Mer av allt - särskilt mjölk. Sveriges jordbruk på 1800-talet

I en tidigare artikel redovisar jag de stora dragen av Mats Morells bok Agrar revolution. Här tänkte jag gå in på mer detalj runt omfattningen på livsmedelsproduktionen och fördelningen mellan animalier och vegetabilier. Bakgrunden är alltså ett jordbrukssystem i stark tillväxt med en övergång från äng-är-åkerns-moder jordbruk till ett växtföljdsjordbruk där odlingen av foder och grödor för human konsumtion är integrerade i samma växtföljder. Odlingen av vall möjliggör betydligt högre skördar också av spannmål. 

Enligt Morells beräkningar ökade produktionen av vegetabiliska livsmedel kraftigt fram till mitten av 1800-talet, men efter 1850 minskar vegetabiliernas andel i produktion och kost medan animalieproduktionen växer kraftigt. Detta sker alltså samtidigt som man plöjer upp ängar i rask takt. Det som förvånar mig mest är hur stor andel av den ökade spannmålsskörden som används som foder. Den kraftiga ökningen av havreodlingen kan inte förklaras med övergång från oxe till häst som dragdjur för antalet hästar i Uppsala län var inte högre i början på 1800-talet än vid slutet. Utan det beror dels på export av havre (till engelska hästar) och ökad användning av havre till foder till kor. 

I Uppsala län nästan tredubblades animalieproduktionen på den senare halvan av 1800-talet medan den fyrdubblades i Västmanland. Ökningen av animalieproduktionen under senare hälften av 1800-talet sammanfaller med en ökad totalproduktion. Den sammanfaller också med en mycket kraftig befolkningsökning under samma period (trots samtidig stor utvandring). I Uppsala län gick den totala kaloriproduktionen per person och dygn från cirka 4000 kcal i början av 1800-talet till mer än 5000 kcal i slutet av århundradet, medan den i Västmanland gick från cirka 3000 kcal till cirka 4000 kcal (tabell 11.2).  

Andelen animaliska livsmedel sjönk fram till mitten av 1800-talet och var som lägst 15 procent i Uppsala län 1860 och 28 procent i Västmanland 1825 (se tabell 11.2) för att sedan öka kraftigt till 31 procent 1906 i Uppsala och hela 54 procent 1916 i Västmanland. Den nivån är mycket högre än dagens animaliekonsumtion som var 28 procent år 2020 enligt Jordbruksverkets statistikdatabas. 

Det är värt att notera hur viktig mjölken är i detta, 89 procent av kalorierna från animalier utgjordes av mjölk i Uppsala län 1916 (tabell 10.10). Mjölkandelen var lägre i Västmanland beroende på att köttkonsumtionen var betydligt högre i detta mer skogsbetonade län. Konsumtionen av fläsk stod, enligt Morell, för ungefär 30 % av animalierna i Västmanland medan den var bara 4 % i Uppsala län. Jag hittar ingen förklaring och tillåter mig att tvivla litet på att uppgifterna är korrekta. Även idag spelar mjölk en betydligt större roll i kosten än nötkött, både i Sverige och globalt.

Observera att siffrorna här baseras på produktion och inte konsumtion. Handel var ju inte alls lika utvecklat vid den här tiden men det förekom en rätt omfattande import av socker och export av spannmål och senare smör. Det är sannolikt att man från Uppsala exporterade en hel del spannmål och kanske smör, oxar och fläsk från Västmanland. Det skulle betyda att skillnaderna mellan länen vad gäller konsumtionen inte var lika stor, dvs animalieandelen i Uppsala var sannolikt högre medan den var lägre i Västmanland. 

Resonemangen här rör Västmanlands och Uppsala län. I ett land som Sverige finns det givetvis stora variationer, och man ser ju att det var stora skillnader mellan de studerade delarna av Uppsala län och Västmanlands län också.

Den långsiktiga trenden i Sverige är att animaliernas andel av kosten motsvarade ungefär en tredjedel (Palm, Sverige 1570) i slutet av 1500-talet för att stadigt minska fram till 1800-talet då deras andel ökade snabbt igen för att vara återigen en tredjedel i början på 1900-talet. Animaliekonsumtionen peakade någon gång i mitten på 1900-talet och ligger idag strax under en tredjedel. Påståendet att animaliekonsumtionen i Sverige skulle ha ökat kraftigt är helt enkelt felaktig (om man av propagandaskäl vill framställa en ökning så använder man 1990 som basår för då var animaliekonsumtionen som allra lägst medan den ökade kraftigt i samband med EU-inträdet, en effekt av betydligt lägre pris).  

 

I nästa inlägg tänkte jag diskutera hur denna utveckling hänger ihop med befolkningsökningen. Berodde den kraftiga befolkningsökningen på 1800-talet på att det producerades mer mat eller producerades det mer mat för att man måste göra det för att föda en växande befolkning. Alternativt, berodde både befolkningsökningen och den ökade produktionen på andra faktorer?  

Jordbruksrevolutionen på 1800-talet

Professor Mats Morell avled nyligen. Han var forskningsledare på den ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitetet, men var tidigare verksam både vid Stockholms universitet och SLU. Alldeles innan han dog hann han färdigställa boken Agrar revolution, jordbruksproduktionen i Uppsala och Västmanlands län 1750-1920. I den går han mycket systematiskt igenom hur jordbruket förändrades under den aktuella tiden. Huvudfrågan är om utvecklingen i de två länen förtjänar att kallas revolution och i sådana fall, när inträffade den - en revolution bör ju vara en rätt kort period. 

