Fiktiva utsläpp från ekologiskt jordbruk

Media har nyligen haft flera artiklar som hävdar att ekologisk odling är mer negativt för miljön än konventionell odling. SvT skriver till exempel: Ny rapport: Ekoodling kan skada miljön mer än traditionellt jordbruk.

Bakgrunden till påståendena är en kunskapssammanställning från Agrifood i Lund. Det är alltså ingen ”ny forskning alls”. Rapportens slutsatser har genomgått en avsevärd betydelseglidning från rapportens egen sammanfattning till de pressmeddelande som Lunds Universitet skrivit och till medias rapportering

Rapportens egen sammanfattning (sid 14):

”Om miljöpåverkan relateras till arealens storlek tyder resultaten på att ekologisk odling ger mer biologisk mångfald samt lägre växtnäringsförluster och mindre växthusgasutsläpp. Om miljöpåverkan istället relateras till skördens storlek ger forskningen bara stöd för att ekologisk odling ger mer biologisk mångfald medan det är svårt att dra några slutsatser avseende växtnärings- och växthusgasläckage.”

Pressmedelandet:

-Utsläppen av växthusgaser och näringsläckage kan till och med öka ifall samma mängd livsmedel ska produceras med ekologiskt i stället för konventionellt jordbruk, säger Fredrik Wilhelmsson, föreståndare vid Agrifood Economics Centre.

– Vi drar slutsatsen att det inte är givet att ekologisk odling är bättre för miljön än konventionell odling, säger Christian Jörgensen, utredare vid Agrifood Economics Centre.

Intervju med en av författarna: – När man ser till växthusgasutsläpp framstår ekologisk odling som sämre än konventionell, säger utredaren Christian Jörgensen.

Rapporten slutsatser genomgår således en anmärkningsvärd betydelseförskjutning:  

Det är svårt att dra några slutsatser > Det är inte självklart att ekologiskt är bättre > Ekologiskt kan vara sämre för växthusgasutsläppen > Ekoodlingen kan skada miljön mer än konventionellt.

Rapportförfattarna själva ger en tendensiös bild av rapportens slutsatser och media skruvar det sedan ett varv till.

Det finns mycket att säga om den här typen av jämförelse och författarna själva skriver att det är svårt och att resultaten blir osäkra. För beräkning av växthusgasutsläppen är utsläppen av lustgas helt avgörande, men det finns få studier som har mätt de faktiska utsläppen från ekologisk respektive konventionell odling och de schabloner man använder sig av i livscykelanalyser ger inte korrekta värden för ekologiskt jordbruk.

Betyder större markbehov högre växthusgasutsläpp?

I den aktuella rapporten är det en annan faktor som författarna anser skulle kunna leda till att utsläppen av växthusgaser skulle vara högre i ekologiskt lantbruk. Man menar att eftersom ekologiskt lantbruk behöver mer areal för att producera en viss mängd så borde man belasta den ekologiska odlingen med en missad möjlighet att binda kol på överbliven mark alternativt utsläpp på grund av avskogning (jag kallar det fiktiva utsläpp nedan). Det är sant att, allt annat lika, behöver ekologiskt jordbruk mer jordbruksmark för att producera en viss kvantitet av en viss gröda. Hur stor skillnaden är beror på många faktorer. Men att man räkna om den högre markanvändningen till växthusgasutsläpp är en mycket dubiös exercis.

Det finns ett väldigt många invändningar mot detta sätt att resonera:  

Man kan inte bara ändra en sak i komplicerade system. Med en storskalig omläggning till ekologiskt lantbruk kommer många saker att ändras både i jordbruket och livsmedelssystemet: Maten kommer att bli dyrare vilket kommer att minska matsvinnet, vissa livsmedel kommer att bli relativt sett mycket dyrare (kyckling, frukt och vissa grönsaker) andra kommer inte att ändras så mycket (mjölk, baljväxter) vilket kommer att förändra kosten. Näringsämnen kommer att få högre värde så att de kommer att återcirkuleras. Djurhållning och växtodling måste återigen integreras (dvs finns på samma gård). Naturbetesmarker måste utnyttjas mer. Det finns flera forskningsrapporten som har försökt stimulera detta som visar att det är möjligt att föda världen ekologiskt med den existerande marken. Läs mer här eller här.

