Kornas planet - ute nu

Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna. Vi erbjuder dig boken med signatur av oss maj ut för 230 kronor inklusive frakt. 

Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05, bankgiro 5033-1768.  Skriv "bok + ditt  namn" vid betalningen. Du kan också betala via eller paypal eller kreditkort med knappen nedan, och då får du ange adressen i samband med betalninge  Om du önskar kvitto på betalningen skriv det i beställningen så lägger vi det i paketet. Leverans sker med Postnords blå kuvert. 

Kon har spelat en avgörande roll för att bygga samhällen och kulturer, inte minst vår egen. Hennes mångsidighet har förutom mat gett oss skinn, rep, dragkraft, gödning, bränsle, byggmaterial, fungerat som kapital, vårdat landskap, jorden och biologisk mångfald men också gett tröst och sällskap under 11 000 år.

Idag är har många kor avhornats och förvandlats till hårt jobbande industriarbetare. I stället för att symbolisera skapelsen, anklagas nu kon i stället för att förstöra den. Idisslarnas trumfkort, att kunna omvandla gräs och grödor som vi människor inte kan äta till näringsrika livsmedel, ses som en belastning i form av klimatförstörande metanutsläpp och stor markanvändning. Lösningen blir då att fortsätta intensifiera uppfödningen för att få korna att mjölka ännu mera och växa ännu snabbare, eller att utrota kon.

Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen anser att kon fortfarande är en viktig kompanjon för att bygga en mer hållbar värld, men då måste hennes mångsidighet och ekologiska roll tas tillvara. Författarna blandar sina egna erfarenheter som nyblivna koägare, med möten med kor och deras människor i andra länder, historia och vetenskapliga rön. De har skrivit en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska 
matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.  

 
Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och författare. Gunnar Rundgren är lantbrukskonsult, författare och skribent. Båda är flitigt anlitade föredragshållare. Tillsammans driver de också ett litet lantbruk, Sunnansjö Gård, med grönsaksodling och några kor. Återkommande teman för bådas pennor är lantbruk, mat och miljö.

Dags att sätta potatis

Potatisuppropet i Söderhamn uppmanar idag befolkningen att sätta potatis för att motverka livsmedelsbrist i höst. Samtidigt har potatispriset till odlarna i Nederländerna och Belgien gått från ungefär 1,80 per kilo till 10-20 öre per kilo. Behöver vi vara rädda att bli utan mat på grund av coronaviruset eller är det i själva verket bönderna eller livsmedelsindustrin som borde oroa sig för att de inte kommer att kunna sälja sina produkter?

Är det så här vi måste göra för att äta oss mätta i höst?

Med tanke på den katastrofala bristen på skyddsutrustning och annat nödvändigt i vården är det inte konstigt att folk också blir oroliga för tillgången på mat. Coronapandemin kan påverka livsmedelsförsörjningen på många olika sätt: förändrad eller minskad konsumtion, förändrad eller minskad produktion, störningar i distributionen, störningar orsakade av politiska beslut och andra typer av indirekta effekter.

Hittills är det svårt att spåra några störningar i livsmedelssektorn som beror på att konsumenter eller producenter är sjuka utan förändringarna är följder av de åtgärder som stater och individer tagit för att begränsa spridningen.

Förändrad konsumtion är det som hittills har märkts mest i livsmedelskedjan. Det första offret för covid-19 har varit restauranger och caféer. Med tanke på att branschen redan var överetablerad kan man förvänta sig masskonkurser de närmaste månaderna. Folk äter annorlunda på krogen än de gör hemma, så detta har också förändrat den totala efterfrågan. I affärerna är exempelvis nästan allt nötkött som säljs svenskt, medan krogarna har en låg andel svenskt. Vissa typer lyxmat äts nästan bara på restaurang. Odlare som specialiserat sig på leveranser av typiska kroggrönsaker (hur många köper raddichiosallat att bära hem?) ser hela sin marknad försvinna.

Hämtmat och färdigmat ökar starkt. Med tanke på hur hyllor gapat tomma på jäst och mjöl torde folks konsumtion av hembakat bröd öka kraftigt, och bagerierna rapporterar kraftigt minskad försäljning.  Från andra länder rapporteras en ökning av försäljning av fabriksproducerade livsmedel men samtidigt också en ökning av lokalt producerade livsmedel, det senare också väldigt tydligt i Sverige. Blomsterhandeln i Europa har drabbats hårt av att blomsterhandlare tvingats stänga, transportproblem och olika typer av social distansering. I sin tur har det påverkat exempelvis blomsterodlingarna i Kenya som har sett fyra femtedelen av försäljningen försvinna.

