Friday, 5 December 2014

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning


På bymarknaden, kvinnor säljer sorghumöl i Karamoja

Nyligen besökte jag Karamajongfolket i nordöstra Uganda. Detta nomadiserande folk på en halv miljon människor är beryktat för att vara våldsamt och underutvecklat. Staten och biståndsorganisationer försöker få dem fast bosatta och deras barn att gå i skolan. De flesta biståndsprojekt såg ut att misslyckas, ett barn av hundra gick verkligen i mellanstadiet och ekonomin verkade mest drivas av ölbryggning samt miljö- och hälsofarlig guldbrytning. En insats verkade lyckas, den med vedsparande spisar. Sådana har varit biståndsälsklingar i årtionden eftersom de både sparar skog och minskar mödan för kvinnor och barn att samla ved. När jag frågade en kvinna om hur hon använde tiden som hon sparade på att inte behöva samla in så mycket ved, svarade hon ”jag samlar in lika mycket ved som tidigare, men jag säljer veden jag inte behöver”. Utan tvekan var den vedsparande spisen en lyckad insats då den ökade inkomsterna, men den sparade inte vare sig skog eller arbete.

Detta är en av många varianter på det som kallas Jevons paradox (ibland kallas det också rekyleffekten). I boken The Coal Question (1865) beskrev den engelske ekonomen Jevons hur användningen av stenkol ökade starkt efter James Watt’s förbättringar av ångmaskinen. Från början användes ångmaskiner främst för att driva pumpar i kolgruvor där koltillgången var i det närmaste oändligt och priset mycket lågt. När effektiviteten ökade kunde de användas som kraftkälla till sågverk, smedjor, kvarnar och industrier. I stället för att spara kol resulterade Watt’s förbättringar i den industriella revolutionen och kolbrytningen i England gick från 5 miljoner ton 1750 till 250 miljoner ton hundrafemtio år senare.

Och så har det fortsatt. Trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. Många diskuterar det som att den ekonomiska tillväxten driver konsumtionen snabbare än vad effektiviseringarna hinner med att minska förbrukningen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, så nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den.

Många hävdar att övergången till ett så kallat tjänstesamhälle skulle minska resursförbrukningen. I tjänstesamhället kommer vi klippa varandras hår och servera mat istället för att bygga bilar och avverka skog. Men det resonemanget bortser ofta från att vi konsumerar prylar tillverkade i andra länder. Sveriges utsläpp av koldioxid har till exempel minskat med 20 procent sedan 1990, men de totala utsläppen som orsakas av svenskars konsumtion har i själva verket ökat 15 procent under samma tid, därför att vi shoppar mängder av prylar som tillverkas i Kina, vi importerar mängder av sojabönor från Brasilien och flyger utomlands mer än någonsin förr.

Vår oförmåga att se saker i ett större perspektiv förvirrar oss. Bara för att en bilarbetare förbrukar mer resurser på sin arbetsplats än vad en frisör gör är det inte sagt att hen förbrukar mer resurser totalt. Bilarbetaren och frisören kommer att köpa samma saker, åka på utlandssemester, få håret klippt och köra lika mycket bil. I den mån bilarbetare förbrukar mer än frisörer är det för att de är mer välavlönade än frisörer. Och en svensk börsmäklare kommer använda mycket mer resurser än den svenske bilarbetaren – helt enkelt för att hen tjänar mer. Den tiondelen av befolkningen som tjänar mest orsakar nästan fyra gånger mer utsläpp av växthusgaser än den tiondel som tjänar minst.

Stora jordbruk använder både mindre arbete och mindre maskinkraft per kg spannmål än mindre gårdar. Det är denna effektivitet som gör att de konkurrerar ut små gårdar, inte att de får högre skörd. På samma sätt förbrukar bonden som kör sina gårdsystade ostar till bondens marknad långt mycket mer energi och arbete per kg transporterad vara än världens största fartyg, Mærsk Mc-Kinney Møller, där 20 besättningsmän transporterar ofattbara 18000 containers (det motsvarar 1 miljard coca-cola burkar) över oceanerna.

Trots denna effektivitet så ökar resursförbrukningen. Det räcker inte med att bara förklara det med konsumtionen. En annan del av förklaringen ligger i själva produktionen, i det faktum att de flesta jobbar. Om en av två anställda ersätts med en ny maskin, så kommer hälften av allt arbete sparas, och om maskinen gör ett bra jobb kommer man samtidigt spara material, energi mm – per producerad enhet, men inte per arbetstimme. Även om arbetslöshet varit ett återkommande resultat av rationaliseringar, så har den arbetskraft som frigjorts i stort sysselsatts i nya näringar. Och den personen kommer att arbeta enligt samma logik i sitt nya jobb, dvs öka insatsen av resurser per arbetstimme för att öka produktionen per arbetstimme. Samtidigt som produktiviteten per anställd i tex jordbruk ökat upp till femtio gånger är nu är långt mycket fler människor sysselsatta med att sälja mat, laga mat eller servera mat än att odla den, och jordbruket står nu för en liten del av energiförbrukningen i livsmedelskedjan. På det sättet ökar den totala resursförbrukningen trots att vi använder resurserna effektivare per enhet.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga mervärden skapas.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av kombinationen av ökad konsumtion, marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den knappast leda till mindre tryck på naturens resurser, snarare mer.

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt 4/2014

Läs också:
Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?
Tillväxt, symptom eller PROBLEMET

PS: jag ser att Kajsa Borgnäs skrev ett inlägg på DN Debatt för ett år sedan vilket innehåller en liknande diskussion som mitt.

 

 

Monday, 24 November 2014

Varför blandar ni ihop välstånd och tillväxt?


"I stället för tillväxtkritik bör framtidens ­diskussion handla mer om resurser, konsumtion och cirkulära affärsmodeller", skriver Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt i en artikel på DN Debatt. Jag har själv många gånger hävdat att kritik av tillväxt i sig kanske inte är det mest väsentliga (läs tex
tillväxt, symptom eller PROBLEMET), så i det avseendet har Tovatt en poäng.

Artikeln innehåller dock några allvarligare misstag som att påståendet att Sverige är ett exempel på att det går bra att bryta kopplingen mellan tillväxt och utsläpp. Eftersom vi har utlokaliserat stora delar av vår industri och jordbruk till andra länder så kan man inte dra några omfattande slutsatser för utsläppen inom vårt lands gränser - Sveriges ekologiska fotavtryck är mycket större.

Mindre uppenbart fel, men likväl precis lika fel, är tanken att en cirkulär ekonomi skulle kunna medge en fortsatt konsumtion och ekonomisk tillväxt, utan att fresta på naturens gränser. Lovatt skriver:" Med en cirkulär ekonomi kan tillväxten fortsätta, trots att de resurser vi har är ändliga". En cirkulär ekonomi (vilken ännu är rätt vagt definierad) är sannerligen en god idé, och kan minska vår belastning på resurser. Men den kan inte samtidigt göra det och leda till ekonomisk tillväxt. Låt mig förklara.