Mark är inte bara en yta, utan åkermarken behöver skötas för att bevara och helst öka sin produktionskapacitet. Just det system som gör att ekologiskt jordbruk använder mer mark (med gröngödslingsväxter, integrering av djur och växtodling, vallodling, ökad biologisk mångfald) är också kopplat till att det förbättrar jorden jämfört med ett genomsnittligt konventionellt jordbruk. Det betyder också att man lagrar in mer kol i jorden.*

Jordbruk har flera funktioner och är ett viktigt verktyg för människans samspel med övriga ekosystem. Ett ensidigt betonande av ökad skörd per arealenhet leder till minskad kolbindning i mark, minskad biologisk mångfald och ökad belastning på vatten och luft (vilket den aktuella rapporten bekräftar). Dessa funktioner måste då kompenseras på andra sätt, vilket också tar mark i anspråk.**  

Det här sättet att räkna fiktiva växthusgasutsläpp tillämpas inte inom jordbruket i övrigt. Det skulle medföra att raps, havre, bönor och ärtor belastas med höga utsläpp för att de ger lägre skörd än höstvete. Beroende på hur man räknar de skulle också bönder i Norrland belastas med höga utsläpp för att deras skördar är lägre än i Skåne.

Fiktiva växthusgasutsläpp från utebliven kolbindning räknas heller inte för någon annan sektor. Det skulle betyda att man ska räkna missad kolbindning som utsläpp för alla vägar, solpaneler, kraftledningsgator och all annan infrastruktur. Bara vattenkraftens dammar är lika stora som all åkerareal i Sverige och kraftledningsgatorna tar upp flera hundra tusen hektar.

Skall man räkna fiktiva växthusgasutsläpp för markanvändning måste man givetvis göra det för alla insatsmedel inklusive konstgödsel. I ekologisk odling används marken för att producera kväve genom biologisk kvävefixering, medan konventionellt jordbruk för in kväve utifrån.

Det finns många sätt att påverka skördarna per ytenhet. Det är inte bara konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel som kan öka skördar, utan också bättre växtföljder, bevattning, bättre dränering, förbättrade sorter, ökad recirkulation av näringsämnen, byte av grödor. Det är i första hand ekonomin och inte biologin som avgör vilka skördar man tar på åkrarna och konstgödsel är oftast det billigaste sättet. På global nivå är skördarna långt under den potential som finns med ekologiskt lantbruk.

Det finns ingen som helst garanti för att mark som sparas genom att inte vara ekologiskt odlad kommer att användas på ett sätt som maximerar kolbindning. Det är markägarna, staten och marknaden som avgör om det kommer att bli golfbana, logistikcenter, solpaneler, granplantage eller motorväg på marken.

I ett svenskt perspektiv är det inget självändamål att ta ytterligare jordbruksmark ur produktion. Betesmarkerna har minskat från cirka 2 miljoner hektar på 1800-talet till 450 000 hektar idag, och igenväxning av betesmarker är ett av de största hoten mot biologisk mångfald. Betesmarkerna binder också kol långsiktigt och betydligt säkrare än skog eftersom skog brinner, avverkas eller dör. De ekologiska bönderna utnyttjar redan idag betesmarkerna mer än konventionella och utan konstgödsel kommer betesmarkerna att värdesättas på ett helt annat sätt. Vi har också lagt igen cirka en miljon hektar åkermark de senaste 100 åren, I många fall har de ersatts av granplantager med låga biologiska värden och tveksam klimatnytta eftersom de nu avverkas och blir papper eller bränsle pga den låga kvaliteten. Även om åkermark inte alls har samma värden som betesmarker så är förlust av åkrar i skogsbygden ett miljöproblem, utöver att det är en social och kulturell förlust när landskapet växer igen. Om det är någonstans som åkrar borde läggas igen eller läggas om till ekologiskt för miljöns skull så är det i de mest intensiva odlingslandskapen där skördarna är högst, vilket betonas av en annan forskningsrapport från Agrifood som publicerats nästan samtidigt som den ovan refererade rapporten.

Beräkningsmetoderna för försakade möjligheter att lagra in kol i alternativ markanvändning är tvivelaktiga både vad gäller antaganden om vad som skall växa på marken och hur mycket kol detta kan binda. Vilket tidsperspektiv man tillämpar påverkar också resultaten starkt.

Debatten om klimatet och växthusgasutsläppen lider redan av en mycket stor sammanblandning vad som är utsläpp, minskade ökade utsläpp, substitution av utsläpp, kolinlagring och utsläppskompensation. Att introducera ytterligare ett mycket osäkert sätt att räkna försakade kolbindningsmöjligheter som utsläpp är inte konstruktivt utan bidrar bara till förvirring.

