Sunday, 16 February 2020

En fladdermus vingslag pressar rapspriset



I senaste numret av Jordbruksaktuellt finns två artiklar på ett uppslag.  Den ena handlar om hur coronaviruset pressar oljepriset och den andra om hur rapspriset faller kraftigt. Och det visar sig att dessa två, till synes helt orelaterade saker, hänger ihop.

Spridningen av coronavirus har kraftigt minskat den ekonomiska aktiviteten i Kina och samtidigt minskat internationell handel och resande. Effekten är fortfarande inte jättestor, men råvarumarknaden räknar ändå med att efterfrågan på olja kommer att minska. Priset sjunker därför ganska snabbt.

Det finns samtidigt ett ganska starkt samband mellan oljepriserna och priserna på vegetabilisk olja. Det beror främst på marknaden för biobränslen som gör att de vegetabiliska oljorna konkurrerar med oljeprodukterna diesel och bensin. Utöver detta så försöker Indiens regering stimulera den inhemska produktionen av vegetabiliska oljor och har lagt tullar på importen, vilket gör att palmolja måste tryckas ut på andra marknader. Som grädde på moset finns det ny indisk lagstiftning som begränsar icke-hinduers möjligheter till medborgarskap i Indien. Denna har kritiserats av Malaysia, världens näst största producent av palmolja, vilket har resulterat i ännu mer hinder för exporten till Indien. Palmoljan är en direkt konkurrent till rapsoljan (även om folk i Sverige tror att vi kan ”välja bort palmolja” har den en helt avgörande roll för världsmarknaden för vegetabilisk olja och om svenskarna köper mer av någon annan olja kommer några andra köpa mer palmolja) och har precis som den alternativ användning som biodrivmedel.

Så trots att förra höstens rapsskörd i Europa var relativt låg och lagren små så pressas nu priset på raps.

Exemplet belyser flera intressanta saker.

För bönderna i Sverige och EU är det tydligt att det är skeenden långt utanför deras kontroll som är avgörande för deras lönsamhet. I det kortsiktiga perspektivet är det inte mycket de kan göra eftersom rapsmarknaden är en bulkmarknad som bygger på världsmarknadspriser. Det finns egentligen bara en sak att göra, ständigt pressa produktionskostnaderna. På liknande sätt fick bönderna ta smällen av Rysslands annektering av Krim. EU reagerade på det genom att utfärda sanktioner mot Ryssland vilket Ryssland i sin tur kvitterade genom att stoppa importen av en rad jordbruksprodukter, vilket gjorde att mjölk och fläskpriserna rasade.

Den mer övergripande slutsatsen är att vi nu lever i en världsekonomi som är mycket starkt integrerad och där händelser helt utanför vår kontroll, och som inte har något alls att göra med den plats eller bransch vi verkar i, plötsligt kan kasta om hela branscher och hela länder.  

De ekonomiska krafterna, konkurrensen och marknaden, eller ”kapitalismen” som jag föredrar att kalla den, har drivit på denna enormt långt gångna ekonomiska integrering. De har också drivit på minskade lager, både offentligt och i näringslivet eftersom det kostar att hålla lager. Det gör att störningar i de globala försörjningskedjorna snabbt får effekt. Vi har fått lära oss att ökad ekonomisk integration är av godo. Visst har väl ingen undgått att se hur hela branscher fått lägga ned på grund av internationell konkurrens, men på det stora hela är det ett pris man ansett värt att betala. Vi har ju kunnat köpa saker billigare från andra länder och de kan köpa det som vi är duktiga på att producera, allt enligt Ricardos nu två hundra år gamla teori om komparativa fördelar. Därför byggs den nya slussenbron i Kina, därför kokas och packas svenska bönor i Italien för att sedan fraktas tillbaks till Sverige och därför bygger facebook monstruösa serverhallar i Luleå.

