Välståndsklimax och resursförbrukning

Att det finns ett starkt samband mellan BNP och resursförbrukning är väl känt.

Sedan åttiotalet har det ekonomiska utbytet per insatt energienhet förbättrats en hel del, men eftersom den ekonomiska tillväxten ökat snabbare så stiger resursförbrukningen (Källa Världsbanken)

Många i den industrialiserade västvärlden har nog känslan av att saker inte blivit så mycket bättre sedan slutet på sjuttiotalet. I USA uppges ofta reallönerna för arbetare ha stått mer eller mindre still sedan dess. En grupp ekonomer vid Australian National University i Canberra har sammanställt välståndsindikatorn GPI för 17 länder, däribland Sverige, och fått fram den första globala bilden av hur GPI utvecklats genom åren. De fann att GPI per capita var som högst 1978 och därefter har minskat sakta men säkert. Det står i skarp kontrast till den stadiga ökningen av BNP per capita (DN, New Scientist, SvD) . (det har framställts som en nyhet, men jag har redan tidigare publicerat den här grafen från de som gör GPI)

Att vanligt folk inte fått det bättre förklaras ofta med den neoliberala politiken. Och det ligger säkert en hel del i att den politiken har försämrat fördelningen av inkomster. Men det finns en annan stark kraft här, och det är energitillförseln och den tillhörande resursförbrukningen.

Det blir riktigt intressant om man sedan tittar på resursförbrukningen per capita och ser att den också nådde klimax vid mitten på åttiotalet (från Testadepibou). Grafen ser ungefär lika ut för oljeförbrukningen (se här).

Något att grubbla på i sommarvärmen.

Själv skall jag ut och cykla och lägger den här på automatpublicering på tisdag morgon, får se om det funkar.

Afrika: utveckling inte hållbar om inte jordbruket är med

Trots alla siffror som talar om ekonomisk boom i flera afrikanska länder, är det fortfarande jordbruket som är nyckeln till Afrikas framtid. Nu pågår diverse satsningar på att industrialisera det afrikanska jordbruket, men frågan är om det är rätt väg att gå?

”Det afrikanska lejonet har vaknat”, är ett återkommande uttryck i svenska media och det man syftar på är kraftiga tillväxtsiffror i länder som Nigeria, Angola, Tchad och Mocambique. Men frågan är vad det är som växer? Jordbruket står för cirka två tredjedelar av sysselsättningen och en tredjedel av BNP i Afrika söder om Sahara. De flesta gårdar i regionen är mycket små och det är också här som fattigdomen är som störst. Området har också proportionellt flest hungriga i världen, cirka 30 procent. Samtidigt innebär detta att en positiv utveckling inom jordbruket också får stora effekter. I en nyligen utgiven rapport från FN och den internationella jordbruksutvecklingsfonden skriver man att en procent ekonomisk tillväxt inom jordbruket minskar fattigdomen fem gånger mer än om tillväxten sker i någon annan näring. 

Sedan några år tillbaka pågår olika initiativ för en ”grön revolution” i Afrika för att höja produktiviteten och öka livsmedelssäkerheten. Och potentialen finns där, i form av mark och vatten, vilket inte minst märks genom att länder som Kina och Saudiarabien på senare tid har investerat i afrikansk mark, sk landgrabbing.

Några av de större projekten som pågår just nu är AGRA, Alliansen för en Grön Revolution i Afrika, och Milleniniebyarna (Vem blir rik i Millenniebyn?). AGRA leds av Kofi Annan och finansieras av stiftelser som Bill & Melinda Gates och Rockefeller, samt även drygt 300 miljoner kronor i svenskt bistånd. Milleniebyarna startades av Jeffrey Sachs, rådgivare till FNs generalsekreterare, som också tagit fram milleniemålen om att utrota hungern och fattigdomen i världen. Både satsningarna påminner om varandra när det gäller arbetet i jordbruket, man fokuserar framför allt på att öka användningen av konstgödsel och industriellt utsäde och strävar mot en industrialisering av jordbruket. En upprepning av utvecklingen inom Västvärldens jordbruk. 

Under våren besökte vi Tanzania och Kenya för att titta närmare på dessa olika jordbruksprojekt och såg att man inte når den tänkta målgruppen – de fattigaste. Konstgödseln och utsädet är dyrt, så dyrt att den fattiga småbonden inte anser sig ha råd med det, trots att de olika projekten subventionerar användningen kraftigt. 

