Hur skulle det
bli om alla gör som jag? Enligt filosofen Immanuel Kant är den högsta moraliska
principen att "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan
vilja att den blir en allmän lag". Principen, det kategoriska imperativet,
finns inbäddad i mängder av olika ställningstaganden. Covid-19 pandemin visar på
värdet av en sådan princip. Det är ju egentligen inget problem om bara jag går
på afterski i Åre eller om jag reser och hälsar på min vän i Årjäng, men om alla
resonerar på det sättet havererar smittbegränsningen.
|
Add caption |
På det stora hela
är det vettig princip. Men den har också sina begränsningar om den tillämpas
alltför bokstavligt och utan hänsyn till sammanhang.
Den moderna
globala konsumtionskulturen och verktyg från ingenjörsvetenskapen
(livscykelanalyser) kombineras med det kategoriska imperativet och resulterar i
en flod av teoretiska beräkningar av vad vi kan eller bör konsumera för att ”ta
ansvar för vår konsumtion”. Ofta jämförs konsumtionen med bärkraften hos
ekosystemen, eller planeten, vilket uttrycks som planetära gränser, ekologiskt
fotavtryck eller på annat sätt.
De ekologiska sammanhang
som vi människor lever i är platsbundna. I vissa delar av världen finns det
gott om vatten, i andra finns det värme, snö, öken, berg, skog eller mineraler
i olika kombinationer. Under årtusenden anpassade sig människor till de
landskap de levde i och det formade matvanor, byggnadsskick, klädedräkter och
mycket annat. De som levde på jakt, boskapsskötsel och fiske åt stora mängder
animaliskt protein medan de som levde i Asiens tätbefolkade floddalar åt ris
kompletterat med litet animalisk föda. I vissa områden utvecklades omfattande
konstbevattning för att kompensera ett torrt klimat. I Sverige byggdes hus av
trä, både för att trä fanns i stor mängd och klimatet var gynnsamt för
träbyggnader, i andra områden byggde man av sten, torv eller lera. I norr
klädde man sig i läder, skinn och ull medan folk i varma länder använde bomull
eller siden. I Sverige värmdes hus med ved, medan hus i Nordafrika främst
byggdes för att vara svala under den mycket heta sommaren. På område efter
område kan man se hur de lokala omständigheterna formade produktion och
konsumtion. Vilket ju är en bärande princip för ekologisk anpassning.
*
Ett annat problem
med livscykelanalyser och det kategoriska imperativet på matområdet är att det
inte tar hänsyn till produktionens förhållanden. Det finns mängder av rapporter
och kampanjer som räknar ut hur man kan förändra sina växthusgasutsläpp genom
att minska sin köttkonsumtion eller att helt avstå från animaliska produkter.
Dessa bygger på beräkningar där man tar utsläppsvärden som beräknats idag och
lägger ihop dem. Men ett sådant uträkningssätt tar inte hänsyn till dynamiken i
det starkt sammankopplade matsystemet.
En individ kan
exempelvis besluta att vara vegetarian och konsumera mjölkprodukter men inte
äta kött. Det är inget problem om några gör det, men ger inte alls samma
resultat om alla gör det. Mjölkproduktion
förutsätter att nya kalvar föds varje år och förr eller senare har kon gjort
sitt och dör eller avlivas. Till och med i Indien har detta lösts genom att
kastlösa och muslimer ätit kokött. Hur tokigt det blir när man försöker göra
individuella val till allas val eller regler för hela samhället är uppenbart i
just Indien, där desperata bybor fångar in kor som
förstör deras grödor och dumpar dem i andra områden eller till och med i andra
länder.
Om man tror på
livscykelanalysernas siffror är det absolut bästa man kan göra för att minska
sina växthusgasutsläpp från maten att bli vegan. Men även här gör man misstaget
att tro att helheten blir summan av delarna, ett synsätt som möjligen stämmer i
fabrikernas värld där livscykelanalyserna utvecklades, men inte i jordbruket.
En mycket stor mängd av de vegetabiliska livsmedlen har stora flöden av
restprodukter som används som djurfoder. Av ris blir nästan 40 procent
djurfoder, av vete minst 20 procent, av 1 kg sockerbeta får man mindre än 2 hg
socker, resten blir foder. Alla vegetabiliska oljor utom olivolja ger stora
mängder biprodukter: av 1 kg sojabönor blir 180 gram sojaolja, av 1 kg rapsfrö
blir 400 gram rapsolja. Utöver detta så behöver man också odla betydligt mer av
grödorna än som äts eftersom stora delar av skörden inte kommer att få den
kvalitet som behövs. Detta kan också användas till foder.