Men när det knakar i fogarna, ett virus slår till i Wuhan, en översvämning i Thailand, ett krig i Syrien eller en tokig president i Vita huset kan många av de gamla sanningarna visa sig vara högst relativa. Mer om det i en kommande artikel.


Men fladdermusen då? Ja mycket talar för att coronaviruset kommer från fladdermöss. Rapsprisfallet är givetvis bara en av väldigt många effekter och troligen inte alls den viktigaste, av den kyss som utväxlats mellan en människa och en fladdermus.

Thursday, 13 February 2020

All energi har ett pris


I senaste numret av Sveriges Natur finns ett bildreportage från Luleälven, med bilder från förr – innan vattenkraften – och nu. Luleälv står för nästan ofattbara 10 procent av all Sveriges elektricitet. Konstigt nog hade inte tidningen något anslutande reportage om den stora älvstriden där Naturskyddsföreningen ju var en betydande aktör. Kampen för att vattnet skulle få strömma fritt var mig veterligen den första stora miljöstriden.

Under 1950-talet växte motståndet fortsatt utbyggnad av de ännu orörda älvarna som kulminerade med striden om Vindelälven. En opinion som från början bara bestod av några hundra älvräddare, hade då växt sig så stark att den lyckades åstadkomma en majoritet i riksdagen mot en fortsatt utbyggnad. I april 1970 beslutade regeringen Palme att Vindelälven inte skulle byggas ut.
(Själv var jag något för ung för vattenkraftstriden, mitt miljöintresse väcktes av trafikmiljön i Uppsala samt av föroreningarna av Mälaren, för att sedan uppgå i tidens kärnkraftsmotstånd, följt av engagemang för ekologiskt jordbruk samt motstånd mot skogsbesprutningarna).

Efter denna seger ifrågasattes nästan varje nytt vattenkraftsprojekt och med ett riksdagsbeslut 1993 utsågs Torne älv, Kalixälven, Pite älv och Vindelälven till nationalälvar och skyddades från fortsatt utbyggnad. 
Höljesdammen i Klarälven, foto:Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet


Idag står vattenkraften fortfarande för nästan hälften av vår elkraft och den ingår i kategorin förnyelsebar och fossilfri energi. I och med att kraftverken redan finns och ingen föreslår ny utbyggnad ifrågasätts den sällan. Sedan några år pågår en strid om att miljötillstånden skall förnyas för kraftverken, de måste vidta åtgärder för att minska påverkan på miljön. Men det är klart, den största skadan är redan skedd, och när samhället kräver rivning av fyrahundra år gamla kvarndammar, medan reglerade älvarna ser ut som de gör kan man verkligen fundera på proportionaliteten. Det finns också andra krafter som verkar för att vattendomarna skall luckras upp, ”göras mer flexibla”, framför allt för att möta behovet av mer reglerkraft i framtiden, ett behov som uppstått med en ökad andel vindkraft. Dessa krav drar åt precis motsatt håll.

Det finns mycket att säga om allt detta, men just nu tänker jag mest på hur selektiv debatten och opinionen är vad gäller olika energislag och de många olika sätt vi människor exploaterar natur på. Der Spiegel påstår i en artikel att sötvattensbiomerna är några av de mest hotade i världen, och att de hyser närmare hälften av alla fiskarter, och det låter sannolikt. Sjöar och floders yta motsvarar endast några procent av landytan, men de exploateras i mycket stor utsträckning. I Sverige är ytan av vattenkraftsmagasin och reglerade sjöar nästan lika stor som all åkermark.  Större delen av dessa kraftverksdammar är där det bor väldigt få människor och väldigt långt från de städer där de flesta beslutsfattare, opinionsbildare och journalister bor. På liknande sätt förhåller det sig med utbyggnaden av vindkraften – i ökad utsträckning förläggs vindkraftverken till norra Sverige.

