Thursday 23 February 2023

Början på allt, David & David mot Goliat

I boken The Dawn of Everything (Början på allt : en ny historia om mänskligheten) skissar antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow på en alternativ historia för mänskligheten. Det som särskilt är i skottgluggen är den vedertagna uppfattningen att mänskligheten har utvecklats på ett relativt linjärt sätt från löst sammansatta små band av samlare och jägare som var egalitära. Genom jordbruket blev dessa bofasta och auktoritära. De skapade städer och stater som utvecklade teknik och vetenskap tills den industriella revolutionen (och marknadsekonomin) kunde lyfta oss alla ur fattigdom. Typ. David & David säger att den här bilden på det stora hela är felaktig.

Davidarna är verkligen inga materialister (i betydelsen att man anser att det är de materiella förhållandena som styr utvecklingen) och även om det är sannolikt att många saker människor gör inte har strikt materiella orsaker eller förklaringar känns deras syn på människans möjligheter kanske litet väl optimistiska och farligt nära ekomodernisternas och transhumanisternas visioner i det att de får det att låta som att vi skapar vilka verkligheter vi vill, (nästan) helt utan de begränsningar och förutsättningar som ekologi och geografi innebär. Inte heller de ekonomiska och demografiska faktorerna får någon nämnvärd plats i boken. Boken är likväl en välkommen motbild till den deterministiska syn på särskilt den tidigare historien som dominerar.

I deras skiss har människor i alla tider på olika sätt skapat sin verklighet snarare än att vara maktlösa arbetare vid utvecklingens löpande band. Gång på gång har människor, i alla ”utvecklingsstadier” skapat auktoritära och våldsamma samhällen, men nästan lika ofta har de rivit ned dem, eller helt enkelt bara gått därifrån och levt i betydligt mindre auktoritära och mer behagliga gemenskaper, oavsett om de varit samlare, jägare, jordbrukare och oavsett om de bott i byar eller städer.

Jag tänker inte gå in på alla de detaljerade exempel de ger eller för den delen gå in på den kritik som de, med viss rätt, har fått för sin bok. Kritiken handlar mycket om att de driver sin tes för hårt och drar för stora, eller felaktiga, slutsatser av de exempel de diskuterar. Min åsikt är att boken är läsvärd men skulle ha mått gott av en redaktör som vågat tygla herrarna. Ett problem med boken är att den å ena sidan försöker vara vetenskaplig genom många och långa ingående redogörelser å andra sidan hanterar data litet väl slappt och andras perspektiv raljant. En betydligt kortare bok där man tydligare redogjorde för bokens huvudteser och vad som talar för dem i mer generella ordalag utan att försöka att bevisa sina teser hade varit mer läsvärd och sannolikt öppnat för en intressant diskussion utan att falla offer för konkurrerande akademikers kritik.

Nog om det. Istället tillåter jag mig några funderingar med anledning av boken.

Deras syn på utvecklingen av jordbruket som en mycket långsam process som heller inte var enkelriktad delar jag helt och har beskrivit det i min bok Den stora ätstörningen. Det finns ingen skarp gräns mellan samlare och jägare och jordbrukare och folk kände till odlandet principer långt innan man blev jordbrukare. Och många samhällen var under lång tid deltidsjordbrukande och säsongsjordbrukande och vissa började med jordbruk men slutade med dem av en rad olika skäl. Likaså visar de på att bofasthet kom före jordbruket, något jag också anser vara mer eller mindre självklart (vad jag inte visste var att det fanns så stora bosättningar i kulturer där man fortfarande inte i huvudsak var jordbrukare). Det är bara om det finns tillräckligt med vild mat att äta som man kan överleva medan man experimenterar med matproduktion genom jordbruk.

Jordbruket har fått, och får särskilt idag, alltför mycket dålig press som orsaken till allt från ekologiska kollapser till diktatur. Davidarna kritiserar uppfattningen att det var jordbruket som drev fram ett mer hierarkiskt samhälle för att exempelvis koordinera bevattningsprojekt. De anser att det är efterhandskonstruktioner som inte tar hänsyn till att bönder mycket väl kan, och gjorde, både genomföra och sköta sådana system utan någon centralstyrning. De är något på spåret där tror jag. Tyvärr utvecklar de inte dessa resonemang, sannolikt just för att de tonar ned de materiella förhållandenas inverkan på historiens gång. Indirekt handlar mycket av boken trots allt om just detta; det krävs ingen stark man eller kungarike för att genomföra storartade handlingar och det är inte bara i smågrupper på ett tjugotal personer som man kan vara jämlik och demokratisk. De ger en rad exempel på motsatsen faktiskt.

De diskuterar egentligen inte domesticeringen av djur och pastoralismen, vilket är en brist, men de nämner hur många samlar och jägarsamhällen tar hand om djur som de adopterar. I boken Kornas planet för vi fram tanken att korna blev domesticerade antingen som en mer eller mindre religiös yttring eller helt enkelt för att man kunde, att man gjorde det för att man hade lust. Lust, lek och spel tar rätt mycket plats i Davidarnas bok och man har rätt intressanta resonemang om spel som ett alternativ till krig, eller kanske snarare krig som urartade spel.