Jag skriver böcker. Dessa böcker kan tryckas och säljas till läsare. De orsakar då en massa ekonomiska aktiviteter och förbrukning av resurser. Dels i själva bokproduktionen och distributionen, men också genom att den som köper boken måste tjäna minst det dubbla beloppet (boken köps av skattade pengar). Dvs den personen måste arbeta för att kunna konsumera. På samma sätt så kommer jag kunna konsumera de pengar jag tjänar (det är nu inte särskilt mycket jag tjänar på böckerna utan bara ett exempel!). På så sätt driver mina böcker den ekonomiska tillväxten. Om nu tusen personer lånar mina böcker på bibioteket, så har de - nästan - lika stor nytta av dem som de som har köpt dem, och det behöver bara produceras kanske hundra böcker i stället för tusen. Så vi har ett utmärkt exempel på "cirkulär ekonomi" och grön ekonomi. Men, och det är ett viktigt men, den skapar inte alls samma ekonomiska tillväxt, tvärtom. Jag tjänar mindre pengar, läsarna behöver inte arbeta mer och själva produktionen behöver mindre resurser. På samma sätt förhåller det sig med de flesta andra exemplen på "cirkulär ekonomi". De är mycket bra och skall uppmuntras, de skapar välstånd - men inte ekonomisk tillväxt.

Trots allt prat om cirkulär ekonomi och delande ekonomi har den allmänna trenden varit den motsatta. Fler och fler aktiviteter har förts in i den monetära ekonomin och på så sätt skapat tillväxt. Som bekant leder det inte till någon som helst tillväxt när vi passar varandras barn, eller sköter en sjuk anhörig. Men när det sköts av privata företag är det tillväxt.

Tovatt är sannerligen inte ensam i hopblandingen av utveckling och ekonomisk tillväxt. Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet ondgör sig över tillväxtmotståndet och kallar det för människofientligt. Han lyckas på något sätt få det till att den ekonomiska tillväxten sedan 1980 talet har varit huvudorsaken till att barnadödligheten har minskat. Det finns inte tillstymmelse till bevis för det. Men Gudmundson har, som så många andra, blandat ihop ekonomisk tillväxt och utveckling.

Det samma gäller de som hävdar att vi kan ha fortsatt ekonomisk tillväxt utan att tära på resurserna genom en effektivare produktion. De har inte förstått att ekonomisk tillväxt är ett mått på förbrukningen av resurser, och minskar vi insatserna av arbete eller råvaror i en produktion så skapar vi ingen tillväxt i den produktionen, utan tvärtom. Jordbruket har tex rationaliserats enormt under de senaste femtio åren, men det har inte betytt att jordbrukets bidrag till BNP har ökat utan tvärtom (det är en annan diskussion att de personer och resurser som frigjorts i sådana branscher ofta skapar ekonomisk tillväxt någon annanstans - men de förbrukar också resurser i de nya sysselsättningarna). 

Nätverket Steg 3 (där jag är med) försöker styra debatten mot att vi skall diskutera en tillväxtoberoende utveckling. Det svarar också Tovatt i dagens DN.
Jag skrev lite mer på det temat  häromdagen, Hur bryta tillväxtberoendet?
Miljöpartiets tankesmedja Cogito delar inte Tovatts syn. "Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser." skriver Mikael Malmaeus häromdagen.

Ser för övrigt att bloggrannen Osunt skrivit ett inlägg med snarlik titel:

När blev tillväxt detsamma som utveckling?

Läs också;

Hur ökad effektivitet leder till ökad förbrukning

PS: Christer Sanne skriver i en epost till mig att jag kanske skulle använt "välfärd" istället för västånd i rubriken. Att välstånd är att likställa med BNP medan välfärd är det som vi söker uppnå. Så kan man givetvis se det. Jag passar på frågan.
 

Wednesday, 12 November 2014

Hur bryta tillväxtberoendet?


Under sjuttiotalet fanns det relativt starka röster som kopplade ihop miljöförstöring och den ekonomiska tillväxten. Känd är till exempel Romklubbens rapport TillväxtensGränser från 1972 (precis som Malthus bok om befolkningsfrågan antagligen en bok som få faktiskt har läst). Kopplingen mellan industrier och bilar-symboler för ekonomisk tillväxt-och utsläpp verkade tydlig. I början var industri och politiskt etablissemang okänsliga för denna kritik. Men kostnaderna för miljöförstöringen blev tydlig och folk ville kunna bada i sjön och andas luften utan rädsla. Detta ledde till att man sökte tekniska lösningar på föroreningar och genom förbättrad effektivitet eller genom införande av helt ny teknik minska användning av resurser. Delvis fungerade det; sjöar blev klarare och även om stadsluften lämnar en hel del att önska så har den inte försämrats i samma takt som bilarna ökat till antal. Och bilen drar mycket mindre bränsle än tidigare.

Men nu står vi där igen. Den biologiska mångfalden i världen är hotad eftersom vi tar mer och mer resurser i anspråk. Giftiga luftföroreningar har tagits bort med partikelfilter och katalysatorer men den ogiftiga koldioxiden seglar upp som det största hotet mot vår civilisation. Användningen av det likaledes harmlösa kvävet i konstgödsel riskerar att kväva skogar och hav. Oljan har inte tagit slut, men den har blivit dyr, och kraftigt ökade resurser får användas för att utvinna den, resurser som tas från annan ekonomisk aktivitet.

Den effektivisering som har genomförts har oftast inte lett till absolut minskning av utsläpp eller resursanvändning, för i och med effektivisering har också kostnader minskat, och konsumtionen ökat igen – det kallas ofta rekyleffekten. När bensinen räcker längre kör vi längre enkelt uttryckt.

Utöver det så har vi utlokaliserat stora delar av vår miljöpåverkan till andra länder. Att vår gris- och kycklingproduktion är byggd på soja från Brasilien, att större delen av våra konsumentprodukter kommer från rykande industrier i Kina syns inte i våra miljöräkenskaper. Om vi flyttar utsläpp till andra länder bokförs det som framsteg, istället för kolonisering av andras livsmiljö.

I den mycket läsvärda rapporten Grön ekonomi från Naturskyddsföreningen diskuterar Anton och Simon Grenholm frågan om vi kan nå en uthållig ekonomi genom det som kallas ”grön tillväxt”. De konstaterar att den gröna tillväxten ”är en orimlig tanke”, beroende på denämnda rekyleffekterna och de andra krafterna som driver ekonomisk tillväxt. Effektiviseringar är självfallet bättre än inga effektiviseringar, och grön konsumtion är bättre än smutsig konsumtion. Men utan att vi förändrar det system de sker i kommer de inte leda till generella miljöförbättringar eller minskat resursuttag.

Utöver effektivisering så behöver vi aktivt skydda naturen men också minska samhällets tillväxtberoende enligt Grenholms. Det är resonemangen om det sista som är rapportens stora förtjänst. Bland åtgärder som nämns finns cirkulär ekonomi, nya företagsmodeller där samhällsnytta är drivkraft och inte vinst, att vi skall växla in ökad produktivitet i minskad arbetstid (mer fritid) reglerad kreditgivning och lokal ekonomi. Samtidigt väjer de inte för svagheter i de föreslagna åtgärderna: cirkulär ekonomi är bra men har den inte samma rekyleffekter som effektivisering? Kommer folk vara motiverade att driva företag utan vinst och hur kommer vi kunna upprätthålla och finansiera välfärden om folk skall jobba mindre, då behöver ju ännu fler jobba i välfärdssektorerna? De efterlyser också systemförändring av större mått, men de hoppas inte på något plötsligt paradigmskifte, utan förordar åtgärder där det ”redan idag är möjligt att få till stånd diskussioner med de politiska partierna”.