Är vattenkraft bra eller dålig? – det är svårt att ge ett generellt svar på det. ”Bra” eller ”dålig” är subjektiva begrepp som bara är meningsfulla om man har samma värderingar och referensramar. Om man anser att samhällets elkraftsförsörjning och användning är av överordnad betydelse (de är utan tvekan mycket viktiga för detta samhälle) är man givetvis beredd att knäcka några ägg för att få tillgång till vattenkraft. Den orsakar ju också väldigt litet föroreningar. Men om man är renskötare som blivit av med viktig betesmark eller självhushållare som förlorat fisket har man en annan åsikt. Och om man tvingas byta utsikt från en virvlande fors till en torrlagd älvfåra har man både förlorat stora estetiska och ekonomiska värden, att ens hus kommer att spolas bort vid en dammkollaps är grädde på moset.

All energi har ett pris. Därför bör vi göra mycket större ansträngningar att minska energianvändningen.  Det gör det givetvis också enklare att avveckla de fossila bränslena och samtidigt göra förbättringar i reglerade älvar, och att spara de ännu oförstörda vattendragen.
 



Tuesday, 11 February 2020

Rapport från framtiden


Jag deltog i sista delen av SvT:s rapport från 2050 med Erik Haag och Lotta Lundberg. Programmet är en sorts infotainment, en form som jag egentligen inte gillar särskilt mycket. Och visst det är en hel del flams och trams i programmet men jag tycker ändå att de lyckas relativt bra med att åskådliggöra hur vardagslivet skulle kunna te sig 2050 på en rad olika områden. Man har en ström av experter av olika slag som frågas ut om olika typer av scenarion, en del av dem motsägelsefulla. Erik och Lotta reflekterar över dem utan att döma.

Det jag gillar allra mest är att ny teknik spelar en rätt liten roll i programmet och att de allra flesta scenario bygger på ”mindre” (kläder, byggnader, transporter, resor, mat osv.). Programmet ger väldigt litet plats för ”ny lovande teknik” som har räddat klimatet utan att vi har tvingats till rätt stora omställningar. Trögheten i förändring visades väldigt bra i ett inslag där riksarkitekt Helena Bjarnegård visar ett gammalt hus och säger att de flesta kommer att bo i sådana (om än moderniserade invändigt). Precis som de allra flesta människor år 2020 bor i ett hus byggt innan 1990, kommer de allra flesta människor 2050 bo i hus byggda innan 2020, så vi vet redan hur det ser ut där de flesta kommer att bo 2050.

Det som saknades de flesta fall är diskussion om hur omställningen kommer att ske och vilka styrmedel som skall till. Det var egentligen mest i det sista avsnittet, det om mat som måltidsforskaren Rikard Tellström kom in på att ransonering är det mest sannolika om man vill minska konsumtionen av kött radikalt.

Överlag tycker jag att matprogrammet fokuserade alldeles onödigt på att framtiden skulle innebära en nästan obefintlig konsumtion av ”kött”. Visst kommer konsumtionen av kött förändras i en klimatneutral framtid, men sannolikt inte på det sätt som många tror. Konsumtionen av kött, mjölk, smör, ost, ull och läder från idisslande djur kommer vara en lika viktig del av den mänskliga bioekonomin i framtiden som den varit det historiskt. Den produktionen kan enklare än någon annan vara fossilfri och konstgödselfri. 
Konsumtionen av gris och kyckling drivs däremot av ett konstgödsel- och fossildrivet globalt livsmedelsystem som inte är hållbart på något sätt. Det finns dock plats för en viss konsumtion av dessa också, grundad på resursbesparande uppfödningsformer till ett betydligt högre pris än dagens. Det finns många andra matvanor som kommer att behöva ändras minst lika mycket som köttkonsumtionen, framför allt konsumtionen av exotiska frukter och långväga grönsaker samt industriell ultra-processad mat. Färdigmat och uteätande kommer sannolikt minska kraftigt.