Konstigt nog ges religionen litet uppmärksamhet. Man kan tycka att i en bok som handlar om att människor i stor utsträckning formar världen genom aktiva val snarare än att följa en deterministisk utveckling så borde religionen spela en ännu större roll än om man ser religionen mest som ett uttryck för maktkamp eller reflektion av ekologiska förhållanden.

Det finns många saker som nämns i förbifarten som väcker mitt intresse. Det antyds till exempel att privategendomen kan har religiöst ursprung, dvs handla i första hand om religiösa föremål. De resonerar också om en alternativ händelsekedja för domesticering av spannmål, där den första orsaken till att samla ihop dessa kraftigt växande gräs var för att bygga hus eller fläta korgar. En intressant tanke. Mycket av boken värde ligger just i de tankar den väcker hos den som läser med ett öppet sinne.

Historien som den framställs hängs ofta upp på civilisationer och dynastier och visst är de viktiga, men de framställs ofta som alltför dominerande och när de försvinner talas om dramatiska kollapser och anarki. Davidarna riktar mer uppmärksamhet till förhållanden när en civilisation (ett begrepp de inte gillar) växer fram, genomgår kriser eller försvinner. Det är en viktig gärning för genom historien har de flesta människor inte levt i någon stor högkultur och även inom dem har de ofta haft begränsad påverkan på människors vardagliga liv. Eftersom det vanliga livet inte haft skriftspråk eller byggt imponerande monument finns det väldigt mycket mindre spår efter detta.

De stora imperierna skapade förvisso imponerande byggnadsverk och konst, men de skapade också ekologiska katastrofer och byggde för det mesta på ett mycket hårt förtryck av människors frihet. Roms kollaps brukar oftast framställas i rent negativa termer. Men vi vet inte alls om det var dåligt för de flesta människor inom romarrikets gränser eller de i deras angränsande områden. Jag skulle snarare tro att Roms kollaps var bra för de flesta människor även om det säkert följde många konvulsioner i dess kölvatten, ungefär som med Sovjetunionens kollaps som vi kan följa med egna ögon. Den innebar ökad personlig frihet, en återgång till självförsörjning, mer regionalisering (både inom Ryssland och självständigheten hos alla ”randstater”) samtidigt som den raserade infrastruktur av olika slag. Återkommande försök att återupprätta imperiet har orsakat och kommer kanske fortsätta orsaka krig och lidande, precis som Roms dödsryckningar höll på länge.

I grund och botten handlar boken mycket om frihet. David & David har en rätt säregen definition av vad som utgör frihet och jag är inte säker på att jag köper den. Men frihet är ju ett svårt begrepp, så jag låter dem få sista ordet.  Frihet har enligt dem tre komponenter. 

(1) the freedom to move away or relocate from one’s surroundings; (2) the freedom to ignore or disobey commands issued by others; and (3) the freedom to shape entirely new social realities, or shift back and forth between different ones.

Monday 6 February 2023

Livsmedelsstrategin i stöpsleven

I morse deltog jag i KSLA:s seminarium Hållbar svensk mat som var tänkt som ett inspel till den revidering av den nationella livsmedelsstrategin som är i görningen under arbetsnamnet Livsmedelsstrategin 2.0. Den nuvarande strategin har en stark inriktning på ”internationell konkurrenskraft” och handlar egentligen inte, namnet till trots, om livsmedel, dvs maten vi äter. Det är inte heller mycket till strategi (här analyseras den nuvarande strategin och här kritiseras den).

Det var många saker som kom fram under dagens möte, och jag försöker inte alls göra dagen rättvisa genom att redogöra för allt utan plockar upp några saker jag tyckte var intressant.

Det mest förvånande var att statssekreteraren Dan Ericsson sade att han ”ser allvarligt på minskningen av de mindre gårdarna”. Det är första gången jag hört en representant för regeringen (inte heller de regeringar som varit innan denna) tala för de mindre gårdarna. Vi får givetvis se om det kommer någon substans i detta. ”Ökad produktion genom stärkt konkurrenskraft” var annars hans huvudbudskap. Detta har hittills alltid betytt fortsatt strukturrationalisering (dvs större gårdar). Sverige gjorde ju också starkt motstånd mot att omfördela EU-bidragen till mindre gårdar i den strategiska planen för jordbruket. Det var i och för sig i första hand förra regeringen, men den nuvarande regeringen hade chansen att ändra det, men struntade i det. Efter vad jag förstått från upplägget inför uppstartsmötet för den nya strategin kommer utgångspunkten fortfarande vara tillväxt, ökad produktion och internationell konkurrenskraft.

Frågan om sårbarhet hade just börjat återkomma på dagordningen när den förra strategin antogs, men satte inga direkta spår i strategin. Men den är numera central och nämndes av många av talarna.

