Odla mer mat i stan - eller i dess närhet

Intresset för stadsodling är stort. Jag är själv med i den trevliga Matparken i Uppsala.  Jag skall prata om stadsodlingar i Järfälla på måndag och sitter och förbereder mig. I mina förberedelser kan jag konstatera t.ex. att stadsodling sannerligen inte är något nytt. Enligt doktorsavhandlingen "Historical Urban Agriculture – Food Production and Access to Land in Swedish Towns before 1900" av Annika Björklund så producerade t.ex. Uppsala från sina stadsjordar inte bara spannmål för hela befolkningens behov utan också ett överskott som kunde säljas på 1600 och 1700-talen.


Det är heller inget som är förbehållet de rika länderna, tvärtom:

• Cirka 800 miljoner människor I världen beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling. 350 miljoner av dem är kommersiellt engagerade.
• Mer är halva Pekings grönsakskonsumtion kommer från staden. 
• I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och 150 000 hushåll (1/4) uppskattas vara engagerade. 
• 117 000 människor i Havanna arbetar med stadsodling – det är fler än antalet sysselsatta i hela Sveriges jordbruk.

Trots allt är det en rätt liten del av totala kaloribehovet som täcks av stadsodling. Och kommer vara så också i framtiden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med areal i städerna för att producera mat till människorna där, och det finns många som konkurrerar om markens användning. Det är fullt möjligt att producera det mesta av grönsakerna som folk äter i staden. Och så var det ju alltid förr, just grönsaker odlades alltid nära städerna och gödslades med det rika innehållet i latrintunnorna. Men i dagens globaliserade värld har grönsaksodlingarna först flyttat till Skåne, sedan till Holland för att landa i Spanien och Kenya. Nu spelar ju grönsaker en högst marginell roll för vår försörjning, bara några procent av de kalorier som föder oss svenskar kommer från grönsaker (se bilden).

Enligt mina beräkningar skulle det finnas cirka 17 000 hektar villaträdgårdar och 300 hektar koloniträdgårdar i Stockholm. Om de odlades till hälften med potatis skulle vi kunna producera nästan 10 procent av stockholmarnas kaloribehov - förutsatt att dessa odlingar gav professionella skördar. I teorin så borde intensivt skötta stadsodlingar kunna ge högre skörd än kommersiella odlingar, men i praktiken tror jag inte alls att det är så. Om jag jämför skördarna som jag och mina vänner får på de goda lerjordarna i stadsodlingen i Gottsunda, så är de betydligt lägre än de som man får på de magra sandjordarna i Klarälvdalen, på Torfolk, där jag bodde förut.

Odling i staden är bra och har fått stor uppmärksamhet, och ökat politiskt stöd.

Däremot  saknas det en meningsfull diskussion om stadsnära odling och om sammanhanget mellan staden och den omgivande landsbygden.

LRF kom just i dagarna ut med lite material om mjölkproduktionen. 

		Stockholms län
Antal kor		3 679
Mjölkproduktion		25,2 miljoner kg
Mjölkkonsumtion		744 miljoner kg
Produktionen i förhållande till konsumtion		3,4 %

Bara en tiondel av mjölken på det stora mejeriet i Kallhäll kommer från Stockholms län.

LRF drar slutsatsen att antalet kor skulle kunna nästan tredubblas. Och det är nog sannolikt.
Jag har tagit fram följande lilla tabell om vad som faktiskt odlas i Stockholms län. Den visar att det trots allt är rätt långt från Stockholm att försörja sig själv.  Inte ens om vi åt all spannmål skulle vi kunna föda en särskilt stor andel av befolkningen. Och i själva verket används mer än hälften av all spannmål till foder.

Men om det kniper skulle det gå att producera väldigt mycket mer mat. Om man (t.ex) odlade potatis på all åkermark i Stockholms län skulle man faktiskt kunna föda hela befolkningen med bara potäter (typ 3 kg om dagen per person...). Det går självklart inte, om inte annat så skulle sjukdommar snabbt slå ut all potatisodling.

Men det skulle likväl gå att kraftigt öka matproduktionen i Stockholms län - om det funnes politisk vilja att göra det. Och om markanvändning för matproduktion prioriterades. Det går för övrigt trettio tusen hobbyhästar och gnager sönder markerna på gårdar i Stockholms län. Och nästan fem tusen hektar täcks av golfbanor. För att inte tala om allt som asfalteras. En stor del av marken ligger också i träda, utan att producera något alls.

Det som styr vad som finns på markerna idag har inget att göra med Stockholms matförsörjning. Det finns vare sig politiska eller ekonomiska styrmedel som verkar i riktning mot att stockholmarna skall försörjas lokalt. 

Räcker maten?

Det snabba och enkla svaret är JA! 

Det produceras mer än väl tillräckligt med mat i världen, till och med efter att betydande mängder använts till biobränsle och som djurfoder. Och efter att stora mängder förstörts eller slängts i soptunnan. 

  

Att nästan en miljard är hungriga beror inte på för liten produktion, eller på köttätning, eller på biobränslen eller på att rika människor slänger en fjärdedel av maten. Det beror heller inte på att vi asfalterar mark, spelar golf på den eller har hobbyhästar eller odlar korn till öl (man kan gärna kritiskt diskutera alla dessa företeelser från andra perspektiv). 

Och det beror sannerligen inte på att en ökande skara bönder odlar ekologiskt, vilket hävdas av Marit Paulsen (DN) med flera. Det beror på att de är fattiga.

Jag pratar mer om detta i kväll på ABF i Stockholm klockan 19.

Tabellen är en sammanställning baserad på FAOs statistik, USAs jordbruksdepartement, IEA mfl. Kommer ingå i min kommande bok Global Eating Disorder, 

Om du vill se vad som odlas i världen kan du läsa inlägget Din odlingslott. 

Kommer mina barnbarn vara hungriga?