Rapporten kunde ha vunnit på att ännu bättre förklara mekanismerna för hur den ökade produktiviteten och konkurrens driver tillväxten. I debatten förklaras oftast tillväxten med att det är konsumtionen som driver den ökade produktionen. Men det är snarast tvärtom, att den ökade produktiviteten driver konsumtionen. Och den ökande produktiviteten drivs av konkurrens och globala marknader.

Läs gärna inlägget: Profit, konkurrensen och maskinen driver tillväxten

Saturday, 25 October 2014

Sluta rationalisera!

I förrgår träffade jag en mjölkbonde som sade att han skulle försöka investera sig ur mjölkkrisen genom att minska kostnaderna. Vad som händer när EUs mjölkkvoter avskaffas vet ingen. EU Kommissionen låtsas som att goda tider väntar bönderna och säger att att den europeiska produktionen kan utöka och ta nya marknadsandelar. Men det finns inte mycket som tyder på att det kommer bli så.

"Sluta rationalisera" är kanske en förvånande uppmaning till landets bönder. Det som just nu orsakar detta utrop är att LRFs konsults lantbruksbarometer rapporterar ett riktigt lågtryck i lantbruket. Lönsamheten har nått historisk botten: "8 procent av de tillfrågade upplever att lönsamheten är ganska eller mycket dålig. Endast 18 procent av lantbrukarna upplever lönsamheten som ganska god och blott en procent av de tillfrågade lantbrukarna upplever sig ha mycket god lönsamhet."


Snart skall den statliga konkurrenskraftsutredningen presentera sina resultat.Men vi kan inte räkna med någon direkt hjälp från det hållet. I direktivet till utredningen står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Jordbrukets roll för produktion av miljötjänster, dess roll för landskapet och landsbygdsutveckling, nämns bara flyktigt i det nio-sidiga uppdraget, och är restposter i balansräkningen – målsättningar för dessa saknas. Det begärs ingen analys av hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Och inte ens på utrdeningens kärnområde konkurrenskraften kan vi vänta oss mycket eftersom utredaren knappt får föreslå några åtgärder. Fokuseringen på "konkurrenskraft" är i vilket fall som helst missriktad. Jordbruket har inte gjort annat än att förbättra sin effektivitet och produktivitet de senaste sextio åren, produktivitetsutvecklingen i jordbruket har varit mycket snabbare än i de flesta industrier. Men vad hjälper det? Det enda som händer är att jordbrukarna slår ut varandra och att jordbrukets roll för vår ekonomi blir mindre och mindre, samtidigt som jordbrukets externa kostnader i form av miljöförstöring ökar och det bidrar mindre och mindre till så kallade kollektiva nyttigheter som samhället vill ha, skötsel av landskap, vattenavrinningsområden och natur.

Det är också - lite paradoxalt - så att de mest konkurrenskraftiga jordbruken skapar inte bara ekologiskt döda landskap utan också sociala öknar eftersom det behövs så få människor i produktionen. Ja i USA talar man till och med om att de är "food deserts" (matöknar). Det är svårt för människor att få tillgång på mat i dessa högproducerande områden, befolkningsunderlaget är för litet för affärer och på gårdarna produceras inte längre mat utan handelsråvaror.

Det finns bred politisk enighet om att Sverige behöver en livsmedelsstrategi, och vi kan förvänta oss initiativ i den frågan snart. Men det är svårt att se att det politiska etablissemanget vågar lämna jakten på internationell konkurrenskraft bakom sig, och se vår matproduktion som den livsviktiga sak den är samt inse att skötseln av vår planet kräver andra styrsystem än en ständigt fluktuerande världsmarknad. 

Friday, 5 September 2014

Gapet mellan Borgs och Kenyattas barnbarn ökar.

Det finns bara plats för en Afrikabild åt gången verkar det som. Antingen är det krig, eller svält, eller korrupta ledare - eller fantastiska affärsmöjligheter.

Just nu är det det senare som dominerat. Vi hör om länder med fantastisk tillväxt. Anders Borg säger till Kenyas president Kenyatta: Uppvuxen i en tid av afrikanskt välstånd, skulle Borgs barnbarnsbarn ställa frågan: ”farfarsfar, är det sant att Afrika en gång var fattigt?”

Svenska Dagbladet skriver: "Det bästa beviset på Afrikas förvandling är nog finanskrisen, när Afrika söder om Sahara var extremt motståndskraftigt. Tillväxten i många länder i regionen gick ner från runt 6-7 procent till 5 procent – siffror som gjorde världens utvecklade ekonomier blå av avund." Anledningen till att Afrika inte drabbades av finanskrisen är att man är mindre integrerad i den globala ekonomin och att finanssektorn är mycket liten. Att amerikanska banker eller huspriserna i London kraschar har helt enkelt inte så stor betydelse i stora delar av Afrika.

Granskar man BNP-siffrorna närmare så är det väldigt mycket luft.

-Sällan pratas det om att de flesta länder som har fantastisk tillväxt är länder som har haft långvariga inbördeskrig (Sierra Leone, Angola, Mocambique), att man bara tar igen vad man förlorat av decennier av inre krig.

-Mycket av tillväxten drivs av råvaror vilkas priser sätts av internationella marknader och vad landet gör eller inte gör har minimal påverkan på dessa priser. 10 procent av Zambias BNP är gruvor och 14 % av Nigerias BNP är olja och gas. I Zambia beräknas intäkterna av gruvexporten växa med 211 % på fem år. 

Så här säger IFADs President, Kanayo F. Nwanze, från Nigeria:
Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf
Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of. Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty. GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped. You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either. You cannot eat gold.
Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf
Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf
Indeed, sub Saharan Africa is the only region where the absolute number of people living in poverty has risen steadily between 1981 and 2010. This is not a distinction we can be proud of.
Yes, many African economies are growing strongly, but too often this is on the back of extractive industries that do not yield jobs and income for Africa’s poor and hungry. GDP doesn’t mean much when you are talking about indicators of personal poverty.
GDP may have risen in the double-digits for many oil-exporting countries, but paradoxically in the rural areas of the same countries people are as poor today as they were when the first barrel of oil was pumped.
You cannot eat oil – at least not crude oil. You cannot eat diamonds either.  You cannot eat gold.  Money from extractive industries has not transformed African agriculture over the last 30 years. It has not fed hungry people or developed rural areas.
- See more at: http://www.ifad.org/events/op/2014/agrf.htm#sthash.x3n5PF9K.dpuf

-Beräkningsmetoderna ändras och kan leda till stora förändringar. Nigerias BNP beräkning  reviderades under 2013 och ledde till att BNP skrevs upp 83%.