Den enögda fixeringen vid konstgödsel och utsäde kritiseras allt mer av olika bondeorganisationer och miljöorganisationer. De menar att det finns andra och betydligt billigare metoder att öka skördarna i Afrika, som kompost, stallgödsel, växeljordbruk, samodling med andra grödor som binder näring osv. 

Det råder ingen tvekan om att Afrikas jordbruk behöver moderniseras, mycket drivs med ren handkraft och bevattning saknas nästan helt. Ett strukturrationaliserat jordbruk skapar dock nya problem. Det finns egentligen ingen afrikansk industri med stort behov av arbetskraft, som var fallet när exempelvis Sverige industrialiserades. Alternativet för den afrikanske bonden som tvingas lämna sin gård, blir att flytta in till storstädernas slum och försöka försörja sig på att sälja mobilabonnemang och liknande. 

Ett grundproblem för flera afrikanska länder är också att man saknar en fungerande marknad för jordbruksprodukter. De flesta bönder kan öka sina skördar redan nu, utan konstgödsel och hybridutsäde, men eftersom de inte kan sälja sina grödor är de inte beredda att investera. En utveckling av marknaden är därför mer avgörande än de satsningar som nu sker.

Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren

införd i Aftonbladet 23 juli 2013

(Egentligen går problemen än djupare än så, men nu är det gränser för vad man kan få med i en debattartikel i Aftonbladet...)

Maten - civilisationens svaga länk

"Maten är den nya oljan. Marken är det nya guldet"

Skriver Lester Brown* i Hungerns Planet (Engelskt orginal Full Planet, Empty Plates: The New Geopolitics of Food Scarcity från 2012 översatt av Doris Norrgård Almström och Lars Almström).  Brown är agronom och känd miljökämpe, möjligen också känd för att se fan på väggen. Men han gör det på goda grunder för det mesta.

Huvudtesen är att vi kommer att få brist på mat och ökad strid om resurser. Befolkningstillväxten, ökat välstånd med ökad köttkonsumtion och användning av livsmedel, foder eller mark till fordonsbränsle driver efterfrågan, medan jorderosion, global uppvärmning och brist på vatten begränsar möjligheterna att öka produktionen. Ny teknik kan inte kompensera för dessa, i alla fall inte i den takt som behövs. I värsta fall hotas hela vår civilisations överlevnad.  


Boken innehåller en mycket stor mängd fakta, varav de flesta verkar mycket väl underbyggda. Några slående fakta som tål att begrunda:

Ökning av spannmålsanvändningen
Världens användning av spannmål ökade med 21miljoner ton om året under perioden 1990-2005. Men åren 2005-2011 steg denna årliga ökning till 45 miljoner ton.

Överuttag av vatten
I Indien och Kina livnärs sammanlagt 300 miljoner på spannmål som har odlats genom att pumpa upp mer vatten än vad som förnyas.

Köttkonsumtionen ökar snabbt
En person i Indien förbrukar i genomsnitt 170 kilogram spannmål per person per år medan en person i USA förbrukar 640 kilogram spannmål. Skillnaden beror på att amerikanen använder fyra femtedelar av spannmålen till att producera kött, mjölk och ägg.

Spannmål till etanol
Spannmålen som användes till etanol i USA år 2011 kunde ha livnärt ungefär 400 miljoner människor på en nivå motsvarande medelkonsumtionen i världen.

Skördarna ökar inte längre
I sextio år har ökningen av spannmålskördarna varit imponerande, men takten har nu dämpats. Mellan 1950 och 1990 ökade spannmålsavkastningen per hektar med i medeltal 2,2 procent om året. Men de senaste tjugo åren har den årliga tillväxten sjunkit till 1,3 procent. I vissa länder med högt utvecklat jordbruk har ökningen av avkastning helt stannat upp.

Det som förvånade mig mest i boken är att Brown förklarar mycket av de stora skillnader som finns i skörd med dagslängden. I de tempererade klimaten har man långa dagar under växtsäsongen och kan därför nå mycket högre skördar än man kan få i tropiska klimat där dagen håller sig runt 12 timmar. Det är faktiskt första gången jag har stött på detta som en så framträdande förklaring till lägre skördar i tropikerna. Jag är tveksam, jag tycker mig ha sett mycket höga skördar nära ekvatorn av sockerrör och bomull - högre än motsvarande skördar i USA. Och i vilket fall som helst så är de flesta jordbrukare ganska långt ifrån den gräns när det är fotosyntesen som sätter gränsen för skörden. För majsodlare i afrika är det vatten, näringstillförsel och ogräskonkurrens som gör att skördarna är låga.