Många människor ser kombinationen av fortsatt växande befolkning och en redan pressad jord och oroar sig för att vi kommer att få brist på mat. Att en miljard människor redan går hungriga till sängs och att spannmålspriserna har haft två kraftiga uppgångar 2008 och 2011/12 förstärker känslan av en nära förestående katastrof.

Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Slutligen kan vi producera mer mat på andra sätt än genom odling.

En liten sammanfattning. Det är möjligt att öka jordbruksarealerna rejält, särskilt i Afrika och i Latinamerika. Till och med i tätbefolkade Europa finns det en hel del outnyttjad åkermark och USA har stora arealer i träda. I Sverige har vi lagt igen mer än en miljon hektar betesmark och snart lika mycket åkermark. Men, och det är ett viktigt men, utökningen av åkerarealen sker till priset av ytterligare inkräktning på andra naturtyper.

Det är fullt möjligt att omvandla områden till rena jordbrukslandskap utan nästan någon vild natur, det ser vi i stora delar av kontinentala Europa, i Kina och Indiens bördiga floddalar. Kanske, kanske, kanske kan vi genom förbättrade metoder och mer naturnära jordbruk omvandla hela klotet till ett odlat landskap. Men helt oundvikligen skulle vi utrota ett mycket stort antal andra arter, och stora delar av den mänskliga kultur som är kopplad till denna natur. Vi skulle orsaka stora förändringar i livsviktiga cykler av kol, vatten, kväve, metan, fosfor. Vi vet genom växthuseffekten att effekten av sådana förändringar är svåra att förutse och kan få mycket långtgående konsekvenser.

De stora områden som fortfarande inte är uppodlade är jättelika buffertar som tar hand om en rad livsviktiga funktioner som vi behöver, så som vattenrening, nedbrytning av avfall, återskapande av naturresurser och biologisk mångfald. Om vi odlar upp mer behöver vi återskapa dessa funktioner inom det odlade landskapet. Det kan vara svårt, kostsamt och i många fall kanske ändå omöjligt. På global nivå är därför fortsatt uppodling inget bra alternativ.

Mer än tre fjärdedelar av den ökade tillgången av mat de senaste femtio åren har kommit från ett mer intensivt utnyttjande av arealerna genom högre skörd eller genom flera skördar per år (mycket viktigt i till exempel Kina). Ökad bevattning har varit en mycket viktig del av skördeökningarna, ökad användning av konstgödsel och förbättrade utsäden har också bidragit. Många, t.ex. Lester Brown, varnar för att det inte är möjligt att fortsätta öka skördarna. Min bedömning, som också är FAOs åsikt, är att högre skörd också framgent kommer vara mycket viktigt för att producera mer mat.

Det största problemet med skördeökningarna är att de har haft ett högt pris. Aralsjön och Kaspiska havet är skrämmande exempel på sjöar som bara pumpats ut till bevattning. Grundvattenytan faller snabbat i stora delar av världen. Konstgödsel leder till föroreningar av sjöar och hav, med algblomning och döda bottnar som följd. Nitrathalterna i grundvattnet stiger, och den biologiska mångfalden i odlingslandskapet förändras.

Problemen med bekämpningsmedel är mycket stora och Världsbanken som ju i stort inte precis är någon förespråkare för ekologiskt jordbruk, uppskattade 2008 att 350 000 människor dör årligen av användning av kemiska bekämpningsmedel. 41 miljoner anges lida av olika effekter av bekämpningsmedel, enligt The Guardian.

I den industrialiserade delen av världen är det inte sannolikt att vi kan -eller bör - driva upp skördarna högre, i stället bör vi söka att öka utrymmet för andra arter än vår mat i jordbrukslandskapet. Men i de delar av världen där de många nya människorna kommer födas finns mycket stora möjligheter att öka skördarna, som fortfarande är på den nivå de var här för hundrafemtio år sedan. Och det är fullt möjligt att göra det med ekologiskt riktiga metoder.

Om vi slösar mindre kommer vi ha mer kvar, det är nog rätt uppenbart för alla. Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till.

Utan tvekan så finns det en potential här, men jag tror inte att den är så stor som många tror. Det som slarvigt kallas ”svinn” har många olika komponenter. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat. I själva verket tror jag inte att det ”slängs” någon mat av de allra fattigaste, om den inte äts av någon gamling så äts den upp av kycklingar.

Svinndiskussionen närmar sig diskussionen om de sociala och ekonomiska faktorer som påverkar vem som är mätt och vem som är hungrig. På det stora hela så slänger man mat i de rika länderna för att den är för billig och för att demonstrera sitt överflöd. Det slängs exempelvis väldigt mycket exotiska frukter i affärerna, och de kan betraktas som dekorationer, och restauranterna serverar portioner som är för stora. Om vi skulle få brist på mat i Sverige är det ingen tvekan om att vi kommer sluta slösa på det sättet.

Att diskutera förändrade matvanor är den del av matekvationen som tilldrar sig mest uppmärksamhet. Men tyvärr diskuteras frågan väldigt endimensionellt. Vissa diskuterare den utifrån en i huvudsak etisk utgångspunkt i om det är rätt att döda djur, andra utifrån en eller annan kostlära, ytterligare andra utifrån effekterna på klimatet.

När jag hör vissa inlägg i den debatten kommer jag att tänka på ett barn som sitter och skriker på en restaurant i Thailand och vill ha köttbullar trots att inga sådana finns att få. Vad vi äter är faktiskt i ganska liten utsträckning ett uttryck för vad vi vill ha utan mer ett uttryck för vad som går att producera (på ett billigt sätt).

Jordbruket är ett system som bygger på samverkan mellan många olika delar. Hur man bedriver jordbruk bestämmer vad man kan få ut av det, och i vilka proportioner olika typer av livsmedel kommer produceras. Lika lite som vi ser – eller vill se – några älgar på Afrikas savann, så kan vi förändra de platsgivna förhållanden som bestämmer hur jordbruket bedrivs och därigenom hur vår kost behöver utformas.

