Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

På bymarknaden, kvinnor säljer sorghumöl i Karamoja

Nyligen besökte jag Karamajongfolket i nordöstra Uganda. Detta nomadiserande folk på en halv miljon människor är beryktat för att vara våldsamt och underutvecklat. Staten och biståndsorganisationer försöker få dem fast bosatta och deras barn att gå i skolan. De flesta biståndsprojekt såg ut att misslyckas, ett barn av hundra gick verkligen i mellanstadiet och ekonomin verkade mest drivas av ölbryggning samt miljö- och hälsofarlig guldbrytning. En insats verkade lyckas, den med vedsparande spisar. Sådana har varit biståndsälsklingar i årtionden eftersom de både sparar skog och minskar mödan för kvinnor och barn att samla ved. När jag frågade en kvinna om hur hon använde tiden som hon sparade på att inte behöva samla in så mycket ved, svarade hon ”jag samlar in lika mycket ved som tidigare, men jag säljer veden jag inte behöver”. Utan tvekan var den vedsparande spisen en lyckad insats då den ökade inkomsterna, men den sparade inte vare sig skog eller arbete.

Detta är en av många varianter på det som kallas Jevons paradox (ibland kallas det också rekyleffekten). I boken The Coal Question (1865) beskrev den engelske ekonomen Jevons hur användningen av stenkol ökade starkt efter James Watt’s förbättringar av ångmaskinen. Från början användes ångmaskiner främst för att driva pumpar i kolgruvor där koltillgången var i det närmaste oändligt och priset mycket lågt. När effektiviteten ökade kunde de användas som kraftkälla till sågverk, smedjor, kvarnar och industrier. I stället för att spara kol resulterade Watt’s förbättringar i den industriella revolutionen och kolbrytningen i England gick från 5 miljoner ton 1750 till 250 miljoner ton hundrafemtio år senare.

Och så har det fortsatt. Trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. Många diskuterar det som att den ekonomiska tillväxten driver konsumtionen snabbare än vad effektiviseringarna hinner med att minska förbrukningen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, så nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den.

Många hävdar att övergången till ett så kallat tjänstesamhälle skulle minska resursförbrukningen. I tjänstesamhället kommer vi klippa varandras hår och servera mat istället för att bygga bilar och avverka skog. Men det resonemanget bortser ofta från att vi konsumerar prylar tillverkade i andra länder. Sveriges utsläpp av koldioxid har till exempel minskat med 20 procent sedan 1990, men de totala utsläppen som orsakas av svenskars konsumtion har i själva verket ökat 15 procent under samma tid, därför att vi shoppar mängder av prylar som tillverkas i Kina, vi importerar mängder av sojabönor från Brasilien och flyger utomlands mer än någonsin förr.

Vår oförmåga att se saker i ett större perspektiv förvirrar oss. Bara för att en bilarbetare förbrukar mer resurser på sin arbetsplats än vad en frisör gör är det inte sagt att hen förbrukar mer resurser totalt. Bilarbetaren och frisören kommer att köpa samma saker, åka på utlandssemester, få håret klippt och köra lika mycket bil. I den mån bilarbetare förbrukar mer än frisörer är det för att de är mer välavlönade än frisörer. Och en svensk börsmäklare kommer använda mycket mer resurser än den svenske bilarbetaren – helt enkelt för att hen tjänar mer. Den tiondelen av befolkningen som tjänar mest orsakar nästan fyra gånger mer utsläpp av växthusgaser än den tiondel som tjänar minst.

Stora jordbruk använder både mindre arbete och mindre maskinkraft per kg spannmål än mindre gårdar. Det är denna effektivitet som gör att de konkurrerar ut små gårdar, inte att de får högre skörd. På samma sätt förbrukar bonden som kör sina gårdsystade ostar till bondens marknad långt mycket mer energi och arbete per kg transporterad vara än världens största fartyg, Mærsk Mc-Kinney Møller, där 20 besättningsmän transporterar ofattbara 18000 containers (det motsvarar 1 miljard coca-cola burkar) över oceanerna.

Trots denna effektivitet så ökar resursförbrukningen. Det räcker inte med att bara förklara det med konsumtionen. En annan del av förklaringen ligger i själva produktionen, i det faktum att de flesta jobbar. Om en av två anställda ersätts med en ny maskin, så kommer hälften av allt arbete sparas, och om maskinen gör ett bra jobb kommer man samtidigt spara material, energi mm – per producerad enhet, men inte per arbetstimme. Även om arbetslöshet varit ett återkommande resultat av rationaliseringar, så har den arbetskraft som frigjorts i stort sysselsatts i nya näringar. Och den personen kommer att arbeta enligt samma logik i sitt nya jobb, dvs öka insatsen av resurser per arbetstimme för att öka produktionen per arbetstimme. Samtidigt som produktiviteten per anställd i tex jordbruk ökat upp till femtio gånger är nu är långt mycket fler människor sysselsatta med att sälja mat, laga mat eller servera mat än att odla den, och jordbruket står nu för en liten del av energiförbrukningen i livsmedelskedjan. På det sättet ökar den totala resursförbrukningen trots att vi använder resurserna effektivare per enhet.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga mervärden skapas.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av kombinationen av ökad konsumtion, marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den knappast leda till mindre tryck på naturens resurser, snarare mer.

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt 4/2014

Läs också:

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?

Tillväxt, symptom eller PROBLEMET

PS: jag ser att Kajsa Borgnäs skrev ett inlägg på DN Debatt för ett år sedan vilket innehåller en liknande diskussion som mitt.

 

 

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?

"I stället för tillväxtkritik bör framtidens ­diskussion handla mer om resurser, konsumtion och cirkulära affärsmodeller", skriver Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt i en artikel på DN Debatt. Jag har själv många gånger hävdat att kritik av tillväxt i sig kanske inte är det mest väsentliga (läs tex
tillväxt, symptom eller PROBLEMET), så i det avseendet har Tovatt en poäng.

Artikeln innehåller dock några allvarligare misstag som att påståendet att Sverige är ett exempel på att det går bra att bryta kopplingen mellan tillväxt och utsläpp. Eftersom vi har utlokaliserat stora delar av vår industri och jordbruk till andra länder så kan man inte dra några omfattande slutsatser för utsläppen inom vårt lands gränser - Sveriges ekologiska fotavtryck är mycket större.

Mindre uppenbart fel, men likväl precis lika fel, är tanken att en cirkulär ekonomi skulle kunna medge en fortsatt konsumtion och ekonomisk tillväxt, utan att fresta på naturens gränser. Lovatt skriver:" Med en cirkulär ekonomi kan tillväxten fortsätta, trots att de resurser vi har är ändliga". En cirkulär ekonomi (vilken ännu är rätt vagt definierad) är sannerligen en god idé, och kan minska vår belastning på resurser. Men den kan inte samtidigt göra det och leda till ekonomisk tillväxt. Låt mig förklara.