Mycket av förändringarna i konsumtionen är inte drivna av konsumentens efterfrågan utan av förändringar i produktionen. Brown skriver: "År 1950 var fågel  dyrt och produktionen begränsad, ungefär som kött från får och lamm. Men från och med mitten av seklet hade man utvecklat mer effektiv fågelproduktion och priserna sjönk så  pass mycket att fler och fler hade råd att köpa ägg och fågelkött. För omkring femtio år sedan var kyckling något särskilt i USA och serverades vanligen som söndagsmiddag, men nu gör det låga priset att kyckling blivit det första köttvalet till vardags." 

Brown är ingen supporter av biobränslen. Bland annat oroar han sig för att bilarna bokstavligen kan ta maten från de fattiga: "En följd av att världens livsmedelshandel och bränslehandel smälter samman är att det uppstår konkurrens om spannmål mellan å ena sidan ägarna till världens 1 miljard motorfordon och å andra sidan världens allra fattigaste människor...Medan en medelbilist har en årlig inkomst på över 30 000 dollar, är inkomsten för de 2 miljarder fattigaste i världen betydligt lägre än 2000 dollar om året." 

Elbilar är lösningen enligt Brown. Och visst är det bra med elbilar, men det förefaller som Brown ensidigt betonar deras fördelar och ensidigt betonar biobränslenas nackdelar. Men det är klart, om man tror att valet står mellan att folk skall svälta eller bilarna stå stilla då är det en rimlig hållning. Jag kan tänka att man skulle kraftigt minska biltrafiken istället. 

I det sista kapitlet kommer Brown, som sig bör, in på lösningarna. 

På efterfrågesidan föreslår han:

• stabilisera folkmängden
• utrota fattigdomen
• minska den överflödiga köttkonsumtionen
• slopa de politiska styrmedlen som gynnar biobränsleproduktion 

Och på produktionssidan är det som behövs:

• stabiliserad klimatet (en bagatell...)
• höja vattenproduktiviteten i jordbruket (dvs använda vattnet mer effektivt)
• slå vakt om matjorden 

Brown diskuterar hur en del av dessa mål skall uppnås. 

Han säger att genmodifiering inte har någon stor potential för ökad spannmålsavkastning: "Detta beror främst på att de växtförädlare som använde traditionella metoder var mycket framgångsrika och lyckades göra nästan allt som växtforskarna kunde tänka ut för att öka avkastningen, så att det inte finns mycket potential kvar för genmodifiering." Han tror heller inte att vi med annan teknik kan öka skördarna så mycket. När vi har uttömt möjligheterna till ökad skörd med konstgödsel och med bevattning så är jordbrukarna i stort utlämnade till fotosyntesen och det lokala klimatet.

Jag tycker att Brown missar marknadens betydelse för hur jordbruket (något som vi visar på i Jorden vi äter).Han underskattar lantbrukarnas möjligheter att öka skördarna om priserna går upp, och förbiser delvis de negativa effekter världshandeln har på livsmedelsproduktionen i vissa länder.


Tydligast i boken är att vi går mot en framtid med ökad konkurrens om resurserna som behövs för att producera mat, främst mark och vatten. Den visar sig i konkurrens mellan fattiga som vill äta och rika som vill köra bil, mellan storföretag som köper upp mark och lokala befolkningar. Men också, som Brown visar i boken, allt fler jordbrukare i USA säljer sina vattenrättigheter till städerna och låter sin mark torka ut. Städernas expansion kan på så sätt skapa nya öknar.

Ladda ner boken som Pdf på svenska
(den svenska översättningen lider av en del olyckliga ordval, men det är efter vad jag kan förstå ett helt ideellt arbete, så heder åt dem i alla fall!)

*Lester Russel Brown är en amerikansk miljövetare och författare. Han är utbildad agronom och det var inom detta område som han jobbade under 50- och 60-talet. Han har skrivit ett flertal böcker om miljöproblem och hur vi ska kunna skapa en hållbar utveckling på en global nivå. 1974 var han med och bildade Worldwatch Institute. I maj 2001 bildade han Earth Policy Institute som har visionen att ta fram olika handlingsplaner för att nå en långsiktigt hållbar ekonomi. Brown anses vara den som myntade begreppet hållbar utveckling (en. sustainable development) som senare blev känt i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid (1987), kallad Brundtlandrapporten(Wikipedia).