För en mer utvecklad diskussion om det laddade köttet är det lika bra du läser hela det här inlägget. Det är inte bara kött eller inte kött som är meningsfullt att diskutera när det gäller möjligheterna att producera mer mat från marken. Rotfrukter producerar till exempel mycket mer mat per ytenhet än spannmål, men de är mer arbetskrävande och svårare att mekanisera, vilket är anledningen till att vi inte odlar mer av dem. Djuphavsfisk och växthusgrönsaker är exempel på livsmedel som är mycket resurskrävande.

När man diskuterar kosten i sammanband med att försörja befolkningen med mat så borde man fokusera på protein, fett och kalorier. Att jämföra ett kg växthusgurka, ett kg potatis, ett kg soja och ett kg ost som livsmedel – eller för deras effekt på klimatet – är en tämligen meningslös exercis.

Jag besökte företaget Grodan för ett år sedan. De tillverkar de stenullsmattor som växthusodlare använder för odling av tomat och gurka. De talade om hur deras produkter kan bidra till att föda en växande befolkning. När jag frågade om de kunde ge mig ett exempel på att riktig mat, dvs sådant som spelar någon roll för vår livsmedelsförsörjning som spannmål, potatis, bönor odlades i stenull blev det i det närmaste förolämpade. Nya högteknologiska metoder att producera mat förespråkas främst av två grupper, företag som har en produkt som de vill sälja eller forskare som vill få anslag för nya forskningsprojekt.

Det finns gott om idéer om hur vi skall producera på andra sätt än genom jordbruk. Det som tilldrar sig mest intresse i media, som syntetiska hamburgare eller höghushodlingar, är i mitt tycke oftast de minst intressanta lösningarna.

Det oglamorösa (och troligen inte helt nyttiga) spannmålet, rotfrukter och oljeväxter i kombination med betande djur, kommer också i fortsättningen vara stommen den globala livsmedelsförsörjningen. Spannmål är lika viktigt oavsett om den äts i form av gröt, bröd, pasta eller hela korn, eller om den omvandlas till gris. Den räcker självklart längre om den inte tar vägen genom grisen. Vi kan utnyttja vild mat av olika slag mycket bättre.

Fiskodling kommer säker öka, men den är i dagens läge antingen byggd på rovfiske i havet eller på spannmål, och på så sätt skiljer den sig inte särskilt mycket från kycklingproduktion. Trots allt så finns det lika mycket eller mer biomassa i haven som på land, men vi får bara en bråkdel av vår mat därifrån. Odling av alger, musslor och andra enklare organismer skulle kunna innebära kraftigt ökad matproduktion. Hittills har dock fiske och valfångst (de är ju en form av biologiska trålar) varit de mest effektiva sätten att skörda alger på.

******

I föda världen diskussionerna är våra antagande om den framtida befolkningens storlek självklart mycket viktiga. Allt talar för att vi kommer landa på någonstans mellan nio och tio miljarder människor om fyrtio-femtio år. Mycket talar för att vi når en stabilisering där.

Föda-världen-diskussionen har en fysisk och biologisk dimension men ofta tappar man bort den sociala och ekonomiska dimensionen. Den som har makt eller pengar har alltid kunnat äta sig mätt. Att en miljard går hungriga till sängs idag är inte ett resultat av att det produceras för lite mat. I själva verket producerar vi mat för både den och flera till miljarder, de kan bara inte köpa maten. Svaret på rubrikens fråga - kommer mina barnbarn vara hungriga - har därför inte mycket att göra med om det kommer produceras tillräckligt med mat, utan vem som kommer få äta den.

I två kommande inlägg kommer jag att belysa befolkningsfrågan och jordbruket och livsmedelsförsörjningens sociala sidor. Stay tuned.

Mat utan jordbruk?

3D utskrift av mat framställs i ingressen i en artikel i the Guardian i juni som en sätt att bekämpa världshungern. Läser man vidare så ser man att NASA satsar någon miljon på projektet att tillverka en pizza via tre-dimensionella skrivare. Oj va cool! Men läser man ännu mer så ser man att i rymdkapseln måste det finnas pulver av alla de viktiga delarna som protein och kolhydrater. Vad skrivaren gör är inte att skapa mat utan laga mat, vilket är något helt annat, och definitivt inget som har med världshungern att göra.

Vi har nu kommit till den sista pusselbiten* i hur vi skall kunna försörja en växande befolkning. Kan vi producera mat på andra sätt än genom vanligt jordbruk?  Det finns en uppsjö av olika källor till mat. Hav, städer, skogar, laboratorier kan alla bidra till vår försörjning. Media, penningsugna forskare och entreprenörer och allmänna teknikoptimister har tyvärr ett ömsesidigt intresse att blåsa upp nya metoder helt utom proportion.

Haven lär producera ungefär lika mycket biomassa som fastlandet och borde därför kunna föda miljarder. Den antarktiska krillen (en sorts lysräka) ensam lär ha en biomassa lika stor som jordens alla kor och hoppkräftorna har en ännu större biomassa – en biomassa som vi kunde äta.  Det är vår klumpiga förvaltning och bristande utveckling som gör att vi skadar fisket så att flera fiskebestånd är utfiskade och andra har kollapsat. Utöver fisk, kan vi öka användningen av alger, musslor och annat.

Kombinationen av snabbt ökande befolkning, utfiskning och ny teknik har gjort att fiskodling har ökat snabbt. Så snabbt att mängden odlad fisk redan är större än mängden vildfångad fisk. Fiskodling dras med problem och förläggs ofta i känsliga områden, räkodlingar har lett till förstörelse av mangroveskogar, laxodlingar i Norge släpper ut en massa antibiotika tex.  Men utan tvekan kommer fiskodling spela en större roll för vår försörjning i framtiden.

Algodlingar har hypats rejält i media (se tex SvT), men kommer de närmaste decennierna inte vara av den omfattning och inriktning att de kommer producera betydande mängder basföda. Deras inriktning är än så länge kosmetik, kosttillskott och annat som kostar minst tio gånger mer än basmat.  