Jag skriver böcker. Dessa böcker kan tryckas och säljas till läsare. De orsakar då en massa ekonomiska aktiviteter och förbrukning av resurser. Dels i själva bokproduktionen och distributionen, men också genom att den som köper boken måste tjäna minst det dubbla beloppet (boken köps av skattade pengar). Dvs den personen måste arbeta för att kunna konsumera. På samma sätt så kommer jag kunna konsumera de pengar jag tjänar (det är nu inte särskilt mycket jag tjänar på böckerna utan bara ett exempel!). På så sätt driver mina böcker den ekonomiska tillväxten. Om nu tusen personer lånar mina böcker på bibioteket, så har de - nästan - lika stor nytta av dem som de som har köpt dem, och det behöver bara produceras kanske hundra böcker i stället för tusen. Så vi har ett utmärkt exempel på "cirkulär ekonomi" och grön ekonomi. Men, och det är ett viktigt men, den skapar inte alls samma ekonomiska tillväxt, tvärtom. Jag tjänar mindre pengar, läsarna behöver inte arbeta mer och själva produktionen behöver mindre resurser. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra exemplen på "cirkulär ekonomi". De är mycket bra och skall uppmuntras, de skapar välstånd - men inte ekonomisk tillväxt.

Trots allt prat om cirkulär ekonomi och delande ekonomi har den allmänna trenden varit den motsatta. Fler och fler aktiviteter har förts in i den monetära ekonomin och på så sätt skapat tillväxt. Som bekant leder det inte till någon som helst tillväxt när vi passar varandras barn, eller sköter en sjuk anhörig. Men när det sköts av privata företag är det tillväxt.

Tovatt är sannerligen inte ensam i hopblandingen av utveckling och ekonomisk tillväxt. Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet ondgör sig över tillväxtmotståndet och kallar det för människofientligt. Han lyckas på något sätt få det till att den ekonomiska tillväxten sedan 1980 talet har varit huvudorsaken till att barnadödligheten har minskat. Det finns inte tillstymmelse till bevis för det. Men Gudmundson har, som så många andra, blandat ihop ekonomisk tillväxt och utveckling.

Det samma gäller de som hävdar att vi kan ha fortsatt ekonomisk tillväxt utan att tära på resurserna genom en effektivare produktion. De har inte förstått att ekonomisk tillväxt är ett mått på förbrukningen av resurser, och minskar vi insatserna av arbete eller råvaror i en produktion så skapar vi ingen tillväxt i den produktionen, utan tvärtom. Jordbruket har tex rationaliserats enormt under de senaste femtio åren, men det har inte betytt att jordbrukets bidrag till BNP har ökat utan tvärtom (det är en annan diskussion att de personer och resurser som frigjorts i sådana branscher ofta skapar ekonomisk tillväxt någon annanstans - men de förbrukar också resurser i de nya sysselsättningarna). 

Nätverket Steg 3 (där jag är med) försöker styra debatten mot att vi skall diskutera en tillväxtoberoende utveckling. Det svarar också Tovatt i dagens DN.
Jag skrev lite mer på det temat  häromdagen, Hur bryta tillväxtberoendet?
Miljöpartiets tankesmedja Cogito delar inte Tovatts syn. "Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser." skriver Mikael Malmaeus häromdagen.

Ser för övrigt att bloggrannen Osunt skrivit ett inlägg med snarlik titel:

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Läs också;

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

PS: Christer Sanne skriver i en epost till mig att jag kanske skulle använt "välfärd" istället för västånd i rubriken. Att välstånd är att likställa med BNP medan välfärd är det som vi söker uppnå. Så kan man givetvis se det. Jag passar på frågan.
 

Hur bryta tillväxtberoendet?

Under sjuttiotalet fanns det relativt starka röster som kopplade ihop miljöförstöring och den ekonomiska tillväxten. Känd är till exempel Romklubbens rapport TillväxtensGränser från 1972 (precis som Malthus bok om befolkningsfrågan antagligen en bok som få faktiskt har läst). Kopplingen mellan industrier och bilar-symboler för ekonomisk tillväxt-och utsläpp verkade tydlig. I början var industri och politiskt etablissemang okänsliga för denna kritik. Men kostnaderna för miljöförstöringen blev tydlig och folk ville kunna bada i sjön och andas luften utan rädsla. Detta ledde till att man sökte tekniska lösningar på föroreningar och genom förbättrad effektivitet eller genom införande av helt ny teknik minska användning av resurser. Delvis fungerade det; sjöar blev klarare och även om stadsluften lämnar en hel del att önska så har den inte försämrats i samma takt som bilarna ökat till antal. Och bilen drar mycket mindre bränsle än tidigare.

Men nu står vi där igen. Den biologiska mångfalden i världen är hotad eftersom vi tar mer och mer resurser i anspråk. Giftiga luftföroreningar har tagits bort med partikelfilter och katalysatorer men den ogiftiga koldioxiden seglar upp som det största hotet mot vår civilisation. Användningen av det likaledes harmlösa kvävet i konstgödsel riskerar att kväva skogar och hav. Oljan har inte tagit slut, men den har blivit dyr, och kraftigt ökade resurser får användas för att utvinna den, resurser som tas från annan ekonomisk aktivitet.

Den effektivisering som har genomförts har oftast inte lett till absolut minskning av utsläpp eller resursanvändning, för i och med effektivisering har också kostnader minskat, och konsumtionen ökat igen – det kallas ofta rekyleffekten. När bensinen räcker längre kör vi längre enkelt uttryckt.

Utöver det så har vi utlokaliserat stora delar av vår miljöpåverkan till andra länder. Att vår gris- och kycklingproduktion är byggd på soja från Brasilien, att större delen av våra konsumentprodukter kommer från rykande industrier i Kina syns inte i våra miljöräkenskaper. Om vi flyttar utsläpp till andra länder bokförs det som framsteg, istället för kolonisering av andras livsmiljö.

I den mycket läsvärda rapporten Grön ekonomi från Naturskyddsföreningen diskuterar Anton och Simon Grenholm frågan om vi kan nå en uthållig ekonomi genom det som kallas ”grön tillväxt”. De konstaterar att den gröna tillväxten ”är en orimlig tanke”, beroende på denämnda rekyleffekterna och de andra krafterna som driver ekonomisk tillväxt. Effektiviseringar är självfallet bättre än inga effektiviseringar, och grön konsumtion är bättre än smutsig konsumtion. Men utan att vi förändrar det system de sker i kommer de inte leda till generella miljöförbättringar eller minskat resursuttag.

Utöver effektivisering så behöver vi aktivt skydda naturen men också minska samhällets tillväxtberoende enligt Grenholms. Det är resonemangen om det sista som är rapportens stora förtjänst. Bland åtgärder som nämns finns cirkulär ekonomi, nya företagsmodeller där samhällsnytta är drivkraft och inte vinst, att vi skall växla in ökad produktivitet i minskad arbetstid (mer fritid) reglerad kreditgivning och lokal ekonomi. Samtidigt väjer de inte för svagheter i de föreslagna åtgärderna: cirkulär ekonomi är bra men har den inte samma rekyleffekter som effektivisering? Kommer folk vara motiverade att driva företag utan vinst och hur kommer vi kunna upprätthålla och finansiera välfärden om folk skall jobba mindre, då behöver ju ännu fler jobba i välfärdssektorerna? De efterlyser också systemförändring av större mått, men de hoppas inte på något plötsligt paradigmskifte, utan förordar åtgärder där det ”redan idag är möjligt att få till stånd diskussioner med de politiska partierna”.

