Klimatpolitiken är mycket mer enkelspårig än medborgarna

61 procent av medborgarna anser att det vore bra för klimatet om ”människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling”, och 41 procent av medborgarna anser att en majoritet av befolkningen skall ”bo på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver”. Vilket politiskt parti stöder sådan tankar? Vilken miljöorganisation för fram sådana budskap?

Det finns ett starkt stöd bland medborgarna för flera olika visioner om ett fossilfritt samhälle. I SOM-undersökningen 2023 undersöktes medborgarnas villighet att ställa sig bakom mer eller mindre omfattande samhällsförändringar för att motverka den globala uppvärmningen. De sju visioner som man kunde välja mellan var

• Global omfördelning av resurser
• Ekomodernism/teknikoptimism
• Rättigheter för djur och ekosystem
• Deltagardemokrati
• Klimatteknokrati
• Nerväxt
• Lokal självhushållning

Sex av sju visioner uppfattades som önskvärda av över hälften av de svarande. Runt tre fjärdedelar av de svarande såg visionerna om global omfördelning av resurser, ekomodernism/ teknikoptimism, deltagardemokrati och rättigheter för djur och ekosystem som önskvärda.

Minst förvånande är att den ekomodernistiska visionen har så stort stöd, eftersom den inte kräver några större livsstilsförändringar. Mest förvånande är nog stödet för en global omfördelning av resurser. Med tanke på hur litet internationellt bistånd vi ger (förvisso rätt mycket i en internationell jämförelse) och att flera regeringar i rad skurit i biståndet känns det som en mycket radikal samhällsvision.

Man kan givetvis fundera på om folk som svarar verkligen har förstått visionerna eftersom flera av alternativen som stöds av ett flertal är sinsemellan motsatser: Ekomodernism och nerväxt är varandras motsatser och man kan inte gärna anse att klimatteknokrati och deltagardemokrati går att förena eftersom det blir väldigt lite utrymme för deltagande demokrati om alla beslut skall ”följa riktlinjer framtagna av klimatexperter.”

Även om det finns skillnader mellan olika grupper är de inte så stora som man kan få intryck av media eller den politiska debatten. Men visst finns de skillnader. De som känner klimatoro och är klimatengagerade stödjer merparten av visionerna i högre grad än de som inte är oroade eller engagerade.

Intressant nog är stödet för de flesta visionerna större bland låginkomsttagare. Det finns en tydlig skillnad mellan åldersgrupper vad avser stödet för visionen om nerväxt. Åldersgruppen 16–29 år är betydligt mer skeptisk till nerväxt (44 %) än andra åldersgrupper (64 %). Kvinnor visar överlag ett starkare stöd för de olika visionerna än män, med undantag för ekomodernismen. Det är inte så stora skillnader beroende på var folk bor, men det är ett avsevärt högre stöd för ekomodernismen bland de som bor i stora städer och mycket högre stöd för lokal självhushållning bland landsbygdsbor (51 %) än bland de som bor i storstad (29 %).

Även partisympatier inverkan på stödet för visionerna, men samtidigt är en majoritet i alla partier för de flesta visionerna även bland de partisympatisörer som i allmänhet är mindre positiva än genomsnittet. Sverigedemokrater är dock minst positiva till de flesta visioner och vänsterpartisterna mest Klimatteknokrati stöds starkast av de som sympatiserar med Vänsterpartiet (91 %) och Miljöpartiet (87 %) och minst av kristdemokrater (33 %) och sverigedemokrater (43 %). De senare har samtidigt de största stödet för deltagardemokrati tillsammans med Vänsterpartisterna. Jag blev förvånad över att stödet för ekomodernismen var svagare hos liberaler (73%) och kristdemokrater (71%) än hos moderater (81%), vänsterpartister (83%) och socialdemokrater (82%). Kristdemokrater och sverigedemokrater är de som är minst positiva (65 % respektive 66 %) till global omfördelning av resurser – litet lustigt för kristdemokrater som historiskt sett var väldigt positiva till bistånd.

Hur definierades klimatvisionerna

I SOM-undersökningen 2023 fanns följande fråga ”Enligt klimatforskningen är det nödvändigt att minska koldioxidutsläppen om vi vill stoppa de värsta effekterna av klimatförändringarna. Enligt din mening, hur önskvärda är följande framtidsvisioner för att minska koldioxidutsläppen?”

”Människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling.” Nerväxt.

”Levnadsstandarden fortsätter höjas genom att den fossilfria energiproduktionen har byggts ut och helt har ersatt fossila bränslen.” Ekomodernism/teknikoptimism.

