Ekokonsumenterna drog in på maten men inte på alkoholen

Trots en kraftig minskning av försäljningen av ekologiska varor under 2021,2022 och större delen av 2023 (det vände uppåt det sista kvartalet 2023) har inte  alkoholförsäljningen drabbats.  Andelen ekologiskt, mätt i liter, hos Systembolaget ökade från 13 % till 14 % mellan 2021 och 2023. Försäljningen stod i princip still men inköpen av konventionella produkter minskade litet grand. Försäljningen av ekologiskt ökade också med kring 3 procent mellan 2020 och 2021.

Man kan verkligen fundera på logiken i att folk köper mindre ekomat men att deras inköp av alkohol inte alls är påverkat. 

Min spaning är att många tänker helt olika mellan mat och nöjen och att alkoholen förs på nöjeskontot. I "svåra tider" (allt är relativt...) är man mer benägen att dra in på maten än att offra några nöjen. Det stöds också av att restaurangerna har noterat kraftigt ökad försäljning under 2022 och 2023. 

Eller.....kan det vara helt olika konsumentgrupper som köper ekologisk mat och de som köper ekologiskt sprit, vin och öl? Eller är ekokonsumenterna helt enkelt i högre utsträckning alkoholister än andra? Har du bättre förklaringar?

Livsmedelsberedskap med frihandel - går det?

Den nya utredningen om livsmedelsberedskap har flera bra förslag, men den tar inte tag i de grundläggande drivkrafterna bakom den ökade sårbarheten. Det går inte att kombinera ett ensidigt fokus på frihandel och konkurrens med ett resilient och motståndskraftigt livsmedelssystem. 

Under en femtioårskris för femton år sedan cyklade jag på senhösten tvärs igenom Ukraina från Lviv till Krim. Som de flesta vet är Ukraina ett land med mycket stora fält av bördig svart jord. Men på landsbygden fanns nästan ingen mat att få tag på. Det fanns knappast några restauranger och de små butikerna som fanns med jämna mellanrum hade i stort sett bara te och kex, samt mycket stora kvantiteter vodka och öl. Samtidigt såg jag kor, kål, lök på tork, majs, pumpor, ankor, gäss, höns överallt. Och jag visste att potatisen var skördad. 

Den ukrainska jorden,

Orsaken till att det inte fanns någon mat att få tag på var den mycket höga självförsörjningsgraden på landsbygden, där så gott som alla hushåll producerade stora delar av den egna maten, och nästan ingen köpte mat. Parallellt med de mycket stora gårdarna, rester både av den sovjetiska kollektiviseringen och de tidigare storgodsen, har landsbygdsbefolkningen i både Ukraina och Ryssland fortsatt att odla sin egen mat. Orsaken är sannolikt en blandning av brist på alternativ och den historiska erfarenheten av vikten av egen försörjning sedan århundraden.  

Jag tänker på det när jag läser den nya utredningen om livsmedelsberedskap. Det finns några ansatser i utredningen som pekar åt det hållet. Den föreslår bland annat att kommunerna skall få ett ansvar för befolkningens livsmedelsförsörjning och betonar värdet av beredskap på hushållsnivå samt betydelsen av civilsamhället.

Samtidigt verkar inte utredarna har förstått vad som kännetecknar ett resilient, robust och motståndskraftigt livsmedelsystem när man som andra mening i utredningen skriver: ”den enskilt viktigaste åtgärden för att säkerställa livsmedelsförsörjningen är att upprätthålla den inre marknaden och handeln.” Mycket av den sårbarhet som vårt livsmedelssystem uppvisar är just en effekt av frihandeln och synen på mat som vilken vara som helst som skall produceras där den är billigast. Eller som Jordbruksverket skriver i sin uppföljning av livsmedelsstrategin 2021:

”Internationell handel med jordbruksvaror och livsmedel är nödvändigt för att kunna producera och leverera varor som efterfrågas av konsumenter. Dessutom stimulerar handel produktivitetstillväxt, genom att länder kan specialisera sig på att producera en delmängd av de varor som efterfrågas och producera dessa i stora volymer. Produkter som andra länder producerar mer effektivt kan importeras.”

Både livsmedelsberedskapsutredningen och LRF betonar vikten av internationell konkurrenskraft och lönsamhet för livsmedelsproduktionen. Det är förstås självklart att en branschorganisation betonar behovet av lönsamhet, något annat vore sannolikt tjänstefel, men det är problematiskt att detta tas upp i samband med livsmedelsberedskapen. Det finns inget positivt samband mellan internationell konkurrenskraft för landets livsmedelsproduktion och förmågan till livsmedelsberedskap utan det är snarast tvärtom.

Visst är det så att om jordbruksproduktionen är helt olönsam och jordbruket läggs ned så kommer det inte produceras någon mat i Sverige så länge andra sätt att försörja sig på är mer lönsamma eller mindre olönsamma. Men den analysen är dock alldeles för grund. De ukrainska landsbygdshushållens produktion är vare sig internationellt konkurrenskraftig eller lönsam men likväl är de utomordentligt resilienta.