I fattiga länder kan uteblivna inkomster orsakade av coronanedstängningen leda till en ökad fattigdom och därmed hunger eller rent av svält. Om efterfrågan sjunker kan samtidigt priserna falla och göra maten billigare för de fattiga som skall köpa mat. Oxfams nya rapport ‘Dignity Not Destitution’ visar att ytterligare mellan 6 och 8 procent av världens befolkning kan tvingas in i fattigdom när länders ekonomier stänger ner för att hindra coronaspridningen. Över halva jordens befolkning kan därför komma att leva i fattigdom efter pandemin

Om vi vänder blickarna mot produktionen är det som uppmärksammats mest en brist på arbetskraft inom frukt och grönsaksbranschen inom EU, där migrantarbetare gör en mycket stor arbetsinsats. Även i Sverige är flera branscher helt beroende av denna arbetskraft. I viss utsträckning kan man ersätta dem med inhemska arbetslösa, men det är inte sannolikt att arbetslösa baristor och frisörer vare sig vill eller kan ersätta lantarbetare som är vana vid långa dagar av hårt arbete i stekande sol, hällregn, tidiga mornar och sena kvällar. Jag vet av egen erfarenhet att en medelålders polsk lantarbetare kan göra samma jobb som en handfull svenska ungdomar, med ett bättre resultat. Även om branschen lyckas skrapa ihop arbetskraft kommer den att kosta betydligt mer. Grönsaker är samtidigt rätt priskänsliga, blir de för dyra minskar konsumtionen.

De stora fältgrödorna, spannmål, oljeväxter, bönor och ärtor odlas i stora delar av världen maskinellt och den produktionen kommer bara påverkas om det blir störningar i tillförseln av utsäde, drivmedel och konstgödsel. Just nu är oljepriset historiskt lågt vilket talar för billigare diesel och konstgödsel och därigenom billigare produktion. Det billiga oljepriset är dock inte goda nyheter för alla bönder. I mitten på februari skrev jag om rapspriserna som sjönk kraftigt när oljepriset sjönk. Orsaken är att rapsolja är det tredje viktigaste biobränslet i världen och konkurrerar med diesel. Billig diesel betyder billig rapsolja. De låga oljepriserna påverkar också USA:s majsetanolindustri. Jordbruksaktuellt rapporterar 7 april att etanolproduktionen har minskat kraftigt. Vid produktionen av majsetanol får man stora mängder torkad drank, ett populärt djurfoder. Den minskade tillgången på torkad drank gör att efterfrågan och priset på sojamjöl ökar. Eftersom priset på sojabönans andra produkt, sojaolja, styrs av oljepriset blir slutresultatet mer eller mindre plus minus noll för sojaodlarna och sojaindustrin. Det låga oljepriset beror bara delvis på minskad efterfrågan på grund av corona, det främsta skälet är att Ryssland och Saudiarabien utkämpar ett krig om makten över oljemarknaden.

Om coronaviruset skulle få masspridning i fattiga länder och att folk av någon anledning skulle bli sjukare än den typiske svensken (på grund av sämre allmäntillstånd, på grund av luftföroreningar eller inomhusmatlagning över öppen eld) kan man föreställa sig att matproduktionen hos många småbönder kan bli drabbad, med åtföljande livsmedelsbrist. Men också i fattiga länder är de politiska åtgärderna än så länge mycket viktigare än sjukdomseffekterna. Indiens totala nedstängning verkar genomföras utan hänsyn till stora befolkningsgrupper som lever i den informella sektorn och de 40-50 miljoner säsongsarbetarna i jordbruket. Med tanke på de fattiga ländernas bristfälliga sociala skyddsnät blir sådan nedstängning mycket mer dramatiska och kan äventyra de drabbades överlevnad. 

Logistik och distribution

Initialt var det stora problem vid gränserna för de länder som stängt dem, och lastbilar blev stående i timtal. Detta verkar nu ha lösts vad gäller livsmedelstransporter. Många flygfraktade livsmedel transporteras i passagerarplanens lastutrymme och dessa flyg har nästan helt upphört. Det drabbar exotiska frukter och grönsaker, fisk och skaldjur samt en hel del udda handelsströmmar – man flög scones från England till Kina exempelvis.

På grund av den kraftigt minskade exporten av varor från Kina har priserna för frakt till Kina ökat kraftigt. Tidigare var det väldigt billigt att skicka saker till Kina eftersom det fanns hur många tomma containrar som helst som behövde fyllas för returen – men nu är det brist på sådana. Detta, och de omfattande restriktioner i Kina, har satt sina spår i den kinesiska livsmedelsmarknaden, där livsmedelspriserna gått upp kraftigt.  Det skulle sannolikt vara värre om inte Kina hade haft omfattande beredskapslagring av livsmedel.

