Klädd för dåligt väder? Skämtar du det är ju sol ute!

 -När industrin in köper och säljer på en global marknad får stå modell för svenskt lantbruk får vi billig mat men även nedlagda jordbruk och en ökad sårbarhet.

I Land lantbruks senaste nummer har man gjort ett större reportage om den rapport jag nyligen gjorde åt Ekomatcentrum  Hur svensk är svensk mat? En jämförelse av ekologiskt och konventionellt. Rapporten visade rätt klart att för varje krona som konsumenten lägger på svenska ekologiska produkter så går en mindre del till att täcka kostnaderna för importerade insatsmedel jämfört med svenska konventionella produkter. Per kilo är skillnaderna mindre, men ändå betydande för de flesta produkter. Avgörande för resultatet är användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel i det konventionella jordbruket.

Det ingick inte i rapporten att värdera vad och ha en massa åsikter om detta är bra eller dåligt, men in intervjun med Land kunde jag utveckla min analys lite mer. När jag får frågan om svenskt lantbruk skulle vinna på ett lägre importberoende svarar jag att lantbruket bara följer den industriella logiken och att eftersom ingen vill betala för förbättrad krisberedskap och minskad sårbarhet är det kortsiktigt inte lönsamt att ta den typen av hänsyn, varken på bonde eller nationsnivå. Fokus på kortsiktig lönsamhet är det som gör att man importerar insatsmedel.

Att så är fallet bekräftas av flera av de intervjuer som kompletterar artikeln.

Palle Borgström, LRF:s ordförande säger:

- Det [importberoendet] är en konsekvens av den kostnadseffektivisering som behövs för att upprätthålla svensk produktion”

- Hög avkastning är viktigare än att minska den svenska växtodlingens importberoende, säger Johan Karlzén, ordförande i Spannmålsodlarna. Han ser heller inget problem med att jordbruket följer den industriella logiken:

- Jag ser inget negativt med att bli rationellare och det skulle tvärtom förvåna mig om jordbruket inte skulle inspireras av övrig företagsamhet.

Jordbruksminister Jennie Nilsson säger att det förvisso kan vara bra att ”en större andel av värdet inom jordbrukets produktion skapas inom landet", men fortsätter

- Men regeringen bedömer att Sverige även fortsatt kommer att behöva import av viktiga insatsvaror att det därför är centralt att i möjligaste mån säkerställa handelsflödena.

Detta är förstå bara en fortsättning på den politik som gällt livsmedelsförsörjningen sedan avregleringen i slutet på 1980-talet och medlemskapet i EU 1994. Sedan dess har vi kraftigt ökat beroendet av importerade livsmedel, ökat beroendet av importerade insatsmedel och avvecklat alla former av beredskapslager. Det finns inget mål för svensk självförsörjning av vare sig livsmedel eller de insatsmedel som behövs för att producera och distribuera livsmedel. Tvärtom så ökar regeringen aktivt för att ytterligare öka det svenska lantbrukets handelsberoende.  I det som kallas ”livsmedelsstrategin” trots att den inte alls handlar om maten vi äter finns målsättningar för internationella konkurrenskraft och ökad export men inga skarpa mål alls för att stärka livsmedelskedjans robusthet, minska sårbarheten eller öka självförsörjningen.

*

Om det finns en helig ko i den svenska politiken så är det frihandeln. Det finns en klockartro på att resultatet av ett ”fritt” handelsutbyte alltid leder till bäst möjliga resultat, trots att det finns väldigt mycket som visar på motsatsen. Framför allt så tar den ideologin inte hänsyn till svarta svanar, katastrofer eller andra situationer av snabbt förändrade villkor.

Att ett land är beroende av dåligt avlönade migrantarbetare för sin livsmedelsförsörjning är exempelvis ett utmärkt exempel på hur ”bra” frihandel är (i detta fall handel med arbetskraft). När en pandemi gör att gränserna stängs eller att arbetarna blir sjuka på grund av de taskiga förhållandena (som i tyska slakterier eller spanska fruktodlingar) då gäller plötsligt en helt annan logik. Under 9 år av 10 lönar det sig inte för en lantbrukare att hålla lager av varor för att klara sig det där dåliga året, lika litet som det ”lönar sig” för svenska sjukhus att ha intensivvårdsberedskap för en hundraårskatastrof.