-Sist men inte minst så blandar man ihop BNP tillväxt och BNP per capita. Om vi pratar fattigdom så är det ju det ekonomiska värdena per person som är intressant. Om befolkningen växer med 2-3 procent per år så kommer tillväxten nästan automatiskt vara minst 2-3 procent, eftersom alla dessa nya människor kommer konsumera och producera varor och tjänster. Men de kommer förbli lika fattiga.  Därför är det mer intressant att titta på BNP per person. Och då ser inte bilden av Afrika särskilt bra ut.  Tillväxten de senast 20 åren är betydligt svagare än världsgenomsnittet och svagare än Sveriges.  


Tillväxt per capita 1990-2011  %
Japan 0,7
Germany 1,3
United States 1,7
Spain 1,9
Sub-Saharan Africa 2
Sweden 2,2
Argentina 2,3
United Republic of Tanzania 2,5
World 2,6
India 4,9
China 9,3
Källa: Världsbanken


Det är möjligt att Afrika kommer få sin period av stark ekonomisk tillväxt när befolkningsökningen mattas av, eftersom man då kan få nytta av den demografiska övergången, dvs fler människor i produktiv ålder har färre att ta hand om. Men fram tills dess är det nog bäst att ta de afrikanska framgångshistorierna med en stor nypa salt.

Gapet mellan Anders Borgs och Ehuru Kenyattas barnbarn ökar snarare än minskar. 
(ursprungligen publicerat 11 augusti 2014, uppdaterat 5 september 2014)

Wednesday, 27 August 2014

Friday, 18 July 2014

Det är rationellt att vara klimatförnekare

Jag hör just att Australien har beslutat att avskaffa sin relativt skarpa koldioxibeskattning. Som i de flesta fall så handlar det om att man inte tycker att man "har råd" med miljöskatter. Att minska utsläppen blir i det resonemanget en kostnad. Vad man egentligen menar är att konkurrenskraften hos företagen minskar då de får betala en avgift som andra slipper. Så på ett perverst sätt lyckas att spara (dvs lämna mer olja och kol i marken) bli en kostnad.

Faktum är att de som förnekar att växthuseffekten existerar ofta har en mer logisk hållning än de som ser att den finns men vägrar att acceptera de åtgärder som behövs för att åtgärda den. Om sanningen blir för jobbig är det bekvämare, mer rationellt, att förneka den.

Tuesday, 10 June 2014

Lokalt och ekologiskt, ja tack




Det är oftast samma saker som folk vill uppnå med att stödja ekologisk och lokal produktion. Att ställa dem mot varandra gynnar bara det som båda vänder sig emot: internationell handel av identitetslösa handelsvaror.

- Är det bättre med lokalt än ekologiskt?
Det är en av de vanligaste frågorna när jag håller föredrag om mat och miljö. Vissa debattörer har gjort det till en paradgren att få det att framstå att om man väljer ekologiskt så väljer man bort svensk eller närproducerat. Just i dagarna planeras för import av ekologisk kyckling och det leder till anklagelser om att den ekologiska importen hotar svensk produktion. Men det är en konstlad motsättning, den som köper ekologiskt eller lokalt önskar oftast samma sak, bättre miljö, en levande landsbygd, bra och hälsosamma produkter med gott djurskydd. Val är inte alltid svart-vita. Import av ekologiska produkter har varit en viktig signal för svenska bönder om att det finns en efterfrågan, som i fallet med kycklingen. Och när vi köper ekologiska bananer i stället för icke-ekologiska bananer bidrar vi till att fler lantarbetare kan leva ett liv fritt från bekämpningsmedel. Men det är klart att vi kunde ha köpt ett svenskt äpple istället. Att avgöra vad som är bäst är inte alltid så lätt. 

De produkter som säljs som ekologiska följer detaljerade regler som begränsar vad producenten får göra och föreskriver saker den måste göra. Reglerna innefattar allt från hur utsäden har odlats till användning av grön el, och den som skall bli godkänd måste uppfylla alla dessa krav. Konsumenter som sätter sig in i de 200-sidiga regelverken får en tydlig beskrivning av hur den ekologiska maten är producerad. En svaghet är att det finns små möjligheter till lokal anpassning. I olika jämförelser med icke ekologisk produktion är också de detaljerade reglerna en blandad välsignelse. Det säger sig själv att det går att hitta enskilda gårdar eller företag som är lite bättre på ett eller ett par av dessa regelområden.

Det är lätt att säga svepande saker om lokal produktion eftersom det inte finns några regler vare sig hur det producerats eller var det producerats. I själva verket kan lokal produktion vara gräslig. All produktion är ju lokal där den finns. Om man bor granne med ett hönseri kanske det lokala inte alltid framstår som så eftersträvansvärt. Och om jag bor granne med en korvfabrik är deras produktion mer lokal än en mathantverkare som bor några mil bort. Men är då korvfabriken ett bättre val?

En viktig fråga är vad är egentligen lokalt i lokal produktion. I de mer extrema fallen, som intensiva växthusodlingar och värphöns eller kycklinguppfödning kommer nästan alla insatsmedel och andra resurser som behövs från andra länder. I moderna växthus är byggnaden, inredningen, dataprogrammen, rådgivningen, vattenutrustningen, pesticiderna, substratet (stenull), konstgödseln, fröerna och mycket mer importerade. Moderna växthusodlingar och djurfabriker betraktar också den natur de råkar ligga i som en potentiell smitthärd och inte en resurs. Mycket jordbruksproduktion har inte någon direkt relation till det jordbrukslandskap som de flesta vill bevara och arbetsinnehållet är en mycket liten del av priset. Den svenska fläsk- och kycklingproduktionen är till exempel uppbyggd på import av proteinfoder från andra sidan jordklotet. En sådan produktion bidrar mycket litet till den lokala ekonomin. 

I stället för att betona skillnaderna borde vi förstå vad det är i lokalt och ekologiskt som attraherar folk. I stort strävar man efter samma sak med lite olika tyngdpunkt. En av grundbultarna i ekologisk produktion är att den är baserad lokala resurser. I stället för att köpa in konstgödsel använder man lokal biologisk kvävefixering. I stället för att köpa in insekticider använder den ekologiske bonden den biologiska mångfaldens naturliga fiender. I stället för att spruta mot ogräs används mänskligt arbete och växtföljd som ger ett omväxlande landskap. I ekologisk djurhållning köper man in mindre importerat foder och mediciner. På så sätt bidrar ekologisk produktion mycket till den lokala ekonomin där det drivs.

Egentligen borde ekologiskt också konsumeras i närheten av där det produceras, för det är en förutsättning för att kunna knyta ihop kretsloppet mellan stad och land. Storskalig transport av näringsämnen över jordklotet är inte önskvärt, eftersom det utarmar jordarna i exportländerna och övergöder naturen i importländerna. Men som sagt, ekologiskt kan inte vara bäst på allt.

För att lokal produktion skall vara meningsfull bör den också vara baserad på att utnyttja lokala resurser, t.ex, mark, vatten och ekosystem och ingå i ett lokalt ekologiskt sammanhang. I sådana fall så kommer den inte heller använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och den kommer ha en blandad produktion precis som den ekologiska. Om den utnyttjar lokala resurser kommer den också, precis som ekologisk produktion skapa mer sysselsättning.

