Att göra mat som man själv vill äta

Vad vi får kvar med regeringens livsmedelsstrategi är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. Som alternativ till det bör vi satsa på lantbruk som blir livskraftiga genom ökat värdeskapande i produktionen, distributionen och konsumtionen.  

Den främsta inriktningen i den så kallade livsmedelsstrategin är att öka konkurrenskraften genom ökad produktivitet och fortsatt strukturomvandling. Det är då ingen ny ”strategi” utan det som kännetecknat jordbrukspolitiken i årtionden. 

Regeringen påstår, helt felaktigt, att åtgärder som höjer produktiviteten skall ge en mer miljövänlig produktion samt öka sysselsättning. Det vanligaste sättet att öka produktiviteten på är att ersätta mänskligt arbete med energi, maskiner, bekämpningsmedel, konstgödsel och mediciner, vilket ökar resursförbrukningen snarare än minskar den. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget karakteriseras just av en ökad resursförbrukning, hårdare press på djuren och minskad biologisk mångfald.

Ökad produktivitet påstås också leda till ökad sysselsättning, vilket helt saknar grund. Tvärtom så är standardmetoden att öka produktiviteten att minska arbetskostnaden. Om ökad produktivitet kombineras med ännu kraftigare ökad produktion kan den självfallet leda till fler sysselsatta, men så ser det inte ut i svenskt jordbruk. Jordbrukets utveckling sedan andra världskriget domineras av kraftigt ökad produktivitet, snabbare än i industrin, ingen eller en måttlig ökning av produktionen och en kraftigt fallande sysselsättning. Antalet arbetade timmar i jordbruksnäringen minskade med 55 procent mellan 1980 och 2013 enligt regeringens egna uppgifter. 

Den fortsatta strukturomvandling som regeringen förespråkar, och vill underlätta genom att låta aktiebolag köpa mark, leder sannerligen inte heller till ökad sysselsättning. De största jordbruksföretagen som brukade hälften av all åkermark i Sverige hade 16 500 årsarbeten medan 44 000 årsarbeten fanns på företagen som brukar den andra hälften av åkermarken.

1927 hade 350 000 gårdar i genomsnitt 4 grisar medan år 2010 finns grisarna på 1 700 gårdar med i genomsnitt 1 900 grisar. En industrigris som skickas till slakt vid ungefär 6 månaders ålder har ägnats sammanlagt 53 minuters arbetstid från födseln eller knappt trettio sekunder om dagen. Den som har turen att födas upp i småskalig drift ges 11 minuters uppmärksamhet per dag.  Den får också leva betydligt längre. På ekonomisvenska betyder det att den industriella svinskötseln är mer än 50 gånger mer produktiv. Grisen har sannolikt en annan syn på saken. 

Jordbrukets bidrag till BNP minskar också stadigt beroende på obefintligt värdeskapande och långsiktigt fallande priser (se graf). 

Fortsatt effektivisering gör att ett fåtal allt större företag lyckas med att konkurrera på den internationella marknaden. Om de uppnår konkurrenskraft genom att producera på samma sätt som de främsta konkurrenterna – vilket är den linje som LRF förespråkar — försvinner de så kallade svenska mervärdena. Vad vi har kvar är trista produktionslandskap med få sysselsatta och litet värde – då om inte förr finns det skäl att fråga sig varför vi skall driva jordbruk i Sverige. 

*

Den del av livsmedelskedjan som skapat fler jobb de senaste årtiondena är restaurangbranschen, och dess produktivitetsutveckling är mycket blygsam jämfört med jordbrukets. I Hagfors kommun finns numera 24 restauranter och caféer, varav sex i pizzasegmentet medan antalet gårdar med mjölkkor har gått från tretton 2003 till endast tre 2013. Men det finns andra sätt att skapa mervärde och sysselsättning i livsmedelskedjan än att göra pizza. 