Kanske är exemplet med den ukrainska landsbygdsbefolkningens för extremt för att ses som relevant för oss rika svenskar? Låt oss titta på ett annat exempel. En forskningsrapport för Nordiska ministerråden jämförde självförsörjningsgraden för fem öar i Norden. Bornholm i Danmark hade den mest konkurrenskraftigt jordbruksproduktionen och producerade, brutto, kalorier 3,3 gånger den egna befolkningens behov. Likväl var det bara 6 % av maten som konsumerades på Bornholm som kom från Bornholm. Det beror på att den helt dominerande produktionen på Borgholm är grisuppfödning. Man föder upp en halv miljon grisar om året samtidigt som man för in det mesta av maten från fastlandet. Man för också in stora mängder foder. På Åland var däremot hela 57 % av maten som äts också producerad på Åland, trots att bruttoproduktionen av livsmedel var en tredjedel av den på Bornholm. Det är ganska uppenbart att livsmedelsberedskapen på Åland är oerhört mycket bättre än den är på Bornholm. Den främsta orsaken är att det åländska jordbruket är småskaligt och mångsidigt, tvärtemot det som döljs bakom orden internationell konkurrenskraft och lönsamhet.

Även om vi tittar på den historiska utvecklingen i Sverige råder det ingen tvekan om att det fokus som funnits på frihandel, konkurrenskraft och lönsamhet som dominerat det svenska jordbruket sedan slutet på 1980-talet kraftigt har försämrat vår livsmedelsberedskap. Problemet är inte i första hand att vi producerar för litet – tvärtom producerar det svenska jordbruket betydligt mer än befolkningens bruttobehov – utan det producerar fel saker. Matchningen mellan det som folk äter och det som produceras på de svenska gårdarna har blivit oerhört mycket sämre sedan landet ersatte självförsörjning med frihandel.

Frihandel och internationell konkurrens leder oundvikligen till ökad specialisering, både på gårdsnivå och på landsnivå. Det är ju i själva poängen med frihandeln, att den som producerar en vara bäst (vilket egentligen betyder billigast) skall göra det, precis som Jordbruksverket skriver ovan. För det svenska jordbruket som helhet har detta inte heller lett till ökad lönsamhet. Trots extremt driven produktivitetsutveckling och strukturomvandling har lönsamheten sedan EU-inträdet varit mycket låg. 

(Intressant nog visade sig 2022 blir ett undantag från detta, trots kraftigt ökade kostnader för insatsmedel som konstgödsel och diesel. Dessa ökade kostnader kompenserade mer än väl av de ökade produktpriserna. Slutresultatet blev ett rekordår. Att lantbruket också lyckades övertyga politikerna om att betala ut ett särskilt krisstöd på 2 miljarder för samma år får nog ses som en extrem framgång för LRF. Men detta är en annan historia).

Inte nog med det, koncentrationen i livsmedelsindustrin och handel, gör systemet extremt sårbart. Det är svårt att se hur kommuner på ett meningsfullt sätt skall kunna ta ansvar för livsmedelsförsörjningen när kvarnar, mejerier, slakterier, lager och packerier för grönsaker och potatis är koncentrerade till några få enhet som skall betjäna hela landet. Inte ens i fredstid är detta en god idé: när jag var i den stora affären senast såg jag att det inte fanns ett enda ägg att köpa, detta beroende på salmonella hos Cedergrens i Mönsterås som har en femtedel av Sveriges äggproduktion.

Livsmedelsberedskapsutredningen nämner detta som ett uppenbart problem: ” En stark koncentration till ett fåtal aktörer eller till ett fåtal anläggningar kan påverka hela livsmedelsförsörjningen om dessa anläggningar av något skäl skulle få svårigheter att upprätthålla sin verksamhet.” Man konstaterar sedan att detta är en naturlig följd av konkurrensen. Men sedan har man inga förslag som söker att motverka utan ”lösningen” är att man skall hålla söka att hålla igång systemet.

Det är uppenbart att man inte kan få ett motståndskraftigt och mindre sårbart livsmedelssystem genom att bygga på frihandel och konkurrens. Visst kan internationell handel vara en säkerhetsventil om skördarna slår fel. Men samtidigt leder den fria handeln till att stora delar av jordbruket slås ut i de länder eller de sektorer där ett land inte är konkurrenskraftigt. Allt fler länder importerar allt mer livsmedel trots att de har goda förutsättningar för att producera mat. Valet står inte mellan helt öppna gränser och helt stängda utan det handlar om att begränsa handeln och konkurrensen så mycket att det egna jordbruket inte slås ut.

I nästa artikel tänkte jag diskutera litet närmare hur man kan bygga ett verkligt resilient livsmedelssystem.