar av det kol som återfinns i betesmarker är flera tusen år gammalt. Grundläget för naturliga ekosystem är att binda in kol, när de frigör kol är det oftast som resultat av extremhändelser som brand, jordskred eller erosion. Högst sannolikt ökar kolbindningsmöjligheterna med de ökande koldioxidhalterna i atmosfären.

Vad är då ett ton koldioxid värt? Det finns inget enkelt svar på den frågan. Just nu är priset på en utsläppsrätt för ett ton i den europeiska utsläppshandeln 20€, upp från bara 5€ för två år sedan. Priset för klimatkompensation i diverse projekt är marginellt högre. Den svenska skatten på koldioxidutsläpp är mer än 1000 kronor per ton, dvs mer än fem gånger så hög som utsläppsrätterna. 

Man kan kanske tycka att det vore rimligt att svenska staten kompenserade den som tar hand om ett ton koldioxid med ungefär samma belopp som den ”tar betalt” av den som släpper ut koldioxid. Låt oss inte vara giriga utan säga att priset skall vara 500 kronor per ton koldioxid, eller knappa 2000 kronor per ton kol. Man skulle kunna utforma ett program för bönder som vill ansluta sig genom att göra en rad åtgärder. 

Pris per ton kol i sex olika former	Kronor
Kolbindning i mark	2000
Massaved:  1 m3 massaved har cirka 200 kg kol och betalas med cirka 300 kr per m3	1500
Vete: 1 ton vete med 14% vattenhalt innehåller cirka 350 kg kol betalas med cirka 1500 kr	4000
Halm: 1 ton halm med innehåller cirka 350 kg kol och betalas med 1000 kronor	3000
Den europeiska utsläppshandeln	200-800
Svenska koldioxidskatten	>4000 kronor
Källa: Gunnar Rundgren 2018, Kolbindarskolan del 5 – framåt

 

Eftersom det finns en stor osäkerhet i vad som fungerar och hur det skall passa in i odlingssystemen borde det antagligen vara i form av små moduler med poäng eller liknande som bönderna skulle kunna sätta ihop på det sätt som passar driftsinriktningen bäst.  Maxpoängen kanske skulle kunna motsvara 1 ton kol per år, dvs 2000 kronor per hektar och år. Som jämförelse har ersättningen för ekologiskt jordbruk varit 1500 kronor per hektar, stöd för vallodling har varit 500 kronor per hektar och stöd för naturbete 1000 kronor per hektar (mer för särskilda marker eller särskilda skötselåtgärder).  

Om vi antog att hela Sveriges åker och betesareal skulle kunna enrolleras i kolbindingsprogrammet skulle det kosta cirka 6 miljarder om året, vilket motsvarar ungefär hälften av nuvarande jordbruksstöd. Om programmet håller vad det lovar skulle det motsvara negativa utsläpp om 11 miljoner ton koldioxid per år, dvs en femtedel av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser eller en tiondel av de konsumtionsbaserade utsläppen. Det bygger då på två väldigt optimistiska antaganden: 1) att kolbindningen faktiskt skulle uppgå till i genomsnitt 1 ton per hektar och 2) att all mark skulle ansluta sig. En mer realistisk målsättning är kanske hälften, dvs fem miljoner ton koldioxid per år.

Exempel på åtgärder som berättigar till kolbindningsstöd
Åtgärd	Ersättning
Odling av minst 3-årig vall i växtföljder	1000kr/ha för år i vall
Odling av 1-2 årig vall i växtföljder	500kr/ha för år i vall
Odling av mellangröda	300/ha
Användning av stallgödsel eller annat motsvarande organiskt material per ton torrsubstans, upp till max 10 ton per hektar	300 kr/ton, max 10 ton
Nedmyllning av halm eller liknande	200 kr/ha
Tillförsel av biokol*	1000 kr/ton
Permanenta naturbetesmarker	300kr/ha
Naturbetesmarker med en viss andel träd	500kr/ha
Optimerad betesdrift på åkermark**	1000kr/ha
Källa: Gunnar Rundgren 2018, Kolbindarskolan del 5 – framåt * Jag har inte diskuterat biokol i Kolbindarskolan, utan tänkte diskutera det i ett särskilt inlägg lite senare. Men det finns mycket som talar för att biokol skulle vara ett godkänt sätt att binda kol på i åkermark    ** Jag har inte diskuterat metoder för kolbindning i betesmark i någon större utsträckning i Kolbindarskolan. Allt talar för att man genom en bättre skötsel skulle kunna öka kolinlagringen väsentligt.