På gården Torfolk, vid Klarälven strand bedrivs sedan 1977 ett småskaligt ekologiskt jordbruk. Företaget har utvecklat syltproduktion, gårdsbutik och andra former av direktförsäljning av grönsaker, ägg och kött. Företaget hade 36 personer på lönelistan 2015 (många är säsong och deltid förstås), och man köper in en del tjänster. Detta på en gård som redan 1977 ansågs vara alltför liten för att någonsin vara lönsam. 

I fallet Torfolk skapas sysselsättning och lönsamhet genom värdeskapande i produktion och distribution, och genom försäljningsmodeller som bygger på relationer. Det är klart att konkurrens också berör Torfolk, och att man effektiviserar och förbättrar produktiviteten när det behövs, men det är stor skillnad på om man har ”internationell konkurrenskraft” som främsta idé eller ”vi gör mat som vi själva vill äta” som är Torfolks motto. Givetvis kan inte alla jordbruk se ut som Torfolk, det är inte poängen. Men det utgör en motbild till den ensidiga betoningen på internationell konkurrenskraft. 

I det förslag till livsmedelsstrategi som vi lämnat till regering och riksdag formulerar viett alternativ:

”En livskraftig matproduktion försörjer befolkningen med tillräckligt med högkvalitativa livsmedel genom lokala och regionala livsmedelskedjor. Matproduktionen bygger på relationer och ömsesidig nytta och respekt, samtidigt som den vårdar och återskapar naturresurserna och den mänskliga kulturen.”

Rättvist ekologiskt produktionsutrymme

Jag undrar om det finns någon av mina blogläsare som kan visa på sammanställningar av data rörande ekologiskt fotavtryck "i produktionen" för olika branscher/yrken, gärna uttryckt per arbetskraft, men i relation till omsättningen i pengar kunde också vara intressant.

Jag tycker det vore intressant av ett flertal skäl.
- Det pratas mycket om våra ekologiska fotavtryck från konsumtion, och det förs fram ideer om global rättvisa baserade på konsumtionsutrymme. Men vad betyder det om man istället säger att varje arbetande människa skall ha samma tillgång till jordens resurser för sitt arbete? Det skulle kunna jämföras med forna tiders krav på jordreform.

- Vad innebär det för synen på "effektivitet" om man i stället för att titta på t.ex. energiåtgång per producerad vara eller tjänst, tittar på den per arbetande person. Ta till exempel sjötransport. Det är ingen tvekan om att det är mer "effektivt" än land eller flygtransport vad gäller energiåtgång per kg gods. Men om vi tittar på hur mycket varje sjöman förbrukar är det enorma mängder. De största containerfartygen har cirka 20 anställda och förbrukar mer än 200 ton diesel per dag, dvs 10 ton diesel per person och dag! Dvs i sitt arbete orsakar dessa sjömän långt mer växthusgasutsläpp per dag än svensken gör i genomsnitt per år. 
https://people.hofstra.edu/geotrans/eng/ch8en/conc8en/fuel_consumption_containerships.html
Man kan ju tycka det här är inget problem, för per kg vara är det ändå mindre än från en mindre båt eller från en lastbil (vilket det är). Problemet är bara att om alla människor jobbar enligt samma logik kommer både produktion, konsumtion och resursförbrukning öka kraftigt även om det är effektivt per kg/per klippt hår/per mobilsamtal/taxiresa.

Jag utvecklade det här resonemanget i en bloggpost för ett tag sedan,
(http://tradgardenjorden.blogspot.com/2014/12/hur-okad-effektivitet-leder-till-okad.html),  men jag saknar både kritisk feedback och inte minst data på hur mycket energi eller andra resurser eller växthuseffekt som olika typer av arbete orsakar. Jag vet inte precis vart detta skulle kunna landa, men det vore i alla fall intressant att studera lite närmare.