 

 

* Man kan föra ett liknande resonemang för användningen av mark för djurhållning som ju också påstås vara ineffektiv markanvändning.

** Det absolut tydligaste exemplet är naturbetesmarker vilka överlag är mycket lågt avkastande marker om man räknar med mängden livsmedel (kött eller mjölk) per hektar men som har mycket stora naturvärden.

Edberg vid trädets fot

Jag håller på att skriva en ny bok* om människan, naturen och kulturen tillsammans med Ann-Helen Meyer von Bremen (som också är min hustru). Just nu läser jag om Vid trädets fot av Rolf Edberg. Det är klart att somt har åldrats, det är 51 år sedan den gavs ut. Men det är många tankar som håller och insikter som var tidiga:

 "Om alla gener från alla människor kunde samlas skulle de tillsammans bli av en regndroppes storlek. I denna droppe skulle hela människoarvet rymmas, allt det som binder oss samman som art. Din anpart (ung "andel", min anmärkning) i poolen gör dig i viss mening delaktig i allt som sker i människovärlden och i allt som har skett sedan människan blev människa. På något sätt var du alltid med i allt som hände under släktets pilgrimsgång. All aggressivitet och all ömhet, all plåga och alla lyckokänslor som följde människan på hennes vandringar var du med om att dela. Du var bödel och offer, du var härskare och träl, du slet dig till blods vid pyramiderna och du lät piskan vina över krumma ryggar".....

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/3/3d/Rolf_Edberg_i_Jotunheimens_nationalpark.jpg

Nu kan man kanske tro att Edberg var vulgärdarwinist och överbetonade det genetiskas betydelse, men det vore ett misstag. Tvärtom, han betonar också det sociala och kulturella arvets stora betydelse. Utan texten handlar mer om att se individen som delar av mänskligheten och inte som en isolerad individ. Att vara människa är att vara del av alla människor före oss och alla som kommer efter. 

Sedan, i nästa stora steg, ser Edberg mänskligheten som delar av naturen:

"Betraktar vi vår egen tillvaro under stjärnornas synvinkel kommer väl hela den jordiska livssfären att te sig som en enda organism där människan endast existerar i relation till luft och vatten och mikrober och plantor och djur i en integrerad livsstruktur - en struktur som är dynamisk föränderlighet, process och flöde."

Rolf Edberg, och före honom bland annat Elin Wägner (bla Fred med jorden) står för en varm, humanistisk och reflekterande syn där människan, kulturen och naturen är delar av en helhet. Den nuvarande miljö- och klimatrörelsen domineras tyvärr i stor utsträckning av ett teknokratiskt perspektiv, där fakta staplas på varandra utan någon förståelse för sammanhang. Baksidan av stridsropet att ”lyssna till vetenskapen” (som ju givetvis i sig inte är något fel) verkar vara att man glömmer bort att vetenskapen bara är ett sätt att betrakta verkligheten på och att vetenskapen faktiskt inte har svar på många av våra frågor. Rolf Edberg igen:

"Naturen är integration och interaktion; spaltningen av naturföreteelser i olika fack är människans påfund. Det har väl varit ofrånkomligt att oavlåtligt ökade kunskapsförrådet lett till allt hårdare specialiseringar. Men all specialisering drar lätt blicken från det enkla och väsentliga. Den som stirrar mest ser minst, den som ser trångt tänker smått. Ju hårdare specialisering, desto större risk för att man inte ser sammanhangens skog för mängden av fakta"

De flesta saknar både kunskap och respekt för äldre tiders sätt att vara. Att det gamla bondesamhället, trots alla sina brister, var långt mer cirkulärt, uthålligt och resilient än ett vindkraftverk vill man inte se eller avfärdar som irrelevant. Att farmors stoppande av strumpor och farfars hög med ”skrot” på gården var ”re-use, repair, recycle, reduce, re-purpose” är ingen man vill lära sig något av. Eftersom vi lever idag, i nuet, i framtiden. 

Med en linjär syn på "utvecklingen" kan man aldrig lära sig något av historien, av Rolf Edberg eller Elin Wägner. 

 

P.S. Jag fick Edbergspriset 2004 tillsammans med min dåvarande hustru Kari Örjavik. Det var en stor ära att få just det priset. D.S.

 

* Boken skall enligt planerna komma ut på Ordfront tidigt 2023.