Givetvis kan handel fylla en viktig funktion för att förse oss med livsmedel om vår egen produktion slår helt fel. Men samtidigt underminerar handeln vår egen produktion och robustheten i vårt livsmedelssystem. Man måste se båda dessa sidor för att ha en nykter syn på effekten av frihandel. Och sedan måste man se hur det påverkar vår försörjningsförmåga i vått som torrt. Skall man gå på fjället eller ut till havs kan man inte bara vara klädd för vackert väder utan man måste släpa på sådant man kanske inte kommer att behöva.

Biokol – det nya svarta?

Ibland kan man få intrycket att vi lämnar kolåldern bara för att gå in i en ny, biokolets. Jag deltog nyligen i en workshop på KSLA om biokol på (den kommer att följas upp med ett seminarium i vår). Det framgick tydligt att det är mycket som ”vi” fortfarande inte vet vad gäller biokol. De som gör storvulna uttalanden om biokolets välsignelser har inte så mycket vetenskapligt på fötterna – därmed inte sagt att biokol skall avfärdas som irrelevant. Och någon större skada lär den i alla fall inte göra. 

 

Min preliminära åsikt, som utvecklades ytterligare genom workshoppen, om biokolets användning i odling kan sammanfattas så här:

Man kan framställa biokol av väldigt många olika råvaror. Så gott som alla dessa har någon form av alternativ användning. Om det är jordbruksprodukter på gårdsnivå (t.ex. halm) kan de spridas direkt på åkern, om det är rester i senare led i jordbruks och livsmedelskedjan kan de föras tillbaks till jordbruket som de är och användas som foder, strömedel, komposteras eller bli biogas. Alternativt kan de förbrännas eller användas industriellt. Rester från skogsindustri kan användas som energikälla, eller råvara för biobränslen osv. Användningen av biokol som jordförbättring och kollagring i jordbruket måste vägas mot dessa alternativ.

Under svenska förhållanden (det finns däremot en hel del försök från tropikerna som visat goda effekter) finns det inte mycket som talar för att biokol har en betydelsefull effekt som jordförbättring i fältmässig skala. Man kan inte utesluta att det skulle kunna göra nytta i vissa typer av (magra) jordar. Det kan däremot vara mycket användbart i anläggningsarbeten, trädplantering, markbäddar i växthus och andra specialtillämpningar.

För klimatet kan biokol vara ett relativt stabilt lager av kol – däremot saknas kunskaper om hur länge kolet egentligen finns kvar. För kollagringen finns det ingen fördel av att man sprider biokol i åkerjorden jämfört med att lägga det i högar, lägga det i vägbankar eller gruvhål. Kostnaderna och resursåtgången för att sprida det på åkermark är långt högre. Det är ju också sannolikt att biokolet bryts ned betydligt fortare i en biologiskt aktiv åkerjord än på dessa andra ställen.

Om biokolet tillverkas lokalt på gården ställer sig saken i något annat läge. Men då är frågan istället hur de alternativa flödena av råvaran fungerar. Om vi tänker oss exempelvis halm så kan man bruka ned den direkt efter skörd och på så sätt bevara eller öka jorden mullhalt. Halmen bryts förvisso ned så efter ett tiotal år är det en mindre del av den som blir stabil mull. Under tiden har den varit mat för jordens mikroliv. Om vi tar bort halmen och gör biokol av den i en så kallad pyrolyspanna, vilket är den teknik som används, går två tredjedelar av kolet upp i luften som koldioxid i processen (som också alstrar användbar värme förstås). Den resterade tredjedelen är biokol som är stabilt. Mycket talar för att man på det sättet långsiktigt lagrar in mer kol än genom nedbrukning av halmen. Men hur stor skillnaden blir och hur de två alternativen påverkar jordens mikroliv och andra egenskaper är inte på något sätt klarlagt. Det finns (obevisade) farhågor att biokolet kan aktivera nedbrytningen av organiskt material, vilket skulle vara negativt.