Rapporten kunde ha vunnit på att ännu bättre förklara mekanismerna för hur den ökade produktiviteten och konkurrens driver tillväxten. I debatten förklaras oftast tillväxten med att det är konsumtionen som driver den ökade produktionen. Men det är snarast tvärtom, att den ökade produktiviteten driver konsumtionen. Och den ökande produktiviteten drivs av konkurrens och globala marknader.

Läs gärna inlägget: Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten

Gapet mellan Borgs och Kenyattas barnbarn ökar.

Det finns bara plats för en Afrikabild åt gången verkar det som. Antingen är det krig, eller svält, eller korrupta ledare - eller fantastiska affärsmöjligheter.

Just nu är det det senare som dominerat. Vi hör om länder med fantastisk tillväxt. Anders Borg säger till Kenyas president Kenyatta: Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”

Svenska Dagbladet skriver: "Det bästa beviset på Afrikas förvandling är nog finanskrisen, när Afrika söder om Sahara var extremt motståndskraftigt. Tillväxten i många länder i regionen gick ner från runt 6-7 procent till 5 procent – siffror som gjorde världens utvecklade ekonomier blå av avund." Anledningen till att Afrika inte drabbades av finanskrisen är att man är mindre integrerad i den globala ekonomin och att finanssektorn är mycket liten. Att amerikanska banker eller huspriserna i London kraschar har helt enkelt inte så stor betydelse i stora delar av Afrika.

Granskar man BNP-siffrorna närmare så är det väldigt mycket luft.

-Sällan pratas det om att de flesta länder som har fantastisk tillväxt är länder som har haft långvariga inbördeskrig (Sierra Leone, Angola, Mocambique), att man bara tar igen vad man förlorat av decennier av inre krig.

-Mycket av tillväxten drivs av råvaror vilkas priser sätts av internationella marknader och vad landet gör eller inte gör har minimal påverkan på dessa priser. 10 procent av Zambias BNP är gruvor och 14 % av Nigerias BNP är olja och gas. I Zambia beräknas intäkterna av gruvexporten växa med 211 % på fem år. 

Så här säger IFADs President, Kanayo F. Nwanze, från Nigeria:

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of. Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty. GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped. You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either. You cannot eat gold.

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

-Beräkningsmetoderna ändras och kan leda till stora förändringar. Nigerias BNP beräkning  reviderades under 2013 och ledde till att BNP skrevs upp 83%.

-Sist men inte minst så blandar man ihop BNP tillväxt och BNP per capita. Om vi pratar fattigdom så är det ju det ekonomiska värdena per person som är intressant. Om befolkningen växer med 2-3 procent per år så kommer tillväxten nästan automatiskt vara minst 2-3 procent, eftersom alla dessa nya människor kommer konsumera och producera varor och tjänster. Men de kommer förbli lika fattiga.  Därför är det mer intressant att titta på BNP per person. Och då ser inte bilden av Afrika särskilt bra ut.  Tillväxten de senast 20 åren är betydligt svagare än världsgenomsnittet och svagare än Sveriges.  

Tillväxt per capita 1990-2011	%
Japan	0,7
Germany	1,3
United States	1,7
Spain	1,9
Sub-Saharan Africa	2
Sweden	2,2
Argentina	2,3
United Republic of Tanzania	2,5
World	2,6
India	4,9
China	9,3
Källa: Världsbanken

Det är möjligt att Afrika kommer få sin period av stark ekonomisk tillväxt när befolkningsökningen mattas av, eftersom man då kan få nytta av den demografiska övergången, dvs fler människor i produktiv ålder har färre att ta hand om. Men fram tills dess är det nog bäst att ta de afrikanska framgångshistorierna med en stor nypa salt.

Gapet mellan Anders Borgs och Ehuru Kenyattas barnbarn ökar snarare än minskar. 
(ursprungligen publicerat 11 augusti 2014, uppdaterat 5 september 2014)

De förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet.

Häromodagen fick jag för andra gången tepåsar på en restaurant som var förpackade i en yttre hårdpappförpacking. Jag antar att den bevarar aromen, ger bättre möjlighet till design och reklam och fungerar som en sorts behållare för den avända tepåsen. Det senare är ju ett både praktiskt och estetiskt problem. Vad skall en göra av tepåsen? 

Samtidigt så är det ett förfärligt slöseri att få till detta te. Det var ju redan mycket med papperslappen, snöret, klämman och plastnätspåsen. Nu tillkommer en kartong. Och det i en värld där vi pratar om hållbarhet och spara på resurser.

Restauranten hade givetvis en fin miljöpolicy. Men vad som riktigt slog mig var att pappförpackningen hade två olika "uthållighetsmärkningar".

Dels Ethical Tea Partnership:
"Together we’re helping to create a thriving tea industry that is socially just and environmentally sustainable."
Our ETP Global Standard (4241) now covers areas to help protect the environment as well as social and labour provisions. It aligns with the standards of the main certification programmes. 

Dels det i Sverige mer kända Forest Stewardship Council (FSC). 
"FSC visar vägen till ett ansvarsfullt skogsbruk, med regler som gäller lika i hela världen.
FSC respekterar traditionella rättigheter, garanterar justa arbetsvillkor, arbetar med miljöanpassade metoder och med rutiner som ger insyn och möjlighet att påverka." 
FSC jobbar alltså med skogen och märkningen har inget med téet att göra.  

Kartongen belyser rätt väl ett av problemen med att göra "uthållighet" till en konsumtionsfråga. Genom att bli en marknadsföringsfråga stimulerar uthållighetsargumenten ökad konsumtion. Grön konsumtion i stället för brun, smutsig konsumtion. Men det är en falsk bild. Det är lik förbannat slöseri på resurser. 

Det är en myt att konsumenters val kommer skapa ett hållbart samhälle, och mer information till människor om hållbarhet hjälper inte när budskapet att vi ska konsumera oss ur den ekonomiska krisen pumpas ut ännu hårdare. Det är några av budskapen i en ny studie som Nordiska ministerrådet nyligen kom ut med och som slår hål på ett antal myter kring just hållbar konsumtion. Läs rapporten på http://www.norden.org/sv/publikationer/pblikationer/2013-564. Jag har skrivit om de här frågorna många gånger tidigare. 

"Min slutsats, efter mer än trettio års arbete med frivilliga märkningssystem är att marknadsmekanismen är ineffektiv för att lösa problem som har sitt ursprung i grundläggande strukturer i samhället, i ekonomin och i marknaden själv. "

Självklart skall vi ta ansvar för vad vi köper, och välja miljömärkt och KRAV-märkt - och framför allt välja att inte köpa. Men vi måste också inse att de förhållande under vilka vi väljer är viktigare än själva valet. 
Och de förhållandena styrs av ekonomiska och politiska faktorer.