Från både den lokala och ekologiska produktionen önskar vi identitet, redlighet, ansvar för produkt, djurskydd, miljö och socialt samt bidrag till lokal sysselsättning. Därför skall vi inte ställa dem mot varandra. Den gemensamma fienden för ekologiskt och lokalt är internationell handel av identitetslösa handelsvaror. 

Publicerat på Svenska Dagbladet Opinion 9 juni 2014

Monday, 26 May 2014

Trädgården jorden på thailändska



Den 4 juni lanseras den thailändska översättningen av Gunnar Rundgrens bok Trädgården jorden på världsmiljödagen i Bangkok. Lanseringen sponsras av Thailands miljödepartement som också köpt in 2000 exemplar av boken för att sprida. 

- Boken bygger på en unik kombination av djuplodande analys och Gunnar Rundgrens praktiska erfarenheter av ekologiskt jordbruk och framtidsfrågor, säger Wallapa van Willenswaard-Kuntiranont från förlaget Suan Nguen Mee Ma Publishers.

Gunnar Rundgren är en pionjär inom det ekologiska lantbruket och var KRAVs förste verksamhetsledare. Han har sedan arbetat med att sprida ekologisk odling i många länder och var under fem år ordförande för den internationella samarbetsorganisationen, IFOAM.

I Trädgården jorden, som gavs ut på svenska år 2010 av Gidlunds förlag, hävdar Gunnar Rundgren att det fossildrivna och vinstmaximerande konsumtionssamhället har nått vägs ände, och att det är bråttom att ställa om till ett nytt samhällssystem och ett nytt sätt att relatera till naturen.

- Människan har förändrat hela planetens ekosystem så mycket att vi nu har ett direkt ansvar för ekosystemens överlevnad, och med dem vår egen överlevnad. Förändringar behövs på alla plan. Det gäller våra värderingar, hur vi lever och vår inställning till naturen, säger han.
- Men det gäller allra främst hur vi bygger den mest kraftfulla organism som finns på jordklotet - det mänskliga samhället. Mer självförvaltning och mer lokal ekonomisk utveckling, byggd på andra relationer än producent - konsument är viktiga delar av det nya.

Trädgården jorden har också översatts till engelska och japanska.  Innan publicering av Trädgården jorden hade Gunnar Rundgren skrivit och publicerat ett antal specialiserade böcker om utvecklingen av ekologiskt jordbruk. Nu har han tagit klivet till att vara författare för en vidare läsekrets. Boken Jorden vi äter som han skrev med mat- och jordbruksjournalisten Ann Helen Meyer von Bremen har sålt i nästan tjugo tusen exemplar i Sverige och kommer publiceras på tyska i höst.

För närvarande arbetar Gunnar Rundgren på en ny bok som beräknas komma ut i september under titeln, Global Eating Disorder – the cost of cheap food (ung. Världens ätstörning – kostnaden av billig mat). Han utför uppdrag åt FN:s miljöprogram i Ukraina, Moldavien och Armenien samt håller föredrag i Sverige och utomlands.

Gunnar Rundgren föddes i Uppsala 1957. Han har arbetat med de flesta sidor av ekologiskt jordbruk. 1977 startade han tillsammans med Kari Örjavik och andra Torfolk Gård i Klarälvdalen, en pionjär inom ekologisk odling och livsmedelsförädling, där han bodde och verkade till 2008. 1985 var han en av grundarna av KRAV och sedermera verksamhetsledare till 1992. Gunnar var ordförande för den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, IFOAM, 2000-2005. Från 1996 har han arbetat med global utveckling av ekologiskt lantbruk inom Grolink AB, där han lett projekt i bla Östafrika, fd Jugoslavien och Sydostasien. Han är hedersdoktor vid Uganda Martyrs University och ledamot av Kungliga Skogs och Lantbruksakademin

Gunnar och Ann Helen Meyer von Bremen har just har just köpt en gård i Järlåsa utanför Uppsala där de skall bo och utveckla sina många stôlliga idéer i praktiken.
 
Bilder: http://1drv.ms/1obW8HE

Monday, 12 May 2014

Vårt behov av framsteg är oändligt

En av vår tids stora myter är att den om framsteget.Vi har vuxit upp i en tid där framsteg är det normala, där vi fått det bättre, vi har blivit friare, där folk lever längre och är friskare osv. Om vi blivit lyckligare låter jag vara osagt, det spelar ingen roll för det här inlägget.

Det finns en del orosmoln: miljöförstöring, finanskris, klimathot, att massor med folk hungrar, resursbrist osv. Men på det stora hela slår de flesta ifrån sig "de där hoten" med att konstatera att de fått det lite bättre i år igen. Framför allt ställer man sin tro till att samhället eller marknaden kommer fixa det - var man lägger tyngdpunkten är det som avslöjar den politiska hemvisten. Men i båda fallen är det egentligen "tekniken" som kommer fixa det, det är bara vägen till den där lycksaliga tekniken som skiljer.

Jag lyssnade på Vetenskapsradion historia om hur bönder trängt ut jägare och samlare i Sverige. Nu finns det olika åsikter om den där processen och jag skall inte välja sida där. Men det som var intressant var att arkeologen Åsa Larsson berättar att jordbruket hade en period av tillbakagång i östra sverige efter att det införts för fyra tusen år sedan, att jordbrukarsamhällen efter fem hundra år gick tillbaks till att vara jägare och samlare. Rester av spannmål och tamdjur minskar, medan säl och fisk ökar. Länk: http://t.sr.se/1mgP8Hz .

När stora civilisationer som Romarriket eller Maya rasade så gick också utvecklingen bakåt, dvs kunskaper och förmågor som tidigare fanns föll i glömska, och samhällets komplexitet minskade och därmed också möjligheten att göra stora projekt mm. I själva verket har uppgång och fall varit det normala i historien. Vad får oss att tro att det inte blir så igen?

Jag har själv sett flera länder där utvecklingen har gått "bakåt" i modern tid.  Flera av dem har varit utsatta för krig. Men ofta räcker det med en rejäl ekonomisk kris. Armeniens roll i matsystemet i Sovjetunionen var att producera konjak, frukt, choklad och andra specialprodukter. När sovjetriket rasade stod armenierna utan marknad och hade inga pengar att köpa mat för. Mark delades ut till befolkningen och de slet upp vindruvor och aprikosor och började odla vete igen (Armenien är i det närmaste ursprungsområde för vete).

I samband med den ekonomiska krisen har intresset för självförsörjning  ökat markant i t.ex. Grekland, .

Återigen ett exempel på att utveckling "går bakåt"....
Eller att det egentligen inte finns någon riktning alls.

Det är svårt att se de stora skeendena när man står mitt uppe i den. Mitt tips är att när man kommer titta tillbaks på vår tid kommer man säga att runt 2000 påbörjades den fossila erans tillbakagång, och med den en rad förmågor och teknologier vilka var knutna till tillgången på billig energi. Och samtidigt minskade  marknadens förmåga att hantera det som upplevdes som mer och mer viktigt, distribution av mat och skötseln av planetens ekosystem, inte minst klimatet. Det politiska systemet stod också handfallet, eftersom det i stort hade byggts på de två andra.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt folk sätter sin tro till än den ena, eller den andra tekniken som skall lösa alla problem. Vätebilen, fusionskraften, syntetisk mat, månlandningar, koldioxidlagring, solkraft, den n:te generationen biobränslen. Den i det närmaste religiösa tron på framsteg är en av vår tids största misstag, och också en av de faktorer som hindrar oss från lösa de utmaningar vi står inför.