För biomassaflöden som skall hanteras i stora energianläggningar, exempelvis fjärrvärmesystemet, ställer sig frågan om vad fördelen är med att låta en tredjedel av energin i biomassan bli biokol jämfört med att låta allt bli energi. Om vi förutsätter att fjärrvärmeanläggningen eldas med biomassa, vilket de normalt sett görs i Sverige, betyder det att man kommer att förbruka mer biomassa än om man inte gjorde biokol.* Sverige är redan nettoimportör av biomassa till fjärrvärmen. Det kan kanske finnas mindre restflöden för vilka tillverkningen av biokol är det bästa alternativet, men jag har svårt att se vilka.

På det stora hela tror jag att biokol bara blir lönande och/eller meningsfullt om 1) man kan få ersättning för kolinlagring och 2) man hittar applikationer där användningen av biokol är fördelaktig jämfört med andra alternativ (t.ex. markanläggning i städer) eller 3) man kan använda biokolet i en process innan slutlig lagring, till exempel för vatten eller luftrening, som djurfoder, i ströbäddar för djur eller annat.

Personligen funderar jag på hur det skulle vara att använda biokol i dräneringssystemen, där man ju behöver ett filtermaterial runt dräneringsrören. Detta är ofta grus eller kokosfiber. Skall man ändå transportera material kan det ju lika gärna vara biokol som dessutom är betydligt lättare än grus.

 

* Saken skulle ställa sig annorlunda om man antar att samhället skulle gå mot en kraftig minskning av energianvändningen (vilket sannerligen inte är det som pågår), eller att sol och vind också skulle kunna ta över fjärrvärmen (vilket är helt orealistiskt), eller att bionergi med biokol ersätter fossila bränslen (vilket skulle kunna vara fallet i en del andra länder, men inte i Sverige).

Djurens roll i ett hållbart jordbruk.

Djur och växter kompletterar varandra i odlingssystemen, livsmedelskedjan och på tallriken, att ställa dem mot varandra saknar ekologisk, miljömässig, hälsomässig, näringsmässig och ekonomisk grund.

Nyligen höll jag ett föredrag om djurens roll i ett hållbart (ekologiskt) lantbruk för finska lantbrukare. Hela föredraget finns att lyssna på här. 

Viktiga punkter från föredraget är:

• Ökningen av animaliekonsumtionen per capita i Finland, Sverige och världen är inte alls så stor som man får intryck av i media. Den ökning som trots allt varit handlar i stort sett om kött från de enkelmagade djuren kyckling och gris.
• Ökningen av kyckling och gris är en mer eller mindre direkt funktion av den kraftiga ökningen av jordbruksprodukter (som majs, vete och soja) genom ökad användning av konstgödsel, bevattning mm.
• Den kraftiga ökningen av jordbruksproduktionen är också en viktig drivkraft till övervikt och matsvinn.
• De idisslande djurens klimatpåverkan överdrivs kraftigt av det felaktiga sätt som används när man räknar om metan till koldioxidekvivalenter i livscykelanalyser. Klimatpåverkan av extensiva former av uppfödning, betesdrift och ekologisk produktion missgynnas både av detta samt ogrundade beräkningar av lustgasutsläpp. Idisslande djur som betar, äter endast vallfoder som inte gödslats med annat än deras egen gödsel har rimligen mycket låga utsläpp, särskilt jämfört med de utsläpp som ändå skulle ske från marken vid annan användning (skog, odling, gräsmark som betas av vilda djur).
• Den moderna (kapitalistiska) djurhållningen har omvandlat lantbrukets djur till resurskonsumenter istället för medproducenter, men det finns både plats och behov för djur i det uthålliga lantbruket.