Läs mer på:
Etik till salu?
Det Goda Märket eller en miljon bitar information?
Are we consumers or citizens?

Välståndsklimax och resursförbrukning

Att det finns ett starkt samband mellan BNP och resursförbrukning är väl känt.

Sedan åttiotalet har det ekonomiska utbytet per insatt energienhet förbättrats en hel del, men eftersom den ekonomiska tillväxten ökat snabbare så stiger resursförbrukningen (Källa Världsbanken)

Många i den industrialiserade västvärlden har nog känslan av att saker inte blivit så mycket bättre sedan slutet på sjuttiotalet. I USA uppges ofta reallönerna för arbetare ha stått mer eller mindre still sedan dess. En grupp ekonomer vid Australian National University i Canberra har sammanställt välståndsindikatorn GPI för 17 länder, däribland Sverige, och fått fram den första globala bilden av hur GPI utvecklats genom åren. De fann att GPI per capita var som högst 1978 och därefter har minskat sakta men säkert. Det står i skarp kontrast till den stadiga ökningen av BNP per capita (DN, New Scientist, SvD) . (det har framställts som en nyhet, men jag har redan tidigare publicerat den här grafen från de som gör GPI)

Att vanligt folk inte fått det bättre förklaras ofta med den neoliberala politiken. Och det ligger säkert en hel del i att den politiken har försämrat fördelningen av inkomster. Men det finns en annan stark kraft här, och det är energitillförseln och den tillhörande resursförbrukningen.

Det blir riktigt intressant om man sedan tittar på resursförbrukningen per capita och ser att den också nådde klimax vid mitten på åttiotalet (från Testadepibou). Grafen ser ungefär lika ut för oljeförbrukningen (se här).

Något att grubbla på i sommarvärmen.

Själv skall jag ut och cykla och lägger den här på automatpublicering på tisdag morgon, får se om det funkar.

Tillväxten avmysifierad - och naken

Ju mer produktiviteten ökar desto mindre betydelsefull blir en sektor – för vår ekonomi. Förädlingsvärdet, bidraget till BNP, blir högre i branscher med hög arbetsandel – dvs. tjänstesektorn medan förädlingsvärdet i tillverkningsindustri och jordbruk ständigt minskar, trots ökad produktion och kraftigt ökad produktivitet. Från 1993 till 2010 sjönk t.ex. jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. På samma sätt så har kostnaden för den offentliga sektorn – och därigenom dess bidrag till BNP - fördubblas på trettio år, medan volymen arbete som utförts varit i stort sett konstant.

Med denna typ av resonemang om faktiska resurser som arbete, mark och maskiner och inte med abstrakta ekonomiska formler lyckas Mikael Malmaeus med boken Tillväxt till varje pris (Notis förlag) på ett begripligt sätt förklara vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten.

Vi har inte femton kylskåp hemma, däremot är de kylskåp vi har idag mycket större, drar mindre ström per kg vara och har automatisk avfrostning – stora framsteg jämfört med femtiotalets kylskåp. Representerar det ekonomisk tillväxt? Troligen inte. Hur är det möjligt? Är det inte vår konsumtion och den tekniska utvecklingen som driver tillväxten, pådrivet av spekulanternas krav på ökad avkastning? Nja, enligt Mikael Malmaeus har vi fått mycket om bakfoten vad gäller tillväxt.

Malmaeus, uppsalabo som studerat nationalekonomi och miljöanalys, påtalar att den ekonomiska tillväxten förefaller vara det övergripande målet för politiken, vi har ett Tillväxtverk och ett institut för tillväxtanalys. Den finns till och med inskriven i den viktiga Plan- och bygglagen som ett mål för bebyggelsen i vårt land. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Byggt just på detta förhållande vederlägger Malmaeus bestämt det vanliga påståendet att den ekonomiska tillväxten kan minska miljöförstöringen. Hur skulle man kunna minska miljöförstöringen genom att förbruka mer resurser? Självklart finns det mer eller mindre miljöskadlig verksamhet, men all produktion som inte är ren tjänsteproduktion (dvs en massör utan olja och massagesalong, eller en helare i skogen) använder naturresurser. Och de som köper de tjänsterna behöver resurskrävande intäkter för att kunna köpa dem.

Hur den svenska ekonomin egentligen ser ut, och framför allt hur förhållandet mellan arbete och kapital har ändrats i olika sektorer beskrivs på ett mycket begripligt sätt. Det är tråkigt att bokens diagram är i gråskala då det ofta är ansträngande att följa de många intressanta graferna. Några av de insikter som boken levererar är:
Omkring 1950 stod varuproduktionen för femtio procent av BNP men den utgör idag mindre än tjugofem procent. Att en sektor som jordbruket har minskat sitt bidrag till BNP betyder inte att produktionen har minskat utan det är förädlingsvärdet som minskat – jordbruket av idag köper ju in stora mängder insatsmedel som konstgödsel och diesel. Överhuvudtaget reflekteras inte volymökningar som en ökning av BNP. Bidraget till BNP av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period.

För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116 procent. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska. Något samband mellan tillväxt och resurser till välfärd verkar inte existera. Tillväxten har varit nästan 100 procent sedan 1980, medan resurserna till välfärden knappt ökat alls. ”det växer inte upp fler lärare eller läkare ur den ekonomiska myllan hur mycket kapital som än ackumuleras.” Malmaeus funderar på om det i stället skulle kunna vara tvärtom: ”har vi verkligen råd med en så stor industri när det saknas resurser i skolan?”

Men spelar inte spekulationen och skuldbergen någon roll i tillväxtraseriet? Boken klarlägger att det finansiella kapitalet, pengarna, aktierna, obligationerna och alla de andra instrumenten egentligen inte skapar något välstånd – eller någon tillväxt i sig. Att värdet på din bostadsrätt fyrdubblats på 10 år skapar ingen ökad BNP. Om du säljer den har du förvisso tjänat en hacka, men den som köper får ju betala ett motsvarande överpris. Bidraget till BNP är bara mäklarens arvode. Att handeln på aktiebörsen är av samma storlek som BNP betyder inte att vi har tillväxt – det är bara den ersättning som fondmäklare och börsen tar för kalaset som utgör förädlingsvärdet. Den stora expansionen av finansiella transaktioner och spekulation är snarast ett tecken på att det inte finns något annat mer lönsamt ställe att investera kapitalet i. Kanske expansionen signalerar slutet på tillväxten?

Bland de tillväxtkritiska finns det en utpräglad kritik och misstänksamhet mot penningsystemet, inte minst det faktum att banker numera tillåts skapa pengar – i form av lån – ur tunna luften. Men även om det kan tyckas som att man på så sätt skapar skulder och driver på ekonomins expansion så handlar det bara om att samma siffra förs in på skuld och tillgångssidorna. Det är inte skapandet av pengar som driver på tillväxten, men den ojämna fördelningen av tillgångar gör det säger Malmaeus.