Så gott som alla talare, från producent till konsument och miljöorganisationer, betonade annars behovet av ökade politiska insatser för att styra jordbruket i hållbar riktning. I den nuvarande strategin sparkas ansvaret för hållbarheten till näringen och forskningen och framför allt till konsumenten som förväntas göra hållbara val. Nu verkar alla inse att denna marknadsliberala inställning inte alls levererar och man förväntar sig stora insatser av staten. Frågan är om staten vill....

Fredrik Andersson, lantbrukare och ledamot i LRF:s förbundsstyrelse, redogjorde för nya uträkningar av matkronan och visade att bonden får 1,08 kr för det vete som ingår i en vanlig limpa som kostar ungefär 27 kronor i butiken. Att använda fossilfri konstgödsel, driva maskiner fossilfritt, göra basala saker för den biologiska mångfalden och andra miljöåtgärder beräknades kosta cirka 56 öre per kg vete. Det betyder i klartext att vetet behöver vara 50 procent dyrare för att ge lantbrukarna möjlighet att leverera fullt ut på miljöområdet. 

Per Arfvidsson vice vd för Lantmännen gav en liknande bild, men på systemnivå. De anser att de årliga kostnaderna för att klara miljö- och klimatkrav skulle vara 8 miljarder samt att det också behövdes en miljard årligen för forskning. Detta behöver betalas av konsumenterna eller på skattsedeln. Eftersom samma Lantmännen har en internationell strategi är sannolikheten att marknaden kommer att betala ungefär lika med noll, så det blir givetvis staten som kommer att få stå för fiolerna, i alla fall i den nuvarande frihandelsmodellen som ju bejakas både av regeringen och Lantmännen.

Det som jag tyckte var intressant med dessa två inlägg var att ett 50 procent högre pris motsvarar ungefär det som ekologiska produkter behöver för att vara lönsamma. 9 miljarder i årligt tillskott till jordbruket motsvarar ungefär storleken på EU-stöden och det motsvarar också ungefär jordbruksföretagen nettoinkomst ett vanligt år. Med tanke på att det ekologiska jordbruket omfattar 20 procent av åkerarealen och får mindre än en miljard i årligt stöd så är det som det konventionella jordbruket behöver för att göra mycket av det som ekologiskt jordbruk (med undantag för fossilfri drift av maskiner) redan levererar ett högre statligt än det stöd som nu ges till ekologiskt jordbruk. Min enkla tanke är att vi redan har verktyget och systemet för att genomföra detta – ekologiskt lantbruk.

Det var givetvis många andra inlägg i under dagen. Det känns som att hållbarhetsfrågorna kanske kan få en synligare roll i den nya strategin. Men det är lika tydligt att trots allt prat om att näringslivet driver hållbarhetsarbetet så anser de flesta att det är samhället som styra det hela, antingen genom direkta bidrag till producenterna eller genom olika typer av skatter, avgifter och subventioner på konsumentnivå. Alla verkar överens om att inte nudging, certifieringar och information till konsumenterna skulle vara tillräckligt (obs denna mening var felskriven i en tidigare version av artikeln). 

Forskarna Sara Säll och Therese Lindahl diskuterade att marknaden inte kan ta hand om kollektiva nyttigheter och kollektiva onyttigheter (externaliteter). Det visar sig både av praktiska erfarenheter men stöds också av ekonomisk teori. Man diskuterade olika typer av konsumtionsskatter och subventioner för att hantera detta. Där har jag en rätt avvikande uppfattning. Miljöeffekterna av livsmedelsproduktionen ligger i första hand i produktionen, primärproduktionen och livsmedelskedjan. Det är rimligare att man lägger eventuella ekonomiska styrmedel – både positiva och negative - där än på konsumtionsnivån. Det blir också betydligt enklare att utvärdera effekterna. Detta gäller helt uppenbart ersättningarna för kollektiva nyttigheter, men att lägga exempelvis en klimatskatt i konsumtionsledet kräver också en enorm kontroll av hela kedjan och av tusentals varor från hundratals länder. Det är betydligt mer effektivt att lägga dessa klimatavgifter antingen på utsläppen eller på de insatsmedel som driver utsläppen (diesel, konstgödsel osv).

Anna Richert från WWF upprepade på seminariet den övergripande målsättning som fördes fram av Naturskyddsföreningen, Sveriges Konsumenter, Vi Konsumenter, Konsumentföreningen Stockholm, World Animal Protection, Ekologiska Lantbrukarna och WWF, när livsmedelsstrategin utformades:

År 2030 äter det svenska folket hälsosamma, välsmakande och säkra livsmedel som producerats på ett hållbart sätt av lönsamma och konkurrenskraftiga företag, och bidrar till uppfyllandet av FN:s hållbarhetsmål.

Ann-Helen Meyer von Bremen och jag gjorde för övrigt ett förslag på en alternativ livsmedelsstrategi på den tiden den nuvarande strategin utvecklades, En strategi för den goda maten. Där formulerade vi följande vision:

En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor.

Matproduktionen bygger på relationer, ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.

 De analyser och förslag som Axfood har gjort tycker jag också är värda att lyfta fram och Åsa Domeij redogjorde kortfattat för dem under seminariet.