I önskan att vara relevant för folk i allmänhet var fokus i programmet hur omställningen påverkar folks vardag. Det är ett vanligt medialt angreppssätt, men det är samtidigt väldigt lätt att man då får ett ensidigt konsumtionsfokus, vilket programmet också fick. Svagheten med det är att det understödjer ett synsätt på vår värld som driven av individers konsumtion. Men konsumtionen och konsumenten är det sista ledet i en kedja. På många områden är det snarare produktionen som styr utvecklingen än tvärtom. Vad gäller livsmedelssystemet är det mycket tydligt att det är den stora överproduktionen av grödor och den internationella konkurrensen som driver livsmedelssystemet. 

Visst behöver vår konsumtion ändras, men det är inte i första hand individens vall som driver konsumtionsförändringar utan innovationer och marknadsaktörerna – det var ju knappast konsumenterna som drev fram iPhone, eller hur? Jag utvecklar det mer här.

Personligen tror jag att omställningen kommer vara betydligt mer omfattande och genomgripande än det som Rapport 2050 visar, och att det kommer att leda till kaskadeffekter som vi inte kan förutse. Men det är en annan artikel….

Thursday, 23 January 2020

Mat för hälsa och välbefinnande, eller för profit?




Hur vi producerar och konsumerar mat bör styras av insikten av att jordbruk är vårt främsta verktyg för att sköta landskapet, landsbygden och miljön på och att mat är en kollektiv nyttighet, en mänsklig rättighet och måltiden en kulturell och social praktik. Vi kan inte längre låta distributionssättet – marknaden — diktera villkoren för mänsklighetens och planetens hälsa och välbefinnande.

Det finns en utbredd kritik mot det globala livsmedelssystemet, en kritik som tyvärr knappt alls syns i Sverige. Här pendlar debatten istället mellan svenska bönders krav på ökad konkurrenskraft och det konsumtionsinriktade perspektivet av minskat matsvinn/minskad klimatpåverkan genom förändrade beteenden (oftast uttryckt med det mycket förenklade budskapet ”ät mindre kött) — två perspektiv som i de allra flesta fall också är helt oförenliga. De diskuteras också i helt olika media och kretsar som sällan möts. Men vad som är värre är att båda perspektiven allvarligt brister i analys och bidrar inte till en förståelse av hur det globala livsmedelssystemet fungerar. Därför blir deras ”recept” verkningslösa eller ineffektiva.

I en artikel i Nature, Anatomy and resilience of the global production ecosystem skriver en grupp, i huvudsak svenska, forskare:
“that the simplification and intensification of these systems and their growing connection to international markets has yielded a global production ecosystem that is homogenous, highly connected and characterized by weakened internal feedbacks. We argue that these features converge to yield high and predictable supplies of biomass in the short term, but create conditions for novel and pervasive risks to emerge and interact in the longer term.”
 
Det internationella handelssystemet gillar inte dessa potatissorter
Vi har ett livsmedelssystem som är mycket starkt sammankopplat på global nivå, men allt svagare kopplat till de lokala sammanhangen. Internationella trender, valutakurser, spekulation, världsmarknadspriser, störningar i handeln, stora sjukdomsutbrott (som den asiatiska svinfebern) är alla mycket viktigare för livsmedelskedjans aktörer än de sociala och ekologiska sammanhang som jordbruket tidigare var helt beroende av och samtidigt en viktig del av. Teknik, insatsmedel, utsäden, husdjursraser, arbetskraft och kunskaper var tidigare lokala och utvecklades i samklang med de lokala ekologiska och sociala sammanhangen. Nu är de globaliserade varor och tjänster som köps på en marknad. Det är snart bara själva jorden och det lokala vädret som är ”lokalt” i det moderna kommersiellt inriktade jordbruket. Att jordbruket är bundet till jorden är för övrigt det som gör att inte livsmedelsindustrin och handelskedjorna har tagit över själva jordbruksproduktionen fullt ut. Industrin nöjer sig med att på olika sätt kontrollera den, samtidigt som man i varje stund kan överge ”sina” bönder för att söka sina råvaror på annat ställe.