Det är våra krav på mer och mer prylar som driver tillväxten, sägs det. Den privata konsumtionen har fyrdubblats, dvs. vuxit ungefär lika mycket som BNP. Nja, är det verkligen konsumtionen som driver? Om det vore så varför spenderar tillverkarna enorma summor på reklam. Var det du och jag som stod och skrek ”ge mig en iPad/en heliumfisk/en bakmaskin” på gatorna och företagare som lydigt började producera. När efterfrågan viker så är den normala reaktionen inte att dra ner på produktionen utan istället att stimulera efterfrågan. Är det i själva verket produktionen som driver konsumtionen, utbudet som skapar efterfrågan? Sådana frågeställningar håller uppe mitt intresse i Tillväxt till varje pris.

Någonstans i de konkreta resonemangen undrar jag om Malmaeus går för långt. Är inte flera av orsakssammanhangen är dubbelriktade eller ömsesidigt förstärkande? Om vi helt slutar konsumera så kommer ju produktionen kollapsa. Om inte det fanns ränta skulle inte den som lånar tvingas att öka sina inkomster för att betala räntan. Och även om inte finansiell spekulation tar resurser från den reala ekonomin i ett långsiktigt perspektiv, så undrar jag om de 56 procent av de spanska ungdomarna som nu är arbetslösa håller med. Det är ju i dessa dagar väldigt tydligt vilka enorma effekter spruckna spekulationsbubblor har. Men det är tecken på en bra bok att man får ställa sig sådana frågor.

En kortare version av denna var införd i Uppsala Nya Tidning 29 Maj

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Den första dator jag såg i verkligheten användes som värmeelement! När vi startade KRAV 1985 var föreningens första kontor på gården Almarkaröd där det drivits försöksverksamhet för vilken en dator köpts in. Denna var stor som ett modernt kylskåp. Men 1985 hade den blivit ikappsprungen av en Commodore 64, den första riktiga folkdatorn. Med sitt behändiga format och bättre program var den mycket bättre än den stora datorn – som dock fick stå på för att värma rummet på vintern. Med dagens mått är en Commodore 64 en antikvitet, den hade 64 kb RAM minne – den billiga Lenovo jag skriver på just nu har 2 Gb RAM. Priset på den och min nuvarande dator är ungefär detsamma, men i nuvarande penningvärde så är min Lenovo kanske hälften så dyr, eller ännu billigare.

Så långt så håller nog alla med mig, och framstegskören är enig. Samtidigt tycker jag det är konstigt att teknikoptimister och tillväxtförespråkare oftast är samma personer, och att de för fram att teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt tillsammans ger oss ett bättre samhälle. Men om jag säger att exemplet med datorn visar att vi kan få det mycket bättre även utan ekonomisk tillväxt (t.ex. större kylskåp med samma energiförbrukning), då börjar många få kalla fötter.

Teknikoptimister brukar oftast hävda att vi kan göra saker smartare och bättre – med mindre resurser. Därför är det ingen som helst motsättning mellan utveckling av ny teknik och miljön, tvärtom, det är bara genom att bejaka ny teknik som vi kan spara miljön – och skulle vi köra slut på någon naturresurs så kommer ny teknik fixa ett annat material som kan ta dess plats. Exemplet med datorn ger dem delvis rätt. Resursförbrukningen för Commodoren var mycket lägre än för den gamla stora datorn. Resursförbrukningen för min Lenovo är sannolikt rätt lik den för Commodoren – men jag får hundra gånger så mycket dator för pengarna.

Tillväxtvurmare brukar ofta hävda att vi behöver tillväxten för att ha råd att ta hand om miljön (eller välfärden). Och de hävdar att genom ökad produktivitet och smart teknik så kan vi förena tillväxten med mindre resursutnyttjande. Det som tillväxtvurmarna påstår vad gäller ökad tillväxt och ökad miljöhänsyn stämmer inte annat än på mycket lokala miljöproblem (lokala luft och vattenföroreningar t.ex). Kritiken är oftast att genom ökad ekonomisk tillväxt får vi ökad konsumtion och denna konsumtion leder till ökad resursförbrukning, vilken uppväger alla eventuella resursbesparingar. Det är förvisso sant, men ännu viktigare är att ekonomisk tillväxt – mätt som BNP - rent definitionsmässigt innebär större förbrukning av resurser.

Jag läser just boken Tillväxt till varje pris (Jag hoppas kunna publicera en mer omfattande recension snart) av Mikael Malmaeus som på ett begripligt sätt förklarar vår ekonomi och vad som döljer sig bakom den mytiska Tillväxten. Han anser att denna dyrkan av tillväxt är befängd, av flera olika skäl men framför allt för att tillväxten bygger på kostnader för produktionen och inte på nyttan. Och kostnaderna bygger i sin tur på hur mycket resurser som använts - förslösats eller förstörts – i tillverkningen av en vara eller tjänst.

Antalet arbetade timmar i Sverige har legat i stort sett på samma nivå sedan 1950-talet. Den största minskningen är i jordbruket och den största ökningen är i den offentliga sektorn. Under samma tid har det realkapital, maskiner och byggnader ökat med 470 procent vilket också motsvarar ökningen av BNP. Att det förhåller sig så är naturligt med Malmaeus förklaring att det är de ingående resurserna, kostnaderna, som är grunden för BNP siffrorna.

Även viktiga råvaror som olja och metaller är i princip gratis, det är mängden arbete och kapital som avgör deras kostnad och därmed deras bidrag till BNP. Att de är gratis betyder inte att de saknar värde i en vidare betydelse. Inte heller saknar de ekonomisk betydelse, i själva verket är t.ex. olja och järn helt oundgängliga resurser för hela vår civilisation, men enligt Malmaeus finns detta förhållande inte inbyggt i vårt marknadsekonomiska system eller i tillväxtbegreppet – vilket är varför det kan framstå som att vi blir rikare trots att vi förslösar grunden för vår överlevnad.

Även om datorexemplet är extremt så är den allmänna utvecklingen densamma. Pga en fantastisk produktivitetsutveckling kan vi göra oändligt mycket mer än vi kunde göra för hundra år sedan. Peter Marsh, journalist på Financial Times, skriver i The New Industrial Revolution att BNP (globalt) ökat ungefär 60 gånger sedan 1800. Och det är fantastiskt. Men mer anmärkningsvärt är att produktionen av varor har ökat 220 gånger, dvs varuproduktionen har ökat 3,5 gånger mer än BNP. Överhuvudtaget så reflekteras inte volymökningar i produktionen som en ökning av BNP. Bidraget till BNP (Sverige) av metall, maskin och fordonsproduktionen har ökat med 79 procent sedan 1993, medan den faktiska produktionsökningen var 323 procent under samma period

Talet om att vi numera lever i ett tjänstesamhälle ekar lite ihåligt i det sammanhanget. Lustigt nog så är det den framgångsrika varuproduktionen och jordbruket – byggd på fossila bränslen – som ger oss den illusionen. Ju mer produktiv en sektor blir desto mindre betydelsefull blir den – för vår ekonomi, eller i alla fall för vår BNP. För tjänster är utvecklingen tvärtom. Mellan 1993 och 2008 ökade t.ex. bidraget till BNP (Sverige) av utbildnings-, hälso- och sjukvårdstjänster med 316 procent medan den verkliga ökningen av tjänsterna var bara 116. Detta förhållande förklarar också varför de ofta hörda påståendena om att vi måste öka tillväxten för att kunna ”ha råd” med välfärden är falska.