Politiska åtgärder

Ryssland, Kazakstan, Vietnam, Ukraina, Colombia har redan infört olika typer av exportrestriktioner vilka kan påverka de globala marknaderna. Om sådana åtgärder sprider sig och blir vanligare kan det sannolikt få mycket stora följder på de globala livsmedelspriserna. Dessa restriktioner kan i sin tur öka redan stora spänningar i det internationella handelssystemet. Oavsett om man gillar globaliseringen eller inte så är det ett faktum att många länder, som Sverige, idag har gjort sig beroende av att det globala handelssystemet för sin livsmedelsförsörjning.

Svenska kronan

Eftersom vår ekonomi är öppen påverkas priserna i Sverige starkt av valutakursförändringarna. Att en svag svensk krona gör det dyrare att importera livsmedel är väl uppenbart. Men valutan påverkar priset nästan lika mycket på de produkter som vi har ett överskott av, exempelvis spannmål. Eftersom dessa handlas i euro eller dollar på världsmarknaden kommer en svag krona göra att priserna går upp i Sverige också. Kronan var svag redan innan coronakrisen och verkar falla ännu mer nu.

Jämförelse med den globala livsmedelskrisen 2007/2008

De grundläggande förhållandena är idag annorlunda än vid den senaste livsmedelskrisen 2007/2008. Då var lagren av stapelvaror mycket låga och oljepriset var mycket högt. Detta pressade upp priserna snabbt. Nu är lagren av vete och ris betydligt större och oljepriset är historiskt lågt. Det gör att det är de politiska svaren på coronaviruset som kommer att avgöra utvecklingen och inte grundläggande förhållanden i produktionen.  

Sammanfattningsvis, är det svårt att veta säkert hur coronakrisen kommer att påverka livsmedelsförsörjningen. Mitt tips är att de omedelbara konsekvenserna för svensk del kommer att vara relativt små. Men sätt för all del litet potatis om du har möjlighet, det är en billig försäkring. 

*

På litet sikt kommer givetvis coronapandemins effekt på ekonomin i stort påverka livsmedelskonsumtionen. Om coronakraschen blir (vilket jag tror) långt värre än finanskrisen 2008 kommer den resultera i minskad livsmedelskonsumtion och överproduktion av jordbruksråvaror med tillhörande kraftiga prisfall. Så länge oljepriset är lågt finns det inte mycket som tyder på en minskad produktion av de stora stapelgrödorna, tvärtom.

Den större förändringen kommer att orsakas av det politiska svaret på den osäkerhet som många upplevt under coronakrisen och insikten att, trots allt tal om globalisering och internationellt samarbete, så är det nationalstaten (eller till och med ännu mer lokala enheter som delstater i USA eller regioner och kommuner i Sverige) som både tar makten och hålls ansvariga av sina medborgare för att säkra folks hälsa och försörjning.

Inte minst i Sverige har coronakrisen gett tankar på försörjningstrygghet, beredskap och självförsörjning ny energi. Sedan början på 1990-talet har Sverige inget mål för självförsörjning av livsmedel och i samband med EU inträdet avvecklades beredskapslagren av livsmedel. Dessa var tidigare omfattande och 1968 lagrades 300 000 ton spannmål samt ärtor, socker, foder, konstgödsel och till och med kaffe. Idag har inte ens Försvarsmakten mat för någon längre tid.

Under en lång tid var frågan om livsmedelsförsörjningen politiskt död. Marknaden skulle fixa det och ingen myndighet i Sverige hade ansvar för det. Inte ens lantbrukets intresseorganisation, LRF, drev frågan om självförsörjning. Så sent om i januari 2017 sade inrikesminister Ygeman på Folk och försvar ”glöm lager av livsmedel, skyddsmasker och andra förnödenheter”. På grund av den försämrade säkerhetssituationen har frågan dock dykt upp igen på senare år, dock utan att leda till några konkreta förändringar i politiken. Idag blir man i alla fall inte förlöjligad om man talar om ökad nationell självförsörjning. Regeringen beslutade nyligen att livsmedelsproduktionen är ”samhällsviktig”.