Vild mat har traditionellt sett varit viktiga och de upplever just nu en renässans som chic gourmetmat, stenålderskost eller cool vagabondmat i de industrialiserade länderna. Särskilt för fattiga människor är insamlandet av vilda växter både en viktig inkomstkälla och näringskälla.  Hälften av födan i norra Thailand är vild mat. Cirka 500 miljoner kilo bär växer i de svenska skogarna varje år, dvs femtio kilo per person, men bara några procent samlas in. Vild mat är inte bara växter. I södra och mellersta Sverige kan det finnas uppemot 40 rådjur per 100 hektar och rekordsäsongen 1997/98 sköts 210 000 rådjur i Sverige, ungefär lika många som antalet slaktade lamm. 

Vild mat kan säkert spela en större roll – om vi förvaltar den rätt. Gränsen mellan odlad mat och vild mat är heller inte så skarp, många vilda växter trivs i odlingslandskapen. Många landskap har varit en samverkan mellan människa, jordbruk och vild miljö där man systematiskt manipulerar miljön för att öka skörd av vilda resurser, det gäller särskilt beteslandskapen. Mycket av det Nordamerikanska landskapet som mötte kolonisatörerna var sådana landskap, även om de inte förstod det. Men på det stora hela har jägar- och samlarsamhällen inte lyckats med att föda mycket mer än en eller ett par människor per kvadratkilometer. Jordbruket ökar det hundra gånger.

Stadsodlingar skrivs det också mycket om i dessa dagar.  Odling i staden är sannolikt lika gammalt som staden. Det finns cirka 300 koloniträdgårdsföreningar i Sverige, och intresset för odling i staden är stort, i både nya och gamla former. Själv är jag med i den kollektiva Matparken i Uppsala sedan tre år. Det har varit ett sätt att få färska ekologiska grönsaker, bli smutsig, få motion och träffa människor jag troligen aldrig träffat annars. 

Trots allt så är det i fattiga länderna där stadsodlingen spelar en stor roll. Cirka 800 miljoner människor beräknas vara engagerade i stadsodling eller stadsnära odling enligt FN:s jordbruksorganisation FAO. Av dem är 350 miljoner kommersiellt engagerade. I Hanoi produceras mer än 150 000 ton frukt och grönsaker och vart fjärde hushåll är engagerat i det. När Sovjetunionen rasade samman försvann Kubas mycket fördelaktiga byte av socker mot konstgödsel, och landet stod inför en försörjningskris, förvärrad också av det amerikanska embargot. En satsning på ekologiskt jordbruk och stadsodling var svaret, och det lyckades bra. Idag är 117 000 personer i Havanna sysselsatta i stadsodling –  fler än antalet sysselsatta I hela Sveriges jordbruk. 

Också för stadsodlingar förekommer ofta felaktiga föreställningar om hur viktiga de är för livsmedelsförsörjning. Uppgifter om att en viss storstads grönsaker till hälften kommer från staden, blir plötsligt ”hälften av all mat odlas i staden”. I verkligheten produceras nästan ingen riktig basmat (spannmål, rotfrukter, bananer, mjölk) i städerna. 

Utanför Linköping projekteras den sk Plantagonen, en höghusodling. Dessa moderna intensivodlingar, som för det mesta stannar på ritborden, saknar oftast det ekologiska sammanhang som präglade de tidigare stadsodlingarna. De använder inte kompost eller skörderester och de odlar inte heller i jord, utan i stenull. Näring tillförs som steriliserad droppbevattning, luften koldioxidgödslas och man använder konstljus eller tillskottsbelysning. 

Man kan uppnå väldigt höga skördar i sådana superintensiva odlingarna. I holländska växthus skördar man upp emot 60 kg tomater per kvadratmeter –minst 10 gånger mer än vad som skördas på vanliga åkrar. Systemen är mycket dyra och används bara för produkter som gurka, tomat, paprika och sallad, förvisso nyttiga men i stort betydelselösa för försörjningen av en växande befolkning. Det samma gäller hydrokultur, växtväggar, takodlingar och andra liknande system.

Och så var det där med syntetisk mat, visst förekommer det. Man framställer t.ex. syntetiskt vanillin från rutten granved, urea används som tillskottsfoder som gör att kor kan bättre tillgodogöra sig halm eller annat grovt växtmaterial, och syntetiska aminosyror gör att man kan föda upp höns på billig majs. 

I dagarna har man serverat en syntetisk hamburgare som tagits fram med betydande insatser, 2,5 miljoner har satsats hittills. ”Det fiffiga med det odlade köttet är att produktionen kan ske i‑stort sett utan belastning av jorden eller påverkan på klimatet” skrev SvD i en artikel 2007 där man sade att det bara skulle ta åtta år innan produkterna skulle finnas i affärerna. Men syntetisk kött felar på båda punkterna: Det är mycket långt kvar att jobba fram något som fungerar. Till och med de som står bakom den syntetiska hamburgaren säger att det kommer ta tjugo år innan tekniken är mogen (och det har man sagt om fusionsenergi sedan sextiotalet...). Fördelarna med syntetiskt kött är inte alls så stora som de framställs. Forskarna undviker att tala om att också syntetisk kött kommer behöva odlat ”foder”. De jämför kornas omvandling av gräs till protein med deras laboratorieomvandling av soja, alg eller majsprotein till köttmassa. Men den mer rättvisande jämförelsen borde vara med fisk, kyckling eller gris. Och då är omvandlingen i laboratorier sällan särskilt imponerande. 

Men syntetisk mat kan ju också vara vegetabilisk, svamp eller bakterier. Ett sådant exempel är quorn (som jag skrivit mycket om tidigare). Men också dessa behöver ju ”foder”. Att omvandla soja eller spannmål i tankar till något nytt – är inte det minsta nytt. Tofu och öl är två sådana exempel. Visst kommer vi människor säkert hitta nya sådana metoder. Men på det stora hela handlar det om livsmedelsförädling och inte primärt om matproduktion. 

