Sunday 21 April 2024

Mammut, lie, mule, plog eller gran – hur skall vi ha’t?

I Rävbacken (Natur & Kultur 2024) berättar Emil V. Nilsson om hur han, tillsammans med fru och grannar, restaurerar en åkerholme söder om Uppsala till en äng som sannolikt liknar hur den såg ut på 1800-talet. Men historien sträcker sig mycket längre bak i tiden, till det öppna landskap som ibland kallas mammutstäppen. I boken varvas det stora arbete som läggs ned på restaureringen med landskapets historia – på ett både trevligt och pedagogiskt sätt.

Det moderna jordbruket har kraftigt minskat den biologiska mångfalden. Detta är en effekt av ett alltmer intensivt jordbruk på de bättre jordarna, sammanslagning av fält, igenläggning av diken och borttagandet av allt det som hindrar maskinerna − stenblock, träd, surhål och mycket annat. Samtidigt har den biologiska mångfalden minskat minst lika mycket för att jordbruket har upphört i många bygder och särskilt för att ängs-, hag- och betesmarker har planterats igen eller bara lämnats åt sitt öde (den ursprungliga betydelsen av ordet ödelägga är just detta).

Rävbacken planterades delvis igen på 1930-talet under en tid då staten stimulerade skogsbruket och den första rundan av nedläggning av jordbruket var i full gång. Det underlättades också av det växtföljdsjordbruk som infördes under senare halvan av 1800-talet då alltmer foder odlades på klöverrika vallar på åkermark. Det som inte planterades igen växte igen av sig själv så som marker gör när de inte hävdas av vare sig lie, slåttermaskin eller mular.

År 2013 påbörjas arbetet med restaureringen. Först är det Emil V Nilssons hustru Erica som får fälla de stora träden, medan Emil släpar ris och klyver ved. Grannarna hjälper också till. Lien betyder mycket för arbetet med restaureringen. Det slås, räfsas, hässjas och svettas. Men man får också ta hjälp av kor och hästar för att få ordning på markerna.

Som den botaniker och ekolog han är observerar Erik V Nilsson de förändringar som sker i markerna. Han räknar gullvivor, korskovaller och backsippor och gläds åt upptäckten av ängsskära och en violettkantad guldvinge. När han ser ett svartpälsbi bjuder han in grannarna att fira i backen! Backsipporna, som blommar i dagarna, tar stor plats i berättelsen. De hittade tolv stycken 2013, men 2016 är antalet 47 och 2020 hittar han och Erica 58 plantor.

Rävbacken ingick aldrig i mammutstäppen som man brukar kalla det öppna landskap som präglade stora delar av Europa när inlandsisen drog sig tillbaks. Rävbacken låg fortfarande djupt under vatten när den sista mammuten, uroxen och visenten drog sina sista suckar i Sverige. Det hindrar dock inte att den sedermera blev en plats där just de växter som trivdes på mammutstäppen kan hittas. De betande djuren som kom med människor på 6000-talet blev länken mellan mammutstäppen och det ängsbruk som infördes på stor skala först långt senare. Under lång tid var klimatet tillräckligt varmt i södra delarna av Sverige för att djurens foderbehov kunde täckas av bete året runt, vilket skapade ett öppet landskap. Det var först cirka 500 f.Kr., det vill säga vid järnålderns inträde, som bönderna anses ha börjat med ängsslåtter. Sannolikt tog det ordentlig fart först vid tidig medeltid då också den långa lien börjar användas.

Emil och Erica äger inte Rävbacken utan det är två grannfamiljer som äger en del var. Jag föreställer mig att det måste finnas ett mycket stort mått av förtroende mellan dessa tre familjer för att å ena sidan lägga ned så mycket arbete på mark man inte äger och å andra sidan upplåta sin mark för ett så omfattande projekt som också innebär ett mycket långsiktigt åtagande. Det hade varit intressant om denna sida av projektet hade belysts mer ingående.