Det är dags att lämna tryggheten i framstegets snuttefilt.

Friday, 2 May 2014

Odla mer mat i stan - eller i dess närhet

Intresset för stadsodling är stort. Jag är själv med i den trevliga Matparken i Uppsala.  Jag skall prata om stadsodlingar i Järfälla på måndag och sitter och förbereder mig. I mina förberedelser kan jag konstatera t.ex. att stadsodling sannerligen inte är något nytt. Enligt doktorsavhandlingen "Historical Urban Agriculture – Food Production and Access to Land in Swedish Towns before 1900" av Annika Björklund så producerade t.ex. Uppsala från sina stadsjordar inte bara spannmål för hela befolkningens behov utan också ett överskott som kunde säljas på 1600 och 1700-talen.


Det är heller inget som är förbehållet de rika länderna, tvärtom:
  • Cirka 800 miljoner människor I världen beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling. 350 miljoner av dem är kommersiellt engagerade.
  • Mer är halva Pekings grönsakskonsumtion kommer från staden. 
  • I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och 150 000 hushåll (1/4) uppskattas vara engagerade. 
  • 117 000 människor i Havanna arbetar med stadsodling – det är fler än antalet sysselsatta i hela Sveriges jordbruk.

Trots allt är det en rätt liten del av totala kaloribehovet som täcks av stadsodling. Och kommer vara så också i framtiden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med areal i städerna för att producera mat till människorna där, och det finns många som konkurrerar om markens användning. Det är fullt möjligt att producera det mesta av grönsakerna som folk äter i staden. Och så var det ju alltid förr, just grönsaker odlades alltid nära städerna och gödslades med det rika innehållet i latrintunnorna. Men i dagens globaliserade värld har grönsaksodlingarna först flyttat till Skåne, sedan till Holland för att landa i Spanien och Kenya. Nu spelar ju grönsaker en högst marginell roll för vår försörjning, bara några procent av de kalorier som föder oss svenskar kommer från grönsaker (se bilden).

Enligt mina beräkningar skulle det finnas cirka 17 000 hektar villaträdgårdar och 300 hektar koloniträdgårdar i Stockholm. Om de odlades till hälften med potatis skulle vi kunna producera nästan 10 procent av stockholmarnas kaloribehov - förutsatt att dessa odlingar gav professionella skördar. I teorin så borde intensivt skötta stadsodlingar kunna ge högre skörd än kommersiella odlingar, men i praktiken tror jag inte alls att det är så. Om jag jämför skördarna som jag och mina vänner får på de goda lerjordarna i stadsodlingen i Gottsunda, så är de betydligt lägre än de som man får på de magra sandjordarna i Klarälvdalen, på Torfolk, där jag bodde förut.
Odling i staden är bra och har fått stor uppmärksamhet, och ökat politiskt stöd.

Däremot  saknas det en meningsfull diskussion om stadsnära odling och om sammanhanget mellan staden och den omgivande landsbygden.


  
Stockholms län
Antal kor   

3 679
Mjölkproduktion

25,2 miljoner kg
Mjölkkonsumtion 

744 miljoner kg
Produktionen i förhållande till konsumtion

3,4 %

Bara en tiondel av mjölken på det stora mejeriet i Kallhäll kommer från Stockholms län.

LRF drar slutsatsen att antalet kor skulle kunna nästan tredubblas. Och det är nog sannolikt.
Jag har tagit fram följande lilla tabell om vad som faktiskt odlas i Stockholms län. Den visar att det trots allt är rätt långt från Stockholm att försörja sig själv.  Inte ens om vi åt all spannmål skulle vi kunna föda en särskilt stor andel av befolkningen. Och i själva verket används mer än hälften av all spannmål till foder.

Men om det kniper skulle det gå att producera väldigt mycket mer mat. Om man (t.ex) odlade potatis på all åkermark i Stockholms län skulle man faktiskt kunna föda hela befolkningen med bara potäter (typ 3 kg om dagen per person...). Det går självklart inte, om inte annat så skulle sjukdommar snabbt slå ut all potatisodling.

Men det skulle likväl gå att kraftigt öka matproduktionen i Stockholms län - om det funnes politisk vilja att göra det. Och om markanvändning för matproduktion prioriterades. Det går för övrigt trettio tusen hobbyhästar och gnager sönder markerna på gårdar i Stockholms län. Och nästan fem tusen hektar täcks av golfbanor. För att inte tala om allt som asfalteras. En stor del av marken ligger också i träda, utan att producera något alls.

Det som styr vad som finns på markerna idag har inget att göra med Stockholms matförsörjning. Det finns vare sig politiska eller ekonomiska styrmedel som verkar i riktning mot att stockholmarna skall försörjas lokalt. 

Wednesday, 23 April 2014

På gång

Jag skriver en ny bok: Global Eating Disorder - the cost of cheap food. Jag planerar också en svensk upplaga. Översättningen av Trädgården Jorden till thailändska skall lanseras på World Environment Day i Bangkok.

Utöver skrivandet så håller jag många föredrag. Många av dem är baserade på boken Jorden vi äter.
KONFERENS KAJER MOT DET GRÖNA, HÅLLBARA GRÄNSSNITT I MÖTET MELLAN STAD OCH LAND
Tid: Måndagen den 5 maj 2014, klockan 09.00-16.00, Plats: Barkarby gård
Jamtli vårmarknad Östersund, lördagen den 17 maj, ”För en mänsklig framtid på klotet krävs radikalt nytänkande och en grundläggande politisk omorientering”


Och så är det vår. Njut.

Tuesday, 15 April 2014

Ökande växthusgasutsläpp trots positiv spinn av IPCC

FNs senaste klimatrapport har presenterats som ett positivt budskap. Men den visar samtidigt att ökningen av koldioxidutsläppen det senaste decenniet var större än någonsin tidigare

"FN:s klimatpanel (IPCC) har släppt en ny rapport som handlar om hur utsläppen av växthusgaser kan minskas. Att hålla ökningen av världens medeltemperatur under 1,5 grader är svårt, men inte omöjligt. De mänskliga utsläppen av växthusgaser har ökat och de har aldrig varit så stora som på 2000-talet. För att världens medeltemperatur inte ska öka med mer än 2 grader jämfört med innan industrialismen så behöver utsläppen av växthusgaser minska med 40-70 procent år 2050 jämfört med år 2010. I slutet av århundradet så behöver i stort sett alla utsläpp ha stoppats." Skriver Supermiljöbloggen i en bra sammanfattning.


Överlag så har rapporteringen av rapporten  tagit en positiv ton. Det är sannolikt ett resultat av att IPCC har kommunikationsrådgivare som talat om för dem att de måste betona det positiva. Och rapport tre, som är den som släppts nu handlar just om vad som behövs göra.  En av rapportens författare, Tomas Sterner skriver i DN "Vi författare får ständigt frågan vad som är nytt i IPCC-rapporten. Bortsett från aktuell statistik är det relativt få idéer som är nya." I mitt tycke så sätter rapporten alltför stort hopp till oprövad teknik som storskalig koldioxidlagring.