Genom de försvagade lokala återkopplingarna orsakade av de mycket starka globala sammanhangen, enklast sammanfattat i “konkurrera eller dö”, har lantbruket också förlorat sin lokala ekologiska och sociala roll. Brister i de lokala ekologiska och sociala sammanhangen kompenseras med allt mer inköpta resurser. Det globaliserade jordbruket kräver stor skala, långt driven mekanisering och specialisering ner på ras och sortnivå. Lokalt anpassade sorter, lokalt anpassade produktionssystem, lokal arbetskraft ersätts av det som passar i den globala konkurrensen. 

Forskarna varnar för att den starka globala sammankopplingen orsakar en kraftigt ökad sårbarhet och att det snarare är risker orsakade av detta som kan vara den begränsande faktorn för den globala produktionen än de absoluta övre gränserna för produktionen. Denna observation är viktig. I jordbruksdebatten läggs väldigt mycket tid och energi på hur vi skall kunna öka produktionen till att föda tio miljarder människor utan att ytterligare utöka jordbruksmarken. På senare tid har detta kompletterats med kravet på att det också skall göras utan att öka utsläppen av växthusgaser, snarare skall de minska. En formidabel flod av forskningsrapporter har gjort modeller av hur förändringar i kost, användning av konstgödsel, bioteknik etc. kan bidra till dessa mål. Men det är mycket viktigare att diskutera hur vi skapar ett robust och resilient produktionssystem.

Det är också viktigare att diskutera vilka samhällsförändringar som behövs för att folk skall äta sig mätta och äta mer nyttig mat. Runt en miljard människor är undernärda trots att det globala jordbrukssystemet producerar 6000 kcal per capita och dag, samtidigt som ännu fler äter för mycket och fel sorts mat och bortemot en tredjedel av maten kastas.  

Tim Benton och Rob Bailey, forskare vid Leedsuniversitetet, pekar i artikeln The paradox of productivity: agricultural productivity promotes food system inefficiency, i Global Sustainability, på att fixeringen vid ökad produktion har starkt bidragit till de både miljöproblem och de hälsoproblem som matproduktionen och konsumtionen ger upphov till. De beskriver hur politiken har sett billig mat som en kollektiv nyttighet – genom att sänka priset på mat kan folk få mer pengar över för att konsumera annat — och på så sätt driva den ekonomiska utvecklingen. Man kan tillägga att det också betyder att arbetslönerna kan hållas lägre än om maten vore dyrare. Eftersom det främsta sättet man kan sänka priserna på mat är att minska arbetskostnaderna innebär ett fokus på billig mat också att färre människor producerar mat och att de därigenom kan sysselsättas i andra näringar. I ett större perspektiv är urbaniseringen och industrialiseringen byggd på jordbrukets rationalisering.

Benton och Bailey konstaterar, som så många andra tidigare, att den verkliga kostnaden för den billiga maten är mycket högre än det pris vi betalar, eftersom systemet, både marknaden och den statliga politiken, gynnar den som kan externalisera kostnader (låta någon annan ”betala”, naturen, skattebetalarna, framtida generationer, lantarbetare osv). Alla dessa externa kostnader är långt högre än priset man får betala för produkterna. Även om alla aktörer strävar efter effektivitet blir resultatet av systemet som helhet ineffektivt: Ju mer vi producerar desto billigare blir maten och desto fler blir överviktiga och desto mer svinn blir det. Strävan att minska kostnaderna och vara konkurrenskraftig ligger bakom intensifiering genom ökade insatser av insatsmedel som konstbevattning, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel.