Idag finns det mindre än 10 000 hektar äng i Sverige, från att tidigare vara miljoner hektar. Istället är det i stor utsträckning betesmarkerna som upprätthåller den biologiska mångfalden på de tidigare ängarna, som ju samtidigt har sitt ursprung i betesmarker. Det är givetvis inte identiska förhållanden på en äng som en betesmark. På ängarna för man hela tiden bort stora mängder näringsämnen, det är nästan som en sorts gruvdrift där jorden utarmas. Näringsbristen skapar i sin tur väldigt speciella förhållanden, särskilt på torra ängar. Detta gynnar vissa arter. Vid bete återcirkulerar större delen av näringsämnena till marken i form av gödsel och vid bete av får eller kor är det endast tio procent av näringsämnena i betet som omvandlas till ”kött”, dubbelt så mycket (i runda slängar) om det är mjölkkor som betar.

En lärdom man kan dra av Rävbacken är att både naturen och vår användning av landskapet är dynamisk och att det finns väldigt många sätt som samma mark kan brukas eller inte brukas som leder till olika slutresultat. När man talar om restaurering av natur (ett riktigt hett ämne eftersom EU:s naturrrestaureringslag stupat på målsnöret för att bland annat Sverige röstat emot) låter det ofta som att det är självklart vilken natur och vilket skede som man skall restaurera till. Men det är sannerligen sällan självklart och bygger alltid på värderingar av olika slag snarare än på en rent vetenskaplig grund (det kan knappast finnas en vetenskaplig grund för valet av referens).

En annan fråga är hur man skall balansera naturvård och jordbruksproduktion. Restaurering av naturbetesmarker och ängar har just flyttats från Jordbruksverket till Naturvårdsverket. Med tanke på hur Jordbruksverkets hantering av stöd fungerar är det säkert bra – men det ställer samtidigt frågan om det är bra att naturvården skiljs från jordbruket. Det finns samma diskussion i skogsbruket. Det bästa vore trots allt om naturvården kan integreras i det vanliga jordbruket och skogsbruket istället för att ses som en väsensskild aktivitet. Men det är kanske en utopisk tanke?

 

 

Saturday 6 April 2024

Ett städat samtal om kor och metan

Nyligen deltog jag tillsammans i ett samtal med Elin Röös, forskare på SLU, i Lantbrukspodden. Det sköttes av Anna Ellström, reporter på Land Lantbruk. Det blev ett sansat samtal där det ägnades minst lika mycket tid åt det vi var överens om som det vi inte var överens om. Det vi i allra högsta grad var överens om var att man behöver ha en övergripande vision av hur ett hållbart jordbruk skall se ut och att det i ett sådant jordbruk finns gott om plats för idisslande och betande djur som kor, får och getter (i fortsättningen kommer jag att tala om ”kor”, men så gott som allt som sägs gäller också får och getter) som kan spela en stor roll i jordbruks- och livsmedelssystemet. Vi var också överens om att mycket av utvecklingen av hur korna hålls minskar deras positiva bidrag, exempelvis genom de tjurar som hålls inomhus och får en relativt hög andel kraftfoder. 

Elin Röös och Gunnar Rundgren hemma hos Gunnar
  Foto Anna Ellström

 

Vem följer kostråden?

Vi var mindre överens i värdet av de föreslagna kostrådens begränsningar i köttkonsumtionen. Jag vill inte uttrycka någon åsikt om att man skall eller inte skall äta en viss mängd kött eller grönsaker eller vad det nu är eftersom jag inte anser att det är ett bra sätt att ta sig an maten vi äter. Jag lutar mer åt de brasilianska kostråden som har fokus på var, hur och med vem du äter. Vi var dock var överens om att kostråden kanske inte spelar så stor roll i verkligheten (21 minuter in i podden). Efter att samtalet spelades in kom livsmedelsverket med en egen rapport som uppskattade att endast 5 % av befolkningen skulle ändra sina kostvanor som ett resultat av de förändrade rekommendationerna. Det är ju rätt märkligt att man lägger så mycket energi på något som man själv anser ger så litet resultat. Den som är litet mer konspiratorisk lagd säger att Livsmedelsverket säger detta bara för att effekterna av de förändrade kostråden för svenskt lantbruk knappt skulle märkas och därför inte spelar någon större roll (det var det som de skulle utredas). Men det betyder ju också att effekterna på miljön blir försumbara och att kostråden därmed är meningslösa.