”Världens ekonomiska resurser har omfördelats så att allas grundläggande behov tillgodoses på ett hållbart sätt.” Global omfördelning av resurser.

”Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver.” Lokal självhushållning.

”Alla beslut som fattas av riksdag och regering följer riktlinjer framtagna av klimatexperter.” Klimatteknokrati.

”Diskussioner och beslut om viktiga samhällsfrågor organiseras på ett nytt sätt som stärker medborgarnas inflytande jämfört med i dag.” Deltagardemokrati.

”Samhället erkänner inte bara människors utan även djurs och ekosystems rättigheter, vilket sätter tydliga gränser för användningen av naturresurser.” Rättigheter för djur och ekosystem.

Man kan givetvis kritisera “klimatvisionerna” från en rad utgångspunkter. Det är exempelvis inte alls säkert att deltagardemokrati leder till mindre utsläpp. Global omfördelning av resurser leder inte heller till lägre utsläpp eftersom utsläppen per krona faktiskt är högre för fattiga än för rika.* Global och nationella omfördelning av resurser och deltagardemokrati ger däremot, sannolikt, en högre acceptans för klimatåtgärder.

I den politiska debatten i Sverige har ekomodernismen ett nästan helt kompakt stöd. Även större delen av miljörörelsen har numera anammat tankarna på ”grön tillväxt”. Och visst verkar också en majoritet av väljarna stödja den visionen. Men om man skall tro denna undersökning har ju andra visioner som har en i det närmaste motsats innebörd också ett starkt stöd. Till och med den vision som stöds av den minsta andelen av de svarande, lokal självförsörjning, stöds trots allt av 41 procent av de svarande.

Vilket politiskt parti eller rörelse skulle vilja eller våga föra fram en vision om att majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och producerar själva den mat och energi de behöver eller att folk i allmänhet borde minska sina inkomster och sin konsumtion (nerväxt)? Det finns organisationer som Omställningsnätverket, Klimataktion och Jordens Vänner som driver en sådan linje, men de befinner sig långt från huvudfåran, eller skall vi säga åsiktskorridoren?, i den svenska klimatpolitiken.

Jag förespråkar ingen total självförsörjning. Det är varken realistiskt eller önskvärt. Det är ömsesidiga beroenden och samarbeten som har gjort oss till människor. Men lika litet som en total självförsörjning är realistisk är det nuvarande livsmedelssystemet realistiskt eller önskvärt eftersom det inte skapar positiva relationer mellan människor eller mellan människor och den natur vi lever i och av.  

 

Källa: Klimatvisioner: I vilken sorts klimatvänligt samhälle vill svenskarna leva? Mattias Wahlström, Magnus Wennerhag och Katrin Uba 

* Det finns en del missförstånd här. Rika släpper givetvis ut väldigt mycket mer än fattiga, men utsläppsintensiteten per krona är normalt sett lägre.  

 

Relationsmat - en skapande motståndsrörelse

Matfabriken kräver likriktning. Allt ska se likadant ut, smaka likadant och inget får sticka ut. Den bygger också på odlingsmetoder som bekämpar biologisk mångfald hela vägen från åkrarnas omgivande landskap till våra matsmältningsorgan. Effekterna på hälsan är på så sätt ett symptom på ett sjukt livsmedelssystem mer än bara ett resultat av industriell bearbetning.

Det finns de som gör annorlunda. Driften på den biodynamiska gården Blümlhof i Bayern är mycket mångsidig, där finns får, mjölkkor, grisar, bin, höns och grönsaker, fruktträd och spannmål. Gården som drivs av två familjer är ett andelsjordbruk. Sådana finns också i Sverige även om vi är ett underutvecklat land i detta avseende. Andelsjordbruk bygger på att konsumenter abonnerar på sin mat under en säsong eller ett år och betalar för sin mat i förväg, vilket ger gården en större ekonomisk trygghet. När vi besöker gården under lågsäsong i januari finns ett imponerande sortiment av

På Blümlhof är det mångfald som gäller.

potatis, äpple, lök, vitlök, rotfrukter, rättika, fältsallat, rödkål, persilja, rödbetor, havrerot, grönkål med flera grönsaker, mjölk, smör, ägg, honung, nötkött, griskött, korv, lammkött samt råg-, korn- och dinkelmjöl. I de flesta andelsjordbruk får medlemmarna en bestämd mängd mat i veckan, men på Blümlhof får medbönderna, som de kallas, själva ta eller skörda på fält det som de anser sig behöva medan de betalar samma månadsavgift oavsett hur mycket de tar. De måste inte bidra med arbete men ibland ber bondefamiljerna om hjälp och då brukar alltid några ställa upp. Någon deltagare har dåligt med pengar och bidrar istället med mer arbete. 