Den slösande effektiviteten

Smaka på det här resonemanget:

Om vi jämför "effektiviteten" i olika system, tex jordbruk eller livsmedelsförädling, så kommer det ofta visa sig att det storskaliga systemet är mer "effektivt". Och det gäller faktiskt inte bara ekonomiskt, utan de storskaliga systemen gör också ofta av med mindre resurser, t.ex. energi eller maskinkapital, per kg vara. Bonden som kör sin lilla pickup till affären eller bondens marknad gör ofta av med mer energi per kg vara än lastbilen som kör varor från ett centrallager. Och även om en stor går har mer och större maskiner än en liten, så har de oftast lägre maskinkostnader per kg produkt, vilket visar att deras maskinanvändning är mer effektiv.

Men om man vänder på resonemanget och räknar per arbetad timme så är resursförbrukningen oftast mycket lägre i småskaliga system. Bonden i pickupen gör av med mindre resurser än chauffören som kör en 20 tons lastbil. Det betyder att om alla människor är sysselsatta i sådan småskaliga system så kommer de göra av med mycket mindre resurser än om de jobbar i storskaliga system. Och på så sätt kommer det samhället i slutänden göra av med mycket mindre resurser än det "effektiva" storskaliga systemet.

Ett sådant småskaligt samhäller kommer givetvis sammanlagt producera mindre "saker" och "välstånd" också. Men det här inlägget handlar inte om vilket nivå av materiell konsumtion är "bäst" - även om min utgångspunkt är att lagom är bäst inte att mest är bäst.

Kanske resonemanget är lite förenklat, men på det stora hela verkar det kunna förklara varför effektiviseringarna i industri och jordbruk för det mesta inte leder till totala resursbesparingar på samhällsnivå. För alla människor är sysselsatta med något som förbrukar resurser i det storskaliga samhället - även de arbetslösa för de håller igång Arbetsförmedling och jobbcoacher, som i sin tur har kontor och använder internet och köper lunchmat och allt det där andra.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn. Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt så håller nog alla med mig, och framstegskören är enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt (t.ex. större kylskåp med samma energiförbrukning), då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.

Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken Tillväxt till varje pris (Jag hoppas kunna publicera en mer omfattande recension snart) av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.

Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.

Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. Pga en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times, skriver i The New Industrial Revolution att BNP (globalt) ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, dvs varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP (Sverige) av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP (Sverige) av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Publicerad i Dala-Demokraten 10 maj

Vågar vi utmana megatrenderna i jordbruket?

Mat och jordbruk engagerar. Tyvärr är det oftast mindre viktiga dagsfrågor som engagerar, medan de stora trenderna inte förstås eller tas så mycket för givna att de inte går att diskutera – vi vill ju trots allt inte ägna tid åt ”sån’t som ändå inte går att ändra på”.

Det som i stort styrt jordbruket de senaste 150 åren är marknadsanpassning med global konkurrens och ersättning av mänsklig arbetskraft med maskiner drivna med extern energi. 

Jordbrukets specialisering, förlusten av biologisk mångfald, kemikaliseringen, utslagningen av småbönder, industrialiseringen av djurhållningen, dominansen av vete, soja och majs, utlakningen av näringsämnen och alla de andra problemen blir begripliga när vi relaterar dem till dessa två megatrender.  

Mellan 1960 och 2000 fördubblades jordens befolkning, från 3-6 miljarder. Vi har nått ”peak-child”, befolkningen kommer inte att fördubblas en gång till utan planar ut mellan 9 och 10 miljarder. Det är givetvis ingen barnlek att producera mat för ytterligare 3 miljarder, men det är fullt möjligt. Frågan är snarare hur – och vem som skall äta sig mätt.

Mat är historiskt sett mycket billig, men ändå är folk hungriga.

Vi eldar värphöns och spannmål - för att det lönar sig.

Vi slänger massor med mat – för att den är för billig.

I grund och botten bestäms vad som odlas och vem som är hungrig av vem som har pengar. Pengar att köpa mat för eller att investera i odling. 