Metan

Vad gäller kornas klimatpåverkan var det egentligen bara metanet som vi diskuterade (det börjar 25:30 in i podden). Men eftersom metan, som man normalt sett räknar det, står för mer än halva kornas klimatpåverkan i Sverige, och långt mycket mer som ett globalt genomsnitt (ju mindre intensiv uppfödningen är desto större andel utgör metan) så är det viktigt nog. Det betyder givetvis inte att utsläppen av lustgas eller koldioxid är irrelevanta. Utsläppen av koldioxid och lustgas från kor skiljer sig inte nämnvärt från jordbruket i stort och är kopplade till direkt och indirekt användning av fossila bränslen och konstgödsel. Jag har skrivit en hel del om lustgas här. På pluskontot sker det en avsevärd inbindning av kol i betesmarker samt i åkrar där man odlar kornas främsta foder vall (gräsblandningar) (Poeplau et al 2015).

Men det räcker mer än väl att diskutera metan i denna artikel. Vad gäller den rent naturvetenskapliga bakgrunden för metanets klimatpåverkan var vi nog överens. De viktigaste är att:

-Metan är en kraftig växthusgas

-Metan bryts ned snabbt i atmosfären

-Konstanta metanutsläpp orsakar ingen ytterligare global uppvärmning (mer nedan)

-Det finns inget ”korrekt” sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter 

Det som skiljer är kontexten och perspektivet.  

 

Skillnaden mellan metan och koldioxid

Enligt forskningen finns det ett direkt samband mellan halten metan i atmosfären och uppvärmning. Metanhalten har ökat med 160 % sedan mitten på 1700-talet (UNEP 2022) Metan bryts samtidigt ned snabbt, främst av processer i atmosfären, man brukar säga att hälften av det utsläppta metanet har brutits ned på ungefär 10 år. Detta gör att det bara är om metanutsläppen ökar som metanhalten i atmosfären kommer att öka. Vid konstanta metanutsläpp kommer inte metanhalten att öka. Detta skiljer metan från koldioxid som fortsätter att ackumuleras i atmosfären under för oss relevant tid. Detta är orsaken till att det inte finns något korrekt sätt att räkna om metan till koldioxidekvivalenter. I sin tur betyder det att alla livscykelanalyser som uttrycker utsläpp av produkter där metan spelar stor roll (i första hand kött och mjölk från nötkreatur samt ris) i form av koldioxidekvivalenter bygger på en felaktig grund och att dessa siffror inte borde användas.

Utsläppen från idisslare

Om vi tittar på utsläpp av metan från kor, så har de onekligen ökat. Mellan 1961 och 2019 ökade de årliga utsläppen av metan från kor och bufflar från 59 Mt CH4/år till 89 Mt CH4/år, det vill säga en ökning med 50 %. Den verkliga effekten på temperaturen av metanutsläppen från kor mellan 1981 och 2019 har beräknats till 0,028 ̊C, medan den total temperaturökning som korna anses ha orsakat sedan 1750 är 0,15 ̊C. Eftersom de fossil utsläppen har ökat snabbt har kornas andel av utsläppen minskat kraftigt, trots att de totala utsläppen ökat. (del Prado et al 2023)

Eftersom diskussionerna om metan ofta handlar om kost och vad man skall äta kan det vara värt att notera att per person har metanutsläppen från idisslarna minskat rejält i ett globalt perspektiv eftersom befolkningen har ökat med 151 % sedan 1960 medan metanutsläppen från idisslarna under samma tid ökade med 50 %. De ökade utsläppen beror alltså helt på den ökade befolkningen och inte på att folk konsumera mer produkter från idisslarna (FAOSTAT 2024).

Detta gäller också i ett svenskt perspektiv. De svenska kornas utsläpp av metan har inte ökat alls sedan mitten på artonhundratalet (Danielsson 2023). Vi kan därför fortsätta ha lika många kor i tusentals år utan att deras metan bidrar till någon ytterligare ökning av temperaturen. Och svenskarna kan konsumera kött och mjölk från dessa kor utan att deras metanutsläpp bidrar till någon temperaturökning alls, tvärtemot vad livscykelanalyserna visar. Nu invänder kanske någon att vi importerar mycket nötkött. Det stämmer, cirka 45 % av nötköttet vi äter är importerat (beräknat som nettoimport, dvs avdraget för export), och vi importerar också mycket ost. Tittar vi på konsumtionen per person så har dock idisslarnas bidrag till svenskens matkonsumtion inte förändrats nämnvärt över sextio år (se tabellen). 