Dessa sammanhang visar att kopplingen mellan ökad välfärd – teknisk utveckling – BNP ökning är svag. Jag tror tanken har sitt ursprung i den närmast religiösa övertygelsen att vårt samhälle går framåt, en övertygelse som är så stark att alla som ifrågasätter den avfärdas som domedagsprofeter.

Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt.

Publicerad i Dala-Demokraten 10 maj

Hur kan vi leva utan tillväxt?

Jag hör att vi har nått Peak Car (dvs bilanvändningen har slutat), Peak Oil är helt klart här, Peak Child har nåtts globalt, Peak Work är här, dvs antalet arbetade timmar vänder neråt (se diagrammet nedan) osv.

Från Mikael Malmeaus, Tillväxt till varje pris.

Det är möjligt att det fortfarande kommer finnas lite ekonomisk tillväxt ett tag till, men det verkar mycket mer sannolikt att tillväxten i princip upphör.

Frågan är om vi inte i stället för att säga att "tillväxt är inget bra" kanske i stället skall fråga politiker och medborgare "hur skall vi leva utan ekonomisk tillväxt"? Det förefaller att vårt samhälle i alla fall borde ha en beredskap för det. På så sätt skulle vi antagligen också tydligare få fram vilka processer och institutioner som faktiskt är helt byggda på tillväxt. Jag tänker tex på pensionssystemet och bolånebubblor.

Vi kanske rent utav kunde få igång en konstruktiv dialog?

Läs gärna Vi kan få det väldigt mycket bättre - utan ekonomisk tillväxt. Läs också: Growth is gone - welcome steady-state

Vilken typ är du?

Ja! rubriken är bara ett billigt sätt att dra läsare till min blogg. Sådana där självtester - på de mest udda områden - är ju populära. Så för att göra det lite roligare har jag en liten enkät i högerkanten. Svaren är anonyma, och du kan välja fler alternativ.

Man kan givetvis klassificera människors inställning till de stora utmaningar mänskligheten står inför på olika sätt, här är mitt försök. De kan i viss mån kombineras.

Det är inte så farligt
Förnekarna. Vadå problem? Läs t.ex. följande artikel av författarna till Hållbarhetsmyten
Hållbarhetsideologerna lever i en 1700-talsvärld

Okej, vi har lite problem, men vi klarar det bra utan klåfingrig politik
Lita till tekniska lösningar, forskning och utveckling.
Vi blir fler på jorden – men får det bättre (Johan Norberg)
Släpp marknadskrafterna lösa så ordnar det sig.
Till Världkapitalismens försvar (Johan Norberg)

Det är vi själva som är problemet
Förändra värderingar. Låt oss hitta ro och tillfredställelse i andlighet, oss själva och andra människor i stället för i konsumtion. Läs tex Köpstoppsbloggen
Förändra beteenden. Köp KRAV-märkt, miljömärkt, byt bilen mot cykel - eller i alla fall till en elbil eller biogasbil, köp andelar i vindkraftverk. Det finns hur många exempel som helst.

Det är våra verktyg som är problemet
Förändra mätverktygen. Inför andra mätverkyg än BNP för landet och inludera miljö och socialt ansvarstagande i företagens årsredovisingar och vinst. Läs t.ex.
Hållbar välfärd kan inte mätas med BNP
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)

Inför intelligenta styrmedel som miljöskatter, utsläppsrätter, riktade subventioner till bra ny teknik, minska ojämlikehet med skatter och bidrag. Läs t.ex
Jordens resurser nära att ta slut (Wijkman och Rockström)
Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande (Klas Eklund)

Radikala förändringar i det finansiella systemen
Förändra penning och finanssystemet t.ex.ändra hur pengar skapas, begränsingar i finansiella transaktioner. Statliga banker. Läs t.ex.
Den Blinda fläcken (Andreas Cervenka)
Förstatliga bankerna (Johan Ehrenberg)

Det är vårt politiska system som är problemet
Inför direkt demokrati av något slag.
Aktiv Demokrati

Det är grunderna för den kapitalistiska marknadsekonomin som är problemet. 
Förändra grundläggande smahällsstrukturer. På det ekonomiska området kan det betyda kraftiga begränsningar av rätten till privat ägande och företräde för gemensam förvaltning av resurser.
Du kan ju till exempel läsa vidare på den här bloggen och boken Trädgården Jorden eller den engelska versionen, Garden Earth, som är rätt kraftigt reviderad.  


Skapa en ny ordning parallelt med den existerande
Det går ut på att man bygger upp nya ekonomiska, sociala och politiska strukturer som direkta alternativ till det förhärskande systement. 

Vägen fram
Min åsikt är att vi behöver kombinera arbete på många områden:  
Jag har ägnat en stor del av mitt liv med att jobba inom ramen för systemet med grön konsumtion och produktion, både i Sverige och i mina uppdrag utomlands, framför allt genom utveckling av det ekologiska jordbruket. Det är viktigt att vi har konsumenter som köper och producenter som tar fram bättre produkter. Men det är också viktigt att inse de begränsningar som finns om vi vill förändra världen med vår konsumtion. Mängder av konsumtion väljer vi inte riktigt eftersom vi är så fast i systemet, och vilka val vi faktiskt kan göra bestäms av stora företag. Och även när vi väljer det bäst möjliga så hindrar det inte att det går omkull...

Det leder oss till att diskutera de ekonomiska villkor som styr företag och konsumenters agerande. Här kan vi argumentera för miljöskatter. Och om vi ser till jordbruket igen så kan vi argumentear för konstgödselskatt, för högre djurvälfärdskrav och bidrag för ekologiskt jordbruk. Men också här finns en rad begränsningar. För att stimulera en övergång från fossilbaserat jordbruk till ett uthålligt jordbruk så är det högst rimligt att svenska bönder får betala dieselskatt och koldioxidavgifter, men med en fri handel riskerar det ju samtidigt att bidra till ytterligare utslagning av svenska bönder. Riktigt svårt blir det när man börjar diskutera att prissätta alla typer av användning av naturresurser. Att sätta ett pris är ju första steget till att skapa en marknad. Och att skapa en marknad betyder att vissa kommer kunna ackumulera tillgångar.  Vad händer när några har köpt upp alla utsläppsrätter?

Jag tycker det är bra med alternativa mått, dvs att bryta fixeringen vid BNP. Men jag tror inte att vi skall tro att det leder särskilt långt. BNP har bara funnits sedan 1930-talet och att man började mäta det gjorde inte en särskilt stor skillnad. De ekonomiska agenterna, konsumenterna, företagen och finanshajarna bryr sig faktiskt inte ett dugg om BNP, när de gör sina dagliga val. Det samma gåller olika sätt att mäta hur uthålliga privata företag är. 