I själva verket är termen ”syntetisk mat” missledande. Den dag vi har mat framställd av olja eller någon annan icke-biologisk råvara kan vi kanske prata om syntetisk mat. Men det faktum att vi på alla möjliga sätt försöker ersätta olja med odlade biologiska råvaror talar för att det är betydligt enklare att omvandla liv till energi än energi till liv.

Jordbruket har genomgått en enorm effektivisering, specialisering och mekanisering de senaste 100 åren. Men själva grunderna för jordbruket har ändrats väldigt lite. Det är fortfarande odling av spannmål som försörjer större delen av mänskligheten, även om en större del numera tar omvägen via gris eller kyckling. Att så lite ändrats beror nog inte på brist på ansträngningar eller försök eller brist på teknik eller vetenskap. Utan på att den bas som vi byggt upp den mänskliga civilisationen på helt enkelt är rätt solid. Och det är bäst att vi vårdar de resurser som behövs för att driva jordbruk snarare än att sätta vårt hopp till andra hippa sätt att skaffa käk på.

*Jag har skrivit en serie av artiklar om hur vi skall kunna föda en växande befolkning. För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och öka skördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Ett annat alternativ är ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. Det här är den sista artikeln i serien och handlar om hur vi kan producera mat på annat sätt än genom odling.

Maten - civilisationens svaga länk

"Maten är den nya oljan. Marken är det nya guldet"

Skriver Lester Brown* i Hungerns Planet (Engelskt orginal Full Planet, Empty Plates: The New Geopolitics of Food Scarcity från 2012 översatt av Doris Norrgård Almström och Lars Almström).  Brown är agronom och känd miljökämpe, möjligen också känd för att se fan på väggen. Men han gör det på goda grunder för det mesta.

Huvudtesen är att vi kommer att få brist på mat och ökad strid om resurser. Befolkningstillväxten, ökat välstånd med ökad köttkonsumtion och användning av livsmedel, foder eller mark till fordonsbränsle driver efterfrågan, medan jorderosion, global uppvärmning och brist på vatten begränsar möjligheterna att öka produktionen. Ny teknik kan inte kompensera för dessa, i alla fall inte i den takt som behövs. I värsta fall hotas hela vår civilisations överlevnad.  


Boken innehåller en mycket stor mängd fakta, varav de flesta verkar mycket väl underbyggda. Några slående fakta som tål att begrunda:

Ökning av spannmålsanvändningen
Världens användning av spannmål ökade med 21miljoner ton om året under perioden 1990-2005. Men åren 2005-2011 steg denna årliga ökning till 45 miljoner ton.

Överuttag av vatten
I Indien och Kina livnärs sammanlagt 300 miljoner på spannmål som har odlats genom att pumpa upp mer vatten än vad som förnyas.

Köttkonsumtionen ökar snabbt
En person i Indien förbrukar i genomsnitt 170 kilogram spannmål per person per år medan en person i USA förbrukar 640 kilogram spannmål. Skillnaden beror på att amerikanen använder fyra femtedelar av spannmålen till att producera kött, mjölk och ägg.

Spannmål till etanol
Spannmålen som användes till etanol i USA år 2011 kunde ha livnärt ungefär 400 miljoner människor på en nivå motsvarande medelkonsumtionen i världen.

Skördarna ökar inte längre
I sextio år har ökningen av spannmålskördarna varit imponerande, men takten har nu dämpats. Mellan 1950 och 1990 ökade spannmålsavkastningen per hektar med i medeltal 2,2 procent om året. Men de senaste tjugo åren har den årliga tillväxten sjunkit till 1,3 procent. I vissa länder med högt utvecklat jordbruk har ökningen av avkastning helt stannat upp.

Det som förvånade mig mest i boken är att Brown förklarar mycket av de stora skillnader som finns i skörd med dagslängden. I de tempererade klimaten har man långa dagar under växtsäsongen och kan därför nå mycket högre skördar än man kan få i tropiska klimat där dagen håller sig runt 12 timmar. Det är faktiskt första gången jag har stött på detta som en så framträdande förklaring till lägre skördar i tropikerna. Jag är tveksam, jag tycker mig ha sett mycket höga skördar nära ekvatorn av sockerrör och bomull - högre än motsvarande skördar i USA. Och i vilket fall som helst så är de flesta jordbrukare ganska långt ifrån den gräns när det är fotosyntesen som sätter gränsen för skörden. För majsodlare i afrika är det vatten, näringstillförsel och ogräskonkurrens som gör att skördarna är låga.

Mycket av förändringarna i konsumtionen är inte drivna av konsumentens efterfrågan utan av förändringar i produktionen. Brown skriver: "År 1950 var fågel  dyrt och produktionen begränsad, ungefär som kött från får och lamm. Men från och med mitten av seklet hade man utvecklat mer effektiv fågelproduktion och priserna sjönk så  pass mycket att fler och fler hade råd att köpa ägg och fågelkött. För omkring femtio år sedan var kyckling något särskilt i USA och serverades vanligen som söndagsmiddag, men nu gör det låga priset att kyckling blivit det första köttvalet till vardags." 

Brown är ingen supporter av biobränslen. Bland annat oroar han sig för att bilarna bokstavligen kan ta maten från de fattiga: "En följd av att världens livsmedelshandel och bränslehandel smälter samman är att det uppstår konkurrens om spannmål mellan å ena sidan ägarna till världens 1 miljard motorfordon och å andra sidan världens allra fattigaste människor...Medan en medelbilist har en årlig inkomst på över 30 000 dollar, är inkomsten för de 2 miljarder fattigaste i världen betydligt lägre än 2000 dollar om året." 

Elbilar är lösningen enligt Brown. Och visst är det bra med elbilar, men det förefaller som Brown ensidigt betonar deras fördelar och ensidigt betonar biobränslenas nackdelar. Men det är klart, om man tror att valet står mellan att folk skall svälta eller bilarna stå stilla då är det en rimlig hållning. Jag kan tänka att man skulle kraftigt minska biltrafiken istället. 