I själva verket har deras andel minskat eftersom det totala intaget av kalorier och protein har ökat kraftigt.* En ökad kött- och ostkonsumtion har balanserats av en minskad mjölkkonsumtion. Det är således också i Sveriges fall en ökad befolkning, en ökning med 40 % sedan 1960, som drivit importen och de utsläpp som är förbundna med det. Det är nog så viktigt att tänka på det när man diskuterar individers konsumtion.

Det finns en utbredd vanföreställning att metanutsläppen skulle vara högre från den industriella djurhållningen, men det är – tyvärr – inte alls korrekt. Per ko släpper förvisso en svensk högmjölkare ut mycket mer än en lågmjölkande ko i Indien eller Tanzania, men per liter mjölk eller per kg kött är utsläppen av metan mycket lägre. Däremot är utsläppen av lustgas och koldioxid betydligt högre som ett resultat av en mer intensiv uppfödning.

Ett ekosystem utan kor är inte ett ekosystem utan metan

Man kan givetvis, som Elin Röös i inslaget, hävda att en minskning av antalet kor, eller en minskad konsumtion av mjölk och nötkött, innebär en möjlighet till minskad global genomsnittstemperatur. Om man får tro modellerna skulle en utslaktning av alla kor medföra att temperaturen minskar med 0,15 grader (del Prado et al 2023). Detta förutsätter dock att det inte finns andra processer i naturen som omvandlar den biomassa som korna inte längre konsumerar till metan. Men det gör det ju. Om alla tama idisslare försvinner från världens gräsmarker kommer de ersättas av vilda djur som också släpper ut metan, det gräs som inte äts av vare sig vilda eller tama djur kommer att brytas ned av gräsätande insekter, bakterier mm. I torra klimat kommer gräset att brinna. Nettoeffekten av att ta bort korna är därför mycket osäker. Med samma logik skulle man också kunna argumentera för att en minskning av odling av alla grödor från åkermark skulle innebära en möjlighet till minskad global genomsnittstemperatur, eftersom omvandling av naturliga ekosystem till åkermark innebär avsevärd avgång av koldioxid från markens mullförråd till atmosfären.

En rättvis konsumtion

Man kan (som Elin Röös också gör) framställa konsumtionen av animalieprodukter som en historisk klimatskuld som skall kompenseras. Även om ett konstant antal kor inte innebär någon ytterligare uppvärmning så kan vi i Sverige genom att minska vårt antal kor ge mer plats för andra att öka sitt antal kor. Man har sin fulla rätt att resonera så, men då missar man helt vilka som är orsakerna till att vissa kulturer har varit uppbyggda runt boskapsskötsel och andra runt en mycket högre andel växtodling. De kulturer som har haft mycket boskapsskötsel har haft det för att det varit den bästa ekologiska anpassningen. Att folk på tätbefolkade asiatiska flodslätter skall börja äta en kost som passar bäst i helt andra ekosystem är inte alls önskvärt eller ”rättvist”, lika litet som att vi i Sverige skall börja leva på ris och sojabönor.

Sverige har 0,09 % av alla kor i världen och 0,03 av alla får i världen och att de totala metanutsläppen från kor, får och bufflar är 0,12 % av världens utsläpp av metan från idisslarna (FAOSTAT 2024). Sverige andel av världens befolkning är 0,13 %. Så inte ens om man ”köper” rättviseargumentet betyder det att vi borde minska antalet kor och får.

Är inte kornas utsläpp naturliga?

Det handlar också om man ser metan från kor som ett naturligt utsläpp eller som ett utsläpp skapat av människan. Man kan tycka att det inte spelar någon roll eftersom klimatet struntar i våra klassificeringar. Men det spelar stor roll för utformningen av klimatpolitiken. Klimatpolitiken handlar i stort om att reglera utsläppen orsakade av människan och hela konversationen runt utsläpp är om de utsläpp som (anses) skapas av människan (antropogena). Naturliga processer släpper exempelvis ut väldigt mycket mer (ungefär 20 gånger) koldioxid än förbränningen av fossila bränslen, trots detta fokuserar klimatpolitiken bara på den koldioxid som orsakas av förbränningen av fossila bränslen och den som orsakas av ”förändrad markanvändning”. Detta beror på att man anser att de naturliga systemen är i balans och är självreglerande, detta inkluderar den koldioxid som vi, våra växter och våra husdjur utsöndrar.