Blümlhof ingår i en motrörelse till den industriella maten, eller kanske snarare en motståndsrörelse. Den kallas ibland för relationsmat och omfattar sådant som REKO-ringar, bondens marknad, gårdsbutiker och annan direktförsäljning av mat samt andelsjordbruk och andra typer av gemensam odling. Det som förenar dem åt är strävan att återskapa relationer mellan bonde och konsument och mellan människa och natur. Däremot går det olika långt i detta.

De olika typerna av direktförsäljning har fokus på just den direkta relationen mellan bonde och konsument och minskar konkurrensen, vi jobbar själva med relationsmat på denna instegsnivå. De grönsaker och det kött vi producerar på gården säljer vi antingen direkt till konsument på gården eller via REKO-ring. Ann-Helen jobbar också ideellt som en av flera administratörer i Sveriges största REKO-ring, REKO Boländerna i Uppsala. Det är rätt mycket jobb att vara både producent och konsument inom relationsmaten. För konsumenten är det nästan alltid dyrare och besvärligare att handla. Öppettiderna är begränsade, utlämningen av den förbeställda REKO-maten är på en särskild plats och tid och utbudet är begränsat. REKO-ringarnas platser för utlämning av den förbeställda maten är ofta en stor parkeringsplats i något köpcentrum med ganska låg mysfaktor. Är man medlem i ett andelsjordbruk får man betala för sin mat i förskott, vilket är en trygghet för odlaren, men man vet inte riktigt vad man får i sin andelsmatpåse och dessutom kan det vara så att man behöver delta i det praktiska arbetet på gården.

Gemensamhetsodlingar av olika slag går längre genom att helt enkelt ta bort hela klyftan mellan produktion och konsumtion, mellan producent och konsument. Gruppen Matvärn har 3300 medlemmar på sociala medier. Precis som REKO-ringarna är den rätt lös i kanterna och saknar central styrning eller utvecklad ideologi. På facebook skriver man i ett något redigerat citat: 

”Här gör vi mat tillsammans, en del odlar potatis, andra har gemensamma höns, åter andra turas om i varandras trädgårdar med ogräsröj och sådd. Man kan vara med av vilken anledning som passar, en ser beredskapen som viktig, en annan älskar att göra ost när man är fler, åter andra hittar nya vänner som nyinflyttad. Det finns dom som ser detta som djupa betraktelser om utveckling och andra som bara känner att det kul att göra något tillsammans, alla är lika välkomna.” 

Blümlhof står som en hybrid mellan direktförsäljning och gemensamhetsodlingar.

Så varför deltar folk inom relationsmaten? Utan tvekan spelar just relationer en viktig roll. Konsumenterna tycker att det är viktigt att veta varifrån maten kommer, hur den är producerad och av vem. De vet hur hönsen, korna, grisarna och lammen har det. Många vill också hjälpa en småskalig bonde. Men det finns också en annan aspekt – kvalitén. En stor butik inom någon av de tre kedjorna kan ha upp till 30 000 olika matvaror, men trots detta överväldigande utbud så är det en rad produkter och kvalitéer som man inte klarar av att hantera. I vår REKO-ring kan vi erbjuda hönsägg från olika lantraser och även ägg från vaktel och anka, mjölk från kor som enbart äter gräs och där kalvarna får gå med sina mammor under de första månaderna, alldeles nyskördade grönsaker, hantverksmässig ost, chark och bröd, nymalt mjöl av lantsorter, sortren honung, ett mycket stort antal olika detaljer från nöt, gris, hjort, vildsvin, lamm och ibland även ren.

Relationsmaten innebär också att konsumenten måste lära laga mat på riktigt eftersom det inte finns särskilt mycket halv- och helfabrikat. Det är i sig är en viktig och nyttig lektion i att förstå kopplingen mellan jordbruket, råvaran och maten på tallriken. Ingår man i ett andelsjordbruk eller i någon form av gemensamhetsodling, ingår det ofta praktiskt arbete. Det är en möjlighet att lära sig odla tillsammans med andra människor. Det finns också studier som visar att människor som får sin mat från andelsjordbruk och liknande, visserligen har ett betydligt mindre utbud att välja på, men ändå äter betydligt mer varierat och näringsmässigt bättre.