I det sista kapitlet kommer Brown, som sig bör, in på lösningarna. 

På efterfrågesidan föreslår han:

• stabilisera folkmängden
• utrota fattigdomen
• minska den överflödiga köttkonsumtionen
• slopa de politiska styrmedlen som gynnar biobränsleproduktion 

Och på produktionssidan är det som behövs:

• stabiliserad klimatet (en bagatell...)
• höja vattenproduktiviteten i jordbruket (dvs använda vattnet mer effektivt)
• slå vakt om matjorden 

Brown diskuterar hur en del av dessa mål skall uppnås. 

Han säger att genmodifiering inte har någon stor potential för ökad spannmålsavkastning: "Detta beror främst på att de växtförädlare som använde traditionella metoder var mycket framgångsrika och lyckades göra nästan allt som växtforskarna kunde tänka ut för att öka avkastningen, så att det inte finns mycket potential kvar för genmodifiering." Han tror heller inte att vi med annan teknik kan öka skördarna så mycket. När vi har uttömt möjligheterna till ökad skörd med konstgödsel och med bevattning så är jordbrukarna i stort utlämnade till fotosyntesen och det lokala klimatet.

Jag tycker att Brown missar marknadens betydelse för hur jordbruket (något som vi visar på i Jorden vi äter).Han underskattar lantbrukarnas möjligheter att öka skördarna om priserna går upp, och förbiser delvis de negativa effekter världshandeln har på livsmedelsproduktionen i vissa länder.


Tydligast i boken är att vi går mot en framtid med ökad konkurrens om resurserna som behövs för att producera mat, främst mark och vatten. Den visar sig i konkurrens mellan fattiga som vill äta och rika som vill köra bil, mellan storföretag som köper upp mark och lokala befolkningar. Men också, som Brown visar i boken, allt fler jordbrukare i USA säljer sina vattenrättigheter till städerna och låter sin mark torka ut. Städernas expansion kan på så sätt skapa nya öknar.

Ladda ner boken som Pdf på svenska
(den svenska översättningen lider av en del olyckliga ordval, men det är efter vad jag kan förstå ett helt ideellt arbete, så heder åt dem i alla fall!)

*Lester Russel Brown är en amerikansk miljövetare och författare. Han är utbildad agronom och det var inom detta område som han jobbade under 50- och 60-talet. Han har skrivit ett flertal böcker om miljöproblem och hur vi ska kunna skapa en hållbar utveckling på en global nivå. 1974 var han med och bildade Worldwatch Institute. I maj 2001 bildade han Earth Policy Institute som har visionen att ta fram olika handlingsplaner för att nå en långsiktigt hållbar ekonomi. Brown anses vara den som myntade begreppet hållbar utveckling (en. sustainable development) som senare blev känt i samband med FN-rapporten Vår gemensamma framtid (1987), kallad Brundtlandrapporten(Wikipedia).

Slänger du ett och halvt kilo mat i veckan?

Om du slänger ett och ett halvt kilo mat i veckan så är du en medelsvensson. Mängden mat som förstörs skulle räcka till att föda nästan lika många människor till utöver de som redan finns. 

Vi har kommit till den tredje pusselbiten* i diskussionen om hur vi kan föda en växande befolkning, minska svinnet!
Det lustiga med den här är att nästan alla är överens! I alla fall att det är onödigt med matsvinnet. Om det spelar någon större roll för om vi kan föda världens befolkning är kanske en annan femma.

Enligt Naturvårdsverket uppkommer det ungefär en miljon ton matavfall per år i hela kedjan efter jordbruket. Hushållen svarar för den absolut största delen, i storleksordningen 670 000 ton. Det motsvarar cirka 72 kg/person och år eller 0,8 kg matavfall för en familj på fyra personer varje dag.

125 000 ton mat som levereras till landets livsmedelsbutiker slängs varje år. Frukt och grönt är de varor som dominerar svinnmängderna, och den största mängden frukt och grönt som butikerna slänger kasseras redan innan varorna når butikshyllan. Tomater är den vara som slängs mest, viktmässigt. Kampanjer, väder, säsong eller högtider är några faktorer som påverkar svinnet i butikerna. Som exempel nämns rädslan för att prinskorven ska ta slut under julen, vilket gör att butiken köper in för mycket (Expressen, SLU)

FAO:s rapport Global foodlosses and food waste betonar att det finns stora gap i våra kunskaper om livsmedelsförlusterna, särskilt i de senare leden. I de rika länderna finns det största svinnet i konsumentleden, medan i de fattiga länderna sker förluster mest i odlingsleden och vid lagringen av skördarna.

Uppemot en tredjedel av all mat som produceras i världen, 1,3 miljarder ton, går till spillo enligt rapporten, i teorin tillräckligt för att föda en lika stor befolkning till. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kilo mat per år, medan de i Afrika inte ens slänger 10 kilo, trots att väldigt få människor i Afrika har kylskåp eller andra lämpliga utrymmen för att lagra mat.

– Maten är för billig, om den inte var det skulle vi inte slänga så mycket, sa Hans Herren, chef för Millennium Institute i Washington och mottagare av World Food Price 1995, när han deltog i Naturskyddsföreningens debatt 100 procent eko i maj 2012. Och det är nog i det sammanhanget vi skall se matsvinnet. De som har råd slösar  - ja att slösa med mat är i sig en markör för välstånd, med vaskning av champagne som ett mer extremt exempel. 

Redan idag hungrar en miljard människor medan andra slösar. De som hungrar har inte råd att köpa mat och saknar resurser för att själva producera. De kommer knappast få mer att äta för att vi slutar slösa - i alla fall inte inom ramen för en global marknadsekonomi. Lösningen på problemet med svält handlar om rätten till lika möjligheter. Jag föredrar att vända på det: Hunger är ett uttryck för orättvisa. Och vill vi minska svälten är det denna orättvisa vi skall angripa.