Och det har varit alldeles för lite uppmärksamhet på nedanstående graf (från sidan 8 i den senaste rapporten). Den visar att utsläppen från fossilbränsleanvändningen under perioden 2001-2010 är mycket högre än någonsin. Detta trots att de faktiskt minskade lite under den värsta ekonomiska krisen (ekonomisk kris har hitills varit det enda som fått utsläppen att minska).


Grafen visar också att största delen av ökningen kommer från den ekonomiska tillväxten per person räknat (svart). Detta följt av effekten av befolkningsökning (blått). Precis som tidigare så har det skett en viss förbättring i energieffektivitet i BNP, dvs vi får ute lite mer ekonomiskt värde per energienhet. Den ökade effektiviteten (orange) håller jämn takt med befolkningstillväxten, men inte alls med den ekonomiska tillväxten, så slutresultatet är ändå att förbrukningen ökar.

Särskilt störande är att utsläppen per energienhet har ÖKAT, genom att kolets andel i energiförsörjningen har ökat, dvs utsläppen per energienhet har ökat och inte minskat (den röda färgen i diagrammet).

Miljöministerns kommentar (SvD) är: "Det positiva är att man pekar ut att det går att klara av kraftiga utsläppsminskningar" Men säger inte ett uttalande som det inte mer om hur illa det är? Vi har väl alla vetat att det går att kraftigt minska utsläppen i flera decennier. Det är ju inte det som är problemet. Utan att den politik som förts inte leder till minskade utsläpp.

Friday, 11 April 2014

Trädgården Jorden, nu som ebok

Nu finns boken Trädgården Jorden också som e-bok att beställa från Amazon.

Självklart finns den fortfarande i inbunden form i välsorterad bokhandel eller på nätet.
Bokus: Adlibris, Bokextra, CDON, Ord och Bok

Boken kommer också snart finnas på Thailändska för den som föredrar det. Den engelska versionen, Garden Earth finns i en mängd olika utföranden. 

Trädgården Jorden är ett brett ekologiskt och politiskt panorama över människan och planetens tillgångar alltifrån fångstsamhället till dagens globala kapitalism. Boken är inte en ekologisk enfrågebok, utan belyser de ekologiska och sociala kriserna i hela dess sammansatthet. Lösningen består inte i att laga och plåstra. För en mänsklig framtid på klotet krävs radikalt nytänkande och en grundläggande politisk omorientering.

I vår tid har industrialism, kapitalism och politisk demokrati banat väg för ett aldrig tidigare skådat välstånd. Det kapitalistiska systemet baseras emellertid på kolonisering. Marknaden är på god väg att ta över inte bara samhällena och naturen utan även våra vardagsliv, som alltmer styrs av varor och tjänster.

Det som är systemets styrka, att sätta naturens alla resurser i människans tjänst, är också dess svaghet, när resurserna tynar och ekosystemtjänsterna hotas. Och trots mer än hundra år av global kapitalism är fattigdomen skriande och orättvisorna lika stora som tidigare, då en stor del av jordens befolkning och länder inte kan dra nytta av de system som berikar andra. Inte heller får vi en bättre tillvaro och blir lyckligare av ökad konsumtion. En god framtid för oss ligger inte i ännu mer marknad. Inte heller i fler statliga regleringar. Författaren argumenterar för att stärka det civila samhället, skapa nya institutioner och förändra våra värderingar. Läs mer på- http://www.gardenearth.info/sv/

Monday, 7 April 2014

Räcker maten?

Det snabba och enkla svaret är JA! 
Det produceras mer än väl tillräckligt med mat i världen, till och med efter att betydande mängder använts till biobränsle och som djurfoder. Och efter att stora mängder förstörts eller slängts i soptunnan. 
  


Att nästan en miljard är hungriga beror inte på för liten produktion, eller på köttätning, eller på biobränslen eller på att rika människor slänger en fjärdedel av maten. Det beror heller inte på att vi asfalterar mark, spelar golf på den eller har hobbyhästar eller odlar korn till öl (man kan gärna kritiskt diskutera alla dessa företeelser från andra perspektiv). 

Och det beror sannerligen inte på att en ökande skara bönder odlar ekologiskt, vilket hävdas av Marit Paulsen (DN) med flera. Det beror på att de är fattiga.


Jag pratar mer om detta i kväll på ABF i Stockholm klockan 19.
Tabellen är en sammanställning baserad på FAOs statistik, USAs jordbruksdepartement, IEA mfl. Kommer ingå i min kommande bok Global Eating Disorder, 
Om du vill se vad som odlas i världen kan du läsa inlägget Din odlingslott

Wednesday, 26 March 2014

Ekologiskt gör skillnad på molekylnivå

Danska och svensk forskare har nu kunnat avläsa skillnader mellan ekologisk och konventionell vitkål på molekylnivå. Forskarna fann att produktionssystemet, det vill säga ekologisk eller konventionell odling, lämnar ett tydligt avtryck i vitkålen. De mätte förekomsten av cirka 1600 ämnen i vitkålen med så kallad metabolomik – en metod där man försöker kartlägga hela innehållet av metaboliter i ett prov. Både årsmånen (bl. a. olika väderleksförhållanden) och produktionssystemet lämnade mätbara avtryck.
Forskarna kunde med hjälp av proverna från ett år klassificera vitkålsprover i ekologiska och konventionella vilket visar att produktionssystemet har en effekt på kålens sammansättning som är bestående även under olika förhållanden. Studien innefattade inte någon bedömning om det ena eller andra sättet att odla är bättre för konsumentens hälsa. Hela forskningsartikeln finns här 





Källa: EPOK


Thursday, 6 March 2014

Matmatematik

Lite matmatematik:
En tredjedel av allt odlat protein finns i restprodukter vilka knappast skulle användas som mat om de inte fodrades till djur, det gäller främst oljekakor, rester från etanolproduktion och bryggerier, men också betor bomullsfrö, och diverse kli, skal mm.

Med färre djur skulle vi behöva öka produktionen av vegetabilisk olja betydligt eftersom vi inte längre skulle få fett från djuren. Animalisk fett utgör 44% av allt fett i kosten, och även om en del äter för mycket fett så är det på global nivå mer brist på fett än på protein eller kolhydrater. Så utan djur skulle oljeväxtodlingen behöva öka kraftigt. Samtidigt skulle vi få ännu mer proteinrika restprodukter. Raps och solros skulle sannolikt konkurrera ut soja, eftersom sojaodling främst drivs av "biprodukten" sojakaka. Det är minst restprodukter i palmoljan, och utan avsättning för restprodukterna skulle de andra oljorna blir mycket dyrare jämfört palmolja.

Hur går ekvationen ihop?
Jag antar att vi skulle få börja tillverka någon sorts mat av restprodukterna.

Rapskaka någon?

Tuesday, 4 March 2014

Vad skulle du odla på din lott?



Den totala jordbruksarealen i världen var 4,8 miljarder hektar 2009. Av det var 1,387 miljarder hektar åkermark och 0,15 miljarder hektar areal med permanenta grödor (typ kaffe och vin). Om vi delar jordens åkermark med 7 miljarder, dvs antalet personer på jorden så har vi 1 800 kvadratmeter var. Och på den skulle det odlas ett drygt ton av jordbruksprodukter. Det inkluderar utsäde för nästa år, foder till djuren och sådant som används till biobränslen. 