Som
livscykelanalyser görs idag så fördelas miljöpåverkan av en gröda, exempelvis
raps, på rapsoljan och rapskakan (som blir djurfoder) efter deras respektive
värde. Ungefär halva miljöpåverkan av rapsodlingen läggs på rapsoljan. Om
rapskakan inte kan säljas som djurfoder minskar dess värde och miljöpåverkan av
rapsoljan ökar därför. Detta betyder att utsläppen
per vegan ökar kraftigt om alla blir veganer*. Man kan givetvis hitta nya
användningsområden för alla dessa biprodukter som livsmedel, biobränsle eller
gödsel, men alldeles oavsett kommer det att förändra kalkylen. Och om man tror
att ny teknik kan ge oss högvärdiga livsmedel av det som nu blir djurfoder kan
man på lika goda (eller snarare lika dåliga) grunder hävda att ny teknik kommer
att ge oss utsläppsfria höns, grisar och kor.
En liknande
diskussion kan föras om ”gräsbeteskött”. Det finns stora fördelar med kött från
betande djur, etiskt, hälsomässigt och miljömässigt. En del av dessa fördelar
är omdiskuterade men låt oss för resonemangets skull säga att det är nyttigt
och att kolbindning i betesmark sker i stor omfattning och att den biologiska
mångfalden blomstrar med djur som föds upp på gräsbete. Kan vi alla äta 200 kg
naturbeteskött och konsumera 700 liter gräsmjölk årligen som de mongoliska
nomaderna? Knappast. Det finns förvisso ingen trovärdig uträkning av precis hur
stor potential rätt skötta betesmarker har och om vi också börjar beta åkermark
i större utsträckning, men en överslagsberäkning visar att vi skulle behöva mer
än tiodubbla produktionen av gräsbeteskött globalt för att nå mongoliska
nivåer. I delar av världen skulle det kanske fungera (och Sverige ligger inte
så illa till för det) medan det inte alls är realistiskt i de mer tätbefolkade
områdena i Europa eller Asien, för att inte tala om i Egypten, där 100 miljoner
människor skall födas på en liten konstbevattnad yta omgiven av en lågproduktiv
öken.
(Jo jag vet att vissa säger att vi kan få öknen att
blomstra med betande djur, och det finns kanske ett korn av sanning i det med,
men jag tror det när jag ser det. Jag har besökt boskapsskötare som tillämpar
så kallade holistic management i Namibia, ett av världens torraste länder. De
hade enligt egen uppgift kraftigt ökat produktionen genom detta, men den var
likväl lägre än på magra svenska naturbetesmarker.)
Man kan resonera
på liknande sätt om konsumtion av olivolja, renkött, vildsvin, cashewnötter,
quinoa, mandlar eller vad det nu än är som framställs som nyttigt eller
miljövänligt och inse att det kanske inte är en särskild god idé att ”alla gör
som jag”. Olivolja utgör till exempel bara några procent av världens
vegetabiliska olja och har stora klimatmässiga begränsningar för var den kan
produceras. Redan den nuvarande
produktionen av oliver har förändrats från en extensiv, ekologiskt välanpassad,
produktion till en hög-intensiv odling som knappast kan anses bättre än
produktion av oljepalm, raps eller soja. Det är givetvis mycket vettigare att
renskötande samer äter stora mängder renkött och säljer en mindre del av det
till andra för att få in pengar, snarare än att alla svenskar skall äta 200
gram renkött, eller hela jordens befolkning skulle äta 1 gram renkött om året.
Lösningen på allt
detta är att vi anpassar vår kost till det
landskap vi bor i, de ekologiska förhållandena där vi lever, snarare än att
vi försöker anpassa oss till en global, eller ens nationell, genomsnittskost.
Släng inte det kategoriska imperativet överbord, men låt det inte bestämma vad
som läggs på din tallrik.
*
Zanten, Hannah m.fl. Defining a land boundary for sustainable livestock
consumption. Och Peters, Christian J. m.fl. 2016, Carrying capacity of US
agricultural land, ten diet scenarios, Elementa:Science of the Antropocene.