Djur och växter kompletterar varandra i odlingssystemen, livsmedelskedjan och på tallriken på ett positivt sätt:

• Djur skapar ingen växtnäring, men bidrar ändå på flera olika sätt till lantbrukets växtnäringsförsörjning genom bra växtföljder med vall, import av näring via betesmark, återcirkulation av näring från livsmedelskedjan, möjlighet att flytta näring inom gården.
• Utöver detta skapar de ökad biologisk mångfald både i jordbrukssystemet och i landskapet, ger möjligheter till effektiv ogräsreglering och minskade angrepp av skadegörare.
• Det finns andra, mindre utforskade, positiva effekter av betande eller bökande djur på åkrar och av gödsel på jordhälsan.
  
• Det finns stora flöden av restprodukter i livsmedelskedjan vars bästa användning är som djurfoder. Det blir också varje år stora partier av grödor som inte duger till humankonsumtion vilka kan användas som djurfoder.
• Idisslarna är utan tvekan de viktigaste djuren i ett uthålligt lantbruk under nordiska förhållanden, men det finns plats för höns och gris också, fast i lägre antal än de nuvarande.
• Det är mycket enklare att komponera en fullvärdig kost med en blandning av vegetabilier och animalier. Andelen animalier i kosten bör bestämmas av de lokala förutsättningarna där man bor, snarare än teoretiska resonemang om globalt hållbara koster.

 

Här lämnar jag inga källor men min blogg har ett stort antal artiklar som tar upp alla dessa saker, med bra källhänvisningar. En översikt av bloggen finns här: Hitta på bloggen.

Vill du gå i coronagräddfilen?

 

Är du orolig för att inte få tillgång på coronavaccin? Behöver du vaccin så fort som möjligt för att kunna göra den där affärsresan eller för att hälsa på dina barn? Är du orolig för att vaccinet inte skall räcka till alla? 

Lugn, vi har svaret. Vi på Nocovid AB erbjuder dig vaccination mot covid-19 med de bästa vaccinerna senast en månad efter att de kommit på marknaden. Genom samarbete med fonden Healthgain har vi tecknat avtal med fem ledande vaccintillverkare att få omedelbar leverans. Tjugo privata vaccinationskliniker står redo att ge dig och dina närmaste ett fullgott skydd, ett vaccinationsintyg på tio språk samt full diskretion. 

Teckna vår försäkring redan idag så är du garanterad en plats i gräddfilen.

Så någonting skulle det kunna se ut snart. Redan nu kan man coronatesta sig privat för två tusen trots att testningskapaciteten i landet är helt överansträngd med långa väntetider för att göra test och lika långa igen för att få resultatet. I flera länder pågår redan en debatt om privat covid-19 vaccination, exempelvis i  Australien och Storbritannien. 

Redan tidigare är det klarlagt att covid-19 drabbar låginkomsttagare hårdare.  

"Den tydligaste skillnaden bland de som har dött av covid-19 utanför äldreboende är inkomst. När man har delat in befolkningen efter inkomstnivå så visar det sig att 442 personer som fanns i kategorin med lägst inkomst har dött – dödssiffran för de med högst inkomst är 83 personer." (SvT)

 

Har du ren mjölk i glaset?

När Europarlamentet skulle besluta om den nya europeiska jordbrukspolitiken lanserades ett förslag om att beteckningarna korv och burgare skulle reserveras för köttvaror. Förslaget stal all uppmärksamhet från det stora beslutet om den europeiska jordbrukspolitiken, med en budget på över 500 miljarder årligen, de kommande sju åren. Exemplet visar hur mycket känslor som rörs upp av frågan om vad saker får kallas.

Regleringar av ord för livsmedel har en lång historia, Redan 1885 stiftades en lag i Sverige som förbjöd att man kallade margarin konstsmör eller liknande. Då var det inte en strid mellan vegetabilier och animalier för de första margarinerna gjordes av animaliskt fett. Reglerna skärptes på trettiotalet, då man också förbjöd all reklam som anspelade på smör till exempel slogan ”smakar som smör” vilken användes för margarinet Tre Ess.