 

Det metaboliska matsvinnet

Jag har kommit på mig själv med att äta upp all mat som lagats för att undvika svinn. Men minskar det verkligen svinnet?

Det metaboliska matsvinnet – det som äts för mycket - är i samma storleksordning som allt annat matsvinn i konsumentled. Frågan är varför det uppmärksammas så litet medan det som slängs i soporna eller avloppet ständigt diskuteras. I den kartläggning av maten och jordbrukets kolcykel som jag nyligen slutförde åt KSLA (rapport, data och presentation är tillgängliga här) fick jag fram värden som visar att överätningen är ungefär lika omfattande som mängden mat som slängs. Frågan är om vi inte angriper matsvinnsproblematiken i fel ände? 

Mängden livsmedel som levereras (handlas) till konsument och andra slutanvändare (restauranger, storkök och så vidare) motsvarar ungefär 3 200 kcal per dag. Det verkliga dagliga intaget ligger enligt mina beräkningar på ungefär 2600 kcal per dag. Med tanke på att relativt stora delar av befolkningen är överviktig är det ett rimligt resultat. Det stämmer också väl med beräkningarna för människans utsöndringar. Allt som konsumeras skall ju också komma ut antingen som avföring eller utandning eller resulterar i förändrad biomassa. Sannolikheten i uppskattningen har också bekräftats av Livsmedelsverket samt av en oberoende expert. Vårt egentliga behov ligger snarare runt 2100 kcal per dag.

Det betyder att svinnet innan konsumentens mun motsvarar 600 kcal samt det metaboliska matsvinnet, dvs det som äts för mycket, motsvarar 500 kcal per person och dag. Med tanke på att en rätt stor del av matsvinnet innan munnen är ”oundvikligt”, dvs sådant som man normalt sett inte äter; skal, kaffesump, ben, stekflott är det metaboliska matsvinnet minst lika stort som det som slängs.*

Utöver dessa beräkningar visar mina beräkningar att matsvinnet innan munnen måste vara avsevärt högre än Naturvårdsverkets beräkningar. Enligt Naturvårdsverket uppgår det totala matavfallet i hushåll och restaurang drygt 1 miljon ton, dvs 100 kg per person. Det motsvarar 10 procent av maten. Mina resultat tyder på att svinnet innan munnen är minst det dubbla.

Man kan tycka att dessa resultat pekar ut konsumenterna som de som har de största ansvaret för matsvinnet. Men det tycker jag bygger på en felaktig analys. Givetvis kan man alltid skylla allt på konsumenten, men faktum är att alla aktörer innan konsumenten gör sitt bästa för att hen skall köpa så mycket som möjligt. Att köpa är konsumentens roll i en marknadsekonomi. Om det köpta sedan slängs eller bidrar till övervikt och fetma struntar de som säljer blankt i. Att maten samtidigt blivit så billig på grund av industrialiseringen av jordbruket, djurhållningen och livsmedelsindustrin förstärker givetvis detta. 

En alldeles färsk analys av livsmedelshandeln i Storbritannien konstaterar att denna driver matsvinnet:

”left us with a food system characterised by over-purchasing, over-eating, over-production and waste. Food is transferred to store cupboards in consumers’ homes and then left unused; empty calories are stored in our bodies; and edible food often ends up in bins.”

Med den bakgrunden är det svårt att förstå varför inga av alla dessa handlingsplaner och initiativ för minskat matsvinn innehåller åtgärder som helt enkelt syftar till att försäljningen av mat skall minska. I stället ägnas det stor energi åt att få konsumenterna att köpa mer av sådant som annars skulle slängas, vilket ofta bara flyttar svinnet från butiken till konsumenten. 

Man brukar tala om nudging (lätt knuff) för att få konsumenterna (du och jag alltså) att göra rätt. Men verkligheten är ju att samtidigt som vi påminns att slänga mindre mat så vallas vi ett matsystem vars främsta syfte är att vi skall köpa mer. 

 

 

* Nästan samtidigt med min rapport publicerades forskningsartikeln The climate impact of excess food intake - An avoidable environmental burden av Niina Sundin med flera. Den beräknar det metaboliska matsvinnet genom att beräkna hur energi som finns i befolkningens övervikt. De kommer fram till att överkonsumtionen motsvarar 480 000 till 710 000 ton mat, dvs värden lägre än mina resultat, men likväl så höga att de bekräftar att det metaboliska matsvinnet är så stort att det förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.