Till och med argumentet att man skall intensifiera produktionens för att kunna spara mer natur visar sig ofta ihåligt. Motsättningen mellan intensifiering av produktionen eller att använda mer mark är en teoretisk konstruktion som inte alltid har stöd i praktiken. Utökningen av jordbruksmarken i Brasilien på bekostnad av Cerradon eller Amazonas har exempelvis möjliggjort en intensifiering av djurskötseln i Europa och Kina.

Så vad skall man göra åt det dysfunktionella matsystemet? Forskarlaget från Stockholm Resilience Centre anser att lösningarna är att omdirigera finanskapitalet, att kraftigt öka transparensen och spårbarheten i livsmedelskedjan och att aktivt arbeta med de transnationella företagen för en hållbar produktion.

Det är i mitt tycke uppenbart helt otillräckligt. Det avgörande för jordbruksproduktionens inriktning är inte finanskapitalets strömmar (det mesta av det handlar om spekulation, bara någon procent om verkliga investeringar). Spårbarhet och transparens är inte precis något nytt, spårbarhet är ett lagkrav i livsmedelssektorn i EU sedan många år. Och de system för spårbarhet och transparens som utvecklas har nästan utan undantag gynnat de större aktörerna på bekostnad av de mindre. Till och med fair trade systemet som ändå speciellt designats för att hjälpa små producenter har en tendens att gynna de bättre rustade.   Erfarenheterna visar också att företagen inte är intresserade av transparens. Trots att ny digital teknik ger enorma möjligheter så är det extremt få matföretag som utnyttjar dem. I verkligheten har utvecklingen på flera områden gått åt motsatt håll. Detaljhandelns egna varumärken har gjort att man inte ens kan få reda vem som har producerat en stor del av matvarorna.  Att förvänta sig att de transnationella företagen självmant skulle ändra sin praktik är mycket naivt. Det är snarare minskad makt för de transnationella företagen i jordbrukssektorn vi behöver.

Benton och Bailey går längre och föreslår regleringar för att internalisera kostnader (de ger dock inga konkreta exempel på hur det skulle gå till) och att staten måste leda debatten och sätt agendan. De föreslå också att jordbruksstöden skall användas för att stödja produktion av näringstäta livsmedel istället för kaloririka och för att öka mångfalden i produktionen. Åtgärderna som föreslås skall kompensera för brister i matsystemet. Visst är det naturliga att man använder regleringar för att korrigera utvecklingen. Men det finns bara ett visst utrymme för hur och hur mycket man kan reglera verksamheter utan att förändra de grundläggande drivkrafterna. Om regleringarna går helt emot det som driver systemet kommer de antingen inte vara effektiva eller så kommer systemet krascha.

Försök att internalisera kostnader i jordbruksproduktionen har i mycket stor utsträckning misslyckats. Sverige hade exempelvis haft särskilda avgifter på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel, men dessa togs bort i samband med EU-inträdet. För närvarande håller man också på att avveckla dieselskatten. I alla fallen handlar det om att svenska bönder inte kan konkurrera på marknaden om de måste betala dessa avgifter. Att stödja produktion av mer näringstäta livsmedel och öka mångfalden verkar bra men eftersom det går helt på tvärs med de underliggande drivkrafterna undrar man hur det skall gå till. Det riskerar nog mest att bli som att simma mot färdriktningen i poolen på ett fartyg. 

För att verkligen förändra jordbruks- och matsystemen behöver vi ändra de grundläggande drivkrafterna marknaden och den internationella konkurrenskraften. Istället för att i första hand ses som ett företag som skall producera varor för en marknad behöver jordbruket ses som ett sätt att förvalta en bit natur och relationerna mellan människor och naturen och förse människor med mat. Maten bör i sin tur också i första hand ses i sin roll som en kollektiv nyttighet och mänsklig rättighet och hur och vad vi äter som en viktig kulturellt och socialt viktig del av våra liv. Hur vi producerar, distribuerar och konsumerar skall vara en följd av dessa roller och inte som idag där distributionssättet (marknaden) styr både produktion och konsumtion.