Att skapa en ny värld redan idag är ingen dum idé. Mina egna erfarenheter är att det är utomrdentligt svårt att skapa en parallel verklighet eftersom skattesystem, ekonomi och sociala konventioner ständigt piskar in dig i fållan. Att stå med ena foten i den vanliga ekonomin medan man samtidigt bygger upp en alternativ ekonomi är en möjlighet. Det bygger på att man kraftigt minskar sin konsumtion av saker som produceras av det dominerande systemet för att minska beroendet att delta i det.

Att delta i att förändra vardagspolitiken kan också vara viktigt - även om man söker mer grundläggande förändringar. En politik som motverkar privatisering - men också förstatligande - av mer verksamhet och naturresurser kan gynna en omställning. Däremot bör människors gemensamma förvaltning av natur och samhälle stödjas. Likaså stöd till mer miljövänlig teknik, reformer som söker minska arbetstiden, införa friår eller medborgarlön. Krav som leder till ytterligare storskaliga statliga inversteringar eller fortsatt mycket högt skattetryck är tveksamt i mitt tycke, hur lovvärda syftet än är, särskilt om de skapar komplexa strukturer som vi riskerar att fastna i. Dvs. även om det kanske kan locka över en eller annan bilåkare så är det tveksamt om satsningar på snabbtåg skall ha högre prioritet än att bygga upp ett robust järnvägsnät. Och det är inte säkert att mer pengar är det som utbildning, omsorg och sjukvård behöver i första hand. Självklart skall man stödja sådant som gör det lättare för individer och grupper att själva göra saker, t.ex. stadsodling, kooperativa sociala eller ekonomisk verksamhet. 

Både på politisk nivå och vad gäller livsstilssfrågor är det en delikat balans mellan det privata, det gemensamma, det statliga och det marknadsmässiga. I Trädgården Jorden skissar jag på hur jag tror att olika aktiviteter och funktioner behöver flyttas mellan dessa sfärer.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Frågan om typerna i inställning dök upp i mitt huvud inför förra fredagens möte för en lite grupp av människor inom nätverket Steg 3. Vi har givit oss det blygsamma uppdraget att utveckla ett "Nytt Samhällssystem". Gruppen innehåller ett antal personer som grunnat på frågorna länge (av gruppens medlemmar har tre en blogg eller hemsida, Bo Hagstedt, Jan Opöien och Bo Herlin).

Vem står i skuld?

Hästen Boxer i Orwell’s Djurfarmen mötte alla motgångar med ”Jag måste hugga i mer”. Med sådan moral har folk förtryckts under alla tider. Nu är det de skuldsatta som skall skämmas, när det borde vara tvärtom. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden.

Andreas Cervenka har skrivit ännu ett bra inlägg om vår ekonomi. Tillväxten – en jobbig tvångströja:

”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt. För att åstadkomma denna tillväxt krävs i sin tur en aldrig sinande flod av olja och andra naturresurser. Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot. Det enda som tycks finnas i obegränsad mängd på planeten är den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser.”

Märkvärdigt nog så skriver Cervenka lite senare i samma artikel: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Samma tankar går igen hos flera andra. Det förefaller som om man glömt bort att någon har fodringar som motsvarar skulderna. Att folk hamnar i hopplös skuld är inget argument för att vi skall öka tillväxten för att ta oss ur skulderna. Att det går snabbt och enkelt att lösa skuldproblem om den politiska viljan finns, visas ju inte minst av de olika bankkriserna. Då har det minsann funnits pengar. Den enda verkliga skuld vi har är gentemot naturen och kommande generationer och dessa skulder betalar vi inte med mer tillväxt, snarast tvärtom.

Låt oss titta lite på vem som äger vad här i världen och vem som är skyldig vem. Först ett globalt perspektiv: 

Tillgångar per person uppgår till bara 146 dollar i Burundi, medan medelsvensken har tillgångar på 183 000 dollar, dvs ungefär 1,3 miljoner kronor. Faktum är att om du har tillgångar på 25 000 kronor så tillhör du den mest välbärgade halvan av jordens befolkning. Om du har tillgångar på över en halv miljon, vilket genomsnittssvensken har, så tillhör du de rikaste 10%, men du behöver komma upp i fem miljoner för att tillhöra den rikaste procenten. 84 000 människor på planeten har mer än 350 miljoner kronor och 2 700 människor äger mer än 3,5 miljarder kronor. Den fattigaste halvan av världens befolkning äger bara 1% av tillgångarna medan de rikaste 10% äger 86%, och den rikaste procenten äger 46% av alla tillgångar. Jag hoppas inte att det finns någon som tycker att det är ”rätt” eller att den rikaste procenten har gjort sig förtjänt av att äga halva jorden. 

Om vi sedan tittar på utvecklingen av svenska hushålls skulder så ser de ut så här. På det stora hela inte så allvarligt, förvisso ökar skuldsättningen i förhållande till inkomsten, men inte i förhållande till tillgångarna.  

Men om vi tittar på skillnaderna mellan hushållen ser vi att den mest skuldsatta tiondelen av hushållen har nästan en halv miljon i skuld medan den rikaste tiondelen har en nettoförmögenhet på över sex miljoner.

 Och tittar vi på statsskulden och företagens nettoförmögenhet ser det inte särskilt oroande ut. Utslaget per hushåll motsvarar företagens nettotillgångar nästan en miljon kronor.  Det förefaller som ”Sverige” totalt har betydligt mer fordringar än skulder, dvs någon annan är skyldiga "oss" (vilket betyder ett litet fåtal som är snorrika).

 

Men visst har Cervenka en poäng när han säger: ”En krympande ekonomi är inte heller lösningen: det betyder social och politisk oro och en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet.” Den ständiga tillväxten är en av de saker som får oss att acceptera ett orättvist samhälle. Så länge som vi får det lite bättre, så länge som vi kan köpa mer så accepterar vi att några tar lejonparten av bytet. Men en kollaps för det skuldbaserade pengasystemet kanske är ett steg mot frihet snarare än mot kaos?

Trots min lättsamma inställning till skuldsättning så är det sannolikt att vi står vid randen av en ny bostadsbubbla, och det kan självklart bli väldigt jobbigt för de individer som sitter med Svarte Petter på slutet.

Några av Cervenkas läsvärda inlägg:

·  sö 11 nov Kapitalet behöver inte flaskmatning

·  sö 4 nov Vi lever i historiens största bluff

·  sö 7 okt De har lämnat hela världen i pant

·  sö 9 sep Världsekonomins stora dilemma

Och några andra bloggar om hans senaste krönika.

Andreas Cervenka svär i kyrkan,  Ekoteologi,  DHE, Tillväxt-reflektera, Trulpens lilla gröna

Rysaren: Klimatet, oljan eller något annat?