När man, som i inslaget, diskuterar hur stor del av metanutsläppen, en tredjedel, som kommer från tamdjuren så är det bara andelen av de antropogena utsläppen som avses. De naturliga utsläppen är dock nästan lika stora som de antropogena så idisslarnas utsläpp är i sådana fall bara en sjättedel av de totala metanutsläppen. Utsläppen från våtmarkerna är långt större än alla antropogena utsläpp av metan. Historiskt har minst en femtedel av världens våtmarker dränerats för jordbruksändamål, dvs jordbruket har kraftigt minskat de naturliga utsläppen, särskilt i de norra tempererade zonerna (där Sverige ligger) (Paudel et al 2016).  När man dikar våtmarker bokas utsläppen av koldioxid och lustgas som antropogena, men samtidigt minskar metanutsläppen från dessa marker betydligt. En hektar rik kärrmark kunde innan dikningen släppa ut 300 kg metan per år enligt Skogsstyrelsen beräkningar. Dessa utsläpp upphör med dikning. Om du sätter kor att beta marken räknas dessa kors utsläpp som antropogena, trots att de sammanlagda utsläppen av metan från marken minskat kraftigt. Är det rimligt?

De vilda djurens metanutsläpp räknas inte heller trots att det finns beräkningar av att utsläppen av metan från vilda djur innan massutrotningen var i ungefär samma storleksordning som de samlade utsläppen från dagens idisslare (Manzano et al 2023). Det är knappast rimligt att räkna metan från kor, får, renar och getter som antropogena och de vilda djurens utsläpp som naturliga.

Är det ens utsläpp?

Ord betyder mycket. När vi andas och släpper ut stora mängder koldioxid kallas det inte för utsläpp, inte heller när djuren andas gör det det (även om den extremt tendensiösa filmen Cowspiracy gjorde just det för att komma upp i att hälften av alla växthusgasutsutsläpp kommer från djurhållningen) eller när markens organismer omsätter kolhaltigt material och släpper ut koldioxid. Ja, till och med växterna släpper ut koldioxid när de andas. Det är en mycket mindre del av kolet i kornas foder som blir metan än koldioxid. Metanet produceras av mikroorganismer, arkéer, i kornas våm. Det är också deras trägna arbete som gör att kor kan äta saker som vi klena människor inte alls kan smälta. Det är i mitt tycke mycket tveksamt om man verkligen skall använda ordet ”utsläpp” för det mikrobiella mirakel som kornas ämnesomsättning utgör.

Bryta ned metan?

Metan kan brytas ned av metanätande bakterier i ekosystemen. Detta uppskattas ha relativt liten betydelse. Viktigare är den rent kemiska nedbrytningen av metan som sker i troposfären där hydroxylradikaler (OH-radikaler) reagerar med metan och bildar koldioxid och vatten. Mycket tyder tyvärr på att andra utsläpp har lett till minskad nedbrytningshastighet av metan, dvs att metanet finns längre i atmosfären. Våra utsläpp av kväveoxider, som ju är ett stort problem i sig själv, minskar metanets nedbrytningshastighet. Även koloxid (CO) och vattenånga spelar en roll. Samtidigt finns det andra processer där klorgas bryter ned metan (men be mig inte att förklara detta, det är avancerad kemi som jag inte behärskar). Forskningen vad gäller metannedbrytningen och alla de faktorer som påverkar den är ännu i sin linda (Peng et al 2022). Det är värt att notera att fram till år 1800 var förändringarna i metanhalten i atmosfären små och långsamma, dvs nedbrytningen låg i fas med nybildningen av metan, vilket man kan förvänta sig för naturliga processer.   

Överlag så finns det fortfarande stora kunskapsluckor om metancykeln och hur man skall förklara perioder av ökade eller stabilare metanhalter i atmosfären. Men på liknande sätt som man alltmer talar om ekosystemens förmåga att binda kol tror jag vi kommer att få se en ökad diskussion om hur vi kan öka hastigheten på metanets nedbrytning.  