Men det är självfallet en bra sak att sluta slösa på mat av många andra skäl, som att minska miljöbelastningen. Och eftersom miljöbelastningen ackumuleras för varje led i kedjan så är det matresterna som bör sparas och förädlas till nya rätter.

Själv tycker jag det är skoj att ta tillvara matrester, det ger ständigt impulser till nya rätter. Tyvärr har vår moderna sk matkultur gjort att vi köper färdiglagad pytt i panna och pizza istället för att använda dem som de matresträtter de egentligen är.  

Och sen kan man ju faktiskt spara rätt mycket pengar: 
-Ett medelhushåll kan spara runt 5.000 kronor på ett år om man minskar sitt matsvinn. Det betyder motsvarar en hel månads inköp av livsmedel, säger miljöstrategen Anna-Karin Johansson. Om du växlar ut det genom att jobba mindre, dvs inte tjäna de 10 000 kronorna, så har du gott om tid att laga din pytt.

*För att få fram mer mat kan vi utöka arealerna som vi odlar på och ökaskördarna på de existerande arealerna. Vi kan också minska svinnet i hela livsmedelskedjan. Andra alternativ är att producera mat på annat sätt än genom odling, till exempel uthållig jakt och fiske, samlande av växter och syntetisk mat. Slutligen kan vi ändra kosten, det vill säga byta grödor till sådana som ger mer mat per ytenhet eller förändra våra matvanor till sådant som kräver mindre resurser, till exempel äta mindre kött. 

Texterna bygger i stor utsträckning på boken Jorden vi äter.

Andras artiklar om matsvinn GP, Slängintematen, attlevadetlevandelivet, DN,Hagainitiativet, SvT, Bondeliv

En quorny idé

Jag har skrivit om syntetiskt kött har flera gånger. Min främsta invändning är att det förespråkas med argumentet att det går åt mycket mindre mark och resurser än med riktigt kött. Jag har påtalat att även syntetisk kött behöver foder, någon råvara, och att denna råvara  är odlad. Och att omvandlingen av denna råvara är ungeär lika effektiv eller innefektiv som tex kycklinguppfödning. Likheten mellan att mata kycklingar med majs och soja och att mata en jästsvamp eller någon annan vävnad med något framställt av samma majs och soja är stor.

Jag läser nu om en positiv artikel om Quorn som säger:  " Utsläppen av koldioxid per kilo är i samma storleksordning som för kycklingkött, och en bra bit under fläsk och nötkött." sen säger den "Behovet av mark är minimalt". Tja, behovet av mark för gräsliga kycklingfabriker är också minimalt, men Quorn odlas av en soppa av glukos, vitaminer och andra näringsämnen, varav det mest är framställt av odlade växter. Så behovet av mark är inte alls minimalt, det är stort.

Lärorikt i artiklen i Forskning och Framtid är vad som föregick Quornfabriken. Då fanns där en annan liknande fabrik.

Den stod klar år 1980 och kostade med dagens penningvärde hela tio miljarder kronor att bygga. Kolossen tillverkade ett proteinrikt djurfoder som kallades Pruteen – bruna pellets av torkade bakterier uppfödda på metanol. Processen var ett tekniskt storverk baserad på närmare ett hundra patent, en kontinuerlig process precis som quornfabriken.Tyvärr blev det ekonomiska resultatet en praktflopp. Stigande priser på metanol och fallande priser på konkurrerande sojaprotein och fiskmjöl ledde till att den grandiosa fermentorn stängdes efter bara några år. Hela anläggningen sprängdes till slut med dynamit.

Det är också lärorikt att läsa om bakgrunden till denna satsning.

År 1960 presenterade FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor FAO en nattsvart prognos för tillgången på mat. Organisationen räknade med att jordens befolkning skulle dubbleras fram till år 2000, och därmed växa till ofantliga fem miljarder människor (den verkliga siffran blev sex miljarder). Överbefolkningen skulle innebära utbredd hungersnöd

Känns det igen?  Svältscenariot saluförs kraftigt just nu för att motivera odlar kött, GMO, konstgödsel mm. Då som nu har man helt bortsett från att jordbrukets inte producerat mer mat än man kan sälja. I själva verket lider jordbruket av en nästan konstant överproduktion. Då som nu har man bortsett från att svält är ett politisk och socialt problem skapat av ekonomiska förhållanden. Dessa ekonomiska förhållande dikterar att "fattiga svälter". De labbkött som är på gång nu beräknas kosta 1000 kronor kilot minst och har därför ingen som helst betydelse för jordens livsmedelsförsörjning.

Det finns säkert en hel del hälsorisker med de olika typerna av syntetiskt kött. Men det kan  man kanske lära sig bemästra eftet de vanliga "barnsjukdommarna" (dvs att att antal människor dör eller blir obotligt sjuka).

Det enda argumentet som jag tycker håller sådär vad gäller syntetiskt kött och Quorn är att man slipper döda djur. Men om man inte vill äta kött, så går det ju ganska bra att äta bönor, grönsaker, spannmål och nötter och leva på det. Det är enklare, säkrare och mer resurssnålt - och säkert godare om man bara ger sig tid till att laga maten med kärlek och omtanke.

Läs mer:
Odlat kött behöver också foder
Regnskogsskövling för köttuppfödning: 24kg CO2 per kilo eller 1000kgCO2 per kg?
Producing meat (for export) or food for the people (Garden Earth)
The complicated story of meat (Garden Earth)
Tveksamt köttfritt (Hungry and Angry)
Would you eat lab grown meat (The Ecologist)
Syntetiskt kött smakar och känns som kyckling

(ursprungligen publicerat 24 mars 2012, uppdaterat 4 jan 2013)

Varför uppröras över vaskad champagne?