Det korta svaret är att ja, man kan med rätta tala om en agrar revolution. Fram till början av artonhundratalet var tillväxten i jordbruket (mätt i skörd per hektar eller förädlingsvärde) mycket låg eller obefintlig. Tillväxten ökade från och med början på artonhundratalet men den tog rejäl fart under perioden 1850 till 1900. Den främsta förändringen var den intensifiering som skedde av jordbruksproduktionen på flera olika sätt. Tvärtemot vad många kanske tror ökade inte den samlade jordbruksarealen men man intensifierade användningen av marken. Det främsta exemplet är att man övergav det sedan länge etablerade ängsbruket till förmån för ett växtföljdsjordbruk. Det tidigare jordbrukssystemet byggde på en hög andel äng, oftast runt två tredjedelar, men med stor variation. På åkrarna odlades huvudsakligen spannmål som användes som mat. Genom växtföljdsjordbruket fördes odlingen av foder in på åkrarna samtidigt som ängarna plöjdes upp. Genom användning av kvävefixerande klöver i vallarna ökade tillgången på kväve väsentligt. Slutresultatet var att produktionen av både spannmål för human konsumtion och foder ökade kraftigt utan att arealen ökade.

Morell ger ingen enskild enkel förklaring till utvecklingen men pekar på att politiska och sociala förändringar hade gjort att bönderna fick behålla en större del av det överskott de producerade vilket både motiverade dem att producera mer och gav dem kapital för nödvändiga investeringar. Utvecklingen av marknader, som i sin tur påverkades av förbättrade transporter och ökad tillgång till nationella och internationella marknader gav bönderna möjligheter som inte funnits tidigare. Laga skiftet gjorde det möjligt för enskilda bönder att utveckla sitt jordbruk utan hänsyn till andra bybor. På ett mentalt plan kan också upplysningen och uppfattningen att man faktiskt kunde förändra sin situation spela roll.

Mer förvånande för många är kanske att de saker som man idag talar om som avgörande för jordbrukets utveckling inte spelade någon nämnvärd roll för denna tidiga jordbruksrevolution. Mekaniseringen som sådan inte spelade någon större roll i denna omvandling. Det var först de sista årtiondena på 1800-talet som den spelade någon egentlig roll. Den teknik som sannolik spelade störst roll i förändringen var införandet av järnplogar som medgav en enklare uppodling av ängarna samt i förlängningen också vallodling i växtföljderna.  Konstgödsel, bekämpningsmedel och importerat foder hade heller ingen roll i utvecklingen. Växtförädling och husdjursavel spelade också en liten roll.

I stor utsträckning uppnåddes de högre skördarna genom en intensifiering av arbetet. Folk jobbade helt enkelt mer, och en längre tid på året. Potatisodlingen var exempelvis ett sätt att få ökade skördar på marken, men den förlängde också arbetet på åkrarna med några veckor eftersom potatisskörden skedde efter att spannmålen var bärgad. Jordbruksbefolkningen jobbade också i större utsträckning just med jordbruk och man köpte in mer redskap, kläder och annat vilket frigjorde arbetstid som kunde ägnas åt jordbruket.  

Det växtföljdsjordbruk som infördes diskuteras ibland i termer av en avgörande innovation. Och det var avgörande, men det var ingen innovation i vanlig betydelse eftersom det inte alls var något nytt. Man hade känt till fördelarna med växtföljder länge, de var kända redan under antiken. Det var inte brist på kunskap som gjorde att bönderna inte tillämpade det utan att man saknade incitament. Den teknik som gjorde det enklare, hästdragen järnplog, var heller inte begränsningen. I de områden där man odlade upp ängar mer regelbundet, i så kallat lindbruk, var plogarna väl etablerade, medan de inte alls var spridda i Uppland trots att det var ett rikt område med närhet till både marknader och järnbruk. 

Morells slutsatser och förklaringar har stora likheter med mina erfarenheter som lantbrukskonsult i många fattiga länder. Mycket av jordbruksdebatten handlar om olika tekniska lösningar, konstgödsel, avel, växtförädling och så vidare. Men mina observationer är att de politiska och ekonomiska förhållandena för jordbruket är mycket mer avgörande. Trots att större delen av landsbygdsbefolkningen anses ägna sig åt jordbruk så läggs det ned litet tid på jordbruket – för att det helt enkelt inte lönar sig. Behöver man pengar för mediciner, kläder, eller betala av lån är det i det flesta fall enklare att leta efter andra påhugg eller att låna mer än att producera mer på gården, särskilt som det inte finns någon marknad att sälja överskottet på. En skillnad på situationen i många av u-länderna i dag är att den internationella konkurrensen är så mycket hårdare genom frihandel och den extremt effektiva transportapparaten. Detta gör att u-landsbonden får konkurrera med sin egen muskelkraft med fossila bränslen. Och även med ett oljepris på över 100 dollar fatet är det en mycket ojämn konkurrens.

 

Morells bok är en riktig guldgruva och man kan inte göra den rättvisa i en kort artikel. I en kommande artikel tänkte jag uppehålla mig lite vid de data som finns om livsmedelsproduktionen i de två länen, förhållandet mellan animalier och vegetabilier samt hur det kommer sig att folk svalt trots att produktionen ökade.