De tomma kalorierna är de stora resursbovarna

På grund av det stora behovet av mark för odling av foder så drar många slutsatsen att de som i dag är hungriga skulle få mer mat av att rika länder åt mindre kött. Men det är i stort ett felslut. Visst behöver köttproduktionen begränsas av miljöskäl, men de största miljövinsterna finns i att minska konsumtionen av alla de tomma och dyra kalorierna och det stora svinnet.

Hur det vi äter påverkar möjligheterna att föda en växande befolkning handlar det här inlägget (som är det fjärde inlägget* om hur vi kan föda världen) om. 

Det är självklart att olika matvarors produktion tar olika mycket resurser i anspråk. Det som främst diskuteras är kött, där det bland annat föreslagits köttskatt (Jordbruksverkets förslag om det fanns i Hållbar köttkonsumtion). Invändningarna är att det går åt mycket mark, energi eller vatten för att odla djurfoder och att det sker stora utsläpp av växthusgaser från djurhållningen, främst metanutsläpp från nötkreatursuppfödningen. 

Inlägget diskuterar inte om det är principiellt etiskt fel eller rätt att döda djur för att äta. Om man anser det så är ju den andra diskussionen rätt ointressant.

Vår köttkonsumtion har ökat kraftigt, och det gör den i alla länder där inkomsterna ökar. Brasilianarna äter exempelvis redan mer kött än svenskarna och kinesernas köttkonsumtion har ökat från mindre än 4kg per person 1960 till mer än 50 kg i början på 2000-talet.

En stor del av åkermarken används för foderodling. Enligt Lester Brown (Hungerns planet) används 35% av spannmålsarealen till foderodling. I Sverige odlas foder på cirka 70 procent av åkerarealen (vi exporterar faktiskt betydande mängder foder varje år, samtidigt som vi importerar annat foder, och kött). Huvuddelen av spannmålen går till uppfödningen av grisar och kyckling. Det är främst de djurslagens kött som ökar globalt. Kor, får och getter kan och bör äta gräs och utgör då ingen direkt konkurrent till människan om mat. Men i ökad utsträckning får de också spannmål och annat kraftfoder, till exempel soja.

Vi äter nästan 10 gånger mer kyckling än för 50 år sedan!

Medan mängden kött ökat så har andelen av matkostnaderna som läggs på animalier inte alls ökat, utan tvärtom. I början på 1900-talet använde ett hushåll i Stockholm 54% av sina matpengar på animalier, med i början på 2000-talet var animaliernas andel av kostnaderna nere på 37%. Det är i själva verket att kött har blivit så billigt som förklarar varför konsumtionen ökar. Och det har blivit billigt genom två huvudorsaker: Priserna för spannmål och soja har minskat kraftigt (se diagrammet nedan) och djuruppfödningen har industrialiserats. En stor del av den ökade konsumtionen kan på så sätt sägas vara produktionsdriven snarare än konsumtionsdriven, det visas ju också av att kycklingkonsumtionen har ökar väldigt mycket snabbare än nötköttskonsumtionen.

 

Vi hör ofta att köttproduktion förbrukar mycket vatten. Men vad de flesta inser inte att man då räknar allt regn som faller på betesmarker som att djurproduktionen har ”förbrukat” det vattnet. Kor, getter eller får som betar naturbetesmark i Hälsingland, Namibia eller Montana går på mark som inte lämpar sig för växtodling då den är för kall, för mager eller för torr. Det skulle därför inte bli mer mat för att man tog bort de djuren, tvärtom.

Men utökningen av betesmark har på senare tid delvis skett i regnskog, vi har sett hur köttproduktionen expanderar i Amazonas, vilket är negativt för biologisk mångfald och växthuseffekten. Samtidigt har vi i Sverige, och i många andra länder, stora arealer naturbetesmark som inte utnyttjas, eller som har fått växa igen, tidigare betades också skogsmark. Vi använder bara några procent av den betesmark som användes för 150 år sedan. Det är i stort ekonomiska faktorer som avgör den här utvecklingen.