Relationsmaten produceras där människor bor och de kan i många fall se effekterna av djuren och odlingarna i landskapet, de kan diskutera maten med bonden och bonden kan få nya kunskaper från konsumenten. De nya kanalerna kan hjälpa mindre lantbrukare och livsmedelsproducenter att finnas kvar och nya att starta. De bidrar också i större utsträckning till den lokala ekonomin. Här finns en grund för att hushålla med lokala resurser och för att utveckla ett hållbart ekosystem. Detta kan leda till ett varierat mosaiklandskap med en stor variation av grödor, träd och perenna växter samt djur av olika slag. Det innebär också betydligt fler människor på landsbygden. Med mer relationsmat kommer maten se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss. Kanske kan det på allvar växa fram spännande regionala matkulturer?

Relationsmaten låter ofta gullig och oförarglig, och är det kanske ofta. Få av de som köper vår sparris på REKO-ringen i Uppsala är nog matrevolutionärer. Men den kan också vara en murbräcka, ett sprängstoff, eftersom den inte passar in i det rådande livsmedelssystemet. Undersökningar med människor som engagerar sig i alternativa sätt att producera eller konsumera mat, visar att de inledningsvis betonar hälsan och miljön som skäl för sitt engagemang, men det leder ofta till nya ställningstaganden som går mycket längre än de ursprungliga. Man värderar social gemenskap och att bidra till den lokala ekonomin samt blir aktiv i jordbruks- och livsmedelspolitik. Att på ett handgripligt sätt delta i de olika stegen i matens skapandeprocess i samarbete med andra blir ett sätt att få mer makt och kontroll. Det handlar om ta makt från de stora företag som kontrollerar livsmedelskedjans alla led, hela vägen från de insatsmedel som jordbrukarna använder till butikerna. Det handlar om kontroll över sin egen näringsförsörjning, om samarbete med andra och i slutändan också om politisk makt. Relationsmaten och den ultraprocessade maten representerar på så sätt två olika livsmedelssystem och i grund och botten två olika samhällssystem. 

 

Texten är andra delen av en artikel skriven av Ann-Helen Meyer von Bremen och undertecknad publicerad i tidskriften Balder. Första delen finna att läsa här

En gigant har fallit

Inte långt ifrån vårt hus fanns Mutti, vi kallade henne så - utan tvekan den största granen på vår mark, inte den högsta men den grövsta. Nästan 90 cm i diameter i rotskäret och grenar som sträckte sig mer än fem meter ut. Hon har sett rätt risig ut länge - kanske var det torkan 2018 som knäckte henne, vi vet inte säkert. Det var i alla fall inte granbarkborren som ju annars härjat rätt vilt i skogarna. 

I vår tappade hon till sist barren och bara stod där. Hade hon stått längre bort från gården hade hon nog fått stå där och vara stående död gran i några årtionden. Men som hon stod nu skulle hon kunna falla på ett uthus. Vi bad därför skogsentreprenören Bosse Skogh att fälla henne, vilket han gjorde med van och säker hand, precis i den riktning vi ville. (Jag använder förvisso själv motorsåg, men redan träd i vanlig timmerstorlek börjar bli på gränsen för mig, och finns det till på köpet en risk att den orsakar skador om den faller fel är jag definitivt inte rätt man för jobbet).

Muttis sista vila

Hon föddes kring 1900. Man kan se på årsringarna att hon växte väldigt sakta i början och sedan väldigt fort - det kunde man ju också se på det mycket kraftiga grenarna hon hade - under lång tid för att återigen stanna upp de sista 20-25 åren. Redan när vi flyttade in 2014 såg vi att toppen var rund vilket är ett tecken på att tillväxten stannat av. Granar kan bli gamla - en gran i på Fulufjället gör ju anspråk på att vara det äldsta trädet i världen (se mer om detta nedan). För det mesta blir dock granar inte ens 100 år i södra Sverige eftersom de avverkas innan dess. 

Vi tänker låta Mutti vila som hon är. Det blir intressant att se hur hon sakta bryts ned, hur ekar och andra betesbegärliga träd kommer att växa upp skydd av de spretiga grenarna, hur korna kommer att klia sig på henne, hur spillkråkan kommer att trumma på stammen. 

Stora träd är inte bara oerhört vackra och intressanta, de är också viktiga nyckelindivider i ekosystemen. Vi skrev ett helt kapital om dem, och om Mutti, i boken Det levande, vilket jag bjuder på som sommarläsning här. Boken finns att köpa hos välsorterade bokhandlare eller hos alla nätbokhandlare.