I början på 1900-talet revolterade de franska vinodlarna in södra Frankrike mot ett alltmer utbrett fusk inom vintillverkning där man till och med sålde syntetiskt vin gjort av sockervatten och essenser. Genom massdemonstrationer, den största med en halv miljon deltagare och genom att vägra betala skatt drev man igenom sin vilja. Senare kompletterades regleringen med de olika kvalitetsbeteckningarna för vin som senare blev EU-standard. De franska vinreglerna blev också modellen för det stora antal skyddade beteckningar som numera finns på marknaden, alltifrån parmesanost till falukorv.  

Vissa namnbedrägerier verkar dock gå helt under radarn. Ett sådant är biodieseln HVO. Trots att förkortningen betyder hydrogenerad vegetabilisk olja är tillverkas den i stor utsträckning av animaliskt fett och slakteriavfall. 

Ur Stora kokboken 1952...

 

Det blev inget vegokorvsförbud. Däremot finns det sedan tidigare regler som begränsar rätten att använda beteckningen mjölk eller smör för produkter som inte är gjorda på ”juversekret från däggdjur” (med vissa undantag baserade på historisk användning som kokosmjölk och jordnötssmör). Frågan är hur mejeriindustrin förvaltar detta skydd? Nyligen lanserade Arla ett mjölkretentat (som uppstår när mjölkprotein koncentreras genom ultrafiltrering av mjölk) man kallar för mjölkdryck. Sedan länge säljer man också matlagningsgrädde som är utspädd till 15 % och har tillsatt majsstärkelse. De som säljer alternativen är inte stort bättre. Att mandeldryck inte får säljas med ordet mjölk är kanske mindre upprörande än att den får använda ordet mandel då den bara innehåller några hundradelar mandel.

Striden om beteckningarna är uttryck för värderingar och i ännu högre för olika företags eller branschers kamp om marknadsandelar. Med den bakgrunden är det nog en from förhoppning att de någonsin kommer att vara konsekventa. Vi får nog nöja oss med att som Fröding konstatera:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

Nya dikter 1894

Krönika i Ekolådan

Hur klarar Ekosverige växtnäringen?

I min senaste artikel förklarade jag varför djurhållning i sig inte skapar någon växtnäring, men att djur ändå kan vara värdefulla för växtnäringsförsörjningen i jordbruket på alla möjliga sätt. Här tänkte jag diskutera hur växtnäringsförsörjningen till jordbruket skulle kunna tänkas fungera i ett scenario där hela det svenska jordbruket drevs ekologiskt och där Sverige samtidigt är självförsörjande på livsmedel.

Låt mig först slå fast att det inte är enkelt. Jordbruket behöver sol, vatten, jord, arbete, biologiskt material och tillgång på växtnäringsämnen. Under vissa förhållanden är det kampen för jord som dominerar, under andra är det vatten. Men för det mesta är det tillgången på växtnäring som avgör hur stora skördarna blir. Bönder har under årtusendena utvecklat olika metoder för att hantera detta. Träda, dvs att bara ta  en skörd vartannat eller till och med vart tredje år är en metod, svedjebruk en annan. Odling av särskilda växter som förbättrar jorden har också använts under lång tid. Omsorgsfull återcirkulation av alla möjliga typer av organiskt material har varit vanligt förekommande. Import av näringsämnen från andra ekosystem har också varit vanligt. Det kan röra sig om tång eller fisk från havet, betesdrift på permanenta betesmarker eller det traditionella nordiska ängsbruket där vinterfoder för kreatur skördas på permanenta ängsmarker och näring på så sätt förs in till åkrarna. I många fall har man kombinerat dessa metoder.

Här kommer jag att fokusera på tillförseln av kväve som är det växtnäringsämne som oftast utgör den begränsande faktorn och som har det tydligaste sambandet med skördens storlek. På slutet återkommer jag med litet resonemang om andra växtnäringsämnen.