Så var det där med metangasutsläppen. Det är otvivelaktigt så att det pyser metan ur kor och andra idisslare, och metan är en potent växthusgas. Metanutsläppen från idisslarna motsvarar cirka 5% av växthusgasutsläppen, tillräckligt för att vi skall vara bekymrade. Metancykeln är komplicerad och det finns en rad faktorer som man behöver ta under övervägande:

1. Relationen ”naturliga” idisslare och tamdjuren. Om vi ersätter en älg med en ko så har vi inte minskat metanutsläppen nämnvärt eftersom båda är idisslare. Det beräknas att den amerikanska prärien var hem åt lika många bison som det nu finns kor på den, och metangasutsläppen var sannolikt liknande. Det är säkert så att vi globalt har fler tama idisslare än det antal av de vilda släktingarna som ersatt, men likväl så är det ett relevant perspektiv. Det är ju ökningen av metangasutsläppen som är ett problem.

2. Idisslarna utsöndrar metan genom att grovt material (gräs) behandlas av bakterier. Dessa bakterier kan producera metan också utan kor. Så finns samma bakterier också i termiter, vilka utsöndrar metan motsvarande en femtedel av allt metan som utsöndras av idisslare.

3. Utsläppen varierar mycket och de siffror som finns är mycket grova uppskattningar. Eftersom kunskapen om metanutsläppens inflytande på klimatet är ny har det knappt drivits någon forskning på hur man skall kunna minska utsläppen. Det är mycket stora variationer mellan olika produktionssystems metangasutsläpp.  

4. Naturbetesmarker kan binda avsevärda mängder koldioxid i form av ökad mullhalt. Denna kolinbindning kan i gynnsamma fall helt motverka metanutsläppens bidrag till växthuseffekten. Om betesmarken skulle plöjas upp för odling skulle koldioxidutsläppen bli mycket omfattande. Om den skulle planteras med skog skulle den sannolikt binda mer koldioxid.

5. Det faktum att risodlingar släpper ut ännu mer metan än korna diskuteras helt utan det fördömande tonläge som man använder för korna. 

Men som sagt, det finns skäl att vara oroad för kornas metangasutsläpp och försöka minska dem, t.ex. genom att äta mindre kött. Den ensidiga fixeringen vid utsläppen av växthusgaser leder till att man inte tar tillräcklig hänsyn till andra viktiga miljöfrågor och djurvälfärd. Man kan mycket väl mista unik biologisk mångfald om man bara bryr sig om växthusgaser, och det är bättre att stänga in djuren i stället för att låta dem gå ute om man vill kontrollera utsläpp.

Det finns ett direkt samband mellan vad vi äter och hur vi driver jordbruk. De traditionella jordbrukssystemen var ofta väl anpassade till landskapet och de ekologiska förutsättningarna. Landskap, matvanor och jordbruk hängde intimt samman och stödde varandra. Det kalla klimatet i Sverige gjorde det lämpligt att ha ett jordbruk med stor djurhållning, framför allt av kor som kunde äta gräs som bete eller hö. Vilket ledde till vår mjölkbaserade blandkost. I många torra områden blev nomadiserande betesdrift den bästa ekologiska anpassningen, och ledde till en kost bestående av kött, blod och mjölk. Asiens konstbevattnade risodlingar kunde föda stora befolkningar på en liten areal och medgav ingen stor djurhållning, utöver de många bufflarna som användes som dragdjur. De kulturerna har haft en låg köttkonsumtion, men i vissa fall kompenserat det med mycket stor fiskkonsumtion (Japan). Medelhavets heta och karga bergslandskap passade bäst för träd och buskar av olika slag som oliver, nötter, vin och apelsiner.

Det är ingen tillfällighet att nästan inga jordbrukande samhällen har haft en helt vegetarisk kost. Det finns idag i princip inga exempel på uthålliga jordbrukssystem av baslivsmedel som är helt utan djur. Jag besökte en vegansk odling i Japan (Does vegan farming work?) som förvisso fungerade bra, men den producerade bara färska grönsaker och inte baslivsmedel som ris och bönor. Bortsett från de jordbruksmässiga problemen så skulle vi också få problem med näringsförsörjningen. Animalieproduktionen står för viktiga källor av protein och fett. Just fettet glöms ofta bort, trots att det globalt sett är den största bristvaran (av de tre stora protein, kolhydrater och fett). Med kraftigt minskad djurproduktion skulle vi få starkt ökad efterfrågan på vegetabilisk olja, med kraftig ökning av palmoljeproduktionen med tillhörande regnskogsskövling (palmolja är den viktigaste oljan globalt sett). Det här är inga argument mot att minska konsumtionen av animalier, men väl emot att skippa den.   