                          

Kopplat till programmet bör det finnas ett forskningsprogram som följer upp hur det fungerar och vilken faktisk kolbindning man kan mäta på längre sikt. Det finns mycket annat i sammanhanget som skulle behöva utforskas, t.ex. metoder för mätning av kolbindning och de olika banorna för kolets omvandling till stabilare fraktioner.

Ett särskilt program skulle behövas för mulljordarna, där det mer handlar om att minska kolförlusterna än att binda kol.

Vad händer i andra länder?

Det finns några program i världen som ger lantbrukare ersättning för att binda kol. I Kalifornien finns Healthy soil program där man kan ansöka om stöd för åtgärder. Betalningen är inte per ton bundet kol utan snarare för merkostnaderna för att göra olika typer av åtgärder. Australien har ett statligt program för kolbindning i åker och betesmark samt andra åtgärder för att minska växthusgasutsläppen från jordbruket. Det drivs också projekt med kolbindning i jordbruk i flera utvecklingsländer, t.ex. i Kenya. Finland förefaller ha integrerat kolbindning inom ramen för EU:s jordbruksstöd. Också den spanska regionen Murcia har ett stöd för kolbindning.

Problem och invändningar

Den främsta invändningen är nog att det saknas mycket kunskap och att det därför är osäkert om de åtgärder man föreslår kommer att binda så mycket kol som man räknar med. Vi bör komma ihåg att det fortfarande saknas mycket kunskap om kolförråden i jorden, hur stora de är, hur de byggs upp och hur det bryts ned.

En komplikation i sammanhanget är att WTO-avtalet för jordbruk, som ju Sverige och EU är en del av, uttryckligen förbjuder miljöstöd till lantbruket där stödet överstiger merkostnader som lantbrukaren har (Annex 2, 12(b): ”The amount of payment shall be limited to the extra costs or loss of income involved in complying with the government programme.”) Stöd för kolbindning kan således inte ha som utgångspunkt vad kolbindningen är värd utan vad det kostar att utföra åtgärderna om man skall respektera avtalet. Å andra sidan verkar denna skrivning inte ha hindrat EU:s medlemsländer att betala ut en hel rad av miljöstöd som bryter mot denna paragraf….

Det finns en hel del filosofiska och principiella invändningar man kan ha i fråga om ersättning för miljötjänster. Och jag har utvecklat kritik om detta flera gånger.  Men utifrån jordbrukets situation idag och de mycket omfattande statliga regleringarna som omgärdar det, har jag svårt att se skadan av att styra om jordbruksstöden till kolbindning, eller att ta fram nya friska medel för att komplettera nuvarande stöd med stöd för kolbindning.

Inte bara kol

Det är viktigt att komma ihåg att hur mycket man skulle kunna binda beror på en rad faktorer, inte minst ekonomiska. Det är ju en sak att säga att man skulle kunna binda en viss mängd kol, det är en annan sak att man verkligen gör det. För vissa odlingsåtgärder kan kolbindning gå hand i hand med andra målsättningar man har i sin odling. Att använda mellangrödor kan exempelvis bidra till en bättre näringshushållning och bättre struktur i jorden utöver att det kan binda kol. I vissa andra fall finns det dock en motsättning mellan att binda kol och kortsiktig lönsamhet. Att odla sorter som har större rotmassa och relativt sätt mindre skördad vara är bra för kolbindning men leder till mindre inkomster. Att ha vall i växtföljden är sannolikt den bästa åtgärden för att binda kol i jorden, men för de som inte har kor eller andra idisslare är det sällan lönande att odla vall.

Kolbindning skall helst ses som en positiv biprodukt till jordbrukarens strävan att bygga upp en levande jord och producera goda och hälsosamma livsmedel. Även ur samhällets synpunkt kan det vara nog så väl investerade pengar att stödja åtgärder för en levande jord snarare än att begränsa sig till just hur mycket av samhällets utsläpp som kan neutraliseras genom kolbindning i jord. Program för ersättning för kolbindning bör utformas på ett sätt som gör att de åtgärder som krävs går hand i hand med andra mål.

Politiskt initiativ

I riksdagsmotionen ”Utveckling av den svenska livsmedelsstrategin för att minska sårbarheten i jordbruket och livsmedelssektorn” av Maria Gardfjell med flera miljöpartister föreslås bland annat:

”att det behöver införas en åtgärdsplan för åkermarkens bördighet samt kolbindning i odlingsmark och betesmark och tillkännager detta för regeringen.”

Tidigare avsnitt

Del 1 – Några grundläggande principer

Del 2 – Vad påverkar kolbindning

Del 3 – samspelet kol-kväve

Del 4 – att fylla den svarta boxen