Kväve är det viktigaste växtnäringsämnet och en viktig byggsten i proteiner. Kvävgas utgör 78 procent av innehållet i atmosfären, men i sin molekylära form är det biologiskt inaktivt. När det omvandlas till ammoniak, nitrat eller andra kväveföreningar blir kvävet reaktivt (biologiskt aktivt). Det industriella samhället har ökat tillförseln av reaktivt kväve till biosfären nio gånger, främst genom konstgödsel (kallas också handelsgödsel eller mineralgödsel) men också via förbränning av fossila bränslen samt genom biologisk kvävefixering i jordbruket (främst genom odling av baljväxter med så kallad symbiotisk kvävefixering). Detta reaktiva kväve griper in i så gott som alla biologiska processer i jorden och i de flesta ekosystem. I olika former bidrar det till bland annat övergödning, försurning, förlust av biologisk mångfald och växthuseffekten.

Låt oss först studera hur kväveförsörjningen till svenskt lantbruk ser ut. Här får man hålla tungan rätt i munnen. Det finns många olika perspektiv och ofta mycket olika slutsatser om man diskuterar utifrån ett grödperspektiv, ett åkerperspektiv, ett gårdsperspektiv eller ett livsmedelssystemsperspektiv. Ur ett gröd- och åkerperspektiv ser man exempelvis stallgödsel som tillförsel av växtnäring, medan stallgödsel inte är tillförsel av växtnäring ur ett livsmedelssystemsperspektiv eftersom näringen i gödseln kommer inifrån systemet, vilket var just poängen i min senaste artikel. Så på gårdsnivå kan en lantbrukare köpa in stallgödsel och det kan ses som en tillförsel av växtnäring, men på systemnivå är det inte det, eftersom näring bara flyttas inom systemet. 

Foto:Ann-Helen Meyer von Bremen

På grödnivå är det vanligt, till exempel i gödslingsrekommendationer, att man diskuterar växtens totala näringsbehov. Men eftersom vi bara skördar delar av växten (mycket går till rötter, strå osv) innebär en tillförsel av växtnäring efter växtens behov en mycket stor överanvändning av växtnäring. I själva verket finns det stora förråd av näring i jorden och i en biologiskt aktiv och bördig jord kan man få goda skördar något år även utan någon gödsling.

Tittar vi på hela jordbrukssystemet utgjorde (2013)  den egentliga externa tillförseln av kväve 244 000 ton. Bortförseln utgörs av de livsmedel som kommer från systemet (importerad mat är inte inräknad). 

Kvävebalans livsmedelssystemet 2013	ton
Konstgödsel	156 000
Atmosfäriskt nedfall	13 000
Biologisk kvävefixering	34 000
Importerat foder	41 000
Total tillförsel	244 000
Innehåll i vegetabilier	58 000
Innehåll i animalier	39 000
Total bortförsel	97 000
"Förlust"	147 000

 

Jag skrev en mycket längre och mer detaljerad artikel om detta tidigare för den som vill fördjupa sig i de olika sätten man kan räkna kvävebalans på.

Hur man än vrider och vänder på det så är kväveeffektiviteten extremt låg om man räknar på hela livsmedelssystemet — större delen av allt tillfört kväve, varav huvuddelen är i form av konstgödsel, försvinner på ett eller annat sätt. Denna förlust är inte bara ett ekonomiskt problem för jordbruket utan i ännu högre grad ett mycket stort miljöproblem eftersom de allra flesta kväveförlusterna i systemet innebär ett utsläpp av ammoniak, nitrat eller lustgas till biosfären. Detta förhållande är viktig att komma ihåg när vi diskuterar kväveförsörjningen i ekologiskt lantbruk. Det handlar inte om att ersätta konstgödseln i första hand utan om att öka kväveeffektiviteten i systemet.