Susan Mkandawire i Zambia bearbetar sin åker

Fattiga bönder i u-länderna konkurrerar med jättejordbruk i USA och Brasilien. Lite förenklat skulle man kunna säga att deras muskelkraft konkurrerar med olja. Eftersom ett fat olja innehåller energi motsvarande 12 människors arbete ett helt år, så förstår man varför dessa småbönder är fattiga – och kommer att fortsätta vara fattiga. Även svenska bönder har svårt i en internationell konkurrens, pga av klimat, geografi, ägandestruktur, samhällskrav och allmänt kostnadsläge. Undantaget är de som både har råd och förutsättningar för att fortsätta fördubbla produktionen vart tionde år – i stort redan stora gårdar i de bygder som har bäst förutsättningar.

Om vi inte förstår effekterna av marknaden och konkurrensen på jordbruket kommer vi aldrig vare sig kunna förstå varför det ser ut som det gör – eller hur vi skall kunna förändra det.

Samtidigt som vi pratar om brist på mark och svält så bygger vi på den bästa åkermarken. Det finns gott om oanvänd åkermark. Minst 10 miljoner hektar är oanvänd inom EU. T.o.m. Japan som har så lite mark och importerar hälften av sin mat har mycket oanvänd mark.

Problemet är inte brist på möjlig åkermark utan att marken behövs för det andra levande, för naturen – för dess egen skull. Men också för att vi behöver naturen för vår överlevnad, för klimatreglering, för genetiskt material och mediciner, för omvandling av avfall till nya resurser etc.  

Den största ökningen av matproduktionen de sista 50 åren är från förbättrade metoder och bevattning och inte från utökad areal.

Mellan 1960 och 2000 fördubblades befolkningen och köttkonsumtionen ökade kraftigt, medan åkerarealen ökade med bara 15 procent.  Också i framtiden kommer ökade skördar per ytenhet vara viktiga. Skördarna ligger långt under vad som är möjligt i de flesta områden.   

Det är imponerande att skörden per ytenhet har ökat mellan två och tre gånger på femtio år. Men en mycket viktigare utveckling för jordbruket och marknaden för mat är att arbetsproduktiviteten har ökat minst hundra gånger under samma period. Och det är här skillnaden är mycket stor mellan fattig och rik, inte i skörd per ytenhet. Bangladesh lär producera mest mat i världen per ytenhet.

Och hur är det med landskapet och naturen som jordbruket skapar? I Japan har man beräknat att värdet på de landskaps och miljötjänster som jordbruket utför är lika stort som produktvärdet.

Genom EU stöd får bönderna så kallade miljöersättningar. Dessa ersättningar utgör bara några procent av jordbrukets intäkter – och kommer därför att spela en endast marginell roll för hur jordbruket drivs.

Det är här som de stora konflikterna finns, mellan de olika typer av produkter och tjänster som jordbruket skall producera. Särskilt dramatiskt är det om jordbruket skall producera många fler produkter, miljötjänster och energi, samtidigt som energin blir allt dyrare – vilket allt talar för.  

Den industriella och kemikaliserade jordbruksmodellen innebär extrem specialisering som i sin tur behöver konstgödsel och bekämpningsmedel – ständigt mer, men med minskande marginalnytta. Modellen har nått vägs ände. Att producera mer – med mindre insatser, det är den svåra ekvationen. Ekologiskt jordbruk försöker göra just det.

Ekologiskt jordbruk står för en annan modell som kräver omfattande ändringar i systemen: slut kretslopp också från staden; koppla ihop växtodling och djurproduktion – igen. Mer mångfald i produktionen, växelbruk inom gården, ett rikt utbyte mellan gården och den omgivande naturen. Fler händer, ögon, öron och näsor i jordbruket. 

Men de två megatrenderna marknadsanpassning och ökad arbetsproduktivitet gynnar inte ekologiskt jordbruk. Vill vi ha ett sådant jordbruk behöver vi skapa motkrafter som är lika starka som dessa. Och det är lättare sagt än gjort. 

(Först publicerad på Newsmill)