På hälften av arealen skulle du ha vete, majs, ris och sojabönor. Av det skulle du äta det mesta riset, hälften av vetet, lite majs och väldigt lite sojabönor, resten går till foder eller till industrin, ja sojan skulle bidra till en fjärdedel av matoljan du använder. Andra oljeväxter skulle ta en tiondel av arealen, men trots att palmoljan är fyrtio procent av all matolja så skulle ett eller två träd räcka för de är så otroligt produktiva jämfört med raps, oliv eller solros. Ett par kokospalmer skulle växa i din trädgård tillsammans med ett äppelträd, en mango och en apelsin. Dina fem kaffeträd skulle växa i deras skugga precis som de två kakaoträden. Och vi får inte glömma gummiträdet för stövlar, bildäck eller kondomer. 

En del mark används för korn for whisky och öl, potatis för snaps och vindruvor för vin.
Ungefär lika stora arealer skulle tas upp av tobak som av bananer, lök eller tomater. 50 kvadratmeter bomull skulle bara ge dig några få kilo bomull till kläder. Den största mängden av en enskild gröda skulle vara sockerrör, ungefär 250 kg. Det mesta skulle gå till socker, men om du inte gillar socker så kan du kanske göra etanol av hela rasket, det blir bara 20 liter. 

Utöver åkern så skulle du ha hela 4800 kvadratmeter betesmark för en ko eller några getter. Du får nog gå ihop med grannen, för stora delar av den marken producerar ganska litet gräs. Likaså så kanske du och grannen får gå ihop om en gris som kan beta gräs, äta skörderester och en stor del av majsen och vetet. Några hönor kan leta insekter och fröer under palmerna och sockerrören. Om du är vegan, kan du låta betesmarken växa igen eller plantera skog på den och göra biodiesel av sojan, du lär behöva dem både för protein och fettförsörjningen. Majs och veteodlingen kan minska eller så gör du etanol av dem. Om du tar hälften av all vete och majs och gör etanol så blir det ungefär femtio liter. Den globala produktionen av majs och veteetanol idag är cirka 10 liter per person.

 

















Utdrag - i översättning - från boken Global Eating Disorder, under produktion. 







Monday, 24 February 2014

Den galopperande ökningen av grönsakskonsumtionen

Hur mycket har egentligen köttkonsumtionen i världen ökat?
Låt mig göra tre olika påståenden.

Den globala köttkonsumtionen har 1961 till 2009 ökat med 300 procent
Mängden kött per person har 1961 till 2009 ökat med  110 procent
Andelen kött i maten har 1961 till 2009 ökat med 63 procent

Alla påståenden är sanna om man tror på FAOs databas FAOstat. Det kan man nog göra vad gäller de stora dragen.

Under perioden ökade befolkningen från 3,050 miljarder till 6,656 miljarder, så även om folk åt precis lika mycket kött som tidigare så skulle ökningen av den total globala köttkonsumtionen ha varit 118 procent.
Men samtidigt så åt folk mer, mer av allt. Det totala kalorintaget ökade med 29 procent så även vid oförändrad konsumtion av något livsmedel skulle mängden per person öka med 29 procent. 

Konsumtionen av grönsaker ökade med 300 procent per person, dvs långt mycket mer än köttkonsumtionen. De är fortfarande relativt betydelselösa som energikälla i ett globalt perspektiv eftersom de står för 2 procent av kalorierna i maten. 

Konsumtionen av vetetabilisk olja ökade mycket mer än köttkonsumtionen, med nästan 800 procent totalt, 245 procent per person och de gick från 5 procent av kaloriintaget till 10 procent under samma period. De står nu för fler kalorier än kött i kosten. Det är en megatrend i kosten som borde få större uppmärksamhet. Inte minst som att så gott som hela ökningen är palmolja och sojaolja.

Monday, 10 February 2014

Vill vi ha det globala snabbköpet?

Nu är jordbrukets lönsamhet på tapeten igen. Negativa nyheter, något vi har blivit ganska vana vid.
Jordbruket misslyckas både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Arton procent av den värdefulla ängsmarken har försvunnit på 10 år, bara som ett exempel. 

Paul Christensson, ordförande för LRF Väst, anser att Sverige tappar konkurrenskraft och jobb till utlandet. - En stor orsak är ju att vi tagit på oss, ibland välgrundade, kostnader med djurskydd och miljöskydd som de andra utanför oss inte har, säger han till Ekot i SR, också rapporterat i SvD.


Visst kan det spela en viss roll, men jordbrukets företrädare överdriver ofta betydelsen av särregler, och  man talar aldrig om de regler som ger svenska bönder en fördel jämfört med många andra bönder. EUs jordbrukspolitik stöder t.ex. jordbruket mycket mer än vad t.ex. Thailand, Brasilien och Nya Zealand gör. Och i jämförelse med de afrikanska småbönder jag jobbar med framstår de svenska leva i en drömvärld. Vem betalar deras pension? Vem ser till att de har vägar som de kan använda för att sälja sina produkter? Likväl så skall de konkurrera med våra bönder på samma globala marknad.


Det är fel att skylla det på illojal konkurrens och hårdare regler. Men det är också fel att skylla det på bönderna, och tro att de skall jobba ännu hårdare och att de skall fortsätta springa snabbare i det ekonomiska ekorrhjulet.
Det vore bäst om jordbrukets företrädare, samhällsdebattörer och politikerna erkände att situationen är ett resultat av att marknaden fungerar som den skall. Precis som jordbruket i delar av Sverige redan slagits ut av konkurrens från mer effektiva gårdar på slätten och i Skåne, så kommer många fler svenska bönder slås ut av effektivare producenter i andra områden. 

Specialiseringen och storleksrationaliseringarna kommer att fortsätta.  Låt mig upprepa: Det är så en marknad skall fungera. Vilket Uppsala Nya Tidning konstaterar i klippet här bredvid. Jag är helt överens med UNT om hur en fri marknad fungerar.


Men sedan delar jag inte alls slutsatsen: att vi kan asfaltera åkermarken.

Min slutsats är att den fria marknaden inte ger oss det resultat vi vill ha och att vi därför skall ifrågasätta dess överhöghet. Så länge jordbrukets företrädare själva och de få politiker som bryr sig om jordbruket inte vågar ifrågasätta marknadens diktatur så kommer inget väsentligt att förändras i det svenska jordbruket. Och det gäller förstås också oss alla. Vi kan inte plocka russinen ur den fria marknadskakan och tro att vi kan få allt det som är bra, utan att få allt det andra på köpet. Vi kanske måste ställa oss frågan om vi vill ha det globala snabbköpet?

Jag har beskrivit hur den obegränsade konkurrensen fungerar rätt väl i inlägget Obegränsad konkurrens inte hållbar, vilket bla publicerades på SvD och i en engelsk version av en mängd webplatser. Why competition is unsustainable.

Läs också:
Ökad konkurrenskraft är inte svaret Öppna kylskåpet
Mat och jordbrukspolitik - NU