 

De åtgärder som behövs för att klara det svenska lantbruket utan tillförsel av konstgödselkväve är:

Minska kvävetillgången. Genom att helt enkelt minska tillgången på kväve i odlingssystemet kommer vi att minska överanvändningen av kväve. I ett odlingssystem utan konstgödsel blir kväve en dyrbar bristvara som man hushållar med och den optimala gödselgivan anpassas automatiskt till en ny verklighet. Detta gäller inte bara växtodlingen utan det gäller även i hög grad utfordringen av lantbruksdjuren och vår egen mat. Denna mindre tillgång på kväve är huvudorsaken till att skördarna i ekologisk odling regelmässigt är lägre under svenska förhållanden

Minska förlusterna och öka återförsel. Minskad tillförsel kommer i sig minska förlusterna, men det finns många andra åtgärder för att minska förluster, exempelvis genom att öka andelen grön mark i systemet och förbättra gödselhantering. Genom att ha en jämnare fördelning av djuren i jordbruket ökar möjligheterna att ta tillvara på djurens gödsel, dvs minska förlusterna  från stallgödseln. 

Förlusterna i ledet efter gården är mycket stora. En väldigt liten del (mindre än en femtedel) av det kväve som förs bort med grödor och djur återförs till åkrarna. Det kräver förändringar i hur vi hanterar avfall och avlopp, men dessa förändringar är samtidigt i linje med samhällets (påstådda) strävan efter en cirkulär ekonomi och för att minska miljöbelastningen — de behöver genomföras i vilket fall som helt. 

Redan genom att minska tillgången, minska förlusterna och öka återförseln har vi kommit mycket långt.

Andra åtgärder som kan spela stor roll är:

Öka den biologiska kvävefixeringen. Det kan ta formen av ökad odling av baljväxter för foder och humankonsumtion, något som även förs fram som viktigt av andra skäl. En ökad andel av klöver och lucern i vallodlingen är sannolikt den åtgärd som kan spela störst roll. En ökad användning av kvävefixerade mellangrödor och eftergrödor och rena gröngödslingsgrödor kan bidra ytterligare.  

Ökad betesdrift. Många tänker inte på det, men det främsta skälet till att 30 % av naturbetesmarkerna i Sverige betas av ekologiska djur beror just på att det blir mer lönsamt med betesdrift när växtnäringen är begränsad. Genom att öka användningen av betesmark importeras kväve och andra näringsämnen till livsmedelssystemet. En stor del av dessa näringsämnen kan också återföras till åkermarken. Betesdrift kan intensifieras på existerande arealer, Men ur ett naturvårdsperspektiv borde arealerna också ökas och skogsbete och fäboddrift borde också kunna återupptas.*

För in näring från andra ekosystem. Man kunde tänka sig en ökad användning av permanenta slåttermarker, vasskörd och andra resurser som man numera inte använder. Det finns planer på en storskalig utvinning av fosfor från döda bottnar i Östersjön, om det är realistiskt eller inte det vet jag inte. Bottenslammet i slättsjöar kanske också kunde användas. Skörd av tång, musslor, näckrosor, fisk mm från vattendrag är ett sätt att rena vattendragen samtidigt som man får in växtnäring i systemet.

Använd all åkerareal. Åkerarealen har kontinuerligt minskat under lång tid. Sedan mitten på sextiotalet har knappa 500 000 hektar åker övergivits. Delar av svenskt lantbruk drivs intensivt och ger höga skördar. Samtidigt ligger relativt stora arealer i träda, i ogödslade och ibland oskördade vallar eller används som motionsbete för hästar. Om det verkligen skulle behövas (vilket inte alls är säkert) skulle större arealer kunna tas i anspråk och framför allt skulle jordbruket kunna intensifieras på lågt utnyttjade marker. Övergiven åker ligger nära tillhands att utnyttja som betesmark.  

Förändrad produktion och konsumtion. Användningen av konstgödsel förändrade produktionen radikalt och därmed också pris och prisförhållanden mellan olika grödor och produktionsgrenar. På samma sätt kommer ett produktionssystem utan konstgödsel helt enkelt se annorlunda ut. Man kan alltså inte på ett meningsfullt sätt beräkna hur ett jordbruks som ser ut som det nuvarande kommer att fungera utan konstgödsel, för det jordbruk som bedrivs idag är i stor utsträckning format av just tillgång på relativt billig växtnäring i obegränsad mängd.