En blandad produktion av djur och växter i rätt proportioner har varit ett framgångsrikt sätt att öka produktionen och tillgången på mat, som i Indien och Mato Grosso i dag och i Sverige på 1800-talet. Många rådgivningsorganisationer propagerar för en sådan utveckling i Afrika, där jordbrukare och boskapsuppfödare oftast varit skilda åt och i många fall till och med olika folkslag. En ko eller några getter som äter foder som odlats i en växtföljd kan öka produktionen av mat, inte minska den. Höns och svin är effektiva på att ta hand om rester i bioenergi- och matproduktion – så gott som all produktion av vegetabilisk olja har djurfoder som biprodukt. I den mindre skalan kan de också utnyttja nischer i jordbrukslandskapet.

Det går utmärkt att bedriva ett uthålligt jordbruk med tillräckligt hög avkastning för att föda världen med en betydande köttproduktion. Ett sådant jordbruk behöver dock i första hand ha kor, getter och får och färre grisar och höns än vad vi har idag (på global nivå alltså).  En rapport från FAO från April 2013 drar slutsatsen att en övergång till ekologisk djurproduktion utan användning av kraftfoder skulle leda till en minskning av köttproduktionen, en bibehållen livsmedelsförsörjning och samtidigt kraftigt minska miljöbelastningen.

Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är betydligt mer energikrävande än köttproduktion, så även ur energisynpunkt är den ensidiga fokuseringen på kött i debatten olycklig.

Åkermark används inte bara för mat: Cirka 6 miljoner hektar mark används för vinodling i världen, ännu större arealer för produktion av öl och sprit. 420 000 containrar med kaffe produceras i världen från minst 10 miljoner hektar. Sockerrör och sockerbetor odlas på cirka 25 miljoner hektar.

Den största ”vinsten” får vi om vi kraftigt minskar konsumtionen av de tomma kalorierna. I inlägget Öl, läsk och snacks är värre energibovar än kött visar jag att hur vi processar, distribuerar och lagar mat spelar större roll för energiförbrukningen än om råvarorna är vegetabilier eller animalier. Detta beror på att livsmedelsindustrin, distributionen och matlagningen tar den absolut största delen av energiförbrukningen. Så kallad "förädlad" mat och dryck står för den största energianvändningen. Inte nog med det, de tomma kalorierna utgör också 42% av alla livsmedelsutgifterna, enligt rapporten Vad kostar hållbara matvanor? från Folkhälsoinstitutet.

Det är fortsatt ett bra kostråd att äta det som kan produceras lokalt/regionalt på ett uthålligt sett. Och i Sverige innefattar det helt klart kött och mjölk. Ät ditt kött och drick din mjölk – med måtta.

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

Utnyttja frihandelsavtalet för att pressa fram åtgärder på klimatområdet.

Vore det inte rimligt att om EU och USA skall förhandla om ett nytt frihandelsavtal (vilket man just kommit överens om) så borde EU-sidan kräva liknande insatser vad gäller växthusgasutsläpp från USA. USAs vägran att gå med på bindande avtal utgör ju en subvention av den amerikanska industrin. Både EU och USA har ju också offentligt sagt att man inte vill att frihandel skall leda till social eller miljödumpning. Men det här är ju det mest upprörande exemplet på miljödumpning man kan tänka sig.

Läs mer om avtalet:
Historiens största frihandelsavtal nära (SvD)
tor förväntan på frihandelsavtal (SvD)
Världens största frihandelsavtal kan ge stora vinster (DN)
SVT play
ATL
Journalisten


För ordningens skull så vill jag framföra att jag inte alls är så övertygad av välsignelsen med ett nytt frihandelsavtal. Det finns en massa skäl till det.
Som handelsministern själv framför så är den största effekten ökad handel, 20% ökad export till USA och 15% ökad import påstås det leda till. Hon påstår att avtalet skulle ge vinster till medborgarna:
"Vi talar om en BNP-ökning på 0.1 procent i Sverige, och över 4 000 kronor i ökad inkomst för en familj på fyra personer varje år, säger hon i SvD.
Det är rent bedrägligt att framställa det som att den eventuella BNP ökningen skulle leda till att alla innevånare i Sverige skulle få dela lika på denna ökning. Det vet alla, inklusive handelsminister Ewa Björling (M) att vinster inte fördelar sig jämnt över befolkningen (jo jag är medveten om att hon fått uppgiften från en EU utredning, Reducing Transatlantic Barriers to Trade and Investment, An Economic Assessment, Final Project Report).