Låt det pragmatiska imperativet bestämma din kost

Hur skulle det bli om alla gör som jag? Enligt filosofen Immanuel Kant är den högsta moraliska principen att "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Principen, det kategoriska imperativet, finns inbäddad i mängder av olika ställningstaganden. Covid-19 pandemin visar på värdet av en sådan princip. Det är ju egentligen inget problem om bara jag går på afterski i Åre eller om jag reser och hälsar på min vän i Årjäng, men om alla resonerar på det sättet havererar smittbegränsningen. 

Add caption

På det stora hela är det vettig princip. Men den har också sina begränsningar om den tillämpas alltför bokstavligt och utan hänsyn till sammanhang.

Den moderna globala konsumtionskulturen och verktyg från ingenjörsvetenskapen (livscykelanalyser) kombineras med det kategoriska imperativet och resulterar i en flod av teoretiska beräkningar av vad vi kan eller bör konsumera för att ”ta ansvar för vår konsumtion”. Ofta jämförs konsumtionen med bärkraften hos ekosystemen, eller planeten, vilket uttrycks som planetära gränser, ekologiskt fotavtryck eller på annat sätt.

Dessa beräkningar har ett värde för att få folk att begripa storleksordningen av effekterna av konsumtionen och ge ledning i vilken grad av omställning som behövs. Men samtidigt skymmer de lika mycket som de avslöjar genom sitt begränsade angreppssätt. Och själva tanken att global solidaritet och rättvisa betyder att vi konsumerar lika mycket av samma saker är feltänkt.

De ekologiska sammanhang som vi människor lever i är platsbundna. I vissa delar av världen finns det gott om vatten, i andra finns det värme, snö, öken, berg, skog eller mineraler i olika kombinationer. Under årtusenden anpassade sig människor till de landskap de levde i och det formade matvanor, byggnadsskick, klädedräkter och mycket annat. De som levde på jakt, boskapsskötsel och fiske åt stora mängder animaliskt protein medan de som levde i Asiens tätbefolkade floddalar åt ris kompletterat med litet animalisk föda. I vissa områden utvecklades omfattande konstbevattning för att kompensera ett torrt klimat. I Sverige byggdes hus av trä, både för att trä fanns i stor mängd och klimatet var gynnsamt för träbyggnader, i andra områden byggde man av sten, torv eller lera. I norr klädde man sig i läder, skinn och ull medan folk i varma länder använde bomull eller siden. I Sverige värmdes hus med ved, medan hus i Nordafrika främst byggdes för att vara svala under den mycket heta sommaren. På område efter område kan man se hur de lokala omständigheterna formade produktion och konsumtion. Vilket ju är en bärande princip för ekologisk anpassning.

Den globala ekonomin har kapat bandet mellan de lokala förhållandena och människors konsumtion, och har på det sättet också kapat den naturliga återkoppling och korrigering som uppstår när konsumtion och produktion är i obalans med varandra och med naturens bärkraft. Lösningen på det är inte att bejaka den globala konsumtionskulturen och att alla människor skall göra av med lika mycket vatten, använda samma energikällor och transportmedel eller äta samma kost. Lösningen är att återlokalisera konsumtion och produktion och förankra den i de lokala ekosystemen.

*

Ett annat problem med livscykelanalyser och det kategoriska imperativet på matområdet är att det inte tar hänsyn till produktionens förhållanden. Det finns mängder av rapporter och kampanjer som räknar ut hur man kan förändra sina växthusgasutsläpp genom att minska sin köttkonsumtion eller att helt avstå från animaliska produkter. Dessa bygger på beräkningar där man tar utsläppsvärden som beräknats idag och lägger ihop dem. Men ett sådant uträkningssätt tar inte hänsyn till dynamiken i det starkt sammankopplade matsystemet.

En individ kan exempelvis besluta att vara vegetarian och konsumera mjölkprodukter men inte äta kött. Det är inget problem om några gör det, men ger inte alls samma resultat om alla gör det.  Mjölkproduktion förutsätter att nya kalvar föds varje år och förr eller senare har kon gjort sitt och dör eller avlivas. Till och med i Indien har detta lösts genom att kastlösa och muslimer ätit kokött. Hur tokigt det blir när man försöker göra individuella val till allas val eller regler för hela samhället är uppenbart i just Indien, där desperata bybor fångar in kor som förstör deras grödor och dumpar dem i andra områden eller till och med i andra länder.