Vi får istället tänka oss in i hur ett ekologiskt lantbruk i stor skala skulle se ut. De idisslande djurens omvandling av växter som vi inte kan äta kommer tveklöst att spela en större roll i jordbruket än idag (historiskt sett har de ju varit betydligt viktigare än de är idag). Produkter från dessa, som mjölk, nötkött, ull, skinn, kommer därför att vara konkurrenskraftiga. Spannmålsodlingen står svagare i ekologisk produktion vilket fördyrar produkter av spannmål. För bröd, öl och havregryn är priset av råvaran inte en särskilt stor del så konsumtionen av dessa kan ligga kvar på nuvarande nivå, eller öka. Däremot gör användningen av spannmål som foder kyckling och svinproduktionen betydligt dyrare. Skall dessa också skötas efter de ekologiska reglerna ökar kostnaderna ytterligare. Allt talar för att konsumtionen av dessa kommer att minska kraftigt, särskilt för kyckling. Baljväxter, både för humankonsumtion och djurfoder, blir mer attraktiva i ett ekoscenario och kan öka något. Odlingen av oljeväxter står sämre i den ekologiska odlingen, och Sverige är redan beroende av import av matolja. Behovet av vegetabilisk olja kan minskas genom bättre utnyttjande av det animaliska fettet. Odlingen av grönsaker, potatis och oljeväxter är relativt problematisk med ekologisk odling, inte bara för växtnäringen utan också på grund av skadegörare, så det är sannolikt att konsumtionen inte kommer att nå Livsmedelsverkets rekommendationer (det gör den inte nu heller och inte i nästan något land i världen).

Växtförädling och djuravel behöver också inriktas på ekologisk produktion och minskad tillgång på lättlösliga näringsämnen. Även på andra områden behövs mer forskning som fokuserar på frågeställningar och problem som är aktuella i det ekologiska jordbruket.

Beskrivningen ovan har haft fokus på kväve. De beskrivna åtgärderna (med undantag för den naturliga kvävefixeringen) skulle ha liknande effekter på tillgången på andra växtnäringsämnen. Utöver det så finns det stora förråd av näringsämnen som fosfor i matjorden. Genom att odla särskilda växter som tar upp svårlösligt fosfor, genom odling av växter med djupa rötter samt stimulering av mykorrhiza kan fosforförsörjningen öka. Det finns stora mängder svårlösligt fosfor som restprodukt från gruvbrytningen som kan användas som den är i ekologiskt lantbruk.

Det är en utmaning, men fullt genomförbart, att klara av livsmedelsproduktionen i ett svenskt jordbruk som skall drivas helt ekologiskt. En storskalig omläggning till ekologiskt lantbruk minskar däremot möjligheterna för att jordbruket skall kunna vara en storleverantör av biomassa för industriella ändamål eller för bioenergi. Å andra sidan så minskar också jordbrukets energianvändning avsevärt genom att ingen konstgödsel används.

 

 

Mer läsning:

Jag har gjort beräkningar av hur Sverige skulle kunna vara självförsörjande på gräsbaserad ekologisk mjölk och nötköttsproduktion. Det visar att det är fullt möjligt och att det skulle finnas gott om areal för att odla alla de grödor som behövs för humankonsumtion samt en mindre del foder för andra djurslag. Rapporten Future Nordic Diets beskriver hur Norden kan försörja en växande befolkning på ett uthålligt sätt med ekologiskt lantbruk. En liknande beräkning finns på global nivå, Strategies for feeding the world more sustainably with organic agriculture publicerad i Nature communications.

 

 * I Sverige har minst 4/5 av de permanenta betesmarkerna vuxit igen och vi har bara en tiondel av det globala genomsnittet av betesmark per person. Vidare betade djur stora delar av skogar, berg, myrar och kärr förr i tiden. Detta konkurrerar i viss med det kommersiella skogsbruket men skapar samtidigt öppna och tillgängliga skogar av stort värde för rekreation och naturupplevelser. Som i så många andra fall finns det konkurrens och konflikt runt markanvändning, men en mindre ökning av utmarksbete borde i vart fall vara möjlig.