"En tredjedel av skörden går förlorad i Indien"
"Skadegörare äter upp grödorna"
"Vi slänger hälften av maten"

De braskande rubrikerna har varit många de senare åren - men fakta har varit få. Nu har det i alla fall gjorts en sammanfattning av vad vi vet och vad vi inte vet om svinn av mat, utgiven av FAO, FNs jordbruksorganisation. 
G l o b a l  f o o d  l o s s e s  a n d  f o o d  w a s t e

Rapporten betonar att det finns stora gap i våra kunskaper om livsmedelsförlusterna, särskilt i de senare leden. I de rika länderna är de största förlusterna i konsumentleden, medan i de fattiga länderna sker förluster mest i odlingsledet och lagringen av skördarna. Totalt sett förstörs mycket mer mat i de rika länderna än i de fattiga. Genomsnittskonsumenten i Europa och Nordamerika slänger ungefär 100 kg mat per år. Och genomsnittskonsumenten i Afrika inte ens 10 kg. Det vi slänger per person skulle nästan räcka för en till människas försörjning.

Uppemot en tredjedel av all mat som produceras går till spillo enligt rapporten, 1,3 miljarder ton. Vem är det som tror att det är brist på produktion av mat som gör att människor svälter?


Som alla ekonomer vet så slösas det mer av något som finns i överflöd än av något som är sällsynt. Slöseriet på mat i konsumentledet är något av en indikator på välstånd. Att vi regelmässigt slänger halva limpan är väl inte så mycket värre än de som vaskar varannan pava champagne på lyxkrogen? Eller att folk regelmässigt handlar kläder som de nästan aldrig kommer använda. Det har drag av vad Thorstein Veblen kallar för iögonfallande konsumtion, dvs konsumtion som framför allt är ägnad att väcka omvärldens uppmärksamhet, i syftet att upprätthålla social status.

Vi vill ha alla de fördelar som en globaliserad marknadsekonomi och ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle ger, men vi vill inte gärna erkänna att det är just de som ligger bakom också sånt som vi inte tycker så mycket om: att stormarknader har tagit över hela handeln, att snabbmatsställen breder ut sig, att lokala matkulturer eroderar, att bönderna försvinner i en hysterisk takt; att vi slänger halva limpan och att inga grisar får äta våra matrester. All det där hänger ihop. 


Rapporten diskuterar också hur man skall lösa problemet med att mat slängs och förstörs. Men det är ju inget problem i en marknadsekonomi, tvärtom. Tänk om elektronikindustrin skulle anse det vara ett problem att folk köper nya apparater trots att de gamla funkar. Tänk om HM skulle göra kläder som gjorde att folk ville ha samma hela tiden? Systemet funkar ju precis som det skall!!!

Men vi upprörs alltid extra av att just MAT slängs, att LIVS-medel, slängs. Ungefär som när mamma uppmanade oss att äta upp med tanke på barnen i Biafra. Men lika lite som barnen i Biafra fick mer mat för att jag åt upp min - eller för att jag struntade i äta, så får de fattiga mer mat för att vi slänger mindre. Marknadsekonomin är helt enkelt inget bra sätt att distribuera mat till den som inga pengar har. Läs mer.


Rapporten är författad av Christel Cederberg och Ulf Sonesson på SIK i Göteborg och Robert van Otterdijk och Alexandre Meybeck från FAO.

Myten att vi behöver fördubbla livsmedelsproduktionen

Soil Association i England skriver i en ny rapport, ‘Telling porkies: The big fat lie about doubling food production’, att påståenden att vi behöver dubbla matproduktionen till år 2050 är en "big fat lie".

"Those claiming we need to double global food production by 2050, or 50% by 2030, are wrong about the figures, are wrong about what the figures apply to, and are wrong to claim that achieving these figures will mean we will feed the hungry or end starvation."

Mer stolligheter om ekologiskt

Björn Lundgrens debattinlägg i Svenska Dagbladet 11 augusti hävdar att ekologisk jordbruk skulle vara dåligt för Afrika. Det är det senaste - men säkert inte det sista - inlägget för att kritisera ekologiskt lantbruk. Det intressanta är att Björn skriver att man kan dubbla skördarna med ekologisk odling. Det stöds av mina egna erfarenheter från Afrika och många andras. UNEP och UNCTAD publicerade nyligen en studie med samma slutsatser. Läs referat is theTelegraph.

Med konventionella metoder har man uppenbarligen inte lyckats dubbla skördarna i Afrika de senaste femtio åren. Och säg inte att det beror på att afrikanska bönder inte har haft tillgång på dessa insatsmedel. De har de visst haft och väldigt ofta till starkt subventionerade priser. Större delen av Zambias jordbruksbudget går till konstgödselsubventioner. De flesta biståndsfinansierade jordbruksprojekt har i själva verket byggt på stöd till använding av insatsmedel. Men det funkar helt enkelt inte.

Att dubbla skördarnas i Afrika är en bragd, och inte alls försumbart. I själva verket skulle redan en dubblering av skördarna tyvärr driva ned priserna så mycket att de redan fattiga bönderna skulle bli ännu fattigare. Men Björn Lundgren missar som så många andra mekanismerna i svält och elände. Det är faktiskt inte i första hand en fråga om teknik utan det handlar om sociala och ekonomiska förhållanden. Det finns helt ingen köpkraft i Afrika och det gör att det saknas ekonomiska incitament för småbönderna att producera mer, oavsett om de producerar ekologiskt eller icke-ekologiskt. Om de kopplas till fungerande marknader skapas incitament för ökad produktion, och då svarar det med ökad produktion. Det visar det biståndsfinansierade EPOPA programmet. Se hela rapporten på http://www.epopa.info/

F.ö. så var det så jordbruket utvecklades här också. Det var marknadskrafterna och inte konstgödseln som drev den tidiga produktivitetsrevolutionen i det svenska jordbruket. Konstgödseln fick allmän spridning först i ett senare skede, då Sverige nått en ekonomisk utvecklingsnivå långt över de afrikanska ländernas nivå idag. En annan sak är att ett marknadsanpassat jordbruk skapar sociala problem och utslagning. De afrikanska samhällena är dåligt anpassade för det.

Jag skrev mer om detta förra veckan:
Rika svälter inte