Om man tror på livscykelanalysernas siffror är det absolut bästa man kan göra för att minska sina växthusgasutsläpp från maten att bli vegan. Men även här gör man misstaget att tro att helheten blir summan av delarna, ett synsätt som möjligen stämmer i fabrikernas värld där livscykelanalyserna utvecklades, men inte i jordbruket. En mycket stor mängd av de vegetabiliska livsmedlen har stora flöden av restprodukter som används som djurfoder. Av ris blir nästan 40 procent djurfoder, av vete minst 20 procent, av 1 kg sockerbeta får man mindre än 2 hg socker, resten blir foder. Alla vegetabiliska oljor utom olivolja ger stora mängder biprodukter: av 1 kg sojabönor blir 180 gram sojaolja, av 1 kg rapsfrö blir 400 gram rapsolja. Utöver detta så behöver man också odla betydligt mer av grödorna än som äts eftersom stora delar av skörden inte kommer att få den kvalitet som behövs. Detta kan också användas till foder.

Som livscykelanalyser görs idag så fördelas miljöpåverkan av en gröda, exempelvis raps, på rapsoljan och rapskakan (som blir djurfoder) efter deras respektive värde. Ungefär halva miljöpåverkan av rapsodlingen läggs på rapsoljan. Om rapskakan inte kan säljas som djurfoder minskar dess värde och miljöpåverkan av rapsoljan ökar därför. Detta betyder att utsläppen per vegan ökar kraftigt om alla blir veganer*. Man kan givetvis hitta nya användningsområden för alla dessa biprodukter som livsmedel, biobränsle eller gödsel, men alldeles oavsett kommer det att förändra kalkylen. Och om man tror att ny teknik kan ge oss högvärdiga livsmedel av det som nu blir djurfoder kan man på lika goda (eller snarare lika dåliga) grunder hävda att ny teknik kommer att ge oss utsläppsfria höns, grisar och kor.

En liknande diskussion kan föras om ”gräsbeteskött”. Det finns stora fördelar med kött från betande djur, etiskt, hälsomässigt och miljömässigt. En del av dessa fördelar är omdiskuterade men låt oss för resonemangets skull säga att det är nyttigt och att kolbindning i betesmark sker i stor omfattning och att den biologiska mångfalden blomstrar med djur som föds upp på gräsbete. Kan vi alla äta 200 kg naturbeteskött och konsumera 700 liter gräsmjölk årligen som de mongoliska nomaderna? Knappast. Det finns förvisso ingen trovärdig uträkning av precis hur stor potential rätt skötta betesmarker har och om vi också börjar beta åkermark i större utsträckning, men en överslagsberäkning visar att vi skulle behöva mer än tiodubbla produktionen av gräsbeteskött globalt för att nå mongoliska nivåer. I delar av världen skulle det kanske fungera (och Sverige ligger inte så illa till för det) medan det inte alls är realistiskt i de mer tätbefolkade områdena i Europa eller Asien, för att inte tala om i Egypten, där 100 miljoner människor skall födas på en liten konstbevattnad yta omgiven av en lågproduktiv öken.

(Jo jag vet att vissa säger att vi kan få öknen att blomstra med betande djur, och det finns kanske ett korn av sanning i det med, men jag tror det när jag ser det. Jag har besökt boskapsskötare som tillämpar så kallade holistic management i Namibia, ett av världens torraste länder. De hade enligt egen uppgift kraftigt ökat produktionen genom detta, men den var likväl lägre än på magra svenska naturbetesmarker.)

Man kan resonera på liknande sätt om konsumtion av olivolja, renkött, vildsvin, cashewnötter, quinoa, mandlar eller vad det nu än är som framställs som nyttigt eller miljövänligt och inse att det kanske inte är en särskild god idé att ”alla gör som jag”. Olivolja utgör till exempel bara några procent av världens vegetabiliska olja och har stora klimatmässiga begränsningar för var den kan produceras.  Redan den nuvarande produktionen av oliver har förändrats från en extensiv, ekologiskt välanpassad, produktion till en hög-intensiv odling som knappast kan anses bättre än produktion av oljepalm, raps eller soja. Det är givetvis mycket vettigare att renskötande samer äter stora mängder renkött och säljer en mindre del av det till andra för att få in pengar, snarare än att alla svenskar skall äta 200 gram renkött, eller hela jordens befolkning skulle äta 1 gram renkött om året.

Lösningen på allt detta är att vi anpassar vår kost till det landskap vi bor i, de ekologiska förhållandena där vi lever, snarare än att vi försöker anpassa oss till en global, eller ens nationell, genomsnittskost. Släng inte det kategoriska imperativet överbord, men låt det inte bestämma vad som läggs på din tallrik.

* Zanten, Hannah m.fl. Defining a land boundary for sustainable livestock consumption. Och Peters, Christian J. m.fl. 2016, Carrying capacity of US agricultural land, ten diet scenarios, Elementa:Science of the Antropocene.