Utöver det så kommer avtalet innebära att EU får släppa på ett antal regler på många olika områden, i syfte att minska de "tekniska handelshindren", det är ju fokus för detta avtal. Det kan gälla motståndet mot GMO och hormonbehandlat kött och mjölk.

Film- och TV-producenternas ordförande Björn Rosengren säger i ett pressmeddelande som Dagens Media citerar:
"Utan undantaget kan all framtida mediereglering och kulturpolitiska stöd som kan uppfattas som hinder mot fri handel komma att blockeras. ... På spel står alltifrån filmstöd till public service-regleringar och sändningskvoter som kan garantera ett svenskt oberoende innehåll i medieutbudet för kommande generationer"
Som alla andra handelsavtal så försiggår förhandlingarna bakom lyckta dörrar och det är sådan samstämmighet i det politiska etablissemanget om avtalens förträfflighet att det sällan blir någon debatt - hur mycket har GATT och WTO avtalen debatteras i Sverige? Nada.

Men som sagt: idag är jag pragmatisk och tänker att vi skall utnyttja avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership) för att pressa USA (och EU självt) till åtaganden på klimatområdet.

Ny teknik inte främsta vägen ur fattigdom

– Småbrukarna i de här områdena har varit marginaliserade under lång tid, förklarar Klara Jacobson som just skrivit sin avhandling om The Massive Food Production Programme I östra Kaprpvinsen i Sydafrika. De fattigaste behöver först och främst en generellt ökad ekonomisk och social trygghet i tillvaron, för att överhuvudtaget kunna prioritera jordbruket. För att öka produktionen hos de småbrukare som inte var lika extremt fattiga behövdes fortfarande främst andra insatser än ny teknik. Rådgivning, satsningar på infrastruktur och kreditmöjligheter har större möjligheter att öka jordbrukets betydelse för försörjningen på den sydafrikanska landsbygden.

Det är det som är en av de bärande ideerna i Jorden vi äter också; att fixeringen vid ny teknik är olycklig för jordbruket och skymmer förståelsen om många av de viktiga processerna som avgör böndernas val, och därmed jordbrukets inriktning. Det är också det som jag och Ann-Helen Meyer von Bremen fann när vi granskade en millenieby i Tanzania och Alliansen för en grön revolution i Afrika (an artikel om det kommer snart i Sveriges Natur).

I det program som Klara Jacobson granskat var den bärande tanken att tillämpa teknik från det storskaliga, kommersiella jordbruket även i det småskaliga jordbruket. Skördarna skulle höjas med hjälp av en högavkastande, genmodifierad majssort ("bt-majs", som är motståndskraftig mot en viktig skadegörare) och handelsgödsel, samt en ökad ekonomisk medvetenhet och ett ökat engagemang för jordbruk hos småbrukarna.

Men stödet till småjordbruket i de byar hon undersökte bidrog inte till någon minskning av fattigdomen. En viktig förklaring är att de låga skördenivåerna i området berodde på andra faktorer än brist på högavkastande utsäde. För de flesta hushåll var jordbruket något som sköttes vid sidan av alla andra aktiviteter som gjorde det möjligt att klara uppehället, t.ex. lönearbete. Även familjer som hade det bättre ställt odlade främst för husbehov. Trots att merparten av hushållen hade tillgång till odlingsmark låg nästan hälften av åkrarna i träda. Viktiga skäl till detta var tidsbrist och brist på dragkraft samt trasiga stängsel som gjorde att grödan inte kunde skyddas mot betande djur.

Klara Jacobson menar att programmet var dåligt rustat för att göra jordbruket till något som kunde lyfta småbrukarna ur fattigdom. Den viktigaste orsaken var att programmet inte tog hänsyn till den roll som jordbruket hade kommit att få i tillvaron för dessa småbrukare, utan la allt fokus på teknisk utveckling med det storskaliga jordbruket som förebild.
Läs mer, och länk till avhandlingen (på engelska).