De fossila metanutsläppen är relativt lätta att åtgärda och kommer att försvinna

Om man vill minska metanutsläppen är den lågt hängande frukten de fossila metanutsläppen, särskilt som senare års forskning visat att de är mycket större än man tidigare beräknat och ökande samt att stora delar av utsläppen är enkelt åtgärdade och ibland rent av lönsamma (IEA 2022). Om de fossila bränslena avvecklas får vi således stora minskningar av metanutsläppen på köpet. Vi kommer sannolikt samtidigt att öka nedbrytningshastigheten av metan i atmosfären.

 

Referenser

Danielsson, Rebecca 2023, Nötkreaturens metanproduktion i Sverige – en jämförelse mellan 1937 och 2019, SLU rapport 310.     

del Prado A, Lindsay B, Tricarico J (2023) Retrospective and projected warming-equivalent emissions from global livestock and cattle calculated with an alternative climate metric denoted GWP*. PLoS ONE 18(10): e0288341.

IEA 2022, Methane emissions from the energy sector are 70% higher than official figures https://www.iea.org/news/methane-emissions-from-the-energy-sector-are-70-higher-than-official-figures

FAOSTAT, https://www.fao.org/faostat/en

Global Methane Assessment (PDF). United Nations Environment Programme and Climate and Clean Air Coalition (Report). Nairobi. 2022.

Manzano, P., Pardo, G., Itani, M.A. et al. Underrated past herbivore densities could lead to misoriented sustainability policies. npj biodivers 2, 2 (2023). https://doi.org/10.1038/s44185-022-00005-z

Paudel, Rajendra & Mahowald, Natalie & Hess, Peter & Meng, Lei & Riley, William. (2016). Attribution of changes in global wetland methane emissions from pre-industrial to present using CLM4.5-BGC. Environmental Research Letters. 11. 034020. 10.1088/1748-9326/11/3/034020.

Peng, S., Lin, X., Thompson, R.L. et al. Wetland emission and atmospheric sink changes explain methane growth in 2020. Nature 612, 477–482 (2022). https://doi.org/10.1038/s41586-022-05447-w

Poeplau, C., Bolinder, M. A., Eriksson, J., Lundblad, M., and Kätterer, T.: Positive trends in organic carbon storage in Swedish agricultural soils due to unexpected socio-economic drivers, Biogeosciences, 12, 3241–3251, https://doi.org/10.5194/bg-12-3241-2015, 2015.

 

 *  Den ökade köttkonsumtionen handlar främst om kyckling. Men även om man tittar på den totala konsumtionen av animalier och vegetabilier har faktiskt inte animaliernas andel av kosten ökat alls sedan 1960, utan tvärtom minskat litet grand.   

Tuesday 2 April 2024

Recension: Mot kollapsens hjärta

Bortom klimatkrisen hotar tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott. Och vi rör oss snabbt mot den. Det är temat för Jonathan Jeppssons bok Mot kollapsens hjärta (Ordfront 2024).

I boken ägnas ingen större energi åt att diskutera de direkta följderna av växthuseffekten och om det finns någon chans att vi lyckas hålla uppvärmningen inom 1,5 grader utan fokus är istället på att vi rör oss mot en kollaps i vilket fall som helst. Någon form av sammanbrott verkar vara garanterad, bokens uppdrag är att få oss att inse det och att därigenom förhindra att sammanbrottet blir en katastrof snarare än en organiserad tillbakagång. Jeppsson avfärdar möjligheten till en grön omställning som önsketänkande. Det är modigt av honom att ta den positionen som ligger väldigt långt från de två huvudfårorna Grön omställning och Kör på så löser det sig nog som helt dominerar den svenska debatten. Särskilt med tanke på hans dagliga arbete på Aftonbladet.   