Det verkar bli en rysare. Många har ”hoppats på” att brist på fossila bränslen i sig skulle kunna leda till en global korrigeringen av utsläppen av växthusgaserna. Men ny teknik som fracking verkar komma dessa förhoppningar på skam, enligt IEA:s senaste Global Energy Outlook. Vi kan bara använda en tredjedel av de uppskattade tillgångarna av fossila bränslen om vi skall klara klimatmålen. Är det först när klimatet har ändrats radikalt som vi kommer vidta, eller tvingas vidta åtgärder?  

Oljepump i Illinois

Rapporten från IEA har mest uppmärksammats för att den spår att USA kommer förvandlas från importör av olja till stor exportör av både gas och olja, mest pga av exploatering av så kallade okonventionella källor. Det finns dock många som tvivlar på det, t.ex. Kjell Aleklett (se också på slutet om energibubblor).

Det är annat i rapporten som förtjänar större uppmärksamhet. Tillväxten i förnyelsebar energi är mycket kraftig men samtidigt har det smutsiga kolet stått för nästan hälften av tillväxten på energimarknaden, dvs även med en kraftig utbyggnad av förnyelsebar energi så ökar energikonsumtionen ännu snabbare, och det är fortfarande fossil energi som styr.

Naturgasanvändningen kommer att öka i alla scenario som IEA målar upp för framtiden och efterfrågan på olja kommer att fortsätta öka, fast blygsamt. Transportsektorn använder hälften av all olja i världen och den fortsätter att öka för att antalet bilar ökar i betydligt snabbare takt än effektiviseringen av dem. Och framför allt så ökar användningen av diesel för alla lastbilar som används för den ständigt ökande handeln.

Samtidigt som rapporten slår fast att tillgången på fossil energi ökar kraftigt så säger man att för att klara klimatets 2-gradersmålet får bara en tredjedel av de kända reserverna faktiskt utvinnas. Rapporten bäddar också för att överge 2-gradersmålet som orealistiskt genom att säga att om inte utsläppen kan minskas innan 2017, så kommer alla tillåtna utsläpp redan vara inlåsta i existerande energiinfrastruktur.

Detta visar faran av att så mycket av målen för klimatet har formulerats långsiktigt i stället för omedelbart. Som Kevin Anderson, professor i energi och klimatförändringar, skriver i rapporten Klimatförändringar bortom farlighetens gräns:

“Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är be­kvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv.”

Det påminner väldigt starkt om det svenska beslutet att avveckla kärnkraften. Genom att skjuta upp anpassningen långt i framtiden så slapp man ta nödvändiga beslut. Jag tror ingen idag kan tveka om att vi lätt skulle ha kunnat avveckla kärnkraften om vi hade satsat tillräckliga resurser för trettio år sedan.

I praktiken finns det inget ”utsläppsutrymme” alls kvar för de rika länderna om vi skall tillåta den fattigare delen av världens befolkning att ha ökad material välfärd – vilket faktiskt så gott som alltid kräver resurser som leder till utsläpp. Långsiktigt spelar det enorm stor roll hur länder som Kina och Indien utvecklar sig, men kortsiktigt är det faktiskt de rika länderna, och de rika människorna i de rika länderna som både orsakat växthusgasutsläppen och har ansvaret för att ta omedelbara åtgärder.

Men det saknas helt både politiskt mod och insikt om det. Åsa Romson och Helena Leander skriver i Svd: 

“Om utsläppen fortsätter att minska i denna takt kommer vi att nå EU:s klimatmål 150 år för sent... De svenska utsläppen styrs i första hand inte av politik, eftersom de politiska styrmedlen är så svaga. Utsläppsnivån styrs istället av vädret och av konjukturen. Har vi haft en kall vinter och högkonjunktur så ökar utsläppen, har vi haft en varm vinter och lågkonjunktur så sjunker utsläppen. “

Supermiljöbloggen rapporerar:

Sverige skrev under Kyotoprotokollet och åtog sig att minska sina klimatutsläpp. I år släppte Naturvårdsverket ut en rapport som visar att vi 2011 minskade våra klimatutsläpp, 2010 ökade Sveriges klimatutsläpp med med nästan 11 procent. Vad de inte valde att visa för 2011 års beräkning var att Sveriges totala utsläpp faktiskt ökat även under 2011, om man räknar med de utsläpp som vår livsstil och konsumenter leder till. Räknar man med dessa utsläpp så är Sveriges totala utsläpp mer än dubbelt så stora. Allt detta går det att läsa om i en nyligen publicerad rapport som Naturvårdsverket givit ut, en rapport regeringen valt att inte prata like mycket om.

Tron på marknadsstyrmedel är fortfarande stor. Visst kan marknadsmekanismer bidra till att hantera begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte alls väl ägnade för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Det blir nog en rysare att se vilken faktor som kommer knäcka tillväxtekonomin. Eftersom klimateffekterna är långsiktiga så får de inte alls samma omedelbara effekter som t.ex. energibrist, brist på mat, eller vattenbrist. IAE rapporten pekar till exempel på ökat vattenbehov i energisektorn. Exempel på det är den ”fracking” som används vid utvinning av skiffergas (SvD), vatten som behövs för uranbrytning (Namibia använder tex saltvatten som avsaltats med kolkraft för sin uranbrytning) och vatten som används för koncentrerad solenergi (se tex denna rapport om problemen med kylvatten för CSP i USA).

Jag lutar nog åt att en kombination av flera olika faktorer både ”externa” och ”interna” är det som kommer leda till en förändring. De externa faktorerna, främst ökade kostnader för energi och andra resurser, kommer i sin tur skapa interna kriser. På samma sätt som tillgången på billig energi har varit en viktig drivkraft för hela ekonomin så kommer ökade energipriser leda till negativa loopar.

När det går åt mycket hjälpenergi för att få fram nya energikällor, vilka i sin tur har dålig energieffektivitet (EROEI) misstänker jag (men är för lat för att räkna på det) att det uppstår kumulativa energikostnader som snabbt kan göra produktionen helt olönsam, både ekonomiskt och energimässigt. Det skulle samtidigt orsaka massiva ekonomiska kriser, eftersom en global recession skulle orsaka att en rad finansiella bubblor spricker. Mycket talar för att den nuvarande expansionen av olje- och gasproduktion i USA är en bubbla som drivs av subventioner och spekulation (se t.ex. Post Carbon Institute och Gail Tverberg).

Slutligen så kan det ju tänkas att vi får en massiv våg av ”frivillig enkelhet”. Jag tror att sådant är nödvändigt – men knappast tillräckligt för att styra oss mot ett hållbart samhälle. Men vi skall heller inte underskatta hur snabb effekt det kan ha om människor tappar tron på de ledande föreställningarna. Huslånebubblor, eurokris, arbetslöshet och utbildningsbubblor (ökade låneskulder med minskad nytta) bidrar alla till att underminera människors förtroende för det rådande systemet.  

Läs också: Varför minskad tillgång till energi innebär kapitalismens död
och 
Det är okej att känna uppgivenhet

Se ett föredrag av Kevin Andersson
 

uppdaterat 27 November