Det märks att det är en journalist som håller i pennan. Boken är flyhänt skriven och upplagd som en forskningsresa med många intressanta resonemang och insikter. I prologen skriver han att civilisationen är en ömtålig struktur, till stor del byggd på tro och förhoppningar om att framtiden ska kunna leverera det vi förväntar oss. Boken gör klart att den inte kommer att kunna det. Det är alltför många utmaningar som sammanfaller och alltför många hårda eller mjuka gränser vi träffar på. ”Allting som redovisats i denna bok pekar mot att det industrialiserade tillväxtsamhället är i sitt slutskede.” skriver Jeppsson. Då har han ändå givit rätt stort utrymme åt de som har en annan uppfattning, exempelvis ekonomen John Hassler, den konservative ledarskribenten Mattias Svensson och klimatminister Romina Pourmokhtari.

Boven i dramat är den eviga tillväxten som gör en hållbar utveckling omöjlig. Är det inte klimatet som drar ner oss, är det vattenbrist, sämre energitillgång, skenande ojämlikhet, brist på kritiska mineraler och en ökad befolkning, sannolikt en kombination av allihop. Och systemet klarar inte av att stå still utan kräver ständig expansion för att överleva. Vi måste springa för att stå still.  ”Framsteg är kanske inte alls framsteg. Det vi ser som teknisk utveckling är bara ett sätt för oss att anpassa oss till omgivningen, att förändras för att inte försvinna”.  

Under en relativt kort tid har vi upplevt ett flertal kraftiga ”störningar” som den globala finanskrisen 2008/2009, pandemin 2020, Rysslands anfall på Ukraina 2022, minskad kapacitet i den globala sjöfarten (Ever Given’s blockering av Suezkanalen, Panamakanalens brist på vatten, huthirebellernas attacker i Röda havet), en europeisk kostnadskris samt ett ökat antal allvarliga väderhändelser. Dessa är olika uttryck för att systemet börjar bli instabilt, att det flimrar. Och det är flimret som förebådar kollapsen. Nollräntepolitik och ett snabbt växande skuldberg är några av de åtgärder som vidtagits för att mildra effekterna, men de skapar i sin tur nya bubblor och risker.

Boken har en stor tvärvetenskaplig bredd och jag uppskattar att den inte är så fixerad vid de materiella perspektiven (oljan tar slut, klimatet blir outhärdligt, det finns inte tillräckligt med koppar eller andra viktiga mineraler) som ofta dominerar kollapsologi, utan också får med ekonomiska, sociala och kulturella perspektiv. Vissa av de många intressanta spåren – exempelvis att kapitalismen producerar konsumtion och att forskningsinsatserna ökar exponentiellt medan de stora vetenskapliga framstegen uteblir avhandlas dock så rapsodiskt att det är svårt att se hur de hänger ihop med den övergripande berättelsen och vad de egentligen innebär. Jag får nöja mig med att de ger mig själv incitament till fördjupning.

I boken varvas bokens egentliga uppdrag med två personliga berättelser om författarens pappa och dennes Alzheimer samt om en tvillingbror som dog vid födseln. Det är drabbande skildringar och greppet att växla personliga upplevelser med fakta är ett vedertaget recept för essäer, reportageböcker och populärvetenskap. Kanske saknar jag fantasi, men jag kan inte förstå vilka kopplingar som finns mellan dessa två personliga erfarenheter och bokens huvudsakliga framställning. Det finns förvisso ett kapitel som heter Den stora glömskan där det bland annat hävdas att modernismen producerar kulturell glömska, inte av en slump utan av nödvändighet – en mycket intressant tanke som man kan spinna vidare på - men har det någon koppling till pappans Alzheimer?

Hur kollapsen kommer att te sig, vilka uttryck den kommer att få och vad som blir slutstationen framgår inte så tydligt, men det vore också väl mycket begärt. En trösterik tanke för framtiden är att de som drabbas hårdast kommer vara de som genomlider sammanbrottet och därigenom upplever förluster av olika slag. De som föds in i ett annat samhälle kommer inte att sakna mycket av det som är viktigt för oss idag. Vad som är viktigt, rationellt och nödvändigt bestäms av det kulturella sammanhanget. Som Donella Meadows, en av författarna till den epokgörande Tillväxtens gränser (1972), skriver i Leverage Points: Places to Intervene in a System: ”Egyptierna byggde pyramider för att de trodde på ett liv efter detta. Vi bygger skyskrapor för vi tror att mark i stadens centrum är oerhört värdefullt.”